hade under tiden blivit bekant med paret som ägde hotellet där hon hade bott. En av kvällarna hade de tagit med henne på ett kurdiskt bröllop, precis vid gränsen till Irak. Något som Elaine lät förstå var oöverträfflig i sin genuinitet och upplevelse, i vart fall i jämförelse med det som vi andra hade varit med om.
Hon började sedan prata om att kanske stanna i Turkiet, och spendera resten av tiden som allokerats för resan med att åka runt i landet. Turkarna var så trevliga, sa hon. Men det var bara tomt snack, som vanligt. Elaine satt på sin plats när lastbilen körde i riktning mot den islamiska republiken Iran.

Innan gränsen passerades hade Matthew genomdrivit ett besök vid en meteoritkrater. En rest från en kosmisk kollision som inträffade år 1912. Den låg tillräckligt nära Iran för att ingå i den militära skyddszonen där det var förbjudet för alla, förutom turkiska soldater, att vistas.
Men efter en diskussion och påföljande förhandlingar med soldaterna som vaktade vägen till kratern fick vi tillstånd att besöka den. Om vi lovade att inte försöka smita in i Iran. En möjlighet som inte ens hade slagit oss innan. Men som efter några hundradelar av en sekunds övervägande förkastades. Kratern befanns vara en trettio meter djup grop, med runt tio meters diameter. Och den var precis lika rolig som den låter.
Där fick också tjejerna för första gången ta på sig sina svarta chadors. Som de enligt lag skulle vara tvungna att vara draperade i under hela vår vistelse i Iran. De gjorde det med skratt, glam och muntra skämt.

Innan lastbilen kom till gränsen var den tvungna att passera en formidabel ansamling av lastbilar, mångdubbelt fler än vid Scania i Södertälje. De var uppradade i en lång kaotisk kö som började ett par kilometer innan själva gräns-passeringen. De byråkratiska och kontrollmässiga procedurerna för en geografisk landsförändring var i regionen varken triviala eller snabbt utförda, chaufförernas väntan blev oftast lång. Glädjande nog räknades vår lastbil för tillfället som en buss, så det var bara att svepa förbi den långa lastbilskön. Annars hade vi säkert förlorat ett par dagar på denna, den långa väntans, väggsnutt.

Gruppen skiljdes från lastbilen och chaufförerna. Fordon med förare åt ett håll och passagerare in i ett solitt ogästvänligt betonghus till turkisk gränspostering. Där inne i dunklet rådde en icke alltför organiserad stämning, snarare total förvirring. Trots stor inredningsmässig frikostighet med tjocka gallerstängsel, metallgrindar och turkiska flaggor var det inte självklart hur folk skulle förflytta sig rent fysiskt för att klara av den byråkratiska djungeln som erbjöds: bemannade luckor, färgglada stämplar, summariska hälsokontroller och kryptiska blanketter att fylla i. Och så var det smällfullt med små svartklädda iranska gummor som aktivt bidrog till förvirringen genom sitt flockbeteende och totala okunskap om ens den mest elementära köteori. Efter fyrtiofem minuter, och en rejäl dos med onödig myndighetsutövning, tilläts vi lämna Turkiet.

Det var ett bergigt och inbjudande landskap som vi körde igenom på eftermiddagen. Där marken var uppodlad och tecken på liv märktes överallt i form av hus, människor och boskap. Skillnaden mot östra Turkiet, där landet hade verkat näst intill dött på grund av militärens tvångsevakueringar, var stor och positiv.

Bara ett par mil bort, på andra sidan bergen, låg de forna sovjetrepublikerna Armenien och Azerbadjan. En annan konflikt, en annan bottenlös grop av hat.

De iranska vägarna var av bra kvalité och trafiken intensivare än vad som hade upplevts under den senaste månaden. Det hängde ihop med att bensinpriset i det oljestinna Iran var så pass lågt att det i det närmaste var gratis. Vilket gjorde, den alltid budgetmedvetna, Martin glad. Inte bara USA

använde låga bensinpriser till att glädja - och lugna - det egna landets motorburna medborgare.

Vår första natt i Iran spenderades i landets nordöstra metropol Tabriz. Vi kom fram i skymningen. Det var fascinerande att se hur den i Iran påbjudna könssegrationen praktiskt fungerade i anslutning till de lokalbussar som lastbilen passerade. Bussarna var delade i två, männen disponerade framändan av bussen och kvinnorna bakdelen. Vilket ledde till en del lustiga fördelningar när det bara fanns ett fåtal av det ena könet och massor av det andra. Halva bussen kunde vara hur rymlig som helst medan den andra halvan var absolut smällfull.

Överallt i Tabriz var trottoarerna fyllde av kvinnor i svarta tält. Det skulle ta ett tag att ställa om till den förändrade gatubilden, att det inte längre fanns något att direkt titta på. I Iran var i vart fall kvinnorna synliga, till skillnad mot det enkönade östra Turkiet. Där det bara verkade vara män som vistades utomhus.
I Iran skulle huvuddelen av nätterna spenderas på hotell. De paranoida myndigheterna var inte särskilt entusiastiska över fenomenet att utlänningar spontant och oövervakat campade ute i terrängen. Vårt första boende låg centralt beläget mitt i stan, invid en livligt trafikerad cirkulationsplats.
Buntades ihop med Clint, Matthew, Terje i ett stort rum med sköna och djupa sängar. Gruppen kom överens om en timmes vila innan det var dags att gå ut på stan och äta middag.

När jag min vana trogen utforskade hotellet efter nödutgångar mötte jag, mot all förmodan, en svensk i en av korridorerna. Han var gift med en iranska. De hade under de senaste veckorna rest runt i Iran för att träffa hennes släktingar och se det vidsträckta landet. Fick tips om några platser som han ansåg var väl värda ett besök. Varav de flesta redan ingick i vår planerade resrutt. Med ett stort underjordiskt undantag, ett grottsystem som gick under det äventyrsladdade namnet Ali Sadr’s caves. Som svensken talade väldigt gott om. Bestämde mig för att försöka övertala Martin om att ta en liten omväg på en dag eller två så att också de kunde besökas. (Blev inte alltför svårt, vår chaufför var alltid pigg på nya upplevelser och platser).

Det var andra gången som min landsman besökte Iran. Första gången hade varit sex år tidigare. Mycket hade förändrats sedan dess - nästan allt till det bättre. Landet var mer politiskt öppet och den personliga friheten hade ökat markant, för både män och kvinnor. Även om de bisarra klädreglerna fortfarande kvarstod hade mängden religiösa poliser och porträtt av den ständigt bistra Ayatolla Khomeini minskat. Och den berömda målade hatpropagandan mot väst hade i det närmaste helt försvunnit, från att tidigare ha upptagit mången mur och husväg.

När det var dags för middag hade Terje barikaderat sig på toaletten. Envist svarandes att han mådde alldeles prima och ackurat på frågan om magen strulade. – ”Vänta bara några minuter så kommer jag sedan”. Vi fick vänta i nästan tjugo minuter innan han till slut dök upp, utan att vilja berätta varför han hade tagit så lång tid på sig. Tänkte inte mer på det, norrmän har ju ibland vissa tendenser till konstighet. Varför skulle de inte vara det i Iran också?

Tabriz offentliga utsmyckning dominerades av bilder på den sedan tio år döda - gravallvarliga - Ayatollan. Medan bilder med antiamerikanska slogans saknades helt, till min stora besvikelse. Hade hoppats på att få ta några annorlunda, inte helt politiskt korrekta, foton. Kände mig utstirrad när vi rörde oss på trottoaren, smälte inte direkt in i den normala gatubilden med min ljusblonda kalufs.

Det dröjde tjugo minuters letande innan någonting som serverade mat dök upp, en pastisch på ett amerikanskt gatukök. Beställde en, skulle det visa sig, horribel cheeseburgare med pommes frites. Det visade sig att iranska ostburgare var baserade på getost och dåligt stekt köttfärs. En smak- och konsistenskombination som var mer än frånstötande. Konceptet med vegetarianism flyttade fram sina positioner i mitt medvetande.
Vandrade runt lite i staden innan vi återvände till hotellet. Tabriz verkade tämligen västerländsk till sin karaktär. Gatljusen var många, reklamskyltar i färgat neon och gator som var rena och välskötta. Så hade det inte varit nere i Levanten eller i östra Turkiet.

Åter på rummet lyckades Matthew få toaletten att svämma över när han spolade. Kom snart fram att Terje haft samma problem när vi skulle ut och äta. Det var därför han hade tagit så lång tid på sig. Hjälp tillkallades från receptionen. Ingen var avundsjuk på den stackare som de skickade upp för att lösa uppgiften. Badrummet såg ut precis som det kunde förväntas göra efter det att porslinstronen svämmat över, efter att behov förrättats. Tog hotellpojken nästan en timme att städa upp och återställa funktionaliteten.

Martin åkte också ut till flygplatsen för att hämta upp en ny gruppmedlem. Robin, Martins kompis som redan hade gjort motsvarande resa två år tidigare. Med tanke på våra tidigare erfarenheter om nya personer på lastbilen skulle det bli intressant att se hur det skulle gå för denna uppenbart erfarna overlander. Samt, inte minst, hur Martin skulle hanterar Robin som gruppmedlem gentemot oss andra.

Till frukost var vi hänvisade till vad Tabrizs gator hade att erbjuda. Hamnade tillsamans med Matthew på en färgglad juicebar, med en mycket exalterad ägare bakom disken. Västerlänningar hörde uppenbarligen inte till etablissemangets vanliga klientel. Köpte ett glas vardera av färskpressad apelsin- och bananjuice. Där det sist-nämnda smakade mycket bättre än vad jag hade väntat mig; kunde bero på att ”bartendern” tillsatte mer än en nypa socker i mixern. Den fasta födan blev en påse med vitlökschips. Kanske inte historiens nyttigaste frukost, men smakmässigt oändligt mycket bättre än torrt bröd och tomater.

Robin såg ut att vara i min egen ålder och var lite av en karikatyr på bilden av en traditionell engelsk privatskolepojke, till såväl klädsel, frisyr som sättet att prata. Han spred snabbt bilden av att vara väldigt säker på sig själv och hade inga som helst problem att finna sig till rätta, i såväl lastbil som sällskap.

Första intrycken av Robin var enbart positiva. Han verkade helt klart trevlig och sympatisk. Vad som skulle hända i det långa loppet, särskilt med tanke på de erfarenheter han hade, var inte självklart. Att han hade sett allt det vi skulle se, kanske kunde leda till framtida konflikter om hur tiden skulle disponeras.

En ny truckregel infördes av Martin, varje dag skulle platserna roteras bak i lastbilen. Gillade inte det nya direktivet. Hade känt mig riktigt

hemma på ”min” plats i lastbilen. Den var utifrån mina preferenser optimal. Men jag diskuterade inte. Hade inga problem att se rättvisan, nödvändigheten och lämpligheten av en sådan regel för att undvika onödiga framtida konflikter.

Hamnade längst bak i lastbilen bredvid Jules. Sätet där var högre än på min tidigare plats. Översikten och till viss del utsikten var bättre. Nackdelen låg i att det var avsevärt blåsigare. Eventuella frisyrer försvann snart.

Martin hade kvällen innan propagerat ivrigt för att vi passagerare skulle pröva på att åka fram i lastbilen och sköta kartläsningen under de iranska körningarna. Någonting som det ändå skulle bli nödvändigt att vi gjorde i Indien. Dave skulle inte följa med dit. Någon var tvungen att köra tillbaks den gula lastbilen från Iran. När den väl parkerats, antingen i Grekland eller i Egypten, skulle First 48s kontor i England avgöra om han skulle flygas över till Indien och återansluta till expeditionen. Eller om Martin skull få avsluta på egen hand.

För första gången sedan vårt sällskap lämnade Europa var vädret kompakt gråmulet. En ovanlig upplevelse då vi i en och en halv månad hade vant oss med en ständigt knallblå himmel. I vart fall för det mesta.
Martin körde söderut, längs med den irakiska gränsen. Terrängen var bergig, om än på ett mjukt sätt; inte fullt så taggigt som i det kurdiska kärnlandet längre norrut.

Min matgrupp skötte dagens handling i en mindre iransk stad. Utbudet var begränsat och att kommunicera våra inköpsbehov var, trots ömsesidig god vilja över disken, långt ifrån enkelt. För att få butiksinnehavaren att fatta att vi ville köpa mjölk tvingades jag utföra en smärre charad, inkluderande fingrar som horn, råmande läten och mjölkningsrörelser med händerna. För att inte tala om svårigheterna att försöka få reda på vart stadens bageri låg. Vad är det internationella tecknet för bröd? Efter flera försök fann vi äntligen en iranier som förstod vad vi var ute efter. Och inte bara stirrade på oss med ett roat leende - som de ufon vi var och agerade likt. Bröden var av den stora lövtunna varianten. Skulle bli skönt med omväxling från alla baguetter, som jag vid det laget var redigt utled på. Inget påläggskött eller ost fanns att uppbåda. Det blev bröd med tomat till lunch igen.

Den planerade dagsetappen var inte lång och borde inte ha tagit mer än fem timmar enligt kartan och den goda kvalitén på det iranska vägnätet. Men då var inte nyckfullheten hos de uniformerade delarna av landets befolkning inberäknat. På eftermiddagen stannades lastbilen vid en av polisen/militären uppsatt vägspärr och hindrades från att åka vidare. Utan att någon rimlig anledning gavs av den annars vänliga besättningen. Istället fick vi köra till den lokala polisstationen, där våra pass kontrollerades bakom slutna dörrar. Under tiden som granskningen pågick fick vi vänta utanför den taggtrådsinramde byggnaden.

Sent på eftermiddagen pratade Jules med mig om Elaine. Relationen dem emellan hade blivit snudd på ohållbar. Jules kände ett direkt fysiskt obehag när Elaine var i närheten. Hon hade enligt Jules en tendens att stirra på henne, på ett sätt som australiensiskan upplevde som synnerligen obehagligt. Det var således inte bara Janet som inte bara tyckte illa om Elaine, utan hade direkta problem med hennes närvaro.
Det var uppenbart att Elaine hade någon sorts personlighetsproblem, en större konfrontation mellan henne och resten av gruppen var troligtvis under uppsegling. Igen.

Expeditionen kom fram till Takht e Soleiman först efter det att natten fallit och fästets tunga metallbeslagna portar stängts för dagen. Borgen byggdes i omgångar under de bägge årtusendena som omgav Kristi födelse. Byggarna var ständigt skiftande folk och härskare som inkluderade det omkringliggande området i sina mer eller mindre vidsträcka imperier och härskardömen.

Platsen där Takht e Soleiman byggts var speciell. Inte bara för den höga höjden, tvåtusenfyrahundra meters höjd över havet, utan också för att en

av dagens mänskliga civilisations själva grundkoncept anses häröra från just denna plats. Zaroaster, den första människa som anses ha predikat en monotoistisk religon, Zorastraismen, sades ha fötts där. Religonen som han grundade anses ha varit den idémässiga bas från vilken Judendomen utvecklades ur, som sedan i sin tur knoppat av sig både Kristendomen och Islam. Få, så bland allmänheten okända människor, har påverkat nutidens värld så mycket som Zaroaster.

Takht e Soleiman i sig är en stor, massiv och primitivt stilren borg. Byggd efter principen hög och tjock mur, fyr-kantstorn och en tung grind av järn vaktandes dess ingång. Fästet saknar helt de fortifikatoriska finesser som t.ex. kan beskådas på Crac de Chevalier i form av bastioner, lutande murar, rundade torn och en inre styrkepunkt. Vilket i och för sig inte är så konstigt eftersom Takht e Soleiman är betydligt äldre än den magnefika korsfararborgen. Anblicken gav intryck av ren och brutal styrka. Att den fungerat som ett effektivt och fruktat lås mot förbidragande härar och arméer tedde sig vid dess åsyn, i det magra stenlandskapet, som en självklarhet.

Likt forna tiders belägrande arméer slog vi läger nedanför murarna. Ett olåst toalettblock lokaliserades och fick tjänstgöra som sanitärt basområde. En liten övergiven stuga/redskapsskjul förklarades också som ockuperad , en alternativ sovplats om den gråmulna himlen skulle öppna sig under natten. Ingen orkade sätta upp några tält. En lathet som skulle komma att straffa sig.

Till middag lagade vi en standardiserad pasta med vit sås. Mättande, men utan någon direkt utvecklad smak-upplevelse. Under köksarbetet retade Jules upp sig på sin svarta och fladdriga chador. De vida armarna var, ovan som hon var, hela tiden i vägen. Inte bara var det ett fult och människofientligt plagg, det var opraktiskt också.
Efter maten byggde jag och newboy Robin en anständig brasa strax utanför redskapsskjulet efter konstens alla regler. Dess värme var välkommen, temperaturen ute i det fria var inte mer än kanske tio grader. Bredde ut liggunderlaget invid elden och somnade snart. För första gången ute i det fria utan att ha stjärnhimlen som andra täcke.

tak. Det blev trångt, mycket trångt. För att alla skulle få plats packades vi ihop som sillar i våra sovsäckar - rörde sig en vaknade alla. Den extra värmen var dock välkommen i den allt kallare natten. Robin verkade inte föra någon större vädertur med sig, expeditionen behövde en annan maskot.

Morgon förklarades direkt som det började ljusna, ingen kunde ändå få någon kvalitetssömn i det trånga, kalla och fuktiga skjulet. En stapplande frukost gjordes av resterna från gårdagens pastamiddag, originellt men närande. Regnet fortsatte att vräka ned och intresset för att vänta tills Takht e Soleiman öppnade var inom gruppen lågt, på gränsen till obefintligt.
Enligt guideboken var det heller inte särskilt mycket att se på borgens insida, mest en helig sjö. Den turistiska styrkan låg istället hos borgens hotfulla fasad, extriör och extraordinära bakgrund.
Sålunda dumpades det planerade besöket till förmån för en tidig start och en förhoppningsvis inte allför sen ankomst till dagens etappmål, grottorna i Ali Sadr. Som jag hade förmått Martin att inkludera i programmet.

Att lämna Takht e Soleiman invändigt osedd var utifrån mitt perspektiv inte ett hundraprocentigt riktigt handlings-program. Även om också min entusiasm för borgen var begränsad i det strilande regnet, verkade det fel att inte göra ett besök när vi ändå var där. Det var ju inte direkt en plats jag skulle återkomma till inom den närmaste framtiden. Och en borg är ju trots allt en borg.
Men följde grupplinjen om att åka vidare snarast. Även om de andra erbjöd sig att vänta. Kunde dock inte begära att de skulle sitta utanför i regnet och kylan väntandes för någonting som jag i grunden ändå inte var särskilt intresserad av. I vart fall då.

Blev inte någon längre dagsetapp, var framme vid slutpunkten efter knappa sex timmar i lastbilen. Under förmiddagen klarnade vädret upp och himlen antog åter den välbekanta ljusblå färgen som vi hade vant oss med i Turkiet och Arabien. Men kylan i luften kvarstod.

Grottorna låg dolda inne i ett lågt svagt lutande berg som reste sig invid en platt gulvitt skimmrande slätt.
De låg inte utefter den traditionella overland rutten genom Iran. Utan vi hade varit tvungna att åka en smärre omväg på någon dag för att komma dit. Inte heller är de särskilt kända utanför Iran, grottorna saknades till och med i min Lonely Planet, som i vanliga fall innehöll allt och lite till.

Martin hyrde två av stugorna i stugbyn. En per kön i linje och enlighet med den genus-anpassade iranska lagstiftningen. Stugorna var inte mer än uppgraderade friggebodar och vi var byns enda gäster för natten. Ägaren lovade att komma med två elektriska element till kvällen, som skydd mot nattens kyla.

Lunchen blev, återigen, patetisk; torrt bröd från gårdagen och några tomater. En ost hade inhandlats längs med vägen. Som visade sig vara beskaffad med en distinkt smak av härsket smör. Oätbar och vidrig.

För att komma till grottornas ingång var det nödvändigt att passera en väl utbyggd turistbasar där all möjlig krimskrams, främst tillverkad i bjärt färgad plast, krängdes till inte ont anande geologiskt intresserade besökare. Men

självfallet fanns också ett rikt utbud av planscher och porträtt av den evigt stränga Ayatolla Khomeini. Tur för oss var de flesta av stånden och butikerna stängda för säsongen. Kommersialism modell Disneyworld kombinerat med muslimsk fundamentalism utgör ett skrämmande anlopp till ett naturens underverk, må så vara underjordiskt.

Själva entréområdet var rent, snyggt och väl organiserat för att ta emot stora mängder med besökare samtidigt, grottorna måste vara något av en iransk superattraktion under högsäsong. På ett plakat skrivet på engelska kunde vi läsa att det till dags dato hade utforskats fjorton kilometer av grottor och tunnlar i det underjordiska komplexet. Men mycket återstod ännu för speleologer att upptäcka och kartlägga. Det underjordiska systemet var mycket omfattande.

Ali Sadr grottorna befinner sig till stor del under vatten. De besågs därför med små trampbåtar av plast som framfördes längs en markerad slinga. Samma typ som brukar finnas på ålderdomliga semesterorter och av barnfamiljer besökta stränder. Annorlunda och innovativt. Samt gav om inte annat en bra genomkörare för benmusklerna.

Grottorna var fyllda med i flera färger effektfullt illuminerade stalaktiter, stalagmiter och andra av mineralhaltigt vatten skapade förstenade formationer. Många begåvade med svårförklarliga namn som kamelen, elefanten, palmen och liknande. Bara för att de, med en ordentlig dos fantasi, i besökarens ögon kunde påstås likna ett substantiv. Det är samma sak i alla av turister besökta grottor världen över. Vaden denna i många fall triviala och onödiga namnsättnings-hysteri? En extra bonus var de upplysta bilder av Ayatolla

Khomeini och tryckta citat från Koranen som var placerade på framträdande platser i grottsalarna. Nytänkande.

Efter en halvtimmes frenetiskt trampande, och underbara visuella upplevelser, fick vi stiga ur båtarna för en omgång intern bestigning av berget. Inne i en väldig grottsal, med väggar helt draperad med blomkålsliknande sten-formationer, följdes en smal trappa uppåt i kanske trettio höjdmeter till en liten plattform. Synen däruppifrån var minnsesvärd. Hade sett blomkålsformationer tidigare i grottor, men aldrig någonting som ens påminde om öveflödet i Ali Sadr. Grottsalen var till storleken jämförbar med innandömet i en överdimensionerad katedral, och rummets overkliga utsmyckning av förstenad mineral var vackrare än någonting som människan någonsin kommer att förmås skapa. Naturen, och dess kreatör, vann återigen på knockout.

När vi stod på toppen av trappan i mållös beundran, förutom Tony som munnen alltid gick på, blev det plötsligt svart, absolut becksvart. Känslan av att befinna sig djupt inne i ett underjordiskt - tillika vattenfyllt - grottsystem i Iran under ett strömavbrott var inte helt lustfyllt. Tur nog hade jag tagit med ficklampan, som fick ge ljus de få ögonblick innan strömmen kom åter.

Efter den underbara grottan följde en ny tramptur genom blöta prång och vackert upplysta salar. Tyvärr kunde jag efter ett tag inte längre ta emot nya inttryck. Ögonen hade snabbt vant sig med det grandiosa och storslagna. Jag var inte ensam i gruppen om att ha blivit visuelt mättad. Därför initierades under återfärden, till vår guides fasa, ett smärre vattenkrig mellan båtarna. Blev lite väl blöt för att det skulle vara behagligt. Men vetskapen om att andra blivit blötare värmde inom-bords.

Väl vid utgången var ögonen mätta, hjärnornas bildminnen överbelastade och kläderna våta. Hela besöket var en första klassens upplevelse och lite annorlunda jämfört med vad gruppen tidigare hade sett under vårt gemensamma lastbilsresande.

Efter grottorna inleddes jakten på ett lämpligt matställe för middag. Visade sig snart att det bara fanns ett öppet näringsställe på området, en steril hotellrestaurang. Men den erbjudna menyn erbjöd obefintlig valfrihet; kyckling-kebab med ris var vad som gällde. Enligt den dästa kyparen kunde absolut ingenting annat erbjudas eller tillagas. Konceptet med vegetarianer bemötte han bara med skepsis: - ”Vi har bara kyckling så de får nöja sig med det”.

Istället återvände vi tillbaks till våra stugor och hoppades att maten skulle lösa sig på något annat sätt, defaitism var bara förnamnet på vårt agerande. Och ingen var heller sugen på att initiera matlagning med de sparsamma råvaror som fanns på lastbilen; lite pasta, ris och gammalt bröd. Istället hamnade hela grupen slutligen, på mystiska vägar, i ett skjul bakom ett av de turistiska stånden drickandes gratis te och rökandes billiga vattenpipor.

Till slut gav Terje och Robin upp vår kollektiva håglöshet och begav sig åter till hotellrestaurangen för att förhandla om en eventuell utökning av menyn. Efter någon kvart återkom de med beskedet att middagen var räddad. De hade i princip stormat restaurangens kök och skafferi och där lokaliserat en skål med ägg. Som de övertalat kocken att göra omeletter på för de icke kycklingätande (Martin, Jules, Kaya och Sascha).

Restaurangen var utseendemässigt helt intetsägande och tråkig till karaktären, typ folkets hus matsal i en gles-byggdskommun under femtiotalet. Kycklingkebaben som serverades var mättande, även om någon krydda eller sås nog skulle ha satt piff på den annars smakmässigt bleka anrättningen.

Efter maten blev det trassel om vem som egentligen hade nycklarna till respektive stuga. I röran av disorganiserade minnesbilder om överlämnanden och påtagna och påstådda ansvarsområden lyckades Tony reta upp Matthew rejält med en - enligt nya zeeländaren själv fejkad - utskällning. Ibland kunde Tonys humor kanske bli lite väl skruvad, särskilt när läget inom gruppen var lite spänt på grund av Elaine. Som senare visade sig besitta bägge nycklarna.

När vi ätit hade det naturligtvis börjat hällregna utanför. Alla blev fullständigt dyngsura under språngmarschen tillbaka till stugorna. Där hade ägaren hållit sitt löfte och skaffat fram två elektriskt värmeelement. Som visade sig vara hög-effektiva och precis vad en grupp trötta, blöta och kalla resenärer behövde. Särskilt när taket på stugorna visade sig läcka på mer än ett ställe.
Vi förklarade omedelbart natt och bredde ut våra liggunderlag och sovsäckar på ett sådant sätt att ingen blev direkt utsatt för det envetna droppandet. Självfallet gick strömmen nästan direkt, elementet slutade att fungera och natten blev åter kall och mörk. Somnade ändå utan problem, tyst tackandes min varma nordiska sovsäck.
De senaste dagarna hade onekligen varit klimatologiskt tuffare än vad expeditionen hade upplevt tidigare. Föredrog personligen när vädret var mer förutsägbart soligt, om än att det kanske inte behövde vara Akaba varmt.

under hela dagen, ett brunfärgat bergslandskap med uppodlad mark i de relativt breda dalgångarna.

Det dagliga pittstopet gjordes i en äkta iranska glesbygdshåla, där vi troligtvis var de första långväga besökarna under de senaste tjugofem åren. Uppståndelsen var överväldigande, efter några minuter stod det säkert hundra personer och tittade på den gula lastbilen och de lustiga varelserna i den. Lyckan blev fullständig hos folkmassan när vi vinkade eller tog foton på den ansamlade skocken. Identifierade mig själv som en del i en flock turnerande apor inhysta i en gul cirkuslastbil.

Med undantag för detta halvtimmeslånga break, och ett par stopp för lättande av fyllda blåsor, var dagen bara ett enda långt intensivt rullande och brummande i sydlig riktning på de föredömliga iranska vägarna. Kom fram till Esfahan först klockan halv elva på kvällen, efter femton timmars konstant och tröttande körning.

Inlogeringen skedde på ett funktionellt hotell av budgetkaraktär byggt kring en liten gårdsplan; som var perfekt för social samvaro hotellgästerna emellan. Stället var en annan klassiker på overland rutten till Indien. I princip alla som följde den stannade där ett par dagar för att vila upp sig och insupa Esfahan. Enligt ryktet den vackraste och mest avkopplande staden i hela Iran.

Hotellet var nästan tomt, effekterna av terrorattackerna och USAs vapen-skrammel och rop på hämnd mot islamistiska fundamentalister hade inte gjort Iran gott som turistmål. Delade ett rum med Robin, Clint och Terje utrustat med en stor skjutdörr av glas som ledde direkt ut till gården.

Direkt iväg för att finna ett nattöppet matställe, enligt ägaren till hotellet fanns det en restaurang med generösa öppetider fem minuters promenad längs med samma gata som hotellet låg på. Trettio minuters vandring senare kom vi till en

kombinerad pizza och hamburgerbar, eller i vart fall den iranska tolkningen av de bägge koncepten. Den såg direkt skabbig ut. Men alternativ saknades om vi inte ville gå till sängs hungriga. Stället fungerade enligt före detta öststats-maner: beställa på en plats, betala på en annan och hämta maten vid en tredje lucka. Självfallet blandades också alla beställningar ihop på ett kombinatoriskt riktigt sätt. Fick tillslut en katastrofalt dålig hamburgare med kalla strips. Klarade inte av att äta den dåligt grillade klumpen köttfärs trots att jag var vrålhungrig. Maten verkade inte vara något vidare i Iran.

Delade på en taxi tillbaka till hotellet för den eminenta summan av tio svenska kronor. Gruppen satt sedan och små-pratade på gården ett tag innan tröttheten tog över och vi gick och lade oss. Ivrigt påhejade av en lättstörd tysk hotellgäst. Det var en behaglig temperatur för första gången på länge, inte över trettio eller under tjugo grader.

Ut på stan kom vi först runt klockan ett och gick då direkt till basarerna, som var stängda. Siesta är inte bara en spansk idé. Styrde istället kosan mot torget framför nästan alla andra torg i världen.

Meidun-é Emam Khomein är den statsplanerade ytan som har gjort Esfahan till ett måste för var turist som besöker Iran; trots det svårstavade och svårutalade namnet. Torget är med sina femhundratio gånger etthundrasextiofyra meter världens näst största torg, endast distanserat av dess himmelska dito i Beijing. Till skillnad från den kinesiska bjässen är dock torget i Esfahan skönt att beskåda - och bär inte historiska spår av stridsvagnars nedblodade larvfötter.

Elegant utformade fasader med ett insprängt palats flankerade torget och stora bassänger var placerade i dess centrum. De senare var dock

tomma, en svår torka rådde i Iran. På den ena långsidan låg de mosaikbeströdda moskéerna som är Esfahans turistiska signum; typ Eiffeltornet för Paris, Frihetsgudinnan i New York och kommunalhuset i Sollentuna. Torget var mycket, mycket vackert. På det där exotiskt skimmrande sättet.

Jag reste i tedrickande britters sällskap; så gruppen hamnade naturligtvis på ett förstaklassigt placerat café, beläget på ett av taken invid torget. Där beställdes te, berg av kakor och naturligtvis vattenpipor till nikotinslavarna. Notan stannade på fyra svenska kronor per person; kan tyckas dyrt, men då ingick också den fantastiska utsikten ut över torget i priset.

Delade upp oss i mindre grupper. Jag slog följe med Janet och Jules på en tur i de till åttio procent siestanedstängda basarerna som omgav Meidun-é Emam Khomein. Att Esfahan defenitivt var Irans populäraste turistort blev uppenbart, många av de hundratals bodarna i baserarnas labyrint var märkbart inriktade på turister, även västerländska sådana. Mattor, miniatyrmålningar, nötter, kryddor, trä- och koppararbeten dominerade, men utgjorde långt ifrån hela utbudet.

Fascinerande var att expeditionens närvaro i Esfahan redan var känd, - ”Var det ni som kom med den gula lastbilen igår”? Mötte oss hela tiden från ägarna för de mer turistiskt inriktade butikerna. Sade en hel del om hur statusen på turistnäringen var för tillfället, fjorton utlänningars ankomst var tillräckligt för att djungeltelegrafen skulle aktiveras. Alla var vänliga, erbjudanden

om te och kakor fick vi från nästan var bod som passerades. Vid ett par tillfällen blev det stopp, Janet eller Jules hittade någonting intressant i någon butik, och jag blev indragen i konversationer med butiksägarna. Det var tufft för dem efter de senaste veckornas förändrade världsläge. Kapitalstarka utlänska turister hade i det närmaste upphört att komma till Iran och Esfahan. Men trots deras dåliga försäljningssituation verkade de mer intresserade av att bara prata än att försöka sälja saker till mig. Tror att jag efter Turkiet hade lyckats renodla min "jag vill inte köpa en matta" look till perfektion.

Butiksägarna var mäkta upprörda över hur västerländsk media kopplade ihop Iran med talibanerna (helt orättfärdigt, Iran var redo att gå i krig mot Afghanistan 1999 då talibanerna dränkte landet med insmugglat knark) och målade ut landet som farligt att åka till. Kunde inte göra annat än att hålla med och dela deras önskan om att världssituationen snart skulle förbättras och turisterna återkomma. Även om jag inte trodde att det skulle ske snabbt nog för att handlarna i Esfahan skulle bli räddade från ekonomisk ruin.
Det var först under de senaste fyra-fem åren som utländska turister hade börjat komma till Esfahan i lite större skala. Den lokala turistindustrin befann sig fortfarande i sin linda och skulle ha svårt att hantera en kollektiv kris av den typ som just hade drabbat dem. Den finansiella uthålligheten var låg och redan efter någon månad hade butiker börjat gå i konkurs. Fler oskyldiga offer för det hemska som hände den elfte september, på andra sidan Atlanten.

som manlig turist, tackade för - den var nämligen fullständigt magnifik på insidan.

Som de duktiga turister vi var besöktes sedan det palats som stod mitt emott kvinnornas moské på torget. Det hade fungerat som bostad för en sällsynt förmögen adelsfamilj och var också, liksom Masjed- é Emam (den stora moskén), från sextonhundratalet.

Residensets insida var helt tomt på möbler eller andra dekorationer - och därför tämligen ointressant att vandra omkring i. Utsikten ut över torget, och de bägge moskéerna, från den ståtliga balkongen var dock i sig väl värt det obetydliga inträdet.

Där hamnade Janet, som vanligt, i en konversation med nya bekantskaper; ett par medelålders systrar från Teheran och deras tre döttrar i tjugoårsåldern. De iranska kvinnorna stack ut då ingen av dem var täckta i chadors. Istället bar de kläder av mer västerländskt snitt, om än i mycket strikt figurfientlig konservativ stil.

Håret och frisyrerna doldes dock, enligt lagen, av slöjor. Höll mig i bakgrunden, ville inte bryta mot landets sedlighetsförordningar eller något. En grej att det tolererades att jag umgicks med mina kvinnliga medresenärer - iranska, muslimska, kvinnor sågs nog som en helt annan sak för dem vars jobb det var att lägga sig i.

Efter tjugo minuter hade Janet kucklat färdigt med sina nyvunna vänner och de släppte iväg henne, motvilligt, med en mängd kramar. De var, som alla iranier, nästan desperata i sin vilja att få bjuda på te.

Återvände till hotellet, där vi skulle träffa de andra för att försöka hitta en lämplig middagsrestaurang. Inte för att jag hade särskilt stora förhoppningar efter de senasta dagarnas kontinuerliga kulinariska besvikelser. Efter en stunds sökande och allmänt omkringdrivande hittades en gigantisk pizzeria med kapacitet för hundratals gäster belägen nere i en källare.
Eftersom vi var kvällens enda gäster var utrymmet inget större problem, inte heller servicen, med en alert kypare per person. Smak och kvalitetsmässigt var det den bästa måltiden så långt i Iran; linssoppa till förrätt och sedan en tjock köttpizza av Pizza Hut modell på det. Mätta, nöjda och belåtna återvände vi till hotellet för att spendera resten av den svala kvällen sittandes på gården och vara sociala med varandra och andra gäster på hotellet.

Kom i sammspråk med en tysk cyklist som gjorde en Göran Kropp, cykla från Europa till Nepal. Även om han inte skulle bestiga Mount Everest när han kom fram. Istället skulle han flyga till Australien för att trampa sig runt även den kontinenten; intressanta människorna det där, de interkontinentala cycklisterna.
Tysken hade varit övertygad vegetarian innan han kom till Iran. Men hade blivit tvungen att ge upp för att överhuvud taget få i sig någon näring - i detta kycklingkebabernas förlovade land. Bara för att konstatera att han gillade kycklingkött så pass smycket att han skulle dumpa det här med vegetarianism i framtiden också.
Onekligen en mycket vis man. Även om han hade missat att världen hade begåvats med motoriserad landbaserad transport sedan hundra år tillbaka. Cykla?

hård sightseeing stod på programmet.

Nästan hela gruppen enades om att börja dag två i Esfahan med att besöka det Iranska museet för dekorativa konstarter. Namnet på museet var så udda att jag kände att det skulle ha varit ett svek mot mitt kulturella själv att inte följa med. Trots att jag anade att det bakom det klangfulla namnet troligtvis doldes ointressanta samlingar av mattor och andra för mig mentalt främmande föremål.
Bara Clint, Terje och Dave valde att inte följa med till förmån för ytterligare en raid i basarerna. Fler mattor skulle köpas.

Krävdes en stunds orienterande innan vi fann museet en bit bort från det gigantiska blåskimrande torget. Trots ivriga, och ambitiösa försök, lyckades vi inte övertala biljettförsäljaren att ge oss studentrabatt vid uppvisande av våra internationella studentlegitimationer - vissa av dem mer äkta än andra. Gruppen fick istället surmulet betala fullt inträde

Museet för de dekorativa konstarterna var en rätt trist historia, som kunde misstänkas. Det utgjordes av fyra gallerier byggda runt en öppen gård, med en fontän i mitten och en kopia i miniatyrformat av en romersk amfi-teater längs med den ena väggen.

Gallerierna var elegant uppbyggda och ”konstföremålen” var prydligt grupperade i väl upplysta glasmontrar. Problemet var att jag inte var särskilt intresserad av mattor eller hushållsredskap; vilket hälften av utställningarna bestod av. De må ha varit vackert dekorerade och hur gamla som helst, några större positiva känslor från min sida väckte de inte.

Den andra halvan av museet utgjordes av samlingar av arabisk kalligrafi och de miniatyrmålningar som Esfahan är berömt för. Kalligrafin verkade mest psykodelisk, med iriiterande färger och röriga bokstäver. Inbillar mig dock att upplevelsen förhöjs kraftigt om betraktaren förstår vad som det faktiskt står skrivet. För mig var det mest utvattnade mönster ritade på en bakgrund av bleka vattenfärger. Rosa och ljusblått var populära färgval. Gav inte något vidare harmoniskt intryck. Föredrar den östasiatiska varianten med distinkt kolsvart färg på bländvit bakgrund.

Miniatyrmålningarna var mer min grej. Skickligheten hos konstnärerna bakom dessa små färgrika underverk var ansenlig. En enda bild - stor som ett vykort - kunde ta månader att färdigställa. Allt arbete genomfördes med extremt tunna penslar och ett kraftigt förstoringsglas, för att konstnären över huvud taget skall kunna se vad han målade.
Det var flera av de utställda miniatyrerna som satte fart på mitt habegär. Problemet med bra museum, se men inte ta med hem, blev åter stort, angeläget och olöst.

I källaren var en mindre verkstad inrymd. Där möjlighet gavs att beskåda en svettig, kulmagad man med tung mustasch som tillverkade guldtråd med antika maskiner. Det var ungefär lika intressant som det låter.

Vi var långt ifrån ensamma i museet. I gallerierna drog det omkring stora skockar med svartklädda iranskor i tjugoårsåldern. Totalt var de säkert ett par hundra stycken. Och deras antal ökade kontinuerligt då en ny busslast verkade anlända till museet ungefär vart tjugonde minut. De var nyfikna, och inte bara på de utställde föremålen. Blond storväxt nordbo hörde uppenbarligen inte till deras normala referensram.

Måste erkänna att det inte var helt enkelt att koncentrera sig på de ”dekorativa konstföremål” som fanns att beskåda, när jag själv var den betraktade. Mycket fnitter och kommentarer inbördes på persiska blev det. Skulle ha varit roligt att kunna språket, fick istället försöka gissa vad de sade.... med eftertankens kranka blekhet kanske det var bra att min farsi haltade. Höll dock en låg profil. Var som sagt inte intresserad av att hamna i trubbel med det revolutionära Irans fruktade religiösa polis.

Då graden av intresse för museets inehåll kraftigt varierade inom gruppen tacklade vi var och en indviduellt utställningarna i egen takt. Vi återsamlades sedan ute på den gröna oasen till gård. Det behöver kanske inte nämnas att jag var först med att klara av de fyra gallerierna och därmed förklara besöket som avslutat.

Amfiteatern på gården var helt rätt plats att sitta och koppla av i, särskilt som den låg i skuggan. Värmen hade åter kommit tillbaka till expeditionen. Kvicksilvret nådde över trettio när solen stod som högst - inte drömmen med de iranska klädföreskrifterna. Behövde inte vänta länge innan de andra droppad ut, mer eller mindre imponerade av vad de islamska konstarterna hade erbjudit.

Tillfället ansågs lämpligt för en improviserad fotosession med de närvarande kvinnliga gruppmedlemmarna i sina heltäckande svarta chadors. Således stod Janet, Sascha, Kate och Kaya snart modeller i olika poser och ställningar, mer eller mindre kopplade till situationen. Bäst blev det när de härmade Charlies änglar och simulerade diverse fejkade skjutställningar med imaginära vapen - till omgivningens stora förnöjelse.

Efter att ha tagit ett par kort återvände jag till min skuggiga plats i amfiteatern. För att konsultera guideboken om det fanns något mer att göra i Esfahan än att beskåda mattor på museum, be på mattor i moskéerna eller köpa dem i basarerna.

Plötsligt blev jag effektivt avskärmad från omgivningen av en svart levande mur. Skockarna med svartklädda iranskor hade samamanstrålat till en väldig hord, som omringat läktaren där jag lungt och oskyldigt hade suttit och läst. Blev förvånad - och handlingsförlamad. När jag försökte ge sken av att jag var djupt försjunken i min ytliga guidebok presenterade sig ett av de svarta tälten, på perfekt engelska, som lärarinna på staden universitet. Hon undrande om hennes studenter fick ställa några frågor till mig? De var väldigt nyfikna på västerlänningar.
Blev paff. Att bli kollektivt utfrågad av en hord med svarta tält var inte riktigt vad jag hade förväntat mig av ett besök vid det iranska museet för dekorativa konstarter. Men gav, mycket trängd, mitt samtycke.

Det visade sig att alla de svarta tälten var nyligen till stan anlända förstaårsstudenter som just hade inlett sina högre studier på Esfahans välrenomerade universitet. Terminen hade officielt börjat ett par dagar tidigare, men den formella undervisningen skulle dra igång först veckan därpå. Tiden däremellan ägnades åt att livet som universitetsstuderande och staden Esfahan introducerades för de nybakade studenterna. Det var med andra ord, nollning på iranska. Dock mer formell och kulturellt bevandrande än den studentinitiering som jag själv hade genomlevt på KTH och Handels.

Den här dagen ägnades, enligt lärarinan, till att åka runt och besöka Esfahans sevärdheter och museer. Ett enligt min mening utmärkt initiativ, som borde vara legio för alla svenska högskolor som ligger på kulturellt signifikanta orter. Mina stadsvandringar, på de bägge ovan nämnda bastionerna av akademisk snobbism, var mer på temat lustiga kläder, löjliga - men roliga - lekar, drivande med allmänhet och en inte obetydlig konsumtion av alkohol.

Således kom jag att hålla en improviserad frågestund till kanske ett sextiotal svartklädda iranskor sittandes, som ett billigt orakel, på toppen av amfiteaterns läktare. Roliga, och udda, situationer man hamnar i på resande fot.

Resten av lastbilsfolket hade hur kul som helst över den uppkomna situationen. Fick i efterhand höra av Tony att jag borde bli diplomat med tanke på de välpolerade svaren. Kanske var jag lite väl artig framställandes Irans positiva sidor på bekostnad av dess grannländer.

Men faktum var att jag föredrog gästfriheten i Iran och Syrien framför den turkiska. Och ren-hållningen och infrastrukturen i Iran var bättre än på någon annan plats vi hade varit på sedan vi lämnade Västeuropa. Samt att husen över lag var vackrare än i grannländerna. Sedan att den religiösa diktaturen, och de av den påtvingade levnadsreglerna för befolkningen, är fullständigt horribla får inte glömmas. Även om det verkade som om den individuella friheten i Iran var större än i t.ex. Syrien eller östra Turkiet.

Efter tjugo minuters grillning vändes lärarinnans/tolkens uppmärksamhet mot Janet, som hade börjat prata, sin vana trogen, med hordens utkant. Några av studenterna kunde engelska tillräckligt bra för att sakna behov av tolkning. Något som också jag blev bekant med när gruppen delades och ungefär hälften stannade kvar i amfiteatern, med mig. Den andra halvan - inklusive den övervakande lärarinnan - gick dit där Janet satt, och försökte förstå hennes frejdliga och slangfyllda irländska dialekt.

En av de i amfiteatern kvardröjande kunde engelska tillräckligt bra för att kunna fortsätta frågestunden. Nu utan den kvinnliga lärarens medverkan. Frågorna ändrade direkt och dramatiskt karaktär. Från att ha varit vida och generella om hur jag uppfattade Iran genom mina västerländska glasögon blev de istället distinkt mer personliga. Frågor av typen: - "Hur gammal jag var"?, - "Vad jobbade jag med"?, - "Vad hade jag för utbildning"?, - "Var jag gift"?, - "Hade jag flickvän"? Gick väl an, det var när de fick en betydligt mer intim karaktär som jag blev mer ställd. - "Var jag oskuld"?, - "Hur många"? etc. Iranskor var uppenbarligen betydligt mer frimodiga - och kunniga - än den bild jag hade haft av dem. De fick mig, till sin stora glädje, kraftfullt generad innan lärarinnan åter dök upp och samtalet blev mer förutsägbart.

Efter denna annorlunda vy av Iran styrdes kursen mot Esfahans vräkigaste - och dyraste - hotell. Ivrigt pådrivna av Robin som hade varit där under sitt förra besök i staden. Enligt honom var lyxhotellet något som bara måste ses.

Det var verkligen något utöver det vanliga med en överdådig inredning där var prång, balk och yta kändes arbetad av en mästare inom respektive område. Trädetaljerna var känsligt snidade med klara persiska drag, typ mycket påfåglar. Matsalen var storstilad med ett stort välvt tak och väldiga färgsprakande vägg-målningar med motiv ur Persiens gloriösa historia.

I alltid stilmedvetna Europa skulle hotellet nog betraktas som lite för mycket i all sin glittrande glans och påkostade prålighet. Eller kanske

inte, storslaget är alltid storslaget. Skillnaden jämfört med det hotell där vi bodde var oändlig; en annan verklighet, värld och framförallt - sätt att turista.

Vi tog en dyr fika i den eleganta tesalongen; en utsökt skål med vaniljglass och en flaska äkta Coca Cola. Annars fanns bara fuskmärken att köpa i Iran, den välkända Cola drycken ingick i den amerikanska blockaden mot landets ekonomi. Hade nästan glömt bort hur gott glass var, och då särskilt med smak av äkta vanilj och inte den kemiska dito som tagit över på de svenska snabbköpen.

Gruppen splittrades upp i olika riktningar. Jag ville se ytterligare ett palats som omnämnts med positiva ordalag i guideboken, och fick med mig Janet på idén. För de andra lockade basarerna. Även detta prakthus låg i närheten av det vidsträckta torget, om än inte precis bredvid. Som det vi hade besökt dagen innan. Istället låg palatset i mitten av en inhägnad och välskött park.
För att komma innanför stålgrindarna var inträde tvunget att betalas. Irriterande ovana som de har i Asien, för att få avnjuta grönska inne i en stadskärna var plånboken tvungen att vädras.
Inträdet gjorde att parken var nästan tom; kraftigt förhöjandes besöksvärdet för de lydigt betalande. Var onekligen skönt att åter vara i en grön lunga efter de senaste dagarnas sterila och gråa berg, betong och asfaltstillvaro.

Parken ingav ett så avslappnat och lugnande intryck att vi lade oss under ett träd för en stunds spontan efter-middagsvila. Tills Janet fick ett New Age inspirerat frispel och började krama omkringliggande träd; pratandes om att bli ett med deras naturliga energiflöden. Iranierna i parken tyckte nog att hennes beteende var lika bisarrt som jag uppfattade det. Visst innehåller träd vad som skulle kunna beskrivas som naturliga energiflöden, men att ta del av dem krävde nog något mer sofistikerade - och brutalare - metoder; motorsåg, flismaskin och förbränningsugn.

När vi återhämtat våra krafter, och Janet fått sin spirituella kick på druidmaner, togs sikte på palatset i mitten av parken med det exotiskt klingande namnet Chehel Sotun. Byggnaden var inte särskilt stor och bestod bara av ett fåtal rum, om än av sådana dimensioner att alla på egen hand skulle kunnat husera en medelstor bal av österrikiskt artonhundratals snitt.

De innehöll spridda utställningar, som verkade sakna både centralt tema och röd tråd. Det var som om någon bara tagit lite slumpmässiga vackra föremål, om än gamla, och placerat dem i, för föremålen inbördes randomiserat ordning och struktur, montrar i de stora salarna. Kanske fanns det ett mönster bland alla de mynt, kläder, foton med mera som fanns representerat. Jag var dock inte begåvad nog att urskilja det.

Rundvandringen i palatset slutade på en takförsedd altan med utsikt mot en stor avlång bassäng. Till skillnad från de på torget var den vattenfylld, trots torkan. Det var en vacker vy. Pelarna som höll uppe altanens tak var massiva trähistorier; tio meter höga och med diametrar på gott och väl en halvmeter. Alla huggna från enskilda stammar av vad som en gång måste ha varit en grupp med enastående träd.

Plötsligt hörde Janet och jag ett månghövdat tjut bakom oss. När vi vände oss om kom en flock svarta tält springandes i vår riktning. Någon sekund senare insågs att de inte bara sprang i vår generella riktning, utan att de snabbt rörde sig rakt mot oss - likt mänskliga kryssningsmissiler.

Det hela fortgick i fyrtifem minuter innan deras stressade lärare dök upp. Han hade just kommit på att ungefär en tredjedel av hans grupp spontant hade försvunnit. Läraren hade det dock inte helt enkelt att förmå de unga kvinnorna att lämna oss. Eller kanske var det altanens vackra vy som höll dem kvar?

Det var först när den småväxta pedagogen började ge tecken på att bli direkt upprörd som studentskorna började ta farväl av oss. Innan vi skiljdes fick jag skriva autografer (?) till allihop. Vi arrangerade också ett par grupp-fotografier framför palatset. Jag och trettio svartklädda iranskor i chadors; ett foto som jag inte hade trott skulle bli taget den där kvällen när gruppen satt och oroade sig för Iran i Dogubayazit.

Det dröjde inte många sekunder efter det att den svarta flodvågen lämnat oss innan vi åter blev överfallna av hysteriskt kvinnfolk. Denna gång av systrarna, med döttrar,

från Teheran som Janet hade pratat med dagen innan på balkongen till torgpalatset.

Sin vana trogen kacklade Janet livfullt på om allt mellan himmel och jord med sina återfunna, men ännu nyfunna, vänner. Själv var jag mer lågmäld, utmattad efter den senaste timmens anstormning. Blev ändock snart indragen i konversationen, genom Janets försorg, när hon berättade om våra möten med de kvinnliga delarna av årskurs ett på Esfahans universitet. Problemet var att Janet inte riktigt hade förståt det här med att vissa delar av personlig natur ibland bör censureras när en situation eller dialog återberättas för människor som är nära nog främlingar. Särskilt när det rörde sig om min personliga natur. Detta med resultatet att jag, än en gång, blev ordentligt ställd och högröd, till de teheranska kvinnornas stora förtjusning.

Avsked togs en halvtimme senare, efter det att Janet tagit deras adresser och lovat höra av sig. Om hon någon gång, mot all förmodan, skulle råka befinna sig i Teheran. Två av döttrarna bjöd på en annorlunda avskedshälsning. Av en natur som inte ingick i min, måhända traditionsbundna, världsbild, särskilt då inte av tjugoåriga kvinnor i Iran. Ett fast grepp tog de i vart fall, där vart jag inte var van att bli greppad. Förvånad var en underdrift, rubbad världsbild en realitet.

Vände åter till hotellet. Matta efter de senaste timmarnas bevis på den översvallande iranska nyfikenheten om vilken verklighet som rådde utanför landets gränser - samt blonda svenskars syn på relationer och skönhetsideal. Janets berättelse om eftermiddagens händelser, väckte en viss munterhet hos resten av lastbilsfolket. Som satt tryggt samlade, på den för avslappnad samvaro så sympatiska, gården.

Beslut hade fattats om en gemensam middag på lyxhotellet som besökts tidigare under dagen. Där serverades en, dyr, buffé med iranska specialiteter. Men i vart fall jag var beredd att betala en hel del för att få äta en mer varierad måltid än de senaste veckornas kebaber och dåliga imitationer av amerikansk skräpmat. Buffén visade sig dock var något av en besvikelse. Det var långt ifrån de dignande borden på färjorna som trafikerar Östersjön eller de av spelberoende subventionerade mästerverken i frosseri som dukas fram i neonstaden Las Vegas. Istället serverades ett snålt urval av rätter, som alla saknade såväl distinkt smak som kryddning. Få var varma, och oroväckande många var vegetariska. Det iranska köket imponerade sannerligen inte på mina smaklökar.
Även om maten var knappt acceptabel fick restaurangens inredning, i rustik rödmurrig orientalisk stil, med beröm godkänt. Särskilt jämfört med de hålor till matställen där vi, alltid snåla, hade dinerat under den senaste månaden. Där rangliga pinnstolar och ostädade golv varit återkommande signum.

Under måltiden försökte Matthew övertala mig att följa med på en liten sidotur till Yazd. Staden med det konstiga namnet är traditionell huvudort för en av vår planets absolut äldsta nu levande religioner. Den vars grundares födelseplats expeditionen i förtid hade lämnat vid Takht e Soleiman. Zorastraismen var som trosföreställning uråldrig redan då Jesus och Buddha vandrade på jorden spridandes sina läror, kanske även när Moses besteg sitt berg. Så gammal är den. Anhängarna dyrkar heliga eldar - som har hållits vid liv sedan tidernas begynnelse utan att någonsin ha slocknat eller dött ut; i vart fall enligt de troendes annaler. Dessa, ännu levande brasor, brann sedan över tretusen år i Yazd. En tidsperiod som snuddar vid den kända delen av den mänskliga historiens själva början; och vissa redwoodträds beräknade ålder.
Lastbilen skulle stanna där den var i ytterligare två dagar för att sedan åka vidare mot Shiraz och Persepolis. Matthew hade redan sett vad han ville se i Esfahan. Och planerade därför att på egen hand, med hjälp av de lokala kommunikationerna, ta sig till Yazd dagen efter. För att, efter ytterligare en bussresa, återansluta till lastbilen i Shiraz.

Tanken på att besöka tempel från tidernas begynnelse, den skrivande människans tidsperspektiv, med eviga eldar var onekligen lockande. Men det fanns fortfarande saker som jag ville se i Esfahan, och ett par dagar med lugnare tempo, utan längre transporter, lockade mer än vad jag egentligen vågade erkänna för mig själv. Började faktiskt bli lite trött på allt kajkande från den ena platsen till den andra.
Åkte jag till Yazd innebar det två långa resor, en dit och sedan ytterligare en vidare till Shiraz. Med lastbilen blev det bara en, om än något längre, direkt till Shiraz. Misstänkte även att komforten och utrymmet på den gula lastbilen var bättre än på vad some erbjöds på iranska bussar (bör här i rättvisans namn nämnas att kvalitén på bussresor i Iran är mycket hög, mer I-land än U-land).
Tackade därför nej till Matthews spännande, och självständiga, erbjudande. Fegt.

Efter middagen gick gruppen ned till floden och de vackra broar som, förutom jättetorget och dess moskéer, figurer på alla de vykort som fanns till försäljning i Esfahan. Tyvärr fanns det inte längre något blått pärlband av strömmande vatten. Där förut en vattenled av Rhens storlek flutit fram kunde bara en bred fåra av hårt torkad lera skönjas. Martin och Robin, som varit där tidigare, bara stirrade och skakade stelt på huvudena. På brittiskt vis.

En taxichaufför berättade senare på kvällen att vattnet från floden leddes bort för att bevattna områdets pistagenöts plantager, som led svårt under torken. Plantager, som enligt droskföraren, ägdes av Irans president. Bara att konstatera att ”statsmän” är sig lika i alla länder, även de stränga farbröderna som styrde den islamska republiken Iran. Den ekonomiska egennyttan för ”statsmän” går alltid föra allmännyttan - oavsett nation, statsskick eller religion.

Det visuella vattenlösa antiklimaxet till trots frekventerade vi ett av de tehus som sedan århundraden funnits inrymda i brons pelare. Dess läge måste normalt vara bland de häftigaste i landet, med floden strömmande förbi på alla sidor. Vid tiden för vårt besök var det mest som att sitta i ett trångt massivt stenskjul, placerat mitt i en torr söndersprucken leråker. Men insidan var läcker. Inredningen med äkta mattor, stora koppartillbringare och ålderdomligt glas var förutsättningarna som ledde till en svårslagen - och genommysig orientalisk inramning.

hämnd på Osmar Bin Laden och hans ”värdar” talibanerna i Afghanistan. Talibanerna som under de senaste åren, i väst, hade, inte helt felaktigt, utmålats som den mänskliga rasens värsta galningar, och den senaste månaden - den västliga civilisationens värsta hot. Rollen delas, till viss del, av Iran. Även om den uppfattningen förhoppningsvis snart skulle komma att förändras, allteftersom landet reformerades och mer moderata krafter fick ökat inflytande på de förstockade mullornas bekostnad. Det var i vart fall vad jag hoppades skulle hända.
Ägaren försökte sedan överdebitera mig för tiden jag var uppkopplad. Spände ögonen i honom och klargjorde hur jag såg på konceptet heder, min såväl som hans. Var därefter inga problem att komma överens om en mer rimlig summa. Han var annars en riktig girig rackare, försökte hela tiden överdebitera Internetanvändande, telefonsamtal och innehållet i frukostar. Att han inte heller såg särskilt sympatisk ut - rund som en tunna, flottigt hår och ständigt svettandes - bidrog till att jag kom att betrakta honom som själva ursprunget till karikatyren av en oärlig arabisk småhandlare i någon ruflig basar. Dålig tankemässig passform då han inte var arab, utan perser. Det är farligt med nationella stereotyper.

En rolig grej under vårt besök i Esfahan var att det sammanföll med att en festival för barnfilmer arrangerades i stan. För att skapa uppmärksamhet kring den celebra händelsen stod ett antal flera meter höga plaststatyer - i grälla färger - vakt i mitten av en central rondell. De föreställde de spattiga antihjältarna från barndomens amerikanska tecknade filmer med Looney Tones. Snurre Sprätt som kolossalstaty i det islamistiska Iran - en rolig syn.
Den amerikanska kulturimperialismen tränger verkligen in överallt. Gällde inte det amerikanska handelsembargot tecknade figurer kan tro. Eller är det ett led i en längre indoktrineringskampanj, initierad av CIA, för att västifiera (dumifiera?) irans barn och föra dem bort från mullorna och Islam? Genialt i så fall.

Clint och Terje skulle ut och titta på mattor. Bägge hade efter sina inköp i Turkiet blivit bitna av denna Mellanösterns tidslösa fluga och var sugna på att utöka sina kollektioner.
Gick tillsammans med Jules, Janet, Martin och Robin åter till det stora torget för en ny titt på vad basarerna hade att erbjuda, förutom mattor. Väl där, blev vi skickligt infångade av en prydligt klädd ung iranier, några år över tjugo, som började småprata. Dröjde inte länge innan vi erbjöds att få besöka hans faders verkstad/fabrik där mattor till-verkades och reparerades. – Tja, varför inte? Tänkte i vart fall inte köpa något.

och sov i mer eller mindre fantasifulla positioner bland högarna av golvtextilier. En av dem var tryggt inrullad i en stor matta på bästa "jag har blivit mördad av gangsters" maner. Eller så ville han bara imitera Cleopatra (den historiska Elizabeth Taylor varianten) när hon smugglade in sig själv - inrullad i en matta - för en audiens med Julius Cesar under det egyptiska inbördeskriget. Såg faktiskt väldigt skönt ut, men ställningen blev nog obekväm i det långa loppet.

Höjdpunkten nåddes via en halvranglig stege. Den ledde upp på fabrikens tak. Om man nu kunde kalla det för en fabrik, det var inte direkt Henry Fords arbetsmetoder som nyttjades där. Snarare en grupp individuellt skickliga hantverkare som på egen hand arbetade med varandras sällskap under det gemensama taket. På taket låg det ett tjugotal mattor utlagda, skapandes en färggrann textil mosaik; snudd på psykedelisk till sitt utseende. Mattorna hade just tvättats och höll på att torkas av solen.

Efter denna oväntade inblick i livet bakom fasaderna hamnade vi återigen vid det självklara tehuset. Det med utsikt ut över det blåskimrande torget. Britter och te som sagt var. En kopp, en pipa och några kakor senare återvände jag till Masjed- é Emam, den arkitektoniskt så underbara moskén från gårdagen.

Det var dags för fredagsbönen, veckans viktigaste för en troende muslim. Vid första besöket hade moskén varit nästan tom på människor. Så icke denna gång, moskén var full av män, förgården var full av män, så också torget närmast öppningsportalen. Alla utrymmen närmast Mihraben, bönenischen som är vänd mot Mecka, upptogs av män som gjorde sig klara för bön, på sina medtagna bönemattor. Kvinnorna hade egna bönerum, för mig dolda, längre in i det mosaikprydda religiösa komplexet som omgav moskén.

Atmosfären var lugn och harmonisk, på ett avslappnat religiöst vis. Vänner möttes, hälsningar och omfamningar utbyttes, det stilla sorl som alltid ackompanjerar en större grupp människors förväntansfulla väntan. När högtalarna började knastra blev det med ens tyst och blickarna vändes framåt. Den i media så ofta visade bilden av arga fanatiska unga män som skanderade aggresivt i kör var avlägsen. Mullan mässade de heliga orden

och de mänskliga raderna böjde sig i en tillsynes simultan rörelse mot Mekka. Som vid alla situationer där en kroppsrörelse görs av många, samtidigt, blir effekten anslående för den som betraktar från sidlinjen. Vågen av en hockeypublik hemma i Globen, de noggrant regiserade flagspelen under OS-invigningarna, drillade element av Nordkoreas befolkning utkommenderade för att hylla utlänska potentaters besök och fredagsbönen vid den stor moskén i Esfahan. Alla är de visuellt mäktiga.

Åt lunch på en ren, men inredningsmässigt tråkig restaurang. Iransk standardmåltid 1A (tyvärr verkade alternativen 1B – 99Z ännu ej ha utvecklats); torr kyckling med ris. Och självklart utan sås eller kryddor som kunde sätta smak på anrättningen.

Eftermiddagen planerades att spenderas med en god bok på hotellets gård. Var i behov av välbehövlig avkoppling i några timmar i en normal stol. Lastbilens enkla fällstolar var inte av den konstruktionen att en bok med fördel kunde avnjutas i deras sällskap; äta en snabb måltid ja, men de erbjöd långtifrån total kroppslig avslappning.
Hann inte läsa många sidor innan motorcykelpojkarna från Dogubayazit anlände till guesthouset. Heltäckande skinnställ, sadelväskorna över axlarna och nyfikna över vad vi hade gjort under den senaste veckan. Och än mer sugna att förtälja om sina egna upplevelser. En sann resenär gillar att lyssna på andras historier från vägen, men är först riktigt nöjd när han/hon får berätta om sina egna - alltid hejdundrande - äventyr för en andäktig publik.
Således dansade jag och motorcyckelpojkarna oss igenom konversationsmönstret. När de förde hade jag rollen av imponerad och intresserad lyssnare och när det var min tur att berätta var det deras tur att ställa de självklara följdfrågorna. En lek som utspelas under mer eller mindre ritualiserade former på alla de platser där resenärer regelbundet träffas.

Deras väg till Esfahan hade skiljt sig från vår. Efter att ha korsat gränsen någon dag efter oss hade de tagit kurs mot den iranska kusten av Kaspiska havet. Som verkade ha varit en överväldigande vacker region. Deras begränsade ordföråd på engelska tog snart slut, så superlativ och kraftfulla glosor från tyskan och franskan användes istället generöst för att försöka övertyga mig om att vi hade valt fel väg, och de rätt.
Teheran hade varit den lugna och behagliga kustens raka motsats med en sällsynt rörig, ljudlig och otrevlig traffik-situation. De hade snart lämnat den iranska huvudstaden till förmån för Esfahan, som de likt oss hade hört omtalas som landets urbana pärla.
På vägen hade en schweizare anslutit sig till den fransk-tyska konstelationen, också han en långtidsresenär utrustad med en motorcykel. Lika pratglad, och lika dålig på engelska var han som sina nyfunna kompanjoner.
Dröjde sedan inte länge innan resten av lastbilsgruppen i olika omgångar dök upp och anslöt sig till samtalet, jämte andra gäster på hotellet. Som mest fanns representanter från tretton nationer samlade. Eftermiddagen började med att jag ville läsa en bok i lugn och ro, men slutade med ett FN i miniatyr.

På kvällen återvände vi till pizzerian som gästades två dagar tidigare. En kycklingpizza sitter aldrig fel, även om jag undrade vilken ost som iranierna använde i sina pizzabak. En napolitanare skulle troligtvis bli hysterisk och förtvivlad om han (eller hon) smakade på det som i Esfahan gick under samma namn som det näst främsta italienska bidraget till det internationella köket. Främsta är naturligtvis pastan.

Efter avslutad måltid gick vi åter till det stora torget. Vilket så ofta sker i Esfahan, magnet som det är. Den här gången för att se hur platsen såg ut efter mörkrets inbrott. Strategiskt utplacerade strålkastare och lampor lyste upp de omkringliggande fasaderna med ett flimmrande orangegult sken. Dekorativt. Resultatet var gott. Den öppna ytan och de omkringliggande byggnaderna fick verkligen liv, karaktär och historia av illuminationerna. Vandrade omkring insupandes atmosfären - klar tusen och en natts känsla.
Några betalade för att köras runt torget i små bjärt dekorerade hästdragna kärror. Avstod, tyckte inte riktigt att gulliga åkattraktioner passade in på platsen som en gång hade varit centralpunkten för det mäktiga persiska väldet

Det dröjde inte många minuter innan jag blev indragen i en konversation med två iranier. De utgavs sig för att studera engelska på en kvälls-kurs, med lokaler i närheten. Deras lärare hade uppmanat dem att ge sig ut och prata med utlänningar på torget för att öka sina praktiska färdigheter i språket. Tyvärr var det inte längre många utländska turister som besökte torget, lyckan var således stor när vi dök upp. Jag var uppenbarligen deras första val. Kanske för att min, inte helt perfekta, engelska inte verkade lika skrämmande som Robins polerade Eton variant och Janets irlänska rotvälska?

Bägge var i min egen ålder, och mycket ivriga. Deras kroppsspråk var intensivt, armarna gick i ett och de hade märkbart svårt att stå stilla när de pratade. Killarna ville gärna understryka orden

med att ta ett, eller två, steg framåt. Samtalet var initialt ordinärt. De vanliga frågorna ställdes: vart jag kom från, vart jag var på väg och hur jag upplevde Iran. Men efter några minuter blev de mer exalterade och började med frågor av typen: ”Vad tycker du om Irans nuvarande regering?”. Med en ton som gjorde det uppenbart att de bägge var långt ifrån några anhängare av det nuvarande samhällssystemet. Försökte vara någotsånär smidig svarandes på deras allt mer politiserade frågor.

För några korta ögonblick trodde jag att de var provokatörer, utsända av någon av den totalitära statens många kontrollorgan, som försökte få mig att yttra ofördelaktiga saker om Iran. Så att de sedan skulle kunna utsätta mig för det revolutionära gardets nyckfullhet. Slog dock snart bort den paranoida känslan, deras nyfikenhet och åsikter var logiska med avseende på den verklighet som de levde, och hade växt upp, i. Och murarna i mullornas Iran hade börjat spricka upp. Befolkningens tankar blev allt mer rörliga - viljan till personlig frihet växte.
Som avlutning försökte de få mig att följa med till sin skola för att träffa deras lärare och resten av klassen. Avböjde, var inte på humör för ett klassrum fyllt med iranska studenter. Av erfarenhet visste jag att de skulle vara extremt frågvissa. Och det var ju trots allt fortfarande min tilltänkta vilodag.
Under samtalet ville bägge hela tiden tränga in i min personliga komfortzon. De ville helst stå på bara några deci-meters avstånd när de pratade. Det ville inte jag, och tog ett par steg bakåt för att återfå min trygghetszon, gång på gång. Bara för att direkt få den invaderad när iranierna tog ett par steg framåt. När vi tog adjö efter någon halvtimme hade jag totalt retirerat ett tjugotal meter från den plats där samtalet börjat. Sällan effekterna av en kulturkrock kan mätas så tydligt i meter.

Dröjde inte många minuter efter frigörselsen innan jag fångades upp av ännu en grupp studerande i jakt på engelsk-språkig konversation. Fem kvinnliga studenter den här gången, betydligt mer avslappnade än sina två manliga kolleger. Hävdelsebehovet var ett annat. Efter de vanliga öppningsfraserna försökte även de få med mig tillbaka till skolan. Verkade onekligen som om studenterna hade tävling om vem som kunde fånga in flest utlänningar och föra dem åter till språkinstitutet, för ingående och djuplodande förhör. Tackade åter nej.
Senare på kvällen visade det sig att alla i gruppen hade mött de samtalslystna studenterna. Clint och Jules hade faktiskt också följt med sina upphittare. Och mycket riktigt hamnat i centrum för en intensiv utfrågning. Den iranska nyfikenheten var sannerligen imponerande.

Avslutade som vanligt kvällen sittandes på gården i social samvaro. Agerade kopplare när jag sammanförde Dave med en koreansk missionär som åkte runt i Iran och i hemlighet distribuerade Biblar till potentiella proselyter. Inte riktigt den typ av verksamhet som uppskattades av den islamska ledningen i landet, men som verkligen föll den forna missionären Dave i smaken. Tidigare hade sydafrikanen uttatalt sin fascination över kristendomens starka utveckling i Sydkorea under de senaste åren och den religiösa glöd som genomsyrade de kristana kyrkorna där. Mötet dem emellan var klockrent, och de satt sedan uppe mest hela natten och pratade om hur världens vilseledda själar skulle räddas.
Dave hade annars känts lätt frånvarande under de senaste dagarna. Han tyckte att det skulle bli jobbigt att ensam lämnas kvar med den gula lastbilen när resten av gruppen skulle flyga vidare till Indien. Besked hade ännu inte lämnats från kontoret i England om han senare skulle få chansen att återansluta till expeditionen i Indien. Något som sydafrikanen innerligt önskade.

verkligen kollektiv. Det blev således snabbt tydligt när någon relation inom gruppen inte fungerade.

På vägen till torget, där delar av gruppen skulle mötas för lunch, köptes en fantastisk glass; stor, god och väldigt gräddig i smaken. Kostade motsvarande femtio öre - glass var nästan lika billigt som bensin i Iran. När jag gick längs trottoaren ätandes denna flådiga mejeriprodukt nåddes ett resenärens lyckorus, allting som var främmande och ovanligt kändes plötsligt så rätt. Att jag befann mig där och då i Esfahan upplevdes som helt korrekt och riktigt med avseende på tiden, jorden, världens och mänsklighetens gång. Livet stämde, harmonin flödade. Alla dessa känslor framkallades på grund av en glass i Esfahan, Iran. Att jag kände mig, pigg, utvilad och nyfiken bidrog också till den sprudlande sinnesron.

Plötsligt kom ett tjogotal tungt utrustade kravallpoliser snärtigt springande springande i formation - rakt mot mig. Utrustade med massiva hjälmar, stora sköldar och dragna batonger, likt medeltida krigare. Hade jag gjort något olämligt? Var mitt uppenbara välbefinnande kanske kriminellt? Tur nog var poliserna inte ute efter mig. Istället sprang de jäktat förbi min (utsatta?) position och vek in på huvudgatan där guesthouset låg. Trodde det var en övning, de verkade väldrillade och var med största säkert poliskåren i Esfahans stora stolthet.
Brydde mig inte mer om det och tog istället åter sikte på tehuset vid torget. Hade blivit avtrubbad när det gällde regelbunden och omfattande förekomst av män i uniform efter någon månad i östra Turkiets och Syriens militäristiska verklighet.

När jag kom fram var de flesta redan där. Hälsade på ägaren och sjönk ned på min vanliga matta ute på balkongen. Verkade inte bättre än att vi hade blivit stammisar. Behövde inte ens beställa innan teet, piporna och småkakorna dukades fram.
Än en gång föll samtalet in på ämnet Elaine. Samtidigt som vi fikade hade nämligen Martin ett samtal med henne på guesthouset om hennes allmänt negativa attityd och problem med resten av gruppen. De ständiga kommentarerna i stil med: - ”Jag trivs inte på den här resan”, - ”Jag skall lämna lastbilen för att resa runt på egen hand”, - ”Jag skall försöka åka hem på min sjukförsäkring” och så vidare utan att någon gång göra slag i saken, var klara stämningssänkare för oss andra. Var inte avundsjuk på Martin, svårt att ge negativ feedback på någons karaktär och allmäna agerande. Trodde heller inte att det skulle hjälpa, hon hade helt enkelt en kaputt personlighet som inte fungerade i en tät grupp - som den på lastbilen. Bristande självkännedom om sina egna styrkor respektive svagheter och oförmåga till ett konsistent uppträdande och handlande gentemot omgivningen, var förödande.

Efter avslutade vattenpipor och tetillbringare köptes hamburgare till lunch i en "hål i väggen" restaurang. Den var varken bra eller dålig, i vart fall inte med iranska mått mätt. Hemma hade det troligtvis varit något dolda kameran derivat till tv-program som varit i farten om jag hade blivit serverad en köttbit av dylik kvalité.

Ett par taxibilar köra oss ut till den stora kyrko-gården en bit utanför staden där Esfahans fallna från kriget mot Irak låg begravda. Offer för det elakartade blodbad som pågick under en stor del av åttiotalet.

Skillnaden gentemot den stora amerikanska krigskyrkogården i Arlington eller begravnings-platserna på Gallipoli var himmelsvid.
Där anonyma vita kors eller huggna gravstenar på exempellöst vältrimmade gröna gräsmattor, i Esfahan en kal asfaltsplan där gravarna markerades med stora fotografier av de stupade i hållare av metall. Där en väl tuktad natur för inramningen, i Esfahan en halvurban förortsmiljö. Där nationella monument, i Esfahan individuella gravar över bortkastade liv i ett onödigt krig. Där en symbol för nationens och krigsmaktens storhet, i Esfahan ett minnesmärke över krigets

Det var hårt för själen att vandra omkring bland raderna av gravar, de dödas ansikten gjorde att känslorna blev direkta. Särskilt då jag stod öga mot öga med fotografiet av en pojke som varit född på samma dag som jag. Han hade dödats 1988, i krigets slutskede. När jag fortfarande gick i grundskolan. Något som också han borde ha fått göra. Istället var han tvungen att agera mänskligt bränsle i ett onödigt utdraget och blodigt krig.

Ett krig som många i västvärlden hade varit rätt tillfreds med att det fortgick år ut och år in. Ett bra sätt att hålla två besvärliga nationer i en viktig del av världen sysselsatta, resonerade nog den tidens ledare tyst i bakhuvudet. Om de slogs med varandra kunde de bägge trassel-

staterna inte ställa till något trubbel för omvärlden. Så vapen såldes och lån gavs. Att människor dog var sekundärt, det var ju bara araber och perser. Världens politiska ledare under åttiotalet bär ett tungt ansvar för de tusentals porträtten på gravplatsen utanför Esfahan - och dess motsvarigheter vid andra iranska städer. Och de är många.

Tillbaks till guesthouset fick vi höra att det hade dragit förbi ett våldsamt upplopp på gatan framför lobbyn, bara några timmar tidigare. Ett beslut hade på morgonen fattats om att lägga ned en större fabrik i stadens utkanter. För att protestera mot nedläggningen hade ett spontant demonstrationståg med missnöjda anställda uppstått längs med Esfahans huvudgata. Som guesthouset låg invid. Den initialt lugna demonstrationen hade dock snart spårat ur och tagit formen av ett okontrollerat och våldsamt upplopp. En polisstation som bara låg något hundratal meter från där vi bodde hade utsatts för stenkastning - för att sedan totaldemoleras med eld av den arga folkmassan.

Det måste ha varit därför kravallpoliserna kommit springande när jag, ätandes glass, varit på väg till torget. Jag måste ha missat den uppretade pöbeln med bara några minuters marginal och därmed undgått att hamna mitt i ett pågående upplopp, eller ännu värre - mellan ett pågående upplopp och en attackerande ordningsmakt av förtryckande nation. Kan tänka mig att de hade en annan attityd till aggressiva folkmassor i Iran än den göteborska polisen och den svenska kvällspressen. Inte för att jag tror att någon skulle ha haft något emot en svensk turist, lugnt ätandes vaniljglass.

På kvällen skulle vi gå på en uppvisning där muskelösa iranska män skulle bevisa sin styrka med diverse kraftövningar. En infödd kamrat till Martin hade tipsat om evenemanget. Därefter var hela gruppen bjuden till kamratens hem för att titta på den sista - och för England - avgörande kvalmatchen till det kommande världs-mästerskapet i fotboll på sattelit tv.
Till min besvikelse blev styrkeuppvisningen inställd. Var fortfarande lite seg och valde då att stanna kvar på guesthousets gård istället för att se när britterna tog sig an det klassiska Grekland på det gröna fältet. Ett handlande som delades av de icke brittiska delarna av gruppen.
Vi gick istället till källarrestaurangen mitt över gatan för ännu en måltid med kyckling och ris .