Kapitel 2

Historiens Smältdegel
 
14 Augusti 2001
Istanbul

Starka symboler i en stad som för korset föll adderar norrbagge till lastbilen.
     
 

aknade av att böneutroparen - utrustad med kraftiga högtalare - kallade till morgonbön från den lokala moskéns minareter. Det var bara att vänja sig, väckningsformen skulle bli norm under de kommande månaderna. Vädret var strålande med en klarblå himmel och en sol som förebådade hetta.

 
Det var skönt att inte behöva bryta lägret, lasta lastbilen och åka vidare innan morgonen blivit dag. Vilket varit fallet under de senaste tio dagarna. En stressad rutin som jag gärna bröt. Upplevdes som en lyx att kunna äta frukosten i lugn och ro; för att sedan ta sig tid till en ordentlig och uppfriskande tvagning medelst tvål och varmt vatten.
 
 

Det kändes lite overkligt att befinna sig i Istanbul, den stad som jag så länge hade velat besöka. En av de mänskliga bosättningar där världs-historiens gravitation har varit som störst.

Grundat av grekerna som en välplacerad handelskoloni i historiens gryning (Bysans).

 

Gjordes sedan av romarna till imperiets nav under det beständiga Östroms mer än tusenåriga historia och gärning (Konstantinopel).

Svenska vikingar kom under sin glansperiod dit för att ta anställning som fruktade krigare, strids-män och kejserliga livvakter. Några veklingar kom också för att bedriva mer fredlig, men väldigt lönsam, handel (Micklagård, Holmgård).
Den erövrades slutligen av turkarna under det, för kristenheten, katastrofala året 1453. Segrarna förskönade den redan sägen-omspunna staden och gjorde den till centralpunkt
Det inte helt centralt placerade baslägret

för ett av historiens mest storslagna riken, det Osmanska (Höga porten, Gyllene hornet).

Staden vid det viktiga delande vattnet miste sedan en stor del av sin politiska betydelse när Atatürk utropade den turkiska republiken; och gjorde den avlägsna bergsorten Ankara till huvudstad däri. Men den av makten ratade har därefter befäst sin ställning som landets ekonomiska motor och överlägset största stad. Det moderna Turkiets fönster mot det allt mer enade Europa, som det så gärna vill bli en del av (Istanbul). Världens enda transkontinentala metroplis.

Gruppen fick instruktioner av getskäggs Dave hur den på enklaste sätt skulle ta sig in till centrala Istanbul:

 

- Ta till höger vid bensinmacken och fortsätt under bron, gå sedan genom parken till höger tills ni kommer till tunnelbanan, det är slutstationen på linjen. Åk nu till den andra ändstationen. Gå upp vid bortre uppgången, ta till vänster genom den lilla basaren och gå över den andra bron över vägen. Där finns en hållplats för spårvagnarna. Köp en biljett och åk med den till slutstationen, så är ni framme. Eller var det höger vid basaren? Hmm, de byggde om när jag var här sist. Bron finns nog inte längre kvar. Jag tror det är enklare om ni frågar er fram. Fråga bara efter Blå mosken, alla vet var den finns.

 
Uppenbart var att campingplatsen inte verkade vara optimalt placerad ur ett turistiskt tillgänglighetsperspektiv.
Men otroligt nog lyckades vi efter en hel del tunnelbane- och spårvagnsåkande leta oss in till stadens historiska centrum, Sultanahmet. Där en stor del av Istanbuls sevärdheter, på ett föredömligt sätt, ligger inom promenad-avstånd relativt varandra. Omgivna av välansade trädgårdar, sprudlande fontäner och målsökande försäljare av allehanda turistiskt krimskrams.
 

Som duktiga besökare från utsocknes började vi med att gå till turistinformationens lilla kiosk för att tigga till oss gratis kartor, samt be om hjälp att disponera våra tre dagar i staden. Personalen var mycket hjälpsamma och gav massor med råd och förslag angående vad vi absolut skulle se, göra och framförallt köpa under vår vistelse.

Kartorna, de som var gratis, var naturligtvis slut. Men jag var vid det här laget immun mot dylika informationsbortfall. Kunde nämligen äntligen börja tillfråga min guidebok "Istanbul to Kathmandu overland" som i princip beskrev den rutt som expeditionen planerade att följa under de kommande fyra månaderna. Boken hade släppts bara ett par veckor innan avfärden från London av det för budgetresenärer inte helt okända förlaget Lonely Planet.

Ett viktigt, om än strömlinjeformat, redskap för att få ut så mycket som möjligt av de platser som skulle besökas. Plus att den innehöll bra och tillförlitliga kartor.
 
Vi gick först till den Blå moskén, som har blivit något av ett visuellt trademark för Istanbul. Det är bilden av moskén, skimmrande i skymmningen, utifrån Marmarasjön, som är bilden många associerar med Istanbul.
 
  Trots sin ansenliga storlek gav moskén ett intryck av spröd skönhet med sina sex symmetriskt placerade minareter och det speciella utseende som den arkitektoniska lösningen att stapla kupoler på varandra skapat. Resultatet blev stor invändig volym, som inte distraheras av bärande pelare. Den till synes svävande huvudkupolens vikt bars upp av sidokupolerna, som i sin tur vilade på metertjocka ytterväggar av sten. Kupolernas ljusblåa färg passade perfekt med moskéns på utsidan annars gråvita stenytor.

Tillsammans gav de byggnaden ett svårförglömligt, sagomässigt, skimmer.

Väl inne på förgården pratade Matthew i ett. Han växlade mellan förtjusta utrop, att peka ut speciella för moskéer arkitektoniska detaljer och att åter berätta om den geniförklarade moskébyggaren Sinnans liv. Mannen som stod bakom konstruktionen och uppförandet av detta mästerverk från sextonhundratalet. Ibland blev det också allt i ett från den entusiastiska engelsmannens mun.

För att få gå in var vi tvungna att ta av skorna och bära dem med oss i för ändamålet utdelade plastpåsar. Tydligen var det inte lämpligt för turisters skor att dela utrymme med de rättrognas. För säkerhets skull vallades vi också in genom en sidodörr.

Den minaretstäta Blå moskén
 

Invändigt bjöd den blåkrönta verkligen på en förvånansvärd rymdkänsla under takets pyramid av kupoler. Alla plana, och buktiga, ytor var frikostigt dekorerade med intrikata geometriska mönster och svängig arabisk kalligrafi med texter från Koranen. Våra blottade, ödmjuka, fötter sjönk ned i de tjocka mattor av orientaliskt snitt som täckte hela golvet.

Stämningen hade kunnat vara perfekt, om det inte varit för alla västerländska turister som lufsade omkring och ljudligt beundrande allt de såg. Samtidigt som de försökte fånga upplevelsen med sina kameror. Var själv medskyldig - och skall nog inte klaga alltför mycket.

 
Så var det äntligen dags att möta Agia Sofia. Byggd på femhundratalet efter Kristus för att bli kristenhetens, med god marginal, största kyrka i nästan tusen år. Innan de segerrika turkarna gjorde om den till moské efter deras erövring av Konstantinopel.
 

När den turkiska republiken upprättades i efter-dyningarna av första världskriget förklarades den religiösa jättebyggnaden som museum på order av frihetskämpen, landsfadern och diktatorn Atatürk. Det var en del av hans plan att skapa ett sekulariserat Turkiet.

Utifrån var den före detta katedralen/moskén inte nämnvärt imponerande. Den såg mest ut som en stor, i rött dåligt målat, stycke betong med en blå skiva liggandes på toppen. De fyra tunna minareterna, som i efterhand byggts till vid hörnen av kollosen, verkade helt felplacerade.

Kanske bidrog det föga inbjudande yttre till att flera i gruppen inte ville betala inträdet på sju miljoner turkiska lire (en miljon lire var ungefär tio svenska kronor). Galningar. Var djupt och genuint förvånad . Att åka till Istanbul och sedan

Framför den klosslika Agia Sofia
 
inte besöka Agia Sofia på grund av en utgift på sjuttio spänn! Tala om kulturell suboptimering. Själv betalde jag bara tre miljoner lire, var utrustad med ett rabatt berättigande internationellt studentkort. Vem har sagt att studier inte lönar sig?
 

Således upplevde bara en decimerad grupp: Matthew, Janet, Juliet och jag Agia Sofias invändiga mastodont estetik. Det inre rummet, kyrkosalen, var väldigt. Fullt jämförbart med Peterskyrkan i Rom eller Globen i Stockholm.

Det är svårt att föreställa sig hur invånarna i det gamla Bysans kunde uppföra något så arkitektoniskt komplicerat som den väldiga kupolen, med trettitvå meters diameter och en höjd om dryga femtio meter över marken, för femtonhundra år sedan.

Ännu svårare är att tänka sig vilken känsla av vördnad som det väldiga kyrkorummet måste ha väckt hos den tidens besökare. Då jag själv, som ett barn av vår tids byggnadsmässiga överdåd och tekniska mirakel, blev överrumplad av rummets storhet och balans. Trots att en jättelik byggnadställning huserade i dess mitt. Renoveringsarbeten, långsiktigt nödvändigt. Med när det sker, trist för besökaren.

     
   
Kristna och muslimska symboler samsandes i heligt ljus
 
Kupolen med den störande klätterställningen
   
  De mörka väggarna och taken smyckades med en blandning av komplicerade mönster i muslimsk stil, arabisk kalligrafi och nyligen framskrapade mosaiker med kristna motiv. Ty efter den muslimska erövringen målades allt gammalt över. Kombinationer som annars sällan kan skådas sida vid sida i religiösa byggnader.  
       

Fascinerande var att betrakta Matthews beteende. Han gick ut och in i genom porten som öppnade upp till det enorma rummet. För att gång på gång få återuppleva känslan av att stiga in i den överdimmensionerade salen och insupa dess magi. Antingen hade han minne som en guldfisk, eller så besatte han förmågan att uprepade gånger ta till sig en ny upplevelse, på flera intelektuella och sensoriska plan. Men excentriska engelsmän på resande fot har ju aldrig varit en ovanlighet - snarare är de norm än undantag.

Innan lunchen växlade vi pengar. Jag hade bara anskaffat en liten summa lokal valuta på campingen, till en förolämpande dålig växlingskurs. För hundra dollar i resecheckar blev jag hundrafalt miljonär i turkiska lire. Att ha en tiondels miljard i plånboken var definitivt en angenäm första.

En kyckling kebab på en turistisk restaurang till lunch. Den kunde ha varit bättre. Mycket bättre. Lovade mig själv att undvika turistinriktade restuaranger med menyer på, bland annat, svenska i framtiden. Det är som att be om dålig service och små portioner när man är på resande fot.
     
 

Hamnade på museet för muslimskt konst-hantverk. Vet inte hur det gick till, då mitt intresse för konsthantverk, i alla dess former, var, och är, obetydligt. Blev heller inte betagen av de utställda samlingarna av arabisk kalligrafi, krukor och gamla mattor. Byggnaden i sig, som tidigare fungerat som palats, var mer intressant.

På en av palatsets vidsträckta träbalkonger fanns ett litet café. Därifrån bjöds på en storslagen utsikt ut över den antika hippodromen (kapplöpningsbanan), med sina dekorativa, från Egypten hämtade, obelisker och med den Blå moskén utgörandes den pampiga bakgrunden.

 
Där nere hade de gröna och de blå lagen tävlat mot varandra med vinande piskor, galopperande hästar och frustande intensitet. Ivrigt påhejade av exstatiska supporters - som under den öst-  
Egyptisk obelisk på en romersk kapplöpningsbana framför en ottomansk moské
 

romerska kejsartiden i sin fanatism var långt brutalare än dagens patetiska fotbollsdrägg. Mer än en gång föranledde supportrarnas, regelbundna, upplopsartade beetende att hela kejsarrikets inre stabilitet skakades i grunden. År 532 strök dryga trettiotusen med i kapplöpningsrelaterat våld - vilket är något av ett rekord.

Åter till campingplatsen hade en ny deltagare anlänt. Terje var ett par år yngre än mig och kom från grannlandet Norge. Upptäckte snart att hans dialekt var kraftig nog att kommunikation på engelska var enklare än att försöka prata skandinaviskt. Han hade pluggat ekonomi i ett år men hade lagt studierna på hyllan för att istället jobba som bartender. Som han hade utbildat sig till i det festglada London. Det här var början på en resa som under det kommande året skulle ta norrmannen på en planerad jordenrunt resa.

Clint, Juliet och jag bildade den matgrupp som var ansvarig för middagen. På något konstigt vis var det första gången som jag var involverad i matlagningen. Vid de tillfällen då det varit vår grupps tur att stå vid grytorna hade matfrågan lösts på andra sätt, typ restauranger i Budapest och Brasov. Tillagade en rösti, under Juliets ledning, bestående av strimlad potatis, skinka och ost. Det var mycket potatis att hacka och skala, men rätten blev väl mottagen av de andra. Förutom Terje, som ännu inte vant sig vid lastbilsmat - så han var förlåten.

Första dagen i Istanbul avrundades med att jag, Terje, Matthew, Kate och Kaya satt och pratade utan något egentligt innehåll. Terje bjöd på en flaska flytande turkisk peppar. En lämplig dryck med tanke på var vi befann oss. Matthew upptäckte senare brygdens förrädiska natur när han under natten försökte gå på toaletten och hade vissa orienteringssvårigheter.

 
15 Augusti 2001
Istanbul

När viktigt delande vatten plöjdes och mur ogenomtränglig bruten ignorerades.
   
 
orgonen blev vansinnigt seg. En stor del av förmiddagen försvann för frukost och kollektivt spikande av dagsprogram - ett besök i Topakapi palatset följt av en båttur uppför Bosporren. Till stor glädje hade Dave rödhår återanslutit sig till expeditionen under natten. Efter att ha genomlidit en tuff bussresa från Bukarest,
 
denna gång försedd med ett dyrt bulgariskt visum.
   
 

Vi kom in till Sultanahmet först efter klockan elva på förmiddagen. Där blev det direkt riktigt rörigt när några i gruppen gick till turistinformationen för att få information om vilka båtturer som kunde vara lämpliga för att bese Istanbul från vattnet.

De svårsystematiserade upplysningar som de fick kvadratkomplicerades av en artig och tjänstvillig liten turkisk herre som utanför informationsbåset hade inlett ett samtal, på oklanderlig engelska, med de som väntat utanför.

 
  Enligt egen utsago visste mannen allt som en turist behövde veta om Istanbul och började entusiastiskt ge besked om vad som gällde för de olika båtturerna: tider, priser, längd och täckta sevärdheter. Naturligtvis stod allt som han sade i direkt motsatsförhållande till det som hade sagts inne på turistbyrån.  
Från vänster: Matthew, Kate, Kaya, Janet, Sascha och Jules
   

Mitt i informationsflödet kom Janet på att vi måste få tag på Dave rödhår, som befann sig på campingen. Han hade tydligen uttryckt ett visst intresse för att följa med på båtturen. Vilket var numret till campingen, han var inte där, lämna ett meddelande, vad hade nu bestämts? Eftersom inget beslut fattats tidigare klubbades att en båt som påstods avgå klockan halv två från en närbelägen kaj skulle göras till vår. Samtidigt började den, tidigare så artiga, lilla turkiska herren aktivt göra reklam för sin mattbutik. Han följde efter oss i nästan tio minuter innan han förstod att vårt intresse för mattor för tillfället var obefintligt och gav upp. Översvallande, plötslig hjälpsamhet och gästfrihet i Turkiet hade en tendens att vara kopplade till mattor, på ett sätt eller annat. Det, om något, skulle vi lära oss.

 

Tid fanns inte längre, efter allt båtstrul, att besöka palatset. Det fick skjutas på framtiden. Promenerade istället ner till den för båtturen aktuella kajen genom ett intensivt turkiskt gatuliv med tutande bilar och hänsynslöst fram-stormande spårvagnar.

Väl på kajen uppstod naturligtvis gruppvis förvirring om vid vilken kajplats som båten skulle ligga förankrad vid, allt medan vi blev intensivt uppvaktade av presumtiva småbåtsuthyrare. Otroligt nog fann vi till slut fartyget och biljetter köptes till eftermiddagsturen upp och ner för Bosporen.

Under tiden som vi väntade på avgång blev det enklare lunch i anslutning till kajen. Köpte mig en billig standard kebab från ett litet rullande kök. De andra åt fiskkebabs från en av vågorna

Islamsk skyline a'la Istanbuls kaj
kraftigt påverkad båt. Så hårt som den gungade verkade det smått otroligt att någon kunde vistas på dess däck, än mindre där laga och sälja mat. Amplituden, på den drygt fem meter långa båten, var säkert två meter mellan topp och dal till följd av vågorna som slog in med några sekunders mellanrum.
 
 

På utsatt tid lade vi så ut i den berömda lilla viken, som genom historien gått under namnet "det Gyllene hornet". Dess form påminde om ett böjt horn och under tusentals år hade den varit breddfultl med av välstånd bringande handels-fartyg - därav det klingande namnet.

Dave rödhår hade inte dykt upp. Senare på kvällen hörde vi att han hade varit tio minuter sen och effektfullt fått se akterskeppet tuffa iväg.

Båten var stor, ungefär som en till det dubbla uppblåst version av fartygen som trafikerar Stockholms skärgård. Bara halvfull - så det var inga problem att breda ut sig och insupa den friska sjöluften. Gruppen hamnade dock snart i ett rum på insidan av båten, någorlunda svalt och skyddat från den brännande solen.

 
Under turkisk flagg där mången sjöman passerat
 
Bosporen är det smala sund som delar Istanbul i två och utgör den blåa länken mellan Svarta Havet och Medelhavet. I dess mitt löper den osynliga linje som skiljer Europa från Asien - oss från dem. Det är en av världens mest trafikerade, och viktigaste, sjöleder, såväl historiskt som i nutid. Ett faktum som bekräftades av alla de vatten-farkoster i olika storlek, från roddbåt till supertanker, som skönjdes genom båtens stora panoramafönster.
 

Alla befästningar och borgar längs de kuperade stränderna vittnade också om det smala sundets stora militära betydelse genom historien. Ett logistiskt nålsöga som ofta har måst passeras av både arméer och flottor.

Sundets handelsmässigt strategiska läge är storslaget och har i alla tider genererat stor rikedom till regionen. Det märktes på alla de storslagna palats och vackra byggnader, från skiljda epoker, som i stor mängd kantade stränderna.

Efter ett par timmars båtresa nåddes punkten där Bosporen mynnade ut i Svarta havet. Landgång i en liten by, som såg väldigt grekisk ut med sina helvita kantiga hus och det blåa havet i bakgrunden.

Utsikt över Europa och Asien - Bosporen
 

Att alla byggnader i byn verkade fungera som restauranger bidrog bara till känslan av att befinna sig på en billig och charterkatalogsriktig grekisk turistö. Promenerade runt ett slag för att bekräfta att det inte fanns särskilt mycket där att se, innan vi kapitulerade och sögs in på ett av matställena. Åt en snålt tilltagen fruktsallad och återställde vätske-balansen i, den vid det laget smått uttorkade, kroppen medelst stora mängder Cola.

Återresan var tråkig. Alla tog unisont och förklarade siesta på träbänkarna. Tillbaks i Sultanahmet; middag på en liten uteservering - en tallrik strimlat kött med harmlös smak och trist konsistens.

När vi satt där och summerade dagen, dök en Matthew upp vars hela existens formligen strålade. Han hade ägnat dagen åt att besöka, ja ni gissar rätt, några av Istanbuls många moskéer - som han snart tog tilfället i akt att livfullt beskriva.
 
 

Kom överens med engelsmannen om att pröva en annan väg än den som vi tidigare hade färdats tillbaks till campingen med. Vi ville försöka få en glimt av Konstantinopels under nästan tusen år ogenomträngliga försvarsverk: Theodosians väldiga mur.

Det defensiva mästerverket av sten som förlängde Bysans livslängd med många hundra år. Innan muren, och det östromerska riket med den, slutligen krossades av kulorna från osmanernas innovativa, nygjutna och extremt högkalibriga kanoner. När just den här muren tappade all sin forna betydelse, och delvis blev till grus, slutade medeltiden och en ny era, den nya tiden, inleddes; detta enligt nästan alla idag gängse updelningar av historiska epoker.

Vi fick dock bara en kort glimt av den

 
Tony och Sacha
 

legendariska muren när den kvickt passerades av spårvagnen. Skymten var imponerande, men kanske inte fullt så imponerande som jag hade föreställt mig.

Tillbaks till campingen hade expeditionens nya första chaufför anlänt. Martin var hans namn. Han hälsade kort - men var annars i sällskap med getskäggs Dave i full färd med att demontera lastbilen. Det hade med all önskvärd tydlighet visat sig nödvändigt att ge den en rejäl dos underhåll för att den skulle klara av den långa resan till Kathmandu. Sean hade uppenbarligen tagit ganska lätt på den delen av sin arbetsbeskrivning so handlade om kontinuerlig mekanisk tillsyn, liksom andra delar; som att t.ex. inte stjäla passagerarnas pengar.

 
16 Augusti 2001
Istanbul

Harem och skattkammare raidades och om hur råkor bygger bo
     
 

et ottomanska riket sträckte sig under sin storhetstid över en stor del av den i Europa kända världen: från Budapest till Persiska viken och från Krim till Algeriet. Imperiet styrdes av en sultan vars makt var lika total som den var absolut - i vart fall under starka sultaner, som inte lät sig domineras av en korrupt och dekadant

 

omgivning. Som girigt livnärde sig på alla de intriger och rangstrider som närheten till makten genererade. Många härskare var inte starka. Med interna strider, förtryck och korruption som följd. Sultanernas överdådiga bostad var palatset som vi skulle inleda dagen med att besöka - Topkapi palatset.

Porten genom palatsets omkringliggande mur var lika massiv som den på sultanernas tid måste ha varit vördnadsbjudande. En tydlig markering om att besökare lämnade den vanliga världen och inträdde i en annan verklighet.

Väl inne i palatsområdet splittrades gruppen snart upp i mindre beståndsdelar, på grund av olika grader av turistisk fanatism. Terje slog följe när jag gav mig hän i att utforska palatset och dess rika utställningar.
       
   

Topkapi bestod av ett flertal byggnader som omslöt gröna oaser och hårt tuktade trädgårdar. De låga husen, max ett par våningar höga, var elegant byggda och utrustade med tinnar och små torn som stack upp lite här och var på de lutande taken; kosmetiska detaljer utan någon specifik funktion.

I de olika palatsbyggnaderna fanns en uppsjö av utställningar förevisandes sultanernas samlade skatter, men även aspekter på det löpande livet i palatset. Vissa var mindre intressanta: typ de många rummen med montrar fyllda med porslin, köksredskap och kläder. Andra var betydligt mer spännande: som århundraden av osmansk vapenproduktion. Bland annat ett par kraftiga, en och en halv meter långa, musköter - vikten kan inte ha understigit trettio kilo stycket. De måste ha varit nära på omöjliga att använda.

 
En av det rika Topkapis gröna innergårdar
 
 
  Palatsets skattkammare var en riktig godbit. Samlingen av unika värdeföremål påminde om dess motsvarighet i Fantomens dödskallegrotta, om än med en islamistisk prägel. Till skillnad mot de flesta andra stora imperiers centralorter genom historien blev den osmanska aldrig plundrad av framgånsrika erövrare utifrån.
 
 

Alla de enorma rikedomarna, som samlades genom århundraden av effektiv skatteindrivning och centralisering, fanns således forfarande kvar. Till besökarens fröjd. Ädla metaller och stenar i överflöd prydde de mest fantastiska hantverk: svärd, rustningar, smycken och möbler. Det handlade inte om konsthantverk - utan om utstuderad prålighet.

         
   

Värdet av de förevisade objekten var troligtvis i storlek med många afrikanska staters BNP. Bara en suvenir - som minne? Snälla?

Ett rum med religiösa artefakter innehöll muslimska motsvarigheter till katolska kyrkans helgonreliker; ben och tandrester från heliga män dominerade. Personlig favorit var dock, helt klart, profeten Mohammeds bevarade skägg.

 

I ett hörn satt en man, ständigt, och läste med djupt mässande röst ur Koranen för de heliga föremålen. En stämningsfull inramning.

Den mest berömda delen av palatset var självfallet haremet. Den mytomspunna del som hade fungerat som sultanens privatbostad för sig och sin familj. Att ”familjen” sedan hade bestått av hundratals slavinnor, från all världens hörn, bidrar onekligen till extra krydda när man föreställer sig den mäktiga mannens mer privata hemmiljö.

 

En snabb och jäktad tur med guide var enda möjligheten till inträde. Det en gång så slutna utgjordes av många små, men påkostat inredda, rum och en tillhörande trädgård. Av mer intim karaktär än de andra, mer vidsträckta, som fanns i de mer publika delarna av palatset. Trädgården var välplacerad. Utsikten över Bosporen och dess båttrafik var utsökt, samtidigt som man svalkades av en lätt fuktig bris från densamma.

Utanför palatset strålade Terje och jag samman med resten av gruppen

 
En god miljö att förlusta sig i
  på ett helskönt café. Som hade ett hav av mjuka kuddar utspridda på golvet istället för de vanliga, ack så trista, vita plaststolarna. Stiftade där den första bekantskapen med de för regionen nära associerade vattenpiporna. Halvmeterhöga, rikt utsmyckade tingster av mässing som drevs med glödande kol och vatten. Röken från tobaken inhalerades sedan genom ett munstycke, fäst i slutet av en långt böjligt rör. En nikotinslavs våta dröm.  
       
   

Ett stenkast från caféet låg en annorlunda upplevelse: en underjordisk cistern från bysantinsk tid. En stor underjordisk sal där hundratals klassiska pelare, av korintisk stil, höll världen ovanför på plats.

 
   

Atmosfären var trolsk med symetriska pelarrader försvinande in i mörkret, till synes i all oändlighet. Golvet var täckt av vatten, som cistern det var, så förflyttningen skedde på ett system av träbryggor. I bakgrunden spelades klassik musik. Önskar bara att de hade spelat Griegs ”I bergakungens sal” - istället för det monotona pinoklinkande som det bjöds på.

Cisternens syfte hade varit att fungera som lagringsplats för sötvatten vid långvariga belägringar. Något som Konstantinopel hade en tendens att råka ut för med jämna mellanrum.

 
Skönhet i underjordens bysantinska vatten
 
 

När staden slutligen erövrades av turkarna, och blev Istanbul, föll cisternens existens i det påföljande kaoset i glömska. Återupptäckten skedde först fyrahundra år senare, på artonhundratalet. Då av en västerländsk ambassad- tjänsteman som blev nyfiken på hur hans portvakt kunde erbjuda färsk sötvattenfisk till försäljning varje morgon. En udda företelse då vattnet runt Istanbul var salt. Portvakten pekade efter upprepade förfrågningar, och milda hotelser om avsked, ut ett litet hål i sitt källargolv. Som efter en närmare inspektion visade sig mynna ut i den glömda cisternen - huserandes en välmående population av sötvattensfisk.

Den sena lunchen förtärdes på en restaurang vars möblemang var mer anpassat till dvärgar än storvuxna turister. Små pallar som inte var högre än ett par decimeter skulle fungera som stolar. Förstod aldrig riktigt vart konstruktören hade tänkt sig att den eventuella nyttjaren skulle placera sina ben, som hamnade vid hakan. Plötsligt, njutandes en riklig kebabtallrik, blev jag anfallen av ett aggressivt parasoll som vinden satt på drift. Inga skador uppstod, förutom lite spridd sallad och ett minskat förtroende för den turkisk förmågan att slå knopar.

 
     
 

Istanbuls täckta basar är hundra procent marknadsekonomi med fyratusenfyrahundra små butiker samlade under ett gemensamt tak. Med ett sammantaget utbud som med lite rationalisering skulle få rum i tio.

Att där träda in är en intensiv upplevelse, kommersen slängs hänsynslöst i besökarens ansikte. Konkurrensen mellan butiksägarna är total, då varje butiks hela utbud finns replikerat i hundratals andra, liggandes vägg i vägg. Alla medel är för krämarna tillåtna för att fånga uppmärksamheten hos de kringvandrande besökarna och snärja potentiella kunder. Det är bedrägeri, kidnappning och kommersiell flört i ohejdad samverkan på jakt efter avslut.

Geografiskt var basaren en diabolisk labyrint som det snart blev omöjligt att orientera sig i.

   
Sektionen för hypat krimskrams
  Trots att den på ett föredömligt sätt var uppdelad i olika distrikt beroende på vad som såldes: guld, skinnprodukter, kryddor, mattor etc. Efter två timmars gatlopp bland aggressiva butiksägare blev det nödvändigt att sitta ner vid ett café vid utgången och beställa kyld dryck. Att stället var av det dyrare slaget spelade ingen roll. Tyckte att jag hade förtjänat det efter att ha kommit ut från basaren med till fullo bibehållen reskassa.  
 
   

Sökte efter ett Internetcafé. Ville kolla mailen, skicka några brev och lite i största allmänhet uppdatera världsbilden. Första alternativet var smällfullt och uppkopplingen verkade inte direkt snabb. Gav mig därför åter ut på jakt efter en nod till det globala nätet.

En handmålad skylt som utlovade ”Speedy Internet” pekade in på en liten sidogata. Följde den. Och efter några meter fanns en ny skylt i riktning mot en smal trappa, som verkade leda ner i en källare. I botten av trappan mötte jag en turk, av yngre modell, som undrade om jag var intresserad av ”speedy Internet”. Efter mitt diskreta jakande drogs jag in i ett stort rum fullastat med mattor. De låg tjockt travade i stora hyllor, uppställda i rullar längs väggarna, utlagda på golvet i mången lager - och längst inne i

 
 

hörnet, nästan dold bland alla textilier, stod en liten dator inträngd. Under tiden som jag surfade blev jag också mycket riktigt konstant utsatt för olika mattförsäljningstekniker av den unga turken och hans mer medelålders chef. Inte riktigt vad jag drömde om efter några timmar i basarerna. Men uppkopplingen var snabb och priset sympatiskt.

På spårvagnen och tunnelbanan tillbaks till campingen var det bara att konstatera att tre dagar inte på långa vägar hade räckt för att se Istanbul, särskilt inte i en grupp med beslutsvånda och prioriteringsproblem. Bestämde mig för att röra mig mer på egen hand i fortsättningen av resan, för att få ökad flexibilitet och hinna se mer. Ett annat beslut som fattades var att definitivt återvända till Istanbul. För att se resten av den på sevärdheter, läckra miljöer och historia så rika staden.

Tio minuter efter att vi hade återvänt anlände de sista två deltagarna på expeditionen. Bägge var brittiskor i trettio- fyrtioårsåldern. Den spontana tanken vid första anblicken - var att där kom två problem vandrande. Ingen av dem verkade riktigt vara den typen som korsade kontinenter med gula terränglastbilar. Kanske berodde det negativa intrycket på de enorma packningar som de bägge släpade med sig, eller den självsäkra vilsenhet som de samstämt, men på varsit håll, utstrålade.
Elaine var sjuksköterska och gav genom hela sin person och uppträdande intryck av att vara såväl stöddig som utrustad med ett väldigt hävdelsebehov. Jane var bildlärare och verkade bara vara mer än allmänt rörig. De hade mötts ett par dagar tidigare på hotellet, där de hade inkvarterats av First 48 i väntan på att expeditionen skulle lämna Istanbul - och verkade redan intensivt ogilla varandra.

Då samtliga chaufförer var helt indränkta i olja, och i full färd med att sätta ihop lastbilen efter avslutat underhålls-arbete, hjälpte jag de nyanlända att resa sitt tilldelade tält. Kombinationen av att bägge hade såväl en väl utvecklad jag-kan-själv attityd, okunskap om elementär tältresning och totala brist på samarbetsförmåga gjorde det till en utmanande pedagogisk uppgift. Det hela gav en dålig smak i munnen, deras uppenbara brist på anpassnings-förmåga skulle kunna påverka livet på lastbilen en hel del - i negativ riktning.

På kvällen gick alla till en restaurang som låg i närheten för att fira av getskäggs Dave, som kört oss till Istanbul från Köln, utan att stjäla våra pengar eller ens oannonserat avvika. Han skulle resa tillbaks till London efter att ha lämnat över ledarskapets stafettpinne till Martin. Anledning att fira var också att nästa etapp på resan skulle sparkas igång; korsandet av det som förr kallats mindre Asien, nu Anatolien.

 
 

Innan campingen lämnades utmanande jag Clint på en klassisk hävning - han hade de senaste dagarna blivit tämligen stor i munnen. Takterna från KTH satt i, och kiwin fick gå till middagen med svansen mellan benen.

Restaurangen var en ambitiös liten kebabhåla. Maten bestod av stora fat med skuret kebabkött, kyckling och alla möjliga tillbehör. Ogenomarbetade tal hölls och skålar utbringades i mängd. Det bjöds på improviserad dans och musikunderhållning, och gemytet steg i takt med att rakin serverades.

 
 

Följderna av denna potenta dryck gjorde sig senare påminda för dess ivrigaste nyttjare. Clint och getskäggs Dave somnade under ett träd på campingen - ödet för restaurangens ägare är okänt. När vi gick simulerade han U 147 under ett av borden.

Fick under kvällen chansen att prata mer med Martin, den nya chauffören. Han hadde genomfört resen ett flertal gånger innan och jag upplevde honom som lugn, balanserad och synnerligen brittisk. Verkade vara ett klart uppköp efter Sean. Men vem var inte det? Det var med tillförsikt jag såg fram mot resten av vägen till Kathamandu. Fick även reda på att Juliet inte alls hette Juliet, som jag kallat henne sedan Calais, utan Julie. Vad fel det ibland kan bli..

 
  17 Augusti 2001
Istanbul - Gallipoli
     
 
 
Då turkiska armén trotsas och ett ofrivilligt safari till australiensiskt vattenhål.
 

idigt på morgonen lämnades Istanbuls myller och oförutsägbara traffiksituation. Med ny chaufför bakom ratten och tre nya passagerare som skulle utmejsla revir bak i lastbilen. Färden gick längs Marmarasjöns strand med en betagande utsikt över dess klarblå vatten och små utstänkta öar.

 
Min matgrupp var ansvarig för dagens mathållning - aktiviteterna kvällen innan gjorde Clint indisponibel och han befriades således från provianteringsfasen. Till min och Jules (Julie) förvåning anslöt sig Elain till handlingen och bröt sig - inte helt taktfullt - in i Jules och mitt samtal om vad som skulle köpas. Det var synnerligen irriterande, för att inte tala om ett fascinerande, och rådumt, sätt av Elaine att försöka smälta in i en grupp som redan var förhållandevis sammansvetsad.
 
 
Dave blir ett med den behövande lastbilen
 

Sent på eftermiddagen, med endast fyra mils körning kvar till dagens mål, upphörde motorn plötsligt att fungera. Det var inte utan att jag började undra om den gula lastbilen verkligen skulle lyckas ta sig hela vägen till Nepal.

Martin kunde snabbt konstatera att kylaren var kaputt och behövde bytas. Det fanns tillräckligt med reservdelar på lastbilen och han kunde göra det själv, men det skulle ta några timmar.

Genom ett telefonsamtal till baren där vi skulle spendera natten ordnades hämtning. Bättre så än att vi passagerare skulle behöva sitta och ruttna vid lastbilen resten av dagen.

Då det skulle dröja minst en timme innan transporten från baren planerades att anlända tog vi sikte på en sandstrand, som kunde

 
  siktas från den havererade lastbilen, för att ta oss ett svalkande dopp. Den visade sig dock vara omgiven av ett högt stängsel, med stora rödgula skyltar som på flera språk förklarade militärt område och tillträde förbjudet. Men det var varmt och svettigt, och nöden står över mången lag. Varpå vi driftigt letade oss in genom en reva i stängslet och tog den perfekt gula och finkornig havsremsan myndigt i vår besiktning.  
  Vilket vi kanske inte hade gjort om vi i förväg hade sett att området patrullerades av karska soldater i full strids- mundering med automatgevär. Pojkarna i grönt såg vi först när badhandukarna hade sträckts och fötterna fuktats i strandkanten. Vi visade dock inga tecken på att bry oss, och de svarade med att helt ignorera inkräktarna - några förvånade blickar undantaget. Antingen hade den turkiska militären en väldigt turistvänlig policy, eller så var de vaktande soldaterna helt perplexa över vår totala fräckhet och brist på lydnad inför förbudsskyltarnas bjärta auktoritet.  
     
 

Ecebat är en liten tråkig ort som ligger där Dardanellerna (sund nummer två mellan Europa och Asien) är som smalast på den späda Gallipoli halvön.

Vi kördes dit i en mot himlen öppen bil av den modell som vanligtvis används i afrikanska safariparker. Resan var härlig och vi svepte ner längs halvön med vinden i ansiktet och den nedåtgående solens strålar i ryggen.

Boomerang bar, där vi skulle tillbringa natten, hade en ovanlig inredning; som verkligen var ”down there”. Väggar och tak täcktes med föremål och bilder med anknytning till aussie- och kiwi nationerna på andra sidan jordklotet. Upplevdes som skandinav lite löjligt med kängurus, koalabjörnar och Fosters i Turkiet.

   
Sascha och Jules på blåsig safaritransport
 

Slog oss ner bland kuddarna på ställets inbjudande träveranda, njutandes av utsikten över det smala Dardanellerna och barens specialitet: fisk kebab. Jag beställde således en ostburgare med en rejäl hög friterad potatis. Fisk är inte riktigt min grej när det gäller mat.

En vacker turkiska firade sin födelsedagsfest på baren under kvällen, varpå stället snart fylldes med turkar av bägge könen. Glad turkisk rock spelades på hög volym. Var aptrött, men förstod att jag skulle få svårt att sova i baren under de rådande ljudmässiga och befolkningsmässiga omständigheterna. Passade istället på att förbättra de svensk- turkiska relationerna på mikronivå genom esprifylld konversation.

Den nyreparerade lastbilen, med två oljiga och svårt myggbitna chaufförer, rullade in en halvtimme före midnatt. Musiken tystnade klockan två. Kraschade då i en hög med kuddar på verandan och somnade snart under stjärnornas sken.
  18 Augusti 2001
Gallipoli
     

Taggigt bad vid hjältars strand och spontan informationshindrande eruption.
 

aknade till den perfekta kombinationen strand, berg, blå himmel och sol i blickfånget samt doften av nygräddade pannkakor - som Clint fixade nere på stranden. Önskar att var morgon kunde inledas på samma sätt - sittandes på en strand med pannkakor och kall Cola.

 
 

Dagen skulle handla om slagfälten, från första världskriget, som Gallapoli har kommit att bli synonymt med.

Under det destruktiva krigets andra år försökte Entanten (the good guys) att slå ut det osmanska riket, som allierat sig med de två kejsardömena Tyskland och Österrike- Ungern (the bad guys), ur kriget genom en, enligt dem själva, genial militär landstigning på den geografiskt underbara Gallipoli halvön.

 
 
Därifrån skulle trupperna, enligt den stora strategin, marchera mot, och inta, den ottomanska huvudstaden Istanbul - med lätthet. Allting skulle därmed falla ihop som ett korthus för den otidsenliga sultanens rike, hade planens skapare - då första brittiska sjölorden - Winston Churchill räknat ut när
Från havet kom de - och så mycket längre än så här blev det inte
 

han hängde med veckad panna över kartorna. Den framtida, så rättligen hyllade, hjälten från det andra världskriget föruståg dock inte tre - som det skulle visa sig - avgörande faktorer. Två som han borde ha känt till och en som bara var en olycklig, för Entanten, slump.

Att halvön var ytterst klippig i sin kustnära toppografi, och därmed högst olämplig för invasioner från vattnet, torde ha talat emot en marin landstigningsoperation av större storlek. I vart fall för det självutnämnda strategiska geniet Churchill. Den besvärliga terrängen gjorde det alldeles för enkelt för en gevärsbeväpnad försvarare att hindra en framryckande fiende. De defensiva förutsättningarna var extremt goda och de turkiska försvararna hade förmånen av såväl högre postioner, bättre skydd samt nära nog obefintligt utrymme för de anfallande att försöka sig på flankeringsrörelser. De få passager som fanns upp för de branta klipporna från stränderna, var enkla att stänga av med några få välplacerade kulsprutenästen. Allt detta drog turkarna fördel av när tiden kom.

 
 

Faktor nummer två, som talade emot invasionen från första början, var de högre brittiska chefernas under operationen väl utvecklade inkompetents i allt som hade med modern krigsföring på nittonhundratalet att göra. Mentalt utkämpade de ett krig med det tidiga artonhundratalets teknologi, medans soldatarena tvingades att möta verklighetens eld-avstånd och mördande kulsprutor.

 
Faktor nummer tre överblickar slagfältet
 
 

De stjärnbeströdda pajaserna på officersmässarna klarade heller inte av att upprätthålla det mest grundläggande samband sinsemellan på slagfältet. De anfall som gjordes var sällan koordinerade med grannställningarna och det fartygs-baserade artilleriet kunde inte ofta synkronisera sina mäktiga salvor med de ständigt återkommande utbrytningsförsöken från strändernas ynkliga positioner. De turkiska försvarna kunde därför ostört bedriva prickskytte på de framryckande trupperna, som dog, istället för att ligga och skaka av skräck i botten av sina grävda linjer. Som soldater gör när de utsätts för tungt artilleri.

Den sista faktorn, okänd i förväg, var den geniala lokala befälhavaren Mustafa Kemal. Mannen som senare skulle bli den turkiska landsfadern Atatürk. Han ledde, till skillnad mot vad den tidens ottomanska befälhavare brukade göra, ett briljant försvar av halvön - med viss hjälp av tyska militära rådgivare. Kemal erbjöd sina motståndare inga som helst möjligheter att manövrera på det begränsade utrymmet och hushöll på ett effektivt sätt med sina, i vart fall initialt, begränsade resurser.

   
       
 
  Resultatet av landstigningarna blev en omedelbar och fullständig katastrof. De från havet, i små båtar, anländande soldaterna erövrade knappt någon mark alls, och den de tog, erbjöd obetydligt skydd. Fastnaglade, med ständiga förluster, grävde de ned sig på stränderna med de turkiska ställningarna vaktandes på klipporna ovanför. Den hopplösa situationen hölls vid liv med kontinuerliga förstärkningar, och försök till utbrytningar, under många månader. Viss mark erövrades, till enorma kostnader i blod. Men situationen var i stort oförändrad. Turkarna höll, de anfallande dog.
 
 

Till slut tvingades den brittisk- franska ledningen, tryggt grupperad på ett slagskepp fjärran från stränderna, se det totala nederlaget i ansiktet och blåsa reträtt. Att den sedan var briljant utförd, turkarna missade evakueringen helt och vaknade bara upp en morgon konstaterandes att halvön var tom, var ett dåligt substitut för intagandet av Istanbul. Kvar på stränderna fanns bara de soldater som mist sina unga liv i onödan på grund av den militära ledningens strategiska, men verklighetsfrämmande, önsketänkande.

Soldaterna som stred och dog på Galipollis blodiga stränder kom inte enbart från de Brittisk öarna och Frankrike. En stor andel utgjordes av pojkar från Australien och Nya Zeeland. Pojkar som dog på andra sidan jordklotet relativt sina hem - i ett krig som inte var deras.

 
Bitterheten var efter kriget stor i de avlägsna kolonierna när idiotin bakom Gallipoli blev känt. De sydliga öarna hade offrat en hel generation av sina söner till ingen synbar nytta.
Numera har slagfältet kommit att bli i det närmaste en vallfärdsort för nya generationer av aussies och kiwis. Där årsdagen av landstigningen, den 23 april, högtidlighålls med ett massivt festande och hårt drickande. På det sätt som bara ättlingar till hårdföra nybyggare och kedjefångar kan festa och dricka. Endast folket ”down under” har förmågan att transformera en nationell tragedi till en återkommande tävling i indviduell alkoholkonsumtion.
 
 
En del av slagfältet - från högt turkiskt perspektiv
  Martin körde runt oss på området där slaget hade stått; smala ringlande vägar, branta klippor och vackra stränder. Det som förr var helvetet, är idag förföriskt vackert.

Första stoppet var ett litet museum där händelserna som utspelade sig på halvön nästan nittio år tidigare hölls i formellt minne. Där förevisades föremål som antingen hade återfunnits på slagfältet eller som i efterhand hade donerats av dem som överlevde: kulor, rostiga vapen, personlig utrustning, söndernötta skor etc. Rätt ointressant.

Skulle hellre ha velat se ett diorama över området där de olika styrkornas ställningar och aktionsriktningar varit tydligt markerade. Men kanske hade det varit fel abstraktions-nivå. Gallipoli var inte ett slag där den militära

 
 

planeringen skulle framhållas. Snarare torde fokus ligga på den enskilda soldatens, ankomst, lidande och död. Som det gjorde på museet - torftigt, men ärligt och moraliskt korrekt.

Martin körde ned på stranden som den första landstigningen hade varit planerad att genomföras på. En slät sandstrand där det förelåg en mild sluttande lutning upp till platån som fullständigt dominerar den långsmala halvön. Där skulle det inte ha tagit lång tid för soldaterna att komma iland och inta den höglänta terrängen. Troligtvis innan de turkiska försvararna hunnit få fram nödvändiga förstärkningar och organisera sitt försvar. Men det var inte vad som skedde den där natten för nittio år sedan, landstigningsbåtarna tog mark längre norrut.

Det som hade varit en bra plats för en invasion, var också en bra plats för en lunchpaus. Alla passade också på att bada innan medhavda baguetter laddade med tonfisk förtärdes. Kände mig, för ovanlighetens skull, inte hungrig och fick bara i mig halva.

 
 
 

Vi körde några hundra meter norrut, till ANZAC cove. Platsen där soldaterna av missförstånd och okunskap om lokala strömförhållanden styrde in sina specialbyggda båtar den där tragiska morgonen i april 1915.

Det var en stenig och trång strandsnutt liggandes som i en grop med höga branta klippor som väggar. Det krävdes ingen större militär erfarenhet för att förstå att stranden var katastrofal som landstigningsplats. Och att positionen måste ha blivit ett sant helvete när turkarna började skjuta från toppen av klipporna.

Från baren där vi övernattat hade vi fått låna cyklop och grodfötter för att snorkla i bukten. Ungefär hundra meter ut från stranden kunde resterna av en sjunken landstigningsbåt skönjas på havets botten. Vid uppstigningen stötte vi på

   
Martin framför vad som mötte de landstigande trupperna - faktor nummer ett
 

effektiva landstigningshinder; de strandnära stenarna var rikligt befolkade med taggiga sjöborrar. Var förvånad av hur trött jag var i kroppen efter bara en halvtimmes simmande och snorklande. Hade allmänkonditionen verkligen hunnit förfalla så mycket?

Efter torkning, och utdragning av taggar från sjöborrarna, fortsatte rundturen. Landskapet var verkligen förrädiskt vackert med sin branta, för anfallskrig katastrofala, terräng. På flera platser kunde besökaren ännu se hur komplext systemet med skyttelinjer hade varit, och hur korta avstånd som hade skiljt de bägge stridande parterna åt - ibland bara ett tiotal meter. Utspritt över området stod pompösa monument uppställda, resta av såväl segrare som förlorare, till minne av vad som en gång hade skett.

 
 

De perfekt underhållna krigskyrkogårdarna med sina nyklippta gräsmattor var många, alltför många. Alla låg de vackert belägna bland klipporna med utsikt ut över det evigt blå havet och skuggande gröna träd planterade i bakgrunden.

Var under hela rundturen allmänt medtagen, platsens emotionella kraft lämnade mig inte oberörd. Inte blev det allmäna sinnestillståndet bättre av att Elaine började göra dum-dum uttalanden om sådant som hon uppenbarligen inte hade en aning om. Typ historia - och dess skuld.

Åter på Boomerang Bar drog Martin den genomgång som Sean skulle ha hållit två veckor tidigare i Köln. Bättre sent än aldrig kan tyckas. Han berättade hur en expedition av det här formatet genomfördes, om några regler och procedurer som var nödvändiga för att allting skulle funka. Samt kort om vad som var lämpligt och olämpligt uppträdande i de kulturer vi skulle komma att röra oss i. Innehållet var förutsägbart, och bjöd inte på några större nyheter eller överraskningar.

 
 

Med ett större undantag. Jag upplevde ett plöstsligt behov att vomera efter halva genomgången. Kroppen behövde akut spy och bråttom var det. Stor överaskning. Rusade iväg i riktningen mot toaletten, kom in, men hann inte få upp locket. Det som sedan skedde, skedde med intensitet: på locket, på golvet, på väggarna, på kläderna och på min person. Tonfisk. Tur nog fanns där en duschslang. Då satte magen igång. Stapplade ut en halv timme senare, komplett kaputt och tömd.

Lade mig bara på en soffa i baren och sov, var inte på humör för middag. Fick i efterhand höra att jag storligen hade imponerat på omgivningen genom att kunna sova som en stock bara någon meter från en högtalare som hade vrålat ut turkisk rock/pop musik hela kvällen och halva natten.

 
  19 Augusti 2001
Gallipoli - Selcuk
     

Hästen förbisågs för bas vid underverkets rest.
 
 

å morgonen kände jag mig riktigt utvilad för första gången på mycket lång tid. Magen var dock fortfarande lustig, och bjöd på ett par penibla incidenter, innan den gula lastbilen åter rullade vidare iväg mot nya äventyr.

Morgonfärjan över sundet var vacker och rofylld. Det var konstigt att förflytta sig ljudlöst i lastbilen. Vi var vana
 
att höra - den inte helt tysta - dieselmotorn ackompanjera all rörelse. Så vi lämnade Europa under ljusmässig stillhet; och det var äntligen dags att möta Asien.
 
   

Expeditionen körde söderut längs den turkiska kusten. Hoppandes de planerade stoppen vid Troja och Pergamon i syfte att ta igen förlorad tid. Hmmpprf. Kunde trösta mig med att både guideboken och Martin var överens om att det inte fanns mycket där att se.

Plus att jag inte riktigt litade på magen. Kändes tryggare att sitta still i lastbilen, och med blicken fånga in det händelserika turkiska landskapet, än att klättra runt bland gamla grekiska ruiner. Skippade också smörgåslunchen ifall den skulle studsa i magen.

Det började också bli för varmt i luften för att det skall upplevas som komfortabelt. Tur nog fläktade det från fönstren under färd, men direkt lastbilen stannade blev vi totalt grillade av solen.

 
Mjuka mattor och kuddar i Selcuk
 
  På kvällen kom vi fram till den lilla vykortsriktiga orten Selcuk. Gruppen logerades på ett litet hotell, utrustat med riktiga sängar; de första på nästan tre veckor. Lyxkänsla var bara förnamnet. Rummet var annars inte särskilt avancerat. Tre bäddar och en instabil pinnstol utgjorde möblemanget - toalett och dusch fanns i korridoren.
Men takterrassen var en mästerlig plats för seriös avkoppling och allmänt slöande. Ett hörn var fyllt med kuddar och mjuka mattor, suveränt att bara dyka ner i och slappa i den svalkande kvällsbrisen. När den värsta värmen lagt sig fanns ett biljardbord och en darttavla att förnöja sig med.
 
   
 

Utsikten från terssasen var historiskt svårslagen. Precis bredvid hotellet låg en uråldrig hamam (turkiskt badhus) från tidigt trettonhundratal och en moské från samma epok.

 

På en närliggande kulle låg Sankt Johns basilika, platsen där aposteln enligt legenden lagts till sin sista vila. Basilikan var i sin arkitektur imposant, ett intryck som förstärktes av den massiva stenmur som den omgavs av.

 

Bäst var dock det som stod på ängen på hotellets baksida. Där ståtade resten från ett av antikens sju underverk.

Aratmistemplet är kanske inte lika namnkunnigt som andra mer berömda objekt, som Egyptens pyramider och Babylons hängande trädgårdar; på den klassika listan. Men på listan står det. Att det sedan idag bara återstår en ynka stenpelare av det en gång så

I bildens mittpunkt - Aratmistemplets sista rest; en ensam stenpelare

berömda templet minskar inte intresset för platsen från ett historiskt turistiskt perspektiv. Nja kanske lite då.

Intressant turkisk korv och kyckling låg till grund för den grillmåltid som erbjöds till middag. Tog det återigen lugnt med ätandet för att inte i onödan provocera magen. Koncentrerade mig på riset, grönsakerna och lite kyckling. Gick tidigt i säng eftersom kroppen fortfarande kändes spak. Säng, mmm..

 
  20 Augusti 2001
Ephesus
     

Gjorde, med många andra, det som en gång varit mer - följt av en mattastrof.
 
 
rummet ingick frukost. Den serverades på taket och var löjligt liten, snudd på ynklig: en nästan osynlig brödbit och ett kokt ägg. Tur nog är jag ingen stor frukostmänniska.
Sedan bar det av till den romerska ruinstaden Ephesus. Hann knappt gå in i minibussen, som hotellets ägare
 
generöst ställt till förfogande med tillhörande chaufför, innan den några minuter senare var framme.
 

Ephesus var en gång den största staden och administrativt centrum i den rika romerska provinsen Asia minor. En provins vars yta ungefär överensstämde med de landområden som idag utgör västra Turkiet. Som mest beräknas Ephesus ha haft tvåhundrafemtiotusen invånare - på den tiden ett sant metropolis. Men med åren gjorde en sjunkande havsnivå att den forna kuststaden blev landbunden. Livsnerven för Ephesus, som blomstrat på sin sjöhandel, skars effektivt av. Dess betydelse och rikedom minskade snabbt. För att till slut helt upphöra när bara får, och dess herdar, bodde kvar bland de allt mer förfallna byggnaderna.

 
Ruinerna efter det som varit besöktes tidigt på förmiddagen, för att i möjligaste mån undvika den värsta hettan som oundvikligt skulle komma senare på dagen. Vid entrén lejdes en liten stadig man till guide - som påstod sig vara såväl lärd som auktoriserad. Under ett par informationsspäckade timmar ledde han sedan glatt gruppen runt bland resterna av den en gång så livliga staden. Med en genuin vilja att förmedla en uppfattning om hur Ephesus, och livet däri, hade varit sisådär tvåtusen år tidigare.

 

Guiden pekade ut olika monument och byggnader samtidigt som han på ett medryckande sätt berättade dess historier och till dem hörande människoöden; rösten var kraftfull och gesterna yviga.
På något sätt måste han ha inbillat sig att vi var en grupp turnerande historie- eller arkeologi-studerande. Ty han ställde kontinuerligt synnerligen avancerade och varierande spörsmål om allting som var relaterat till antikens historia, litteratur, filosofi, religion etc:
 

- "Vem var Mithrides"?
- "Vad handlar pjäsen Lysetrate om"?
- "Vad kallade romarna Hades"?
- "Vem segrade vid Actium"?

 
Gruppen kunde gemensamt, till hans märkbara besvikelse, bara svara på högst femtio procent av frågorna; som nästan alla hade en distinkt smak av murrigt gammalt bibliotek och stel klassisk skolning
 

Efter att ha vandrat omkring bland lite blandade ruiner och pelare kom vi fram till Ephesus mest kända byggnad, det så kallade biblioteket. Vid första anblicken såg tvåvåningsfasaden verkligen anmärkningsvärt välbevarad ut, som om bara ett par århundraden hade förlöpt sedan Ephesus storhetstid - och inte ett par nötande årtusenden.

 
Det gamla romerska biblioteket i Turkiet, byggt av tyskar på artonhundratalet
   
I vart fall innan vi gick in och såg den skinande och välpolerade mässingsplaketten som förkunnade att tyska arkeologer under artonhundratalet hade "återskapat" biblioteket. Enligt deras egen utsago, det vill säga enligt plaketten, utfört med stor skicklighet och omtanke för hur det en gång hade sett ut. Får arkeologer göra så?
 

Det fanns i vart fall inga tecken på att tyska arkeologer hade piffat upp den enorma amfiteatern. Där det skulle finnas utrymme för hela tjugofemtusen personer - alternativt tiotusen nordamerikaner - på läktarna, som på avstånd verkade uppta ett helt berg.

Vad tyskarna inte gjort försökte turkarna inte desto mindre göra på alldeles egen hand. För att kunna arrangera dansföreställningar kvällstid, för dyrt betalande turister, på den antika teatern hade myndigheterna byggt till en stor scen, ovanpå den ursprungliga, och hängt upp ett ljus- och ljudsystem i en stilmässigt oerhört störande fackverkskonstruktion. Det såg gräsligt ut och förstörde delvis anblicken av teatern på håll.

 
Förutom bygglada tyskar och turkar har Ephesus idag två stora problem. Det första är
En, med moderniteter uppgraderad, antik amfieteater i kollosalformat
ruinernas mycket höga kvalitet - görandes ett besök så givande som det faktiskt är. Problem nummer två är närheten till de av charterturister sprängfyllda turistorterna vid den närbelägna medelhavskusten.

Konsekvensen blir att besökaren ibland har svårighet att se vissa objekt på grund av horderna av andra besökare som står i vägen. För att inte tala om möjligheten att genom lite fantasi försöka skapa en mental bild av hur det en gång måste ha sett ut när Ephesus var en levande stad. Något som blir omöjligt när det springer omkring vackra kvinnor, med alldeles för tajt och kort beklädnad, för att ögonen och tankarna skall kunna hållas i styr.

 
 
 

Efter avslutat besök kördes vi tillbaks till Selcuk i hotellets minibuss. För att direkt bli kidnappade av hotellägaren, och visade det sig också - innehavaren av en mattaffär. Med löfte om melon och luftkonditionering fick han oss att sitta och lyssna på hans salespitch. Den tog en lite dryg halvtimme och genomfördes i ett tempererat rum som var till bredden fyllt med den turkiska suvenieren framför alla andra.

Mannens säljteknik var en katastrof. Han lyckades med att såväl ge ett i grunden opålitligt, och om mattor, totalt okunnigt intryck. Visades minsta intresse för någon matta som "förevisades" betraktade han helt ödmjukt att personen som tittat i princip redan hade köpt mattan. Konstigt nog sålde han ingenting till oss - om detta skämt till försäljare nu någonsin säljer något till någon?

Eftermiddagen ägnades till att sitta på takterrassen och läsa, samt rogivande handtvätt av

kläder. Middagen var en suspekt grillad paprika med ris - vad sjutton är det för maträtt?
 

På kvällen var vi några stycken som tog en promenad på stan. En baktanke fanns, i vart fall hos mig, att komplettera den haltande middagen med någonting mer ätbart. Glass befanns ätbart. Förtärde således en stor portion deliciös vaniljglass, som bokstavligen smälte i munnen.
Mötte också som bonus en man som bara kan beskrivas som en australiensisk version av Stig Helmer - från Sällskapsresan filmerna. Någonting mer löjeväckande lär jag aldrig få se från den kontinenten. Slokhat med korkar längs brättet, för små shorts, hjulbent gång och ett allmänt uppträdande som antydde att asfalterade vägar och tvåvåningshus för honom var stora nyheter.

Avslutade dagen med att sitta på balkongen och titta på det förvånansvärt livliga nattliga turkiska gatulivet. Uppenbart att den bofasta befolkningen, mattförsäljarna undantagna, sov på dagarna, när det var som hetast, och levde upp under den svala natten. Eller var kanske turkarna i Selcuk vampyrer?

21 Augusti 2001
Selcuk - Pamukkale

Bestigning av vattenlöst landat moln och bergens serenitet.
   
 

rukosten gick i samma patetiska stil som dagen innan. Variationen bestod av att det "kokta" ägget den här gången var flytande. - "Ursäkta jag vill ha ägg, och inte salmonella". Hotellägaren ville troligtvis förgifta oss som hämnd för att ingen hade köpt någon matta dagen innan, hans enastående presentation tilltrots.

   
  Expeditionen lämnade kusten till fördel för Turkiets bergiga inre. Efter drygt tjugo mils körning kom lastbilen fram till de bländvita kalkstensklipporna i Pamukkale. En högt belägen källa, med ovanligt hög halt av kalcium, har skapat detta naturens underverk genom miljontals år med avlagringar.
 
 

Bara några få år tidigare hade hela den vita klippan varit ett enda flödande vattenfall. Från källan hade strilat vattnet ner genom de olika kalkformationerna, många poolformade, som med tiden hade bildats av de utfällda mineralerna.

Men nittiotalets turistinvasion av Turkiet nådde även till Pamukkale. De kom, och i en allt stridare ström, för att bada i de små bassängerna av kalk och beundra ett av naturens främsta mirakel. Besökarna ville ha mat och en plats att sova - turkarna byggde gladligen restauranger och hotell. Boomtider rådde.

Vattnet till alla nybyggda verksamheter togs, naturligtvis, från källan. Det mineralrika vattnet ansågs ju redan av de gamla romarna som extra hälsosamt och uppfriskande.

 
Berg och moln i skön visuell symbios
   

Så mycket vatten leddes bort att källan sinade, samtidigt som de badande turisterna slet hårt på de sköra klipporna med sina hårda badtofflor. Kvar fanns snart "bara" ett vitt berg - som snabbt höll på att smulas sönder. Krafttag togs, restauranger och hotell demonterades, bad och skor förbjöds på/i klipporna. Men skadan var redan skedd och turistströmmarna minskade drastiskt när ryktet om att vattnet slutat rinna spreds över världen.

Nu var ryktet inte helt sant, möjlighet fanns fortfarande att gå/vada upp för det snövita berget längs en smal inhägnad stig/bäck där en liten rännil från källan fortfarande letade sig fram. Även om det inte var vad det en gång hade varit så är Pamukkales vita klippor fortfarande fantastiska att skåda. Som det unikum det faktiskt är.

     
 

En sen smörgåslunch förtärdes på toppen av klippan, en bit bort från alla de säljande fasciliteter som uppförts för fjärran besökare.

 

På vägen ner från berget kunde resterna av den romerska kurorten ses i sluttningen, komplett med en miniatyrversion av amfiteatern i Ephesus.

Efter lite trixande fram och tillbaka på små bergsvägar fann Martin en perfekt plats i en barrskogsglänta för att slå upp våra tält. Lagom höjd över havet, svalt utan att vara kallt och total avsaknad av hemska myggor.

Pasta- grönsaksröra till middag, ingen aning vad som var i den. Borde ha haft det, var med och tillagde rätten. Antog att det var dags att få lite mer pejl på vad kokgruppen beslutade sig för att tillreda i framtiden.
Läger i bergen slås
 
22 Augusti 2001
Pamukkale - Ölu Deniz

Då vi anlände till ett helvetesvarmt paradis
   

ägret bröts tidigt på morgonen. Martin var lite orolig att någon markägare skulle dyka upp med synpunkter på vårt val av övernattningsplats. Turkiet saknade allemansrätt. Motorn startade således redan klockan halv sju för att driva lastbilen över bergen och ner till sydkustens badorter.

 

Det påstås att kåldolmar är en maträtt som vi svenskar har importerat från Turkiet i samband med Karl XII:s mångåriga vistelse i landet - en följde av den nationella katastrofen vid Poltava. Morgonkylan uppe i bergen var så stark att vi improviserade fram en egen variant, "Overland dolmades". Resenär iklädd sovsäck; för att vi skulle kunna hålla värmen under de första timmarnas svinkalla körning.

Väl nere vid kusten var det så varmt att jag med glädje skulle ha krupit ur mitt eget skinn - om möjligheten erbjudits. Lustigt det här med temperaturvariationer.

Vi stannade till lite kort i badorten Fetiye för att handla. Passade också på att slänga några snabba blickar på en grupp gravar direkt uthuggna ur berget. Bestående till sin natur. Fortsatte sedan till Olö Deniz.
En liten bukt, med tillhörande by och sandstrand, som av geografin har begåvats med alltför vackra omgivningar för sitt eget bästa. Den gyllengula stranden har en klarblå lagun som bihang, vilket för tankarna till Söderhavet. Viken, där orten ligger inklämd, flankeras i sin tur av höga berg, som påminner om Alperna, och den sprudlande grönskan kändes som hämtad från Amazonas. Och alla blekskinnade dagsturister som bussades in för att griljeras av solen - kom från Nordeuropa.

 

Campingplatsen som vi gästade låg i anslutning till lagunen och hade däri en egen, utseendemässigt fantastisk, liten strand.

Alla tältplatser med naturlig skugga var redan upptagna. Vilket var lite av en katastrof då temperaturen var fyrtioen grader i skuggan. Alldeles för hög för en nordbo som mig - att då vistas i den brännande solen var föga eftertraktat. Det slutade med att hela gruppen spenderade eftermiddagen med att ligga och flämta under lastbilen - bälgandes i oss vätska.

När lufttemperaturen sjunkit något tillagades spaghetti och köttfärssås till middag.

 
Campingens bar attackerades på kvällen;hyfsad stämning med en internationell, snål och resvan publik. Med två för priset av en
Kaya på den heta campingen i Ölu Deniz

firades Martins födelsedag på ett intensivt och vitalt sätt. Efter ett par timmars munterhet kryssade vi in till strand-promenaden i Ölu Deniz. Där låg ett antal nöjesetablissemang placerade väg i väg, från alla strömmade en dånande och flerstämmig euorodisco. Attityden var "everything goes".

Mycket senare; åter på campingplasten var det bara att konstatera att jag inte hade förmått mig att resa tältet under dagen. Var inte sugen på att göra det på natten heller. Lade mig istället att sova direkt på tältduken. Den dög gott. Stjärnhimmlen var verkligen fantastisk. Undrade hur många stjärnor det var. Hmm 1,2,3 ZZzzz.
Har blivit anklagad för att snarka - troligtvis en tom beskyllning.

23 Augusti 2001
Ölu Deniz

När slöheten och värmens apati hyllades.
   
 

atar att bli väckt av flugor. Äckliga varelser som verkade anse att just min solbrända hud, med betoning på brända, var den absolut bästa platsen att sitta och vila på. För att undvika dessa morgonligister rullade jag sömndrucket in mig i yttertältet, likt en cigarr, och somnade om. Vaknade dock snart av känslan av att vara

 

kokt - när solen väl kommit upp förvandlades min temporära sovkonstruktion till en högeffektiv bakugn. Det var bara att stiga upp och möta ännu en dag med absurd temperatur.

Förmiddagen var de utslagnas tid, inte mycket hände och apati rådde. De i gruppen som hade planerat att åka paraglider på morgonen hade mangrant försovit sig - och därmed missat möjligheten. En gruppmedlem lyckades med konststycket att gå in i fel tält kvällen innan. Ett tält som inte hörde till expeditionen. Tältets rättmäktiga ägare hade varit något frågande när de vaknade på morgonen - och burdust kört ut den okända gynnaren. Personen däckade sedan på ett liggunderlag bredvid lastbilen, initialt i skuggan men snart under den gassande solen. Resultatet blev en intressant formad röd solbränna som följd och straff.

 

Dagen var tillägnad strand, bad, återhämtning och vila efter tre intensiva veckor i Europa och Turkiet. Enda platsen som upplevdes möjlig att vara på var nedsänkt i vattnet i lagunen. På stranden blev man stekt av solen och kokt av värmen. Har sällan befunnit mig i vatten så länge i ett sträck som denna dag i ett glödhett Ölu Deniz.

Det hade sedan Istanbul lämnats varit intressant att observera hur de tre nyankomna agerat i förhållande till oss andra, som möttes redan i Dover. Och som hade haft debaclet med Sean och korsandet av Europa som bundit oss samman.

Terje, som inte hade så många egna åsikter och planer, hade med sitt anspråkslösa sätt inga som helst problem att smälta in i livet på lastbilen - och den lilla stam som vi hade bildat runt den. Särskilt väl fungerade samspelet med Kate och Kaya, som tillhörde samma åldersgrupp.

De bägge nya tjejerna hade det inte lika lätt. Elaine gjorde vart misstag som en person ur ett gruppdynamiskt perspektiv kan göra när personen konfronteras med en redan sammansvetsad enhet. Hon försökte bli en dominerande person i gruppen, och misslyckades kapitalt. Hennes personlighet och taktkänsla klarade helt enkelt inte av att bära den rollen. Resultatet blev att hon snabbt och effektivt trampade alla på

 

tårna. Själv irriterade jag mig på att hon ständigt bröt in i andras konversationer; med antingen helt felaktiga fakta-anmärkningar eller åsikter som uppenbart var ogenomtänkta. På en knapp vecka hade Elaine lyckats med det sociala konststycket att flera i gruppen inte längre pratade med henne. Själv förhöll jag mig något mer diplomatisk, och bibehöll i vart fall "speaking terms".

Jane hade uppenbarligen i förväg inte riktigt förstått att själva konceptet med "overland travel" innebar en i många avseenden begränsad komfortnivå, ja nästan frugal. Synpunkter från henne fanns på det mesta: lastbilen, tälten, mat-lagningen etc. Dock utan att några konstruktiva förslag på förbättringar erbjöds. Hon var också väldigt duktig på att dela med sig av förhastade och dåligt underbyggda åsikter och omdömen om sin omgivning. Det vill säga sina medpassagerare - hon retade effektivt gallfeber på alla.

Själv hade jag svårt med hennes antirationella livsfilosofi och oförmågan att se saker och ting från ett grupp-perspektiv när så var nödvändigt. En egenskap som är absolut erforderlig vid "overland travel" då man lever så pass nära resten av gruppen under en lång tid, med knappa gemensamma resurser. Inte sagt att Jane var helt omöjlig. Jag hade haft några intressanta, om än inte särskilt givande, samtal med henne under veckan som förflutit.
 

Martin hade inte haft några som helst problem att ta över ledarrollen från getskäggs Dave. Hans stora erfarenhet, i kombination med en ödmjuk stil, gjorde att expeditionen flöt på ett problem- och konfliktfritt sätt i relationen ledare-passagerare.

Att Martin också var en hygglig prick gjorde inte saken sämre. Dock så kändes det som om vi bara hade sett en liten del av hans personlighet så långt, fler dimmensioner fanns säkerligen. Han var definitivt mer komplex än vad jag misstänkte var normalt för overlandchaufför på Asien traden.

Dave rödhår fortsatte att aktivt, om än något tafatt, att se till att vi resenärer hade en rolig och givande färd.

   
Han tog reda på fakta om olika platsspecifika aktiviteter och presenterade dem för oss, om än på ett något splittrat sätt. Tur nog hade vi alla faktaspäckade guideböcker att komplettera med. Då det vid det här laget började skina igenom att Dave totalt saknade de mest elementära kunskaper om den region expeditionen rörde sig i. Han var en marknära man som inte verkade ha sett mycket av världen utanför den afrikanska bushen.
 
På kvällen tillagades en riktigt bra grillmiddag på resterna av den eld som Tony och Clint omsorgsfullt hade vårdat under eftermiddagen. Barbecue var, enligt dem, något av en nationalsport i New Zeeland. Kyckling, fisk, potatis och lök grillades med stor glädje och inlevelse över den heta glöden. Smakade underbart. Hade tidigare varit alldeles för mycket grönsaker på menyn för min smak.
Senkvällen och natten blev en repris av begivenheterna dagen innan; lokal bar, happy hour och den nattliga upplevelsecirkusen på strandpromenaden. För att slutligen somna in under stjärnorna.
24 Augusti 2001
Ölu Deniz

I piraters vik, grotta och plask!
   
 
attsömnen bröts klockan åtta till förmån för en minibuss till stadens lilla hamn. På tablån stod en båttur längs med den turkiska kustens kantiga klippor och azurblå vatten. Målsättningen var främst att bada men även att göra några ankringar vid intressanta platser. Båten visade sig vara en hyfsat stor farkost med plats för kanske
 
hundrafemtio badglada passagerare fördelade på två däck. Där det övre fungerade som uppläggningsplatta för soldyrkare och det undre som kombinerad restaurang och bar.
 

Första ankringen var vid en grotta som utseende-mässigt verkade som hämtad från en äventyrs-fylld sjörövarroman. Enda sättet att komma in var simmandes i det blåskimrande vattnet.

Platsen och situationen var så perfekt att det kändes som att agera i en propagandafilm från det turkiska turistministeriet när vi skrattandes plaskade runt i sagogrottan.

En lokal berömdhet var Fjärilsdalen, som enligt guideboken skulle vara full med miljontals färggranna fjärilar. Som namnet antydde. Jag hoppades få chansen att ta några spektakulära kort av de mångfärgade fladdermolnen som där påstods glida fram mellan klippväggarna.

Underbar grotta i perfekt färgat vatten
 
 

Dalen kunde naturligtvis bara nås från vattnet, därav båten. Såg totalt två fjärilar i hela dalen, bägge bleka till färgen och klart överreklamerade. Vårt besök hade uppenbarligen ur fjärils-synpunkt infallit vid helt fel tidpunkt. Vilket bekräftades senare i ett samtal med båtens kapten.

En smal stig ledde upp för den ena klippväggen. Enligt skepparen

skulle det finnas en vacker källa på toppen, med någon slags sevärdhet. Sagt och gjort, upp för stigen bar det; förbannat brant och smal. Ett misstag skulle ha fått fatala konsekvenser, skyddsräcke saknades naturligtvis helt på dalsidan. Källan var trist; sevärdheten en minnesplakett för en tysk turist som fallit ner och omkommit. Om fler turister dirigerades upp dit skulle plaketten snart få sällskap.

Ett kombinerat mat- och badstopp gjordes i en liten bukt inramad med branta klipphällar. Alla bänkade sig på båtens nedre däck för att äta turkiska dolmades (järpar) och spaghetti. Kanske inte den rikligaste portion jag har blivit serverad under mina dagar, men det var troligtvis fullt tillräckligt för mitt dåvarande kaloribehov.

 
En välbesökt, men övergiven, bosättning och hamn
 
 

Visste fortfarande inte om påståendet stämmde; att man på grund av risk för kramp i musklerna inte skall bada en timme efter det att mat intagits. Tillfället verkade perfekt för att göra ett empiriskt test; varpå jag raskt hoppade i det klarblå vattnet från båtens soldäck. Fick inte kramp, men test-serien var för begränsad för att påståendet skulle kunna avfärdas helt på en rimlig signifikantsnivå.

Nästa gång badbåten ankrade upp var vid en ö fylld med resterna av förfallna stenbyggnader, ruiner på turistspråk. Försök gjordes av en uniformerad pajsare att ta ut en avgift för land-stigning. Men varför skulle vi gå iland när allting syntes lika bra från båten med kikare och kamera?

Jag undrade vilka som hade murat sina bopålar på den natursköna platsen; pirater, romare,

 
  bysantiner, turkar, vikingar eller greker? Anatoliens klippiga sydkust har alltid varit en populär plats för sjöfarande folk att upprätta bosättningar på. Fylld med naturliga och skyddade hamnar som den är. Vem vet, kanske var det just där som Julius Ceasar i sin ungdom hölls fången av pirater? Som han sedan, efter betalt lösen, sökte upp och mangrant tog av daga. Det var i den här regionen som det hade skett - grunden för hans ryktbarhet.  
 

Det sista stoppet för dagen var i en vik omgiven av svarta klippor lodrätt stupandes i havet. Några av de lokala förmågorna underhöll oss med spektakulära svanhopp från de säkert tjugo meter höga stenformationerna. Imponerande.

Själv höll jag mig till att dyka från den kanske fem meter höga andra våningen på båten. Trodde inte att min reseförsäkring täckte att kasta sig ut från höga klippor i berått mod. Särskilt inte utan att vara begåvad med en fallskärm eller annan utrustning som minskade effekten av jordens obevekliga gravitation. Att modet, eventuellt kanske, också saknades är i sammanhanget oväsentligt. Gäller inte försäkringen - så gör den inte det.

 
 
Under tillbakafärden spelades dånande turkisk rockmusik över båtens högtalarsystem. Vad annars? Det suspekta, och lätt obehagliga, var att jag allt mer hade börjat uppskatta musikformen. Den hade puls, rythm och vibrerade av energi. Några attraktiva turkiskor bjöd på improviserad magdans och atmosfären var helt okey när båten slutligen kom tilbaks till Ölu Deniz. Efter en lång dag till sjöss.
 
Dave, Jules och Matthew
 

Under tiden som båten lade till i den lilla hamnen tog ett par röda paragliders mark på stranden. Där, i den turkiska versionen av Eden, var det en populär sysselsättning att kasta sig ut från ett tvåtusen meter högt berg, som låg precis bakom Ölu Deniz, med en glidskärm. Dagtid var det ständigt fyra, fem av dem som i stora cirklar rörde sig ner över paradisviken.

Middagen spisades på campingens spartanska restaurang, pizza och en enklare pastabuffé. Den turkiska pizzan skiljer sig från traditionell, svensk, pizza genom att den serveras i form av långa tunna slices. Fyllningen avviker också något från det "normala", oftast är det bara ost, någon slags kött och lök på dem. Tomat eller tomatsås är ovanligt.

Det smakade helt okey och gruppen satt kvar ett par timmar pratandes och filosoferandes om livet och resande i största allmänhet. Innan de senaste nätternas bristande sömn gjorde sig påmind - och alla kraschade på landbacken runt lastbilen.