Kapitel 6

En Värld Av Hat
 
11 September 2001
Wadi Musa

Dagen då världen förändrades - och inte till det bättre.
         
   

ov länge och gott på morgonen, de intensiva upplevelserna och starka intrycken dagen innan hade satt sina

 

spår. Några i gruppen som hade köpt tvådagars biljetter till Petra åkte dit på en kort uppsamlingstur under förmiddagen. För att se det som hade missats dagen innan.

Nyvaken och liggande på madrassen kändes det rätt bra att jag bara hade köpt biljett för en dag. Hade hunnit se det mesta och att bara ligga kvar och sova hade sin klara poäng. Benen och fötterna var trötta.

Vid lunchtid åkte jag tillsammans med min matgrupp ned till Wadi Musa för att handla. Det dåligt sortimentet i butikerna som sålde livsmedel tvingade oss att besöka fyra stycken innan de sökta ingredienserna hittades. Jules

Ännu var allt lungt - login i Wadi Musa
 
 

var som sagt var tämligen petig med vad hon tillagade. Att staden var väl kuperad och fylld med backar, om minst fyrtiofem graders lutning, gjorde inte shoppandet roligare.

Tillbaks på vår hyrda veranda lade jag mig och läste på min sköna madrass, som var oändligt mycket mjukare än det vanliga liggunderlaget. Någon timme senare planerade vi att se "Lawrence of Arabia" på video. Mycket Wadi Rum i den filmen, – "Där hade vi varit".

Nu blev det inte så. Istället förändrades världen.

 
 
  Martin kom in. Ett flygplan hade kraschat rätt in i World Trade Center i New York. Rusade upp till tv:n och CNN. Hann precis se ett stort passagerarflygplan kollidera med ett av tornen, i en explosion. Var inte en repris, det var ett andra flygplan som smällde in i USA:s stolthet. – Någon har med flit kört in planen i byggnaderna! – Måste vara århundradets attentat. Flygplan har kraschat i Pentagon. – Vad är det som händer? Fler flygplan kretsar över Washington. Vita huset har evakuerats. Capitolium har evakuerats. Presidenten har nu lyft med Air Force One, hans destination är okänd. – Fan, det här är allvar. FBI:s högkvarter har evakuerats. En av WTC:s torn har rasat i ett stort moln! – De har förklarat krig mot USA. – Vilka är fienden? Sears tower i Chicago har evakuerats. Stridsflygplan patrullerar nu luftrummet. USA:s militära styrkor har försatts i högsta beredskap. Det andra tornet rasar i direktsändning. Tystnad. – Det här händer bara inte! Tusentals människor har omkommit i den värsta terroristattacken i USA:s historia. Ett flygplan har störtat i Pennsylvania. De startade från Boston. – Det händer verkligen, det är inte sant. Södra Manhattan döljs av ett enormt grått moln. Flygplanet blev nedskjutet av ett amerikanskt stridsflygplan. All flygtrafik i USA har inställts med omedelbar verkan. – Hur har det här kunnat hända? Vi är sårbara, USA har många fiender. Den palestinska ägaren till hotellet: - ”Det är judarna som har gjort det, sedan kommer de att skylla på palestinierna. Det är alltid judarna”. – Va, du är ju helt väck! En presskonferens är utlyst om tjugo minuter. De, liksom vi, var chockade. Presidenten befinner sig på säker plats. Deras tankar finns nu hos offrens familjer. De skulle ta reda på vilka som hade gjort det. De skulle hämnas!
 
  Det hade gått fem timmar, det kändes som tjugo minuter. Ingen hade rört sig från sina positioner framför CNN. Vi gick för att laga mat. Var allmänt oengagerade och resultatet blev en tarvlig risotto. Som om någon brydde sig hur den smakade?  
 
 

Hur skulle det till då orimliga, som just hade inträffat, påverka vår resa? Staterna som vi planerade att besöka under de kommande månaderna var nästan alla associerade med olika former av terrorism och interna stridigheter: Syrien, Libanon, Turkiet, Iran, Pakistan, Indien och Nepal. Det var nästan som att räkna upp alla USA:s fiender, bara det besynnerliga och människofientliga Nordkorea saknades.

Alla kunde de ha varit inblandade i det som just hade hänt i New York och Washington. Några som stater, andra bara genom att deras medborgare agerat som medlemmar i olika extrema organisationer. Skäl till att hata USA fanns hos dem alla. Och den lilla tanke som tidigare hade närts om en eventuell sidotrip till Afghanistan var det bara att glömma.

 
   
Solnedgång över Petra - och vad mer?
 

Vi skulle få avvakta vilka omdelbara följder som dagens händelser skulle få, analysera dem, och därefter kanske göra/fatta för expeditionen obekväma beslut. Den där ödestigra kvällen var det för tidigt att göra några bedömningar. Det skulle klarna, i framtiden.

Kön var lång till hotellets enda dator med Internet anslutning. Alla ville skriva brev till sina anhöriga, lugna dem. Fick datorn först runt midnatt. Kollade olika nyhetskällor och hur de rapporterade om vad som hade hänt. De flesta spekulationerna pekade på Osmar Bin Laden och hans anhang som de ansvariga bakom attackerna. Men det saknades ännu bevis. Innebar troligtvis att Talibanerna i Afghanistan också var inblandade. Vilket kunde ställa till det med Pakistan för vår del. Skickade ett förhoppningsvis lugnande brev till föräldrarna: allt bra, allt kommer att bli bra. Vi tänkte inte ge oss in i något farligt eller dumt.

 
12 September 2001
Wadi Musa - Kerak - Berget Nebo

Via aggresiv sten till utkik från gudomligt överlämnande till Joshuas arvingar.
 
 

aknade i en värld som var mindre trygg än vad den hade varit vid samma tid dagen innan. Tittade snabbt på CNN, med viss oro, för att se om någonting mer hade hänt under natten. Det välklädda ankaret, med den perfekta frisyren och de vita tänderna, bekräftade att antal döda kunde räknas i tusental. Osmar Bin Ladens

 

namn nämndes ofta. Med hat. Den skäggiga, av den sårade supermakten eftersökta, troddes med stor säkerhet befinna sig, som hedrad gäst, i talibanernas förtryckta Afghanistan.

Efter en snabb frukost lämnade expeditionen Wadi Musa, en plats som vi, av många anledningar, aldrig skulle komma att glömma. Bak i lastbilen dryftades och framlades olika teorier om vad som hade hänt i New York: varför, vem, USA:s reaktion och hur den skulle komma att påverka oss. Var glad över att ha läst en bok om Talibanerna innan jag reste, gav perspektiv och bakgrund.

Lastbilen körde i en rak nordlig riktning på en väg med den pompösa titeln: ”The Kings way”. Efter någon timme körde Dave och Martin vilse, vilket sade en hel del om den farledens kvalitet - det storslagna namnet till trots.
Omgivningen var bergig och vägen följde landskapets kontur. Ned i djupa, ibland gröna, dalar och upp på kala, sterila höjder; vars enda tecken på liv var ödsliga militärposteringar.

 
Murar som har stått i tusen år

Dagens först delmål var staden Kerak med sin överskuggande korsriddarborg. Huvudsyftet med stoppet var proviantering och lunch, enligt Martin, men om vilja fanns skulle tid också finnas för att besöka borgen.

Stoppade snabbt i mig ett par falafels. Började mer och mer uppskatta dessa små vegetariska köttbullar i bröd. Att de inte kostade mer än ett par svenska kronor var inte heller fel.

Visade sig att det bara var jag och Matthew som ville titta närmare på borgen. Det verkade onekligen som om jag färdades med en hög kulturella barbarer. Hur kan en person tröttna på att undersöka, utforska och visualisera bataljer i gamla riddarborgar? Det överstiger i sanningen mitt förstånd. Nästan i vart fall.

 
  Enda vägen in i fästningen gick via en smal bro som spände över den tomma, men djupa, vallgraven. Efter att ha passerat en trång liten port och en grinig biljettförsäljare var det en gång ogenomträngliga försvaret penetrerat och bemästrat. Det var onekligen lättare att vara turist på tvåtusentalet än arabisk krigare på elvahundratalet om intresse fanns att se korsfararborgar från insidan - med bibehållen personlig frihet.  
 
 

Borgen i Kerak var inte fullt lika imponerande som Crac de Chavalier. Men vad är? Den var som nästan alla korsfararborgar placerad på toppen av en hög kulle, varifrån vidsträckta områden effektivt kunde kontrolleras. Bieffekten var en för besökare vidunderlig utsikt i alla vädersträck.

De yttre murarna var nästan osannolikt väl-bevarade, restaurerade? Av den inre delen av borgen återstod inte mycket, resterna av ett par torn och några större salar var allt som vittnade om gammal storhet och makt. Byn Kerak har till stor del byggts med sten som bärgats från den forna, en gång så mäktiga, styrkepunkten.

Kvar fanns också svarta oupplysta gångar i borgens undre regioner, ficklampa på. Irrade sedan i tjugo minuter runt där nere i mörka prång

   
Korsriddarborgar - den tidens spaningsflygplan och eldbaser
 
 

och rum, där inte mycket hade förfallit sedan riddarnas ringbrynjor hade skrapat i marken. Det var inga problem att tänka sig känslan av hopplöshet som de stackare som hade suttit inlåsta i hålorna där nere måste ha upplevt; nästan tusen år tidigare. Det var nödvändigt att gå försiktigt och aktsamt. Vid ett par tillfällen var det stora inrasade hål i golvet ner till våningarna under.

En kort stunds körning från Kerak kom expeditionen åter till den djupa sänkan med Döda sjön. Fortfarande härskade där en aggressiv torr hetta, och flugorna mötte upp som på beställning. Det var verkligen en i grunden vedervärdig plats, som med råge förtjänande både gudomliga blixtar och salt i de geologiska såren.

Ett snabbt badstopp gjordes på samma ställe som förra gången. Gjorde mig bara mer ofräsch. Var åter genom-dränkt av svett bara tre minuter efter att ha sköljt av kroppen. Salt fanns också kvar, trots avspolning i det brännheta sötvattenfallet - och flugornas antal verkade öka exponentiellt för varje minut. Var nära att bli tokig av rent kroppsligt obehag. Och jag var inte ensam om att bli irriterad, mången giftig kommentar leverades bak i lastbilen. En liten gnista och en storkonflikt hade varit svårstoppad.

 
 

Förstår därefter bättre varför det genom alla tider har varit så mycket bråk i de där trakterna. I det klimatet, och med alla satans flugor, var förståelse och fred helt enkelt inte ett mänskligt grundtillstånd.

Glädjande nog lämnade vi snart Döda sjön, och alla dess flugor, under oss när Martin styrde upp på berget Nebo för att söka nattlig lägerplats. Stämmningen blev märkbart bättre för var höjdmeter som vanns och grad som sjönk. Berget figurerar i Bibeln som den plats där Moses av Gud fick se Kanaans (det med mjölk och honung) land, för att sedan falla död ner. På toppen av berget ligger en liten kyrka till minne av händelsen.

 
   
 
Kors? På toppen av Nebo
 

Martin fann en fantastisk plats att övernatta på inte långt från Nebos topp. I ena riktning kunde vi se Jordaniens huvudstad Amman, åt motsatt håll stora delar av den omstridda Västbanken. När mörkret föll lyste Jerusalems ljus upp himlen i väster. Jeriko, ett av palestiniernas starkaste fästen, låg bara några kilometer bort - på andra sidan den hårdbevakade gränsen.

Matthew och jag satte oss en bit bort från de andra för att prata igenom det senaste dygnets utveckling. Han var den enda, med undantag av Martin, som hade tillräckliga kunskaper om regionen för att en givande dialog skulle vara möjlig. Det var inte nödvändigt att fylla ut med bakgrundsdetaljer hela tiden.

 
   

Vi var bägge överens att det borde vara okey att fortsätta i vart fall till gränsen Turkiet- Iran. Om expeditionen kunde åka igenom Iran och Pakistan var en fråga att avgöras senare. Likaså lämpligheten att besöka Libanon, på en planerad dagsutflykt, två dagar senare.

Upptäckte efter ett tag att vi var hungriga, så vi gick för att kolla hur det gick för tjänst-görande matgrupp vid lastbilen, tillika köket. Där satt alla och åt - och påstod att de hade ropat på oss när maten var färdig. Var det för mycket begärt att de kunde ha gått femtio meter, och säga till oss när det var uppenbart att vi inte hade hört?

 
       
Blev inte muntrare till sinnet, och magen, när det inte fanns mycket pasta kvar. Det räckte knappt till två små portioner.
 
  När jag som bäst satt och grymtade hördes plötsligt en kraftig explosion långt i fjärran. Den följdes några sekunder senare av ännu en. Vad kunde det vara? Raketer som Hizbollah besköt Israel med från Libanon, eller israelisk artillerield mot de senares ställningar? Avståndet verkade vara för långt när kartan konsulterades. Ett terrordåd av en självmordsbombare i Jerusalem? Eller den isrealiska armen som sprängde hus på Västbanken?
Blev påmind av att vi befann oss i en del av världen som var vad medier brukar kalla ”orolig”, eller med andra ord: - här dödade människor regelbundet andra människor av hat, religon och politik. Så varför bry sig om lite makaroner hit eller dit.
 
 
 

Gruppen satt länge och pratade av sig innan våra respektive nattläger uppsöktes. Matthew och jag hade åter skippat att resa tältet och planerade att sova på tältduken under bar himmel. Kunde inte somna, hjärnan gick på högvarv efter de senaste trettiosex timmarnas händelser. Plus att Matthew snarkade rätt högljutt.

Bollade olika scenarier mot varandra. Vilka som kunde ha gjort vad, och hur USA skulle komma att agera. Tyckte mig plötsligt höra stötvis eldgivning från automatvapen. Nej det var nog bara min sömniga och militariserat paranoida hjärna som spelade mig ett spratt.

Då sken himlen plötsligt upp framför mig. Trodde först att det var någon form av uppenbarelse, det var ju inte första gången sådant hände där. Såg dock efter någon sekund att det inte var ljus från en

   
Jeriko och Västbanken - där kulor snart skulle flyga, och blod spillas
 

ängel som lyste upp natten. Den betydligt mindre spirituella förklaringen var att den nattliga belysningen kom från lysgranater som regelbundet sköts upp över Jeriko. Blev direkt klarvaken. Ljudet av automatvapen som gav eld i korta skurar ljöd också tydligare från väster. Några minuterar senare hördes även lätet från två helikoptrar som cirklade över området, ibland kunde de också kort skymtas i lysgranaternas gula sken. Var förvånad, och lätt chockad. Sköt de på varandra? Skarpt?

Väckte Matthew och Martin. De blev lika perplexa som jag. Vad hände egentligen därborta? Letade rätt på kikaren i ryggsäcken, som självklart låg längst ner. Genom den kunde mörka pansarfordon ses. De rörde sig in mot Jeriko från två olika håll. Nya lysgranater skickades upp ungefär vart nittionde sekund. Intensiteten i eldgivning ökade, både från de ursprungliga handeldvapnen som från pjäser av tyngre kaliber. Troligtvis helikoptrarna som avfyrade raketer. Explosioner.

Några kilometer från vår lägerplats utkämpades ett smärre slag, med moderna vapen, och vi satt på en inte alltför avlägsen parkett. Underligt och obehagligt var bara förnamnet. De värsta striderna höll på i cirka trettio minuter, innan lysgranaterna upphörde och natten åter blev svart. Det var en overklig känsla, att sitta och titta på en strid "live" med kikaren. En strid där människor troligtvis hade dött. Hörde sedan spridda kärvar med automateld under resten av natten, fick inte mycket sömn.

Det som hände i New York dagen innan, och sen det här, mitt framför ögonen på mig. Vad var världen på väg?

 
     
13 September 2001
Berget Nebo - Damaskus

Från krutröken åter till den gamle i Sauls spår.
 
 

å morgonen lyssnade vi uppmärksamt på BBC world service - Janet hade med sig en kortvågsradio. Nyheterna handlade naturligtvis nästan uteslutande om vad som hade hänt i USA, inga nya fakta om gärningsmännen presenterades, bara en stor mängd spekulationer. I slutet på sändningen rapporterades det

 

om hårda strider på Västbanken, i Jeriko. Den israeliska armen hade stormat, och förstört, den palestinska polisens högkvarter i staden. Tio palestinier rapporterades ha dödats. Det var den blodigaste sammanstötningen på lång tid och en tydlig upptrappning av den israeliska politiken gentemot det palestinska självstyret.
De passade på att agera när världens blickar var riktade mot New York. Men vi hade sett vad som hade hänt.

Vi bröt hastigt upp och körde till Amman för vårt sista stopp i Jordanien, den underbart välsorterade Safeways butiken. För att bunkra upp med välbekanta livsmedel. Mumsade också i mig en saftig och omfångsrik smörgås med stekstrimlor till lunch. Det behövs en boost med västligt utbud och bjärta förpackningar med jämna mellanrum för att bringa perspektiv på den varumärkesfattiga verklighet som annars rådde i regionen.

Det var sedan bara ett par timmars resa till den syriska gränsen. Där blev jag nedropad från lastbilen av en jordansk gränsvakt. Varför? Det visade sig att den turbanbeklädda hade bott i Danmark några år och var sugen på att åter språka lite skandinaviska. Föra en konversation, om fiske, på danska med en arab vid den syrisk/jordanska gränsen - livet bjuder på sina små överraskningar.
Annars var det en trist köraradag, ingenting speciellt hände annat än att expeditionen adderade kilometer till lastbilens mätarställning.

 

Kom fram till Damaskus sent på eftermiddagen. Stannade på samma gröna oas till camping som vi hade nyttjat förra gången. Antalet sällskapliga katter verkade nästan ha ökat.
En annan overland lastbil fanns redan där. Den ägdes av Kamulka, och alla passagerarna arbetade på olika amerikanska resebyråer. De var ute på en tio dagars gratisresa, med

massor av bomull, för att de bättre skulle kunna berätta för potentiela kunder om den fantastiska upplevelsen som en overland resa med Kamulka innebar. Tja, allt är som bekant tillåtet i försäljning och kärlek.
 

Amerikanarna var fascinerade av omfattningen på vår resa, såväl geografiskt som tidsmässigt. På det där extra livlig sällskapliga sätt som bara amerikaner kan vara. Även vårt gula monstrum till lastbil tilldrog sig en hel del intresse. Den hade onekligen ett tuffare utseende än de flesta andra overland lastbilar.

Tydligt var dock att chaufförerna från Kamulka tyckte att den gula fick lite väl mycket uppmärksamhet, det var ju inte First 48s extremturism som amerikanarna skulle sälja - utan deras egna, lite dyrare, bomulls-resor.

Blev en klart godkänd middag, någon slags makaroniröra. Den grönsakstokiga matgruppen fick återigen till någonting riktigt gott. Antingen skulle jag vara imponerad över deras förbättrade kokonst, eller väldigt orolig; började jag att gilla vegetarisk mat? Grönsaker?

Kate, Kaya och en av campingens katter
     

Enligt Martin, som hade varit i kontakt med kontoret i England, skulle det ansluta fyra nya passagerare till expeditionen i östra Turkiet. I och för sig kul med nya människor, men det skulle bli trängre i lastbilen. Gillade att kunna breda ut mig - både kroppsligt som med mina pinaler. Så beskedet möttes med blandade känslor.

Vi spenderade sedan kvällen sittandes i ring på den underbart gröna gräsmattan - låtandes munstycket på vattenpipan vandra laget runt och samtala utan mål och riktning. Det blev för var dag allt tydligare att de före detta cigarettrökarna började bli alltmer beroende av denna sociala arabiska sedvänja.

14 September 2001
Damaskus - Baalbek - Beirut - Damskus

Soltempel i terroristers sköte och en självmordsbenägen stad i tvångströja.
 
 

armet på armbandsklockan började ringa klockan halv sju. Både jag och sovsäcken var genomblöta. Den lokala grönskan och klimatet hade multiplicerat daggens effekt relativt vad som jag var van vid hemmifrån. Hade varit slarvig, och inte lagt mig under ett träd eller dylikt skydd kvällen innan.

 

Högg ett par smörgåsar till frukost innan vår beställda buss rullade upp vid grinden klockan sju. Dagen skulle ägnas till en heldagstur i Libanon - anordnad enkom för oss av det syriska turistministeriet. För knappt femhundra svenska kronor (dyrt enligt min mening) ingick alla nödvändiga visum, medföljande guider, lunch och transport i en stor modern turistbuss.

Gjorde turen lite mot bättre vetande, de områden som vi skulle till var inte direkt kända för sin politiska moderation och stabilitet. Det var faktiskt inte omöjligt att personerna som hade planerat det ofattbara i New York satt och tryckte på en av orterna som vi skulle besöka. Men nyfikenheten var som vanligt starkare än förnuftet, så vi åkte.

I bussen mötte vi vår syriska guide, tillika gränsövergångsfixare. Han gav ett frejdligt intryck och var klädd som en frilansfotograf på väg till en krigshärd i jakt på trubbel. Som guide gick han verkligen in för sin roll och pekade glatt ut diverse mer eller mindre intressanta objekt när vi körde igenom Damaskus.
Bland annat presidentens, diktatorns, palats. Det låg på toppen av ett av bergen som flankerade staden, byggt likt ett örnnäste. Verkade vara en rimlig placering med tanke på att hans porträtt övervakade allting som skedde i Syrien - alltid från en upphöjd position.

Det var konstigt att färdas i en vanlig buss efter alla de mil och timmar som hade tillbringats i lastbilen under de senaste veckorna. Bara det här med glas i fönstren; kändes som att färdas i en stor kokong utan någon som helst kontakt med omgivningen. Inget ljud från utsidan hördes och ingen vind blåste in.

 
 

Tog ett par timmars körning att komma till den libanesiska gränsen. Där var det vild trafik i alla håll och riktningar. Ordning verkade helt saknas. Guiden påstod att det berodde på att det var fredag (söndag på islamska). Alla som bodde i Damaskus åkte då till Beirut för att handla och vice versa. I Beirut var utbudet modernt och omfattande, i Damaskus var priserna låga - på de varor som fanns. Internationell handel när den fungerade som bäst.

   
 
 
Ytterligare en guide anslöt vid gränsen, denna från Libanons turistministerium. Även han klädd i en stil med mycket khaki och fickor, som troligtvis verkade förtroendeingivande för en legosoldat.
 
Bekaadalen, vacker men våldsam och fylld av hat

Så körde vi då in i den i moderna tider så mytomspunna Bekaadalen. Känd som tillhåll och bas för allehanda antiisraeliska grupper och organisationer; varav den mest namnkunniga är Hizbollah rörelsen.

Invånarna i dalen har en tradition av att tillämpa en våldsam, och väldigt direkt approach, till sina politiska problem, både på den nationella och den internationella scenen. Sedan 1948 har själva existensen av staten Isreal upplevs som ett problem. Som arga, mestadels, män från dalen med bomber, gevär och raketer systematiskt försökt åtgärda närhelst de fått chansen.

Följden har blivit att Bekaa under de senaste decenierna har kommit att fungera som israeliska flygvapnets främsta träningsanläggning för insatser mot markmål med skarp ammunition.

  För att skydda sig mot dessa ovälkomna besök fanns stora mängder luftvärnskanoner uppställda och bemannade runt om i dalen. Främst av syriska, inte särsklit fredsbevarande, trupper. Ställningarna var dock lite lustiga. Istället för att vara grupperade på höjder och utsprida var de koncentrerade i stora klumpar mitt i dalen. Som gammal stridsledare i luftvärnet ställde jag mig frågande. Kunde knappats vara optimal gruppering vare sig i täcknings eller verkanssyfte. Plus att kamouflaget var en katastrof, inga som helst försök att dölja grupperingsplatserna. Och nej, det var inte några skenmål som jag såg.  
       
   

Annars gav dalen ett bördigt intryck, mycket grönare än landskapen vi just hade sett i Jordanien och Syrien. Jordmånen var god. En stor del av Europas konsumtion av hasch hade producerades där under det dryga decenium som Libanon trasades sönder av sitt hänsynslösa inbördeskrig.

Staden Baalbek i mitten av dalen är (ö) känd av två anledningar. Där finns de bäst välbevarade romerska templen i världen, samt Hizbollah rörelsens högkvarter - de låg knappt hundra meter från varandra.

Hizbollah (som betyder "guds parti" på arabiska) blev hatat och fruktat i väst när de under inbördeskriget av någon dunkel anledning började kidnappa oskyldiga västerlänningar i Beirut och hålla dem som gisslan. Måltavlorna var främst journalister - men även en brittisk präst fördes bort. Det var i Baalbek som de kidnappade hölls fångna i många år. Innan de äntligen släpptes i början på nittiotalet.

Vi besökte orten av den första orsaken, de romerska templen. Förhoppningsvis hade den lokala viljan att ta västerlänningar som gisslan drastiskt avtagit under de senaste åren.

 
Poserandes på klassiskt manér
 
 
 
 
 
Välbevarat som få - men fortfarande rätt förfallet
       

För templen tilldelades gruppen ytterligare en guide. På tretton personer hade vi således tilldelats tre officiella guider, lite overkill kan tyckas.

Vår nya, rundmagade, guide var i sitt sätt auktoritär och pekade gärna med hela handen på ett distinkt sätt. Han var klädd i någonting som påminde om ett litet barns sparkdräkt - ljusblå. Den var inte auktoritär.

 
 

Rundvandringen runt templen varade i en dryg timme och var en riktig fullträff. Den infantilt klädda guiden var erfaren och kompetent, templen var fantastiska, vi var ensamma och vädret strålande.

I vanliga fall vid besök av romerska ruiner (har varken besökt Pompeji eller Leptis Magna, så de är inte inkluderade i denna generalisering) är det mest ett gäng stenhögar och några mer eller mindre bevarade rader med pelare som vittnar om tidigare styrka och skönhet.

 
 

I Baalbek var det fortfarande kompletta byggnader som stod, med intakta utsmyckningar, friser, och skulpturer bevarade. Tillbehör som i vanliga fall bara kan beskådas i museer med hyllade samlingar om antiken i London, Paris och Berlin. Huvudstäderna i de arkeologiskt plundrande nationerna.

Det fanns tempel tillägnade Jupiter, Afrodite och Bacchus. Där Jupiters var det största och Bacchus det bäst bevarade. Maktens, skönhetens och festandets gud samlade på ett ställe. Jag gillade tanken.

 
 
  När jag besöker ruiner, eller rester av någonting som en gång varit, försöker jag föreställa mig hur det en gång måste ha sett ut. Här behövdes det inte, det jag såg, var vad som en gång hade varit. Det enda som saknades var möblemang av cederträ, lite textilier, rökelse samt aktiva präster och prästinnor för att den levande antiken skulle ha blivit komplett.  
     
 
 
 

En extra bonus var att det inte var några andra turister som besökte templen. Kunde kanske bero på grannen Hizbollah högkvarteret . Hizbollah är en av få organisationer som regelbundet har använt självmordskandidater/martyrer till att utföra sina attentat. Och att de inte var några vänner av USA är allmänt känt. De var således en av de organisationer som kunde misstänkas vara inblandade i händelserna tre dagar tidigare. Det var inte utan att jag ibland lät blicken spela över himlen. Spanades efter amerikanska stridsflygplan - på väg att leverera rättvisa.

Under templen var ett par stora tunnlar uthuggna. Där nere fanns ett väldesignat museum inrymt som visade upp enskilda statyer, stenfriser och fotografier på de romerska kultplatserna tagna under de senaste hundra åren. Tunnlarna kunde nog också fungera som skyddsrum om så behövdes.

Efter denna dos av klassik kultur var vi alla rejält hungriga. Vår lunchrestaurang låg tio minuters gångväg från tempelområdet. Promenaden kantades av en mängd målningar, plakat och banderoller med stränga farbröder på; helskägg, svart turban och en bister uppsyn var obligatoriskt. Kände igen den framlidna ledaren för den iranska revolutionen - Ayatolla Khomeini, de andra var obekanta.

 
 

När jag frågade pekade vår libanesiska guide ut dem i tur och ordning: ledaren för Hamas, ledaren för Hizbollah och den nuvarande religiösa ledaren i Iran, Khamenei. Iran och terrorister var uppenbarligen poppis i Baalbek.

 
 
 

Då det var fredag hördes från Baalbeks moskéer ett ständigt predikande och mässande. Ordentliga högtalare i minareterna såg till att alla hörde, oavsett vart i staden man befann sig. Baalbek är en mycket religiös stad.

Initialt gav den ständigt mässande arabiska rösten en exotisk och stämningsfull inramning till staden. Den känslan bröts abrupt när den libanesiska guiden frågade mig om jag visste vad de ropade ut från moskén. – "Det är väl stycken från Koranen"? Han skakade glatt på huvudet och sade med ett leende. – "De tackar Allah för den seger som han skänkt oss i New York, och för att han har låtit islamska krigare förödmjuka den stora satan inför hela världen". Uppenbart var att han ville chocka mig - vilket han lyckades med.

   
Terje, bartendern, framför Bacchi tempel
 
  Allting var helt upp och ner, i Baalbek genomsyrade hatet allting och ord som humanitet, förlåtelse, mildhet och människokärlek verkade betyda noll och intet. Jag är oerhört tacksam för att jag är född och uppvuxen på en plats där jag sluppit ärva tidigare generationers hat, bitterhet och plikten att hämnas för det som är och har varit.  
     
   

Restaurangen låg högst upp i ett femvånings-hus med en generös utsikt över Baalbek och dess tempel. Där bjöds på en mäktig kebab-måltid: strimlad biff, bitar av kyckling och lamm frambars i aldrig sinande mängder. Till detta serverades: pitabröd, lustiga såser, pommes frites, ris och ett antal smakliga arabiska smårätter av obestämd art. En måltid helt i min stil. Gräsätarna var inte lika nöjda.

Uppstod en viss diskussion med kyparna när drickan skulle betalas. Den ingick tydligen inte i paketpriset, varpå hela gruppen fick hosta upp en dollar var. Förutom jag, befann mig på den sanitära inrättningen under hela förloppet och missade såväl diskussion som betalning. Sparade en dollar, och kände mig rik.

 
Jane och Dave frossar i Baalbek
       
 

På husväggarna var planscher uppklistrade med bilder på självmordsbombare och den förödelse och död som deras ”martyrskap” resulterat i bland oskyddade israeliska civila.

   

Kändes så otroligt fel att konfronteras med en bild tagen några minuter efter att en bomb briserat: kroppsdelar, blodiga och skadade offer, ambulanser och allmänt kaos; och mitt i allt lidande en infälld bild på en söt tjej i tjugoårsåldern poserandes med en AK- 47. Här var hon hyllad martyr och odödlig frihetskämpe, i västerländsk media en namnlös självmordbombare och i Israel en hatad terrorist och kallblodig mördare. På gatorna där affisherna var uppsatta, lekte barn.

Vi lämnade det av hat inpyrda Baalbek och tog sikte på landets huvudstad Beirut, som låg på andra sidan av Libanonbergen - en formidabel mur till bergskedja med toppar på över tretusen meter. Temperaturen sjönk snabbt när bussen åkte uppåt och den klarblåa himlen ersattes av lågt liggande moln, som övergick i en tät grå dimma när krönet nalkades.

 
 

Utanför kunde övergivna betongbunkrar skymtas vid varje kurva, rester från inbördeskrigets dagar. En tid då hårda strider ofta, och regelbundet, stod om kontrollen av vägen som vi färdades på, förbindelselänk mellan Damaskus och Bekaadalen å ena sidan och Beirut på den andra.

Bussen nalkades följaktligen Beirut från ovan. Vi stannade kort vid en utsiktspunkt, varifrån hela staden bredde ut sig nedanför oss, vilandes på kanten till det blå Medelhavet. Mörka moln upptog himlen, kvardröjande orosmoln från en gången tid kanske?

 
 
   

Så där var den då, platsen som för min generation kom att bli själva definitionen på obegripligt krig och randomiserat mänskligt våld. Staden som nära nog imploderade under trycket av det oerhört självdestruktiva inbördes-kriget som rasade under nästan hela åttiotalet och början på nittiotalet.

Få kan hålla reda på alla de fraktioner och nationer som i olika skeden slogs i Beirut: kristna, druser, palestinier, Syrien, Hizbollah, PLO, USA, Israel, Frankrike, Storbritannien, libanesiska armen, shiiter och fler ändå. Eller för den del vilka som stred mot vilka och varför. Gårdagens vän kunde vara dagens fiende. Alla dödade alla och få utomstående förstod varför. Beirut var en plats där mänskligheten blev tokig.

Det hade gått nästan tio år sedan inbördes-

 
Orosmoln flockas fortfarande över Beirut
 
 

kriget slutade och invånarna höll som bäst på att bygga upp sin stad igen. Efter att den i det närmaste hade begått ett utdraget urbant självmord i över ett decennium. Uppbyggnaden gick snabbt, staden är åter på god väg att bli östra Medelhavets handels- och finanscentrum, och dess arkitektoniska pärla. Men våldet ligger hela tiden latent under ytan och starka spänningar kvarstår mellan olika grupper i landet. Som fortfarande är tungt beväpnade.

På vägen in i staden passerades ett tungt monument över krigets vansinne. I ett utbombat flervåningshus hade ett flertal pansarvagnar och en mängd artilleripjäser gjutits in i betong. De för evigt tystade eldrören pekandes upp mot himmelen; evigt bedjande om förlåtelse.

 
 

Bussen körde runt i Beirut samtidigt som våra bägge guider, i munnen på varandra, pekade ut de platser där striderna hade stått som hårdast och alla de osynliga linjer som i ett virrvarr genomkorsat staden, skiljandes olika krigande grupperingar från varandra.

Stannade vid några av de få hus som fortfarande var märkta av kriget. De gick i hela skalan, från helt utbombade av tungt artilleri och attackflyg till smärre skador på fasaderna från finkalibrig eld och granatsplitter.

Efter rundturen bland krigets förödelse släpptes vi av i Beiruts nybyggda centrum för att disponera några timmar på egen hand. Spenderade tiden med att gå upp och ner längs den vackra strandpromenaden. Det var nästan lite Miami känsla över den. Alla tog mig för att vara amerikan och var mycket pratglada. På ett par timmar blev jag inbegripen i minst tio olika konversationer. Alla till sitt innehåll i stort sett identiska:

 
- "Are you from America? Terrible what happend in New York. I like americans"! Från en entusiastisk libanes som högg mig i steget.
- "I am not from America, im from Sweden". Svarade jag av-stannande.
Libanesen tittar misstroget på mig, men skiner snabbt upp.
- "I like Sweden to! Very rich country. I know someone who lives there"!
- "Yes we got some people with libanese origin living in Sweden. They are.."
- "But I hate Israel. I hope all israelis die"!
Pepprat hus
   

Efter detta in- utbrott följde de vanliga standardfrågorna: “Trivdes jag i Beirut?” ”Hur gammal var jag?” ”Vad hade jag för yrke?” ”Var jag gift?” ”Ville jag följa med dem hem på te, mat?” ”Träffa hans familj?”. Efter att ha tvångsmatats med antiisraelisk propaganda, stillat deras nyfikenhet på min person och med stor svårighet undgått att bli kidnappad av det gästfria libanesiska folket mötte jag upp med de andra i gruppen - på McDonald’s.

Det smakade inget vidare. Men de välskrubbade toaletterna ingav viss nostalgi för vad som temporärt hade försakats under den senaste månaden. Planen var sedan att gruppera om oss till ortens Hard Rock Cafe och muntert dricka in natten. Priserna drev dock bort oss därifrån nästan direkt. Lika höga som hemma. Hade visserligen haft en viss hemlängtan till det fredliga Sverige under de senaste dagarna - men inte utifrån den aspekten.

Bussen plockade upp oss vid sjutiden och resan tillbaka påbörjades. Efter att ha passerat gränsen till Syrien kom vi fram till Damaskus tre timmar senare, klockan tio på kvällen. Självfallet var campingplatsen full med tyskar. Det smått fantastiska rotell komplexet hade inkommit med en ny omgång under dagen. Var utmatad och dunsade i sömn. Denna gång under ett träd för att undgå att återigen bli dränkt av daggen.

15 September 2001
Damaskus

Tre sallader och en nattlig krock.
 
 

å natten gjorde en trött Elaine ett frontalangrepp på Dave. Sydafrikanen med det stora röda håret hade sedan resans start haft sin sovplats inne i lastbilen; Martin sov på taket. Då var den alltid bevakad nattetid ifall eventuella kriminella sakletare skulle dyka upp. Sedan Elaine brutit armen hade Dave inbjudit henne att

 

också sova i lastbilens innandöme. Vilket var bättre än att behöva krypa omkring inne i ett tält med den gipsade armen. Samt att det hade separerat Jane och Elaine; som i sin totala brist på samarbetsförmåga hade klöst ögonen ur varandra varje gång de rest sitt tält.

Nu var saken den att Dave hade en utvecklad förmåga att snarka när han sov, någonting som Elaine snart hade blivit medveten om. Att Dave inte heller alltid var så kvick i munnen, utan mer av en funderande natur, stämde också dåligt ihop med Elaines mer raka, inte alltid genomtänkta, kommunikation.
Mitt i natten brast det totalt för Elaine. Snarkandet blev för mycket. Hon började på egen hand ta ner ett tält från lastbilens tak, för att få sova mer ostört. Ett avslastningsföretag som var dömt att misslyckas med bara en brukbar arm. Allt medan hon vräkte stora lass verbal skit över en stackars nyvaken Dave, som inte förstod någonting. Till slut hjälpte Janet Elaine att ta ned ett tält och sätta upp det, men då var skadan redan skedd.

Dagen blev sedan lungn. Tvättade, läste och var allmänt slö på campingen. En välbehövlig dags ledighet från turistandet till förmån för vilande av kropp och själ. Bägge måste vara redo för framtida äventyr och upplevelser, närmast de som väntade i den syriska öknen och Kurdistan. Köpte en nutritionsmässigt obalanserad måltid till lunch i den lilla affären i anslutning till campingen; två Snickers och en burk med kalkonkorv. Som smakade intet och helt saknade tuggmotstånd.

 
   

På eftermiddagen blev det en promenad i omgivningarna för att införskaffa ingredienser till kvällens middag. Samt för att bilda mig en uppfattning om verkligheten i den syriska förorten.

Det var ingen munter estetikupplevelse. Lätt förfallna grågula hus av skokartongsmodell skapade den i förorten obligatoriska konformiteten. Dåligt underhållna gator, med stora hål och små spontant uppkomna sopp-tippar utgjorde gatubilden, grönska saknades helt.

Hittade inte riktigt det jag ville ha på den lokala marknaden, men väl ett antal varor som skulle kunna fungera som surrogat. Samt en tvåkilos säck med chips för tjugofem svenska kronor.

 
Gatuscen i Damaskus
 
 

Hade återigen ett längre samtal med Elaine. Det lät som om hon skulle hoppa av expeditionen dagen efter för att åka hem. En handling som hon hade deklamerat från och till under de senaste två veckorna. Var gång mött med en kvarhållande våg av sympati till följd av den brutna armen, och vanlig artighet, från resten av gruppen. Så icke denna gång. Nattens oprovocerade utbrott mot Dave hade gjort hennes ställning socialt ohållbar.
Så jag stödde hennes beslut. Sa till henne att det nog inte var särskilt bra att korsa Asien i en lastbil och spendera nätterna i tält med en bruten arm. I bakhuvudet fanns väl också att stämningen på lastbilen skulle bli mycket mer problem- och konfliktfri om Elaine reste hem. Den brutna armen gjorde att hon kunde göra det med äran i behåll, i vart fall på hemmafronten.

En tredelad salladsmiddag tillagades: en lokal variant baserad på couscous, en traditionell potatissallad och en tråkig tomatsallad. Bara naturliga ingridienser, ingenting som var förädlat i onödan - allt för att tillmötesgå Janes udda preferenser. Det var hennes sista kväll med expeditionen. Tidigt påföljande morgon skulle hon flyga hem till ett hösttråkigt London. Ingen var missnöjd med det, mer plats i lastbilen och slut på gnället att vi skulle livnära oss på frukt och nötter - likt misslyckade grottmänniskor.

Blev en lugn och avslappnad kväll i goda vänners lag, med ett frenetiskt sugande på vattenpipor. Terje, Kate och Kaya hade under dagen köpt ett par utsmyckade exemplar som suvenirer, samt för att mer kontinuerligt kunna stilla sitt sug efter nikotin. Mängden tobak som köptes, hade räckt till en turkisk armegrupps hela vårmanöver.

 
16 September 2001
Damaskus - Palmyra

Då expeditionen blev mindre färre och kom till en förr populär rastplats.
 

lockan fyra på morgonen bröt Jane slutgiltigt upp. Vaknade till och sa hejdå innan hon åkte iväg i en förbeställd taxi. Det kändes bra. Återgick till sovsäcken för ytterligare några timmars sömn.
På morgonen berättade Elaine för alla att hon också skulle lämna gruppen. Och det skulle ske redan senare

samma dag. Martin skulle släppa av henne inne i centrum av Damaskus innan vi åkte vidare. Efter det nattliga raseriutbrottet mot Dave var övertalningsförsöken för att få henne att stanna mer loja än artiga. Hennes ryggsäck stuvades in i passagerarkabinen, istället för på taket, när campingen lämnades.

Dagens färd började således med att vi körde in till Damaskus för att lämna av Elaine på lämpligt ställe, samt enklare proviantering för lunch. Men Elaine ångrade sig, hon skulle nog stanna på lastbilen trots allt. I vart fall tills den nådde Turkiet. Hon hänvisade luddigt till att det eventuellt kunde bli problem med pappren, eftersom vi hade kommit in i Syrien på ett gemensamt gruppvisum.

Det verkade onekligen som om hon bara hade spelat ett spel för att återigen få oss att energiskt försöka övertala henne att stanna, och glömma angreppet på Dave. När det inte fungerade, och korten synades, var hon inte beredd att stå sitt kast. Elaine hade verkligen målat in sig själv i en social återvändsgränd. Det skulle till bra mycket för att hon skulle få en ny chans att smälta in i gruppen.
 
 

Kurs sattes mot öknen. Stentråkig. Det fanns absolut ingenting att titta på från lastbilen. Bara ett stort ingenting fyllt med smutsgul sten. De största var stora som en knytnäve, de minsta var bara grus. Allting inramat med en glödande värme. Solljuset var intensivt och förstärktes ytterligare av den enfärgade öknen. Ett tag var jag nästan orolig för att bli snöblind, i öknen av alla ställen.

Tråklunch avnjöts på en kal klippa: bröd, ost, tomater, majonnäs och sylt. De två sista påläggen är en engelsk grej som jag inte riktigt hade lyckats förstå, trots flera månader med upprepade försök. Skinka och korv fanns ej längre att köpa till vettigt pris, så luncherna hade blivit mer spartanska under de senaste veckorna.

   
En rätt trist väg
 
  Vid tretiden kom expeditionen fram till den gröna oasen Palmyra med tillhörande stad. Platsen har anor äldre än de flesta städer och fungerade i forna tider som ett viktigt stopp för handelsmännens kamelkaravaner som korsade öknen i såväl öst-västlig riktning som längs syd-nord rutten. Än idag äger Palmyra ekonomiskt existensberättigande främst som ett lämpligt stopp på vägen som korsar den syriska öknen i riktning mot Irak och Baghdad. Och för de magnifika ruinerna från tiden då nästan all handel mellan öst (Kina) och väst (Medelhavet, Europa) passerade genom oasen. På den genom Marco Polos litterära försorg numera legendariska Sidenvägen.  
 
   

Staden var helt död när lastbilen rullade in, inte en människa, kamel eller åsna syntes på gatorna. Kanske inte så konstigt, det var runt fyrtio grader i skuggan och varje individ med det minsta vett i skallen vilade inomhus i närheten av en fläkt.

Dave körde oss, efter Martins instruktion, till ett litet hotell med det för platsen passande namnet ”Sunshine”. Där lyckades han klippa hotellets skylt med lastbilens bakdel när han parkerade.

 
   

Mitt förslag om att ta skylten som trofé och byte blev nedröstat av såväl Dave som Martin; ingen vikingaanda där inte.

Delade ett sparsamt möblerat rum med Matthew och Terje, men innehållandes en livsnödvändig fläkt. Lämnade bara av våra ryggsäckar innan vi förenade oss med resten av gruppen i den matt-

 
Oasen Palmyra
 

och kuddbeströdda lobbyn. Tog sedan inte många minuter innan ett fullskaligt kuddkrig var igång, till den syriska personalens initiala glädje och sociala förskräckelse. Efter att alla fått in, och ta emot ett par rejäla smällar förklarades eldupphör och en bräcklig fred uppstod. Bara för att brytas med jämna mellanrum, när läget var upplagt för en textil rallarsving. Vattenpipan kom fram och lugnet infann sig. Det var alldeles för varmt för någon form av kroppslig aktivitet.

Martin hade ordnat middag på en restaurang inhyst i ett stort beduintält mitt i stan, komplett med en frustande luftkonditionering. En tre rätters måltid dukades fram med linssoppa till förrätt, ett stort fat med en mix av lammkött, ris och starka kryddor till huvudrätt och avslutningsvis stora skivor vattenmelon. Blev mätt, nöjd och belåten.
Terje kände sig risig i magen och gick tillbaks till hotellet för att sova halvvägs in i måltiden. Var det dags för ännu en släng av kollektiv magsjuka?

Trots att fläkten gick för fullt var det obehagligt varmt i vår stenbunker till hotell när vi kom tillbaks. Lyckades ändå falla i sömn.

17 September 2001
Palmyra - Syriska Öknen

Enskilda romantiska rester med topografiska graver och sedan ingenting.
 
 
idig morgon för att besöka den omfattande ruinstad som låg precis bredvid den moderna - allt är relativt - bebyggelsen i Palmyra. Vi körde ut till ruinerna för att äta vår frukost där. Området var öppet för alla och inträde är ett nästan okänt begrepp i Palmyras arkeologiska paradis.
 
 
 

Under tiden som vi förtärde våra smörgåsar blev gruppen och lastbilen omringade av ett antal presumtiva guider och kamelförare. Enligt de sistnämnda var det absolut nödvändigt att se ruinerna ridande på en kamel. Visst, och skall man se Birka bör man rida på en älg och Sidneys operahus kan bara ses från fickan på en känguru. Logiken bakom deras påstående var uppenbart befängd.

Vi verkade vare de enda turisterna i stan, näringen hade enligt de frilansande guiderna totalt dött den senaste veckan. En följd av det förändrade världsläget. Syrien hörde inte direkt till en av USAs främsta allierade och var utpekad som en stat som tränade och finansierade internationell terrorism. Typ riktad mot Israel, som Syrien formellt fortfarande låg i krig med.

 
 
Ett solbränt Palmyra
 
Romerska bågar

En av ”guiderna” hade en innovativ metod för att sälja in sig själv. Först körde han nästan över Janet med sin motorcykel när han trängde sig fram till vårt gemensamma frukostbord. Sedan pekade han på maten och begärde med stor självsäkerhet del av den.

När vi bara, lätt fientligt, tittade på honom började den unga mannen aktivt att sälja in sig själv som en oerhört kunnig guide och enastående tranportör. Han kunde, enligt egen utsago, utan problem ta två personer på sin motorcykel samt kände till allt som fanns att veta om Palmyra och dess historia. Några frågor senare var det uppenbart att killen även kunskapsmässigt var ute och cycklade - han verkade ha lika mycket koll som han hade säljande charm.

Efter frukosten, och efter att ha avböjt alla

  erbjudanden om guidning och kameltransport, angrep vi ruinerna. Deras läge var oerhört romantiskt med öknen flankerandes på tre sidor och den gröna oasen på den fjärde. I bakgrunden, på en ensam klippa, vakade en borg myndigt över såväl det gamla som nya Palmyra. Fotoobjekten var många och kombinationerna fantastiska, de mer virtuella minnesbilderna blev inte dåliga de heller.  
     
 

Palmyra blev fabulöst rikt genom att ta upp tull från Sidenvägens alla karavaner, som passerade oasen på sin interkontinentala resa. Med rikedom kom en allt starkare maktställning, och stadens inflytande över regionen ökade. Kanske ökade den lite för mycket då stadens styrande - med den legendariska drottning Zenobia i täten - drabbades av en inte så liten mängd högmod och storhetsvansinne.

I sin enastående hybris förklarade oasen krig mot romarriket, som då stod på höjden av sin makt, i den befängda tron på seger. En ökenstad utmanade ett väldigt imperium - byggt på legionernas tränade hårdhet och dödliga effektivitet. Palmyra vann några smärre inledande segrar innan det fullständiga - och oundvikliga - nederlaget drabbade staden med all sin kraft.
Det som fanns kvar av den obstinata handelsstaden blev sedan en fjärran militär

   
 

utpost för det segrande romerska imperiet. Befolkningen fördes bort för att säljas på Medelhavets utbudsdrivna slavmarknader.

Ruinerna som idag kan avnjutas i Palmyra härrör främst från denna senare romerska period. Det kunde nästan gissas då ruinområdet genomkorsades av långa rader med välbehållna pelargångar av romersk modell. Och ett exemplar av det antika imperiets arkitektoniska signum framför alla andra fanns placerat i mitten - en välbevarad amfiteater. Smög omkring bland ruinerna i runt en timme. Trängseln vid Ephesos var avlägsen, såg ibland någon från lastbilen eller att en kamelförare såg mig, annars var ensamheten total.

 
     

Det enda objekt som det var nödvändigt att betala inträde för var det stora och välbevarade Baaltemplet. Var ensam i gruppen om att både ha intresset och tillräckligt med syrisk valuta för ett besök.

Enligt mannen i biljetluckan var jag den första västerlänska besökaren på tre dagar. Fick nyckeln till templets gallergrind och instruktioner att hjälpa mig själv in.

För några minuter var således det mäktiga Baaltemplet helt i min makt. Vilket var en konstig upplevelse med tanke på den där en gång dyrkade "gudens" bibliska koppling. Baal var själva definitionen på en avgud, och en av de direkta anledningarna bakom det första budet: - "Du skall icke hava andra gudar vid sidan av mig". Templet var stort och välbevarat, om än

Baaltemplet - berömt från Bibeln
 
 

inte i samma klass som de i Baalbek. Där avguden uppenbart också en gång hade uppmärksammats.

Men känslan av att ha det helt för mig själv var enastående. Här var ett av de största och mest berömda av alla antikens monument, lilla jag och ingenting annat. Inga turister, vakter eller andra källor till irritation och störning fanns innanför grindarna. Jag hade till och med nyckeln i fickan. Hur ofta har något sådant hänt irrande svenskar i modern tid? Ibland är jag mer tacksam än vanligt för alla fantastiska och unika upplevelser som livet bjuder på.

 
 

Gruppen återsamlade vid lastbilen för att åka till ett par till det gamla Palmyra hörande begravningsplatser. Avstånden var inte särskilt stora, vi kunde utan problem ha promenerat, men fanns det en lastbil till vårt förfogande så fanns det.

Den första begravningsplatsen utgjordes av ett tjugotal massivt byggda stentorn i olika höjd. Varje fungerade som evigt och slutgiltigt hem för ungefär trehundra personer. Alla härrörande från samma släkt - på höjden utökade familjegravar.

Självfallet bestegs ett av dem, efter det att stålgrinden in låsts upp av en tjänsteman som anlitat från stadens museum. Fem våningar och flera vackra statyer senare befann vi oss på, det förvånansvärt blåsiga, krönet och beundrade utsikten; oändlig stenöken.

 
På toppen av gravtornet
 
 
 
 
Upplyst tornmö
 
Begravningsplats nummer två låg någon kilometer därifrån och var ett stort underjordiskt rum, som nåddes via en brant trappa. På väggarna fanns flagnade målade porträtt och fack där kropparna av hundratals människor placerats efter sin död. Stämningen var rätt kuslig, våra ficklampor var enda belysningen, ljudet dämpat och vetskapen om att vara omgiven med resterna av tusentals människor, som dyrkat Baal, förnams lätt oroande. Kändes löjligt efteråt, men i likkammaren spänndes sinnena verkligen ovanligt mycket.

Det var konstigt att dessa två kraftigt skiljda former av begravningsteknik hade utvecklats så nära inpå varandra. En sökande sig uppåt mot himlen, den andra djupt ner i marken.

Hela tiden i anslutning till vårt besök följdes vi av en flock med ungar, som försökte sälja vykort. Desperata att bli av med sina varor efter flera dagars turisttorka. Undrade om Bin Laden räknade med att dessa syriska barn skulle bli avlägsna offer för hans mordiska agerande. De hade förlorat sin möjlighet till att tjäna lite extra; för sina familjer kanske en nödvändig inkomst.

 
 
Vi körde efter gravbesöken upp till den på avstånd utseendemäsigt perfekta borgen på klippan. På nära håll var den inget speciellt; lite murar och några torn. Men utsikten därifrån var förstaklassig: precis nedanför borgberget bredde ruinerna av det gamla Palmyra ut sig hela vägen till till det väldiga Bel templet ett par kilometer bort. Så stort var ruinområdet.
   
Bredvid låg oasen fylld med sin prunkande grönska, så avvikande mot den evigt gula omgivande öknen. Bara det moderna Palmyra, med sina fula gråa hus och tråkigt regelbundna stadsplanering, gjorde att bilden inte var fulländad ur ett skönhets perspektiv. Men vad är?
 
 
 
Tony med borgen i fjärran
 
 
   
Elaine och Jules förevigar Palmyra
 
   
Värmen blev därefter så hög att vidare sightseeing blev orimlig. Vår räddning undan den hysteriska ökenhettan var att hyra en pool med trädgård i oasens utkant för resten av eftermiddagen. Satt sedan bara i skuggan och relaxade, med regelbundna avbrott för svalkande dopp.
 

Läste och deltog i den aktivitet som gruppen var bäst på - glatt prat utan meningsfullt innehåll. Dröjde heller inte länge innan tävling uppstod inom den maskulina halvan av gruppen om vem som kunde simma flest längder, om tio meter, under vattnet. Martin vann på fem, Clint och jag slutade på fyra vardera.
Som en extra bonus strök det omkring sällskapliga katter att kela med. Hade skjutit upp min "ingen kontakt med djur" regel till ankomsten till regionen Pakistan/Indien.

Till lunch beställdes pannkakor med fyllning från ett "hål i väggen ställe". På finare restuaranger kallas anrättningen creps. Valde en med kyckling och tomat samt en med mosad banan till dessert. Betydligt bättre än den vanliga smörgåslunchen, som jag hade börjat bli ordentligt trött på vid det här laget.

 
 
   

Martin släpte oss lösa i staden, den moderna, i någon timme. Matgruppen för att anskaffa proviant och vi andra för att bunkra upp med dricka inför öknen. Det nya Palmyra, det av betong, är en sömning småstad som dagtid helt paralyseras av ökenhettan. Ett par hotell och några suvenirbutiker är det enda som avslöjar att staden inte bara är ett tomt namn bland andra på kartan. Krimskramsbodarnas grälla skyltning passade inte alls in i den sömniga stadsbilden, särskilt inte när turisterna hade flytt.

Frekventerade en liten livsmedelsbutik i jakt på lämpligt godis att ha och mumsa på i lastbilen. Hade så långt främst nyttjat pistagenötter, men ville ha möjlighet att variera med någonting sött. Syriska matbutiker var lustiga. De var ungefär lika stora som en traditionell Pressbyrå, men verkar ha en varumängd som motsvarar en normalstor svensk ICA butik. Lokalens volym utnyttjas till bristningsgränsen och butiks-föreståndaren behöver i regel ett par minuter för att leta fram de varor som kunden önskade köpa, någonting som ofta innebar en större flyttningsoperation.

På min förfrågan om sötsaker släpade affärsinnehavaren fram en säck med hårda karameller och signalerade att jag skulle pröva. Det visade sig vara goda syrliga karameler med fruktsmak av den sort som räcker länge. Trodde först att ägaren skämtade när han började förhandla om

 
Dave vid den välsignade poolen
  priset. Han begärde motsvarande etthundratjugofem svenska kronor för ett hekto! Antog jag, med normala svenska referensramar - istället visade sig att han ville ha så mycket för hela förpackningen. Slutade således med att jag kom tillbaka till lastbilen med en femtonkilos säck till godispåse. Min ryggsäck, packad, vägde knappt sexton kilo, inklusive sovsäck. Väckte viss förvåning och munterhet. Efter Palmyra hade jag i vart fall godis så att det borde räcka hela vägen till Nepal.  
   
 

Martin styrde därefter rätt ut i öknen i rak nordlig riktning. Det var dags att pröva lastbilens terräng-gående förmåga. Expeditionen lämnade vägarnas trygghet bakom sig och orienteringen skedde med karta och kompass istället för asfalt och vägskyltar.

Landskapets monotoni var fortfarande respektingivande i sin tråkighet, sten och åter sten. Någon gång ibland kunde något enstaka hus skymtas, eller en flock getter med tillhörande herde. Förstår fortfarande inte vad getterna levde av. Sten?

Vid ett tillfälle åkte vi igenom en samling med hus, som med lite god vilja kunde benämnas by. Ett par ungar började direkt jaga lastbilen när den lite disorganiserat irrade omkring på byns ”gator”. PANG! En av illbattingarna, kanske sju-

 
Den syriska öknen - inte en rolig plats att leva i
 
  åtta år gammal, hade avfyrat, sin med en sten laddade, slangbella genom fönstret bredvid Matthew. Resultatet blev en märkbar buckla på takets insida. Var det Osmar Bin Ladens oäkta barn som vi råkade? Åkte snabbt därifrån, uppenbart som det var att lappsjuka även drabbade ökeninvånare.  
     
 
Ökenlägret ingav en känsla av ensamhet
 

Någonstans ute i öknens ingenstans stannade expeditionen för att sätta upp nattläger. Lång-byxor och kängor var obligatoriskt. Enligt Martin var det gott om skorpioner där ute, av den mycket giftiga varianten.

Enligt guideboken var den syriska öknen en av få platser på jorden där skorpionerna var direkt dödliga för människor. Att sova i tält var därför en självklarhet, även om jag tidigare hade föredragit att sova under bar himmel när tillfälle funnits. Men gillade inte tanken på att någonting kunde krypa in i sovsäcken, särskilt sådant som var dödligt.

Tog heller inte lång tid innan de första skorpionerna observerades, helt osannolikt att de kunde leva ute i detta ingenting. De var små, inte längre än ett långfinger, lätt vitgråa i färgen

och såg allmänt harmlösa ut. Kanske inte var av den supergiftiga varianten, men jag var inte upplagd att pröva min tur och kela med dem.
 
 

Middagen var en riktig fullträff: en röra av ris, grönsaker och grillad kyckling. Såg inte mycket ut för världen men smaken var utmärkt och mättnads-faktorn hög. Plus, det var den tidigare så vegetariskt dedikerade kok-gruppen som var ansvariga för mästerverket. Jag var fortsatt positivt överraskad av deras verksamhet vid lastbilens mobila kök.

Kvällen fördrevs med vattenpipa och godlynt prat om just ingenting, som vanligt. Kanske att skorpioner var mer närvarande i samtalet än de annars brukade vara. När mörkret kom föll temperaturen snabbt. Natten var den kyligaste som vi hade upplevt på lång tid. Sov dock gott i min varma och sköna sovsäck - utan att få in objudna gäster av dödlig natur.

   
Ingenting
 
18 September 2001
Syriska Öknen - Rassafa - Sanli Urfa

Om sönderplundrad knutpunkt, namnkunnigt vatten och smältdegel i grytan.
 
 

et var en läcker känsla att stiga ut från tältet på morgonen och stirra ut i ett absolut nollställt landskap. Den syriska öknen var en plats som verkade ha glömts bort vid skapelsearbetet. Som inte ens hade lämnats halvfärdig, bara en tom intetsägande grund för någonting som senare inte blev av.

 
 

Delar av gruppen hade haft problem med magen under natten, Terje på ett mer aktivt sätt. Hade tydligen inte varit någon rolig upplevelse att flera gånger stappla ut i natten, hela tiden med oron för stickvänliga skorpioner.

På morgonen, vår sista i Arabien, gavs möjlighet för oss passagerare att provköra lastbilen. Platsen var väl vald, det var teoretiskt omöjligt att bli inblandade i någon som helst typ av olycka. Det fanns absolut ingenting att kollidera med - och marken var platt som en pannkaka.
Var ändå kul att få pröva på att framföra det gula monstret. Som inte var direkt svårkörd, men avsaknaden av servo var märkbar vid svängar. En rejäl dos med råstyrka var nödvändigt om lastbilen skulle förmås att ändra riktning. Efter att vi fått leka av oss tog Martin över kommandot av ratten och styrde fortsatt norrut - mot Turkiet.

 
 
 

Efter ett par timmars brummande genom det sterila månlandskapet möttes vi av en märklig syn som tornade upp sig vid horisonten. En stor förfallen ringmur stod bara oväntat där, mitt ute i den ogästvänliga öknen. Efter lite vilt bläddrande i olika guideböcker fastslogs att det var resterna av den gamla handelsstaden Rassafa som expeditionen hade råkat.

Det visade sig att Martin hade siktat på den, men inte sagt något till oss passagerare för att förhöja effekten när ringmuren dök upp i öknen; ibland kunde våra chaufförer vara väldigt omtänksamma. Själv tror jag dock att Martin bara hade glömt bort att informera oss i förväg.

Rassafa var, enligt guideboken, rikt och mäktigt under de första tusen åren efter Jesu födelse, då en populär karavanrutt gick genom staden.

 
Grundligt skövlad och solbränd handelsstad
När orten frodades uppfördes i dess centrum en större basilika till minne av två kristna helgon som verkat i området. Men handelsrutterna tog nya vägar och Rassafas rikedom och betydelse minskade snabbt. Den slutgiltiga under-gången kom när mongolerna plundrade staden. På ett så grundligt och brutalt sätt som bara härjande mongoler kunde göra.
 
 

Av Rassafa finns idag ingenting kvar förutom ringmuren och några svårtydbara rester av basilikan. Det var svårt att tänka sig att det en gång hade funnits en stad full med liv där. Vid vårt besök fanns bara öken och lite staplad sten. Tiden har onekligen sin gång. Fick nästan lite "efter den stora katastrofen vibbar" - dagens Rassafa är en miljö som nog Mad Max skulle känna sig hemma i.

Inte långt därifrån nåddes åter det organiserade vägnätet och öknen lämnades till förmån för det bördiga område som omgav Eufrat. Floden i sig var ingenting särskilt, gav mest ett rätt uttorkat intryck. Ändå pirrade det lite extra i magen när det namnkunniga vattendraget korsades. Upplever det alltid som lite speciellt att

   
 

passera över berömda floder. Själva flödena är oftast rätt trista, men namnen ger en air av betydelse, tidlöshet och naturromantik.

I den sista syriska staden innan gränsen stannade vi för vår avslutande falafel lunch. Kebabland väntade, ett kulinariskt byte som jag inte direkt ogillade.

Bak i lastbilen, precis innan gränsen, sa det plötsligt ett ljudligt blurp från Tony. Hans mage hade spontant blivit väldigt reaktiv och spritt sitt innehåll över en förvånad Tony, hans kläder och närmaste omgivning. Sascha, som upptog en del av denna närmaste omgivning, blev inte glad - att bli nerspydd av sin pojkvän precis innan en gränspassering hör inte till de normala ömhetsbetygelserna; inte ens bland Nya Zeeländare.

 
 
   

Den syriska gränsposteringen var urtypen på en av civilisationen bortglömd utpost. Där tiden gick långsamt och livet bjöd på få överraskningar. Tills vi kom vill säga.

Vakterna hade ingen som helst aning hur de skulle hantera en stor illgul brittisk militärlastbil full med smutsiga (luktade några av dem verkligen spya?) resenärer härrörande från jordens alla hörn. De löste situationen genom en saftig dos med byråkrati i form av stämplade blanketter som skulle fyllas i samt allehanda formella och viktiga procedurer som skulle utföras.

Väntandes på att papperskvarnen skulle mala klart kunde vi

 
 

observera den lilla, men regelbundna, ström med infödingar som utan problem passerade gränsen på cyklar, helt överlastade med varor. Alltid kul att titta på den handel som en gräns automatiskt genererar. Särskilt som en del av de rullande varulagren alltid lämnades som ”gåva” till tjänstemännen vid posteringen.

De uniformerade släppte till slut igenom oss - efter att myndigt ha sparkat på lastbilens hjul. Och vi rullade över till deras turkiska kollegor på andra sidan gränsen.

 

Där höll expeditionen på att göra en riktig praktfadäs. Den höga lastbilen var på god väg att slita ner en stor turkisk flagga som hängde trött över vägen. Defenitivt inte rätt sak att göra i ett starkt nationalistiskt Turkiet. Där det troligtvis var belagt med ett strängt straff att vanhedra den stolta nationens rödvita fana. Tur nog hann Martin tvärbromsa innan han hade ryckt ner flaggan, och säkrat en plats för oss alla i ett mörkt turkiskt fängelse.

 
   
Under tiden som vi väntade på att passen skulle få nya färggranna stämplar kom en pluton turkiska soldater ut för att, under sträng ledning, genomföra ett tufft fyspass. Armhävningar, situps, grodhopp och annat jobbigt genomfördes i högt tempo i den fyrtiogradiga hettan. Orkade knappt titta på de stackars soldaterna, iklädda full uniform - svettigt att vara värnpliktig i Turkiet.  
   
 

Efter någon timmes körning kom vi fram till Sanli Urfa, som en gång varit centralort för den nordligaste, och mest kortlivade, av de fyra korsfararstaterna. Staden bar då det kristet klingande namnet Edessa.

När ottomanerna erövrade staden bytte de namnet till det mer kargt klingande Urfa. Många hundra år senare avslutades namnprocessen efter att invånarna visat stort, och effektivt motstånd, mot den franska ockupationsmakten under första världskrigets slutskede. Atatürk kanaliserade den nyblivna turkiska nationens uppskattning genom att utöka stadens namn till Sanli Urfa, ”strålande” Urfa.

Orten är något av en smältdegel mellan regionens tre kulturer: turkisk, arabisk och kurdisk. De kurdiska männen, särskilt de äldre, bar en iögon-fallande typ av byxor, sydda så att det var som om

 
En moskè i Sanli Urfa - byggd där Abraham, den entroende, påstods ha fötts
 

en säck hängde ner mellan benen på bäraren. Troligtvis var de extremt luftiga - en nödvändighet i det varma klimatet. Men de såg med ett västerländskt öga bra löjliga ut.

Efter en stunds letande lokaliserades ett hotell med rimlig prisnivå och hyfsad standard. Luftkonditioneringen var en skänk från ovan. Martin gnällde lite om priset, men det var ju en del av hans jobb och utgjorde ingenting som hölls emot honom.

När vi andra vilade på rummen rekade Dave ett ställe för middag. Han hittade ett som han tyckte var bra. Kan inte säga att jag höll med honom. Stället var riktigt risigt och buffén som erbjöds var ett dåligt hopkok av mat av den sorten som erbjöds under rubriken rester i min barndoms skolbespisningar.
Bröt snart upp och besökt istället ett riktigt billigt Internetcafé för att skriva några emails och få en bild av hur om-världen mådde. Verkade som om alla nyhetsmedia var överens om att det var Osmar Bin Laden som låg bakom händelserna i USA den elfte september, även om tydliga bevis fortfarande saknades. Samt att han, som USAs nemesis framför alla andra, någonsin, nu vistades som gäst i talibanernas Afghanistan. Vilket definitivt kunde trassla till Pakistan delen av vår resa. Iran verkade dock lugnt och skulle nog inte vara några problem att besöka.