som nutritionsmässig startmotor.

Transport till flygplatsen var beställd till klockan tio på förmiddagen. Flyget till Bangkok gick först klockan tre, men tidigare erfarenheter av vietnamesisk tidspassning och vägar gjorde att en väl tilltagen marginal var önskvärd. Denna gång var dock punktligheten god, tio minuter före utsatt tid infann sig en smutsvit bil av äldre rysk modell - och en chaufför som inte förstod engelska. Men den hjälpsamma portieren klargjorde att flygplatsen var destinationen, ett par gånger för säkerhets skull, då chauffören verkade såväl morgontrött som disträ.

Efter ilastningen kom vi snart ut från centrala Hanoi, med sin småstadstrafik i storstadsmiljö. Det var egentligen bara den gamla stadsdelen, med sina smala gator, som tenderade att bli tillproppad. Annars var gatorna breda, luftiga och gav ett litet halvtomt intryck. I vart fall jämfört med andra större städer i Asien. Privatbilismen hade ännu inte riktigt fått fäste, och motorcyklarna tog mycket mindre plats jämfört med vad som säkert för Hanoi komma skulle.

Plötsligt befann sig bilen på en stor, jämn, flerfilig och till synes splitterny motorväg av en klass som var många tiopotenser bättre än någonting jag tidigare hade sett och upplevt i Vietnam. Efter alla dammiga, sönderkörda och groppfyllda vägar som genomlidits korsandes Indokina, var det en syn att skåda - och en hastighet att njuta.
Men även om motorvägen höll högsta internationella klass, gjorde inte den sparsamma trafiken det. Ett fåtal bilar av öststats modell samsades om utrymmet med enkla träkärror dragna av vattenbufflar. Men väl uppe på den moderna motorvägen, lämnade jag den vietnamesiska verkligheten bakom mig.

Hanois flygplats var storleksmässigt begränsad i jämförelse med andra huvudstäders vidsträckta lufthamnar. Med tanke på att Vietnam har nästan åttio miljoner invånare var den direkt liten, ungefär i storlek vad som kan hittas utanför en svensk andrarangsstad. Att terminalbyggnaden var ny, märktes i den moderna designen, fjärran från betongkloss modell öststat.
Stora invändiga rymder, mycket vita ytor, glas och polerad metall; allting fläckfritt och skinande rent. Precis som i de ultrakäcka tyska reklamfilmerna för rengöringsmedel. Den var också i det närmaste tom på passagerare. Flygtrafiken på Hanoi var inte stor, då. Det var precis som om terminalbyggnaden fortfarande väntade på sin invigning, och först därefter på att tas i bruk.

Var framme i extremt god tid, två timmar innan in-checkningen ens öppnade. Mina beräkningar om normal vietnamesisk transportförsening hade helt kull-kastats av chaufförens punktlighet och motorvägens plötsliga uppdykande och existens.

Satte mig på ett café för att äta lunch och beskåda folklivet - en sysselsättning som brukar vara nog så underhållande på flygplatser. Men det fanns inget folk att titta på. Maten var också en besvikelse, en torr smörgås med pålägg av smaklösa biffstrimlor värmd i en microvågsugn.

Incheckningen gick bra, min ryggsäck spräckte inte tjugokilosgränsen med alltför mycket. Så den fick lastas utan vidare finansiell påföljd. Vid säkerhetskontrollen blev det en kort diskussion med en av vakterna för att han manuellt skulle undersöka påsen med filmrullar,

istället för att förstöra dem med sin ålderdomliga, och troligtvis högstrålande, röntgenmaskin.
Avgångshallen var i luftigt katedralformat. Vilket upplevdes som lite av en overkill för mig och de andra fyra, liksom mig tidigt anlända, passagerarna. Det förväntades uppenbarligen betydligt fler avgångar från Hanoi i framtiden än vad det dåtida nuet erbjöd.

Undangömd i ett hörn av den stora salen fanns en liten taxfree butik där de för internationella flygplatser vanliga rusen, smakerna och dofterna salufördes; till priser som låg märkbart över vad som gällde i landet i övrigt. Plus att växelkurserna som användes var direkt elaka. Tömde detta tilltrots plånboken på mina sista Dong i utbyte mot två chokladkakor. Den vietnamesiska kärleken till byråkrati förnekade sig inte, för att genomföra köpet var passet tvunget att visas och en längre blankett skulle också fyllas i.

Maten på Vietnam Airlines flight till Bangkok var intressant. En fyrkantig aluminiumform med kuber av torr kyckling, serverad utan vare sig sås eller ris. Brukar i alla lägen vara en stor anhängare av proteiner, men denna gång blev det en väl obalanserad måltid.

Två timmars luftburen färd senare trampades åter marken i Thailands moderna huvudstad, en sträcka som landvägen tagit, i ren restid, en dryg vecka på landbacken. Bangkok var inte en lika stor chock som vid ankomsten från Kathmandu en månad tidigare. Dock inte sagt

att förändringen i kultur och värderingsskiftet inte blev överrumplande. I Thailand härskade förädlad kapitalism och effektivitet, i Vietnam kommunistisk dogmatik, byråkrati och ineffektivitet.

Tog en buss in till Koh san road. Resan tog en oändlighet då trafiken var trög som en glaciär. Förra gången, när vi ankom sent på kvällen, hade samma resa gått hyfsat snabbt. Den här gången, i rusningstrafik, var varje väg en mur. Tur nog var bussen luftkonditionerad. Bangkok var fortfarande hett och drypande fuktigt.

Det blev återigen ett miniatyr rum på Marco Polo. Snabb nödvändig dusch innan uppkoppling på Internetcafé för att se vart Robin och Martin höll hus. Enligt ett nyskickat mail skulle de vänta på ett hak i slutet av gatan. Där de också visade sig vara; ett glatt återseende. Internet var verkligen ett stöd för den som var på resande fot. Utan nätet skulle jag troligtvis inte ha vetat om att de bägge engelsmännen vistades i Bangkok. Och om jag hade vetat skulle det säkerligen ha varit ett smärre helsicke att lokalisera dem.
Sedan min avfärd från Kathmandu hade Martin mest strulat med lastbilen och Robin gjort det som han var bäst på: flyta omkring och knyta nya sociala kontakter. Men en veckas treeking hade de hunnit med, i ett område i närheten av Kathmandu dalen som bedömdes som maoistsäkert. De planerade att ligga stilla i Bangkok ett par- tre dagar innan sikte togs på Kambodja och Vietnam. Vägen som jag så nyligen hade vandrat med buss.
Efter middagen, kyckling med cashewnötter, följde ännu en one night in Bangkok kväll. Som bröts rätt tidigt, vid tolvtiden, då kroppen kändes matt och seg; omställningen av klimatet kan tänka.

Misstänkte, med rätta, att priset var lägre än hemma i Sverige och att framkallningskvalitén nog skulle vara fullgod, till skillnad mot om de lämnats in till stenålderslaboratorierna i Hanoi eller Kathmandu. Oron låg istället i att addera alla framkallade fotografiers vikt till den redan välfyllda ryggsäcken. Enlig mina beräkningar skulle det bli ytterliggare fyra kilo att få under tjugokilosgränsen.
Efter vissa förhandlingar fick jag en mängdrabatt på tjugo procent, samt en försäkran att fotona skulle vara färdiga för hämtning morgonen därefter. Tänkte på hur jag hade förändrat mitt beteende, hur var affärstransaktion vid det här laget sågs som en inbjudan till utdragen förhandling och en grundlig diskussion om priset. Det satt mycket djupare i ryggraden än sex månader tidigare, det var en sak som var säkert.

Nästa steg var att fixa flygbiljetten hem till Sverige, lämplig avgång en vecka eller två senare. Det var ett projekt som krävde tålamod, misstänksamhet, falkögon, sunt förnuft samt papper och penna. Utbudet av resebyråer på Koh san road var enormt och konkurrensen troligtvis hårdare än på någon annan plats på jorden. Så var det också ett sant Mecka för att finna prisvärda flygbiljetter.
Tyvärr var många av dem långt ifrån ärliga. De var istället av karaktären att de öppnade på morgonen, och sedan stängde för gott på kvällen. Biljetterna som sålts under dagen: inte värda pappret de var tryckta på. Sedan låg de ansvariga bedragarna lågt ett tag innan ”resebyrån” kom till liv för ännu en endagars rea. Andra sålde biljetter som inte kunde återlösas eller ändras, trots att så uppgivits vid försäljningen. Varianterna på att blåsa unga dumsnåla backpackers på dollar, en lönsam sysselsättning, var många.

Började med att gå runt till ett tiotal resebyråer för att få en aktuell bild om den allmäna prisnivån och tillgången. Biljetter fanns, men inte i den omfattning som jag hade räknat med. Och priserna låg något över mina snålfantisier. Steg två var att återgå till de resebyråer som hade biljetter till rimligt pris och initiera förhandlingar. Det billigaste alternativet erbjöds av den mest primitiva resebyrån; bara en av tre pappskärmar avgränsad del av trottoaren, ett par hoppfällbara plaststolar, en ettrig försäljerska och en datorskärm. Problemet var att biljetten till Stockholm egentligen inte gick till Stockholm utan till Zürich, vilket hon sade först när hon hade knappat en hel del på datorn. Ingen större skillnad enligt resebyråskvinnan; det fanns ju tåg däremellan.
När jag uttryckte men skepsis till Zürich som destination blev hon upprörd. Och sade ilsket att biljetten redan var bokad i mitt namn - och att den omedelbart måste betalas; den var både non refundebla och icke ombokningsbar. Stirrade hårt på henne i en minut, innan jag med lugn - och med tanke på situationen mycket sansad röst - klargjorde att hon å det snaraste skulle avboka allt som var bokat. Annars skulle jag personligen bära ned henne till den lokala polisstationen och anmäla henne för gravt bedrägeri.
Hon knappade snabbt på tangentbordet och viskade tjugo sekunder senare, med nedböjt huvud, att biljetten var avbokad. På anmodan fick jag också skriftligt på det. Hon tappade ansikte ordentligt, om nu en skurk och bandit kunde göra det.
Efter ytterligare ett par, inte fullt lika dramatiska förhandlingar, bokades slutligen en biljett med Turkish Airlines den tredje februari. Resebyrån verkade seriös och priset kändes hyfsat förmånligt.

Ströshopping: ett set med sidenslipsar, ännu en bunt CD skivor, glada T-shirts och ett par tjocka böcker till den förestående flygresan.
Skulle möta Robin och Martin för lunch. Tid hade bestämts på en trappa vid ena änden av backpacker stråket. Jag satt och väntade på trappan, svensk som jag var, Martin satt och väntade i en närbelägen bar, engelsman som han var, och Robin var nittio minuter försenad - Robin som han var. Trots detta kunde vi till slut alla sammanstråla.
Robin hade följe med en thailändska som han mött kvällen innan. Hon jobbade på en bank med corporate finance, så fann mig plötsligt inbegripen i en livlig diskussion om dynamiken bakom den asiatiska finansiella krisen 1997. Användandes en del av hjärnan som inte hade aktiverats särskilt mycket under de föregående månaderna.

På något konstigt vänster hamnade vi på McDonald’s för lunch, trots att ingen egentligen ville dit. Det smakade inget vidare den gången heller. Kunde heller inte förmå mig att äta upp de av frityr droppande pommes fritesen.

Planen var sedan att gå och se filmen Sagan om Ringen. Men jag var tvungen att avstå, behövde återvända till resebyrån för att hämta, respektive betala, flygbiljetten. Plus att jag inte ville se just den filmen, där mina förväntningar var skyhöga, med thailändska undertexter. Efter att ha fixat biljettransaktionen ägnades istället eftermiddagen till att ligga och läsa på det hårt luftkonditionerade garderobsstora rummet. Kändes onekligen lite konstigt att ha hemresan fixad. Det till då alltid så avlägsna slutet var slutgiltigt spikat, utskrivet och betalt.

När mörkret föll strålade jag åter samman med britterna, för att åka och avnjuta en kväll med aggressiv thaiboxning - grövre asiatiskt underhållningsvåld. Den bästa arenan, enligt taxichauffören, låg på andra sidan Bangkok. Väl där visade det sig att inträdet på tusen

Bhat var långt ifrån billigt, dryga tvåhundra svenska kronor. Men då var det också ringsideplatser för kvällens tio matcher som erbjöds.

Principen bakom den thailändska nationalsporten, Muay Thai, är enkel: två fighters placeras i en traditionell boxningsring där de sedan med slag, sparkar och knäningar går lös på varandra; oftast med stor frenesi. Resultatet är en brutaliserad fusion av karate och traditionell boxning - där knockouter är regel snarare än undantag. Innan varje match genomfördes en starkt ritualiserad ceremoni där de bägge boxarna omsorgsfullt behängdes med blommor, hälsade på varandra och på knäna bad till högre makt om tur och kraft.

Tyvärr är thailändare inte ett särskilt storväxt, eller muskulöst, folk. Intrycket från ringen blev därför att två femtiokilos barn stod och slogs med varandra. Om än väldigt frenetiskt. En av matcherna bjöd dock på två kämpar i åttiokilosklassen, en kort och krallig mot en lång och gänglig. Den korta fick ordentligt med stryk. Den långe hade en betydligt längre räckvidd med sina rappa ben, som gång på gång bjöd på kraftfulla sparkar i midjehöjd. Det var aldrig någon diskussion om vem som skulle vinna, och efter tre ronder stöp muskelberget tungt i backen.

Tänkte att det skulle vara bra kul att få se besten Mike Tyson kämpa mot den bästa som Muay Thai kunde erbjuda, självfallet under den senares regelverk. Det torde kunna bli en fight kraftfull som få.

Sporten bjöd på rikligt med adrenalin för åskådarna och det var inget problem att bli livfullt involverad i matcherna. Särskilt som jag mangrant hejade på boxarna med blå

shorts. Men mitt engagemang var vida från vad som kom från ståplatsläktarna - där det ibland verkade gå vildare till än inne i ringen. Känslorna var starka. Vid ringside pågick en omfattande vadslagning, välklädda herrar som satsade många tusen Bhat på varje match. Och som skrek ut sin lycka, eller vreda, beroende på vem av kämparna som blev knockoutad.

Efter huvudmatchen avlägsnade sig Robin. Han skulle möte sin thailändska bankirska för middag. Så vi tog farväl, för denna gång. När alla matcherna var avslutade återvände Martin och jag till Koh san för en sen currykyckling till middag. Vi satt sedan länge och summerade allt som hade hänt under de senaste månaderna; det var onekligen en hel del och kvällen blev sen.

Dagen efter skulle jag åka till Ko Samets paradisstränder, medan Martin hade planerat att åka på en dagsutflykt till Kanchanaburi, där händelserna i den fantastiska filmen ”Bron över floden Kwai” utspelade sig under andra världs-kriget. Så också vi sade farväl.

filmer som ständigt rullade på centralt placerade storbildsskärmar. Det finns tappra resenärer som spender veckor på Koh san road, inte görandes annat än hängandes på de trygga och mysiga caféerna.
Skaffade en kombinerad buss- och båtbiljett till Ko Samet med avgång ett par timmar senare. Priset, inte mer än tvåhundra Bhat, var helt okey då dörr till strand service utlovades; buss från Koh San till kuststaden Rayong, därefter båt till huvudstranden på Ko Samet.

Det var med viss spänning de framkallade fotografierna hämtades ut. Det var en tjock och redig bunt, nästan tusen glättiga bilder. Skyndade mig upp på det lilla rummet för att kolla hur de hade blivit, och vara lite nostalgisk. Kvalitén var överlag god. Vilket gladde mig mycket - då syftet med en resa i modern tid mycket handlar just om samlandet av de perfekta fotografierna. Troféer att förevisa för dem där hemma, och stöd för minnet när det en dag sviker. Plus att de utgjorde en god grund för skapandet av en lätt egoinriktad websida.

Resan till Raygon tog drygt tre timmar på en motorväg, som inte var särskilt rolig. Precis som hemma, men med böjda palmer och tjock undervegetation vid sidan om väggrenen istället för mörk enhetlig barrskog.

Det blev rätt stökigt när minibussen nådde hamnen, där det fanns flera båtar som gick ut till ön. Skepparna ansåg unisont att vi skulle lösa en ny biljett för färden ut till Ko Samet. Att de som köpts i Bangkok inte gällde. Det var först när busschauffören hämtats som en av kaptenerna signalerade att vi skulle åka med hans båt.

Båtresan gick förhållandevis snabbt, och tur var det, havet var lätt oroligt. Båten gungade frejdligt och alla var nog lättade när den lade till vid stranden på Ko Samet. En smärre inträdesavgift betalades. Ön hade blivit förklarad nationalpark några år tidigare - och rätten att utfärda inträdesbiljetter infann sig hastigt och lustigt.

Under färden över havet kom jag i samspråk med två tyskor, som båda läste medicin i Berlin. Den ena hade växt upp i den västra delen av staden, den andra i den östra. Bägge hade varit tolv år när muren föll, och en ny epok i stadens historia hade initierats - snabbare än någon kunnat ana. En förändringsprocess som var långt ifrån avslutad, i vartfall utifrån vad de berättade. Tyskorna hade fått tips om den optimala stranden på Ko Samet av några kompisar som hade varit där ett halvår tidigare.

Bestämde mig för att temporärt kapitulera inför det som verkar vara all backpackers mission och mål - att finna just den ”perfekta beachen”. Den med paradisisk natur, avskiljt från andra turister och lagom oexploaterad. Helt övergiven skulle den dock inte vara, någonstans måste vår stam, backpackerfolket, kunna bo och köpa våra bananpannkakor, kokosnötsdrinkar, kyld Cola och access till Internet.
Slog således följe med de bägge berlinskorna. Vi chartarade en liten båt med tillhörande fiskare och satte av. Priset för transporten var obetydligt, vilket indikerade att den ”perfekta stranden” kanske inte var så särskilt avlägsen och otillgänglig när allt kom omkring.

Det som vi från båten såg av Ko Samet lovade gott, i var fall för självförklarade sökare efter den ”perfekta beachen”. Kustlinjen utgjordes av inbjudande bukter av varierande storlek, alla med månformade vitskimmrande sandstränder mellan det blå havet och den gröna slingrande djungeln. Mycket mänsklig aktivitet syntes inte, en och annan sol-badare, några som låg och slappade i hängmattor och här och var enkla hyddor inne bland palmernas skugga.
Enligt fiskargubben hade vi tur, på fredagar eller lördagar var stränderna fulla med stadsbor på flykt från Bangkoks klaustrofobiska trafik och trängsel. Att påståendet var sant, hade bekräftats då båten vi anlänt i från Raygon hade fyllts till sista plats för återfärden. Söndag som det var.

Platsen där vi blev avsläppta, tyskornas hemliga strand, var smått fantastisk. Det var en bukt som direkt hämtad från paradiset med azurblå vatten, vit finkornig, nästan puderaktig, sandstrand och en tät djungel för den rätta vykorts-inramningen. Så fin var stranden att det nästan lät på samma sätt som när man går i nysnö när den bestegs, ett lätt knirkande läte. Här och var stack det upp små mjuka stenformationer som havets erosion under hundratals år gjort lena och sittvänliga. Det var verkligen en paradisstrand av den modell som vi kylslagna nordbor med en ständig och snärtig marknadsföring indoktrinerats att ständigt sukta efter.

Boendet skedde i små diskret placerade hyddor som hyrdes ut av ett driftigt thailändskt par. Som också drev en liten restaurang i mitten av den lilla hyddkolonin. Jag hade tur, en av de strukturerade rishögarna precis vid strandkanten var ledig. Den kostade femtio Bhat mer per natt än de som låg längre in i buskaget - men vad brukar inte pris-tillägget kunna vara för havsutsikt på mer normala logier? Att hyddan sedan saknade de mest elementära faciliteter av typen ström och rinnande vatten, var väl kanske bara att betrakta som en naturnära bonus.

Åt en kraftigt försenad lunch tillsammans med tyskorna; biff i grön curry. Enkel matlagning - men mycket god.

Återstoden av eftermiddagen ägnades sedan åt sådant som en turist bör göra när han/hon funnit

den perfekta stranden. Bada, ligga i solen och bara njuta av en tjock bok. Även om tegelstensbiografin över Ronald Reagan troligtvis saboterade min optimala "västerlänning på paradisstrandspersonlighet" i de andra resenärernas ögon. En nonsens roman av John Grisham eller Tom Clancy hade nog betraktas som mer normalt.

Det höll i femton minuter innan jag uppsökte den trygga och förlåtande skuggan under en palm. Att sola är inte min grej. Fysiskt obekvämt och hälsofarligt.

På kvällen anordnade ägarparet en grillfest på stranden, en trevlig tillställning med mycket mat, dryck och trevligt folk. Samtalen handlade dock mest om olika strand- och öerfarenheter. Ett område som jag, trots ett halvår på resande fot, var i det närmaste diskvalificerad i. Akaba eller Ölu Deniz var inte direkt spelkort i dessa kustnära backpackers kortlekar. Här var det strandremsor Thailand, Malaysia och Indonesien som gällde.

Började gå längs stranden, som i det närmaste var kontinuerlig runt ön. Överallt var det lika vackert, lika resekatalogsperfekt beachmiljö. Antalet solbadare och hängmatsseglare ökade desto längre norrut på ön jag kom, och hyddorna stod tätare och var mer permanenta till sin karaktär. Men Medelhavets organiserade vulgo- trängsel var fjärran.

Stannade ett par gånger för att köpa dricka i några av de primitiva caféer och restauranger som fanns dolda vid strandkanten, kokosmjölk i avhuggna kokosnötter och Coca Cola ur standardiserade aluminiumburkar. Det första var roligare, då man efter att ha släckt törsten kunde idka kokosnötskastning mot lämpliga objekt. För burkarna tvingades jag av moralen och den inympade respekten för naturen att leta rätt på en papperskorg. Vilket var ett märkligt svårt företag med tanke på att Ko Samet var en nationalpark.

Lämnade stranden, och den alltmer brännande solen, till förmån för stigarna i öns djungeltäckta inre. Inte för att det blev mycket svalare, träden skyddade inte bara från solens strålar utan blockerade också den kylande brisen från havet. Att luftfuktigheten också var kvävande hög bidrog inte heller till det allmänna fysiska väl-befinnandet.

I nordvästra hörnet av ön fanns det en kulle som jag planerade att bestiga. Ty på små paradisöar hör det sig till att snarast uppsöka den högsta punkten, i vart fall gör de alltid så i spännande filmer och sjörövarromaner.
Kullen skulle bara vara etthundratolv meter hög, men höjdmetrarna verkade ha växt och dragits ut i den höga värmen och luftfuktigheten. När toppen bemästrats var jag sjöblött av svett. Men utsikten var värt det. Den gröna ön var vacker från ovan med, och det blåa inbjudande havet strålade ut i alla riktningar.

Som på alla undersköna tropiska öar fanns det naturligtvis en smaskig gulddrypande legend om att en stor skatt fanns nedgrävd på ön. Myten förtäljde att det hade varit grävkunniga pirater som tagit rikt byte på det omkring-liggande havet som hade använt Ko Samets jord och sand som långsiktigt, och räntefritt, bankvalv.
Att det kanske fanns viss tyngd i ryktet vittnade en grupp stora hål vid kullens fotom , rester av expeditioner på jakt efter guld och ädla stenar?
Själv har jag aldrig riktigt förstått varför pirater envisas med att gräva ned sina plundrade skatter. Varför inte åka långt bort och använda blodspengarna till att leva det goda livet istället?

Vände åter till ”min” strand, undvikandes de stora färggranna ödlorna som fanns mest överallt. Är i regel inte besvärad av reptiler, så länge de har ben och inte slingrar sig fram. Men dessa ödlor var lite väl stora - och snabba - för att jag skulle känna mig helt avslappnad i deras närhet.
Avslutade vandringen med ett välförtjänt bad och dråsade sedan bara ned i hängmattan som fanns uppspänd på den lilla verandan. Utflykten hade tagit betydligt mer på krafterna än vad jag i förväg hade planerat. Blev kaputt.

På kvällen parkerade jag mig i restaurangen, tillsammans med de andra beresta invånarna i strandkolonin. Utbytandes historier från vägarna. Middag i form av en alldeles för stark grön curry med kyckling. Munnen och tungan brann upp. Brukar annars vara en stor fantast av ordentligt kryddad och smakstark mat, men när det gäller det thailändska köket var det bara att slänga in handduken.

Så detta var paradiset, enligt gängse svensk semesterdefinition. Den perfekta stranden, det exotiska boendet, den gröna djungeln, trilskandes kokosnötter, tajta kvinnliga bad-kläder, klarblå himmel, svalkande havsfläktar, sprakande mat, spännande drycker, en instabil hängmatta och en tjock bok.

Men trots allt detta var jag snart grundligt uttråkad; Den apatiska strandgrejen var helt enkelt inte min grej.

Den perfekta stranden var alltför finkornig, sandkornen letade sig in överallt, såväl på min person som i packningen; med ett evinnerligt knastrande och skrapande som följd. Det exotiska boendet var bekvämt att sova i nattetid, men avsaknaden av elektricitet blev vid mörkrets inbrott frustrerande för en inbiten

kvällsläsare. Djungeln i sin tur bidrog med en massa små bevingade insekter, som i skymningen verkade ha som enda mål i livet att sticka och punktera mitt skinn. Kokosnötterna skadade bara egot. Försökte under en timme att öppna en med enbart muskelkraft och hjälpmedel hämtade från naturen - misslyckades. Två dagar i paradiset var nog.

Rastlösheten hängde nog delvis ihop med att återresan till Sverige skulle inledas dagen efter. Något jag både såg fram emot och fruktade. Det skulle bli till att ömsa skin.

Frukosten blev naturligtvis en rejäl portion med bananpannkakor och ett stort glas chokladmilkshake. En socker-stinn kombination av mat och dryck som redan dietmässigt började få en nostalgisk tillbakablickande klang.

När klockan slog tio var det dags att lämna Ko Samets paradisbild och påbörja den långa hemresan till den svenska vinterns gråa begivenheter och begränsad festlighet. Det energiska paret som drev allting i anslutning till stranden hade också en liten resebyrå, som bland annat krängde paketresor till Bangkoks flygplats. Vilket passade mig utmärkt. Blev kanske några Bhat dyrare än om jag hade ordnat varje steg på egen hand, men med all packning var det bra bekvämt att bara kunna luta sig tillbaka och låta andra ta hand om de praktiska bestyren.
Först blev det färd i en liten motorbåt, med tillhörande tandlös och läderhudade skeppare, till huvudstranden varifrån den större båten, med destination Rayong, lättade ankar. Väl på fastlandet, blev det buss till flygplatsen.

Hade som vanligt inför en flygresa sett till att ha en generöst tilltagen marginal. Denna gång var det extra relevant, både fiskebåtar och asiater var inbegripna i färden till flygplatsen. Men allt gick snabbt och bra i det vänliga och högeffektiva Thailand; var framme vid terminalen hela sex timmar före incheckningen kunde påbörjas.

Ville inte släpa omkring med bagaget så länge, varpå det förpassades till en bagagedeponering. Men först ansåg den där övernitiska personalen att ryggsäcken skulle öppnas och gås igenom - för att inga stöldbegärliga värdesaker, mot deras regler, skulle deponeras. Eller så hade de bara kommit på ett smart system för att få en exakt bild av vilka bagage som var bäst lämpade att plundra.

Blev sedan några timmar över till att närmare bekanta mig med Bangkoks monstrum till flyg-

plats. Att det var en av världens främsta transporthubbar märktes på den stora mängden passagerare i stressad väntan och bufflig rörelse.

Ett flertal avgångshallar låg i rad, fyllda med incheckningsdiskar där all världens flygbolag verkade finnas representerade med avgångar till fler platser än jag någonsin skulle hinna se i mitt resande liv. Om inte något fantastiskt genombrott kommer att göras inom det biomedicinska området vill säga. Ökandes livslängden markant.
Runt omkring mig var det en fantastisk mosaik av väntade människor; representerandes vitt skilda hudpigment, favoritdesigners, temperament, grad av trötthet, språk, kulturer, valutor och grader av ködisciplin.
För en alltid nyfiken iakttagare av mänskliga beteenden är storflygplatser fascinerande platser. Så mycket att titta på: de stressade nummermedvetna västerländska affärsmännen i nyuppsydda kostymer, svettiga och förvirrade europeiska charterturister i jakt på sin guide, täta grupper av ständigt leende japaner, ätande thailändare, muslimska kvinnor i sina svarta tält och hypereffektiv uniformerad flygplatspersonal med mål och syfte i blicken.

Som operationsanalytiker var det ett paradis. Alla flöden, system, köer som fanns i detta logistiska mästerverk fick det att rysa längs med min matematiskt sinnade ryggrad.
Då jag naturligtvis ville veta mer om flygplatsen, och hur den var uppbyggd och organiserad, spenderades nästan en timme ivrigt sökandes någon form av guidad visning. Något som rimligen kan tyckas borde existera med avseende på flygplatsens stora värde som sevärdhet, och mängden potentiell intressenter i form av väntande människor. Efter upprepade förfrågningar i olika informationsbås visade det sig dock att någon rundtur inte existerade - frustrerande.
Fick istället nöja mig med en portion nuggets från den amerikanska söderns frityroljeindränkta kulturbastion Kentucky Fried Chicken, en undanskymd soffa och ytterligare några kapitel om Ronald Reagans annorlunda och världsförändrande levnadsöde. Inte så tokigt det heller.

Men efter ett par timmar tvingades jag att flytta vidare då en grupp pratglada manliga indier gjorde närområdet till sitt. Självfallet skulle dei min riktning högröstat skryta om sin väl utvecklade virilitet och många sexuella erövringar. Var inte intresserad av att lyssna på deras uppblåsta fantasier och drömdjur, så jag ursäktade mig och letade reda på en annan, någorlunda lugn, plats. Vilket inte var helt lätt, då flygplatsen för stunden verkade gravt överbefolkad med tanke på den planerade kapaciteten. Typ tre väntande för varje obekvämt sittutrymme.
Undrade stilla om det var med flit alla stolar på flygplatser tenderar till att bjuda på allt annat än angenäma sitt-upplevelser. Var det för att resenärerna senare bättre skulle kunna uppskatta de mer ergonomiskt designade flygplansstolarna?
Spenderade mina sista Bhat på en stor skål med vaniljglass. En delikatess som hade avnjutits alldeles för sällan under de senaste månaderna.

När incheckningen äntligen kom igång, sent på kvällen, verkade det som om all den effektivitet som jag tidigare hade beundrat så vördnadsfullt totalt bröt samman. Personalen bakom diskarna var antingen grymt oerfarna eller uttagna i någon form av fackligt sanktionerad maskningsaktion. Varje incheckning, vägning av bagage och inkrävande av betalning för eventuell övervikt tog dryga tio minuter för varje köande sällskap och resenär. Bara tre diskar hölls öppna, så väntan blev lång och irritationen stor.
Antagligen fick personalen provision på alla extra avgifter som de reglementsenligt kunde dra in för övervikt. Det var många före mig i kön som med bittra miner fick betala. Jag blev orolig. Ryggsäcken och bagen med den uppsydda vinterrocken vägde garanterat mer än tjugo kilo tillsammans. När det äntligen var min tur prövade jag därför på en fräckis. La upp ryggsäcken på rullbandet, så att dess vikt inte till fullo vilade på vågen. Bakdelen fick lite extra stöd av mitt framböjda knä, som var skymt för damen bakom disken; en handling som bantade bort ett par kilon. Hon såg inte heller bagen - som jag lyfta fram först när ryggsäcken redan hade försvunnit bort på bagagebandet. Jag körde också hela tiden med ”kommunicera virrigt, men bestämt, i hög hastighet” taktiken. Överösandes den officiella damen med frågor, trasslade med pappren och uppträdde allmänt förvirrad. Inte helt artigt, men slapp, till skillnad från de flesta andra passagerarna, betala för övervikt. Kvinnan blev sur, men vad skulle hon göra.

Utresehallen var som sig borde främst en glassig och fåfäng marknadsplats för exklusiva varor. Mycket glas, starkt vitt ljus och meterhöga bilder på vackra kvinnor skulle förmå de väntande att fynda i de namnkunniga butikernas rika sortimentet av dyra och långtifrån nödvändiga varor.
Köpte en påse med friterad kyckling att ta med. Litade inte riktigt på Turkish airlines när det gällde att servera tillfredställande kost . Påsen gjorde sedan också succé vid säkerhetskontrollen där den fick gå igenom röntgen-maskinen.
När jumbon äntligen bordades hade det gått fjorton och en halv timme sedan paradisstranden på Ko Samet lämnades. Klockan var dryga halvtimmen över midnatt när planet lyfte, och Asien lämnades - för den gången.

tala engelska. Istället försökte de åldrade döttrarna av Gallien att tvinga på omgivning sitt eget kryptiska modersmål.
Gissade att den usla placeringen kunde kopplas till min stökiga metod att checka in. Damen bakom inchecknings-disken måste ha varit, till viss del rättfärdigt, hämndlysten när hon knappat in min plats på sin terminal. Det var bara att bita i det sura äpplet och försöka göra det bästa av situationen.

Redan innan vi hade lämnat det thailänska luftrumet serverades middag - ris med en smakmässigt harmlös kött-gryta. Men min påse med friterad kyckling var ett perfekt komplement, till min omgivnings förvånade blickar och chockade näsor. Friterad kyckling sprider en stark, och gissar jag förförisk, doft i ett slutet utrymme med nedsatt syresättning.
Ett par filmer visades. En trög Stephen King filmatisering av en bok som inte hörde till en av den litterära skräck-kungens starkare kort, ”Hearts of Atlantis”. Samt en Hollywood tolkning av askungesagan med en rundkindad Drew Barrymore i huvudrollen. Hyfsad. Försökte sedan sova lite, men det gick inget vidare. Läste istället en vältummad bok om finska vinterkriget, som hade räddats från en bokhandel på Koh san road, från pärm till pärm.

En sanning som upprepades många gånger i huvudet under de tio och en halv timme som flygningen varade var att det absolut inte var roligt att sitta i ett flygplan. Fick en karaktärslös frukost innan planet landade på Atatürk flyg-platsen i den europeiska delen av Istanbuls utkanter.

Det hade hunnit bli tidig morgon, lokal tid. Jag hade fem långa timmar i transit att se fram emot innan flyget till Stockholm skulle lyfta, den absolut sista etappen. Flygplatsen var stor, modern, luftig och i det närmaste tom på passagerare. Det var inga problem att få ha en avgångslounge helt för mig själv.
Flighterna som annonserades på den stora svarta tavlan med snurrande bokstäver gick till, för mig, exotiska platser som Tasjkent, Baku och Samarkand. Var inte utan att fötterna började klia. Centralasien, med alla sina hemligheter och legender, lockade.
Ansåg mig inte ha råd med vare sig mat eller taxfree shopping. Hade bara ett par dollar kvar, och något mer ville jag inte växla in. Och att priserna var anstötligt höga bidrog inte heller till min konsumtionsvilja. För två burkar Coca Cola var priset fem dollar - legaliserat rån.

Satte mig istället och tittade ut över landnings- och taxningsbanorna. Filosoferandes över vad som hade hänt mig sedan Europa lämnades via Istanbul sex månader tidigare med en gul lastbil. Och det förunderliga att jag återkom till min moderskontinent via samma stad. Den klassiska skiljepunkten mellan Europa och Asien. Det var inte ett sammanträffande som var i förväg planerat. Men det verkade onekligen rätt och riktigt.
Innan passagerarna fick stiga ombord på planet till Stockholm var alla tvungna att identifiera sitt bagage, som stod uppradat bredvid planet på den stora betongplattan, innan det lastades in. En extra säkerhetsåtgärd till följd av händelserna i september. Det kändes tryggt. Jag såg också att både ryggsäcken och bagen hade hängt med från Bangkok.

Tre och en halv timmes flygning, i en halvfull kabin, senare nåddes Stockholm, Arlanda. Mulet och tråkigt väder som inte ens livades upp av ett för årstiden normalt snötäcke. Ankomstutrymmena var blixtrande rena och ekande tomma; den svenska trygghetens och ensamhetens ansikte och arkitektur.

Det hade gått dryga trettiotre timmar sedan paradisstranden på Ko Samet lämnades. Som det hade tagit mig etthundraåttiosex dagar att nå. Det är lustigt det här med olika former av färdmedel.