Vi stannade för lunch i utkanten av en bomullsåker. Måltidens innehåll hade nått en ny lägstanivå, torrt smuligt tunnbröd och skivade ofräsha tomater. Kunde bli anti för mindre. Det var bara att ställa om magen på sparlåga tills Indien. Iran var helt enkelt ett matmässigt svart hål. Hade tyvärr inte heller några vidare förväntningar på det indiska köket, som till stor del sades vara vegetariskt - och kliniskt befriat från stora saftiga stekar. Nåja, några månader med mer spartansk kost var bara bra för midjemåttet.

När vi som bäst satt och åt vår torftiga lunch kom plötsligt ett militärflygplan av modell tung transport (tänk Herkules) flygande på låg höjd över vår position. I dess spår vecklades ett långsträckt moln av fallskärmar ut. Som sakta singlade ned runt omkring oss. Hade piloten siktat på den gula lastbilen? Var det den iranska motsvarigheten till

fallskärmsjägarna som övade våldsamt tagande av fientlig terräng? Var vi den fientliga delen av terrängen? Som gammal luftvärnare kliade det ordentligt i avtryckningsfingret, vart var mina fyrtio milimeters automatkanoner som talade så snabbt och ohyggligt dovt?

Att ett gäng blekskinnade utlänningar i en gul före detta brittisk militärlastbil satt och åt torrt bröd mitt i den planerade landningszonen ingick uppenbarligen inte i planerna för övningen. De neddimpande, och vältränande, soldaterna var minst lika förvånade som vi över detta oväntade möte i de iranska bomullsfälten. Efter att de bägge grupperna utbytt häpna blickar, och pekat lite på varandra, skiljdes vi åt, var och en mot sina äventyr. De med sina automatgevär och tunga gröna ryggsäckar till fots mot bergen. Vi med våra guideböcker och mångfärgade ryggsäckar körandes i riktning mot inbördeskrigets Nepal.

När mörkret föll hade vi ännu inte kommit fram till Shiraz utan brummade fortfarande, allt tröttare, fram på motor-vägen. Alla mötande lastbilar lystes upp med kulörta ljus och lyktor - de såg ut som rullande tivolin eller discon från synthesizarnas elektriska åttiotal. Över hela chassina var röda, gröna, gula och ofärgade varningslampor uppsatta med sådan densitet att flygtrafiken mellan Asien och Europa, som passerade högt därovan, säkerligen kunde skönja dessa blinkande vägmonster. De såg roliga ut.

Vi ankom till Shiraz först klockan nio på kvällen, totalt utmattade efter en lång dag och kvälls monoton och inne-hållslös körning. Martin hade i Esfahan sagt till Matthew att vi skulle bo på ett specifikt hotell. Tog nästan en halv-timmes irrande på stadens gator innan chaufförerna kunde lokalisera det aktuella - och risiga - etablissemanget. Matthew hade redan checkat in, efter ett par enligt honom tillfredställande dagar som ensamresenär i elddyrkarnas stad Yazd.
Delade ett rum med obetydlig standard tillsammans med Dave och Matthew. Gick nästan direkt till sängs. Kände mig fortfarande ordentligt sliten, snudd på sjuk. Skippade middagen och nöjde mig med att köpa en tvålitersflaska lokal Cola som näring. Den smakade, inte helt oväntat, absolut avskyvärt.

talibanerna i Afghanistan med all den kraft, våld och ”precision” som den västliga världens ekonomiska motor kunde producera med sina högteknologiska vapensmedjor och stenhårda militära träningsprogram för arbetslösa ungdomar hämtade från storstädernas ghetton. Timmen för den amerikanska hämnden var slagen, bäva skulle talibanerna. För slutet på deras korta - men ack så tragiska - saga hade nått sin början. Förhoppningsvis.

Kändes väldigt bra att expeditionen inte längre följde den ursprungliga planeringen. Om så hade varit fallit skulle vi ha befunnit oss i Quetta, i Pakistan, denna dag; bara två mil från den afghanska gränsen och sju från Kendahar, talibanernas starkaste fäste. Tanken bekräftades av bilderna på tv:n som visade västfientliga upplopp i just Quetta. Vars invånare till stor del bestod av samma befolkningsgrupp, Pashtuner, som de koranförvrängande talibanerna sprungit ur. Quetta låg i en region där lojaliteten till klanen och lydnaden för Islam var starkare än den till nationen och dess påtvingad amerikanska allierade, oavsett de nyanländas rikedom och medhavda elektroniska finesser. Allierade som till på köpet, i pashtunernas ögon, var otrogna.

Mitt i flödet av amerikansk propaganda, förtäckt som nyheter, på CNN började Happy Birthday sjungas i bak-grunden. Min tjugosjunde födelsedag firades på en plats, och en inramning, som ingen kunde ha förutspått ett år tidigare. I lobbyn på ett hotell av begränsad beskaffenhet i det fundamentalistiska och den i väst utmålade fiendestaten Iran. Samtidigt som en koalition med USA i spetsen just hade påbörjat ett fullskaligt krig i ett av dess grannländer. Ett krig som enligt CNN verkade få framtoningen av ett korståg mot just muslimsk fanatism och terrorism. Kände mig lätt felplacerad.

Köpte frukost iform av färskpressad apelsinjuice och en skål med vaniljglass i en inbjudande liten glassbar. Kanske inte dietistens val av en stabil frukost, men var det min födelsedag så var det.
Clint, Terje och Tony var inte på humör för mer ruiner och valde att inte följa med till det gamla perserikets huvudstad. Officielt för att de därmed skulle få mer tid för att undersöka staden Shiraz. Själv misstänkte jag att de fortfarande var på mattshoppinghumör. Trots att Clint hade utökat sin samling med ytterligare en, och Terje med två i Esfahans basarer. Detta utöver de som redan hade inhandlats i Turkiet. Martin och Robin, som redan hade sett Persepolis, valde också att stå över.

Istället utökades gruppen temporärt av en amerikanska i övre medelåldern som också bodde på hotellet. Hon hade ägnat de senaste åren med att resa på heltid. Åkte dit intresset för tillfället lockade. Det här var hennes tredje besök i Iran. Hon tyckte landet var spännande; samhället, människorna och attityderna förändrades snabbt när ayatollornas tidigare så fasta grepp mjuknade för var år som gick.

Persepolis nådde odödlighet i samma stund som det i grunden förstördes. Ordern för denna destruktiva handling gavs av den västerlänska civilisationens erövrarikon nummer ett: Alexander den store. Pojkmannen som alla härskare har jämförts med under de senaste tvåtusenfemhundra åren, särskilt de som haft tendenser till territoriell erövringslusta.

Efter att hans grekiska hoppeliter hade fört kampanj mot perserna genom Anatolien, Levanten, Egypten, dagens Irak och Persien under många år; slagit dem i de klassisk slagen vid Issus och Granicus var det persiska imperiet i grunden krossat och Alexander stod segrande i dess storslagna huvudstad Persepolis.

Men i segerns sötma, kryddad med rikliga

integrerades de bara i hellenernas här och administration. Ordern om eldens lössläppande var ett beslut som han sedan ångrade under återstoden av sitt unga, men extremt händelse-rika, liv.

De välbehållna lämningarna efter Persepolis hade en hel del "mitt ute i ingenstans" känsla där de låg invid en klippa ute på ett gult, sönderbränt slättland. Precis framför ruinerna låg turligen ett par stora gröna trädplanteringar som gjorde att de omkringliggande vyerna inte blev alltför karga och livlösa.

Som vanligt i Iran ett väl tilltaget inträde för utlänningar, kopplat med total okunskap om sådana saker som studentrabatter. Betalde till slut det begärda priset, och gick in med sex kebabmåltider i reducerad köpkraft.

Efter att ha tagot avsked av Persepolis körde Dave till ytterligare en samling urgamla persiska konungagravar. Där fler av de stygga pojkarna från historierna om antikens Grekland hade begravts.

Kungliga namn som Xerxes, Cyros och Darius, vars storslagna härar ständigt besökte det kulturellt blomstrande Grekland; episka fältslag blev följderna. De var männen som indirekt skapade de grekiska hjältarna och genom sin aggression tvingade fram de grekiska militära stordåd, som sedan bildade den litterära grunden för den västerländska civilisationen.

Tungt. Athen och Sparta kändes mentalt väldigt avlägsna. Geografiskt var det många dagars körning dit och till fots, under antiken,

måste sträckan ha varit kosmiskt lång. Att för tvåtusenfemhundra år sedan förklara krig mot de avlägsna grekiska städerna - från Persepolis - måste ha varit höjden av sinnesjukt storhetsvannsine.

Även där låg inträdet på en nivå som - med tanke på landets allmänna prisnivå - var förolämpande högt för utlänningar. Särskilt då det var möjligt att se gravarna lika bra från utsidan av det avskärmande stängslet, sittandes på en lastbilens tak utrustad med kikare; till biljettförsäljarens frustration. Så om stängslet har ersatts med ett högt plank när ni besöker de gamla persiska konungagravarna så vet ni anledning. Ber om ursäkt på förhand.

Spenderade eftermiddagen med att planlöst vandra omkring i Shiraz med Jules och Janet. Direkt limmade en gatpojke sig fast vid oss och följde energiskt i våra fotspår, på max tre meters avstånd. Hans ögon, som ständigt följde våra plånböcker, var inte glatt nyfikna, utan beräknande. Tog nästan en timme innan vi lyckades bli av med honom, och då först genom att uttrycka starkt ogillande, med det alltid så gångbara internationella kroppspråket. Viftandet med den knutna näven och spännandes med den fasta blicken funkar alltid, i alla kulturer. I vart fall mot den som är fysiskt svagare.

Promenerade förbi stadens citadell. Fyra lerbruna rundade torn sammanbundna av lodrätta murar krönta med aggressiva sågtänder till krenelering. Harmonin i det fientliga intrycket stördes dock markant av att det ena hörntornet lutade lite mer än vad konstruktörerna ursprungligen måste ha planerat. Det såg bra tokigt ut. Även om effekten inte var riktigt lika stor som vid dess världsberömda lutande dito i italienska Pisa.

Vårt strövande förde oss till en blommande park fylld med grönt. En resenär i Mellanöstern lär sig snart att uppskatta de oaser av grönska som han, eller hon, har lyckan att råka. Både av den klassiska varianten

ute i öknen eller deras mer moderna ditto i den urbana tråkigheten. Allt det gula och gråa som annars härskade blev annars lätt en smula deprimerande för någon som härörde från ett land där gröna gräsmattor och bladfyllda träd var en självklarhet, i vart fall under delar av året. Janet och Jules lade sig på en av gräsmattorna för att ta en efter-middagslur. Själv satte jag mig på en bänk för att läsa i en medhavd bok. Vilket naturligtvis inte blev vad som skedde.

Istället för en stunds vila i sällskap med det skrivna ordet blev jag en exotisk sevärdhet och lämpligt konversations-objekt för de lokala infödingarna. Bara efter ett par minuter hade en klunga, av inte obetydlig storlek, bildats runt bänken. Iranska ungdomar på väg hem från skolan - naturligtvis oblyga, frågvisa och nyfikna.

Flera visade imponerande kunskaper om omvärlden och ett politiskt och ekonomiskt djup i sin förståelse som var förvånansvärt omfattande. Det stod verkligen i bjärt kontrast till nivån på de i Iran utgivna engelskspråkiga tidningar som jag hade läst under den senaste veckan. Var deras bildning en effekt av Internets snabba spridning i landet? För i de iranska tidningarna anklagades en världsomspännande judisk konspiration för att ligga bakom attackerna mot USA den elfte september. Syftet med den judiska konspirationen, enligt tidningarna, var att piska upp en våldsam antimuslimsk stämmning i den i huvudsak kristna amerikanska befolkningen. Och därmed säkerställa ett fortsatt starkt stöd för Israel - samt fortsatt avståndstagande från det islamska Iran. Det var obehaglig propagandisk paranoia in extremum.

Propaganda och lögner som turligen nog inte hade adopterats av det iranska folket, i vart fall inte hos de engelsktalande ungdomarna runt bänken i Shiraz. De uttryckte istället stor glädje över att de knarkproducerande- och smugglande talibanerna blev sönderbombade och utplånade. Vad de däremot inte alls kunde förstå var hur människor i väst försökte koppla samman Iran med de illdåd som de av dem hatade talibanerna låg bakom. Upprördheten var förståligt nog stor. Sedan talibanerna tog makten i grannlandet hade Iran gått från att i princip ha saknat missbrukare till att husera nära två miljoner människor beroende av tung narkotika. Som om Sverige, med vår folkmängd, skulle få trehundratusen nya missbrukare av tung narkotika på knappa fem år.

Några av de iranska kvinnorna hade en intressant vana. När jag gick på de ofta välfyllda trottoarerna hände det, vid ett flertal tillfällen, att jag kände ett lätt grepp runt min överarm. Den klämande handen hängde alltid ihopp med ett svart tält, och ett stort leende, som snabbt försvann in i folkvimlet; lämnandes mig förvånad - och lite smikrad.

Att mötas av basarens alla butiker, stånd och bodar med sitt digra, fantasifull och i många fall väldoftande utbud skapade en miljö som var som hämtad från tusen och en natts sagovärld. Egentligen var det faktiskt tvärtom. Många av sagorna i det storslagna orientaliska sagoeposet antas häröra från just Shiraz. Så detta var faktiskt miljön som hade hämtats till tusen och en natt, om än med många seklers utveckling adderad.

I basarernas spännande prång mötte vi Robin och Martin. Jag förärades en nål, av propaganda modell, med en bild på en sträng Ayatolla Khomeini med en rosenbeströdd bakgrund av Robin med anledning av födelsedagen. Lydde dock inte uppmaningen att fästa den på T-shirten. Kryssade sedan runt inne i myllret ett tag innan jag återvände till hotellet för att ta några timmars siesta. Kroppen kändes inte riktigt i toppform. Även om jag mådde betydligt bättre än kvällen innan. Då jag varit riktigt risig.

Klockan halv nio på kvällen var jag kommenderad till lobbyn för födelsedagsmiddag. Matthew hade under efter-middagen rekat och funnit en, enligt honom själv, alldeles förträfflig restaurang. Dess inredning och miljö skulle visa sig vara svårslagen.
På vägen dit inträffade en obehaglig, men tyvärr också talande, incident. En grupp ynglingar gjorde en felaktig identifikation av Sascha som iranska. Varpå de bryskt knuffade undan Tony och började, med upprörda röster, ge nya zeelänskan verbala tillrättavisningar om att fratanisera med utlänningar, på persiska. Vi gjorde dem, på ett tämligen direkt sätt, uppmärksamma på situationens sanna natur - och vår syn på deras widroga beteende. Det såg faktiskt ut som om de skämdes. Men deras handlingssätt sade en hel del om de underliggande värderingarna och fördomarna i det iranska samhället, i vart fall hos den unga maskulina delen.

Restaurangen var belägen i en persisk hamam som hade byggts om. Byggnaden var mycket gammal, men restaurangen hade varit i business under en knapp vecka. Där människor i hundra-tals år grundligt hade tvagat sig blev platsen för min tjugosjunde födelsedagsmiddag.

Inredningen och miljön var spännande, om än föga restauranglik. Byggnadsstilen gick i den massiva stenens pampiga tecken. Särskilt det tunga välvda taket med tillhörande, förvånansvärt smäckra, pelare som stod symmetriskt utströdda i den runda matsalen.

I centrum en vattenfylld bassäng med fontän i mitten, en rest från husets tidigare nyttjande-område. Vid sidan av bassängen fanns en liten scen där en fyrhövdad orkester framförde klassik persisk musik, på för mig okända instrument.

Musikerna var ekiperade på gammalt, spektakulärt, vis. Även kyparna verkade modemässigt ha inspirerats av den clownen Bozo. Musiken lät inte fullt så illa som det skulle kunna misstänkas. När annars en djupt rotad miss-tänksamhet mot provinsiell musik. Särskilt sådan som framförs av musikanter iklädda mångfärgade kläder av lustigt snitt behängda med onödiga dekorativa detaljer. Det finns oftast en anledning till att musik är provinsiell och inte internationell. Lokal ”musik” klingar ofta fruktansvärt för någon som inte sedan barnsben har fått sina öron härdade och indoktrinerade.
Längs de krökta väggarna fanns stora upphöjda träbås för de olika sällskapen. Då stolar och bord inte ingick i konceptet var de ”möblerade” med röda guldbroderade kuddar i olika storlekar, alla inbjudande mjuka. Vi tog det största båset i besiktning - och initierade raskt ett kuddkrig. Säg på vilka restauranger av klass i Europa som en dylik aktivitet kan föregå förrätten? Utan att gästerna blir utslängda pronto.

Innan gruppen blev serverade en av Martin förbeställd meny blåstes ett hundratal ballonger upp för att ytterligare bättra på den något kaotiska stämningen i vårat kuddbeströdda bås. Skapandes en lämplig inramning för födelsedagsfirandet. Ballongerna hade Jules hittat i baseren tidigare under dagen. De andra gästerna på restaurangen tittade konstigt på oss. Med all rätta. Men har en svensk födelsedag så har han. Firas skall den även om det är i Shiraz, Iran.
Fick det senaste numret av Newsweek och en rosa uppblåsbar kanin, som pep när man tryckte på den, i födelse-dagspresent från gruppen. Kaninen lade dock en liten pojke i grannbåset beslag på, hade sedan inte hjärta att kräva den tillbaka. Hans långsiktigt nöje av den var nog större än mitt. Eller kanske inte, pipande rosa kaniner är trots allt rätt roliga.

Skaffningen, och hur den serverades, var annorlunda. Var och en, som åt kött, fick: ett stort träkärl med lite kokt potatis i botten, en skål överfull med fett kött och en massiv träklubba. Det sista påminde mer om ett redskap för träslöjd än något att äta med. Eftersom vi alla såg ut som levande frågetecken demonstrerade en av kyparna vad som skulle göras. Köttet, som verkligen simmade i fett, skulle hällas i träskålen med potatis. För att sedan mosas samman med resoluta och upprepade stötar av den rejäla träklubban. Det flytande fettet skulle under processen rinna ut längs sidorna på träkärlet. I vars innehåll skulle skapas en något mindre visuellt aptitlig rätt än vad ingredienserna initialt förebådade. Ett annorlunda, kul och innovativt sätt att lägga upp och förbehandla maten innan den inmundigades. Är därefter stor anhängare till maträtter där kilotung träklubba är ett av besticken. Dock var smaken på slutresultatet ungefär lika sofistikerad som tillagningsmetoden. Men roligt var det.
Kvällen blev både munter och uppsluppen, så mycket som det nu är möjligt i Iran, och när jag gick till sängs var det i ett upprymt tillstånd.

Tanken på att ett fullskaligt krig hade börjat på andra sidan gränsen, i den riktning expeditionen skulle färdas dagen efter, var fjärran.

Trakten som expeditionen under dagen färdades genom var fylld med höga kala berg, vars anblickar gav sysselsättning åt ögonen, och till vis del även hjärnan. Vad hade inte dessa berg sett passera? Hur många erövrande härar? Hur många karavaner fullastade med dyrbara varor från Indien? Alexander den store? Allt eftersom kilometrarna samlades ihop och adderades till mil, såväl brittiska som europeiska.

Då timmarna gick blev det visuellt dramatiska snart norm och monotoni, landskapet gav då mest ett öde, nästan fientligt, intryck; mer sten än odlingsbar och närande jord.

Ibland passerades oansenliga små städer och byar av smutsig karaktär. De verkade mest bestå av långa rader med kolsvarta bilverkstäder av primitiv nation och metod. Män som svetsade utan skyddsglasögon, oknäppta nedsölade overaller, oljeskimmrande asfalt, hårt stampad jord indränkt av spillrester, rostiga oljefat, tunga hammarslag mot plåt, rostigt järn och slaktade karosser.

Martin stannade lastbilen vid en av de namnlösa hålorna för att vi skulle köpa och äta lunch. Det blev skinksmörgås och en påse med chips - som smakade som lövtunna skivor av friterad potatis inte borde smaka. Smaksättningen på chips är en tydlig kulturell indikator, där sedan barnsben präglade preferenser inte ändras bara för att hemlandet ligger långt i fjärran. Britterna gnällde om att de inte kan hitta chips med vinägersmak, jag över den tragiska frånvaron av lättsaltade vicknings-chips.

Några gånger stannade Martin till för vi skulle få undersöka de övergivna byggnaderna. Vi visste inte hur gamla de var, vilka som hade byggt dem eller varför de hade övergets. Guideböckerna gav inga svar och det fanns ingen där att fråga.

Det var ett land där det var lätt att föreställa sig att hjältar av fordom rörde sig i jakt på strid, skatter, ära och vackra kvinnor. Även om de oftast (eller alltid) bara fann hetta, törst och hungriga gamar.

Dagen var lång - och att det var påfrestande med långa vägtransporter bak i en lastbil var vid det laget en kunskap som vi alla, med råge, hade tillägnat oss.

Förståelsen för geografi ökade verkligen

markant när resandet skedde med markbunden transport istället för med flygplan. Greppar därför numera verkligen den faktiska innebörden av att Iran är ett mycket stort land, nästan fyra gånger Sveriges storlek. Det är kunskap som, inte helt subtilt, plockas upp när landet korsas på landbacken. Tanken på att göra det cyklandes, som den moderna tidens luddistiska motionsdårar, var dock idémässigt avlägset. För att inte tala om att göra det till fots - som Alexanders soldater hade gjort på sin tid; två gånger, till Indien och tillbaka.

När skymningen närmade sig började Martin och Dave söka efter en lämplig plats att spendera natten. I en dalgång, en bit från vägen, hittades resterna av en övergiven by, av det lilla formatet, som vi helt sonika ockuperade med tält och lastbil. Tog tillsammans med Matthew ett av de partielt raserade husen i besiktning. Tak saknades, men resterna av vägarna av staplad sten erbjöd i vart fall skydd mot vinden.

Pasta med tråkig sås tillagades av de begränsade ingredienserna som fanns kvar på lastbilen. Vi ville inte fylla på lagren med tanke på att allt skulle överges när gruppen skulle flyga vidare till Indien. När mörkret föll blev det snart kyligt. En eld som gjordes på hastigt ihopsamlade ris och kvistar blev det naturliga svaret och samlingspunkten. Det var vårt tiotusentals år gamla arv som vildmarkslevande humanoider som talade när vi gjorde det som våra förfäder alltid hade gjort. Det är först de senaste generationerna som inte har haft samlingen runt elden som den naturliga avslutningen på dagen; en obetydlighet tidsrymd ur evolutionens tidsperspektiv.

En chokladkaka bakades spontant över den sprakande elden av vad Kate och Kaya kunde finna i form av råvaror på lastbilen, smak och konsistens blev rätt lustig. Bättre resultat blev det när vi rostade mitt kvarstående lager av pistagenötter, en kulinarisk snacksdelikates.
Dave berättade smått otroliga historier om Afrika och dess rika djurliv. Att ha växt upp på ett jordbruk hade givit honom många tilfällen att möta all de djur som för oss andra var höjden av exotism. Inte utan att ett en tanke föddes om att jag någon gång skulle besöka de södra regionerna av denna väldiga kontinent och själv se dess kringvandrande underverk.

campa fjärran från alla statliga övervakningsorgan. Särskilt inte med ett nystartat krig fyrtio mil bort, där ärkefienden - den stora satan - USAs krigsmakt med dunder och brak visade musklerna.

Under förmiddagen fortsatte vi genom bergslandskapet där höjdkurvorna var skarpa, kantiga och många. Vägen ringlade sig fram vid sidan, och över, bergen i en allt annat än rak linje. Lantmätaren som planlagt dess sträckning måste ha varit ett geni av oanade proportioner, särskilt som han uppenbarligen varit förbjuden att använda större mängder dynamit. Inte genom berg och klippor, alltid runt eller över. Vilket gjorde att vår färd gick mycket långsamt. En sträcka som verkade vara femtio kilometer på kartan var närmare etthundrafemtio i verkligheten. Ej inräknat alla förflyttningar i höjdled.

Martin stannade på en plats där vägen löpte fram högt upp på sidan av ett trubbigt gult berg. Nedanför sträckte en enorm uttorkad saltsjö ut sig, till synes mot evigheten. Följderna av sommarens och höstens torka var här märkbart - dock inte lika tydligt som Esfahan med sin torrlagda paradflod. Där en gång en mäktig sjö funnits existerade bara ett platt helvitt töcken.

Värmen var hög nog för att det inte skulle vara möjligt att fokusera horisonten, himlen flöt ihop med markens kritvita yta. Det var som att stirra intet i vitögat, ingenting att fästa eller fokusera blicken vid, - bara vit. Frustrerande, men vackert.

Framåt lunchtid övergick bergen i mjukt rullande kullar; tyvärr inte av den gröna varianten som i sagorna, de var istället gula, kala och livlösa.

Vi stannade kort till i Karman för att handla bröd och pålägg till lunchen. Terje och jag var redan hungriga och gav oss ut på jakt efter något köttigt och icke vegetariskt. Fann en läcker kebab, som var billigare än en svensk buss-kupong. Svalkade mig också med en genrös portion nygjord vaniljglass. Smakade gudabenådat i den starka värmen. Glasstilverkning var i sanningen en konstart som behärskades till fullo i Iran. Italienarna kan slänga sig i väggen vid en komparativ jämförelse där både pris och smak vägs in.

Efter Kerman började Baluchiöknen breda ut sig i riktning mot Pakistan och Afghanistan. Öknen är en av jordens absolut varmaste platser, där temperaturer på över femtio grader inte var någon ovanlighet under de brännheta sommarmånaderna. Såg tråkig ut också. Baluchiöknen.

Gruppen chillade ut lite på gräsmattan framför mausoleet innan vi åkte ut till en inhägnad park i utkanten av Mahan för att äta lunch. Inträde begärdes för att få tillträde till den tuktade grönskan. Så vi hoppade kollektivt över den, till biljettförsäljarens stora frustration. Dukade istället upp vår enkla måltid på den lilla parkeringen utanför.
I rättvisans namn bör nämnas att det vi såg av parken onekligen verkade inbjudande med blåa bassänger, lummiga träd, sprudlande fontäner och gröna gräsmattor. Men de flesta i gruppen började få ont om iranska rials och ingen ville växla in nya. Det var vår näst sista dag i landet, därav den väl utvecklade snålheten.

Hade hunnit bli hungrig igen och satte med glädje i mig ett par tonfiskmackor. Delfinmärkt tonfisk är ett synnerligen kompetent pålägg som skänker både smak, konsistens och en ordentlig dos med proteiner till en smörgås.
En taxichaufför kom fram medans vi åt och började imitera Sokrates, ställandes frågor av djuplodad filosofisk karaktär till allt och alla: – "Vad skiljer en god man från en dålig"?, - "Hur ser godhet ut"?, -"Vad äter ni för något"?,
- "Vad är sanning och vad är lögn"?, - "Du har en stor mage. Jag tror du äter för mycket", - "Vem kan sätta sig över andra människor?" Antingen var mannen ett geni eller, mer troligt, fanns tendenser åt det håll som brukar resultera i gratis uppehälle på en plats där personalen bär vita rockar och delar ut färgglada piller.

I vilket fall som helst var pseudofilosofen felplacerad, även om han lyckades få Dave mer än lovligt förvirrad innan situationen avbröts. Sydafrikanen - som alltid ansåg sig kunna svara på frågor av existensialmoralisk karaktär, med hjälp av väl valda citat från Bibeln - hade direkt sett en potentiell proselyt i den frågvise mannen och påbörjat omvändelseprocessen. Fel plats för det, kristet missionerande är definitivt inget man skall ägna sig åt i Iran, om man inte å de snaraste vill uppnå martyrskapets odödlighet. Även om det står i landets grundlag att religionsfrihet råder.

Eftermiddagen var varm och vi körde djupare in i öknen, i riktning mot krigets Afghanistan. Svettade kraftigt trotts fläktandet från de öppna sidorna. Extra tufft var det för tjejerna som tvingades bära sina chadors, ett elakt plagg som intensivt avskyddes av alla vid det här laget. Förtryckets klädesplagg såg verkligen hemskt ut, nästan like hemskt som upplevelsen att bära det. Att tvinga kvinnor att bära dessa munderingar i Baluchiöknens bakugnsklimat var, och är, sinnessjukt, idiotiskt, befängt, absurt, förnuftsvidrigt, orimligt, barockt och fundamentalt fel. Mycket gott kan sägas om Iran, dess invånare och deras stora gästfrihet - men eftersmaken av ett samhälle där dylika kläder är lag kan inte bli annat än beskt.

Baluchiöknen var utseendemässigt roligare än den syriska, men definitivt fulare än den arabiska. Det fanns gott om bergskedjor som stack upp lite varstans, effektivt läggandes beslag på horisonten, så fullständig landskapsmässig tråkmonotomi uppnåddes aldrig.

Öknen är ett område där myndigheternas närvaro alltid har varit i det närmaste obefintligt. Desto längre ner i Irans sydöstra hörn lastbilen kom, desto mindre verkan hade lagen. Ett par år tidigare hade några tyska resenärer blivit kidnappade av smugglare i syfte att växla ut dem mot fängslade kumpaner.

Tyskarna släpptes efter några mycket obekväma veckor. Om en utväxling skedde var oklart. Enligt iranska myndigheter skedde ingen, utan smugglarna släppte tyskarna då de kände den iranska polisens solida okuvlighet i för-handlingarna. Smugglarna sade dock något annat. Under det påföljande året fick dock alla utlänningar som reste i den sydöstra delen av landet militäreskort.

En service som dock verkade ha försvunnit. Vi

fick åka ensamma. Den gula lastbilen mötte heller inga kidnappningsglada smugglare, i vart fall inte som vi såg. De var troligtvis på andra sidan gränsen och gjorde sig redo att strida i den utlysta Jihad. Mot de för dem otrogna amerikanska bombplanen som förödde deras land i jakt på superterroristen Osmar Bin Laden.

Det var vår sista resa i den gula Bedford lastbilen. Den hade varit expeditionens fasta punkt under nästan två och en halv månad och kört oss över tusen mil. I den hade vi färdats från Calais genom otaliga städer, byar, skogar, bergskedjor och öknar. Vi hade korsat floder och gränser, både kulturella, politiska och religiösa. Det var inte utan att det upplevdes lite vemodigt när den slutligen rullade in i Bam sent på eftermiddagen.

Staden är en klassik oasstad fylld med prunkande grönska mitt ute i den annars så söndersvedda öknen. Överallt växte dadelpalmer. Deras frukter räknades som de smakmässigt bästa i hela Iran och gav orten dess existens-berättigande och intäkter.
Chaufförerna körde runt i nästan tjugo minuter innan de hittade den planerade övernattningsplatsen. Ett litet guesthouse som Martin hade positiva erfarenheter av från tidigare besök. En lång tids sökande med tanke på att Bam gick att köra igenom på mindre än fem minuter.

Guesthouset var av grå betongbunkermodell med en liten inhägnad gård. Där låg en persisk matta av det riktigt stora formatet som centralpunkt för ställets sociala samvaro. Gruppen inkvarterades i en stor sovsal utrustad med ett tiotal tätt uppställda våningssängar i metall. Likt ett logemente på ett svenskt regemente, fast trängre och mycket varmare. Att kalla rummet för en bastu var ingen underdrift. Ägaren påstod att luftkonditioneringen inte kunde sättas på innan det blev mörkt och något svalare, annars blev den överhettad och slutade fungera. En luftkonditionering som inte tålde värme, tala om begränsad produktkvalité. Ägaren förstod sedan inte min fråga om den var tillverkad i det forna Sovjetunionen eller om den var av lokal iransk modell.
Värmen var obehagligt hög även på den skuggiga gården. Men var i vart fall tolerabel, om inte ett svart tält var anbefalld klädsel. Tjejerna led och de inskränkta lagstiftarna förbannades.

Ett enkelt bibliotek fanns i ett hörn: som jag min vana trogen direkt började botanisera i. Tog inte lång tid, det totala utbudet bestod av ungefär trettio böcker, varav ett tiotal var skrivna med asiatiska tecken och bak och fram. Osannolikt nog fanns där den sista delen av Tad Williams internetiserade och futuristiska Otherland serie. En bok som inte hade släppts när Stockholm lämnades sjuttio dagar tidigare. Inte riktigt det läsmatrial som jag förväntade mig, eller ens hade hoppats, att finna nere i den iranska öknen. Martin (som också hade följt Otherland-serien) och jag bytte snabbt till oss volymen mot valda delar av lastbilens boklåda.

På något vänster började britterna, och de övriga medlemarna av samväldet, att spela cricket på den minimala gården. Till guesthousets ägare, övriga gästers och min stora förvåning. Det var bara att konstatera att britter, och före detta britter, har konstiga vanor och preferenser som ej kan förklaras, eller förstås, för någon som inte växt upp under den kulturens direkta inflytande. Tacka vet jag begripliga kulturella särarter av typen dans runt en blomster-dekorerad fallossymbol, blodpudding, jämlikhetsombudsmän och surströmming - självklart serverad med härsken mjölk.
Middagen bestod återigen av pasta med improviserad blandsås. Smakade bra, även om värmen drastiskt dämpade aptiten.

På kvällen satt vi ute på mattan länge och pratade om det som hade varit och vad som skulle bli. Kändes konstigt att lämna lastbilen, Dave och den muslimska världen; som vi efter ett par månaders resande hade börjat uppskatta allt mer. Indien skulle bli en betydligt intensivare verklighet. Från folktomma öknar och berg till ett av jordens tätaste befolkade områden, från förhållandevis välmående stater till en av de absolut fattigaste. Att våra första möten med subkontinenten skulle bli Mumbai (Bombay) och New Delhi skulle inte göra omställningen lättare. Det skulle inte bli någon kulturell mjukstart eller omställningsperiod, som varit fallet när vi rest med lastbilen. Istället skulle vi direkt kastas in i det mest extrema myller som Indien hade att erbjuda. Kom i säng först när kvällen blivit sen natt

Vid niotiden åkte gruppen till oasens främsta - och enda - sevärdhet av rang. Som dock var bland det absolut bästa som en besökare kunde beskåda i Iran. Det gamla Bam, helt byggt i lera, komplett med ringmur och borg.

Tänk sandslott i skala 1:1 föreställandes den av detaljer fyllda fonden till någon fantastisk äventyrs-film förlagd i ökenmiljö. Som till exempel Disneys fartfyllda film om spolingen Aladdin.

Bam grundades ursprungligen ett par hundra år innan Kristus, men de delar som gick under benämningen den gamla staden härörde från femton- och sextonhundratalen.

Efter att ha betalat det moderata inträdet sökte jag mig upp på den solida och helt släta ringmuren för att få en bättre överblick av den

Nedanför muren fanns ett koncentrerat hav av lerbyggnader - några stora och rikt dekorerade, andra små och intetsägande - alla i olika grader av förfall.

Ovanför lerstaden tornade ett citadell upp sig som var sammanlänkat med ringmurens bortre sida. I stil liknade det ett sandslott, vilket det ju faktiskt var, om än i gigant format - i öknen väl skyddat från havets destruktiva vågor.

Utanför de släta murarna sträckte oasens gröna hav av dadelpalmer ut sig i alla vädersträck, formandes en levande inbjudande vallgrav mot öknens gula tomhet och monotoni. Färg-kontrasterna var lika distinkta som bergskedjorna i fjärran var suddiga. Uppfattade dem bara som ett dallrande töcken i den höga temperaturen.

Efter en halvtimmes svettig promenad längs muren nåddes citadellet, som med sitt upphöjda läge totalt behärskade staden nedanför. Många trappor senare nåddes toppen av det lilla utsikts-torn som stack upp som citadellets högsta punkt.

Vyn var såväl stor- som svårslagen och stod inte alls i proportion till det ynkliga tornet. Som nästan verkade rämna under mina fötter när jag klättrade upp på de ur väggarna utstickande trappstegen. Det var inte en plats för höjdrädda.

Gruppen återsamlades i ett svagt upplyst café med små fönster beläget i övervåningen på citadellets entrébyggnad. Ett hus som var välutrustat med såväl fällgaller, hål för att hälla ned kokande olja och andra för gäster välkomnande inredningsdetaljer.

Vandrade efter det välbehövliga vätskestoppet planlöst runt i den labyrint som lerhusen utgjorde. Stadsplanering hade uppenbarligen varit ett okänt begrepp då denna version av Bam hade uppförts femhundra år tidigare.

Det var en speciell feeling att ensam smyga omkring, och in i, de partiellt söndervittrade husen och samtidigt föreställa sig att det här faktiskt en gång varit en livlig stad sprängfylld av liv. Nu var det dödstyst. Förutom lastbilsfolket var det inte mer än ett tiotal iranska besökare som samtidigt irrade omkring i det bruna virrvarret under den stekande solen.

Efter besöket försökte vi spela fotboll på den, förutom lastbilen, tomma parkeringsplatsen utanför. Bara för att snabbt konstatera att det var alldeles för varmt för att det skulle fungera.

Snabba rörelser belönades med att det svartnade för ögonen samt en transpiration som skulle kunna ha fått Sahara att blomma, om svetten inte varit så salt.

Åkte in till centrum av Bam för att äta lunch och spendera våra sista iranska rials. Det var inte mycket till stadskärna, en sönderbränd gata som kantades av en rad med dadelpalmer och trista betongkuber till hus.
Följde med Terje till postkontoret i jakt på frimärken. Det var stort som en gymnastikhall, om än inte lika högt i taket, men bara möblerat med två ensamma skrivbord, ett par uttråkade tjänstemän och ett tiotal porträtt av stränga farbröder på väggarna. Efter en stunds övertalning fick vi tillstånd att köpa frimärken och lämna in våra nyfrankerade vykort för vidare befordran. Men det var inte populärt.

Trodde annars att det bara var i Sverige som förvåning uttrycktes när en potentiell kund försökte köpa porto vid det nationella postväsendets lokaliteter. – "Är han verkligen säker på att han bara vill köpa ett frimärke"? Och sedan försöka de sälja in ett ”förmånligt” erbjudande på en pensionsförsäkring eller någon annan ”tjänst” vars syfte var att jag skulle betala pengar för att posten, banken och försäkringsbolaget skulle begränsa mitt själbestämande över det egna kapitalet. Samtidigt som de lekte lotto med det. Den ”nya posten” hade blivit marknadsmässig. Det var i Sverige det.

Vi gick till en kebabhåla för att spisa en ickevegetarisk lunch i en lokalitet som skulle ha fått en svensk hälso-vårdsinspektör att tvinga kocken att begå rituell harakiri. Under hela måltiden roade sig de två kebabskärarna, bakom den smutsiga disken, med att peka på en man av ansenlig längd med ett imponerande gråsvart helskägg och upprepa namnet Osmar Bin Laden. Vi uttrycket vår

skepsis och beställde in mer kebab och läsk istället för att gripa den utpekade superterroristen. Tre kebaber, fyra plagiat läsk, en timme och åtta svenska kronor per skalle senare lämnade vi ett par mycket lyckliga och konfunderade kebabkockar bakom oss. Terje och jag var troligtvis bland de bästa kunder de någonsin hade haft.
Återvände till guesthouset för att där söka skydd mot eftermiddagens antituristiska ökenvärme.

På eftermiddagen var det packning av ryggsäckar som gällde inför den kommande nattens bägge flygresor. En inte helt trivial process, då alla hade vant sig att ha en hel lastbil tillgänglig för att transportera skrymmande ting och nyinköpta suvenirer. Under två månader hade vi inte varit hämmade av ryggsäckarnas begränsade packutrymme, där både sovsäck och liggunderlag plötsligt var tvunget att stuvas in. Åtskilliga timmar, svordomar och tejprullar senare var jag dock färdigpackad och resklar.
Även om viss oro fanns för hur den med kirurgisk precision och råstyrka packade ryggsäcken skulle klara den brutala behandlingen i flygbolagens bagagehantering, om ett spänne fallerade skulle innehållet formligen spruta ut, likt en textil gejser.

När alla hade blivit klara samlades vi - mer eller mindre utslagna av den höga värmen - på den stora mattan utomhus för att hålla en liten avskedsceremoni för Dave. Som lite halvbrutalt skulle lämnas kvar i Bam när resten av expeditionen flög vidare.
Janet hade under förmiddagen organiserat en insamling till en avskedspresent; ett par rejäla gröna pilotbyxor. Han behövde dem desperat då hans existerande aktivt höll på att fragmenteras till illa ihopsatta disktrasor.
Clint höll ett kort tacktal av burdus nya zeeländsk modell; där han på gruppens vägnar tackade Dave för att han inte hade tagit våra pengar och avvikit, som Sean, utan istället troget jobbat - efter bästa förmåga - för att resan skulle fortlöpa och bli så bra som möjligt för oss passagerare. Oavsett vilka katastrofer som fallit över oss. Dave blev lite våt i ögonvrån, han skulle bra gärna vilja följa med oss till Indien och Nepal istället för att vända åter mot väster.

Det var med blandade känslor som jag såg Dave lämna gruppen. Han hade visat sig vara en fantastiskt godhjärtad och hjälpsam person. Men hans kompetens och tidigare erfarenheter var kanske inte de bästa för att kunna fungera effektivt som chaufför, fixare och reseledare på overlandrutten till Indien. Dave var med största sannolikhet en fantastisk chaufför och guide, i Afrika. Där hans erfarenheter och kunskaper torde vara mer i harmoni med de faktiska förhållandena.
Tyvärr hade det under de senaste månaderna flera gånger, med alltför stor tydlighet, märkts att han totalt saknade de mest elementära kunskaper om historien, kulturen och de faktiska förhållandena i de områden som passerats. En okunskap, kryddad med en dogmatisk livssyn, som hade skapat i vart fall en direkt farlig situation för gruppen: när han frågade en grupp (beväpnade) kurder uti östra Turkiets ödemark (Kurdistan) vad de tyckte om terrorist-organisationen PKK.
Det kändes ändå fel att han skulle lämna oss. Efter drygt två månader av strapatser och upplevelser var han en väl integrerad del av gruppen och dess dynamik. Kontoret i England hade ännu inte bestämt om Dave skulle återansluta till expeditionen efter det att Bedforden parkerats på lämplig plats. Var själv tveksam om så skulle ske.

Slappade några timmar på gården innan vi åkte till en bättre - utifrån Bams begränsade standard - restaurang för att äta vår sista måltid i Iran och den sista med Dave. Restaurangen var ren och prydlig, även om den saknade ens det simplaste försök till egen karaktär eller tema. För att inte tala om varierad meny. En restaurang som bara serverar kycklingkebab med ris - utan sås eller kryddor - får inga stjärnor i guide Michelin. Även om tillagningen skett med stor inlevelse och dedikation av den mest firade kocken i hela Bam.

Efter avslutad måltid skulle vi köra raka vägen till flygplasten. Vilket misslyckades. Det tog en dryg halvtimme för Dave i förarhytten att leta sig dit. Vilket var fascinerande med tanke på Bams relativa litenhet och flygplatsens relativa storhet. Men vägarna var många, skyltarna svårtolkade och den genomsnittliga mannen på gatan okunnig i såväl engelska som elementär geografi när riktningen efterlystes.

Terminalbyggnaden var förvånansvärt stor och modern med tanke på att det bara avgick två flighter i veckan från Bam. Kom i sista stund på att min mycket användbara Swiss army knife kanske inte borde ligga i handbagaget och gjorde en snabb packningsrockad. Tur var det, för säkerhetstänkandet på flygplatsen var extremt in absurdum.

Först röntgades allt baggage, passet inspekterades noggrant och en metalldetektor passerades. Och detta bara för att komma in i terminalbyggnaden. Väl inne genomsökte ett par uniformerade vakter i detalj allt bagage, med påföljande kaos som följd. Alla tillhörigheter packades upp, granskades noggrant, vartefter de spreds över flera kvadratmeter av terminalens golv. Tog tjugo minuters vändande, tryckande, klämmande och frågande innan jag tilläts försöka återskapa den kompakta verklighet som krävdes för att åter kunna stänga ryggsäcken.

Alla passagerares bagage utsattes för samma minutiösa undersökning. Väntetiderna blev långa. Efter att slutligen ha fått passet ordentligt granskat av ytterligare en vakt släpptes jag fram till incheckningsdisken, där passet åter granskades. Innan ryggsäcken kunde försvinna in i det svarta hål som på något mystiskt sätt var sammanbundet med rullbandet på Teherans flygplats - där jag hopades att få återse den några timmar senare. Insha-Allah.

Nästa station var att handbagaget skulle röntgas, för andra gången, och därefter av två vakter manuellt undersökas. De var bägge fascinerad av lyskraften (starkare än hos den största magliten) från min Surefire ficklampa och roade sig med att lysa på allt - och alla. Väl länge, jag hann bli orolig att jag inte skulle få tilbaks min mobila ljuskälla innan de med överväldigande beröm om detta teknologiska underverk återlämnade den med stora leenden. Vartefter passet åter i detalj synades av en vakt med mer allvarlig min. Sedan var det dags för ännu en metalldetektor, efterföljande muddring och ytterligare en passkontroll innan jag kom in i en liten väntsal fylld med de på flygplatserna obligatoriska raderna av obekväma plaststolar.

Behövde inte vänta där särskilt länge, glädjande nog, innan det var dags att lämna terminalen för att borda planet. Men innan vänthallen fick lämnas ville en vakt kontrollera utlänningarnas pass. För femte gången sedan vi kom till flygplatsen. Ute på plattan visade det sig att planet var omgivet av en ring med vaktande soldater, med automatvapnen i färdigställning. Blev muddrade ännu en gång och fick självfallet passet undersökt en sista gång innan vi släpptes förbi denna sista säkerhetskontroll och tilläts borda det lilla jetflygplanet.

Flygplatsen i Bams mer än totala säkerhetstänkande just den här dagen berodde sannolikt på närheten till Afghanistan, bara några mil bort, och närvaron av västerlänningar på flighten. Någon ansvarig hade troligtvis bedömt att planet var ett potentiellt terrormål för de nu mot väst krigförande talibanerna i grannlandet. Alternativt att vi misstänktes för att vilja kapa planet för att krascha det in i Mecka eller något.
Kändes bra att säkerhetstänkandet var väl utvecklat, tanken på att Osmar bin Laden, Mulla Omar och deras anhang kanske bara befann sig på några tiotals mils avstånd var som blond flygpassagerare mer än oroväckande.

Kostnaden för flygresan till Teheran var skrattretande låg. För en flight på nittio minuter betalades knappt tvåhundra svenska kronor, inklusive eventuell skatt och flygplansavgifter. I Iran var flygbränsle billigare än buteljerat vatten.
Gruppens vegetarianer hade tagit med sig egen mat, en sallad, att äta på planet. De litade inte på att iranskt inrikesflyg skulle erbjuda något vegetariskt matalternativ. Ett korrekt antagande visade det sig när inplastade kebab smörgåsar delades ut. Blev sedan mer än lovligt överaskad när Kaya tog fram en komplett omgång bestick, både knivar och gafflar, av stål som hon hade haft innanför sin chador. Min tro på den hårda säkerhetskontrollen i Bam minskade markant.

Planet hade knappt lyft innan en av purserna satte sig på platsen bredvid min, som var ledigt, också han nyfiken att prata med någon från världen annorlunda. Uppenbart att det inte var särskilt vanligt med dylika främmande objekt på rutten mellan Bam och Teheran, i vart fall inte under den senaste månaden. Hade sedan under resten av flygningen ständigt någon av de bägge purserna eller den kvinnliga flygvärdinnan - iklädd ett svart heltäckande tält där bara ögonen syntes - som granne, alla mycket pratglada och kontaktsökande. Har aldrig ätit så många inplastade smörgåsar och druckit små plastflaskor med juice som under dessa nittio minuter flygandes över Irans tomma ökenvidder.
Landade vid inrikesterminalen i Teheran klockan nio på kvällen. Där gruppen tvingades att ta oförskämt dyra, på grund av ett lokalt oligopol, taxibilar till terminalen för utrikesflyg. Utsugarna tog lika mycket för en resa på två kilometer som vi betalt för timslånga färder i Esfahan. Rövare med maffiabeteende var de.

Utrikesterminalen var sprängfylld med ett jäktat, till synes upprört, myller av människor. Trodde initialt att någon katastrof hade inträffat, eller att flygplatsen var lamslagen av strejk och att tusentals människor hade blivit strand-satta. Men det visade sig att kaoset i den smällfulla ankomsthallen var för platsen ett permanent normaltillstånd och att inga externa problem förelåg för att vår, numera höjdmässigt krokiga, färd till Nepal skulle kunna fortsätta.

Flyget till Mumbai skulle lyfta först klockan halv sex på morgonen och incheckningen kunde tidigast påbörjas två timmar innan, klockan halv fyra på natten. Vi tvingades således spendera natten i den allt annat än rogivande amkomst-terminalen. Tur nog lyckades vi efter en stunds rekognosering finna ett någotsånär avskilt utrymme, där ett temporärt nattläger upprättades.

Övervägde tillsammans med Robin att leja en taxi och göra Teheran by night. Men efter att ha konsulterat den allvetande guideboken var det bara att konstatera att det inte fanns mycket till sevärdheter nattetid i den iranska huvudstaden. Varpå den idén lades ned.

De flesta bredde ut sina liggunderlag på golvet eller över ett par stolar och försökte fånga några

Satt och läste en stund innan Robin, som också givit upp tanken om att få någon sömn, över-talade mig att gå och ta en fika i den stilistiskt hopplöst föråldrade cafeterian. Den påminde om någon slags vision från sextiotalet av ett rymdskepp i plysch och trä. En inrednings-mässigt mycket skrämmande upplevelse.

Efter ett par veckor på de iranska vägarna med Robin tyckte jag mig ha fått en ganska bra bild av hans personlighet, i vart fall den resande delen. Den stämde väl in på den karaktärstyp som de engelska privatskolorna genom århundradena har format unga pojkar till med sina starka traditioner, skoluniformer, cricket, en stark tro på Byrons heroiska dikter och det forna imperiets förtjänster. Välkammat hår, alltid prydligt klädd, klassikt bildad, ett väl utvecklat sinne för humor, självförtroende som en ödmjuk

Mike Tyson, people skills som en amerikansk politiker, en allmän misstro mot regler och samhälliga strukturer samt ett ansikte som en femtonåring.
Han hade ett par år tidigare förlorat båda sina föräldrar och levde sedan dess på vad han ärvt. Hade läst juridik på universitet. Höll på att skriva en bok, som han dock hade kört fast med. När han hörde att Martin skulle ta över den här expeditionen, hade Robin bestämt sig för att haka på för att få lite miljö- och personombyte.

När det äntligen var dags för incheckning var det först en säkerhetskontroll, mer normal än den extrema i Bam, innan hallen där incheckningsdiskarna nåddes. Det var tre flighter som skulle avgå under de närmaste timmarna: Bern, Moskva och vår till Mumbai. Området där flighten till Schweiz skulle checka in upptogs av tre, välordnade, köer med strikta och, överlag, välklädda män och kvinnor.
Bredvid låg diskarna för de med destination Moskva. Fortfarande något sånär fungerande kösystem, även om incheckningen verkade ta märkbart längre tid. De vinterklädda ryssarna verkade inte dela tjänstemännens bakom diskarnas uppfattning om övervikt på bagage och antal kollin som fick medföras per passagerare.

Sen kaoset till Mumbai - för inte kunde det beskrivas som "köer" i traditionell mening. Där tre raka rader med disciplinerade och väntande flygpasssagerare borde vara formerade, fanns istället ett oformligt hav av småväxta män i helvita bomullskläder och stickade toppluvor. Indier. Alla blint knuffandes sina, av packning överfyllda, bagage-vagnar framåt, oberoende av omgivningens positioner och arga rop.
Kunskapen om tillämpad köteori var obefintlig. Själva begreppet ”kö” verkade för dem vara synonymt med det beteenden som normalt brukar associeras med barns agerande när de tävlar med Gröna Lunds radiobilar; komma först, krocka och hävda sin rätt när det var orätt. En medeltida "free for all" attityd härskade.

De indiska kvinnorna satt i en tät, likaledes bomullsvit, klunga direkt på golvet längst bak i incheckningshallen. Framme vid diskarna var kaoset totalt. Alla de toppluveförsedda försökte checka in simultant, oberoende och i stark verbal och fysisk konkurrens med varandra. Ingen verkade heller ha den minsta förståelse för koncept som bagage-taggar och övervikt. De uniformerade killarna bakom diskrna slet sitt hår.
Situationen var oändligt jobbig att behöva konfrontera och hantera klockan fyra på morgonen när natten dittills hade varit sömnlös. Om detta var vad som kunde väntas av Indien - ville jag inte vara med längre. Så kändes det.
Efter en timme, och utnyttjandes av våran större relativa storlek gentemot indierna, lyckades vi checka in våra ryggsäckar. Om de sedan skulle komma med planet till Mumbai var en annan fråga.

Passerade sedan snabbt och enkelt ytterligare en säkerhetskontroll, som inte uppnådde ens en promille av den noggrannhet som vi upplevt i Bam några timmar tidigare. Ett berg av choklad inhandlades för våra sista rials innan Iran Airs jättejumbo med destination Mumbai äntrades. Klockan var halv sex på morgonen och chockladen var en angenäm, om än ovanlig, frukost.
Till tjejernas förskräckelse gällde fortfarande iransk dresscode på flyget. Flygvärdinnorna gled majestätiskt fram i gångarna - likt svarta spöken - när de levererade en frukost som bäst kunde beskrivas som mystisk. Var glad över chockladen vi just hade frossat i.

Efter fyra timmars flygning, och några ögonblick av sömn, landade så den lastbilslösa expeditionen i Indien.