Kapitel 4

Levantens Värme
 
31 Augusti 2001
Gränsen Turkiet/Syrien - Aleppo

Med en speedad aussie och bensindrivna åsnor eldas likasinnade.
   
 
et var en kort körning till gränsen från vår övernattningsplats. På vägsträckan precis innan gränspasseringen pågick en intressant företeelse. En lång rad av lastbilar stod parkerad längs vägkanten. Kring dem rådde en febril aktivitet, då chaufförerna, med primitiva metoder, fyllde på bränsle i sina stora bensintankar. Bränslet i
 
sin tur kom ned från bergen i form av män med åsnor. Där djuren var överlastade med drivmedel i alla upptänkliga kärl; allt från stora oljefat till plastkassar fyllda med PET flaskor. Vi såg kollektivt ut som stora frågetecken innan Martin förklarade fenomenet för oss:
           
Initialt rådde förhållandet:

PTurkiet(Bensin) >> PSyrien(Bensin)

En stor mängd, för den turkiska staten obeskattad, bensin transporterades således i lastbilarnas tankar från Syrien till Turkiet. Turkiska myndigheter införde därför tull på bensin. Som gjorde att följande samband rådde i teorin:

PTurkiet(Bensin) = PSyrien(Bensin) +TTurkiet(Tull)

Men marknadskrafterna verkar som alltid mot statlig inblandning iform av skatter och tullar. I gränsområdet representerades marknadskrafterna av män med åsnor och kärl. Följande ekvation råder därför numera för att beskriva den faktiska situationen:

PTurkiet(Bensin) > PSyrien(Bensin) +PMan med Åsna(Transporttjänst bensin Syrien till Turkiet på obemärkt stig)

Ty,

TTurkiet(Tull) > PMan med Åsna(Transporttjänst)

Där P står för price (pris) och T för toll (tull).

 
Att passera den turkiska sidan av gränsen medförde inga problem. Inträdet i Syrien var knepigare. För att som grupp komma in i landet måste det nödvändiga pappersarbetet skötas av en agent; utsänd från någon form av syrisk turistvårdande myndighet. Naturligtvis var inte vår, i förväg beställda och tilldelade, agent vid gränsposteringen när vi ankom.

Han kom först efter att vi hade spenderat två timmar väntandes i ingenmansland - i ökenhetta. Det var en stor och ljudlig man; som bjöd på en mängd mer eller mindre trovärdiga ursäkter för sin sena ankomst. Han gav den sortens självsäkra intryck som bara lögnaktiga representanter från diktaturstater kan utstråla. Där sanning är någonting relativt och förbehållet dem som håller i piskan.

Under vår varma väntan dök en annan ”overland” lastbil upp. Den hade legat oss i hasorna under de senaste två veckorna. På alla våra turkiska destinationer hade det ryktats om att den skulle komma dagen efter oss - eller bara senare samma kväll. Men inte hade vi sett någon annan lastbil med långfärdsresenärer; förrän där, på den värme-plågade syriska gränsposteringen. Det var en blå Encounter truck med bara sex passagerare och en chaufför. De skulle i princip följa samma rutt som oss till Kathmandu, men på kortare tid och med några genvägar. För stunden var de på väg till Kairo för att hämta upp ytterligare fjorton passagerare - det verkade som om det skulle bli trångt på flaket deras, där det för tillfället verkade överdådigt rymligt.

Den andra lastbilen verkade onekligen större, bekvämare och bättre utrustad än vår gula kub. Vi tröstade oss dock med att vår lastbils framkomlighet var överlägsen deras långtradare - när vi avundsjukt glodde på deras, relativt vår, rullande lyxgondol. Att Encounters resa kostade femtio procent mer än vår förklarade eventuella skillnader i komfort. Nåja, vi ägnade oss inte åt den här typen av resa för att pengar skulle dämpa vår upplevelse med en massa bomull och onödig lyx. Utmaningar, svårigheter och spartansk levnadsföring förhöjer bara en resas långsiktiga värde - såväl i form av annorlunda minnen som i en stärkt karaktär.

Chauffören på det andra overland fordonet var speciell. En australiensare som totalt verkade sakna sociala hämningar och självkontroll. Direkt när han såg vår lastbil inviterade han sig själv att hoppa upp där bak; och började direkt hålla låda. På en otroligt bred aussie dialekt följde sedan en ohejdbar ström med frågor, konstateranden och fullständigt hysteriska anekdoter:

 
  Jag heter Brad...de kallar mig för freak…vad är det här för en lastbil…vem är er chaufför..aldrig hört talas om honom, mate… drog er första ledare med era pengar..HA-HA..det var den bästa idén jag hört på länge…en gul lastbil, varför det…arton veckor… försöker ni slå någon slags rekord…Aleppo, dit är vi också på väg…och då brände jag bara rätt genom vägbommen, har man en femton ton tung lastbil så har man, eller hur mate…jag var så knökfull att jag inte såg skillnaden på lastbilen och en trabant…Mel Gibson är en jävla looser…mina passagerare är skittråkiga…men ni verkar coola typer…funderar på att köpa en jak och börja uppfödning hemma…nä nu måste jag tillbaks till min skock med höns…men vi äter middag och festar tillsammans ikväll…bye mates!  
 
När han hade hoppat ur tittade vi bara tyst på varandra under en lång stund. Innan Jules tyst bad om ursäkt på den australiensiska nationens vägnar. Försäkrandes att det bara var ett fåtal av hennes landsmän som hade denna utvecklade nivå av social kompetens. Martin, som hade hört de sista minuterarna av ordfyrverkeriet, verkade inte riktigt veta hur han skulle ställa sig till denna verbala Duracell kanin. Det hade slutat med att också han stod och försökte hänga med, samt besvara de frågor som Brad i rask takt levererade om lastbilens prestanda och vår planerade färdväg.
 
 

Efter det att gränsen, med tillhörande byråkrati och stämplande, passerats var det bara ett par timmars körning till expeditionens första anhalt i Syrien - den uråldriga staden Aleppo. Om besökaren får tro stadens invånare är det världens äldsta kontinuerligt bebodda plats. Ett påstående som dock inte till fullo delas av lärde historiker - med annat hemviste än Aleppo.

 
  Landskapet på vägen dit var inte särskilt upphetsande. Ett sönderbränt gulaktigt stenlandskap, med mängder av sopor spridda längs vägens sidor. Nu vet jag i vart fall var all världens bortslängda plastpåsar möter sin grav. Allting i Syrien verkade vara täckt med ett lager av strimlade och söndertrasade engångsplastpåsar, icke biologiskt nedbrytbara. Det var nära att jag blev troende miljöaktivist på fläcken.  
 
  Väl framme i Aleppo inkvarterades vi på det fantasifullt namngivna hotell Syria. Som, i linje med resten av landet, verkade ha sett sina bästa dagar. Naturligtvis låg mitt rum högst upp. Sex våningar, hiss saknade, med packning i fyrtio gradig hetta påverkade dramatiskt klädernas fuktighetsnivå. Rummet var inte stort, men hade en någorlunda bekväm säng och en magisk takfläkt som gjorde livet möjligt att leva. Toaletten, tillika duschen, var intressant. På    
 
 

grund av utrymmesbrist var det nödvändigt att vid nyttjande av den sitsnämnda att sitta på den förstnämnda - en löjlig, men praktisk konstruktion.

 
 

Var trött och lite hängig, tog därför en tupplur istället för att vara en god resenär och se staden. I efterhand har jag förstått att ett felaktigt beslut fattades. Lockad som jag var av en mjuk säng och en kylande fläkt. Min kroppsliga dekadans gjorde att jag inte såg Aleppos berömda citadell annat än på avstånd, att jag inte vimlade i de myllrande basarerna (vilka i och för sig var stängda då det var fredag) eller såg stadens staty av landsfadern (tillika diktatorn - de brukar vara det landsfäderna) Assad.

 
    Innan vi gick ut på kvällen, för att äta och umgås med den blå lastbilens folk, hade jag ett jobbigt samtal med Elaine. Jag var vid det laget den enda, förutom chaufförerna, som fortfarande upprätthöll en hyfsat normal relation till henne. De andra bemötte henne bara med tystnad, undvikanden och enstaviga svar. Elaine var märkbart deprimerad över situationen som hade uppstått. Förstod det, att bli behandlad som luft av så många måste vara oerhört frustrerande och påfrestande. Hon var medveten om  
att hennes agerande under den första veckan efter Istanbul hade

varit en fullständig katastrof. Enligt egen utsago saknade hon helt erfarenhet att vara och leva i grupp sedan tidigare. Hon var lite av en enstöring på hemmaplan. Den sociala stressen i början av expeditionen hade blivit större än hon hade kunnat hantera. Hon ville så gärna snabbt bli en del av gruppen, och hade helt enkelt försökt för mycket. Viljan att bli accepterad hade istället blivit till intrång, okänslighet och tåtrampande.

Rådde henne att ta några rejäla steg tillbaka och tona ner sin attityd något - och inte tvinga den på sin omgivning, som hon hade gjort tidigare. Försökte låta positiv och uppmuntrande; allt skulle bli bra, se framåt etc. Men innerst inne trodde jag att det skulle bli nödvändigt för henna att lämna lastbilen, i en inte alltför avlägsen framtid. Att motsättningarna mellan henne och resten av gruppen hade blivit alltför stora.

Efter det jobbiga samtalet anslöt vi oss till de andra. Tillsammans med Brads grupp marscherades det, oordnat, till en närbelägen restaurang. Den låg på ett tak med utsikt över ett inte alltför väl upplyst Aleppo. Citadellet badade dock i ljus, där det mäktigt ståtade på en kulle ovanför staden - lite som ett grekiskt Akropolis.

 

Maten var furstlig, i vart fall för någon med mina köttsliga smakpreferenser. Kyckling, lamm och biffkött serverat på stora fat med massor av tillbehör, såser och en rejäl hög med pitabröd. Gör din egen kebab var temat. Eller i mitt fall, gör dina egna kebaber. Vegetarianerna var inte fullt lika förtjusta över det mästerliga konceptet.

Den andra lastbilsgruppen var inte direkt några muntergökar - de satte sig i en liten tyst klump vid ena änden av långbordet och hade intern klubb. Undantaget var Brad, chauffören som vi redan hade stiftat bekantskap med. Han

 
 

var helt sjövild. Lyckan över att möta nya ansikten, som ännu inte hört hans egenupplevda brutalhistorier, var mer än märkbar. Trodde ett tag att han skulle drabbas av intern härdsmälta i sin kommunikativa iver. Flödet av gester och ord på skruvad australiensisk dialekt var likt en kraftig norrlänsk vårflod. Fullständigt ostoppbart.

När maten hade ätits upp, och alla var mätta och belåtna, beställdes det in en stor vattenpippa som fick gå laget runt. Den var populär, särskilt bland de före detta rökarna i gruppen. De var många, och nydöpta. För då lastbilen passerade gränsen till Syrien slöt nikotinisterna på lastbilen en pakt om att de från denna punkt skulle upphöra med cigaretter. Så Terje, Kaya, Tony och Sascha gick istället med stor energi in för denna gemytliga arabiska vana, som inte var sanktionerad av vare sig Marlbrou, Prince eller Camel.

 

Allt gick bra - tills det var Daves tur med pipan. Istället för att suga in röken, som man skall göra, blåste han i mun-stycket. Kraftfullt, likt en bälg. Resultatet blev att pipan slocknade och att den glödande kolen, som drev den, flög iväg i alla riktningar. De smärre bränder som uppstod på stolar, bord och i kläderna på en tjej, från den andra gruppen, kunde dock utan några större problem släckas med den vätska som fanns på bordet. Dave var lätt skamsen efteråt, hävdade att han visst visste hur man rökte pipa. Att det hade varit ett försök att skämta - en blåsning. Visst, det trodde vi på.
Åter till hotellet vid ett snåret. Det var konstigt, och rätt trist, att somna med ett solit tak ovanför huvudet.

1 September 2001
Aleppo - Hama - Crac de Chevalier

Om knirrande vatten och ett välförsvarat läger.
 
 
rån Aleppo, som lämnades tidigt på morgonen, körde vi rakt söderut. Landskapet var ur utsiktssynpunkt tråkigt och enahanda, allting var bara en stor gulgrå färglöshet. Istället för friska gräsmattor, buskar och träd fanns bara sophögar, plastpåsar, stenängar, grus, medelstora stenar och stora bumlingar att titta på. Den
 
rådande arkitekturen var lika fantasilös som den omgivande naturen; alla hus såg ut som nötta och blekgrå sko-kartonger. De var hårda, fyrkantiga och avskalade.
 
    Över allt detta vakade massor av ständigt stränga porträtt av de manliga medlemmarna i härskarfamiljen Assad.  
   

De vanligaste föreställde pappa Assad, som på odemokratiskt militärt vis grep makten i Syrien i början på sjuttiotalet. Därefter styrde han landet med obenhörlig och totalitär järnhand (godtycklig statsbrutalitet, fängslande av oppositionella, tortyr, hatpropaganda, censur av media etc.) till sin död något år innan vår ankomst.

Porträttet av hans äldsta son såg ut som en idolbild av en amerikansk B- filmstjärna från åttiotalet. Iklädd grönspräcklig kamouflage uniform, svarta solglasögon och tre dagars skäggstubb förkroppsligade han det moderna arabiska machoidealet. Han hade varit den självklara tronföljaren efter pappa Assad och skolats sedan tidig ålder till den framtida rollen som diktator. Men snabba bilar, hänsynslös körning och förakt av trafikregler var självfallet en del av hans leverna som bortskämd tronföljare.

 
    Så en tvär kurva senare stod den yngsta sonen först i den Syriska tronföljden, och raskt sattes även hans nunna upp på alla väggar. Att Syrien till namnet var en republik, och inte ett arvkungarike, ställde inte till några som helst problem när Assads son Basher direkt efter faderns död blev utsedd till landets enväldiga president. Ärva ett presidentskap, kan man göra det? Förutom då i det, republikanska, USA förstås.  
Basher och pappa Assad
 
 

Syrien betraktas idag, i västvärlden, som en av det globala samfundets smutsigaste pariastater. Landet anklagas regelbundet för att organisera, utbilda och finansiera terrorister. I Syrien anses ”terroristerna” som kämpar i landets, till synes eviga, kamp mot de senaste sextio årens ärkefiende, Israel. Som sedan 1967 ockuperar syriskt territorium i form av de strategiskt viktiga Golanhöjderna. Den absoluta sanningen ligger, som så ofta, i betraktarens ögon.

Martin stannade lastbilen i en smärre stad för att den dagens matgrupp skulle kunna köpa råvaror. Där bekräftades att expeditionen verkligen hade lämnat västerlandet bakom sig och att verkligheten hade förbytts till orientens annorlundaskap. Myllret på gatorna var intensivt. Kläderna var annorlunda, många av männen bar jellaban, den traditionella arabiska vita kläddräkten, vissa av kvinnorna var kläda i heltäckande svarta chadors.

 
Allting såldes på gatan: levande kycklingar, blodiga gethuvuden, grönsaker, skor och idolporträtt av familjen Assad.
 

Vi stack kraftigt ut, och blev snart varse om att det inte var ofta som en grupp västerlänningar i gul lastbil dök upp i den lilla staden. Men när den initiala osäkerheten hade lagt sig möttes vi av en hejdlös gästfrihet och nyfikenhet. Sällan hade jag fått så många erbjudanden om att ta en kopp te med okända, till synes ärliga människor, som under den halvtimme som vi vandrade runt i stadens centrum. Jag skulle dock bli van, överväldigande gästfrihet var ett signum i regionen.

Tidig eftermiddag stannade vi till i staden Hama vid floden Orontes. Lunch och beskådande av de berömda vattenhjulen, norias, stod på programmet. Solen stod i zenit på en klarblå himmel och det var varmt, typ väldigt varmt - fyrtio grader plus, när Martin gav oss en timma att göra staden på.

Vattenhjulen snurrade sakta där de stod centralt placerade i en vital och vältrimmad park. Det var skönt att få beskåda och njuta av grönska efter att ha stirrat på den fantasilösa syriska färgskalan i ett par dagar.

De helt i trä byggda kraftgeneratorerna var med sina tjugo meter i diameter visuellt anslående. I Hama hade varit ett kraftcentrum som få långt innan den industriella revolutionens motorer och turbiner erövrade världen. Det knirrande lätet som spreds då vattnet tvingade hjulen att snurra försatte, i kombination med den mantra liknande rörelsen, betraktaren i ett avslappnat sinnestillstånd.

Vad som inte var rogivande var den femton minuter långa promenad som företogs för att se ytterligare ett, mer avlägset beläget vattenhjul. Värdet av att se detta var litet, när vi redan hade sett sex andra inne i

Uråldrigt träigt kraftverk
 

centrum. Den halvtimmeslånga promenaden fram och tillbaka var däremot nästan dödlig i den höga temperaturen.

 
 

Ett par falafel och en flaska kyld dryck från en "hål i väggen" restaurang ökade dock snabbt mitt fysiska väl-befinnande. Att priset på lunchen kostade mindre än hälften av en burk Cola hemma gjorde inte måltiden sämre.

Det var svårt att tänka sig att den här lilla, småslumrande, orten hade varit skådeplatsen för ett misslyckat, synnerligen blodigt, uppror mot regimen Assad i början på åttiotalet. Över tjugofemtusen människor beräknas ha dödats när upproret krossats med massiv och överväldigande eldkraft. De flesta offren utan någon som helst koppling till revolten, de hade bara varit på fel plats vid fel tidpunkt. Hela Hamas stadskärna blev i princip förintad då tungt artilleri och bombflyg sattes in mot upprorsmännens sista fäste. Idag finns inga spår kvar av den då i det närmaste totala förödelsen, allt var återuppbyggt - och väggarna täcktes åter av bilder på bistra Assads.

 
 
   

Kosan styrdes mot den välbevarade korsfararborgen Crac de Chavalier. En av de mest inflytelserika av de borgar av sten som de kristna besökarna byggde som styrkepunkter i det heliga landet under korstågens våldsamma epok.

Borgen dominerarde fullständigt det omgivande landskapet. Tronandes mäktigt på toppen av ett tusen meter högt berg. Den gav ett bastant, kompromisslöst och orubbligt intryck när den närmades underifrån. Lastbilen fick kämpa i nästan en timme med de långa och sega uppförsluten.

Vi stannade och upprättade bas i anslutning till restaurangen som ensam låg granne med borgen uppe på krönet. Den hade det välklingande namnet ”Riddarna runt det runda bordet”. Som logi bredde vi ut våra liggunderlag och sovsäckar på resturangens tak; som nåddes med en ranglig stege, hemmagjord. Den verkade lika stabil som styrsystemet på ett JAS flygplan.

Lastbilen sedd från ovan
   

Utsikten från taket över den omgivande geografin var superb, många mil i alla håll och riktningar. Riddarna hade från berget utan problem kunnat övervaka handelsvägarna mellan det inre av Syrien och Medelhavskusten, som kunde skymtas i fjärran.

 
 
 

Middagen var mindre rolig, grönsaksröra från den vegetariska kokgruppen (Matthew, Kate och Kaya). Terje och jag klagade högljutt, maten var enligt vår mening i det närmaste oätlig. Bara en massa konstiga gröna och röda prylar som hade kokats ihop till en obehaglig biologisk sörja.

   

Av artighetsskäl, och för att undvika onödiga konflikter, utrycktes dock vårt missnöje på skandinaviska - ville ju inte såra någon i onödan.

På kvällen satt vi på taket och trakterade en vattenpippa som lånats från restuarangen. I bakgrunden hördes ljudet av trummor. I byn nedanför borgen firades fest och bröllop.

Först när det värsta larmet tystnat letade jag upp ett

Godnatt riddarborgen...
 
  ensligt hörn av taket för att sova. Naturligtvis det hörn som var närmast Crac de Chavalier. Kändes bra att somna brevid borgarnas borg och under den rika arabiska stjärnhimlen  
2 September 2001
Crac de Chevalier - Damaskus

Då jag blev en förevigad korsriddare.
 
  n guide anlitades på morgonen för att visa oss det forna riddarfästet och ge den döda stenen liv med mustiga och blodiga skildringar från dess dramatiska historia.  
 
   

Arbetet med att bygga Crac påbörjades nästan direkt efter att det heliga landet erövrats av de, temporärt, segrande korsfararna i slutet på tusentalet.

Borgen stod sedan under kontroll av Johanniter- riddarna. En av de två militariserade munkordnar som utgjorde stommen i kristenhetens väpnade styrka i de av korsfararna nyupprättade konungarikena i Levanten. Tempelriddarna var den andra organisationen av svärdssvingande munkar i korsets namn.

Under de drygt hundra år som den västerlänska kristen-heten kontrollerade Levantens kustområden byggde riddarna ständigt ut sitt fäste - tills det blev i princip ointagligt enligt den tidens, krutlösa, angreppsmetoder.

 
Mäktig som få
   
 
Borgherren
 
 

Crac de Chevalier kom att bli en hörnpunkt i försvaret av det heliga landet när de enade muslimska styrkorna, under Salladins militärt kompetenta ledning, gick till offensiven för att slänga ut de kristna inkräktarna i havet.

På grund av dekadans, inkompetens, samarbetsproblem och en oerhörd numerisk underlägsenhet förlorades den ena efter den andra av kristenhetens borgar och städer i de nyupprättade konungarikena. Även staden framför alla andra, Jerusalem, föll år 1187 till den kurdiska härförarens segerrika muslimska arméer.

 
 
 

Men den tvåtusen man starka garnisonen i Crac de Chevalier höll ut. Trots alla de anfall och belägringar som den utsattes för av den annars så segerrike Salladin.

Det var först hundra år senare, när korsfararnas sista fästen vid kusten föll, som de sista fyrtio(!) försvararna i borgen slutligen gav upp - till en här på tiotusentals välutrustade arabiska krigare. Kapitulationen skedde således med hedern i behåll.

Fasad mot den inre borggården
 
  Vår guidade rundvandring, varandes i ungefär nittio minuter, började med att vi ledde in genom borgens tunga och imposanta valv till ingång. Sedan dirigerades gruppen över breda borggårdar, genom stora samlingssalar, ner i djupa fängelsehålor och upp i höga torn - samtidigt som borgens historia livfullt berättades.  
  När guiden var klar hade vi i sanningen sett varje liten vrå av Crac de Chevalier. Och fått oss berättat om var liten batalj som skett i dess anslutning. Borgarnas borg uppfyllde verkligen var pojkes drömmar om hur en riktig medeltida fortifikation skall se ut och vara.  
 
 

Då Syrien inte är särskilt populärt som turistland var vi de enda besökare som denna morgon besökte fästet på berget.

 

Men vi var inte ensamma om borgen för det. Teamet bakom den kommande syriska storfilmen "Salladin" använde dess storslagna miljöer för att spela in några viktiga scener. Delar av Crac var således smällfull med allt det som hör en filminspelning till: skådespelare, statister, kamerautrustning, dekor etc.

Vår guide hade med stor skickligt och takt undvikit den plats i borgen där teamet för tillfället spelade in under vår rundvandring. Självfallet gick vi direkt efter avslutad tur dit för att checka läget. Det är ju inte direkt var dag som det ges möjlighet att se hur en syrisk stor-produktion för den vita duken blir till.

Jag har sällan sett en så exalterad person som den lätt

Det inre fästet - the Keep
knubbiga arabiska man (nja, undantaget alla matt-    
försäljare i Turkiet då) som direkt kom springande när vi nådde hans blickfång. Det visade sig att han var en regissör i sjunde himlen - här kom ett gäng bleka storväxta killar som på beställning. Varav några till på köpet hade blonda kalufser! Kunde han ha sådan tur?  
 
   

Raskt blev vi involverade som korsfarare/statister. Med en hållfasta ringbrynja av virkad bomull, en stark sköld i balsaträ och ett skarpslipat svärd i målad plast sprang jag några gånger fram och tillbaks över den lilla borggården brölandes nordeuropeiska stridsvrål.

Men snart var vi tvungna att lämna vår, troligtvis lysande framtid, inom den syriska filmindustrin. Resan mot Kathmandu måste fortsätta i jakt på nya unika upplevelser. Martin väntade otåligt vid lastbilen.

 

Men jag har iklädd ringbrynja, märkt med det röda korset på bröstet, och med svärdet i fast hand sprungit i strid mot de otrogna. Detta i det som en gång var korsriddarnas främsta fäste i det heliga landet. Arn någon?

Fortfarande med vårt rättfärdiga blod i svalning efter morgonens drabbning stannade Martin efter någon timmes körning i staden Homs för proviantering och lunch. Löjligt billig falafel och lokal kolsyrad dryck. Coca Cola, och relaterade amerikanska drycker, gick inte att köpa. Då företaget sålde sina produkter i Israel var de automatiskt bannlysta i Syrien. Ekonomiska sanktioner är uppenbarligen inte något som är förbehållet de liberala demokratierna i väst.

Matthew som king of the hill
 
  En ny tyghatt inhandlades. Den tidigare hade dagen innan i ett obevakat ögonblick flugit ut genom lastbilens glaslösa fönster under pågående färd. Borta och tragik. Utan skydd för hjässan blev hjärnan på de breddgraderna, vid den tiden på året, raskt friterad i den starka solen. Det kändes som om jag drabbats av kombinerat värmeslag och solsting bara efter att ha vistas barhuvad några minuter i solen.
 
 
 

Sent på eftermiddagen kom vi fram till staden där det alltid händer, Damaskus. Eller snare till dess skräpiga förorter, där den för övernattning utvalda camping-platsen låg. Närmaste grannen var en kombinerad skrottipp och kyrkogård för halvsekelgamla och totaldemolerade bussar.

Den rostiga grannen till trots var campingen något av en grön oas med en perfekt skött gräsmatta flankerades av skuggande träd och blomstrande rabatter. Allting omgivet av en hög vitputsad tegelmur, som stängde ute de trista omgivningarna. Behöver jag säga att det hade hade blivit ännu varmare?

Av ägaren till campingen fick de engelska delarna av gruppen reda på att de engelska lejonen hade spöat Tyskland med 5-1 kvällen innan i den avgörande matchen för kvalet till fotbolls VM 2002. Engelsmännen var sedan lätt uppskruvade resten av kvällen.

   
Jules, Clint och Terje i Cracs bastanta och välmurade inre
 
     
  Middagen, från min matgrupp, bestod av ris och en curryröra. Själv var jag inte särskilt imponerad av vad vi lagade för mat. Problemet låg i att Jules var livrädd för att bli magsjuk och vägrade därför kategoriskt att tillaga kött. Följden blev tråkig vegetarisk mat.
Kände att jag hade en förkylning under uppsegling; var tung i huvudet, hade svårt att svälja och näsan rann. Gick tidigt i sovsäck och grunnade på hur i helsicke jag hade lyckats med det i det diaboliskt heta klimatet.
 
3 September 2001
Damaskus

Ett brott följs upp med jakt på svarta spöken i åldrande gränder och en glimt av den femte himmelen.
 

å campingplatsen bodde en grupp sällskapliga katter på mer permanent basis. Satte sig någon av oss på gräsmattan kom en eller flera av dem direkt fram och strök sig. Kela ville de väldigt gärna.

 

Vaknade på morgonen av att en katt - vilt jamande - pockade på uppmärksamhet. När jag sömnigt slog upp ögonen satt också mycket riktigt en liten vit tiger stolt invid mitt huvud, med en halvdöd mus i käften. Klockan sa att det var löjligt tidigt, så jag försökte vifta bort den och somna om - inte fick jag det. Cirklande, jamande och ibland vilt lekandes med musen höll katten mig vaken. Ville den att jag skulle tillaga bytet eller?
Tur nog var en tidig morgon planerad för att vi skulle hinna få så mycket tid som möjligt inne i Damaskus innan hettan blev alltför aggressiv. Gick därför upp för att ta en snabb dusch vid sexsnåret. Lämnandes den makabra katten till att trakassera någon annan sömntuta - Janet blev den lyckliga.

När sedan gruppen, i tyst morgonkoma, satt och åt en tidig frukost hände det som inte fick hända. För att komma upp bak på lastbilen var det tvunget att användas en smärre, på lastbilen fastsatt, stege. Daggen, ovanligt riklig, hade gjort dess fotsteg hala. Något som Elaine alltför sent uppmärksammade. Hon halkade någon meter över marken och försökte sedan instinktivt hejda fallet med sina utsträckta armar. Det gick inget vidare. Elaine låg kvar gråtandes på marken, märkbart chockad, tagande sig för ena armen. Hon kunde inte röra den; troligtvis var den bruten.
Under tiden som Janet gjorde iordning en mitella, och försökte lungna Elaine, väcktes Martin, som fortfarande sov tungt på lastbilens tak. Han ringde direkt på en taxi och följde sedan med till närmaste sjukhus för att få armen undersökt, behandlad och eventuellt gipsad. Alla var chockade, men vi var också medvetna om att på resor av den här typen var riskerna för olyckor signifikant större än i den trygga hemmiljön.

Redan klockan sju på morgonen stod vi vid sidan av vägen och försökte ordna med någon form av transport in till Damaskus. Den namnkunniga staden, som är en av människor kontinuerligt längst bebodda platserna i historien. Invånarna själva säger, naturligtvis, att det är världens äldsta stad. Vissa lärda historiker, även några som ej härör från Damaskus, instämmer.

Efter tio minuters viftande lyckades vi få stopp på någon slags kombinerad minibuss/taxi. Hoppade in och tog plats vid sidan om några andra morgontidiga. Återstod sedan bara att försöka förklara för den förvånade chauffören, som hade börjat köra, vår destination - den gamla stadsdelen. Inte enkelt, hans förståelse för engelska, tyska, franska eller svenska var noll och intet. Vi försökt med varje synonym på de fyra språken för marknad och gamla stadsdelar för att han skulle förstå - han bara fortsatte att oförstående titta på oss. Clint pekade på kartan i en guidebok vart vi ville bli avsläppta. Chauffören svarade återigen med att bara skaka på huvudet.

Vägen var tur nog spikrak och den övriga trafiken obefintlig. Vi kunde således ta en betydligt större del av chaufförens uppmärksamhet i anspråk än vad som ur trafiksäkerhetssynpunkt i normala fall kunde anses rimligt. Nästa taktik var att visa en bild på Umayyad moskén, som låg mitt i den gamla stadsdelen. Det fungerade inte heller på chauffören - som verkade vara totalt förstockad. Men vid det här laget verkade en av de andra passagerarna förstå och inledde ett rappt ordbyte med föraren på arabiska. När de strax därefter nickade till varandra och sedan till oss verkade saken vara biff och vi kunde slappna av.

Tjugo minuter senare stannade fordonet mitt i centrala Damaskus och släppte av oss vid en rondell. En snabb blick på kartan visade att positionen för avsläppandet inte alls var den önskade. Det fanns inga stora rondeller i anslutning till den gamla stadsdelen. Någonting som vi också försökte förmedla till chauffören. Det gick, inte helt oväntat, inte alls. Men mannen som tidigare verkade ha förstått vart utlänningarna ville signalerade att vi skulle följa honom. Vilket vi lydigt gjorde.

Mannen ledde oss i rask takt genom en charmlös betongstad som just stod i bevåg att vakna upp. Affärsägarna ställde ut sina varor, trottoarerna spolades och gatorna fylldes av människor på väg till sina arbeten. Över allt detta vakade, förstås, oräkneliga porträtt av manliga medlemmar i familjen Assad med sträng uppsyn.
Efter tio minuters promenad visade det sig att vår temporära guide uppfattat destinationen rätt - vi befann oss vid ingången till den gamla delen av Damaskus. När vi med teckenspråk undrade hur vi kunde visa vår uppskattning signalerade mannen att han väldigt gärna ville posera för ett fotografi. Så vi tog några kort på honom innan han glatt vandrade iväg.
       
 
Stadsmur och det svarta hålet till de myllrande basarerna
 

Ingången till basaren, som till stor del upptar de äldre delarna av Damskus, var effektfull; ett stort svart hål in i en annars solid stenmur. Självklart krönt med en bild av pappa Asad.

Nu var de det här med att vara morgontidiga - allting visade sig vara stängt och förbommat. Vi var nästan ensamma vandrades omkring i de uråldriga gränderna, en och annan butiksägare på väg till sin bod, men annars tomt. Kom snart fram till att det inte fanns mycket att göra där i arla morgonstund, innan handlarna och sevärdheterna öppnade.

Återvände istället till det mer moderna Damaskus och huvudpostkontoret; för att hämta ut eventuell poste restante och köpa frimärken. Det låg inrymt i en kvartersstor vit kub till betongbyggnad; med ingången väl

 
  kamouflerad på baksidan. Invändigt var det som om någon aktivt försökte skapa en dålig parodi på vad som kan förväntas av myndighetsutövning i arabvärlden. Fullt med svettiga människor, tryckande värme, obefintligt kösystem, dåligt skyltade kassor för olika ärenden, ett möblemang som verkade vara köpt second hand från det forna KGB kontoret i Novosibirsk och vid varje kassa en irriterad småpåve som aktivt motarbetandes allt och alla med ett  
ärende. Efter mycket krångel lyckades jag med konststycket att köpa ett häfte med frimärken, utan att bli fängslad som samhällsomstörtare. Konstigt nog var det ingen i familjen Assad som prydde dem - utan vattenhjulen i Hama.
 
 

Efter äventyret på postkontoret hade klockan hunnit bli några minuter över nio och vi gissade att basarerna torde ha vaknat till liv. Så vi återvände till de mer spännande delarna av Damaskus.

Vårt antagande visade sig vara korrekt, de gränder och gator som hade varit folktomma en timme tidigare kokade nu av kommers, liv och rörelse. I basarernas myllrande bodar och butiker såldes allt som tänkas kan; om man bortser från de ting som mänskligheten har utvecklat under de senaste femtio åren. Att vandra omkring där var som att gå runt i kulisserna till filmen Aladdin - eller någon annan filmatisering från tusen och en natt. Magiskt och glittrande.

Första Damaskus projektet bestod av köp av svarta chadors till några av tjejerna; för att de skulle kunna klä sig "anständigt" när expeditionen nådde Iran. Tyckte inte att det borde vara något större problem att köpa ett knippe enhetliga svart tält till klädesplagg, vars själva syfte var att eliminera den kvinnliga fåfängan. Så jag följde med.

Vilket snart visade sig vara ett misstag. Först var det rätt klurigt att hitta lämpliga butiker, och när de väl hittats visade det sig att tälten fanns i olika modeller, material och prisklasser. I samma veva upptäckte tjejerna att nästan alla butiker som saluförde kläder också sålde chadors - bara de visst vad de skulle titta efter. Kombinationen en grupp kvinnor, köpa klädesplagg,

   
Galleria i Damaskus
 
alternativ och valfrihet är ingen bra konstellation från min horisont. Allra minst som det hela tiden blev allt varmare.
       
   

Tre timmar senare satt gruppen och drack skum syrisk läsk på ett torg och betraktade resterna av ett gammalt romerskt Jupitertempel. Som med arabisk logik inkopierats med omgivande byggnader.

På torget, med sugröret i munnen, kom insikten att jag ville se mer av Damaskus än klädbutiker; exotiska sådana förvisso, men ändock klädesbutiker. Jag och Janet bröt oss således loss från resten av gruppen. Några chadors var fortfarande inte köpte, och jag ville hinna se några av stadens sevärdheter.

Det självklara första besöksobjektet för en duktig turist är den för sin skönhet så vittomtalade Umayyad moskén. Så vi gick till Saladins grav, som låg brevid.

 
Ett väl integrerat romerskt Jupitertempel
 
 

Idolen, generalen och härskaren av kurdisk härkomst som framgångsrikt enade araberna - och vände deras samlade kraft mot de bräckliga korsfararstaterna. Som föll likt korthus när de konfronterades med islams samlade arméer. Bara ett fåtal av korsfararnas fästen längs Medelhavskusten, och Crac, återstod när Saladin avslutade sin mångåriga, men segerrika kampanj.

Graven låg i ett behagligt litet vit kapell, bara något större än de svenska villaförorternas nostalgiska lusthus, i kanten av en luftig gård utanför den berömda moskén. Invändigt innehöll gravbyggnaden inte mycket mer än krigarens upphöjda

   
 

marmorsarkofag draperad med en grön (islams färg) flagga, och känslan av forna - långt ifrån glömda - stordåd.

Sen var det dags för Umayyad moskén, färdigbyggd av profeten Mohammeds politiska arvtagare kaliferna år 715 - efter Kristus. Höjdpunkten på den epåk då de arabiska arméerna i Jihad drog segerrika fram över en stor del av den kända världen. Säkerhetsställandes på sitt eget, något våldsamma, sätt att Islam blev den världsreligion den idag är; och inte begränsades till en liten bortglömd sekt i den arabiska öknen.

 
  Kaliferna klargjorde för arkitekten att moskén skulle vara någonting alldeles extra. Byggnaden skulle vara en kraftfull och evig symbol för Islams styrka samt bekräfta sanningen i profeten Mohammeds ord, pris hans namn. Plus, sjävfallet, påvisa kalifatets nyvunna, mer världsliga, makt. Där Damaskus var centrum för ett snabbt växande militärt och kommersiellt imperium.  
 
   

För att överhuvudtaget få tillträde till den heliga byggnaden var vissa krav på anständig (ur islamsk synpunkt) klädsel tvunget att uppfyllas. Jag bedömdes vara okey, men Janet tvingades att ikläda sig ett hemskt brunt tält som bara visade hennes ansikte. I den modemässiga katastrofen påminde hon mer om en medlem i Jawa folket i den första Star Wars filmen (typ sjuttiotalsvarianten, den utan småbarn och muppar från Jamaica) än en människa.

Absurda krav Islam ställer på kvinnliga besökare. De skulle vara skrattretande om det inte vore för att en stor del av mänskligheten faktiskt är direkt fysiskt lidande av dem.

Moskén var i sanningen någonting extra, trots att det hade gått nästan trettonhundra år sedan upp- förandet. Förgården var stor, vit och bländande

 
Umayyadmoskéns attraktiva framsida och ingång
 
 

i sin visuella balans. Minaretarena (i en parantes kan nämnas att då domedagen är förestående kommer Jesus att strida mot, och döda, antikrist uppe i dessa minareter - enligt en gren av den islamska mytologin) var mer bastanta än på moskéerna jag tidigare hade sett i Turkiet, och definitivt mer dekorerade. En riktigt långsökt liknelse skulle vara de gotiska spirorna på katedralen i Köln, men med lite mer guldfärg kanske.

 
 

Mosaikerna på huvudbyggnadens framsida var rika på färg, lyster och hantverkskunnande. De bidrog starkt till den anslående upplevelsen av prakt som moskéns arkitektur förmedlade. Jag hade helt klart blivit påverkad av Matthew när det gällde förmågan att kunna observera och uppskatta detaljer hos islams heliga byggnader.

Innan vi gick in i moskén inträdde vi ett rum som låg lite vid sidan om huvudingången. I annexet, som var hett som i

 
  ------, förvarades det som sades vara Johannes döparens avhuggna huvud. Han som förebådade Kristi ankomst, döpte vid Jordan floden och vars huvud begärdes på ett fat av Salome i utbyte mot en dans. Hur huvudet sedan förflyttats från fatet till Damaskus sjuhundra år senare, när moskén byggdes, var inte helt tydligt. Lika dimmigt, tur nog, var det grönfärgade glas som huvudet kunde beskådas genom. Såg att det var någonting där bakom - men om det var en tvåtusen år gammal människoskalle, av det heligare slaget, låter jag vara osagt.  
     

Insidan på moskén var absolut strålande. Tjocka inbjudande mattor täckte dess till synes oändliga golv och de väldiga kristallkronorna som spred ett behagligt ljus försvann nästan i rummets storslagna dimensioner. En för en varm kropp extra sympatisk detalj var de hundratals fläktarna i taket.

Platsen var helt enkelt för mycket att bara absorbera med en kort promenad och vidöppna ögon. Så Janet och jag lade oss på mattorna för att få en starkare totalupplevelse av Umayyad moskén. Försökte på en djupare nivå bli ett med den rogivande atmosfären, samt öka vår religiösa och kulturella förståelse på ett mer känslomässigt plan.

Sen var det i moskén också en väldigt behaglig temperatur relativt bakugnen i världen utanför. Och mattorna var som sagt var väldigt mjuka.
En favoritplats här på jorden
 
 

Efter några minuter, när vi hade funnit oss bekvämt tillrätta, kom det fram en ung man och ville prata. Han var, som han själv inledningsvis sade, alltid intresserad av att umgås med utlänningar - och då gärna av den västliga och blonda varianten. Palestinsk jordanier var den unga mannens kluvna ursprung och han var på genomresa till Athen i Grekland för att där läsa på universitet under en termin. Lyckades inte luska ut vad han skulle läsa, svaren blev undfallande. Kanske var det ännu inte bestämt, kanske skulle han inte studera, kanske var inte Athen destinationen.

 
   

Mannen var i vart fall ivrig att ge oss tips på vad vi skulle se och göra när vi kom till Jordanien, alltid kul med någon som är märkbart stolt över sitt hemland. Även om han i starka ordalag också undervisade oss om vilka som borde styra landet istället för den nuvarande kunga-familjen. Vad de nya styresmännen borde göra och hur Jordaniens gränser egentligen skulle se ut. Efter denna politiska expose tog han tillfället i akt att ösa en stor portion galla över den syriska säkerhetspolisen. De hade grillat honom grundligt när han hade korsat gränsen dagen innan. Palestinier var trots den officiala solidariska syriska retoriken inte särskilt välkomna besökare till landet.

Än en gång påmindes jag av hur lyckligt det är att vara utrustad med ett svenskt pass, aldrig några som helst problem när gränser passeras. Fördelen med att komma från ett land som är både ekonomiskt välmående och utrikespolitiskt menlöst.

 
       
 
Vårt samtal, hans monolog, avbröts när Janet och jag, som otrogna, tvangs lämna den svala moskén när det var dags för en av dagens fem bönestunder.
Umayyadmoskén rankar jag som en av mina favoriter här på jorden. Få platser som bjuder på så mycket prakt i en så seren och avslappnad omgivning. Det var med vemod vi steg ut i den mördande hettan för att fortsätt vårt värv som turister i jakt på minnesvärda upplevelser.
 
   
Till lunch en kycklingkebab från ett svart "hål i väggen" kök, sedan ytterligare en, och en till. För jag hade hunnit bli rejält hungrig. Fanns det ett samband med att ha spenderat förmiddagen springande runt i klädbutiker kanske?
 
 
Läcker miljö
 
 
 
 

Den andra sevärdheten av dignitet i Damaskus (enligt guideboken) var Azem palatset.

Bakom det sagomässiga namnet doldes det restaurerade residenset där regionens guvenör hade levt, med familj och tjänare, på den tiden när Syrien var en integrerad del av det vidsträckta osmanska riket.

 
   
 
Palatset härrörde från mitten av sjuttonhundratalet och var med sin stora gård i centrum typisk för regionens arkitektur, innan det europeiska inflytandet började göra sig tillkänna med höghus av betong.
I de olika rummen hade tidstypiska miljöer byggts upp för att visa olika aspekter av svunna tiders liv och leverne för högre stånds personer.
  Det var okey att titta på vackra möbler och inredningar, men att de som arangerat museet överöst allting med dåligt gjorda dockor sänkte kvalitén på upplevelsen rejält. Kanske att yngre besökande uppskattade att den historiska miljön hade gjorts om till ett dockhus? Jag gjorde det inte.  
     
   

Kryssade någon timme planlöst runt i den myllrande labyrint av prång och smala gränder som basarerna utgjorde.

 

Det var fascinerande hur diversifierat allting var; vi befann oss i flera brytpunkter: mellan öst och väst, mellan nord och syd, mellan I-värld och U-värld och mellan sekulariserat och religiös fanatism.

Modet var ett typexempel. Det manliga var spridd över hela spektrat inklusive, men inte beränsat av: bantuafrikanskt med färgglada tygstycken svepta över kroppen, den arabiska jellaban (den vita pyjamasen) och den välsittande västerländska kostymen uppsydd på Bond street i London. Kvinnornas val var något smalare, från konservativt västerländskt till svarta tält a’la talibanernas Afghanistan.

Senare på dagen var vi inte längre ensamma i basarerna
 
  De nyare delarna av Damaskus uppfattade jag som tämligen charmlösa, den gamla delen hade charm så det spillde över. Överväldigande var den starka känslan av gästfrihet som vi hela tiden fick uppleva. Ständigt var det leende syrier (99 procent män) med öppna armar som undrade vart vi kom ifrån och som uttryckte sin förhoppning att vi skulle trivas under vårt besök i Syrien. Kunde de kanske få bjuda på en kopp te?  
 

Efter Turkiet var jag ordentligt misstänksam, de gästfria - eller deras bror/kusin/syssling/brylling - hade säkert en mattaffär runt hörnet.
Men snart stod det klart att misstankarna var ogrundade. Vi var helt enkelt offer för gammal hederlig gästfrihet av en modell som numera, tyvärr, gått förlorad i den sekulariserade och misstänksamma västvärlden.

Mest paff blev jag när jag skulle betala min lunch, mannen i hålet bara skakade på huvudet och signalerade att kunden innan redan hade betalt mina kycklingkebaber; och sedan bara gått sin väg innan jag ens haft chansen att varken protestera eller tacka! Trevligt folk de där syrierna.
Det är en stor tragedi att de betraktas som paria av omvärlden på grund av den situation som uppstått med skapandet av Israel - och det egna landets odemokratiska och brutala ledare.

 
 
En arabisk antikaffär
 
       
     

Klockan tre på eftermiddagen blev det för hett att existera i folkvimlet. Så vi evakuerade den gamla staden, och fann en taxi åter till campingen. Fick senare reda på att vi hade betalat femtio procent mer än vad som var tillbörligt för den aktuella sträckan - såg det som en extraskatt på turistisk oerfarenhet. Tyckte annars att tjugofem svenska kronor var en rätt bra deal för en halvtimmes taxiresa.

På campingen fick vi reda på att Elaine verkligen hade brutit armen och därför blivit utrustad med ett solit gipspaket på sjukhuset. Tydligen hade hon trots detta, direkt efter återkomsten til campingen, åkt in till Damaskus i syfte att göra stan tillsammans med Martin. Säga vad man vill om Elaine, vilket ofta gjordes, bangig var hon inte.
Resten av gruppen (de andra hade också kapitulerat för värmen) spekulerade om vad hon skulle göra av den uppkomna situationen. Elaine hade fått chansen att med den brutna armen bryta resan, som för henne socialt hade hamnat i ett dödläge, utan att förlora prestige på någon front (på lastbilen eller hemma). Och försäkringen skulle täcka flygresan hem om hon gjorde det valet.

Tog lite illa vid mig av hur samtalet flöt. Då jag förstod att det hela var en stror tragedi för Elaine. Uppenbarligen lite av looner hemma, som främst hade anslutit sig till expeditionen för den sociala biten. Att hon sedan inte riktigt kunnat hantera just den aspekten måste ha varit bra jobbigt för henne att hantera. Sen att mitt i allting bryta armen, i Syrien av alla platser, torde vara horribelt. Hon tvingades uppleva att hennes drömsemester hade förvandlats till en fullskalig mardröm.
Sen kunde jag heller inte hyckla. Jag skulle inte bli ledsen om Elaine tvingades lämna gruppen för den brutna armen. Hennes personlighet och agerande hade inte tillfört gruppen någonting positivt sedan hon hade anslutit sig i Istanbul.

       
   

Samtalet avbröts när en underlig syn uppenbarade sig vid campingens grindar. En stor röd buss dragandes på en lika stor släpkärra, täckt med regelbundna rader av små fönster; ett konstigt motoriserat djur.

Vid det här laget var vi vana att andra människor reagerade med förvåning och häpnad när vi kom rullande med vår gula, till utseendet rätt aggressiva, terränglastbil. Men vi hade inte upplevt känslan själva tidigare.

Resekonceptet som beskådades var ett ”Rotel”, rundresor på ett par veckor i en specialbyggd buss. Det unika och annorlunda var den lastbilsstora släpvagnen - som under resan fungerade som natthärbärge för bussens passagerare.

 
Planeringen för dagen läggs på morgonen upp i ett fortfarande sovande Damaskus
 
 

Släpvagnen var i tre våningar och fylld med sextio sovmoduler av den variant som existerar på vissa japanska mikrohotell. Kunde bara föreställa mig hur det var att sova i den; räckte med att en person snarkade för att alla skulle bli irriterade. För att inte tala om hur störd man torde bli av allt spring på toaletten. Behöver jag säga att det var tyskar som reste på detta kollektivt ordnade vis?

Under tiden som den germanska horden från bussen tog över campingen inledes ett samtal med den tredje gruppen resenärer som hade upprättat bas på den stora gräsmattan. Ett par tyskar som per motorcykel hade kört ner till Akaba, Jordanien, från Tyskland. Resan ner hade tagit tre veckor, en vecka på beachen hade följt och sen en vecka sparad för återresan innan semestern var slut.
Oroande var när motorcykeltyskarna påstod att det var än varmare i Akaba än i Damaskus. Då betvivlade jag att det var möjligt. Befann mig redan på gränsen till självantändning då temperaturen stabilt låg på över fyrtio grader i skuggan. Var gång chansen kom tog jag och doppade hatten i vatten för att få en viss avkylande effekt på hjässan.

När det blivit mörkt, och svalare, åkte vi åter in till Damaskus centrum. Martin hade fått tips om ett bra matställe och hade bokat bord för hela gruppen. Restaurangen representerade en annan värld mot vad jag hade levt i under den senaste månaden; gnistrande vita dukar på borden, uppklädda kypare i svart och vitt, marmorgolv och en effektiv luftkonditionering. Det var nära nog overkligt.
Maten var lika bra som den tempererade inramningen underbar. Det serverades linssoppa till förrätt, rikligt med kyckling och ris till huvudrätt och ett berg med frukt till dessert. Nådde minst till den femte himlen. I den sjunde gissar jag att man kan uppgradera sitt sällskap, och deras kläder något.

Under måltidens gång fick jag ta del av Matthews alla intryck från staden. Inte oväntat hade han, i princip, gjort en totalundersökning av stadens alla moskéer och bubblade nu över av intryck. Tydligen hade Damaskus för honom varit lite av drömdestinationen under de senaste tjugo åren. Förstod honom, kände på samma sätt för Ankor Wat i Kambodja. Vem visste var resan skulle föra mig efter Kathmandu? Om vi nu kom så långt.

Nöjda, mätta och belåtna återvände vi till campingen där jag efter en stunds obligatoriskt gruppvis innehållslöst filosoferande kollapsade på liggunderlaget i gräset - bland alla kringsmygande katter.

 
4 September 2001
Damaskus - Döda Havet

Uruselt mutförsök ledde till ny lägsta nivå, via en säker engelsk väg.
 
 

år färd fortsatte på morgonen, med destination Jordanien; eller för att vara helt korrekt, det Hashmitiska konungariket Jordanien. Hashmit är namnet på kungafamiljen som styr landet såsom europeiska monarker styrde sina domäner och riken för omkring trehundra år sedan - enväldigt och fullständigt odemokratiskt.

 
 
Gränsen passerades utan några större administrativa trakasserier, även om trubbel av mer praktisk natur förelåg. Vid gränsstationen uppstod behov av att uppsöka lämpligt sanitetsutrymme för ett par av de kvinnliga gruppmedlemmarna. Problemet var att ett sådant besök kostade pengar, jordanska pengar. En valuta som ingen av oss ännu ägde; växlingsmöjligheter fanns först efter det att gränsen hade passerats. Men innan behoven blev alltför akuta fanns det på råd - under ett av sätena där bak. Lösningen blev alla de småmynt som hade konfiskerats i lastbilens förarhytt under de mörka dagarna i Köln, och som sedan dess legat i ett av lastbilens många förvarings-utrymmen.
Under tiden som vi identifierade rätt plastpåse med mynt genomförde ett par jordanska tullarbetare en spontan besiktning av lastbilens extriör. Typ myndigt sparka på däcken och se viktiga ut i sina pråliga uniformer och trimmade mustacher.
Nu ville det sig så att när korrekt påse identifierats, tung och välfylld, och Tony räckte ut den genom fönstret till de bägge behövande gruppmedlemmarna, som för var förflugen minut blivit alltmer desperata, brast den sköra platspåsen i botten. Hundratals jordanska mynt i olika valörer föll ner på marken bredvid lastbilen, och ett par förvånade jordanska tulltjänstemän. Blicken de gav oss signalerade att det var det klumpigaste mutförsök som de någonsin hade blivit utsatta för - att bli duschade med mynt av låg valör. "Hur korkade tror västerlänningar att vi araber egentligen är" - såg de ut att tänka.
Undersökningen av lastbilen efter eventuellt smuggelgods blev nog efter den incidenten betydligt mer omfattande än vad som först hade planerats. Men inget hittade de.
 
 

Vi kom till Jordaniens huvudstad Amman; i Bibeln känd under namnet Filadelfia, en modern storstad i ett förhållandevis välmående land. Slående var hur en så pass gammal och namnkunnig stad totalt saknade sevärdheter av rang för korttidsbesökare. Trots ett febrilt blädrande i guideböcker var det inget som lockade sådär jättemycket.

Med ett undantag, där fanns en Safeways (stor brittisk matkedja, typ ICA). En mycket välsorterad butik, det var precis som att vandra omkring i en affär hemma. Det kändes konstigt, det var som om kroppen plötsligt började skrika av habegär efter europeiska produkter och miljöer efter några veckor i det utbudsmässigt något karga Mellanöstern.

Som en extra bonus stod det på Internet att Sverige vunnit mot Makedonien med 2-1 i kvalet till fotbolls VM. Nu återstod bara att spöa Turkiet för är vi (som nation) skulle vara på

   
 

väg till slutspelet i Japan och Sydkorea 2002. Var genuint lycklig, allting verkade falla på plats. Även om den fortsatt eskalerande temperaturen alltmer började kännas som en personlig förolämpning.

 
 

Martin styrde lastbilen mot Döda havet, i jakt på en lämplig plats att spendera natten. Brummade runt i det sönderbrända och folktomma landskapet; där inget fanns med undantag för sten, ett fåtal beduiner och deras raggiga getter. Någon övernattningsplats som erbjöd rimlig skugga och insynsskydd kunde inte lokaliseras. Så efter någon timmes hit och ditandes gavs projektet upp och vi körde till en restaurang belägen ett stenkast från den berömda saltvattensamlingen. Där Martin av erfarenhet från tidigare resor visste att resenärer kunde slå läger i anslutning till deras gårdsplan.

En icke optimal lösning på grund av den generösa mängden flugor som huserade i det låglänta området. Lägst på jorden med sina drygt trehundra meter under havsnivån. Det dröjde inte heller många minuter innan alla var på gränsen till nervösa sammanbrott. Ty flugorna var i sanningen överallt, och vi saknade de etiopiska svältoffrens tålamod när de i klumpar satte sig på vår en gång så bleka hud. Som referens kan nämnas att Östersjön har ett medeldjup på bara sextio meter. Vattenytan på Döda havet ligger således, med god marginal, en bra bit under större delen av botten på vårt eget svenska förråd av bräckvatten.

 
 
    Räddningen blev restaurangen och dess välsignade takfläktar. De roterande bladen gav effektiv svalka och satte luftmolekylerna i rörelse på ett sådant sätt att luftrummet förvägrades flugorna. Vi slog oss ner och skvalpade i oss läsk, amerikadesignad, i väntan på att matgruppen skulle förfärdiga middagen.  
 
 
 

Några gick iväg för att pröva badvänligheten i Döda havet. En halvtimme senare kom de springande tillbaka. Den extremt höga salthalten i vattnet hade givit dem ett tunt lager salt över hela kroppen. Detta i kombination med den starka solen frambringade en starkt obehaglig känsla; saltet brände in i huden. Restaurangens trädgårdsslang var efterläntad.

 
  När det annonserades att kvällsmålet var klart kändes det skumt att lämna restaurangen, för att sätta sig utanför och äta mat som inte kom från deras kök. Annars är det brukligt att gå in i restauranger när det är dags för att äta, inte ut.
Stekt kycklingbröst med ris; i min mening den bästa lastbilsmåltid som hade tillagats så långt.
 
 

Att matgruppen i princip tog livet av varandra under arbetet kanske var det som satte lite extra piff på maten. Elaine och Jane låg verkligen på kollisionskurs, bägge irriterade för vad som var - och skylandes den egna, dåliga, sociala ställningen inom gruppen på den andra.

Resten av kvällen ägnades till att spela kort inne på restaurangen. Köpandes läsk då och då för att göra ägaren lycklig.

 
5 September 2001
Döda Havet- Akaba

Jakten på flyt, sanddynor och hav färgat rött.
 
 

aknade av att åter vara populär landningsplats för horder av äckliga flugor. Kreatur som anlände i mängd i samma stund som det började ljusna. Löste sömndrucket problemet genom att spänna upp mitt medhavda myggnät med hjälp av min på högkant uppställda ryggsäck. Kunde sedan återvända till halvdvala när de

 

andra retades till vanvett av molnen med sällskapliga dyngflugor.

Efter en dryg halvtimme flög jag upp från liggunderlaget. Utan att först ta bort myggnätet - såg därför ut som ett hårt perforerard spöket Laban för några sekunder. I min halvslummer hade jag tyckt mig skymta en svart insekt, av David Cronenberg format, krypa in under min sovpåse. De andra, som flugorna redan hade tvingat upp, såg väldigt förvånande ut över mitt energirika uppvaknande. Jag brukade inte direkt uppvisa en stutsande fjäders spänst på mornarna. Min förklaring om stora - troligtvis livsfarliga - insekter möttes med allmän skepsis och misstroende. I vart fall tills alla kunde beskåda den massiva sex-sju centimeter långa svarta skalbaggen som kröp ut från min sovpåse. Obestridligt den största skalbagge som jag någonsin har delat säng med, i vart fall enligt min vetskap.

Från ägaren till restaurangen fick vi information om att den bästa platsen för ett bad i Döda havet låg ungefär tjugo kilometer söderut. Där skulle finnas ett litet vattenfall med sötvatten där vi kunde tvätta av oss saltet efter avslutad simtur. Kom således att på förmiddagen köra söderut längs, den relativt sin ökända västliga granne mer okända, Östbanken av Döda havet.

Måste erkänna att jag inte alls förstår hur denna salta vattensamling har förtjänat att kallas hav i det svenska språket, Vättern är i alla avseenden större och den sydsvenska pölen klassificeras definitivt inte som något hav. Och på engelska heter det ”Dead sea”, inget snack om hav där inte. Bara vi svenskar som har fått det här med namngivningen om bakfoten. Rimligtvis borde det salta, något övderdimmensionerade, vattenhålet benämnas Döda sjön och inget annat.

Det var en underlig känsla att åka längs ”havets” kant med vetskapen om att vi befann oss på ungefär trehundra meter under havsytan. Vilket är ytterligare ett argument för att Döda havet inte bör heta det som det gör utan istället döpas om till Döda sjön. Hur kan dess yta de facto ligga trehundra meter under havsytan om det självt vore ett hav? De enda människor som samtidigt befann sig på samma negativa höjdnivå som den gula lastbilen var besättningar på u-båtar och gruvarbetare. Konstigt.

Landskapet var tilltalande på ett skruvat, tidsbegränsat, sätt. Det enda som existerade var sten och branta rödgula klippor som föll ned i det blåa vattnet. Av liv och växtlighet kunde inget skönjas längs de saltbetäckta strandstenarna. Vattensamlingens namn är i vart fall till hälften korrekt, dött var det. Saltet gjorde att inget kunde leva där - förutom flugorna förstås.
Det fanns inte många tecken på mänsklig aktivitet heller för den delen. Undantaget var de med soldater bemannade bevakningstorn som fanns utplacerade med ett par kilometers mellanrum. Riktade mot den av Israel behärskade Västbanken.

Jag har svårt att förstå varför marken i det området var eftertraktad av någon sansad människa överhuvud taget. För mig var det bara en av naturen ytterst ogästvänlig plats. Hur ständigt återkommande krig, genom årtusendena, har kunnat föras om äganderätten av denna salta djävulsgryta övergår i sanningen det rationella förståndet.

 
 

Efter knappt två körda mil trodde Martin och Dave i förarhytten att den omtalade, optimala, platsen för bad var funnen. Ett litet vattenfall kunde ses från vägen och klipporna sluttade inte här alltför brant ner i vattnet.

Ett problem fanns dock som ägaren till restaurangen inte hade nämnt. Hela strand-området var inhägnat med ett högt taggtråds-stängsel och den enda ingången bevakades av en soldat med automatkarbin. Och han verkade inte direkt tjänstgöra som badvakt.

Hmm det var inte bra. Och alla var vi ordentligt badsugna. En plan formulerades; om vi tar oss in på området genom att vada i den lilla bäcken under bron och sedan följa den ner i ravinen borde vi nå stranden utan att upptäckas av vakten. Gruppens respekt för beväpnad militär och

   
Stendöd sjö
 
 

avspärrade områden hade drastiskt minskat sedan vårt lyckosamma intrång på den militariserade stranden på Gallipoli halvön några veckor tidigare.

Sagt och gjort. Vi vadade under bron, och det fientliga staketet, och in i en liten ravin, som skar genom ytterkanten av militärförläggningen och ledde ner till stranden. Nu kom vi inte ner till stranden. När vi plaskade fram med vatten till knäna hörde vi ett par soldater ropa på oss från ovan. Upptäckta.
Blev nu tvingade att för det ditkallade, upprörda, befälet förklara att vi inte alls var israeliska spioner - utan bara turister som försökte finna en lämplig badplats i Döda sjön. Han var inte övertygad, särskilt inte efter att ha konfronterats med vår gula lastbil och fått höra att vår slutdestination var Kathmandu i Nepal. Han ställde ytterligare frågor. Om syftet med vår resa, varför vi var i Jordanien om varför vi skulle till Himalaya osv. Det verkade inte som om officeraren blev särskilt mycket klokare av de svar han fick. Till slut viftade han ändock iväg oss, efter att ha sparkat på däcken.
Den på axlarna stjärnbeklädde nämnde som avslutning att den aktuella badplatsen låg ytterligare ett par kilometer söderut och att vi i fortsättningen skulle hålla oss borta från avspärrat område, i vart fall i Jordanien. Det lovade vi, och for vidare.

 
 
 

Den av officern nämnda viken visade sig onekligen vara lämpligare för ett misslyckat bad, ingen taggtråd eller beväpnade vakter kunde skymtas.

Misslyckades sedan riktigt kapitalt med att bada. Den höga salthalten (saltaste sjön/havet på jordklotet) gjorde att kroppen bara flöt ovanpå vattnet - och inte i, som brukligt är vid bad. Försökte jag simma, tumlade jag bara runt och hamnade på rygg. Det blev bara allmänt löjligt att applicera tidigare kunskaper och erfarenheter från vattenaktiviteter där. Men det var onekligen rätt skoj.

 
 
  Tillbringade tio minuter i vattnet innan saltet gjorde sig påmint i en massa för mig okända småsår. Det sved rejält; kvickt upp ur saltlagen, en påföljande snabb förflyttning längs en kraftigt nedskräpad ravin. En bit in fanns ett vattenfall med sötvatten där det obehagliga saltlagret kunde sköljas av. Fann fallet, och hundratals kvarlämnade plastpåsar och PET flaskor. Hoppade raskt in. Aj! Hoppade raskt ur - vattnet var skållhett. Antingen kom det direkt från en varm källa eller så hade solen värmt upp det till en allt annat än behaglig temperatur. Det var bara att välja, saltsveda eller bli bränd av den naturliga duschen. Hoppade geschwint in och ut från vattenfallet ett tiotal gånger innan allt salt var borta.

Småsprang upp till lastbilen och den skugga som där erbjöds. Tvingades sedan vänta i dryga tjugo minuter innan alla var klara, läs Jane. Hon var alltid systematiskt sen. Trivselfaktorn var noll i den allt annat än lustiga temperaturen och det ständiga molnet av översociala flugor. Började misstänka att det vilade en förbannelse över platsen.

 
  Faktum är att det faktiskt ligger en förbannelse där, av den kraftfulla bibliska varianten till på köpet. Det som idag är botten på den södra delen av Döda sjön antas av arkeologer vara det forna hemvistet för de sällsynt ökända städerna Sodom och Gomorra. Där vart Gud (den judiska, kristna och muslimska) på ett distinkt sätt visade sitt gudomliga missnöje genom att förinta dem, med några välriktade blixtar. Som straff för deras invånares omfattande skörlevnad.  
     
 

När vi stannade i en liten håla, ett par smutsiga betonghus, för att köpa kyld dryck letade jag ivrigt efter en försäljare av T-shirts. Fann ingen, vilket var ytterst besynerligt. Där borde, enligt den turistiska grundlagen, ha funnits en nasare saluförandes illa tryckta T-shirts med texten ”Jag festade i Sodom och Gomorra”, eller "Hard Rock Cafe Sodom".
Araberna såg uppenbarligen inte en bra affärsidé, trots att den, som här, borde vara självklar för varje person med lite kunskap om Bibeln samt moderna arkeologiska rön.

Vi lämnade Döda sjön bakom oss och fortsatte vår sydliga färd genom den smala, men mycket sandiga, Arabadalen - som bildar gräns mellan Jordanien och Israel. Vägen gick precis parallellt med den omstridda skiljelinjen. På den andra sidan fanns också en väg som slaviskt följde gränsmarkeringarna. Ologiskt, men politiskt logiskt, med två transportleder som löpte sida vid sida i över hundra kilometer utan att det någonstans fanns en förbindelse dem emellan. Lite som Romeo och Julia - men permanentat i sliten asfalt.

   
       
     

Dalen i sig var även utan gränsen och dubbelvägarna minnesvärd. Landskapet bestod av stora gula sanddyner och en och annan vägskylt som varnade för kringströvande kameler. Såg inga kameler, men väl massor med getter. Vad de levde på ute bland de helt sterila sanddynerna var lite av ett mysterium.

På eftermiddagen kom expeditionen fram till Röda havet (också en tveksam benämning, en vik som inte är mycket större än Östersjön benämns generöst som ett hav). Ett av resans geografiska delmål hade nåtts. Efter att ha följt en sydlig kurs under de föregående sex veckorna skulle lastbilen, efter ett par dagars strandnära vila, vändas norrut.

 
 
 

Den nordligaste viken av Röda havet, som vi hade kommit till, var en lustig plats till följd av människosläktets behov av artificiella byråkratiska gränser. På bara ett par mils strand finns fyra nationer representerade. Där låg Egypten med Sinai halvön, Israel med en patetiskt liten strandsnutt runt Eilat, Jordanien med en liten, om än inte fullt lika patetisk, strandremsa runt Akaba och Saudiarabien med hela den resterande arabiska landmassan.

Lunch och proviantering sköttes i Akaba. Åt en riktigt risig hamburgare på ett strandcafé. Den sköljdes ned med ett stort glas helt underbar färskpressad apelsinjuice. Efter detta tveksamma näringsintag fortsatte lastbilen någon mil, passerandes halvstora hamnanläggningar längs kusten, till en lång sträcka sandstrand.
På en del av stranden hade byggts något slags halvpermanent läger; ett par luftiga svarta beduintält, några större fyrkantiga tält, ett par fritt stående tak och rikligt med mattor, kuddar och madrasser. Allting avskärmat med provisorisk grönska i form av flera meter höga växter, som påminde om vass. Där skulle expeditionen göra paus i tre dagar för att njuta av välbehövlig vila och återhämtning. Efter trettiofem dagar på nästan konstant resande fot.

 
 
 

Det strandbaserade beduinlägret var utrustat med tre företeelser som gruppen omedelbart utvecklade en kraftig affektion till; ja snudd på kärlek.

De första två var ett par snövita lurvbollar till hundvalpar som stapplande omkring och nosade på allt och alla, varandes allmänt sällskapliga. Valparna var bara två veckor gamla, så deras stolta mor fanns hela tiden i närheten, för att övervaka att allting gick rätt till. De små letade kvickt och systematiskt igenom vår ryggsäckar med sina sökande nosar. Blivande knarkhundar månne?

   
  Men mest låg de bara i skuggan och flämtade i hettan. Det hade blivit varmare än vad jag trodde var möjligt - termometern hade maxat ut på fyrtiofem plusgrader. I skuggan.    
Spartansk logi i Akaba
 
 

Den tredje aspekten, värd omfattande ömhet, var det stora surrande kylskåpet som stod i ett av beduintälten. Alltid välfyllt med iskall dricka av alla de slag. Det fungerade på ett hederssystem, när någon tog något skrev personen själv upp på en lista vad som hade tagits. Betalningen, för allt, skulle sedan ske strax innan avfärd. Kom att besöka kylskåpet någon gång i timmen under de närmaste dagarna, kyld dryck upplevdes lika essentiellt som syre i Akaba.

Dröjde sedan inte länge innan vi befann oss nedsänkta i det klarblå vattnet. För att få lindring från den intensiva hettan. Inte för att vattnet i Akabaviken var direkt kylande med sina trettiotre grader, men det skyddade kroppen temporärt från den värsta värmen.
När vi i lägrets provisoriska duschar skulle spola av oss saltet från badet kom nästa chock. Det strilande vattnet var absolut kokhett - solen hade gassat hårt på den lilla färskvatten behållaren på taket. Blev till att blöta handdukarna och sedan torka och gnugga bort saltet.

Den vegetariska matgruppen lagade potatisomelett med bönor till middag. Smakade lika roligt som det låter. Började spela kort med Clint, Martin, Kate och Kaya. Slutade först klockan halv två på natten - när alla ändå bara satt och sov.