Kapitel 3

Anatoliska Landskap
 
25 Augusti 2001
Ölu Deniz - Olimpus

Färd längs playa del jultomten till ewokers hem.
   
å morgonen bröts lägret och lastbilen lastades för en snar avfärd. När alla var på plats där bak upptäcktes att alla inte var på plats. En person saknades, Jane var inte i lastbilen; eller ens i dess närhet för den delen. Efter tio minuters letande kunde hon lokaliseras - flytandes på en luftmadrass ute i lagunen.

Det var inte populärt, hon hade varit väl införstådd med avresetiden klockan åtta. Enligt Janes virriga försvarstal hade hon kommit på kvart i åtta att ett sista bad kunde vara lämpligt. Och sedan, plaskandes, bara glömt bort att vi skulle bryta lägret och fara. Kan man vara så tankspridd, eller ignorerade hon helt enkelt den utsatta tiden för avfärd? Gult kort tilldelades.

Den dagens resa följde en väg som slingrade sig fram parallellt med den oregelbundna turkiska medelhavskusten. Sträckan var visuellt oerhört kraftfull. Ständigt branta berg som distinkt stupade ner i det inbjudande blå havet. Allting inramat med en knallblå himmel och ett intensivt solljus.

     
 

Stannade till i Patara för att handla bröd och pålägg till lunchen. Byn har nått viss berömelse av två anledningar. Dels för en hyfsad sandstrand, dels för att vara St Nicholas hemort. Det helgon som genom ett flertal mutationer kan sägas ligga till grund för våra dagars - Coca Cola designade - jultomte.

 
 

Så Mora och Rovaniemi kan upphöra med sin ömsesidiga pajkastning. Tomten kommer inte från någon av dessa orter; inte Nordpolen heller för den delen. Nej, den rundmagade röde kommer från en liten turkisk by vid medelhavets kant, med en för lokala mått mätt ovanligt bra sandstrand. Det är nog också en bättre plats att uppföra ett tomteland på än ute i de nordiska ödemarksbygderna om någon driftig finansiär kan uppbringas.

Allt eftersom morgonen blev till dag steg temperaturen. Det gick an för oss bak i lastbilen - där det fläktade svalkande genom fönstren. Inne i förar-hytten blev de däremot levande ångkokta när solen låg på över vindrutan. Sidofönstren var för för små för att vinden skulle ge någon nämnvärd lindring för våra chaufförer. Vid lunchstoppet var Martin och Dave nere i havsvattnet för att kylande bad - innan de ens hann tänka på ombyte. Inte för att det behövdes, kläderna torkade i den starka hettan på tio minuter.

 
Speglande ruiner i ett grönskande Olimpus
 

Dagsetappen tog längre tid än planerat. Vägen var tredubbelt längre än vad den såg ut att vara på kartan. Den följde hela tiden slaviskt den allt annat än raka havskanten. Vek aldrig från dess sida. Det var djupa vikar överallt. För att komma en kilometer österut tvingades vi köra minst tre; en mot norr, en mot öster och en mot söder.

Sent på eftermiddagen kom lastbilen fram till den planerade destination, Olimpus. En plats som har blivit något av ett turkiskt Mecka för back-packers. Ett typisk ställe där obundna lågbudgetsresenärer stannar längre tid än vad de egentligen planerat. Slappandes i hängmattor, bad i Medelhavet och bara njutandes i en fredad zon från världens stress.

Men vi hade ett tidsschema att följa - så det skulle bara bli en natt.
Den i Olimpus standardiserade login följer samma, på andra platser ovanliga, mönster för boende - rangliga små trähus resta på höga pålar, alternativt enkla kojor byggda uppe i träden. Alla sovplatser kunde således bara nås med fallfärdiga stegar och gungande repbroar. Det var som en fussion mellan en traditionell svensk stugby och ewokernas läger i "Return of the Jedi". Eller mer cyniskt, som ett vietnamesiskt fångläger i Hollywood gestaltning.
     

Dumpade bara ryggsäckarna innan vi fortsatte till stranden, kombinerat ruinstaden - som Olimpus borde vara berömt för istället för inovativt designade guesthouses.

   
För att nå beachen var den presumtiva badaren tvungen/hade förmånen att passera genom de förfallna och halvt övervuxna resterna av en gammal romersk stad. Som var belägen i en smal ravin med lodrätta bergs-sidor. Soltimmarna måste där ha varit få.    
 
Stranden i sig var stenig och inte särskilt inbjudande. Men det är ju inte var dag som möjlighet ges till ett dopp mitt i en uråldrig ruinstad. Samtidigt som det bjuds på en vidunderlig vy av omkringliggande bergs-kedjor, som tornar upp sig likt trappsteg mot en himmel i skymningens alla färger.
Skymning i Olimpus
 
 

Stannade vid stranden och njöt av vattnets välgörande effekt tills solen gick ned bakom horisonten. Varpå vi återvände till vårt trädläger för beställd middag.

På menyn annonserades kyckling - men tilldelningen av det ädla köttet var i princip obefintligt. En risbaserad rätt som serverades med pommes frites, mättade dock och smakade bra.

Avslutade dagen sittandes på en mattbeklädd plattform högt uppe i ett träd skrivandes dagbok och läsande en god bok. Något som jag inte hade gjort särskilt mycket sedan Stockholm lämnades. Hade fortfarande inte läst ut en enda.

 

26 Augusti 2001
Olimpus - Göreme

Om mästerverket i ingenstans och förlorad linjaritet.
 

agen startades tidigt för att vi skulle kunna genomföra en veritabel maratonkörning till Kappadokien. Lastbilen parkerades för natten först tretton timmar efter starten. Medelhavet lämnades snart, och färden gick in i det karga bergslandskap som Anatoliens inland till stor del består av. Lastbilen var såå långsam i upp-

försbackarna, den segade sig fram i max trettio kilometer i timmen på lägsta växeln. Fördelen var att det gav gott om tid att beskåda den omgivande terrängen.

På många platser längs vägen hade företagssamma bönder satt upp enkla stånd där de sålde sina hemgjorda varor. Frukt i olika varianter, marmelader, saft och vissa försök till egenproducerat trähantverk. Det fanns två olika sorter av innehavare till dessa jordbrukskiosker. Den första, och vanligaste, var kategorin som låg och sov på någon skuggig plats i anslutning till sitt skjul. En mer rar sort var de entusiastiska som aktivt försökte vinka in passerande fordon. Alternativt placerade de sig mitt på vägbanan, vilt viftandes med sina varor framför framrusande bilar. Hoppandes åt sidan i sista stunden för att inte bli överkörda.

Efter några timmar lämnades bergen och vi kom ut på ett öde slättland, där det då och då dök upp små fula enfärgade byar och städer. Definitivt det tråkigaste landskap expeditionen hade passerat sedan den tyska autobahn. Mitt ut i detta nowhere svängde Martin in i närheten av en bensinstation för lunch och allmänt pitstopp.

I Turkiet härskade den högst irriterande ovanan att ta betalt för toalettbesök. Någonting som oftast upplevs som tämligen fräckt då toaletterna för det mesta är i ett desperat behov av både städning och grovsanering. Det var således med viss vånda och tveksamhet som jag gick till denna bensinstation i jakt på en bekvämlighetsinrättning. Jodå det skulle kosta en halv miljon lire att lätta på trycket - priset av en halv burk cola hemma. Betalde, tveksamt med ett lätt förorättat ansikte, och blev slött förevisad en dörr i botten av en trappa, av den dästa turken bakom disken. Gick ner och tog ett djupt andetag innan jag öppnade dörren, utifall att stanken skulle visa sig vara alltför vidrig.

 
Stor som en balsal, golvet och väggarna kaklade med orientaliska blåskimmrande mönster och ett flertal bås där jag kunde välja på europeisk (porslinstron) eller asiatisk (hål i golvet) variant. Till på köpet fanns det toalettpapper - i två olika sorter, vitt eller mönstrat. Det var verkligen lyx och extravagans. Och när jag efter förättat värv använde det enorma handfatet, av marmor, kom en liten pojke i tioårsåldern kvickt fram från en liten kabin utrustad med en fluffig tyghandduk samt en flaska väldoftande parfym. Som mina händer generöst besprutades med.
 
Bästa och fräschaste toaletten jag hade konfronterats med sedan Las Vegas. Långt ifrån vad

som kunde förväntas finnas mitt ute i det turkiska ingenstans. Detta, de allmäna kloseternas mästerverk, var inte ens omnämnt i den annars så allvetande Lonely Planet.

Bak i lastbilen inleddes under eftermiddagen ett intensivt spelande. Kaya hade ett fem-i-rad spel som det anordnades turnering i. Jag vann över Janet i första ronden, för att åka ut mot Kaya i den andra. Tur nog vann hon till slut finalen - så jag behövde inte helt tappa ansiktet.

Kom sedan på mig själv med att sitta nästan en timme och tänka ut lämpliga strategier för fem-i-rad. Fick därefter, efter några försök, revansch mot Kaya. Kom fram till att jag skulle akta mig för spel av strategisk art under resten av resan. Tog dem lite väl allvarligt.
 

Sent på eftermiddagen körde lastbilen bryskt förbi Konya, födelsestad för fenomenet med de dansande dervischerna. En suffisk orden inom Islam där de vitklädda anhängarna uppnår ett högre religiöst existenstillstånd genom att med hela kroppen rotera runt i hög hastighet - likt mänskliga spirituella miniatyrkaruseller.

Lägg därtill att Konya är bland de äldsta bebodda städerna i världen och är sprängfylld med byggnader från historiens olika epoker. En mycket intressant plats kan tyckas.

Och vi åkte bara förbi med vår gula lastbil, utan att ens stanna vid ett rödlyse. Som historiskt intresserad turist skämdes jag. Men återigen, kilometrarna var många och timmarna allt för få. Det fick bli en annan gång.

 
Kaya ser ljuset, Martin sover
 

Intressant, och lite tragiskt, var att notera att kvinnorna som sågs från lastbilen oftare dolde sitt hår med en schal än lät det hänga fritt. Vi hade nått områden där Islam var mer påtagligt i det dagliga livet än i det västliga Turkiets mer sekulariserade kustområden.

Alla var trötta när Martin körde in på Kayas (enligt vår Kaya saknades samband) camping i Göreme, hjärtat av Kappadokien, vid åttatiden på kvällen. Där visade det sig att den matgrupp som skapats av de i Istanbul nyanlända inte hade planerat för kvällens middag, deras ansvar till trots. Trion hade redan utvecklat omfattande samarbets-problem, inte särskilt förvånade med tanke på Elaine och Janes personligheter. Så någon handling hade inte gjorts.

Tur nog kunde personalen på campingen ordna fram ett gäng turkiska pizzor, som gruppen hungrigt mumsade i sig. Måltiden förlades i en från berget urkarvad grotta som fanns i anslutning till campingens huvudbyggnad. Expeditionen skulle spendera några dagar i Göreme för att hinna uppleva så mycket som möjligt av Kappadokiens geologiska underverk. Martin berättade under tiden som vi åt kort om hur de kunde planeras och gav oss några olika alternativ att välja på. Jag Kate, Kaya och Terje stannade efter det korta gruppmötet kvar i grottan och spelade kort i någon timme, innan en madrass höggs och jag lade mig att sova bredvid lastbilen. Fantastisk var stjärnhimmlen även där.

27 Augusti 2001
Göreme

Textil mani i toppig värld med handfast bastu.
   
 
å morgonen kunde det konstateras att utsikten från campingen var absolut lysande. Nedanför våra tält, och min madrass, låg Göremes utomhusmuseum. Ett av de större museer jag någonsin beskådat. Det utgjordes av en hel dal nedsänkt i den porösa berggrunden fylld med bisarra klippformationer - bäst beskrivna som
 
stora, flera meter höga, stensvampar; alternativt som fristående, lätt böjda, skorstenar. Geologin var spektakulär.
 
 

Efter att ha stått och beundrat vyn i några minuter gjordes sig magen kurrande påmind, frukost. Men ingenting verkade hända på den fronten - trots att alla var uppe och vakna.

När vi något frågande konfronterade ansvarig matgrupp med detta faktum fick vi reda på att det saknades råvaror, såväl i lastbilen som i den närmaste omgivningen.

– ”Öhh, är det inte en del av ert jobb att skaffa fram matvaror?” Jane, som tydligen varit i regionen tidigare på en vandringsresa, tyckte att de som ville ha mat lika gärna kunde gå ner till Göreme stad, en halvtimmes promenad, och äta frukost där. Istället för att hon som ansvarig skulle ordna den.

Då lackade resten av gruppen ur. Kate och

   
En god utsikt att vakna till
 

Kaya värmde på burkböner och jag köpte bröd och ägg i campingens lilla affär, någonting som enligt Jane absolut inte salufördes där. Frukosten som skulle ha varit omöjlig att tillaga tillagades. Slutade med att Jane var sur på oss och att vi var sura på Jane.

Såsade runt på campingen under resten av förmiddagen, tvättade och inlät mig i grupps filosofering om livet, dess karaktär samt eventuella mening. Dave var mycket entusiastisk.

 
 

När det var dags för lunch åkte vi några kilometer till en av Kappadokiens centralorter, Ügrüp. Martin hade gjort en deal med ägaren till campingen. Om han bjöd oss på lunch och dricka skulle vi besöka hans, surprise surprise, mattbutik och närvara då han och hans medhjälpare presenterade sina varor. Det är ju trots allt, nästan, aldrig fel med en gratis lunch.

Den fria förtäringen bestod av turkisk pizza och Cola. Som konsumerades under tiden som hundratals mattor i rapp, men kontrollerad, takt förevisades. En del av dem var klart attraktiva i sina halvpsykodeliska mönster, även om jag inte är någon stor mattfetischist. Något som var turist i Turkiet uppenbarligen förväntas vara.

 
  Presentationen skedde på ett proffsigt och avslappnat sätt. Mannen som höll i den verkade kunnig och gav ett för oss förtroendeingivande intryck. Kommunikationen var förutsättningslös och ingen press sattes på den som visade intresse för någon av textilierna.  
       

Resultatet lät inte vänta på sig. Efter presentationen var Kate, Kaya, Terje, Clint, Jules, Elaine, Tony och Sasha spekulanter på att köpa turkiska handvävda mattor. Snart pågick transaktioner i var vrå av affärens tre mattfyllda våningar. Mattorna beskådades i olika ljus, kvalitet kontrollerades, historik och mönsterförklaringar förmedlades och kanske det viktigaste - priserna diskuterades.

Det var roligt att beskåda de olika köp-sälj processerna på läktarplats. Alla parter använde samtliga trick och finter som finns i den stora boken om prutning. Det var som att avnjuta en väl intränad pardans. Matthew, Janet och jag, som inte var intressenter på någon matta, ryckte stötvis in med skeptiska kommentarer i syfte att få försäljarna lite mer osäkra på kundernas eventuella habegär. Slutade dock med att alla spekulanter förvärvade de mattor som de varit intresserade av - till olika bra priser. Ägaren till campingen/mattbutiken fick verkligen god valuta för lunchen som han bjöd gruppen på.

 
  Intressant är att här bryta in med en kort reflektion över skillnaden i försäljningsteknik mellan de framgångsrika mattförsäljarna i Ügrüp och den totalt misslyckade som vi hade råkat ut för i Selcuk.
Den selcukska månglaren försökte under sin pitch skapa ett förtroligt intryck genom att konstant komma med dåliga skämt, uppblandat med mer eller mindre fantastiska förklaringar av mattornas mönster. Allt genomfört i ett rasande tempo, för att att förevisa så många mattor som möjligt på kortast möjliga tid. Följden blev att han verkade lika pålitlig som en smålänsk hästhandlare - om än en jovial sådan.
 

I Ügrüp tog försäljarna det lugnt och avslappnat. De förevisade och berättade först om de olika mönster och stilar som fanns representerade på mattor från olika regioner. För att sedan demonstrera olika mattvävningstekniker och de material som användes. Allt för att ytterligare skapa insikt om produkten som de saluförde.
Nasaren i Selcuk blev i det närmaste aggressiv i sin vilja att sälja. Om han märkte att det fanns ett uns av intresse för en matta ville han helst tvinga fram ett avslut direkt. I Ügrüp visade man istället fler mattor av samma modell som den intresse visats för, så att kunden skulle få bästa möjliga passform efter sina preferenser. Först därefter började man försynt förhandla om priset.

 
  Promenerade runt i Ügrüp tillsammans med Janet i jakt på någon finansiell instution som kunde växla resecheckar, för att vi åter skulle kunna bli mångmiljonärer i turkiska Lire. Staden var vacker med sin blandning av gulfärgade stenhus och spetsiga klippformationer. Som stack fram lite här och var.
När vi hade stapplat omkring i värmen under dryga tjugo minuter hittades ett postkontor som påstod sig vara kababelt att hantera våra resechecker. Efter att ha fyllt i ett otal blanketter, och väckt all personal och övriga kunders intresse och inblandning, fick vi efter dryga trettio minuter byråkrati våra efterlängtade miljoner. Nu kunde vi börja leva igen.
 
 
   

Martin hade tidigare på morgonen övertalat oss att besöka en hamam - den orientaliska varianten av offentliga tvagningshus. Var själv skeptisk till ideén. Det verkade finnas konceptuellt stora likheter mellan en turkisk hamam och vår nordliga bastukultur. Och ett besök i en bastu är - i min mening - en aktivitet som är direkt korkad när temperaturen utomhus ligger på cirkus fyrtio grader.

Men svag som jag var böjde jag mig för grupptrycket och följde med till den lilla originella lerbyggnaden där hamamen var inrymd. Taket bestod av en grupp med små parallella kupoler, liknandes lite botten på en mjuk äggkartong. Vi tilldelades varsin stor orange handduk att svepa om kroppen, efter avklädning i små hårt nötta träbås. De verkade äldre än tiden själv. Hamamens hjärta var ett omfångsrikt rum som till stor del upptogs av en massiv cirkulär stenhäll placerad i dess centrum. I rummet var varmt även med lokala mått mätt. Jag blev effektivt ångkokt. Lade mig på hällen och kopplade av, samtidigt ösandes renande och kylande vatten över kroppen. Som sig bör i en hamam.

För maschoister, och ditirrade nordbor, fanns ett ännu varmare utrymme - iform av en liten inglasad träbur. Satt där lite för länge för att upplevelsen skulle kunna beskrivas som enbart behaglig. Men de svenska färgerna uppehölls när de andra gav upp allt eftersom tiden gick och temperaturen steg. Martin och Clint höll ut längst. Droppen var nog, bokstavligen, när jag började skopa vatten på värmeaggregatet -

 
Höghus modell Kappadokien
  för att förevisa hur riktiga karlar från norr badade bastu. De flydde snabbt - och tur var väll det. För också jag höll på att omkomma av akut överhettning. Sällan har en kall dusch varit så på sin plats som efter denna bastusession.
 
   

I inträdet ingick en duvning med en turkisk turistisk massör. Var inte helt överens med mig själv om jag var sugen på en dylik upplevelse. Visade sig också vara en patetisk massage, som bara varade i ett par minuter. Inte en möjlighet att musklerna hann slappna av på den obetydliga tiden.

Den efterföljande, något hårdhänta av-skrubbningen var mer effektiv. Smuts och död hud flög all världens väg när en kraftigt byggd man med en grov specialvante bestämt gnuggade in skum i skinnet tills det ömmade rent och rött.

Har inte många gånger varit så ren som jag kände mig efter besöket i hamamen. Inte heller så i grunden uttorkad. En åsikt som delades med de andra, bänkade oss således på ett café

Kate och Kaya med extrem natur i fonden
 

och sänkte mer än en Cola för att återställa vätskebalansen i våra blankpolerade kroppar.

Vi åkte tillbaks till campingen för några timmars vila inför kvällens planerade aktiviteter. ”Vilan” ägnades åt att Clint och Tony lärde mig och Terje grunderna i det ädla imperialistiska spelet cricket. Självfallet fanns en komplett utrustning på lastbilen - First 48 var ett mycket brittiskt företag.

Måste säga att min tidigare åsikt om spelets löjlighet bara förstärktes, särskilt om man jämför det med baseboll, eller äkta lagidrotter: ishockey och fotboll. Men så förlorade britterna ju också sitt imperium.
 
En turkisk afton i sann turistisk stil upplevdes på kvällen. Konceptet var klassiskt, betala sju miljoner (motsvarande två McDonald’s måltider) och sedan äta och dricka i obegränsad mängd samtidigt som det bjöds på av trakten traditionell dansunderhållning.
  Var måttligt begeistrad av tanken på lokal turkisk showbiz, men hade inget emot utsikten att få frossa i kött och dryck.    
   
  Tillställningen hölls i en ur berget huggen grotta. Vi var långt ifrån ensamma deltagare, totalt var det säkert hundrafemtio kulturtörstande turister instoppade i små prång runt den stora cirkulära huvudgrottan.  

Ett litet turkiskt smörgåsbord utgjorde förrätten - korv och tzatziki är aldrig fel i min värld. Huvudrätten utgjordes av grillat lamm som serverades med ris och välsmakande såser.

Underhållningen var hyfsad och innebar att ett tiotal dansare, med varierat sinne för estetik, studsade runt på golvet i någon slags uttryck för gruppvis samverkan. Avslutningsvis bjöds på silverglänsande magdans - helt klart det mest

 
sevärda numret under den lyckade kvällen. Majoriteten av gruppen gick sedan till Flintstone's bar i Göreme. Sjäv skulle jag dock upp tidigt nästa morgonen, varpå jag istället återvände till campingen för att ladda batterierna medelst sömn.  
  28 Augusti 2001
Göreme- Ankara - Göreme
   

Färd till huvudstad för nyckel till mullors land.
 
 

pp ur sovsäcken klockan kvart i sju, snabb morgontoalett innan jag med mer eller mindre subtilt våld sparkade igång (mer) Dave och (mindre) Martin tio minuter senare. Buss till Ankara skulle äntras klockan sju, Ty vi tre behövde fixa visum till Iran på den iranska ambassaden.

 

Hade innan resan förstått att det var svårt att på egen hand skaffa visum till det till väst inte helt vänligt inställda landet. Bad därför First 48 att ordna pappersarbetet i samband med min bokning. De hade en specefik visa service för dylika ärenden.
Var själv belåten med att tvingas åka till Ankara, upplevde att ett besök i Turkiet inte skulle vara komplett utan att se landets huvudstad. Inte för att det skulle bli mycket tid över till sightseeing med den snäva tidsplanering som krävdes för att vi skulle vara tillbaka till Göreme samma kväll.

Tur nog hade det ordnats så att vi blev upphämtade av bussen direkt vid campingen. Då vi var i princip medvetslösa efter aktiviteterna kvällen innan skulle nog annars de praktiska problemen med att förflytta oss ner till Göreme by ha blivit oöverstigliga.
Bussen kom punktligt och vi satte oss bekvämt till rätta i varsitt dubbelsäte. Fortsättandes vår avbrutna nattsömn. Bara för att upptäcka i Neveshir, någon mil bort, att biljetterna var för specifika platser i bussen. Dave hamnade bredvid mig. Trångt, ingen av oss var direkt liten, och båda betydligt större än standard turken som hade suttit som mall vid sätenas konstruktion.

Under tiden som vi kördes genom det tämligen trista anatoliska landskapet tog bussvärdinnan väl hand om oss. I olika omgångar erbjöds dricka, sockerkaka, våtservetter och parfym. Föreslog till Martin att First 48 skulle anställa någon för motsvarande servicefunktioner på lastbilen. Vet inte om grymtningen jag fick som svar var jakande eller nekande, Martin spenderade främst bussresan med att kommunicera med John Blund.

Själv ägnade jag de fem timmarnas rullande till att prata med Dave. Eller kanske snarare lyssna på Dave. Gjorde inledningsvis misstaget att börja prata religion med honom. Det var som att trycka på en knapp till en talande evighetsmaskin - som det visade sig omöjligt att stänga av. Har i grunden ingenting emot teologiska eller existentiella diskussioner, men har vissa problem när logik och praktisk kunskap ersätts av blind tro och dogmatism. När Dave efter ett par timmar kom in på mörka krafter, utdrivning av onda andar och demoner - samt hur djävulen konkret ingrep i världens gång blev det lite mer än vad jag kunde acceptera intellektuellt. Även om teorin (som tydligen var väl dokumenterad och bevisad) om att Hitler och hans anhang var troende satanister som tog order direkt från hinhåle onekligen satte en intressant, och till viss del förklarande, knorr på andra världskrigets mörka, och för min generation svårgreppbara, historia.

Ankaras centralabusstation var en överväldigande betongbyggnad till vilken en strid ström av bussar ankom; släppte av och plockade upp passagerare, för att sedan åter avgå till någon godtycklig liten by i den vidsträckta nationen. Det turkiska bussnätet har hög effektivtet och dess täckning är snudd på osannolikt bra - varje liten koja är ansluten till en egen busshållplats.

Letade oss ner i stadens fräscha tunnelbanesystem och åkte in till centrum. Där höggs en taxi och den önskvärda destination förmedlades; iranska ambassaden. Det krävdes viss övertalning. Chauffören tyckte inte att vi skulle ha någonting med Iran att göra. Där styrde dåliga människor med konstiga idéer, var syntesen av den ström av ord som mötte oss - där tio procent var engelska och resten av turkiskt ursprung.

När vi trots hans goda råd fortfarande ville åka till ambassaden blev vi betraktade som synnerligen kufiska individer, i vart fall av av hans blick att döma. Han ägnade sedan märkbart mer energi åt att titta på de konstiga i baksätet än att övervaka den oordnande trafiksituation som rådde på Ankaras gator. Kanske inte var så underligt, det var nog inte var dag som tre smutsiga och storväxta västerlänningar ville bli körda till det som för dem borde vara den stora fiendens högborg.

Självfallet fann vår chaufför inte den sökta ambassaden, men väl den svenska. Tycker själv att det är stor skillnad mellan länderna - tyckte inte vår chaufför. Ambassad som ambassad verkade vara hans internationalistiska motto. Men efter multipel hjälp av den lokala poliskåren nådde vi tillslut fram till rätt adress.
Som naturligtvis var hermetiskt tillbommad och omgiven av ett inbjudande, men oöverstigligt, gallerstaket insvept med taggtråd. Efter tio minuters försök att finna någon form av kanal för kommunikation in till den fortifierade byggnaden upplyste en förbipasserande oss om att ambassaden skulle öppna först klockan tre; drygt två timmar senare.

Väntan tillbringades sittandes i en närbelägen park ätandes glass och drickandes kylda drycker. Pratade med Martin, som hade vaknat ur förmiddagens koma, orkade inte riktigt med mer snack om demoner och onda krafter från Dave. Martin var lite av en paradox, han hade en intressant, något komplex bakgrund. Väl lämpad för hans något extrema profession som chaufför och färdledare på kanske världens längsta gruppresa. En resa som gick genom områden som var allt annat än ”enkla” att agera i. Hans filosofi för att hantera jobbet var intressant; en rejäl dos ödmjukhet och integritet mixades med en extremt god självkännedom. Gyllene verktyg för att hantera alla de problem och situationer som uppstod under lastbilens färd. Samt kanske det viktigaste: aldrig visa ens ett uns av temperament - hur jävlig situationen än verkade vara.

Efter två timmar återvände vi till bunkern, tillika ambassad. Fortfarande stängd. Men enligt en välputsad kille i trettioårsåldern med persiskt utseende, som också väntade utanför, var personalen alltid lite sena med att öppna på eftermiddagen. Han var pratsam, på gränsen till påträngande, och förhörde sig noggrant om vad vi hade för ärende till Iran och om våra levnadshistorier. Själv påstod han sig vara en flykting, som nu ville återfå sitt hemlands pass för att kunna återvända.

Hela tiden som den välputsade konverserade höll han på med barnsliga skämt. Typ peka på någons bröstkorg för att sedan kittla personen under hakan när offret tittat på den utpekade punkten. Mannen gav, sina eleganta och välpressade kläder till trots, ett tämligen suspekt intryck.
     
 

När han hade hört våra historier, och ställt några följdfrågor, bankade han hårt på grinden tills någon äntligen kom och öppnade.

Vi leddes till en liten glasinklädd veranda och bjöds att sitta ner. När Martin framlade vårt ärende, att vi ville ha iranska visum på stört och samma dag tittade de två tjänstemännen bara konstigt på oss. Efter att vi förklarat att det inte var något skämt svarade de bara med en kollektiv axelryckning att det tog minst två veckor innan ett visum kunde utfärdas.

Då Martin presenterade det anskaffningsnummer som han hade fått från huvudkontoret (som i sin tur erhållit det från den iranska ambassaden i London) var de bara oförstående till konceptet. Det var först efter viss övertalning som de gick med på att ringa utrikesministeriet i Teheran för vidare information

Terje och Tony behövde inte stressa runt i Ankara
 
 

och instruktioner. Samtalet gav klartecken, och vi gavs ansökningsblanketter som skulle ifyllas i tre olika exemplar - kopieringsmaskin vad är det? Väl ifyllda granskades blanketterna noga och med viktiga miner. De fanns god-tagbara och det enda som återstod var betalningen.

När vi med plånböckerna i hand frågade hur mycket visumen kostade tittade iranierna återigen på oss som om vi kom från en annan planet (vilket vi utifrån deras islamistiska referensram nästan gjorde). Tydligen var betalningen tvungen att göras på en bank, sedan skulle vi återvända till ambassaden för att där mot uppvisat bankkvitto få de nödvändiga visumen införda i våra pass.
Problemet var att avgiften bara kunde betalas på en specifik bank. Och självfallet hade denna bank bara en filial i Ankara - som naturligtvis var placerad på andra sidan stan. Vi hade en knapp timme på oss att korsa ett Ankara i permanent rusningstrafik, göra betalningen och återvända till ambassaden innan den stängde för dagen. En transportutmaning av rang.

Fyrtio dollar fattigare, en hårt hunsad taxichaufför, ett antal traffikförselser senare, och med tre minuters marginal kom vi åter till ambassaden i ett mycket lättat tillstånd - ingen av oss hade varit det minsta sugen på att tvingas spendera natten i den turkiska huvudstaden. De iranska tjänstemännen var märkbart imponerade av vår förmåga till snabb förflyttning i stadsmiljö.

 
  När vi satte oss ner och pustade ut, i väntan på våra med iranska visum utökade pass, dök den - enligt egen utsago - iranska flyktingen upp med tre koppar te till oss. Innan han åter försvann in i ambassadens inre. Han rörde sig onekligen hemtamt på ambassaden, sannolikheten att han inte jobbade där var nog obefintlig.  
     
  Så fick vi då äntligen visumen till den islamska republiken Iran inklistrade i våra pass och kunde påbörja återfärden till den konstiga geologin i Göreme. Taxi till tunnelbanan som i sin tur tog oss till bussterminalen. Hittade rätt försäljningsbås för biljetter till Göreme och fick plats på en buss som skulle avgå en timme senare.

Köpte ett par smörgåsar till middag, som förtärdes i ett spartanskt väntrum. Vänte-tiden ägnades åt att beskåda några av de resande elementen av det turkiska folket, som var väl diversifierat. Det var hippt klädda MTV ungdomar, strikta kostymriddare, vilsnekomna bergsbönder och kvinnor med svarta slöjor i en oordnad röra.

Toaletterna på Ankaras station för fjärrbussar var de mest widroga som jag hade frekventerat så långt på resan. Nog sagt om dem.

Bussresan blev ljudmässigt påfrestande. Självfallet var en yngre - ständigt gallskrikande - representant för det mänskliga släktet placerad med sin mor i sättet bakom mitt. Tjuten superponerades med den högt uppskruvade turkiska dubbningen av filmen Die Hard 3, som visades på en tv, med högtalare av dålig

   
 

kvalitet, fram i bussen. Titeln kändes relevant i förhållande till mina tankar om den skrikande ljudmaskinen när jag försökte tillskansa mig några timmars sömn. Efter byte till en mindre buss i Neveshir, för de sista två milens körning, kom vi åter till campingen i Göreme strax innan midnatt - efter en ur transport och byråkratisk synvinkel rik dag.

Övriga gruppmedlemmar verkade också ha haft en givande tillvaro. De hade ägnat sig åt vila och utforskning av de närmaste omgivningarna. Gamla bysantinska grottkyrkor, läckra stenlandskap och för vissa en scenisk tur på hästrygg.

 
  29 Augusti 2001
Kappadokien
     

Där stenen levde, drejning och en inverterad stad.
 
 

örjade dagen med nödvändig, men ack så tråkig klädtvätt. Därefter var det dags att sparka igång den stora organiserade rundturen bland Kappadokiens underverk. Guiden som kontrakterats genom Martins försorg stoppades in i lastbilen och vi rullade iväg - in i det månlika stenlandskapet.

 
 
Ett ärende av mer praktisk natur utfördes först, proviantering för det närmaste dygnet. När dagens ansvariga, tillika min, matgrupp skulle gå in i en lämplig matbutik började Jane aktivt propagera för radikalt ändrade matvanor. Höll i princip med om att det kunde vara gott med någonting annat än bröd och pålägg till lunch. Men nötter? Jane ansåg, på fullaste allvar, att vi bara skulle köpa nötter och frukt till lunch. Argumenteringen gick någonting i stil med att en människa blev sjuk om den förtärde ”förädlad” mat (typ bröd och pasta). Vi köpte bröd och pålägg till lunch - och en påse gröna äpplen för att gå Jane till mötes.
       
   

Rosendalen, ett namn som verkar som hämtat från en saga av Astrid Lindgren. Och dalen med det förpliktande namnet såg onekligen ut att vara som hämtad från en litterär fiction.

Men inte fanns det några färggranna rosor, eller annan grönska heller för den delen, i dalen. Istället var den fylld med praktfulla sten- formationer av den skorstenstyp som gjort Kappadokien berömt, fotograferat och av turister välbesökt.

I Rosendalen var koncentrationen av indvidualistisk uppåtsträvande geologi särskilt hög. Området gav ett surrealistiskt intryck, som om vår skapare gått på acid när han designade denna del i den värld som vi människor har fått förmånen att föröka oss i.

En tomte bland tomteluvor av sten
 
 

Vår guide gav en kort förklaring till hur fenomenet med de toppiga stenstoderna hade uppkommit. Topparna på skorstenarna utgjordes av block med hård sten, som sedan under årtusendena hade skyddat den mjuka stenen under från vittring. Efter denna korta grundkurs i erosionsgeologi ledde han oss på en halvtimmeslång promenad bland de förstenade tomtehattarna i kolossal format. Dalen var overklig och min vördnad för naturens underverk ökade med varje steg som togs i drömlandskapet.

Nästa stopp var vid den en gång så innovativa staden Zalve. Istället för att bygga hus i den stil med fyra väggar och tak, som resten av mänskligheten traditionellt gjort i alla tider, hade invånarna i Zalve en gång huggit ut sina bostäder direkt ur de porösa sidorna hos tre branta raviner. Innovativt och inte särskilt materialkrävande.

 
 
 

Som mest skulle mer än tiotusen invånare ha bott i Zalve, inhuserade i bergssidorna. Som under skilda perioder varit såväl bysantinsk (kristen) som turkisk (muslimsk) i sin befolkningsstruktur.

Det var först på femtiotalet som den urgröpta staden övergavs. Och detta skedde under direkt tvång från myndigheternas sida efter det att ett omfattande ras helt hade stängt till en av ravinerna. Zalve betraktades helt enkelt som för farliga att leva i. Tydligen var det dock inte så pass stor risk att vistas i området trots allt, då betalande turister släpptes in.

Guiden förevisade många grottor, skapade av människohand; som hade fungerat som hem, kyrkor och moskéer under hundratals år.

   
Tony och Matthew framför ett radhus
 
  Speciellt anmärkningsvärt var det grottsystem som under perioder fungerat som kloster - en tredimensionell labyrint inhuggen i berget med trånga gångar i alla håll och riktningar. Att krypa omkring likt mullvadar var en kul, om än inte särskilt religiös upplevelse. En lång becksvart tunnel band samman två av ravinerna, ficklampan fick verka; och ljus kom för att lysa upp min väg genom det porösa urberget.  
  Dagen var varm och vår, med cowoyboots utrustade, guide visade tydliga machotendenser. Han höll ständigt ett högt tempo, i den klippiga terrängen, när han rände mellan olika intressanta objekt i grottstaden. När besöket förklarades avslutat, efter ett par timmar, var ingen alltför besviken. Grottor blir efter ett tag repetitiva till sin natur. Särskilt då de beskådades med språng i ökenhetta.  
     
 
 

Lastbilen stannade kort till vid ett höghus a’la Kappadokien för fotografering. En gigantisk av naturen tillverkad stenskorsten fylld med urholkade bostäder. Sidorna var perforerade med hål som fungerade som fönster. Undrade hur mycket en lägenhet kunde kosta där?

Ett standardstopp på den här typen av rundtur med lokal guide följde. En porslins-fabrik, tillika porslinsbutik, där fabriken tog upp tjugo procent av utrymmet och butiken åttio. Besöket var dock mer givande än väntat. Kanske bidrog verksamhetens lokalisering nere i ett underjordiskt grottsystem till att förhöja värdet. Där gavs effektivt skydd mot den starka middagshettan utanför, som sög energin ur kroppen som ett barn surplar jordgubbsaft.

Först en kort demonstration av hur keramikskålar och fat tillverkades och målades - för att väcka köplustan i oss. Det bads därefter om en frivillig att pröva på drejandets svåra konst. Kunder med ett leende på läpparna köper mer - en sanning som alla säljare känner till.

 
 

I sann demokratisk anda valdes Kaya ut till rollen som frivillig. Det var inte helt utan protester som hon tog på sig ett par långbyxor till skydd, samt tog säte vid den snabbt roterande drejskivan. Tanken var att lerklumpen skulle bli en skål. Istället blev det någon slags fladdrande fallossymbol; till Kayas stora förskräckelse och omgivningens förnöjelse.

 
 

I butiken fanns ett utomordentligt utbud av, med stor skicklighet, målade keramikprodukter. Särskilt några av tallrikarna var enastående. Det måste ha legat många månader av kvalificerat måleriarbete bakom deras dekorering.

Tyvärr gjorde de i grottan saluförda produkternas spröda natur, i kombination med vår resas något omtåliga karaktär, att de var högst olämpliga som suvenirer. Tog trots detta en rövare och köpte två mönstrade keramikkatter.

Platsen för lunch var klockrent placerad, med en perfekt panoramavy över Göreme stad. .Vid första anblicken var det ”bara” ytterligare en fager dal fylld med stenskorstenar. Det var först när det påpekades som tecken kunde ses på att det faktiskt bodde tvåtusen människor där nere bland de toppiga klipporna, en permanent stad. Samt

   
Göreme stad - faktiskt!
att staden ständigt är centralort för ett inte oansenligt antal turisters klippiga Kappadokien upplevelse.
   
 
   
 

Avslutningen i vår dagsexpose över regionens konstigheter var den kanske främsta av de fyrtio underjordiska städer som, till dags dato, har upptäckts i regionen. Konceptet var enkelt: en fungerande stad som hade huggits ut i berggrunden, rätt ner i marken, för att användas som evakueringsplats i händelse av krig eller oroligheter.

Omfattningen var inte fullt lika enkel att greppa, i staden Derinkuyu, som vi besökte, påstods det ha funnits plats för totalt sextusen människor, det finns svenska kommuner av den storleken, förlagda familjevis i totalt åtta våningar rätt ner i marken. Djupet ner till den nedersta nivån var hela sjuttio meter. Derinkuyu var komplett utrustad i den meningen att invånarna skulle ha kunnat bo där i månader om så behövdes. I vart fall om de hade varit förutseende och i förväg lagrat mat och annat oumbärligt.

 
 

Det som var riktigt imponerande var åldern. Exakt datering när Derinkuyu började byggas är idag omöjlig att fastställa, då komplexet kontinuerligt har utvidgats och förbättrats av nya generationer. Fixerat är likafullt att huvuddelen av systemet höggs ut under perioden 4000 - 800 före Kristus. Vilket är nästan osannolikt länge sedan - långt innan alla de stora rikena i antiken ens var påtänkta.

Derinkuyu består av ett myller av smala tunnlar och små rum; bildandes ett sant virrvarr. Där det var nära på omöjligt att behålla orienteringen. Att de tidigare invånarnas kroppsmått måste ha varit ungefär hälften mot mina egna ökade inte heller komfortkänslan. Var glad att jag inte hade något större anlag för klaustrofobi. Då hade det varit kört.

En extra kunskapsbonus som ficks av att lufsa

Kate och Matthew i ett djupt underjordiskt café
 

omkring i den underjordiska stadens gångar och vrår, tillsammans med horder av andra turister, var en utmärkt förståelse av hur myrorna lever i sina stackar. Det enda som saknades var en drottning som låg och seriefödde i någon djup kärnkammare.

 
  Efter ett tag kom känslan smygande att jag rörde mig i ett dataspel. Antingen ett labyrintspel från tiden då åtta bitars datorer behärskade världen eller en ”first person shooter” av nyare modell. Hittade dock - turligen - inga vapen på golvet, så matchen kunde inte ta sin början.  
     
 

På kvällen smällde Clint och jag åter ihop en rösti: potatisstrimlor, skinka och ost som fick koka ihop till en smaklig rätt. Uppskattat av alla, inklusive Terje som nu hade lärt sig tycka om traditionell lastbilsmat. Jules deltog inte, hon hade blivit orolig i magen och befriades därför från all mathantering.

Avslutade dagen med förvånansvärt snabbt Internet på campingens dator.

 
  30 Augusti 2001
Göreme - Gränsen Turkiet/Syrien
   

Sjukhuslastbil bestiger berg och slår läger i malaria.
 
 

nder natten var många magar igång, trafiken blev omfattande. Själv klarade jag mig, sov som en stock. På morgonen inreddes lastbilen på ett sådant sett att alla sjuka hade möjlighet att ligga ner - och ta igen den sömn som hade förlorats under natten. Vilket ytterligare förstärkte bilden av lastbilen som ett rullande läger.

 

Passagerarkabinen började bli allt mer kaotisk, med prylar, vattenflaskor, snacks och godis liggandes mest överallt. För var dag gjorde vi oss alltmer hemmastadda.

Vår fasta punkt, fast rullande, satte åter riktningen mot söder - siktet var inställt på Levantens klassika länder. Men för att komma dit behövdes ytterligare en lång dags körning genom en varierad turkisk geografi. Först den karga och trista anatoliska högplatån, som på eftermiddagen övergick i Taurusbergens mer än tretusen meter höga toppar. När lastbilen stånkande arbetade sig upp längs de branta slutningarna gjorde jag den glädjande upptäckten att jag, utan att drabbas av åksjuka, kunde läsa. Något som innebar att antalet lästa böcker skulle öka exponentiellt under de kommande veckorna. Hade fortfarande inte läst ut en enda bok sedan Sverige lämnades.

       

Dagen var en turkisk helgdag, med det kraftfulla namnet segerdagen. Det var en dag då det stolta landet firade den slutgiltiga segern över grekerna i den turkiska nationens kampfyllda tillblivelseprocess under nittonhundra-talets första stapplande årtionden. Firandet manifesterades med ett längs vägen kontinuerligt hav av turkiska flaggor. Turkarna var i vanliga fall förtjusta att använda denna sin nationella symbol som dekoration, men på segerdagen hade överdriften nått nya nivåer. Alla byggnader var täckta med den röda flaggan, med sin vita halvmåne och stjärna.

Vid passerande av byar och städer kunde snart nog alla invånare av manligt kön lokaliseras sittandes på barer och restauranger; ljudligt firandes den stora dagen. Inga kvinnor var närvarande. Vi hade nått områden där religionens grepp var starkt och jämlikhetens obefintligt.

 
 
  Efter bergens mer humana temperaturer kom vi ut på det bördiga trekantiga slättområde som avgränsas av Taurusbergen i norr och väster, Medelhavet i söder och Syrien i öster. Där var brännhett. Lastbilen blev en ugn i samma stund som den stannade - och min vätskekonsumtion nådde nivåer jag inte trodde var praktiskt möjliga.  
 
 

Expeditionen stannade vid ett snabbköp med lite bättre sortiment. För att bunkra upp med varor som, enligt Martin, skulle vara mer svårfunna i arabländerna.

Ett set med blankvässade knivar köptes för att ytterligare höja matlagningsglädjen. De som fanns på lastbilen var slöare än en mexikansk rekryt på postering i öknen.

Jane och Elaine rök ihop i affären om vilken mat som skulle lagas till kvällen, Jane kom storgråtande tillbaks till lastbilen; medan Elaine anlade en triumferade min och uppsyn. Terje var den som bäst sammanfattade det hela: - ”De är väck i skallen bägge två, komplett galna!”

Lastbilen kom fram till dagens lägerplats,

 
Tony, Sascha, Clint och Jules vilar under färd
 

belägen invid en liten vattenreservoar i botten av en sänka, först långt efter det att mörkret kommit dit. Det var svårt att reka bra tältplatser när världen blivit svart. Så det slutade med att alla skippade tälten och att en stor presenning breddes ut direkt på marken. Där vi sedan sov i klump.

Under tiden som vi åt middag, pasta med vegetarisk sås blev det till slut, gjorde Matthew den kompetenta observationen att expeditionen hade nått malariaområden. Och att vi skulle sova oskyddade invid en samling med stillastående vatten - perfekt grogrund för sjukdomsalstrande mygg. Malariatabletter till efterrätt föll sig naturligt ur nutritionssynpunkt.

Vid läggdags började det blåsa kraftigt. En provisorisk mur restes av ryggsäckar och kokutrustning som skydd mot alla sandkorn och tistlar som sveptes fram av den envisa vinden innan vi lade oss. Nästan som att var tillbaks i scouterna, sova tätt sammanpackade på en presenning med ett temporärt vindskydd. Även om de kala gräns-trakterna mellan Turkiet och Syrien rätt drastiskt skiljde sig från de mossfyllda barrskogarna hemmavid.

 
  Tur nog mojnade vinden efter några timmar, och möjlighet gavs att njuta en god och välbehövlig sömn. Under överseende av de tusentals stjärnor som utgjorde vårt oöverträffliga nattliga tak.