En stunds irrande innan ett bra Internetcafé hittades. Var väldigt nyfiken på resultatet från matchen mellan Sverige och Turkiet i VM-kvalet dagen innan: 2-1 till Sverige, Japan here we comes! Fascinerande hur fjärran sportresultat kunde ge en sådan effektiv injektion av pur lycka. När jag efter en timmes allmänt surfande började leta efter ett växlingskontor var det fortfarande med ett stort leende på läpparna.

Mer jordansk valuta behövdes, men också amerikanska dollar för att användas i Iran. Udda nog var dollarsedlar det enda betalningsmedel som fungerade i mullaland; resecheckar och kreditkort var där noll och intet värda. Transaktionen visade sig inte helt enkel. Först den fjärde banken som besöktes hade amerikanska dollar att sälja, och då först efter en omfattande byråkratisk apparat och generösa avgifter. Varför kunde Akaba inte bara ha ett Forex kontor?

Köpte också ett kilo pistagenötter innan lastbilen återvände till stranden. Hade kommit fram till att de var det optimala lastbilssnackset, efter en hel del praktiskt testande. Nötterna gav sysselsättning för händerna när skalet skulle brytas upp, innehållet smakade gott och restprodukterna kunde slängas ut genom fönstret på lämpliga måltavlor. Ett band av nötskal hade följt lastbilen sedan Istanbul.

Mellan Akaba och stranden låg hamnen. Det var intressant att se alla lastbilar som där hämtade sin last, för att sedan köra rätt ut i öknen - i nordvästlig riktning. Inga jordanska städer finns däråt av betydelse. Endast irakiska.

Det var allmänt känt att efter det första amerikanska Gulfkriget, och de för Irak påföljande sanktionerna, hade Akaba kommit att bli Iraks största hamn. En metod för Saddam att kringå FN sanktionerna och för Jordanien att tjäna pengar.

Gjorde inte mycket mer under resten av dagen. Vi satt i skuggan och läste, drack och pratade om livet, resandet, dess problem och glädjeämnen. Hoppade i vattnet med jämna mellanrum för temporär svalka och avkylning.

Avslutade resans första bok. Tom Clancy’s ”The Bear and the Dragon”, en paranoid helly amerikansk technothriller, klart underhållande, men svår att ta på allvar. Trodde jag då.

Hade ett samtal med Elaine, som med sin brutna arm fått ta emot en hel del sympati från resten av gruppen. Olyckan verkade ha givit henne en andra chans att åter bli accepterad som en medlem i expeditionen.

Det inträffade verkade också ha gjort henne mer ödmjuk, en förutsättning för att det socialt skulle fungera om hon skulle följa med hela, den fortfarande långa, vägen till Kathamandu.

Åter i Damaskus, expeditionen skulle passera staden igen på vägen norrut, planerade Elaine att göra återbesök på sjukhuset där armen hade gipsats. Då skulle det avgöras om det var hemresa eller Kathmandu som gällde. Direkt efter olyckan hade det låtit som hon ville bryta, men i Akaba var det stanna på lastbilen som gällde. Om den syriska läkaren gav sitt klartecken.

Säkert var dock att vi skulle ”förlora” Jane, hon hade bara bokat och betalt för sträckan mellan Istanbul och Damaskus. Skulle inte komma att sakna henne. Hade under den föregående veckan tillämpat tystnadens princip i den riktningen, blev annars bara irriterad när jag pratade med henne. På något konstigt sätt lyckades Jane direkt när hon öppnade munnen, på ett för henne helt omedvetet sätt, att förolämpa antingen mitt land, mina värderingar eller min person. Hon verkade inte vara särskilt smart och det lyste tyvärr, för Jane, ständigt igenom i hennes agerande.

Middagen var ett gastronomiskt och stilistiskt mästerverk; grillspett med ett överdåd av olika objekt att spetsa och grilla. Det märktes att Tony hade en far vars yrke var slaktarens. När det gällde att tillreda kött var han obestridligen kung. Mitt förslag om att sätta honom på permanent kökstjänst röstades dock ned av vegetarianerna.

På kvällen lektes det en mycket australiensisk lek - den ökända hundraklubben. Reglerna var enkla: var deltagare tar en filmburk (en sån där liten svart), fyller den med öl. Häver innehållet, fyller åter på behållaren, väntar en minut, häver innehållet osv. Detta upprepas etthundra gånger. Eller tills deltagaren spyr, då har han/hon förlorat och är ute ur leken.

Ungefär den typ av sysselsättning som kan förväntas uppstå i Australien. Som under tidigare generationer inte direkt har varit berömt för sitt blomstrande kulturliv.

Själv hade jag inga planer att spy, bröt därför självmant efter ett trettiotal tömda behållare. Ibland har jag inga problem att vara chicken. De som valde att fortsätta ”leken” började diskvalificeras när de började komma upp i

trakterna runt nittio behållare - på grund av våldsamma interna eruptioner. Janet ”lyckades” som ensam tjej uppnå den magiska gränsen etthundra. Till slut återstod bara Matthew och Clint, resten hade brutit eller diskats. En tävlan uppstod mellan Europa och de forna kolonierna söder om ekvatorn. Självklart segrade Europa efter det att Clint effektfullt fontänvomerat efter etthundrafyrtio tömda behållare.

Några improviserade brottningsmatcher uppstod för att avgöra de manliga delarna av gruppens inbördes styrke-förhållanden. När resultatet inte helt utföll till Martins fördel var det dags för armbrytning. Visade sig att han tävlat i sporten och hade en teknik som visade sig svårslagen. Att lastbilen inte var utrustad med servo medförde också att hans armar fick regelbunden träning. Med andra ord så förlorade jag - klart.

Åkte med Clint och Jules till Akaba för att handla råvaror till kvällens middag. Frukt och grönsaksmarknaden var häftig och full med liv, färg och massor med stånd placerade på en begränsad yta; stämningen var nästan klaustrofobisk. Ögonen hade under de senaste veckorna vant sig med att nästan bara registrera olika nyanser av gult (sand och sten) och blått (hav och himmel) så det var inte fel med lite grönt och rött.

Favoriten var huvudet från en nydräpt tjur som hängde ovanför ett av grönsaksstånden, marinderandes salladshuvudena därunder droppvis. Det föll sig naturligt att undvika just den säljaren, och inte bara för att göra vegetarianerna i gruppen glada.

Tillbaks på stranden blev det en snorklingstur i Akabavikens erkänt klara vatten. En fantastisk upplevelse, vattnet var fullt med färggranna fiskar och koraller. Det var som att simma i ett av biologi och zoologi välfyllt akvarium. Utan att betala inträde.Trodde inte att jag skulle gilla det så mycket som jag gjorde. Kanske skall ta och utbilda mig till marinbiolog när jag bli pensionär?

Den i många avseenden utmärkta sandstranden i anslutning till vårt läger

Under sökandet efter djupvattenspassagen föll Martin och Terje offer för sjöborrarna och fick behandlas med kokhett vatten av ägaren till strandlägret. En effektiv metod för att bli av med i huden kvardröjande taggar. Det varma vattnet gjorde att de mjuknade och föll ut av sig själva.

Spelade ett parti schack med Terje. Höll på i nästan två timmar innan jag bara inte orkade tänka i värmen (bortförklaring) och gjorde ett par korkade drag - med förlust som följd. Hjärnan var helt utslagen efteråt. Återigen avlades ett tyst löfte om att inte nyttja strategi-spel på den här resan. Blev för engagerad och fick svårt att slappna av efteråt. Plus att jag är en synnerligen dålig förlorare.

Kvällen ägnades till att bara sitta och prata skräp på stranden. Gruppen började känna varandra rätt bra vid det här laget. Och som skara trivdes vi med varandra; med två undantag, Elaine och Jane.

Vi borde väl ha pratat slut för länge sedan, men det var sällan en tyst sekund. Tony och Kate producerade hela tiden snabba oneliners. Tonys var oftast tämligen grova i stilen, medans Kates satir nästan undantagslöst var klockren. Hon hade också förmågan att förstärka ett skämt med ett sprudlande kroppsspråk, ytterligare ökandes dess slagkraft.

Janet tillförde ett mer ”kännande” perspektiv till gruppen, alltid redo att prata och en trygg social klippa. Hon visade också en imponerande okunnighet om sin omvärld, men var alltid nyfiken på att lära sig någonting nytt.

Matthew var rätt lik mig själv, allmänt intresserad av typ allt och betraktandes världen från ett i grunden natur-vetenskapligt analytiskt perspektiv. Producerade med stor inlevelse historier och berättelser på löpande band. Gick oftast lite för sig själv, men hade också ett tydligt behov av att vara med i matchen på lastbilen - och det som skedde i dess anslutning.

Jules framträde och uppförde sig på ett självsäkert sätt, lyste dock ibland igenom att hon var ganska nervös. Trots mer än trettio år fyllda var det lite av pappas snälla flicka, som hade rymt hemifrån, om henne. Anlade gärna något av en syster duktig attityd i konversationer och samtal. Men helt klart en av gruppens främsta dynamos - hon såg till att saker hände, rent konkret.

Clint blev alltid högljudd och hjärtlig när det handlade om ett ämne som intresserade honom, typ rugby, manlig tävlan och festa. Annars var han mest tyst och gick i regel omkring totalt uttråkad på de historiska platser som vi besökte. Men stabil och pålitlig som få. Ofta visandes prov på ett utvecklat sinne för sunt förnuft. Den starka och tyste.

Kaya var i många avseenden naiv i sitt sätt att tänka, men omformulerade ofta problem som verkade otroligt komplicerat till någonting mycket enkelt; en handlingsmänniska som gick direkt på sak. Ett nöje att prata med, för det dök alltid fram de mest oväntade reflextioner och tankar från henns mun. Inte alla helknasiga.

Terje var ofta blasé, den unga norrmannen levde oerhört mycket för stunden. Sökte händelser, inte reflektioner. Alltid rak och munter i tonen - sa alltid vad han tyckte och tänkte.

Sascha var nästan alltid tyst, i vart fall i en grupp, vilket vi nästan alltid var. När hon sade något var det oftast för att lägga band på en uppspelt Tony när han börjarde skämta väl vilt, vilket han nästan alltid gjorde. Hon var sympatisk till sättet och ägde ett sällsynt uppfriskande skratt.

Elaine ville oftast verka som en stor auktoritet när hon sade något. Frågade inte, berättade istället hur det var. Även om det hon sade var helt uppåt väggarna fel. Det var irriterande.

Jane verkade totalt sakna förmåga att förstå hur andra människor kunde uppfatta vad hon sade. En brist som gjorde att hon konstant förolämpade sin omgivning. Att hon verkade förakta allt som hade med rationellt tänkande att göra gjorde också att alla samtal med henne som deltagare hade en tendens att bli något svåra att fokusera. Resonemang och tankekedjor var för henne okända ord. Men ett estetiskt sinneslag hade hon, hennes kommentarer kring konsthantverk och arkitektur var klart relevanta. Och hjälpte i vart fall mig att se både föremål och byggnader på nya sätt. För det var jag tacksam.

Ett roligt fenomen som kunde observeras på kvällarna var alla jordanier som kom till stranden. Folktom under dagarna men efter skymingen välbesökt av badande urinvånare. Helt bakvänt strandbeteende med europeiska mått mätt, men troligtvis mer hälsosamt i längden med tanke på det lokala klimatet.

Men slutligen packade vi ihop våra grejor, och sa adjö till hundvalparna, för att fortsätta vår färd efter en mycket lätt lunch. Aptiten var absolut noll i den femtio gradiga hettan mitt på dagen.

Innan avfärden betalade vi våra kylskåpsräkningar. Egyptiern som drev lägret var djupt imponerad av mängden vätska som hade gått åt under vår tre dagar långa vistelse. Jag tog rekordet, tolv 1,5L vattenflaskor och tjugoen burkar med läsk. Var väl inte så mycket, eller?

Efter ett kort stopp i Akaba stad, vårt tredje, följde Martin efter de fullastade lastbilarna med destination bannlysta Irak. Planen var att efter ett par mil svänga in på en mindre väg för att komma till dagens mål, den berömda Wadi Rum öknen. Nu blev det inte riktigt så. Vägen spärrades av stora rödfärgade betongblock - med motivationen att vägarbeten pågick. Helt om och en ny approach fick sökas.

Vi tvingades åka igenom Akaba ytterligare en gång, den fjärde, och istället följa en väg som gick parallellt med den saudiska gränsen.

Riktigt frustrerande faktiskt, hade inte varit i Saudi och ville gärna föra in det på listan över nationer som besökts. Men då den wahabaistiska oljestaten hade, och har, en minst sagt antiliberal besökspolicy så fick jag inte chansen att göra det - den gången.

Tror i och för sig inte att jag missade särskilt mycket. Det som skymtades av det stängda landet verkade vara precis lika öde, gult och ogästvänligt som det ser ut att vara i kart-böckerna.

Wadi Rum är den del av den vidträckta arabiska öknen som har nått störst

Efter en för oss passagerare omskakande färd, blåmärken och ömande rumpor blev följden, där lastbilen bokstavligt flög fram över sanddynerna, i en hastighet värdig Paris-Dakar rallyt, körde den fast i en sanddyna. Bara ett par hundra meter från beduinernas läger.

Det var hanterbart, vi kunde utan problem gå den sista biten till de svarta tälten med ryggsäckarna. Bärgningen av lastbilen fick bli ett senare projekt.

Vi hälsades välkomna av familjens överhuvud - och en vilt skällande och allmänt aggressiv hund, som tur nog var fastkedjad i en klippvägg. Mannen berättade att klanen planerade att starta upp en större turistverksamhet i den vackra öknen. Idén var att erbjuda logi i genuina mattbekläda beduintält, jeepturer i det förföriska närområdet, kamelsafaris och äkta beduinmat.

Bara några minuter efter ankomsten buntades gruppen in i två terränggående landrovers för en guidad tur i det osannolika landskapet. Vi fick precis plats, det var absolut omöjligt att få in ytterligare en levande själ i något av de fullpackade fordonen.

Trodde jag, precis innan beduinguiderna trampade gasen i botten på sina moderna kameler av plåt hoppade en stor hund in i bilen. Och draperade sig med stor självsäkerhet i mitt knä; flämtandes som bara en jycke i en femtiogradig öken kan göra.

Omgivningen var svindlande; klipporna var både massiva och branta. Deras röda färg lyste starkt i ljuset från den sjunkande solen i stark kontrast till de gyllengula sanddynerna. Vyerna var filmiskt romantiska och i sin multiplicitet till synes oändliga.

Landrovrarna stannade vid någon slags beduinsk

Ur ett militärt taktiskt perspektiv var grytan trygg. Det fanns tre olika vägar som de arabiska upprorsmännen hade kunnat fly via om de turkiska trupperna skulle ha närmat sig lägret i kraft.

Strategiskt hade läget varit genialiskt placerat. Nästan omöjligt att hitta inne i Wadi Rums labyrint av stora berg, slingrande raviner och dalar - men ändå på ett kort avstånd till den för turkarna livsviktiga järnvägen mellan Medina och Damaskus. När tågförbindelsen bröts, med hjälp av upprepade attacker och sprängningar, kunde inte de turkiska trupperna i Arabien underhållas - och den för muslimer så heliga halvön var tvungen att överges.
Och utsikten från den forna lägerplatsen var det inget fel på heller: i bakgrunden reste sig Jebel Rum - som dominerade hela omgivningen med sin topp på nästan tvåtusen meters höjd.

(överreklamerad som solnedgångar brukar vara), till skillnad från det andra, mer försiktigt körda fordonet

Solen gick ner bakom klipporna som för att hedra Lawrence döpts efter titeln på boken som han skrev om arab-upproret, och sitt ledarskap över detsamma: ”The seven pillars of wisdom”. En bok som än idag betraktas som ett standardverk när det gäller praktisk och tillämpad gerillakrigsföring.
Intressant parantes att nämna är att trots att en av Wadi Rums mer spektakulära klippor har namngivits efter boken är det tryckta verket totalförbjudet i Jordanien. Orsak: Lawrence gör vissa insinuationer om att manliga araber, och då beduiner i synnerhet, i visa avseenden hade en något otillbörlig relation till sina getter - av den typen som annars bör begränsas till den egna hustrun. Vår guide försvarade dock den beduinska äran genom att ivrigt utmåla Lawrance som en fullfjädrad, och genomdepraverad, pederast som hade antastat allt och alla som han kom i närheten av under sin äventyrliga tid i Arabien.

På kvällen bjöds det på en riktig, nåja, beduinmiddag. Den inleddes med ett flertal förrätter av varierande kvalitet och känsla av färskhet: ägghalvor, sallader och små grillspett. Huvudrätten, som serverades i en stor glänsande gryta, utgjordes av ris som kokats ihop med ordentliga bitar getkött och rikligt med kryddor. Garanterad mättnad och full belåtenhet. Var sedan genuint tacksam över att beduinerna inte försökte bjuda på någon slags fejkad turistisk dansuppvisning på kvällen. En tyvärr alltför vanlig aktivitet när de turistiska horderna kommer på betalande middagsbesök runt om i världen.

Faktum var att lägret förnams som väldigt äkta. Det verkade faktiskt inte ha varit många turister där före oss, beduinerna försökte inte ens sälja någon form av suvenierer. Orutinerat. Enligt vår guide, och stamälsten tidigare, var vi deras första betalande gäster. Litade inte helt på det påståendet, men så långt från sanningen var det nog inte. Såg tex. inte mycket av kvinnorna i familjen, de höll till i ett tält lite utanför lägret och gjorde sig stort besvär att hålla sig undan.

Efter maten släpade vi upp madrasser till toppen av en sanddyna för att tillbringa natten under stjärnorna. Det var märkbart svalare i öknen än nere i Akaba nattetid. Verkligen underbart att få sova i en mer behaglig temperatur än de senaste nätternas bastu.

Stjärnhimlen var magnifik, hade aldrig sett så många stjärnor som i Wadi Rum. Där fanns inga närliggande städer som smutsade ned natthimlen med sin ständiga belysning. Räknade till hela fjorton stjärnfall innan jag somnade.

Vaknade mitt i natten av att ljus, från något som lät som ett tåg, sakta kom ringlande fram genom öknen. Blev lite förskräckt, hade definitivt inte sett någon räls när vi åkte till lägret. Visste också att den gamla järnvägen mellan Damaskus och Mecka inte hade rullat sedan Lawrence och hans tappra beduinkrigares dagar.

Trots denna kunskap körde definitivt ett svagt upplyst tåg, tämligen tyst, sakta fram genom öknen. Som minst verkade det bara vara någon kilometer bort. Det hela var svårförklarligt, overkligt och inte så lite obehagligt. Låg och tittade på spöktåget länge, innan det slutligen försvann bakom klipporna.

Känslan att åka omkring i detta väglösa ingenting var stark. Världen var så stor, så stor och vår lastbil så liten, så liten. Men bägge var gula.

Vår vilt viftande beduinguide indikerade att Dave skulle stanna vid en av klipporna. Där leddes vi till en begvägg med hällristningar. De föreställde kameler och människor, och var av mycket bra kvalitet. Med guterlala läten, hand och kroppsrörelser tror jag att vår guide försökte förmedla att de var mycket gamla. Tyckte dock att de verkade misstänkt nyproducerade, typ i torsdags.

Nästa stopp var garanterat inte fejkat, en naturlig stenbåge med ett spann på dryga trettio meter och en höjd runt tio. Har sett ett par liknande bågar i den amerikanska västerns fantastiska nationalparker. Där var de mindre, hårt inhägnade och beskådades av stora skaror med präktiga och högljuda jänkare. Den här var enorm och stod mitt ute i ingenstans, onämnd i guideböckerna och bara känd bland beduinerna. Hmm nja, någon guidebok kanske den fanns omnämnd i.

Efter lite klättring kunde stenbågen också bestigas. Gruppen satt på toppen ett tag och fascinerades av öknens gulhet och ogästvänliga skönhet i den brännande solen.

Annars var förmiddagens pärla att sitta på lastbilens tak när den svepte fram bland sanddynerna. Solen var mer än grym, och dess strålar tvingade snart in oss i den mer skyddade passagerarkabinen.

Fronten på lastbilen vändes sedan norrut mot Wadi Musa. Byn som vaktar Mellanösterns kanske främsta turistattraktion - i vart fall av icke religös natur.

På vägen stannade vi i en liten ökenhåla för att proviantera. Samt släppa av vår helnöjda beduinguide. Uppenbart att det här var den roligaste för-middag han hade haft på mycket lång tid.
Framför varje hus stod gamla nötta engelska Landrovers parkerade, inte Volvos eller något annat japanskt tjafs. Här var det rejäla beprövade doningar som gällde.

Stannade för lunch vid en klippa med stilren ökenomgivning. När den enkla smörgåsmåltiden just hade avslutats kom en välklädd representant för den jordanska farbror polisen åkandes - självklart i en Landrover. Uppenbart att bilmärket var i det närmaste jordansk nationell standard, i vart fall i öknen.

Standardfrågorna vilka vi var, vart vi kom från och vart vi skulle ställdes. Som vanligt blev myndighetspersonen inte särskilt mycket klokare av våra svar. Att ett gäng vita kosmopoliter resandes i en gul terränglastbil påstod mitt ute i den arabiska öknen att de är på väg till Himalaya, överskred med all tydlighet polisens referensram, och det med råge.

En snabb blick på en karta gav förklaringen. På något vänster befann vi oss på ettusenfemhundra meters höjd över havet - på toppen av den bergskedja där Wadi Musa låg dold i en dal, vaktandes sin hemlighet.

Väl framme vid målet tog det en stund, och lite trassel, innan Dave lokaliserade hotellet som Martin hade anvisat oss till. Det låg någon kilometer utanför Wadi Musa, och trehundra meter över, på kanten av en smal klipphylla. Gruppen inkvarterades på en grönmålad glasveranda med tjugo madrasser på golvet. Utsikten över by, dal och bergsmassivet som ruvade på Wadi Musas dolda skatt - Petra, var strålande.

För att nå verandan, som låg separat under hotellet, behövde två djupa sprickor passeras. För att komma över dem var ett par skeva brädor utlagda. Smala nog för att att balanssinnet behövde aktiveras, alltid intressant bärandes på en stor ryggsäck.

Den vegetariska matgruppens middag utgjordes av ris och linser. En kombination som

absolut världsklass - och den främsta ickereligiösa i Mellanöstern.

Således visade ingen av oss att vi kom i en tretton personer stark grupp. Istället pratade och uppträde vi enbart som om vi anlände i grupper om två eller tre besökare. Vi var ju trots allt där som individer av egen fri vilja och inte på någon hårt uppstyrd charterresa med tillhörande guide.
Inträdet till Petra var också utan åsneeskort högt, även med svenska mått mätt. För en endags biljett fick jag punga ut med motsvarande trehundra svenska kronor. Väldigt maffigt med tanke på den allmänna prisnivån i regionen.

Morgonen var lite småkylig, särskilt i perspektiv av de senaste dagarnas ökenklimat. Jag huttrade lätt när vi, som dagens första turister, började promenaden till Petra på andra sidan berget.
Först sluttade vägen lätt nedåt och löpte parralelt med den vertikala bergssidan i några hundra meter. På sidorna fanns mindre lämningar efter några av de olika kulturer som huserat och verkat i regionen; utströdda pelare, ristningar och kolumner.

Staden Petra, med sina uthuggna och rikt dekorerade fasader och grottor, byggdes av ett idag i det närmaste okänt folk. Som gick under det fantasieggande namnet Nabataeans.

De började bygga Petra och bearbeta berget runt år 600 fkr, och blev med tiden en smärre stormakt. Rikedom skapades genom handel och stadens extremt skyddade läge, dold mellan två bergskedjor som den var. Nabataenernas Petra erbjöd trygghet i en osäker värld.

Ungefär hundra år efter Kristi födelse intog romarna staden och gjorde den till ett regionalt centrum i sitt medelhavsimperium.

varmt, då det blev i det närmaste omöjligt att genomföra den nödvändiga klättringen

På vägen dit passerades hopar av fasader, direkt uthuggna ur klipporna, och hundratals med grottor innan vi kom ut i den dal som skiljer Petras bägge bergskedjor åt. Där låg de hårt förfallna resterna av den romerska staden. När den hade korsats stod vi vid foten till bergsmassiv nummer två.

Efter en stunds kartrelaterad förvirring lokaliserades klippleden som skulle leda upp till "Klostret". Det togs sedan nästan en timmes klättring, på de grovt uthuggna trappstegen, för att komma upp till toppen.

Det var jobbigt, särskilt som värmen snabbt började göra sig påmind, trots att termometern ännu inte visade på mer än trettio grader.

Kunde bara föreställa mig obehaget att försöka genomföra bestigning på eftermiddagen, då det skulle vara betydligt varmare.

Omgivningen var häftig. Stigen/trapporna letade sig upp i en ytterst osällskaplig terräng. Växtligheten var sparsam och klipporna aggressivt taggiga; inte runda och mjuka som den skandinaviska varianten. Men vackert var det, nya vyer uppstod ständigt och det var med

spänning och nyfikenhet som varje krök rundades och krön nåddes. Naturens sten, var i Petra fantasifull.

Men till slut, efter mycket svett, nåddes toppen - och "Klostret". Den uthuggna fasaden var mycket lik "Skatt-kammaren"; kanske var den på bergstoppen något större i sina dimmensioner. Men "Skattkammarens" storslagna

inramning,i korsningen mellan två djupa klyfter, gjorde den fasaden pampigare än "Klostret" - som inte på samma sätt överskuggade sin omgivning. Inte sagt att det inte var värt den ansträngande klättringen upp för alla trappor. För det var det; med råge.

På toppen var jag tvungen att köpa mig någonting kallt och sött att dricka. En Cola för femton svenska kronor, svindyrt med regionala mått mätt. Men inte med lokala mått, allting i Petra var behäftat med skyhöga priser - särskilt absolut nödvändig dricka. Handlarna verkade, girigt, ha kommit överens om att hålla en prisnivå som låg minst tre gånger högre än den som gällde utanför Petra. Besökarna blev ekonomiska offer på oligopolets skamliga altare.

Utsikten var omfattande, nedanför vår matplatsklippa bredde Arabadalen ut sig, den vi körde igenom någon vecka tidigare, och längre bort skymtades den israeliska Negevöknen. Varifrån vi satt verkade den inte direkt blomma: platt, bränt och livlöst var intrycket. Men det var kanske inte säsong för öken-blommor i september.

På en närliggande bergstopp kunde det vita monument som rests över Arons (Moses bror, han med staven som blev till en orm) påstådda grav och dödsplats skymtas. Platsen lockade, men berget låg en bit bort, och verkade tillräckligt högt för att en bestigning skulle lämnas åt ett eventuellt framtida återbesök i Petra.

Efter att ha vilat på en flat stenhäll i någon timme gick vi ner från berget för att på ett mer systematiskt sätt utforska området. Nästan direkt splittrades gruppen

upp i beståndsdelar; alla hade olika grader av fanatism, intresseområden och värmeresistens. Själv valde jag att tackla Petra på egen hand - för att fritt kunna disponera tiden och mina fötter.

Började sedan att på ett metodiskt sätt gå igenom så stora delar som möjligt av fenomenet Petra. Att hinna med allt på en dag - var en omöjlighet. Startade med resterna av den romerska staden. Där fanns inte många byggnader som det var möjligt att föreställa sig hur de en gång hade sett ut eller vilken funktion de kunde ha haft. Istället var det mest stenhögar och några enstaka kolonner som stack upp här och var. Efter Ephesus krävdes det mer av en romersk ruin för att jag skulle bli imponerad.

Vad som förvånade mig var att det, den senare timmen till trots, var i princip folktomt på turister. Såg i regel alltid ett par tre stycken, men långt ifrån de horder som jag hade förväntat mig i förväg

Fick förklaringen på den sparsamma turist-densiteten senare på kvällen av mannen som jobbade i hotellets reception. – ”Ingen vettig människa besöker Petra i augusti och september, det är alldeles för hett”!

Äntligen en fördel med den höga värmen, den skrämde bort alla andra turister; som annars bara skulle ha varit i vägen för mina foton och tankar.

Vad som däremot inte saknades var turistiskt domesticerade beduiner. De kryssade runt och försökte saluföra en kort kamel eller åsne-

Fick nästan uppfattningen att någon hade målat berget med starkt lysande färger; som en del av något absurt, men mycket modernt, konstverk. Att berget på egen hand kunde anta sådana koloreringar stred mot mitt hemlands landskap och hävd - där berg var av granit och enfärgat grått.

På nära håll blev upplevelsen än starkare, berget var helt spräckligt i rött, gult, vitt och svart. Mönstren som färgerna bildade verkade smått osannolikt att naturen på egen hand hade frambringat - i sten till på köpet.

Efter att ha besökt mången grotta, och beskådat än fler uthuggna monument och fasader, började kroppen känna sig matt i det gassande solskenet. Rörde mig därför, med viss motvilja, i riktning mot ”the Siq” och utgången. Hade med ett evigt rännande under dryga elva timmar nästan sett allt som Petra kunde erbjuda. Trots det kändes det som om jag, utan problem, skulle ha kunnat spendera ett par dagar till i nabataeanernas värld av psykodelisk sten. Ångrade mig lite för att jag inte hade köpt en tvådagars biljett.

Vid "Skattkammaren" stötte jag ihop med Jane. Enligt henne hade alla andra redan återvänt till hotellet, förutom Matthew - som jag nyligen hade sett på väg att bestiga ett av de omkringliggande bergen. Uppenbart driven av en turistisk nyfikenhet som överträffade oss alla. Slog följe med Jane för ännu en magnefik promenad genom ”the Siq”.

Petra är helt klart bland det bästa jag någonsin har upplevt i form av traditionella guideboksriktiga sevärdheter. Ruiner av hög klass, ett dramatiskt klipplandskap, osannolika monument, österländsk mystik, ”the Siq” och de absurda färgskiftningarna i berget skapade ett helhetsintryck som var fullständigt bländande.
Att alla dessa fenomen finns samlade på en plats måste - ses som en oerhört generös gest från högre makt till mänskligheten.

Vandringen åter till entrén blev en smärre pärs i det svaga motlutet och den starka eftermiddagssolen; som gjorde mig nästan blind med sitt intensiva ljus och död i sin hetta.

Precis utanför entréområdet låg ett stort lyxhotell, som tillhörde en kedja vid namn Mövenpick. Kopplingen gjordes snart mentalt mellan hotell-kedjans namn och den exklusiva glasstillverkaren - i vart fall relativt frysdisken på Konsum. Kanske var det samma koncern? Kanske fanns det glass av god kvalité, och hög vaniljhalt, inom räckhåll?
Det fanns det, och inne på anläggningen fann vi en välutrustad glassbar. Det var inte billigt, men det var en i sammanhanget obetydlig komplikation. Frossa i glas upplevdes då som ett alldeles korrekt livs-mål och smaken av den kalla glassen besvarade frågan: ”Vad är meningen med livet?”

Mötte Matthew utanför glasshotellet. Han var liksom jag, och Jane, uppskruvad och exalterad av dagens upplevelser. Vi delade den mini-buss som hade beställts till klockan sex för att ta gruppen åter till hotellet. De andra hade slängt in handduken vid en tidigare tidpunkt och själva ordnat sin återtransport.

Standard pasta och sås till middag, innan vi bänkade oss i hotellets lobby för att se ”Indiana Jones and the Last Crusade” på video. Bara för att i slutscenerna (som utspelar sig i Petra) kunna få chansen att säga: - "Jag var där idag". Men vi fick inte den chansen, de scenerna hade tittats på så många gånger att bandet, precis där, var helt utnött och raderat. Snopet.

Spenderade kvällen tillsammans med andra gäster på hotellet. Fick bra kontakt med en amerikan från New York. Han hade under en månads tid rest runt i Syrien och Jordanien; och överväldigats av den arabiska gästfriheten - dagen efter skulle han påbörja sin hemresa.

Efter ett tag initierades en omgång med australiensiska lekar. Rasade efter ett par timmar i säng efter en bra och välfylld dag.