Kapitel 7

Kurdistans Kyla
 
19 September 2001
Sanli Urfa - Nemrut Dagi

Kavitet för den första entroende med kokande fiskdam följt av enslig topp.
 
 

vårt boende ingick frukost. Den serverades på en glasveranda uppe på hotellets tak. Trots den tidiga timmen var matsalen ångande het, de fyra glasväggarna skapade en effektiv växthuseffekt. Självfallet saknades luft-konditionering. Smöret som ställts fram hade smält.

 
 
Tid fanns under förmiddagen att ta en närmare titt på vad Sanli Urfa hade att erbjuda en korttidsbesökare. Enligt guideböckerna fanns nästan alla sevärdheter föredömligt samlade runt en park någon kilometer från hotellet. Sökte mig således dit.  

Parken var välskött med knallgröna, perfekt ansade, gräsmattor och lummiga träd. Kändes mer som en trädgård än en publik park. Trots att klockan bara var nio på morgonen var det redan mycket varmt. Sanli Urfa har fått epitetet Turkiets bakugn. Förstod varför.

 
 
Pöl med sakral fisk
 
 

I centrum av parken fanns ett par stora bassänger, absolut sprängfyllda med fisk; karpar för att vara specifik. Karparna i Urfa har i tusentals år betraktats som heliga och varit med dödsstraff fredade från sekel av entusistiska sportfiskare. Varför just denna koloni med fisk en gång nått en sådan upphöjd status av helighet är okänt. Vad som dock är känt är att varje ny religion som erövrat staden efter en tid inkluderat fiskarna i sin egen sakrala världsbild. Senaste offret som fallit för deras fjälliga charm: Islam.

Det var kul att observera karparnas beteende. Av tradition blir de matade från bassängkanten av besökande pilgrimer och turister - ett faktum som fiskmats-försäljarna enträget påpekade för mig, mer än en gång. Detta regelbunda matande hade gjort att de heliga karparna utvecklat tydliga pavlovska reflexer. När en mänsklig skugga föll över en del av bassängen började vattnet närmast kanten att formligen koka av stora, hungriga, och heliga karpar. När någon sakta gick längs bassängkanten följdes personen av en svart skugga i vattnet, de tätt packade fiskarna, som ständigt bubblade. Häftigt, hade aldrig sett något liknande tidigare; ett dresserat fiskstim.

 
 
Förbjudna mångfaldigade gälbestyckade heligheter
 
 

När jag fascinerat stod och tittade på fiskarna började en turk i min egen ålder att prata med mig. Han hade precis avslutat sin militärtjänst och skulle om någon vecka återuppta sina studier i ekonomi på universitetet.

Turken verkade trevlig och visade stort intresse för förhållandena för värn-pliktiga och studerande i Sveriga. Försökte ge honom en något sånär rättvis bild, vilket inte var helt enkelt med tanke på våra bägge hemländers olika förutsättningar.

Vartefter han kompletterade upp min
 
bild om konflikten mellan kurdernas PKK och den turkiska armén. Enligt honom var den första gruppen ett gäng fega ideologiskt förvridna galningar till terrorister som bara förtjänade att utplånas till sista man. Den ärbara turkiska armén var däremot den absolut bästa fighting force som historien någonsin hade skådat. Någon neutral betraktare från sidlinjen var turken uppenbarligen inte.
Han ville efter en stund att vi skulle gå till ett närbeläget kafé och ta en fika tillsammans. Tackade för erbjudandet, men var tvungen att avböja. Min tid i Sanli Urfa var begränsad och det var flera saker som jag ville hinna se i staden. Men turken gav sig inte så lätt:
 
– "Hade jag sett stadens fantastiska basar"? Frågade han.
– "Nej, men jag har redan sett väldigt många storslagna basarer i regionen. Och har inte tid att besöka även denna". Svarade jag.
– "Men den här är väldigt speciell, den är spännande att vandra omkring i. Allting finns där och priserna är väldigt låga". Kontrade han. Jag började ana ugglor i mossen och skakade lätt på huvudet.
– "Kryddor, kopparföremål, turkiska kläder, skinnhantverk, vattenpipor, böcker och mattor". Där entusiasmen stegrades ordentligt vid det magiska ordet; mattor. Anade vartåt det barkade och svarade distinkt:
– "Jag är inte intresserad av mattor".
– "Varför inte, vad kan vara en bättre suvenir från Turkiet än en välgjord handknuten matta med ett intressant mönster"? Kom det märkbart irriterat från turken.

 
  Det skulle jag naturligtvis ha gissat från början, den sociala turken var en mattmånglare. Som till på köpet körde med standardknepet 1A, skapa initialt förtroende hos det potentiella offret.
Gjorde snabbt klart för honom att jag var totalt ointresserad av att köpa turkiska mattor - varpå han direkt lämnande mig i jakt på nya offer. Utan att ens säga adjö. Hörde senare att såväl Matthew som Kate och Kaya råkat ut får matturken och blivit initialt lurade på vad hans egentliga avsikter var. Alla hade vi sänkt garden efter det i själen gästfria Syrien. Expeditionen var åter i Turkiet, mattförsäljarnas rike. Och där var en rejäl dos misstänksamhet och cyniskt tänkande nödvändigt vid spontana kontaktförsök från infödingarna i anslutning till traditionella turistområden.

 
 
   

Efter detta temporära distraktionsmoment från min turistiska mission togs sikte på den vackra moské som utgjorde en av parkens sidor. Den var smakfullt designad med en vit kropp, ljusblå kupol och ett par höga, skira minareter. Där inne fanns en rumsligt oansenlig grotta som påstods, i vart fall lokalt, vara Abrahams (en av de första aktörerna i Bibeln) födelseplats.

Annars brukar Eufrats och Tigris gemensamma delta anses vara hemorten för de semitiska folkens urfader. Men när det gäller historiska personer av Abrahams kaliber brukar geografin bli lite splittrad. Många städer som vill ta del av eventuella intäkter från vallfärdande pilgrimmer.

Inne i den lilla grottan fanns en vattenkran, som ett par äldre kurdiska män ivrigt signalerade att jag skulle dricka ur. Men hur mycket jag än skruvade

 
Klippan med Abrahams födelsegrotta
 

kom det inte en droppe vatten, till de bägge männens förskräckelse, och min lättnad. Abraham gillade mig uppenbarligen inte den dagen - kanske för att jag inte hade köpt någon matta.

Tyvärr hann jag inte med att besöka citadellet - som låg strategiskt tungt placerat uppe på en klippa ovanför parken. Fick nöja mig med att studera dess murar på avstånd, genom den lilla kikare som jag, som god turist, alltid bar med mig. Vissa människor skådar fåglar, jag skådar borgar.

Expeditionen körde efter morgonen i Sanli Urfa genom ett småbergigt landskap, med inslag av små gröna skogar och levande gula fält, där små insprängda klarblå sjöar tillförde ytterligare scenisk karaktär. Det var en fröjd för ögonen och en lisa för själen efter de föregående veckornas ofta rätt trista ökenlandskap.

Vi åt en kulinariskt ointressant smörgåslunch vid en konungagrav från svunna tider. En kanske tio meter hög uppskottad pyramid av jord, med stora, grovt tillyxade stenstatyer uppställda runtom. De föreställde djur som alla kunde förknippas med manlig kraft och världslig makt; typ lejon och örnar.
Från toppen av gravhögen kunde vi skåda det bergsmassiv vars högsta topp var målet för dagens körning; Nemrut Dagi.

Eftermiddagen ägnades följaktligen till att lastbilen sakta arbetade sig upp för den, stundtals mycket branta, väg som ringlandes sig upp i bergen. Små byar passerades, där trä och sten i samverkan skapade hus med den indviduella karaktär och oregelbundenhet som förknippas med tiden innan betong, stål och moderna byggnads-metoder blivit allsmäktiga. Pittoreskt. Men de nybyggda moskeér som passerades såg ut att vara serie-producerade. I gråbetong.

Först efter det att skymningen fallit nåddes toppen av berget . Där på krönet ståtade en legendomspunnen gravhög på över tvåtusen meters höjd över havet. En kung som en gång varit regionalt allsmäktig lät sina undersåtar uppföra den som sin slutliga viloplats några årtionden före Kristi födelse.

 
  Det var inte möjligt att köra hela vägen till toppen. En lutande parkeringsplats, en suvenirbutik och ett café under bar himmel markerade vägens slut. Cirka femhundra meter från den uppskottade toppyramiden. De som jobbade på toppen uttryckte förvåning över vår sena ankomst, då det inte längre var möjligt att besöka graven till följd av det fallande mörkret. När Martin svarade med att vi kommit för att se soluppgången blev de än mer konfunderade:  
 
  – "Vart skall ni sova"?
– "Kan vi få sova här"? Frågade Martin, samtidigt som han markerade hela entréområdet med en svepande gest med handen.
– "Ni vill sova här"? Sade den turk som besatta mest auktoritet.
– "Ja, om det går bra"? Svarade Martin med en min som signalerade att han betraktade det som redan avgjort.
– "Okey, men det kommer att bli kallt för er". Svarade den perplexa turken efter en stunds inre kontemplation.

 
   
 

Vi tog således, till turkarnas förvåning, och klassificerade om entréområdet till temporärt läger genom att breda ut våra liggunderlag och sovsäckar. Marken var för hård och lutningen för stark för att vi skulle kunna slå upp tälten, så det blev ännu en natt under bar himmel.

Ungefär samtidigt som entrépersonalen gav sig av för natten dök det upp fem soldater. De kom från en husvagn som stod uppställd lite vid sidan om, komplett med miniatyrflaggstång och turkisk flagga. Soldaternas stationering på toppen av berget var för att skydda den ännu icke utgrävda graven från eventuella gravplundrare. Enligt legenden skulle enorma rikedomar finnas gömda i mitten av den sjuttiometer höga gravkullen. Den gamla kungen hade varit en rik man i livet, och sannolikheten att han fortfarande var välboren i döden bedömdes som stor med tanke på gamla tiders hantering av kombinationen rikedom och död.

  Expeditionen hade några spadar till förfogande på lastbilen. Fem turkiska soldater skulle vi nog kunna klara av. Och lastbilen var ju terränggående så vi skulle utan problem kunna köra upp den till toppen, för att lasta in glittret när det väl hade grävts fram. Min idé föll även denna gång på mina medresenärers brist på sant vikingablod och genuin äventyrslusta.
 

Vill ni någon gång åka på en resa och blanda upp sightseeingen med lite röveri, plundring och allmän härjning och skövling; res inte med britter - de saknar helt de rätta anlagen. Händelsen vid Lindisfarne var ingen slump. Det var trots allt inte britterna som korsade Nordsjöns stormiga vatten för att plundra Skandinavien.

   
 

Började istället prata med den turkiska gruppchefen. Han kom från Istanbul och trivdes inte alls i det kalla klimatet på toppen av Nemrut Dagi. Kvällen var faktiskt rätt kylig. Var tvungen att använda förstärkningsplagg för första gången på länge.

Enligt den uniformerade turken posterades soldaterna på berget under ett helt år. Arbetandes enligt en cykel där tre dagar spenderades vid gravhögen i aktiv tjänst, följt av två dagars vila i en större förläggning längre ned på bergssidan, innan det åter bar upp till att vakta toppen igen.

   
 

Lät inte som ett roligt sätt att spendera ett år på. Särskilt inte som det var andra gången som han hade blivit inkallad. Första gången hade varit på arton månader; när han fyllde lika många år. Sedan hade det dröjt åtta år innan han blev inkallad igen på ett år - för att sitta på en kall bergstop mitt ute i ingenstans. Tufft att vara värnpliktig i Turkiet.

Min matgrupp tillagade en uppskattad röra med pasta, tonfisk
och tomatsås till middag. Hade en kort diskussion med Jules

   
Nattläger på en skattspäckad bergstopp
 

under tillagningen om balansen mellan kvantitet och kvalitét när mat lagas åt en grupp. Förespråkade vikten av att det skulle finnas så att alla skulle kunna äta sig mätta - och såg det som mer centralt än att maten skulle vinna stjärnor i nästa års upplaga av guide Michelin. Jules var av annan åsikt. Blev till att kompromissa, fem burkar tonfisk (till fjorton personer) istället för de åtta som jag förordade eller Jules tre.

Vi satt sedan och var internt sociala i några timmar innan vindskyddade och hjälpbart jämna sovplatser mutades in. När alla hade lagt sig kunde inte Terje finna sin sovsäck. Ett föremål som var bra att ha i den nollgradiga luften. Trots ett febrilt letande hittades den inte. Norrmannen rullade in sig i en ordentlig hög med hoppskramlade filtar istället, kallt men bättre än inget alls. Hela episoden gjorde att jag uppskattade min varma sovsäck desto mer.

 
 
20 September 2001
Nemrut Dagi - Diyarbakir

Förstenad grekgudsfrukost, svarta murar och nästan fårskalle till middag.
 
 
aknade av att det talades högljudd tyska ovanför mitt huvud. När jag något disorienterad slog upp ögonen kunde kanske femton personer urskiljas - stående i en öppen fyrkant runt min sovplats. Snabb blick på klockan: kvart över fyra på morgonen. Förklarade mörkret om inte annat. Men varför stod det en grupp med
 
tyskar runt mig? Och vad glodde de på? Hade de aldrig sett en nyvaken svensk i en varm sovsäck förut?
Tog några ögonblick innan mitt nyvakna jag förstod att det inte var mig som de tittade på, utan den stora karta över gravområdet som var målad på den husvägg som jag hade sovit invid. Även om mitt förbryllade uppvaknande väckte viss munterhet. Vi, den gula lastbilens folk, var uppenbarligen inte de enda som planerade att se sol-uppgången på Nemrut Dagi. Inte helt oväntat, Lonely Planet rekommenderade varmt upplevelsen.
 
   

Tyskarna drog snart vidare och jag låg kvar och drog mig i sovsäcken i ytterligare en njutningsbar halvtimme innan det var dags att stiga upp. Den sökta upplevelsen var ögonblicket när solen slängde sina första strålar på gravhögen och det omgivande bergslandskapet. Morgonens sömn offrades än en gång på den goda turistens altare.

Lånade ut min sovsäck till en kall och ynkligt kvidande Terje. Han ville hellre uppleva en stunds värme, efter en kall natt, än att se soluppgången.

Upp till gravhögen ledde en brant, och bitvis väldigt stenig stig, som det tog knappa tjugo minuter att klara av. Inte alls kul i mörkret, risken att snava var alltför stor för att promenaden skulle vara njutbar.

Väl uppe, lätt andfådd, var det inte mycket som

 
Soluppgång vid Nemrut Dag
  kunde ses. Natten var fortfarande allsmäktigt svart. Positionerade mig på en stentrappa, med alla andra, och spände blicken på den punkt vid horisonten där solen snart skulle resa sig. Sammanlagt var vi kanske femtio trötta morgonpigga som satt där huttrandes på toppen av berget och väntade på de första morgonstrålarna. Såg att flera förutseende hade med sig tjocka filtar att svepa in sig i. Önskade att jag själv hade haft en. Det var kallt, blåsigt och jag var allmänt dödstrött och vrålhungrig.
 
 
 
Efter några minuter dök Terje upp, han hade ångrat sig efter att återfått en del av sin normala kroppstemperatur efter en kort session i sovsäcken. En kvart senare reste sig solskivan över horisonten och det roliga började. Var inte nämnvärt imponerad - en varm säng och en dignande frukost hade varit bättre.
 
 
Kaya, Kate, Sascha, Tony och Martin njuter av den kylslagna morgonen
 
 
   
 
 
När spektaklet med solens ankomst var över vändes uppmärksamheten mot gravens väldiga väktare i sten. Att Nemrut Dagi nått det rykte som det har beror till stor del på de fyra hemlighetsfulla jättestatyerna som i sittande ställning vid gravhögens bas har stirrat ut över världen i nästan två millenium. Det syntes på dem att de befunnit sig på toppen av det vindpinade berget i tvåtusen år och kontunuerligt blivit utsatta för det tuffa klimatet i det karga östra Anatolien. Det hade satt sina spår och statyerna hade till viss del fallit sönder.
 
 
Huvudlösa vaktande grekiska gudar
 

Enligt guideboken representerade de fyra gudar från den grekiska mytologin, med Zeus i spetsen. Den begravda kungen hade fått för sig att han var närstående familj med de odödliga på toppen av berget Olympus och att "släkten", i dessa sten-inkarnationer, skulle vaka över graven efter hans död. Ett antagande som uppenbarligen har stått sig väl mot tidens tand - kungens sista viloplats är tvåtusen år senare troligtvis fortfarande orörd. Zeus är stark och trofast.

Undrar dock vad de använde för metoder och källmaterial då de släktforskade förr i tiden när gamla kyrkoböcker inte fanns att tillgå. Särskilt då med tanke på de uppnådde resultaten - som milt sagt måste beskrivas som ytterst spektakulära.

Runt om fanns flera stora stenhuvuden uppställda, de största över två meter höga. Alla begåvade

 

med rejäla toppluvor, av sten. Såg ut som om det var platsen för en massaker på gigantiska trädgårdstomtar, men att förövaren glömt att ta med sig de avhuggna huvudena när spåren sopades igen.

På baksidan av högen fanns det fler stenskulpturer av storformat, där föreställande djurhuvuden med en allmänt aggressiv uppsyn. Toppen av Nemrut Dagi var lite som en alpin grekisk variant av Påskön.
 

Allt eftersom att solen steg blev de storslagna vyerna allt mer märkbara. Vi var omgivna av höga kala berg, alla lägre än toppen vi befann oss på, och djupa gröna dalar med glittrande månformade sjöar.

Egentligen var hela Nemrut Dagi grejen inte särskilt speciellt; en gravhög, ett berg och några till utseendet rätt klumpiga statyer. Men platsen kändes trots det väl värd ett besök. Allt det arbete, svett och möda som måste ha investerats i gravhögen när den en gång i det avlägset förflutna skottades upp utstrålar idag en air av attraktiv mysticism. Vetskapen om att en antik skatt, av mytologiska proportioner, kanske ligger begraven i dess mitt minskade inte heller dess spännande skimmer.

När vi gick ned för att äta frukost hittade Terje sin

Stenhuvudenas berg

sovsäck inne i lastbilen. Dave hade använt den som huvudkudde, av misstag naturligtvis.

 
Två Tomtar

Packade ihop våra grejor, tog adjö av soldaterna och började rulla ned för berget. Det gick snabbare för lastbilen att komma ned (två timmar) än att köra upp (fem timmar). Gravitationen fungerade således tillfredställande också i södöstra Turkiet.

Under förmiddagen fortsatte vår resa mot ett, ännu fjärran, Kathmandu genom ett vackert, men hårt bergigt landskap. Där det måste vara en ständig kamp för invånarna att upprätthålla en tillfredställande livskvalitet..

Ett välkommet avbrott var en halvtimmeslång färd med en bilfärja över en spegelblank sjö. Färjan packades så full att det var omöjligt att komma ur last-bilen på normalt sätt, vi passagerare tvingades att klättra ut genom fönstren, och upp på taket till lastbilen invid.

Satt sedan där när färjan snudd på ljudlöst flöt fram över det klarblåa vattnet. Gröna sluttningar föll brant ner till strandkanten och i bakgrunden sågs några av de höga bergskedjor som genomkorsar östra Turkiet. Det var lite som öppnings-scenen i filmen ”Sound of music”, men med en gul lastbil, istället för Julie Andrews, i huvudrollen.
 
 

Tidigt på eftermiddagen kom vi fram till mångmiljonstaden Diyarbakir, kurdernas, om än icke erkända, huvudstad. Trafik-situationen var rörig och det var inte självklart var en lämplig övernattningsplats kunde finnas. Chaufförernas vilsenhet lyste så pass stark att en självutnämnd guide hoppade in i förarhytten och dirigerade lastbilen i riktning mot ett hotellkluster.

Den hjälpsamma turken var typexemplet på en ”commision hunter”, vilket alla förstod – utom Dave, som trodde att han hade fått en ny kompis. Efter att turken försökt inhysa oss på ett par olika ställen, som antingen var alltför dyra eller helt enkelt för risiga, fanns ett hotell med rimlig prisnivå. Som till utseendet

   
 

påminde om något slags förfallet mentalsjukhus från förra sekelskiftet. Även om Martin tyckte att även det var på tok för dyrt. Men det var hans jobb.

Temperaturen fortsatte att spela oss spratt, det var ångande hett igen och morgonens kyla var ett avlägset minne. Daves nya kompis erbjöd sig att - utan avgift - ge gruppen en guidad tur runt några av Diyarbakirs sevärdheter. Jag var själv misstänksam på äktheten i hans gästfrihet efter turerna med att finna ett hotell. Där det hade varit uppenbart att han förhandlade med ägarna om ett pris medan han sa ett annat till oss, i hopp om att själv kunna lägga beslag på mellanskillnaden. Avböjde således och bestämde mig för att se staden på egen hand. Dave och några andra följde dock med ”guiden”.

 
 
   

Det var mycket människor på gatorna. Det märktes att Diyarbakir var en storstad - betydligt mer intensiv än den senaste veckans mer lugna omgivningar.

Stadens kurdiska natur var tydlig, gatorna dominerades av den manliga delen av befolkningen, kvinnor var sällsynta. De lustiga kurdiska byxorna syntes överallt. Skulle faktiskt inte ha haft något emot att äga ett par. De var nog mycket luftigare än de traditionella långbyxor som jag bar. Även om de verkligen såg extremt fåniga ut. Vi befann oss i en region där shorts var kulturellt direkt olämpligt att bära, trots den höga temperaturen. Islams grepp över modet, och den lokala mentaliteten, var hårt.

Att det PKK ledda kurdiska upproret inte låg långt tillbaks i tiden märktes på alla de tungt

 
Diyarbakirs svarta mur
 

beväpnade turkiska soldater som patrullerade inne i staden. Diyarbakir hade varit något av ett urbant centrum för det kurdiska motståndet under de föregående årens utdragna konflikt. Spänningarna kvarstod ännu och freden var långtifrån säkrad. De underliggande problemen för konfliketen kvarstod ännu. Kurderna ville inte vara turkar - medan den välbeväpnade turkiska centralmakten väldigt mycket ansåg att de var just det.

Diyarbakirs främsta anledning till bygnadsmässig berömelse är ringmuren runt den gamla stadsdelen. Den nämns ibland i sammanhanget världens längsta försvarsmur, med undantag av dess kinesiska ditto. Ett nattsvart monstrum som påstås härröra från romartiden, men som blev i grunden ombyggd på elvahundratalet, så gott som ny alltså. Dess svarta sten skulle utan problem kunna platsa i någon mörk fantasyroman, som någonting bakom onda makter doldes och förökades .

Följde stadsmuren några hundra meter tills jag kom fram till citadellet - där den turkiska armen hade upprätta en solid bas varifrån de skyddat kunde kontrollera staden. Precis som makten alltid hade gjort i Diyarbakir - agerat bakom tjocka murar. Att komma in visade sig omöjligt, vakten var oövertalbar. Fick nöja mig med att beskåda utsidan, som var nog så imponerande; svart och kraftfull som den var.
Tittade kort in i en moské, inget speciellt, innan jag återvände till hotellet för en tupplur. Var fortfarande seg efter den tidiga morgonen.

 
 
  De som följt med Daves nyfunna vän hade tagits på en ganska bra tur längs i princip samma rutt som min. Sedan hade ”guiden” - självfallet - lett dem till en mattbutik och aktivt försökt övertala dem att närvara vid en demonstration medelst emotionell utpressning. Några, med Martin i spetsen, lyckades fly. Men Dave och ett par till kom inte undan utan fick åter en gång beskåda turkiska mattor och njuta av samvaron med en lika entusiastisk som aggresiv försäljare.    
 
På kvällen skulle Clints födelsedag firas. Planen var att först gå på en lite bättre restaurang för att sedan besöka en klubb där det spelades traditionell kurdisk musik. Det sista var absolut inte på mitt förslag. Dave hade tagit på sig att reka ett lämpligt matställe under eftermiddagen. Han löste det genom att fråga sin nyfunna vän, kommisionsjägaren, om råd. Inte oväntat hade mannen glatt tagit på sig att ta hand om hela arrangemanget. Alla, förutom
 

Dave, var smått misstänksamma till den lösningen. Vi hade inte riktigt samma förtroende för vår självutnämnda turkiska guides objektivitet som Dave hade.
Men vi följde lydigt, om än lätt motvilligt, Daves kompis in i Diyarbakirs trånga gränder. Destinationen visade sig vara en riktigt risig håla till restaurang, komplett med blodiga fårskallar i skyltfönstret, spruckna plaststolar och en arkeologisk mängd smuts på golvet.

 
  Revolution var den naturliga följden, anförd av Jules. Hon förklarade, på det sakliga sätt som Jules var så duktig på, för en förvånad Dave att restaurangen absolut inte höll måttet och att ett alternativ snarast måste lokaliseras. ”Guiden” påstod envist att det absolut inte fanns någon annan restaurang i hela tremiljonsstaden som var öppen. Motiveringen var att det just den kvällen firades en lokal högtid av något slag och att allt var stängt. När vi signalerade att vi ändå inte tänkte äta i ett råtthål, utan istället själva leta reda på ett alternativ, blev dock den girige snabbt medgörlig. Han kom plötsligt på att det visst fanns en annan restaurang som var öppen, trots högtiden. Och osannolikt nog låg den precis i närheten, bara ett par kvarter bort.
Vi var skeptiska, men accepterade ändå att följa med och titta på stället. Tidigare på dagen hade vi med egna ögon kunnat se att det faktiskt inte direkt drällde med matställen i Diyarbakir.
Den andra restaurangen var bättre, även om den också gav ett tämligen tarvligt intryck. Men bord och stolar ställdes i ordning och förtäring dukades fram; linssoppa, lamm- och kycklingkebab serverades med rikligt med ris. Maten var det i vart fall inget fel på. Att restaurangen sedan försökte salta notan rejält, med vår "guides" goda minne, var en mer tragisk historia. Gruppen satte hårt mot hårt och matematiken blev snart korrekt.
Visade sig dock att informationen om att allting var stängt på grund av lokal helgdag faktiskt stämde. Det fanns inga möjligheter att fortsätta kvällen på en annan, mer tempofylld, plats. Och tur var kanske det, jag var dödstrött och absolut inte på humör för någon folkmusik av kurdisk art och nation.
 
21 September 2001
Diyarbakir - Sjön Van

Där bunkrarna växte som svampar, sjön en kemisk bas och bussen färgad rosa.
 
 

å morgonen när lastbilen lastades utanför hotellet omgavs vi av flera smågrabbar som bara stod och råstirrade; på lastbilen, på oss och på våra ryggsäckar. Vi var vana med att vårt gula färdmedel väckte uppståndelse vart den kom. Men de här killarnas storögda beteende pekade på en djup och genuin

 
 

förundran. En välklädd turk, också han synbart nyfiken, gav en förklaring till pojkarnas beteende. De hade aldrig sett utlänska turister förut, i vart fall inte av den modell som vi representerade. Det var lätt att glömma bort att Kurdistan hade varit platsen för ett våldsamt uppror som, förhoppningsvis, hade upphört bara ett knappt år tidigare. Utlänska besökare till sydöstra Turkiet hade aktivt motarbetats av de turkiska myndigheterna sedan slutet på åttiotalet. Det var först helt nyligen som främlingar, likt oss, åter var välkomna i regionen. I vart fall från officiellt håll.

Världen som expeditionen körde igenom under förmiddagen var lika landskapsmässigt vacker som den dagen innan, men mer dramatisk. Bergen var klippigare, dalarna djupare och byarna tuffare. Vid en av dem stannade vi för att proviantera. För första gången upplevdes en viss fientlighet från infödingarnas sida. Bara från männen, kvinnorna var inte synliga. Invånarna ville uppenbart inte ha oss där, inte ens som kunder i sina varufattiga butiker. Blickarna vi fick var av modellen: Ta vad ni skall ha, betala - och stick sedan illa kvickt härifrån.
Antagligen var det närvaron av vårt självständiga kvinnfolk som gjorde dem nervösa. De var ett uppenbart brott mot deras världsbild, sprungen från en kvinnofientlig tolkning av Islam.

Vägens närmaste omgivning hade till följd av det senaste decenniets uppror givits en stark militär prägel. Solida betongbunkrar fanns utplacerade på höjder med ungefär femhundra meters mellanrum. Ungefär vart femte kilometer dök det upp större baser, befästa och utrustade enligt alla militaristiska regler: omfattande taggtrådshinder, sand-säckar en masse, grävda skyttevärnssystem, kulsprutenästen, bepansrade fordon och över allting svajade stora turkiska flaggor.
Alla broar hade demolerats, förutom ett litet fåtal som stod under sträng militärkontroll. Syftet hade varit att försvåra den kurdiska gerillan PKK:s förflyttningar i det av floder ständigt genombrutna landskapet. Området var i det närmaste folktomt. Den befolkning som tidigare hade bott där hade av militären tvingats in i de mer lättbevakade städerna. Tanken hade varit att gerillan skulle berövas möjligheten till hjälp från den kurdiska landsbyggds-befolkningen i form av mat, rekryter och skydd från det bistra klimatet.
På bergens sluttningar hade flera gånger röd- och vitmålade stenar lagts upp i form av den turkiska flaggan i jätteformat - ett sätt för den turkiska armén att visa vilka som hade kontrollen.

 
     
   

Vid ett par tillfällen blev lastbilen stoppade vid vägspärrar, där passen bistert undersöktes och frågor ställdes om vårt syfte med att resa i regionen. En gång skedde utfrågningen på tyska, ingen av de turkiska soldaterna talade engelska. Då jag var ensam i gruppen om att besitta några som helst kunskaper, ytterst fläckvisa, i detta språk föll det på min lott att försöka kommunicera resans ändamål. Något jag misslyckades kapitalt med. Istället för att vara på väg till Nepal verkade de tro att vi skulle till Afghanistan för att hämnas på Bin Laden. Trots kommunikationsproblemen släpptes vi till slut igenom, efter lite allmänt sparkande av soldaterna på lastbilens däck.

Smörgåslunch i botten av en ravin, vari det flöt en starkt strömmande flod. Det var vackert, även om de bägge bunkrarna på toppen av klyftans branter brutalt förstörde den annars perfekta naturbilden.

 
 
En skön, men orolig, värld
På eftermiddagen kom expeditionen fram till den största
vattensamlingen på det turkiska inlandet; sjön Van med sitt extremt alkaliska vatten (PH basiskt). Vi körde längs strandkanten, som var förvånansvärt oexploaterad, sökandes efter en restaurang som enligt guideboken erbjöd campingmöjligheter till förmånliga villkor.
Efter ett par timmar nåddes en rostig skylt som erbjöd camping och billig mat. Den pekade in på en väg av stilen två hjulspår i marken. Lastbilen var terrängående så Martin lät sig inte avskräckas och svängde in utan att sänka farten. Problemet var att stället, som låg precis vid vattnet, var helt övergivet och statt i ett initialt skede av förfall. Inte riktigt vad vi sökte.
Men när lastbilen började åka därifrån kom en bonde springande över fälten vilt gestikulerande. Vi var tydligen de första presumtiva gästerna som kommit förbi på mycket lång tid. Och han var mer än ivrig att vi skulle stanna. Gruppen var inte lika övertygad, vi ville se om det fanns något mer alternativ först, vars senaste öppna dag inte hade inträffat på åttiotalet. Det visade sig vara ett bra beslut.
Inte långt därifrån låg den i boken omnämnda restaurangen. Stor skillnad. Den var i drift och det fanns ett dusch- och toalettblock som kunde användas av eventuella campare. Plus att där stod en stor rosa buss parkerad - med en massa svensk text på.
 
 

Måste erkänna att jag blev rätt exalterad över möjligheten att få möta landsmän, för första gången på nästan två månader. Någonting som mina medresenärer observerade och på ett mycket brittiskt sätt kommenterade.

Ägnade kvällen åt att återta mina kunskaper i muntlig kommunikation på modersmålet med hjälp av passagerarna och chaufförerna på den osa bussen.
Initialt var jag konfunderad vad de överhuvudtaget gjorde vid sjön Van. När min färd till Kathmandu planerades, hemma vid datorn, hade de svenska rosa bussarna varit ett av de klarast lysande alternativen som övervägdes. Men de hade fallit bort till följd av ett högre pris, och ett som jag tyckte något jäktat schema. Bussarna tog sig till Kathmandu på halva tiden gentemot First 48s

 
 

lastbil. De inkluderade inte heller Syrien och Jordanien i sin rutt. Bägge overlandresorna hade startat under första halvan av augusti, så enligt deras tidsplan borde den rosa bussen ha varit i Pakistan vid det här laget. Inte i östra Turkiet, och absolut inte vid sjön Van, som överhuvud tagit inte ingick i deras i förväg annonserade färdplanen.

Tydligen hade ägaren till rosa bussarna fått stora skälvan efter terroristdåden i USA, förståligt, och ringt ned till Esfahan i Iran, dit bussen hunnit, och beodrat dem att omedelbart åka tillbaks till Istanbul. Därifrån skulle gruppen flygas till Indien. Där en ”vanlig” buss skulle hyras in och den något stympade, och mer färglösa, resan till Kathmandu fortsätta.
Den rosa bussens folk blev därför häpna när de hörde att vi var på väg in i Iran, och eventuellt också planerade att korsa Pakistan. Den motivering som de fått från sina chaufförer när de gjort helt om, var att en resevarning hade utdelats av det svenska utrikesdepartementet angående Iran. Samt att landgränsen mellan Iran och Pakistan hade stängts. Blev förvånad över detta, då jag bara ett par dagar tidigare, i Sanli Urfa, inte hade sett någon sådan information på vare sig svenska, brittiska eller amerikanska utrikesdepartementens hemsidor. Våra chaufförer hade också fått klartecken för att fortsätta till Iran av First 48s kontor - som hade varit i kontakt med lämpliga brittiska myndigheter.
När Martin konfronterade rosa bussarnas chaufförer angående den stängda gränsen mellan Iran och Pakistan gav de inte ett lika rakt besked som de gett sina passagerare. Han fick snarare höra att att de hört ryktas om att gränsen kanske möjligtvis eventuellt inte var helt öppen.

Det var kul att se skillnaden i ledarskap mellan Martin och hans svenska motsvarigheter. Mina landsmän var mer raljerande i sin stil, spelandes hårt på sin erfarenhet från att ha gjort resan tidigare. Saknandes den ödmjukhet som var typisk för Martin och Dave. Särskilt roligt blev det när de svenska chaufförerna initialt behandlade Martin som att de besatte oceaner av kunskap och engelsmannen var lite av en söndagsturist på avvägar. De märkte dock snart att hans erfarenhet och kännedom om området mångfaldigt översteg deras ackumulerade dito.

Deras buss såg distinkt ut, särskilt inredningen verkade väl lämpad för att göra den något originella transportuppgiften Sverige- Nepal bekväm; mer bomull än i den gula lastbilen.
Den rosa bussens grupp var större än vår, över tjugofem personer, och mer diversifierad åldersmässigt, inne-hållandes både äldre och yngre deltagare. Visste inte om det var en för- eller en nackdel, även om jag trivdes med vår mer begränsade grupp. Gjorde det lättare att inkludera ett visst mått av spontanitet och självbestämmande i resan. Med ett större sällskap måste disciplinen vara hårdare för att allt skulle fungera.
Svenskarna på den roligt färgade bussen blev förvånade när de hörde om omfattningen på den gula lastbilens resa. First 48 planerade att ta arton veckor på sig till Kathmandu, inkluderande några rejäla omvägar. Rosa bussarna körde på nio veckor och gick nästan rakt på, missandes mycket. Bäst var det när busspassagerarna upptäckte att jag betalade i princip lika mycket som dem, men fick dubbelt så mycket för pengarna, i tid och mil räknat.

Rönnbärstänkandet, vår nationella antidygd, gav sig till känna då mina landsmän - samstämmigt - uttryckte sin skeptisism om att vi skulle kunna hålla sams på lastbilen under nästan ett halvår. De verkade också ha haft haft ett rikare emotionellt liv på sin buss. Spirande och slocknade romanser samt några rejäla konflikter mellan deltagarna. Vi hade i och för sig Elaine, men deras bataljer verkade ha varit mer direkta till karaktären.
Flera av svenskarna blev också överraskade när det gick upp för dem att det inte bara var rosa bussarna som sysslade med extrema landbaserade långresor. Kom som en smärre chock när de hörde om alla de lastbilsföretag som trafikerade rutten.

Blev generöst erbjuden att äta hos mina landsmän. Fisk stod på menyn, så jag var den gula lastbilens pasta trogen.
Satt sedan länge uppe och utbytte erfarenheter från vägen. Kändes gott att åter få prata svenska. En grej var jag rejält avis på. Bussen hade varit i Istanbul samtidigt som den avgörande VM-kvalmatchen mellan Turkiet och Sverige spelades, varpå de som velat hade kunnat se den live. Det skulle jag inte ha haft något emot. Kul var också att min brevbärare var på bussen. Världen är ibland bra liten.

 
22 September 2001
Sjön Van

Intern orolighet med femenin iransk kryddning och rådslag.
 
 

aknade av att frukost högljutt utropades, på svenska. Klockan var prick halv åtta och jag kunde från sovsäcken konstatera att utfodringen på de rosa bussarna var preussisk. Alla stod uppställda på kö och fick sin tilldelning: ett ägg, två slevar gröt etc. Inte riktigt min grej, föredrog vår mer avslappnade attityd till

 

mathanteringen, där alla gemensamt tog ansvar för att det räckte. Fick ta emot en hel del kommentarer om fenomenet att vi sov oskyddade ute i det fria, den svenska paranoian talade. Hade själv varit lite osäker till en början, men vid det här laget kändes det helt naturligt att ha stjärnhimlen som tak när jag somnade in.
Någon timme efter det att frukost serverats på den rosa bussen åkte de vidare, men åt fel håll, väster istället för öster.

Tror jag gjorde rätt som valde gult framför rosa. Det verkade som om de rosa var ute på en överorganiserad skol-resa. Där själva poängen med utflykten försvunnit på grund av ständig tidsbrist och påföljande jäkt. Den gula verkade ha en större mängd flexibilitet inbyggt i sitt koncept. Egentligen rätt suspekta färger att välja mellan. Fanns det inte något blått alternativ?

Nästan i samma stund som bussen med mina landsmän försvann i fjärran vaknade magen. Det var bara att springa till sanitetshålet, turkisk toalett, så snabbt som möjligt och göra det som måste göras. Jag hann, och förloppet gick snabbt nog att jordgravitationen kunde ha varit ersatt med jupiters. Det förflöt någon halvtimme och så var det dags igen, och igen och igen. Hade uppenbarligen fått en utvecklad släng av dålig mage, inte roligt.
Tvingades uppehålla mig på max femtio meters avstånd från det lokala templet under resten av dagen - ständigt beredd på en kvick förflyttning. Hoppade över både lunch och middag, enligt planen för operation tömning och rensning.

Var inte ensam drabbad, vi var fyra- fem stycken som under dagen tvingades till ett antal korta, men ack så raska, promenader. Lagret av i förväg bunkrat toapapper minskade oroväckande snabbt. Tur nog var dagen sedan tidigare destinerad som vilodag, så inget var inplanerat.

En incident inträffade när jag under en av dessa blixtpromenader passerade Matthew, som i efterhand förklarade att han varit ute i samma bråskande ärende som mig. Min högre hastighet gav företräde till det sista lediga båset på herrtoaletten. Matthews nöd var stor och tiden innan katastrof kort. Han tog en rövare och ockuperade resolut det hål med dörr som fanns på kvinnornas avdelning.
Nu ville det sig så att det ovan beskrivna skeendet var synkroniserat med ankomsten av två, med iranskor fullastade, bussar. Såg kul ut när ett hundratal svarta tält välde ut i riktning mot damtoaletten - med sitt enda bås. Där en förvånad Matthew snart upptäckte sig instängd och belägrad. Efter en stunds funderande fann han inget annat råd än att konfrontera situationen och steg ut ur båset med en självsäker posé. Han möttes av en mängd lätt förskräckta blickar, förvånade utropp och nervöst fnitter från havet med köande chadors med kvinnoögon. Med raska steg, och en blick fast fixerad i fjärran, tog engelsmannen sig snabbt därifrån innan han blev lynchad - eller stenad (spontan av grupp utförd avrättning på islamistiska).

Passade på att tvätta mina smutsiga kläder i sjön. Vattnet där var så pass alkaliskt att tvättmedel inte var nödvändigt, kläderna blir rena ändå. Rena utifrån en långtidsresenärs referensram vill säga, kanske inte från den alltid lika prydliga kvinnan i Ariel reklamens glänsande perspektiv.
Annars spenderades dagen med att ligga på liggunderlaget och läsa, spekulera om livet med de andra och springandes iväg och göra det som en magsjuka måste göra - ofta.

 
Läger vid sjön Van

På kvällen hölls det rådslag. Som situationen utvecklat sig i Pakistan var det enligt Martin ytterst tveksamt om vi skulle kunna åka igenom landet på vår väg till Nepal. First 48 hade därför tagit fram några olika alternativ för resans fortsatta utformning:

Vi kunde avbryta den och få en viss del av resans pris tillbaks - helt ointressant för alla.

En annan möjlighet var att spendera några dagar till i östra Turkiet, sedan åka ned till Egypten i ett par veckor och därifrån flyga vidare till Indien och fortsätta resan där. Möjligtvis kunde det alternativet innebära att ett tillägg behövde betalas. Ingen gillade det förslaget. Iran skulle missas och extra utgifter var inte populärt för de med begränsad budget. Det tredje alternativet var det som instinktivt

 

kändes som det rätta för oss alla. Att fortsätta som planerat genom Iran och sedan, om det var nödvändigt, flyga över Pakistan och spendera den extra tiden till att utforska Indien mer noggrant än vad som initialt var planerat. Det var också vad som enhäligt beslutades.

 
 

Kontoret i England, i all sin vishet, hade gissat att gruppen skulle välja den varianten. Och hade redan undersökt möjligheterna att boka föremånligt prissatta flygbiljetter mellan Iran och Indien. Det bästa alternativet var en flight mellan Teheran och Bombay den 12 oktober. Problemet var att våra iranska visum bara gällde för fjorton dagar efter det att gränsen korsade. Vi kunde således inte åka till Iran före den 28 september. Det lämnade expeditionen med nästan en vecka i östra Turkiet, istället för de planerade två-tre dagarna.

Frågan var hur de extra dagarna skulle spenderas. Själv hade jag inte mycket åsikter, även om jag med viss inlevelse förespråkade att vi skulle stanna ytterligare en dag vid sjön Vans stränder - för att oroliga magar skulle ges en möjlighet till ytterligare återhämtning. Ett sådant beslut togs också. Därefter skulle vi åka upp i en närbelägen vulkankrater, som ägaren till restaurangen rekommenderade, och sedan där bestämma om fortsättningen.

Martin berättade också att tre av de nya passagerarna som skulle ha anslutit sig vid gränsen till Iran hade avbokat. Till följd av det förändrade världsläget. Dåligt för First 48, men bra för oss som fick ha fortsatt extra utrymme bak i lastbilen. Den fjärde nykomlingen skulle ansluta först på den iranska sidan av gränsen, och var en gammal kompis till Martin. Den nya hade redan gjort resan till Kathmandu en gång, men ville uppenbarligen göra om den.

Var en smula frustrerad över att jag med största sannolikhet inte skulle få komma till Pakistan. Ett land som jag, dess politiska tillkortakommanden till trots, var väldigt nyfiken på. Och att missa Karakorum highway, som besegrade Himalya i norra Pakistan, var djupt deprimerande.
Men orosmolnen verkade hoppa sig i området. Tagandes formen av en hämndlysten amerikansk krigsmakt och en hop fundamentalistiska galningar som i Islams namn hade förklarat krig mot alla västerlänningar. Det var helt enkelt olämligt att åka dit med en blond kalufs, i en iögonfallande gul lastbil, under de stingsliga förhållanden som rådde.

 
23 September 2001
Sjön Van

Om en viktig obesökt ö och medial uppmärksamhet.
 
 

laceringen på strandrestuarangen som vi campade invid var inte slumpmässig. Tjugo minuter med motorbåt rakt ut i sjön, från restaurangen sett, låg en speciell ö, Akademar; där fanns någonting viktigt. Nämligen resterna av en armenisk kyrka från niohundratalet som är vida berömd, i vart fall i armeniska kretsar.

 

Området runt sjön Van var under tusentals år i huvudsak befolkat av kristna armenier. Ibland var de självstyrande med egen nation eller, som oftast var, styrda från en avlägsen plats som del av ett större rike.

Vid sekelskiftet mellan arton- och nittonhundratalet bodde i regionen över en och en halv miljon kristna armenier. Sida vid sida med turkar och kurder som grannar och landsmän. Som de hade gjort under många generationer. Ett par år senare tog den turknationalistiska organisationen ungturkarna makten i det snabbt sönderfallande Ottomanska riket. Deras ideologi var baserad på att i Anatolien skapa en stark turkisk nation - med rent turkisk befolkning. Problemet var alla de kristna som fanns inom de planerade gränserna, greker i väst och armenier i öst.

Första världskriget erbjöd en lösning. De turkiska grekerna drevs bort i samband med det misslyckade grekiska ockupationsförsöket av området kring dagens Izmir. När det skedde var det armeniska dilemmat redan avklarat längre österut.
Under skydd av krigets kaos genomfördes ett systematiskt folkmord, väl i stil med de som Hitler och Stalin skulle genomföra under nästa världskrig. Med motiveringen att armenierna utgjorde en potentiell femtekolonn, som kunde tänkas samarbeta med den framryckande ryska fienden, genomförde den turkiska centralmakten metodiska avrättningar av alla armeniska män i vapenför ålder. De övriga; kvinnorna, barnen och de gamla tvingades ut på en lång dödsmarsch till illa förberedda läger i den glödande syriska öknen. Vatten och mat var en ständig brist, sjukdomar härjade.
Få armenier överlevde kriget. De som gjorde det var inte längre välkomna tillbaks till det nya Turkiet och tvingades söka nya hemländer. En stor, och ofta ljudlig, koloni finns idag i Usa.

Den etniska rensningen av östra Turkiet, och folkmordet av den armeniska befolkningen, har energiskt och kategoriskt förnekats av de turkiska myndigheterna. Som istället tillämpat en strikt historierevisionistisk politik i sitt agerande och sina uttalanden i frågan. Det är först under senare år som det från officielt håll ens har erkänts att enstaka missgrepp eventuellt kan ha förekommit. Men fortfarande förnekas systematiskt anklagelserna om folkmord och planerad etnisk rensning. En skam.

     
 

Men fakta talar för sig självt, före första världskriget bodde en och en halv miljon armenier i östra Turkiet, efter kriget fanns de inte mer. Muslimska turkar och kurder fanns då att finna i de hus som bara ett par år tidigare bebotts av kristna armenier.

Trots att armenierna inte längre finns kvar i kött och blod fortgår övergreppen. De turkiska myndigheterna gör sitt yttersta för att utplåna alla spår efter andra kulturer än den turkiska: uråldriga kyrkor rivs, kristna gravstenar fraktas bort och historieböckerna skrivs om.

   
 

Kyrkan ute på ön Akademar är en av få som inte har rivits, ännu. Därav ”berömelsen”, därav dess vikt för världen. Den är ett vittne.

   
Kyrkan i sjön - Akademar
 

Tyvärr var magen fortfarande reaktiv, så jag tvingades avstå från att besöka ön, samt fast föda. Hörde senare från Matthew, som åkte ut, att kyrkan inte var alltför speciell, även om det fanns några vackra fresker. Men att utsikten från ön mot den bergiga kusten varit spektakulär.

På eftermiddagen fick expeditionen ett udda besök. Ett par journalister från en turkisk tidning kom för att ta bilder och ställa frågor till oss för ett reportage på temat: ”Turisterna kommer tillbaka till östra Turkiet”. Gruppen poserade villigt och svarade på tillrättalagda frågor: - ”När fick ni reda på att det åter var tryggt och säkert att åka till östra Turkiet?” - ”Vad tycker ni bäst om i östra Turkiet?” - ”Hur upplever ni den fantastiska naturen?” - ”Har ni gjort många bra inköp av billiga men välgjorda turkiska varor?” etc. Det var bara att spela med och ge dem vad de ville ha.
Var vana med uppmärksamhet efter Syrien, men att pressen kom och intervjuade oss var onekligen ett snäpp uppåt.

Annars var det mest seriösa som inträffade under eftermiddagen en spontan tävling i prickkastning med liten sten mot allt mindre mål. Clint var den överlägsna segraren, vanan att hiva omkring rugby bollar sken igenom.
Det kom också fram att Elaine inte tänkte följa med upp i vulkankratern. Hon skulle istället på egen hand spendera några dagar i staden Van, för att sedan möta upp med lastbilen i Dogubayazit, vid den iranska gränsen, på kvällen den tjugosjunde. Skälen var lite oklara, men verkade främst basera sig på att hon inte skulle ha något att göra uppe i kratern med sin brutna arm. Vad förväntade hon sig egentligen att vi andra skall ge oss in på? Glaciärklättring, dykning och base jumping?

24 September 2001
Sjön Van - Vulkankratern Nemrut Dagi

Oväntat besök, underjordens andedräkt och att sova i en aktiv vulkan.
 
 

fter en avslappnad morgon bröt vi upp och körde tillbaks längs med stranden till Tatvan. En liten stad som låg inklämd mellan foten av den väldiga vulkanen Nemrut Dagi och sjön Van. Namnet på vulkanen var det samma som gravhögsberget, men platsen en annan. Nemrut Dagi var uppenbarligen ett populärt namn på höga berg

 

av turistiskt värde i östra Turkiet.

Vi fick ett par timmar i staden under tiden som Martin kontaktade First 48s kontor och relevanta matgrupper bunkrade upp med mat för ett par dagar uppe på vulkanen. Dave hörde sig samtidigt för hos turistbyrån vad de kunde rekommendera för den extra tid som vi hade till förfogande i regionen.
Själv hamnade jag på ett Internetcafé läsandes-skickandes emails och uppdaterandes min kunskap om den rådande världsbilden och eventuella hot mot mitt fortsatta resande i Asien.
På väg tillbaks till lastbilen passerades den lokala polisstationen. Där polisens fordon påminde om en tyngre kollega till finska SISU vagnar. Buset var uppenbarligen annorlunda i Tatvan än hemma i Sverige.

Precis innan avfärd frågade Dave om det var okey för oss där bak om fyra extra passagerare åkte med upp till kratern. Han hade blivit tillfrågad av personalen på turistbyrån ifall lastbilen hade extra kapacitet, och inte kunnat säga nej. Martin var annars stenhård på att inga icke till expeditionen tillhörande personer fick komma upp bak i lastbilen - på grund av stöldrisken.
De fyra temporära bonusmedlemmarna var alla isrealer under tjugo, utrustade med mycket energi och lite hyfs. Gästerna gjorde sig direkt hemmastadda i lastbilen, så mycket att de även hjälpte sig själva från våra indviduellt märkta vattenflaskor. Att vi hade märkt upp dem med namn var för att hindra att eventuell magsjuka skulle spridas. Lite vatten var väl okey, men en tyst överenskommelse nåddes inom gruppen att ha dem under viss uppsikt. I vart fall när de var inne i lastbilen.

Ungdomarna hade åkt runt i Turkiet i en månad. Om en vecka skulle de åka hem, för att börja sin militärtjänst. Kändes konstigt med tanke på vad vi sett den israeliska armen göra bara någon vecka tidigare i Jeriko - och det otroliga hat som vi känt från befolkningen mot densamma i Libanon. Det var svårt att se de fyra unga levnadsglada israelerna i rollen som hårdhudade ockupanter och krigare. Men miljontals människor betraktade dem som representanter för satan själv - och skulle med glädje döda dem på grund av nationen de fötts i. Så att de tränades militärt var nog en tragisk nödvändighet. Världen, och dess människor, är allt bra sjuk i vissa avseenden.

 
   

Grusvägen slingrade sig i vida serpentiner upp längs vulkanens sida, kontinuerligt avslöjande en allt mer storslagen utsikt över sjön Van och dess bergiga omgivningar. De sista kilometrarna, då vi bedömde att vi var utom räckhåll för lagens långa arms vakande öga, satt alla på lastbilens tak. Vilket ytterligare förstärkte den visuella totalupplevelsen.

När vi nått ungefär två tredjedelar upp till kraterkanten släpptes Clint, Terje, Kaya och Kate av. De ville, hurtiga som de var, gå sista biten.

När vi nådde den gamla vulkanens krön, på över tretusen meters höjd, bredde en storslagen syn ut sig nedanför. Själva kratern var kanske fyra kilometer i diameter och dess botten täckt med en sprudlande grönska och några däri inbäddade sjöar. De var klarblå. Allting inramat av kraterns i

 
Kratern: vatten och vackra vyer - en gång fylld med lava
  det närmaste lodrätta klippsidor. Det var bara där vägen bröt in över kraterkanten som lutningen, fortfarande stark, inte var nära nog vertikal. Det var i sanningen en förlorad värld, likt de som figurerar i gamla Hollywood matinéer och Kalle Anka äventyr. Efter att hänförda stått och beundrat utsikten - med både naket öga och kameralinser - i flera minuter fortsatte lastbilen ned i kratern i jakt på en lämplig plats att slå läger.  
 
 

Vid två av kratersjöarna fanns det små hyddor som bägge beboddes av varsin kurdisk gubbe, som var på sitt håll bedrev primitiv café- verksamhet. Vi stannade vid hyddan med det vackraste läget och fick efter en konversation på teckenspråk tillåtelse att slå upp våra tält.

I kratern skulle det enligt såväl guidebok som lokal turistbyrå finnas varma källor. Ett renande bad hägrade, trodde vi. Men det visade sig att den största källan var precis stor nog att, med lite god vilja, tvätta händerna i. Den andra var inte ens en källa utan bara en smal spricka in i berget, stacks handen in kändes det att kaviteten var fylld av vattenånga. Inte riktigt det varma bad som min smutsiga kropp längtat efter sedan den senaste dushen i Diyarbakir tre dagar tidigare.

Middagen var bara underbar. Janet i samverkan

   
En pefekt plats att slå upp ett tält?
 
 

med Tony och Sascha lagade en mustig irländsk lammgryta. Hade inte ätit något på nästan tre dagar, så vrålhungrig var bara förnamnet.

 
 

På kvällen, när solen försvunnit bakom kraterkanten och kylan kom, byggde den kurdiska gubben en stor brasa som alla samlades runt. Gubben och jag kom att kommunicera livligt; han på kurdiska, jag på svenska och en stor mängd kroppsspråk från bägge parter. Slutade med att han kom att betrakta mig som sin nya bästa polare.

En scen uppstod då israelerna frågade Martin när vi skulle åka tillbaka till Tatvan. De blev inte alls glada när de fick klart för sig att vi skulle stanna i kratern ett par dagar, och krävde att Martin omedelbart skulle skjutsa ner dem. Han vägrade, inte på de slingriga vägarna i mörkret. De fick skylla sig själva om de uppfattat lastbilen som deras personliga fyrhjulsdrivna taxiservice.

Natten var återigen kall. Det var snart oktober och Arabiens varma sommar hade på bara ett par dagar förvandlats till kylig Turkisk höst. Att vi befann oss på över tvåtusen meters höjd bidrog också till att sänka temperaturen.

 
 
25 September 2001
Vulkankratern Nemrut Dagi

Strävan mot toppen och hotfulla kidnappande ljus i mörkret.
 
 

ngdomskvartteten började tidigt på morgonen vandra tillbaks till Tatvan, utan att säga adjö.
Vi var sega i såväl kropp som tanke på morgonen, ingen hade sovit särskilt bra. Temperaturen hade varit nera i närheten av nollan.
Vilket var väl kyligt för att det skulle vara njutbart att sova under bar himmel.

 

Trots den obekväma natten togs beslut om att stanna ytterligare en dag i kratern, för att utforska den närmare och njuta av den fantastiska naturen. Själv hade jag föredragit att åka till den armeniska ruinstaden Ani längre norrut, men fick ge efter för gruppviljan.

Martin och Terje genomförde ett toppförsök upp till kraterns kam. Sidan var brant, stenig och minst femhundra meter hög. Det var långtifrån en trivial promenad de tog sig an.
Matthew och jag följde klättringsförloppet med kikare. Bekvämt sittande i ett par vita plaststolar som lånades av den kurdiska gubben. Som också var märkbart nyfiken om de halvtokiga besökarna skulle lyckas med sitt företag.

 
   

Strax efter det att amatöralpinisterna givit sig av dök det upp ett par vita minibussar. Chauffören i den ena av dem var upprörd. Han utgav sig för att vara auktoriserad guide för kratern och lät ilsket meddela att det var absolut vansinne att försöka ta sig upp längs den rut som Martin och Terje följde. Risken för ras och fallande stenar var enligt den upprörda mannen överhängande. Men de bägge klättrarna var redan utom hörhåll, så det fanns inte så mycket att göra.

Efter någon timmes klättring försvann de båda tappra ur vårt blickfång bakom en utskjutande klippa. Sedan dröjde det över tre timmar innan de åter blev synliga, då på väg ner efter att ha nått toppen. Enligt dem själva, inte helt utan möda.
Återkomsten firades med en föredömlig pasta-sallad till lunch.

 
I en vulkankrater dväljs skönheten
 

På eftermiddagen tog jag en promenad i kraterns slutna värld. Det var en rogivande känsla att vandra runt i det hemlighetsfulla landskapet utan andra tecken på mänsklig närvaro än ljudet och spåren från mina egna fotsteg. Vetskapen om att befinna sig inne i kratern på en vulkan, en aktiv sådan till och med - kraftigt utbrott på sexton-hundratalet, av ansenlig storlek gav en förnimelse av overklighet.
Skarpa klippor och generösa mängder med lummiga gröna buskar täckte de små kullarna som svepte fram över miniatyrlandskapet i kraterns botten. Kom fram till en liten sjö med spegelblank yta. Satte mig att läsa på toppen av en manshög stenbumling. Njöt av den paradisiska inramningen och filosoferade om vad framtiden hade i skötet för en så speciell plats.
Det kommer troligtvis inte att dröja länge innan utvecklingen hinner ikapp Nemrit Dagi, en turistinvasion är säkerligen i annalkande. Om bara några år kommer vulkanen vara ett måste för alla turister som ”gör” östra Turkiet. Såg framför mig en explosion av övernattningsställen, restauranger, caféer och kassa turistbutiker. Kände mig tacksam för att ha fått uppleva kratern i pastoralt skick.

Det var svårt att tänka sig att detta var platsen för den händelse som ledde till att östra Turkiet totaldog som turistmål i början på nittiotalet. Under sommaren 1993 kidnappade PKK nitton västerlänska turister. Syftet var att få internationell media att ta notis av det då pågående kurdiska upproret. Efter några skräckfyllda veckor med primitiva levnadsvilkor släpptes turisterna, flera kilo lättare och plundrade på allt av värde.
Några av de nitton som hade kidnappats var tyskar, som liksom vi hade campat i kratern. De hade väckts mitt i natten av beväpnade män, försetts med ögonbindel och förts iväg på en flera veckor lång ofrivilig vildmarksvistelse av den tuffare sorten. Maten hade varit enkel, bland annat rå orm.
Kanske inte var så konstigt ändå att den lokala pressen hade uppmärksamat att utlänska turister återigen vågade tälta i regionen.

Åter vid lastbilen planerades ett andra toppförsök. Denna gång av Dave, Janet, Kate och Kaya. De planerade att följa en annan, enklare och säkrare, rutt än den som Martin och Terje använt sig av tidigare under dagen. Bästa vägen hade pekats ut av den tidigare så irriterande guiden. Kate och Janet bröt snart, och återvände till basecamp, medan de andra två, i högt tempo, försvann upp bland klipporna.

Janet och jag pratade istället. Hon var väldigt lycklig över att såväl Elaine och Jane var borta; om än i det första fallet bara temporärt. Bägge hade hängt på henne som iglar, och hon hade haft svårt att göra sig fri från dem - på ett socialt hanterbart sätt.
Fick också en bättre bild av vad hon jobbat med som sjuksköterska; barn som drabbats av svår, i många fall slutgiltig, cancer. Att Janet var suverän på att tänka på andra människor hade jag vetat sedan tidigare, men inte att hon dagligen hade konfronterat känslomässiga Everest i sitt yrkesliv.
Själv förstår jag inte hur en människa kan finna en sådan inre styrka som måste krävas för att kunna uthärda en sådan, från emotionell synpunkt, extremt påfrestande arbetsmiljö. Min beundran är verkligen gränslös för dem som gör det. Dessa människor är definitivt vår tids hjältar, inte de moderna mediaäventyrarna som gjort det till en spektakulär konstform att först riskera sitt eget liv - och sedan försöka sälja, den välpolerade, historien till en tapper hemmafront.

Allt eftersom tiden gick och solen sjönk ökade oron för Dave och Kaya, som fortfarande inte syntes till. Hade någon av dem skadat sig ? Det skulle snart bli mörkt och då skulle en nedstigning bli direkt farlig. Alternativet; att tvingas övernatta däruppe, utan sovsäck eller förstärkningsplagg, skulle vara riskabelt kallt.

 
 
 

Vi försökte med hjälp av rop påkalla deras uppmärksamhet. Inget svar hördes, bara en tyst bergvägg. Även vår kurdiska värd blev orolig, han hjälpte aktivt till att gorma - på sitt språk. När inte det hjälpte gick han in i sin koja. En kort stund senare kom kurden ut med ett ordentligt gevär av strikt antipersonell karaktär. Han ville avlossa ett par skott för att påkalla de bägge klättrarnas uppmärksamhet. Vi lyckades i sista stund hindra honom. Gevärseld skulle nog sända ut fel signaler till omgivningen.

Någon kvart efter skymmningen dök Dave och Kaya upp, helt oförstående över den oro som de skapat. Däremot utomordentligt nöjda över att också de hade nått toppen. Martin var märkbart irriterad på Dave. Som han tyckte hade visat bristande omdöme när han inte vänt tillbaks tidigare på grund av den sena timmen.

Middagen bestod av bakade potatisar med diverse fyllningar och smakade riktigt skapligt. Kände fortfarande av de senaste dagarnas ofrivilliga fasta och åt med en glupande aptit.

På kvällen dök det upp ett gäng kurdiska män som delade vår sprakande eld. Bara en av männen talde engelska, han var också den uppenbara ledaren. Han var klädd i nya jeans och en fräsh vit täckjacka, i stark kontrast till de andra männens slitna paltor av mer traditionellt snitt. Morgonens vita minibussar var

   
Med den kurdiske gubben
 
 

hans, de hade införskaffats under sommaren för att köra omkring turister i regionen. Nu var säsongen slut - och han trodde att kratern skulle vara täckt av snö om bara någon vecka. Jag var benägen att hålla med honom, kvällen blev snabbt kyligare och jag bar alla förstärkningsplagg jag hade med mig. De flesta i gruppen var trötta och gick snart och lade sig i sina tält.

Till slut var det bara Dave och jag som satt kvar vid den falnande elden tillsammans med kurderna. Då säger plötsligt Dave: - "Hur skyddar ni er från terroristorganisationen PKK som påstås hålla till i det här området"? Jag höll i pur förskräckelse på att hälla ut den kopp med varm choklad som jag ömt hade vårdat den senaste halvtimmen. Kurden som kunde engelska ryckte också märkbart till och förmedlade snabbt, och irriterat, vad Dave hade hasplat ur sig till de andra runt elden. Som sedan tittade argt på oss. Situationen blev på ett ögomblick spänd och obehaglig. Ledarkurden började, aggressivt, att läxa upp oss bägge om att PKK inte alls var några terrorister, utan istället heroiska frihetskämpar som stred för det kurdiska folkets frihet och människovärde mot en brutal och hänsynslös turkisk ockupationsmakt. En uppräkning följde av alla de förbrytelser och föredmjukelser som den turkiska statsmakten hade utsatt det kurdiska folket för. Det var en lång lista. Samtidigt som han straffpredikade för oss började han febrilt fingra på sin mobiltelefon, typ sända ett SMS.
Uppenbart var att det fanns ett väl stort, och djupt, engagemang hos dessa herrar för att det skulle vara läge att fortsätta prata om ämnet.

 
 

Det var i vart fall min åsikt, men den delades inte av Dave. Som helt verkade ha missat att männen, troligtvis, hade någon slags kopplingar till nämnda organisation, eller i vart fall ohälsosamt starka sympatier. Sydafrikanen började såledas att, likt en papegoja, upprepa vad jag hade nämnt för honom om PKK vid ett tidigare tillfälle; en våldsam marxistisk organisation med dubiösa långsiktiga motiv dolda bakom en slöja av förtryckt kurdisk nationalism. Lyckades dock snabbt få tyst på Dave, som tittade frågande på mig när jag - högljutt och vilt gestikulerande - började prata om den fantastiska naturen i kratern. Ledarkurden nappade och samtalet gick över till östra Turkiets, för honom Kurdistans, rika djurliv och fantastiska flora.
Plötsligt tyckta jag mig skymta ljuspunkter som rörde sig på andra sidan kratern, billyktor? När jag frågade kurden avfärdade han det med en handvifting och en kommentar om jägare ute på jakt. Mitt i natten, lät väldigt konstigt utifrån mina referensramar. Men jag började bli trött och brydde mig inte mer om det. Förklarade snart därefter natt och kröp in i mitt tält. Varmare än att sova ute i det fria som natten innan.

När jag krupit ner i sovsäcken, och börjat dåsa bort, hördes plötsligt ett motorfordon som närmade sig. Först svagt på avstånd, men snart allt högre, tills det nästan verkade vara vid våra tält. Då stängdes motorn av. Utanför hördes en snabb konversation på kurdiska mellan den engelskspråkiga och en annan, okänd, röst.
Jag var klarvaken, och rädd. Allting föll på plats. Vi befann oss på en avlägsen plats, bara några månader tidigare hade området varit förbjudet område för utlänningar på grund av PKKs närvaro, männen runt lägerelden var kurder som blivit mäkta upprörda över Daves kommentarer, hyddans ägare hade en bössa som inte direkt kunde klassificeras som ett luftgevär, ledarkurdens fipplande med mobiltelefonen, ljusen i fjärran, den konstiga förklaringen till dem och så slutligen det plötsligt uppdykande fordonet efter det att alla hade gått och lagt sig.
Min paranoida hjärna räknade ut att expeditionen allra minst skulle bli grundligt rånade och plundrade inom de närmaste minuterarna. Började således gömma mina pengar, resecheckar och pass på olika platser i tältet, packningen och på min person ifall jag skulle kunna rädda något undan den kommande katastrofen.
Men inget hände, rösterna tystnade utanför tälten, den uppdykande bilen körde bort och någon timme senare somnade också jag in - snopen men väldigt lättad.

 
26 September 2001
Vulkankratern Nemrut Dagi - Dogubayazit

Vattnets fall, klimatets förändring och en resa in i Mordor.
 
 

å morgonen lagade Terje en försvarlig hög med pannkakor till frukost. Skönt med omväxling från den enahanda smörgåsfrukosten som dominerat de senaste två månaderna. Särskilt som luncherna oftast var identiska. Därefter bröt vi upp, men först efter att gubben med kojan fått en dusör för att han och hans

 
kompisar inte hade rånat eller kidnappat oss under natten. Lastbilen lämnade stånkande kratern till förmån för en smal väg som vindlade sig fram längs konturen av sjön Van. Kusten var av karaktären "branta klippor rätt ned i vattnet" modellen. Utsikten var i regel både vidunderlig och dramatisk. 
 
   

Efter att ha klarat av ett par av militärens vägspärrar - med tillhörande däckssparkning - stannade Martin i en liten tråkig samling med hus för att proviantera. Orten var fascinerande. På ett klimatologiskt oförklarligt sätt var luften där såväl dammig som fuktig. Borde vara omöjligt, men där hade naturen lyckats, allt för att platsen skulle var så besöksovänlig som möjligt. Uppvispat damm i ögon och mun samtidigt som kläderna blev fuktiga och obehagliga, och strålande sol ovanför. Weird.

Utbudet i affärerna var uselt, ost var en helt okänd storhet. Ägarna var mest intresserade av att vi skulle lämna deras butiker. De var mer fientliga än hjälpsamma. "Kunden i centrum" tänkandet hade uppenbarligen inte riktigt slagit igenom.

Lunchstoppet gjordes vid ett vattenfall på den norra sidan av sjön Van. Det var inte jättestort, modell Niagara

 
Värdigt ett lunchstopp
 

eller Viktoria, men ändock väl värt ett besök. Fallande vatten i stor mängd är ju alltid något speciellt, särskilt för en turist med kamera. Häftigt var den rangliga hängbron av trä som det var nödvändigt att använda för att komma till vattenfallets utsiktspunkt. Bron gungade mer än betänkligt när någon gick över. Men den föll inte ned i det kalla och starkt strömmande vattnet som välde fram i botten av klyftan som den spände över, trots att Tony och Terje hoppade tämligen friskt på den. Lustigkurrar som de var.

 
 
 

Efter att vi hade lämnat Van sjön bakom oss fick omgivningen karaktären av Tolkiens Mordor. Naturen bestod enbart av svarta taggiga lava-klippor och stenar. Ungefär som Arktis isvidder, men här var det kolsvart lava som regerade och inte gnistrande vit snö. I bakgrunden tornade höga mörka berg upp sig. En isande kall vind svepte fram. Molnen började hopa sig över den tidigare så klara himlen. Bak i lastbilen kröp vi ner i våra sovsäckar för att få värme.

Som en extra bonus i den fientliga terrängen var ett antal militärposteringar, med aggressivt utseende, regelbundet utplacerade på de större höjder som förekom i lavalandskapet. Efter det att en krök rundats hände det mer än en gång att Martin och Dave i förarhytten stirrade rakt in i eldröret på en för ändamålet grupperad tung stridsvagn. Inte direkt välkomnande.

   
Ett landskap som sprunget från Tolkiens mörkare fantasier
     
 

Efter de svarta fälten körde vi in i ett totalt ingenting till slättland. Allt som fanns var damm, grå sten och ovanligt fula små hus. Avsaknaden av färg var frapperande. Nordöstra Turkiet hade inte en särskilt munter natur att erbjuda tillresta besökare.

 
 

Expeditionen kom fram till Turkiets sista stad, den sällsynt fula orten Dogubayazit, uttalas lite som "doggy biscuit", liggandes ett par mil från den iranska gränsen. Området runt staden är en stor dal mellan två parallella bergsmassiv. Det ena av dem, det enorma berget Ararat, var med sina dryga femtusen höjdmeter med god marginal det största objekt som jag dittills hade sett i mitt liv. Ararat var verkligen väldigt stort.
Staden var helt baserad på små gråa byggnader av fyrkantig form. Utanför många var stora rostiga bensintankar uppställda, smuggling från Iran kanske?

Martin körde igenom centrum och upp för sluttningen till ett smärre berg, relativt Ararat, vid vars fot tråkstaden låg. Några hundra höjdmeter över Dogubayazit ligger Murats camping. Ett måste för overlanders på väg till, eller ifrån, östern. Alla stannar i vart fall en natt för att utbyta erfarenheter med andra resenärer.
Dalen/slätten/staden som varit så trista på nära håll blev uppifrån delar av ett väldigt grått panorma där sikten var fri och vidsträckt i många kala mil. Vändes huvudet uppåt, högre upp på berget, blev det inte sämre. Strax ovanför campingen reste sig någon slags "borgpalats", med sagomässigt utseende, på en utskjutande klippa.

Middagen kom min matgrupp an; vegetariska hamburgare. Inte vad jag skulle ha valt. Hamburgare handlar om kött, inte om mosade böner. Vilket jag också informerade Clint och Jules om, kanske på ett lite väl tydligt sätt.
Kvällen var blåsig och kall. De senaste dagarnas kyla var onekligen en omställning från det heta klimat som annars varit legio och vardag under en stor del av expeditionen. En inte helt dålig omställning måste erkännas, även om det gott kunde ha varit ett par grader varmare. Människokroppen är sällan klimatolgiskt nöjd.
Gruppen satt efter maten uppe ett tag och pratade, innan de flesta blev så pass frusna att de sökte sig in i sina tält och varma sovsäckar.

Till slut var det bara jag och Kaya kvar. Hon hade verkligen vuxit i mina ögon under resans gång. I början gav hon intryck av att inte vara alltför klipsk. En uppfattning som dock snart hade fått revideras i grunden. Kaya kom ofta med briljanta lösningar på praktiska problem, då hon såg dem för vad de var, och inte något annat, mer komplicerat, som vi andra ibland gjorde dem till. Hon satte sig aldrig på några höga hästar utan såg världen precis för vad den var, alltid på ett prestigelöst sätt - någonting som är långtifrån enkelt.
Dessa färdigheter kunde häröras från att hon i princip inte hade gått i skolan. Istället hade Kaya fått en stor del av sin utbildning genom hemundervisning av föräldrarna. Vissa färdigheter blev svagare, andra starkare. Sunt förnuft har inte heller i det brittiska skolsystemet övertaget över traditionell korvstoppning av kanske inte alltid helt relevanta bokliga kunskaper.

 
27 September 2001
Dogubayazit

En splittrad mulatt till elegant byggnad och brännmärkning.
 
 

xpeditionen skulle stanna i Dogubayazit under tre nätter och två dagar; vilket var något längre än optimalt. Men gränsen till Iran kunde inte korsas innan den 29 oktober så det var bara att göra det bästa av situationen och ta del av vad omgivningen hade att erbjuda för nyfikna overlanders.

 

På förmiddagen hände inte mycket mer än att alla tråktvättade sina kläder och fick frusna händer. Såg verkligen fram mot Indien där tvättservicen, enligt Martin, skulle vara försvinnande billig.

Vid lunchtid åkte vi ner till Dogubayazit för att se om den gråa staden, mot all förmodan, hade någonting i syssel-sättningsväg att erbjuda. Den var ungefär lika spektakulär som en avlägsen gränsstad kombinerad garnisonsort modell Boden kunde förväntas vara.
Men det var häftigt att åka förbi den stora militärförläggningen i stadens utkant. Där en hel pansardivision verkade vara förlagd som skydd mot en spontan iransk eller armenisk invasion. Många stora och tunga stridvagnar var det, uppställda i långa raka rader.

Hittade ett billigt Internet med hyfsat snabb uppkoppling och flydde åter in i det tjugonde århundradet för några timmar. Där hade det blivit tydligt att vi inte skulle kunna åka igenom Pakistan. USA verkade planera att släppa loss sin krigsmakt mot grannlandet Afghanistan ungefär vid samma tidpunkt som vi enligt den ursprungliga tidsplanen skulle ha varit där. Ett möte att undvika.
Åt en föredömlig kebab till lunch. Brödet var en baguette, såsen stark och mängden kött stor. Efter att ha bunkrat upp med godis och dricka återvände vi till campingen och dess örnnästsliknande placering.

 
   

Matthew och jag satte omedelbart iväg för att utforska den ovanliggande palatsborgen. Viss ansträgning krävdes för att ta sig upp via den branta sluttningen som skiljde den fascinerande byggnaden från campingen. Vilket stärkte min tes om att alla de bästa sevärdheterna bara nås genom förflyttning uppåt, antingen längs starkt lutande stigar eller i branta trappor. Alternativt att klättring krävdes för att bäst kunna ta del av sevärdheten.

Palatsborgen, eller Ishak Pashas palats, hade uppförts som herresäte för en kurdisk krigsherre/rövare/småpåve/härskare/lokal potentat/general drygt tvåhundra år tidigare.Och hade som sagt var en något udda arkitektur.

Dess säregna utseende verkade vara en blandning mellan: öst och väst, norr och syd,

 
Påkostat hybridhus med utomordentligt lokalt läge
  varmt och kallt, muslimskt och kristet, gammalt och uråldrigt, smakfullt och smaklöst, runt och fyrkantigt eller försvar och prakt. Slutresultatet hade blivit en byggnad som gått och väl kunnde vara hemviste åt en mäktig trollkarl i någon fantasifull saga. Den klippiga och sterila omgivningen förstärkte bilden av att platsen var mer litterär till sin natur än verklig.  
 
 

Palatset var välbehållet och det var lätt att föreställa sig att en mäktig man, med starkt krigiska tendenser, hade styrt de omgivande landområdena därifrån. Säkerligen med bestämd järnhand. Trots att byggnadens solida militära natur lyste igenom var den fylld med rena ytor i symmetriska sammanhang och proportioner, som skapade skönhet för ögat. Försvarbar, men ändock en plats för komfortabelt och överdådigt boende. En ordkombination som sällan ses i dagens streamlinade bostadsannonser.

När vi avslutningsvis satt på taket till palatsborgen blev samtalet djupare och mer personligt än vad det annars brukade vara. Matthew berättade att han året innan hade blivit föräldralös. Och hur han hanterat och upplevt det. Hans far hade gått bort efter en längre tids sjukdom. Hade själv inga liknande erfarenheter utan lyssnade bara. Matthew hade ett behov av att berätta.

All tid resandes i lastbilen gjorde att vi alla hade tid att tänka. Många minnen och svunna situationer som oväntat bubblade upp när man minst anade det. Over-landing fungerar nog lite som terapi. Resenären befinner sig under en längre tid utanför sitt normala liv och rythm samtidigt som det finns gott om tid att fundera över sin livssituation, samt de värderingar och mål som tidigare varit centrala.

 
   
Utsikt över en hård värld
 
 
   
Matthew predikar
 
 
Efter att ha lämnat palatsborgen bakom oss fortsatte vi till fots längs en smal väg
     
     
vidare upp längs berget. Efter ett par minuter stötte vi på Dogubayazits - enligt min mening - överlägset främsta sevärdhet.
Vid sidan av vägen stod tre blå sanitetshytter, med innandömmen av asiatisk hukvariant, placerade i en rät linje. Alla saknandes dörrar. Öppningarna var riktade ut mot vägen - insynen var total om någon stackare var desperat nog. Fördelen låg i att nyttjaren under tiden, som något gjordes, kunde njuta av den milsvida utsikten ut över den gråa dalen. Själv skulle jag nog ha tämligen svårt att slappna av, utsikten till trots.
 
   
En bit längre upp på berget låg en mindre moské som såg spännande ut. I vart fall för Matthew. Så vi gick dit. Men väl där pågick någon slags förätning, det var fullt med skor utanför och röster hördes innefrån. Vi ville inte störa så vi nöjde oss med att beundra den från utsidan.
  På baksidan fanns en proportionerlig stenträdgård av nästan japanskt zen snitt.    
En elegans och kulturell förfining som jag inte hade förväntat mig att finna på en bergsluttning bredvid det hårda och funktionella Dogubayazit. Skulle ha varit intressant att få höra bakgrunden till den subtila landskapskonstruktionen, den verkade malplacerad i den annars så brutala omgivningen. Men ingen var i närheten att fråga. Så trädgården blev ännu ett av de många olösta mysterier som ackumulerats under livets vandring.
 
 

På klipporna och sluttningarna omkring palatset och moskén kunde resterna av det gamla Dogubayazit skönjas. Staden har mer än en gång totalförstörts av jordbävningar. Gränslandet mellan Turkiet, Kaukasus och Iran är jordens mest jordbävningsdrabbade område. Efter den senaste katastrofen fattade invånarna beslutet att återuppbygga sin stad nere på slätten istället. Ett tecken på att tiderna hade blivit säkrare och de skövlande krigshärarna, som brukade dra förbi, blivit färre.

Väl åter till campingen inlät vi oss i samtal med ett par fransmän, som gjorde resan mot Indien i en grön Landrover. Senast kom de från en kurdisk by där de hade spenderat någon vecka. Invånarna hade initialt varit hur gästfria som helst. Flera gånger hade de övertalat fransmännen att stanna några dagar till när de hade förberett sig för att resa vidare. En kväll hade männen i byn visat alla vapen som de var i besittning av, enligt fransmännen varken en liten eller primitiv samling.

 
Ett välplacerat palats - för bergsgetter
 

Byborna kunde, troligtvis, med den arsenalen framgångsrikt ha kunnat invadera godtycklig karibisk ö-nation. När fransmännen slutligen och oåterkalligt hade bestämt sig för att åka vidare hade männen i byn - med sina vapen - kommit för att begära betalning för tiden som utlänningarna hade stannat i byn - tvåhundra amerikanska dollar per natt. Fransmännen lyckades förhandla ner det till ett betydligt lägre belopp, men hade blivit skakade efter upplevelsen. Deras syn på den kurdiska gästfriheten hade fått sig en ordentlig törn.

Terje och Martin lagade till en god kycklingpasta till middag. När den var uppäten, och disken diskad, flydde vi undan kylan till restaurangen som hörde till campingen. Ägaren hade bjudit in oss om kölden skulle bli för svår. Stämningen blev snabbt hög och livlig, för sista gången på några veckor. I Iran skulle möjligheterna till stoj och glam bli mer begränsade.
Piprökarna lyckades med sin gigantiska vattenpippa skapa brännmärken i bordet som den ställts på. Inte bra. De före detta rökarna hade vid det här laget blivit på gränsen till fanatiska i sin relation till den puffande arabiska traditionen. Misstänkte att de skulle börja röka cigaretter i samma stund som tobaken till pippan tog slut; enligt mina beräkningar någonstans i Indien.

Från ägaren till restaurangen och campingen, en högrest man, fick vi höra att vår tidigare övernattningsplats, vulkankratern, under det kurdiska upproret hade fungerat som ett av PKKs basområden.
Hans ansiktsuttruck, och himmlande med ögonen, när han hörde att vi hade campat där indikerade att det nog ännu inte var det klokaste att göra. När jag berättade om männen som hade dykt upp sista kvällen skakade han på huvudet och sade: - "You where very, very lucky, most people aren’t that lucky. Didn’t you hear what happened to the two French guys"?
Kom i sovsäck runt klockan ett och somnade först någon timme senare. Hundarna i trakten hade drabbats av kollektiv galenskap och skällde i ett - mycket störande.

 
28 September 2001
Dogubayazit

Kurdby med isgrotta och felplacerad stenark.
 
 
agen var Daves dag. Han hade fixat en rundtur bland traktens eventuella sevärdheter genom en lokal resebyrå. Det konstiga var att den inte skulle kosta oss något, trots medföljande guide. Inte utan att ugglor i mossen kollektivt anades; Dave hade fått nya kompisar tidigare. Vilket inte alltid hade betingat i ett
 
för oss optimalt resultat.
Men trots misstankarna åkte gruppen ner till Dogubayazit för att hämta upp den aktuella guiden, rundturen skulle ske i lastbilen. Visade sig att han ville ha med fyra andra, betalande, resenärer som en motprestation för sin insats. En bra lösning för alla inblandade, även om guiden kanske kunde ha nämnt något om sina planer till Dave i förväg.
Våra fyra bonusresenärer var israeler, som gav ett mycket mer förtroendeingivande intryck än ungdomskvartetten som vi hade råkat vid vulkankratern. De här var några år äldre och betydligt trevligare i sitt sätt att vara i lastbilen.
 
 

En kurdisk by var först punkt på guidens program. Det var en fullständigt miserabel plats. Gråa generiska små stenhus med storslagna sophögar precis framför dörrarna. Invånarna som vi såg - bara män - stirrade på oss med fientliga och avvisande blickar. Inte läge att spankulera omkring och kolla läget, åkte istället kvickt därifrån.

Inte ett särskilt muntert folk de där kurderna. Inte för att de har anledning av att vara det, hunsade av den turkiska centralmakten som de varit i många mansåldrar.

Vi körde närmare Ararat för att ta några foton av det berömda berget. Det var på dess topp som, enligt Bibeln, Noa strandade med sin djurfyllda ark efter syndafloden. Det är inga problem att föreställa sig hur Ararat i bibelskrivandets tids-

   
Inte den mest inspirerande platsen att bo på
  ålder ansågs vara den mest logiska platsen att först skåda solen när de renande vattenmassorna sjönk undan från jordskorpan. Det är med god marginal den bibliska regionens högsta och största berg.  
  Dess, smått heliga (?), topp är året runt täckt med vit lysande snö, även om den inte ofta syns på grund av de moln som oftast döljer Ararats krön. Under den tid som vi hade vistats i området hade toppen ständigt varit skymd i ett gråvitt töcken.  
 

Enligt guiden var området runt berget deklarerat militärområde, där utlänningar var förbjudna att vistas om de inte innehade ett speciellt tillstånd. Då vi saknade dylikt tillstånd tvingades Dave stanna lastbilen på ett längre avstånd från berget än vad vi egentligen önskade.

Som ett smärre under lättade molnen just då från bergets topp - och vi kunde alla konstatera att Ararat var förbaskat distinkt. Dess enorma storlek framhävdes av att det saknades andra höga berg i dess närhet. Det fanns inga grannar som konkurerade om skylinen. Vilket annars brukar vara fallet med höga berg. Ararat dominerar i ensamt majestät totalt sin omgivning.

Såg dock ingen strandad ark, hur mycket jag än sökte med kikaren.
Det ensamt väldiga Ararat
 
 

Enligt guiden skulle vi besöka en isgrotta. Ett påstående som till sin natur lät orimligt - utetemperaturen dagtid låg fortfarande på runt tjugofem plusgrader. ”Isgrottan” visade sig vara ett stort svart hål som brant lutade ned i marken, typ ett gruvschakt med sjuttiograders lutning. Guiden signalerade att vi skulle gå ned. Någonting som visade sig vara lättare signalerat än gjort. Det fanns ingenting som påminde om en planerad väg ned i djupet. Bara fuktiga och hala stenblock, som vi sakta klättrade och halkade nedför. Konstigt nog var det ingen som föll och slog ihjäl sig.
På botten av grottan var det verkligen iskallt. Vi påvisades vatten, som när det runnit längs väggarna fryst till is och fallit ned på golvet i form av knytnävsstora isbollar. Var coolt med tanke på temperaturen utanför grottan, bara ett trettiotal meter upp.

Dagens höjdpunkt skulle bli nästa stopp, den av turkiska turistmyndigheter promotade platsen för resterna av Noaks ark. Den låg inte på berget Ararat, utan istället på ett mindre, för turister mer lättillgängligt, berg som inte av militären förklarats som verboten. Men bara någon kilometer därifrån klappade lastbilen ihop. Så det blev att gå den sista biten, under tiden som Dave lokaliserade och fixade felet. Vilket visade sig vara för lite bränsle i tanken kombinerat med för stark lutning på vägen. En alltid kostnadsmedveten Martin hade inte velat tanka innan Iran, där diesel nästan skulle vara billigare än vatten.

 
 
 

Från en viss vinkel, i ett speciellt ljus kunde en lättlurad - som rökt ett kilo gräs - eventuellt ana att några stenar på bergets sluttning, möjligtvis, formade konturerna av en båt; förutsatt att betraktaren försatt en gudomligt stark vilja att se ett slikt fenomen. Själv såg jag några svarta stenar på en bergsluttning.

Några år tidigare marknadsfördes en annan plats, som faktiskt låg en bit upp på berget Ararat, som platsen där arken gick på grund. Men eftersom det krävdes ett par dagars vandring i svår terräng för att komma dit tonades platsens betydelse ned och en alternativ plats ”hittades” av en grupp ”arkeologer”. Som gemensamt fann att den var en troligare lokalisering för grundstötningen, som så att säga startade allting på nytt. Plus att bilburna turisterna enkelt kunde komma dit.

   
Noaks ark kan numera nås med bil
     
 

Jag kanske har missat något, men borde inte, förutsatt att den kända historien är korrekt, arken befinna sig på toppen av berget Ararat, och inte vid foten av ett annat, mycket mindre, berg? Även Dave var skeptisk till platsens validitet. Han var övertygad om att resterna av arken fanns bevarade högt upp på berget Ararat - och att det var där arkeologerna skulle söka. Att de skulle finna den var han övertygad om. Det stod ju i Bibeln att det var platsen för Noas första landkänning.

Ett litet museum hade uppförts i anslutning till stenarna och klipporna. Utställningarna utgjordes av diverse tidnings-urklipp på temat: ”Den sannan platsen för Noas ark har hittats.” Inga härörde från kända publikationer. Istället var det nästen enbart diverse amerikanska församlingsblad och andra nishtidningar med begränsad källkritik.
När vi stod utanför det lilla patetiska museet började ett väldigt dammoln sakta röra sig fram över slätten nedanför, slukandes allt i sin väg. Hade aldrig sett något liknande förut, annat än på bio iform av storskalliga Hollywood produktioner med ordet ”mumien” i titeln. När vi åkte åter till Dogubayazit fälldes därför pressningarna ned över fönstren. Detta tilltrots behövde vi hålla tygstycken framför munnarna för att inte struparna skulle fyllas med damm.

Daves planering var att lastbilen sedan skulle åka vidare till några varma källor, där badmöjligheter skulle finnas. Ingen var riktigt på humör för det. Så ett kollektivt beslut togs om att skippa källorna och istället vända åter till bas. Väl tillbaks i Dogubayazit släpptes guiden och israelerna av; och försvann illa kvickt. Så kvickt att vi inte ens hann tacka vår vägledare för dagen och ge honom den blygsamma summa som insamlats i dricks.
Min misstanke att han som avslutning skulle kräva oss på en större summa pengar, alternativt utnyttja emotionell utpressning för att få in oss i en försäljningsplats för mattor föll följaktligen på skam. Undrade hur mycket de fyra israelerna fick betala för utfärden, i vår lastbil. Det var nog ingen struntsumma.
Besökte samma kebabhak som dagen innan för en, ur min synpunkt, nutritionsmässigt helt korrekt utformad kebab - lite bröd och mycket kött.

 
 

Uppe på campingen blåste det nära nog storm. Tur nog nådde inte dammolnet nere på slätten upp på vår nivå, bara den starkt kylande vinden.

Under dagen hade två bikers, också de med destination Indien, ankommit till campingen. En från Tyskland och en från Frankrike, den sistnämnde var inte bevandrad i det engelska språket vilket gjorde att tysken fick stå för den sociala kompetensen. Även om inte heller han var helt enkel att förstå. Men pratglad var han, och där engelskan saknades våldades tyska termer in.
Han hade kört till Dogubayazit på två veckor, raka vägen från Tyskland. Det framtida projektet var imponerande: han hade slutat sitt jobb, sålt allt han ägde och tänkte spendera två år med att från sin motorcykel se världen. Ambitiös resenär, även om hans direkta planer verkade minst sagt skissartade, först till Indien och sedan fick han se vart det bar.

Efter ett tag gled samtalet in på vad vi kunde förvänta oss på andra sidan gränsen, i Iran. Det var inte utan att vi kände viss nervositet - och nyfikenhet - på det land som under de senaste tjugo åren, i västerlänsk media, målats ut som en bastion för religiöst förtryck, fanatism och vår världsbilds svurna fiende.
Vi hade alla sett bilderna på ilskna folkmassor skanderandes att USA var den stora satan, enorma porträtt på en sträng Ayatolla Khomeini och kvinnor som tvingades klä sig i svarta tält. Landets drakoniska lagstiftning och fysiska sätt att utmäta påföljder fanns också i våra tankar. Att otrohet straffades med dödstraff, som verkställdes med stening. Att om en man och en kvinna, som var ogifta, bara gick tillsammans i en park riskerade de spöstraff av den ständigt övervakande religiösa polisen.
Alla hade vi läst, och förfasat oss, över den islamskt revolutionära iranska verklighet som Betty Mahmoody’s ”Inte utan min Dotter” beskrev. Och hört tals om de i Iran styrande - i väst utmålade som både galna och rabiata - mullornas dödsdom mot den geniala brittiska författaren Salman Rushdie.
Det var inte utan att jag undrade vad vi egentligen gav oss in på. Särskilt som västvärlden, under USAs ledning, verkade rusta för vad som nästan kunde beskrivas som ett krig mot Islam, i vart fall i dess mest fanatiska former.

Middagen var en grymt ambitiös historia bestående av korv, bönor, chili och potatismos. Det blåste kraftigt. Så vi tvingades flytta in lastbilens kök i ett litet skjul för att gasspisen inte skulle slockna hela tiden. Stämningen blev lite småmysig när vi alla stod där inklämda, med de puttrande grytorna och fräsande pannorna i mitten.
Natt förklarades sedan tidigt.