Där norra Vietnam visade upp sin sämsta sida. Grönskan från söder hade ersatts av ett grått landskap som fylldes av blöta risfält, framåtlutande vietnamesiskor med spetsiga hattar och bar naken jord.
Husen var i regel trista skapelser i omålad betong. Hade lärt mig att ogilla detta byggnadsmaterial intensivt. Hus i trä och sten hade i regel så oändligt mycket mer karaktär. Crazy house i Dalat var dock ett lysande undantag.
Vädret var grått, mulet och regntungt. Den normala, om än genomtrista, vinterskruden norr om Hai Van passet.
Ett stopp för frukost på ett enkelt ställe med tak och väggar av hårdplast. Råkallt och slafsigt var intrycket som gavs. Den enda rätten som serverades, biffnudelsoppa, var dock en värmande och smaklig njutning för gommen.

Vid tolvtiden nåddes Hanois förorter, som var fullt lika färglösa och enformiga som kunde förväntas av en bostads-sattelit till en av den sanna kommunismens sista huvudstäder.
För ovanlighetens skull släpptes vi passagerare faktiskt av på en något sånär central plats, och inte bara i anslutning till ett hotell som betalt bussbolaget för den tjänsten. Slutstationen var faktiskt perfekt, mitt i Hanois gamla kvarter - där jag hoppades finna ett prisvärt logi.
Ett tretttiotal ”fixare”, utsända från olika hotell och guesthouses, väntade ivrigt på bussens ankomst. De var som en flock hyenor kämpandes om ett färskt kadaver. Och kadavret, det var min, i deras ögon kapitalstarka, person. När jag meddelade de krav som ställdes på ett eventuellt boende (pris max sju dollar, beläget i den gamla stadsdelen och tv med CNN), ansåg samtliga hyenor - ljudligt - att just det hotell eller guesthouse som de representerade upp-fyllde samtliga, och mer därtill. Vilket verkade mindre troligt.
Följde med en som var någotsånär prydligt klädd, hade ett visitkort från hotellet och inte var alltför påträngande till sättet. De som försökte klänga sig fast vid mina armar var direkt diskvalificerade. Tre av de andra hyenorna följde också med, bråkandes inbördes om vem som var först på en eventuell andra tjing.
Rummet som förevisades var ett riktigt råtthåll, och någon tv fanns inte. Sade vad jag tyckte till den första hyenan och lät mig ledas till nästa ställe av den av de andra som såg mest rättfram ut. Tre råtthål och utskällningar senare var det bara att konstatera att Hanois hotellagenter var en samling lögnaktiga skojare av sämsta klass.
Hittade efter en stunds eget sökande ett logi som erbjöd rena rum med de faciliteter (eget badrum och en tv med en massa engelskspråkiga kanaler) som jag sökte till ett rimligt pris. De ville först ha tio dollar per natt, men efter en stunds hårt köpslående föll det till sex. Men då tyckte receptionisterna att jag skulle boka alla mina eventuella utflykter i Hanoi genom dem. Något som jag inte hade några som helst planer på att göra.

Gav mig direkt ut på stan för att uträtta ett par pockande ärenden, och äta lunch. Var inte särskilt hungrig, så det blev bara en skål med kryddig tomatsoppa.
Började därefter undersöka vilka olika möjligheter som fanns för turer ut till Halong bay, norra Vietnams fantastiska skärgård. Utbudet var gott. Jag kunde välja mellan en mängd alternativ av olika längd och prisklasser. Beställde till slut en tvådagarstur som inkluderade en övernattning på båt. Resebyrån var prismässigt något dyrare än de låg-budgetsturer som alla resecaféer och hotell hårdsålde. Förhoppningsvis skulle kvalitén på turen också vara stabilt hög. Något som enligt guideboken inte alltid var fallet med de billigare varianterna. Hade jag åkt så lång väg för att se den berömda bukten, skulle inte upplevelsen förminskas bara för att spara tio dollar. En suboptimering som annars är alltför vanligt när det gäller långväga besökares ekonomiska handlande när de råkar något av under-verken på vår jord.

Ville också ta mig till Vietnam Airlines kontor för att konfirmera flygbiljetten till Bangkok, och eventuellt flytta fram den någon dag. Enligt kartan låg kontoret för det nationella flygbolaget en bra bit från den gamla stadsdelen, erbjudandes ett utmärkt tillfälle för en lång Hanoi introducerande promenad.
En timme, och femtio avböjda motorcykelförare, senare kunde det konstateras att kontoret var kliniskt tomt på såväl människor som möbler. Allt som fanns var en lapp på dörren skriven på vietnamesiska. Anade att det stod att kontoret flyttats till ny adress. Efter vissa efterforskningar visade det sig att kontoret hade relokaliserats bara ett hundratal meter från gamla stan. Så det var bara att vända om.
Väl där visade det sig att biljetten inte kunde flyttas tidsmässigt, alla plan till Bangkok var fyllda för de kommande två veckorna. Fick dock biljetten konfirmerad, vilket alltid var något. Vietnam Airlines hade annars rykte om sig att ha dålig koll på att relationen sålda biljetter till en flight och tillgängliga säten på densamma skulle stämma överens.

Resten av eftermiddagen flöt jag bara omkring i de gamla kvarteren, försökandes få en uppfattning om stämningen, tempot och den lokala geografin.
Hanoi påstods vara lugnare än Saigon, det kanske kan gälla för resten av staden, men absolut inte för de gamla kvarteren. Trängseln var aktningsvärd, kommersen intensiv, byggnaderna hade såväl ålder som karaktär och lågkubiksmotorcyklarna kördes hårt och utan marginaler.
Området var uppdelat i distrikt efter de varor som butikerna sålde: plåtsaker, silke, rökelse, tavlor, smycken, grav-stenar, likkistor etc. Det fanns totalt trettiosex distrikt, alla med sin egen speciella karaktär. Även om turismens infra-struktur hade gjort sina inbrytningar mest överallt i form av smygpittoreska hotell, restauranger med internationella menyer, Internetcaféer, resebyråer och butiker som sålde piratkopierade Cd skivor. För mig var det en perfekt mix mellan det genuina och det bekväma.
Middag på en dyr italiensk restaurang. Ugnsbakad ravioli för femtiotusen Dong, dryga trettio svenska kronor.

En kanske inte helt korrekt inledning var att börja vid slutet - mausoleet där den stora lilla mannens kropp bevarats, enligt kommunistisk tradition för ledare som var använd-bara även efter sin död.

Min nyfunna vana trogen förflyttade jag mig till fots. Sträckan som avverkades blev längre i verkligheten än vad den verkade vara på kartan. Det erbjöds således åter goda möjligheter att utforska det vietnamesiska gatulivet. Som till femtio procent verkade bestå av motorcykelförare som alla ville bli min bästa vän och transportansvarig.

Mausoleet var självklart placerat invid ett stort, kalt torg och en onödigt bred gata. På det sättet kunde det nuvarande ledarskapet stå på mausoleets balkong när de återkommande och taktfasta militärparaderna passerade förbi nedanför. Tanken var antagligen att deras styre skulle legitimeras av den i det vietnamsiska medvetandet ofelbara Ho Che Minh. Utvalda, och lydiga, representanter

av folket var under dessa totalitära skådespel uppställda på torget för att hylla de förbipasserade vapnen, soldaterna och sina ledares eventuella vishet.

I anslutning till den öppna ytan fanns också den vietnamesiska versionen av den okände soldatens grav. Ett monument, som liksom sina likar på andra håll i världen, var en kall, stel och inhuman konstruktion i betong och metall. Vore det inte lämpligare att låta ett planterat träd spela en central roll i stora nationella gravvårdar, kanske en ek? Fast dessa tåliga skandinaviska juveler växer kanske inte växte så bra i Vietnams heta och fuktiga klimat.

För att som besökare få tillträde till den kommunistiska katedralen, med dess kompletta helgonrelik, var en personlig registrering, deponering av alla lösa tillhörigheter och tvångsnärvaro vid en lektion där vett och etikett för beskådandet av en modern mumie dunkades in nödvändigt. Ty vördnaden skulle vara ordnad och total.
Ledsagades sedan med de andra besökarna i ett välordnat led till mausoleets ingång, som vaktades av soldater i paraduniform med stål i blick och gelé i hållningen.

Det bevarade liket var självfallet ett antiklimax. I en glaskista låg kroppen. Med livlöst skinn och det karakteristiska Ho Che Minh skägget - påminnandes om vem det en gång hade varit.
Tycker annars att systemet att balsamera döda ledare är en sedvänja som är några tusen år efter sin tid. Det var kanske en bra idé i det gamla egyptiernas föreställningsvärld. Men i det tjugonde århundradet, i en politisk kultur som såg sig själv som själva kronan på den mänskliga utvecklingen? Löjligt.

Och att sedan visa det dåliga omdömet att skapa ett publikt spektakel kring mumien, med någon slags pseudoreligiös inramning, säger mycket om den praktiserande kommunismens innersta väsen. Särskilt som Ho Che Minh under sin levnad, med all tydlighet, klargjorde att han inte ville bli mumifierad efter sin död. Istället önskade han att kroppen skulle brännas, och askan spridas på flera platser i Vietnam, såväl i nord som i syd. En vilja som uppenbarligen ignorerades till förmån för det nya ledarskapets vilja att söka legitimering för sina egna maktambitioner. Jag kunde respektera mannen Ho Che Minh

och den roll som han har spelat i historien. Kanske även böja huvudet framför hans grav. Men att fysiskt hylla ett fyrtio år gammalt uppstoppat lik var bara makabert.

Ho Che Minh är likt många andra fäder till moderna nationer behängd med många epitet: ikon, landsfader, grundare, enare, fältherre, författare, kock, filosof, lärare etc. Titlar och etiketter som för många andra stora män var överdrivna hyllningar av en kuvad omgivning, men i fallet Ho Che Minh var de rättvisande. Sin klena kropp till trots var han den gigant till man som enade, organiserade och kanaliserade de nationella känslorna hos det vietnamesiska folket och effektivt riktade dem mot de utländska kolonialkrafterna.
Tyvärr var den vietnamesiska verklighet som han lämnade efter sig inte den bästa. Kommunismen må vara användbar för revolution, förändring och enande. Men för att långsiktigt bygga och utveckla ett land är ideologin en katastrof. Som nittonhundratalets tragiska historia har visat. Gång på Gång. Massgrav för massgrav.

I dagens Vietnam bygger regimen upp minnet av Ho Che Minhs person och gärningar upp till nivåer som påminner om en ofelbar gud. På samma sätt som avlidna kejsare i det gamla Rom förklarades som gudar efter sin död.
Den odlade kulten av Ho Che Minh har i sin användning av symboler starka religiösa övertoner. Allting finns där: de vördade ikonerna (ett porträtt av onkel Ho är aldrig långt borta i Vietnam), den heliga skriften (böcker av hans penna), de dogmatiska uttolkarna (dagens ledarskap med tillhörande socialistiska teologer), de fantastiska myterna (berättelserna om episoder ur hans liv är många), de många pilgrimsmålen (mest överallt i Vietnam är platser med anknytning till onkel Ho's liv markerade och bevarade), de högt värderade relikerna (typ Ho Che Minhs rakkniv, penna eller skrivmaskin) och den heliga graven (mausoleet). Det var politiken transformerad till religion i ett samhälle där gudlösheten - i vart fall på pappret - var det hyllade idealet.

Efter avslutat besök blev jag med min vilja kvar-hållen av de vaktande soldaternas befäl. En löjtnant i min egen ålder, med sällsynt dålig tandgarnityr, som gärna ville träna sin talade engelska.

Löjtnanten berättade att han kom från en liten by i det nordvästra hörnet av Vietnam. Där fattigdomen var mycket stor. Om än att det hade varit värre under gamla tider. För honom hade inte många alternativ funnits till den militära banan. Ett yrkesval som även hade influerats av hans föräldrars rädsla för den kinesiska grannen. Att soldater i de tidigare krigen nu också så uppenbart levde sina liv i gräddfil hade nog också funnits i hans bakhuvud när de gröna kläderna och karbinen valdes som karriär.

Efter en stunds samtal om våra respektive erfarenheter av livet i uniform var det uppenbart att

det förelåg stora skillnader mellan de militära systemen i respektive hemländer. I Vietnam verkade de värnpliktiga vara en i det närmaste godtycklig arbetsresurs för de högre befälen att utnyttja, eller sälja till högstbjudande.
Tillgången till mer avancerade vapensystem var i det närmaste obefintlig. För som löjtnanten sade, de senaste krigen på vietnamesiskt territorium - och det var många - hade visat att det var människornas kampvilja som var det viktiga, inte dyra stridsvagnar och komplicerad flygplan. Låg nog något i det, men i dagsläget gissar jag att Vietnams odemokratiska och förtryckande regim inte hade tackat nej till ett ordentligt teknologiskt uppsving. Kampviljan för deras korrupta styre var nog begränsat hos de breda folklagren.

Kom sedan att spenderade nästan en timma stående vid ingången till mausoleet ljudandes engelska glosor ur ett slitet lexikon för denna bonde, nu soldat, med usla tänder, polerad grön uniform, distinkt skärmmössa och många glänsande medaljer/utbildningstecken. Hjälpandes honom att slipa sitt uttal.
Undrade om Ho Che Minh låg där inne och log över vad som skedde utanför. Eller om han vred sig i sin kista av glas över detta uppenbara tecken på den kommunistiska vietnamesiska kulturens svaghet inför den invaderande anglosaxiska dito.

Efter en snärtig vaktavlösning, och avsked från löjtnanten, togs sikte på nästa punkt i min Ho Che Minh vandring i Hanoi. Det enkla hus varifrån han med stor vishet hade lett den nordvietnamesiska insatsen i det amerikanska kriget. Inte för att det verkade troligt att onkel Ho vistades i huset särskilt mycket. Det bör annars ha varit ett väl attraktivt mål att bjuda det amerikanska bombflyget på.

Det visade sig vara en lummig oas i en annars rätt kal stad, med klungor av för vietnameserna exotiska träd placerade runt ett par mindre sjöar. Vid stränderna satt ett tiotal äldre män stilla och fiskade. Bara tanken på att besökarna fick fiska i en botanisk trädgård var i sig intressant, och något vågad, i min föreställningsvärd.

Ett system av små välkrattade promenadvänliga stigar ringlade sig fram ibland träden och runt sjöarna, eller kanske snarare dammarna, utan att göra ett alltför stort avtryck i den artificiellt skapade naturen. Med jämna mellanrum var solida betongbänkar utplacerad, perfekt, hoppades hitta en bänk med god utsikt och åter försjunka i tsartidens Ryssland med Anna Karenina som ciceron i en halvtimme eller två.

Men det gick inte alls. Samtliga bänkar, i hela

parken, säkert ett drygt hundratal, var upptagna. Och på var och en satt samma identiska konstellation i form av ett ungt förälskat vietnamesiskt par. Görandes det som sådana par brukar göra på svärmiskt placerade bänkar i botaniska trädgårdar. Var både fascinerad och förundrad när jag gick längs stigarna. Det var precis som i den romantiska verklighet som jag trodde bara existerade i de med orden målande artonhundratalsförfattarnas litterära värld. Och att trångboddheten i Hanoi var stor var tydligt.

Hittade inte boningshuset vid andra försöket heller, utan fann mig istället stående utanför Ho Che Minh museet framför alla andra Ho Che Minh museum i Vietnam.

Själva modertemplet i personkulten kring den avlidna landsfadern var en kantig och geometriskt symmetrisk jättekonstruktion av futuristisk design. På taket, och runt omkring byggnaden, fanns det långa rader med flaggstänger där stora röda flaggor, några med gul stjärna i mitten, vajade för vinden.

Museet, som nästan var i IKEA format, hyllade Ho Che Minhs levnad, politiska filosofi och gärning. Vilket det kanske lyckades med. Det var svårt att avgöra. Utställningarna var i sitt abstrakta och gåtfulla format svårtydbar som få. Om de var

geniala eller helt vrickada var en fråga som varje tänkande besökare ställde sig vid utgången.

Följden av museets svårtolkade upplägg blev att jag efter besöket trodde mig ha dekrypterat max tjugo procent av utställningarna till fullo. Och då hade jag verkligen försökt att förstå. Museet hade verkligen lyckats göra någonting extremt konkret ypperligt abstrakt. Påminde mer om Moderna ute på Skeppsholmen i Stockholm än ett traditionellt museum med historiskt tema.

Var positivt förvånad hur att ett så stelbent och oflexibelt land som det kommunistiska Vietnam kunde skapa någonting så innovativt och nyskapande som museet över någonting för dem så heligt som Ho Che Minh. Har besökt många museer uppförda till minnet av stora personer. Men det i Hanoi var med god marginal det mest minnes-värda. Men om det var genialt eller helt vrickat, det vet jag inte.

Ett långt stenkast från museet fanns ”Enpelars pagoden”; en liten stuga på en pedistal mitt i en liten pöl till sjö. Påminde mest om en förväxt orientalisk fågelholk, inte någonting heligt. Att pelaren nyligen hade förstärkts med ett ordentligt block omålad cement gjorde inte intrycket bättre. Men att pagoden var nästan tusen år gammal, gjorde den i vart fall lite intressant, för några ögonblick. Innan jag åter gav mig ut på jakt efter onkel Ho:s hus.

Ett sökande som efter någon timme gavs upp i ren frustration, kanske kunde Ho Che Minh verkligen ha vistats i den aktuella byggnaden under kriget trots allt. Den var ju uppenbarligen omöjlig att hitta - stealth teknologi i urban tappning, redan på sextiotalet?

Åter till gamla stan blev det middag på en restaurang som flaggade för att de serverade typiskt nordvietnamesiskt kök. Men den kyckling-rätt jag beställde in, var bränd och smakade alldeles för mycket av ingefära för att den skulle vara smakmässigt behaglig.

Väl tillbaka på hotellet blev det diskussion med folket i receptionen, som inte alls tyckte om att jag skulle åka till Halong Bay med en annan resebyrå än den som de företrädde. Personalen vägrade låta mig deponera huvuddelen av mitt bagage

sockerbageri. Problemet uppstod när jag skulle ta mig till resebyrån - där jag redan hade varit vid ett par tillfällen - som verkade ha försvunnit i den gamla stadens virrvarr av välfyllda gator och gränder.
Frustrerande, trodde mig ha haft koll på den närmaste omgivningen och besitta i vart fall en normal dos av lokal-sinne. Inte blev sinneslaget bättre av att himlen var gråmulen och luften fuktig och lätt kylslagen. Inte det väder som jag ville uppleva Halong bay i. Irrade omkring i nästan tjugo minuter innan jag till slut hittade rätt. Hade då hunnit bli lätt orolig, då klockan hade blivit några minuter över åtta. Oron var obefogad - detta var Vietnam där tysk känsla för tidens precision var ett okänt begrepp. Minibussen, med tillhörande turistgrupp och guide, var långt ifrån redo för avgång. Pinsamt var det i vilket fall som helst, resebyrån låg inte mer än hundra meter från hotellet.

Den fräscha och rymliga minibussen var ett tecken på att resebyrån var av en högre klass än de budgetvarianter som jag tidigare hade använt i Vietnam. Bussarna hade annars mest varit av den lite äldre, väl insuttna varianten med sliten inredning. Minibussen verkade däremot komma direkt från ett robotiserat löpande band på de hög-effektiva japanska öarna.

Hanoi lämnades på en kilometerlång spretig fack-verksbro i stål som löpte över den Röda floden, stadens granne och livskamrat. Som inte har fått sitt namn efter det nuvarande politiska systemet utan av färgen på dess vatten som fyllts av slam från den rödfärgade jorden i norr. Men ett passande namn är det i denna, fortfarande, kommunistiska del av världen.

Bron nådde stor ryktbarhet under kriget. Den ut-gjorde ett prioriterat strategiskt mål för det amerikanska bombflyget efter det att president Nixon godkänt distanserad destruktion av mål i Nordvietnam - för att säkra den fria världens fortlevnad. Många gånger blev bron bombad, många gånger blev den återuppbyggd. I slutet av kriget var den, och dess närområde, översållat med luftvärnskanoner i de mest skiljda kalibrar, vilt skjutande mot allt som vågade närma sig.

Till Halong City kom vi lagom till lunch. En måltid som serverades på en kall och livlös restaurang vid havskanten. Maten utgjordes av en kontinuerlig ström med små, inte särskilt attraktiva, rätter som varken smakade speciellt bra eller dåligt.

Gillar inte riktigt principen med kontinuerlig servering, föredrar att direkt få se vad måltiden utgörs av. Med den utdragna modellen visste jag aldrig om något mer intressant skulle komma senare, eller om den kulinariska toppen redan var nådd. Det svenska smörgåsbordet är verkligen en genial konstruktion och innovation. Enkelt att överblicka och planeringsmässigt behärska som det är.

Blev en halvtimmes glapp mellan lunchen och transporten till båten. Spankulerade omkring lite

på den för säsongen helt övergivna strandpromenaden i en ort som uppvisade alla den vinterstängda badortens karakteristiska: övergivna pirar, tillbommade restauranger och butiker, tomma gator, smutsig strand och kalla vindar insvepandes från havet.

Hamnen för turistbåtar låg ett par kilometer utanför Halong City och var till sin natur en tämligen rörig plats. En armada av båtar i olika storlekar låg förankrade både tre och fyra i bredd längs kajen och de långa bryggorna. Ägarna och skepparna, ivrigt sökandes uppdrag, ansatte var turist som vågade sig i närheten. Överkapaciteten var stor, i vart fall under lågsäsong.

Det trista och mulna vädret höll i sig. Tursamt nog, i oturen, låg molnen högt och skulle inte skymma Halong buktens underverk för oss. Om än att öarna kanske inte skulle glänsa fullt så mycket som på alla de fantastiska bilderna som regelbundet pumpades ut över världen av det säljande vietnamesiska turistministeriet.

En dryg timmes puttrande senare var båten inne i den förtrollade verklighet som har gjort Halong bukten världsberömd. Senast som kulis för den ständiga sökaren efter det spektakulära: Bond, James Bond.

Området där den Röda floden flyter ut i havet kan beskrivas som en fusion mellan Stockholms ytterskärgård och Alpernas mest spektakulära bergsmassiv. Tusentals kalkstensöar med lod-rätta klippsidor insvepta i spirande växtlighet

Bäst av allt, ingen av öarna bar några som helst spår av mänsklig aktivitet; inga storslagna hotell-komplex, inga dyra villor, inga anlagda träd-gårdar eller vägar. Bara rå otämjd flödande natur när den var som bäst. Det var tacksamt att fotografera. I en inte alltför avlägsen framtid kommer nog många av öarna att bebyggas. Marknadskrafterna kommer att vilja njuta av, och tjäna på, frukterna av vad naturkrafterna har format under tiotusentals år.

Satt på soldäcket och lät mig under efter-middagen sakta insupa landskapet, tills ögonen inte längre reagerade. Det enastående vackra onormala, blev till vanligt normalt. Tyvärr ett öde som allting fagert och speciellt drabbas av efter en tid. Ödmjuk inför naturen.

Ett badstopp gjordes för att de tappra själar som

Middagen på båten var ett överdåd både ur kvalitativ som kvantitativ synvinkel - för dem som gillade fisk och andra i havet levande varelser vill säga. Men vad kunde förväntas på en båt i ett biologiskt rikt vatten. Kocken ombord hade lagat till ett tiotal rätter: krabba, musslor, hummer och diverse fiskar. Några av delikatesserna var dock av den naturen att även jag blev lycklig, som strimlad biff med chili.

Mörkret föll snabbt och båten ankrade för kvällen i en enslig vik. Molnen hade försvunnit och natten var stjärnklar och gnistrande.
Spelade kort med tre australiensiskor i ett par timmar innan generatorn stängdes av för natten och allt blev svart.

När jag gick till kojs upplevdes en viss oro för pirater - av den klassiska sjöfarande varianten.

Natten hade, glädjande nog, avlöpt utan att båten blivit kapade av illvilliga pirater. Så istället för rostiga knivar och automatvapen väntade en komplett västerländsk frukost. Hade nästan glömt bort hur gott det var med müsli och yoghurt som start på en ny dag.

Förmiddagen ägnades till fortsatt färd bland de spektakulära öarna. Men ögonen hade vant sig, och känslan av att uppleva något sensationellt hade avtagit högs markant sedan de beundrande blickarna dagen innan.

Vid ett tillfälle åkte båten igenom en by, befolkad av ”havszigenare”, byggd på vattnet. Den lilla samfälligheten såg verkligen ut som en grupp med flytande hus - och inte bara en grupp med permanent ankrade båtar. "Husen" påminde en hel del till utseendet om de ursvenska koloni-

När båten vid tolvtiden återvände till Halong Citys turisthamn, stod redan nästa lass med passagerare och väntade på kajen. Resebyrån drevs verkligen med en imponerande organisationsförmåga; vi betalade och åkte på en tvådagars tur i Halong bay, medan båten i sin tur bara var ute i tjugofyra timmar på varje runda. Möjliggörandes att två turer kunde vara igång samtidigt, men med bara en båt och en minibuss. Fiffigt och kapitalsparande.

Lunch på en stiligt inredd restaurang med stora panoramafönster ut över den dekorativa verklighetstavla som buktens unikum utgjorde. Samtidigt som vackra servitriser i lysande Ao Daois dukade fram en

Sedan in i minibussen för fyratimmarsfärden till Hanoi, knappa tjugo mil - inklusive ett avbrott för ytterligare en obligatorisk statlig komplett suvenirbutik.

Väl tillbaks till storstan återvände jag inte direkt till mitt gamla hotell, där bagaget var deponerat och natten inbokad. Ägnade istället ett par timmar till att göra en mer grundlig undersökning av boende alternativen i den gamla stadsdelen. Visade sig efter ett tiotal rums-inspektioner och prisförhandlingar senare att mitt tidigare boende var mycket prisvärt, även om det blev en dollar dyrare per natt. Den initiala rabbaten var inte längre valid då jag inte hade bokat trippen till Halong bay genom hotellet. Så det var bara att gå tillbaks och boka rum för

den resterande tiden i Hanoi. Killen i receptionen var glad över att ha vunnit fighten. Svarade honom med ett leende, ingen poäng med att spela snål turist alltför mycket.

Middag på ett avslappnat hak för ryggsäcksfolk, stekta nudlar med kyckling och bitar av biff, små - onödigt flottiga - vårrullar som en sidorätt.

Efter en sötsur kyckling med stark smak till brunch satte jag av mot litteraturens tempel. Som utgjordes av en grupp med ålderstigna trä-byggnader - avgränsade med en rejäl stenmur från den obildade världen utanför.

För nästan tusen år sedan grundades institutionen av den dåvarande vietnamesiska kejsaren som en plats att dunka in Konfucius stränga principer i den tidens mest begåvade ungdomar. Så att de lärde sig lydnad inför över-högheten och det korrekta i den enväldiga maktordningen. Kombinerat med att deras administrativa färdigheter utvecklades för en framtida roll som mandariner; en kinesisk titel på högre tjänstemän/ståthållare i kejsarens sold.

Den från Kina importerade konfucianska religionen/livsåskådningen var för kejsaren

optimal då tankesättets grundare var en stor anhängare av en rigid rollfördelning huggen i sten. Där absolut lydnad och hög arbetsmoral var de centrala budorden. Templet kom sedan att fungera som Vietnams främsta universitet/högskola ända fram till att den moderna tiden anlände i form av fransk kolonialism.

Byggnaderna var placerade i en rät linje, den orientaliska maktstilens geometri. Mellan dem låg små gårdar, tuktade trädgårdar och en damm med skimrande smaragdgrönt vatten. Men templet gav ett rätt avskalat intryck, nästan som en protestantisk variant av de i vanliga fall på detaljer så välfyllda österlänska helgedomarna. Men så var det ju också en skola.

På en av tempelgårdarna fanns åttiotvå stensköldpaddor, av Galapagosstorlek, uppställda i räta rader. På sina buktande skal bar de upp manshöga stentavlor översållade med inhuggna orientaliska tecken. Namnen på alla dem som hade avlagt examen under läroverkets långa historia. Önskar att något av

Längst in i raden av hus fanns ett tvåvånings trähus som var större än de andra byggnaderna. Det gav ett bastant och rustikt intryck, nästan att lite vikingakänsla i arkitektur och design kunde skönjas för den skandinaviskt chauvinistiske.
Men det är nog svårt att trovärdigt implicera att mina sjöfarande förfäder nådde ända till Vietnam på sina upptäcksfärder, kombinerat plundringståg. I vilket fall som helst verkade byggnaden synnerligen optimal för ett hejdundrande gille i Röde orms anda.

I en park i närheten av det uråldriga lärosätet överraskades jag av en anakronism. En stor svart bronsstaty av en dynamisk Lenin, initiativ-

tagaren till den blodiga kommunistiska nittonhundratalssoppan, fanns prominent placerad på en upphöjd granitplattform. Han vakade således än på en central plats i en nationell huvudstad. Men man kan undra hur länge till den intellektuella revolutionären kommer att göra det. Hans nuna brukar ju illa kvickt förpassas till sophögen när de

kommunistiska grundvalarna oundvikligen rämnar. Hur länge tills samma sak händer i Hanoi? Tio år, eller kanske - om vietnameserna hade tur - snabbare? Utrotningshotad var Lenin i vart fall.

Blev lätt upplivad av denna allt mer marginaliserade historiska kvarleva och fick förnyad energi till att värja mig från alla kringvandrande försäljare av piratkopierade böcker. En yrkesgrupp som en promenerande västerlänning i Hanoi snabbt blev innerligt trött på. Trots att böckerna som de erbjöd var, för en lästörstig bibliofil, attraktivt billiga, bara en eller två dollar styck.

Museum med militär inriktning fanns det många av i Vietnam. Inte konstigt för ett land med en så krigisk nutidshistoria. Men alla deras patriark var armémuseet i Hanoi. På gården möttes besökaren av en god samling med bepansrade fordon, artilleripjäser av olika kalibrar och smidiga stridsflygplan. På en central plats fanns en hög, stor som en försvarlig majbrasa, med delar av nedskjutna franska och amerikanska flygplan. Symboliken var lika uppenbar som den var distinkt.

Insidan på museet var en grundlig, välplanerad och systematisk hyllning till landets (enastående) militära förmåga genom tiderna. Med en kraftig tonvikt på de senaste femtio åren då fram-gången, i vart fall militärt, hade varit total.

Utställningarna bestod av vapen från olika epoker, målningar, foton, kartor, allmän militära prylar, fler vapen och beskrivningar av vunna segrar. Stilen var bombastisk och förmedlade energiskt en falsk verklighet där heroismen förstorades och krigets lidande krymtes.

I ett av rummen var ett jättelikt diorama uppfört beskrivandes mångmånadersslaget vid Dien Bien Phu. Där överlägsen vietnamesisk strategi och kraftsamling krossade, och förnedrade, eliten av den franska armén. Plötsligt visandes att ett av kolonialmakter förtryck folk militärt kunde slå de

styrkor som dess herrar, en modern nation, kunde sända mot dem.
Dien Bien Phu inledde en politisk, ekonomisk och militär process som på ett par årtionden bröt sönder det gamla koloniala systemet och mångdubblade antalet självständiga stater i FN; en världshistorisk brytpunkt som få.

Utställningen avslutades med en stor sovjetisktillverkad stridsvagn som trotsigt höjde sitt kanonrör framför en vägg draperad med av kriget nötta röda vietnamesiska flaggor. Inget snack om vilka som hade segrat.

utvecklad visade sig således inte bara av att Lenins staty fortfarande stod kvar. Troligtvis är kopplingen stark mellan husens eventuella tillväxt på höjden och den dag som statyn slutligen faller.

När jag gick rustades det för bröllop i museets utställningshallar. En något udda miljö för ett par att förenas i kan tyckas. De manliga gästerna verkade nästan uteslutande bestå av militärer med så mycket medaljer på bröstet att de kunde tas för italienska fältmarskalkar. Middag åts på en liten ambitiös, något undanskymd, restaurang i den gamla staden. Det blev biffstrimlor, stekta med cashewnötter och vitlök som serverades tillsammans med ett berg av vitt ångande ris.

Den första etappen, sex mil på usla vägar, tog dryga två timmar. Därefter byttes bussen ut mot små roddbåtar för nästa transportsteg till det vietnamesiska heliga. Området som pagoden låg i var otillgängligt och väglöst. Alla transporter var förvisade till en liten flod som sakta ringlade sig fram i dess närområde.

Båtarna som vi placerades i var små industriella massproducerade mästerverk gjutna i ett solit järnstycke. Fyra turister i var båt, placerade på infinitismala träbänkar i obekväm sittställning och med en liten vietnamesiska som roddare. Hur hon med sina kanske fyrtio kilo orkade ro med fyra bastanta väster-länningar i båten, var en gåta.

Båtens något brutala design gjorda att dess egenskaper i vattnet var behäftad med vissa

brister. Som att den var raka motsatsen till stabil. I den gällde: sitt stilla eller sjunk. En mycket möjlig realitet då vattenlinjen inte låg mer än fem centimeter från båtens kant. Var glad att ha förstärkt klädseln med en tjock tröja; vädret var fortfarande nordvietnamesiskt trist, mulet och småkallt.

Var djupt imponerad av roddfrekvensen som den lilla rodderskan höll, men gissade att hon inledningsvis försökte imponera. Tempot skulle nog sjunka under den andra halvan. Efter fyrtiofem minuters rodd var det dags för det för alla utfärder obligatoriska tempel stoppet.
När den instabila båten evakuerades blev gungningen tillräckligt stark för att ett visst läckage skulle uppstå över sidorna. Rodderskan öste frenetiskt och räddade därmed sin korkat byggda båt från att parkeras på botten av floden.
Hade sett alldeles för många tempel under senare tid för att det högst ordinära konfucianska templet skulle kunna betecknas som intressant. Men det var skönt att få sträcka på benen.

Åter i den instabila båten ändrade flodens omgivning snabbt karaktär. Fram till templet hade vyn utgjorts av sluttande strandbankar av ljusbrun jord - som inte varit nämnvärt roliga att titta på. Men under den andra halvan kantades istället vattendraget av små rundade, för sin bas höga, berg som utseendemässigt starkt påminde om de geologiska underverken som fanns strödda över Halong Bay. Deras mjuka toppar var insvept i ett fuktigt grågrönt skimrande dis, skapandes en hemlighetsfull och intim stämning.

På de små odlingsbara ytorna mellan de branta sluttningarna fanns små oregelbundna risfält . De befolkades av hårt arbetande vietnamesiskor, alla böjda framåt iklädda enfärgade blusar i glada färger och med de överdimensionerade konformade rishattar på huvudena. Kvinnorna såg lite ut som små fantasifulla svampar

En timme senare, djupt inne i bergen, var det dags att lämna båtarna för att fortsätta den sista biten upp till pagoden till fots. Vår roddarmadam hade fortsatt i samma höga tempo och jag började vid det laget att undra vad denna lilla - uppenbarligen extremt - kraftfulla varelse egentligen hade ätit för dunderfrukost.

Pagoden låg på toppen av ett av bergen, enligt den medföljande guiden skulle det ta ungefär en timmes relativt tuff vandring för att komma dit. Först var det dock platt i någon kilometer, samtidigt som gruppen passerade några byggnader av österländsk sakral karaktär. Guiden ignorerade dem fullständigt och tog istället målmedvetet sikte på stigen som ledde upp till toppen av berget - och den hägrande pagoden.

För att inte hamna efter tog jag rygg på vår officielle ledkarl, som märkbart höjde tempot när stigningen började. Faktum var att han inte bara rörde sig i rask takt - han sprang upp för den ringlande stigen och de återkommande stentrapporna. Helt utmattade nåddes toppen efter bara tjugofem svettiga minuter. Kvar av den initialt trettiohövdade gruppen var då bara guiden, jag och två andra flåsande bergsgetter med pannben.
Det var uppenbart att vår hyrda vietnames genom sitt turbotempo hade försökt hänga av så många som möjligt. Troligtvis ett utslag av något slags missriktat machotänkande och hävdelsebehov. Onekligen ett intressant agerande från en turistguide, pressa de starka, lämna de svaga efter sig. Resten av gruppen kom uppdroppade på toppen under de efterföljande fyrtiofem minuterna, undrandes vad i hela friden guiden sysslade med. En berättigad undran.

Parfympagoden var dold i en djup dal på toppen av berget. I urgröpning, som kanske var femtio meter djup och ett hundratal meter i diameter, hade en grön och frodig regnskog i miniatyr utvecklats. När vi gick ned för den långa och massiva stentrappan som ledde till dess botten var det som att nedstiga i ett hemligt grönt hål.
Väl på botten, kunde mitt förvånade jag inte skönja det förväntade buddistiska stentornet, hur hårt jag än tittade. Visade sig att min föreställning om att en pagod per definition var ett torn, var felaktig. Parfympagoden var istället en större grotta. Min kunskap om buddistisk arkitektur blev på ett ögonblick inverterad.
Enligt Svenska akademins allvetande ordlista användes benämningen pagod i forna tider för grottempel i Sydost-asien, dock så är den nuvarande definitionen entydig: ”(buddistisk) mer l. mindre tornliknande l. i avsatser sig höjande kultbyggnad (med tillhörande komplex av byggnader) i Ostasien.” Rätt ska vara rätt. Enligt den Svenska akademin kan således inte längre Parfympoagoden längre kalla sig pagod. Och bör snarast bytna namn. Kanske "Parfymgrottan"?

Framför grottan vajade flerfärgade flaggor av format större. Modellen påminde mer om de spräckliga fanorna som kan beskådas på läktarna under en het italiensk fotbollsmatch i serie A än om utsmyckningen på en väldigt helig plats i Sydostasien.

Inne i mörkret stod flera stenaltare överlastade med Buddha statyer, som glänste av guld när guidens svaga ficklampa svepte fram. Min, något starkare, modell avslöjade fler Buddhor på små hyllor högre upp på grottans väggar och djupare in i dess oregelbundna inre. Fascinerande.

Parfympagoden var verkligen en plats med mycket utstrålning - närvaron av naturmystik var stark. Kände mig faktiskt lite schamanistisk och förnam en viss primitiv religiös vördnad vid detta moder naturs alldeles eget tempel. Det var en

sådan plats. För kunde läget vara mer raffinerat? Mitt i ett drömskt landskap, på toppen av ett berg, i en fördjupning fylld med grönska; i vars botten en mörk helig grotta doldes - fylld av guldglans? Enligt löperguiden hade vi tur. Under helger och andra lediga dagar brukade det vara absolut packat med besökare och troende uppe vid pagoden. Skapandes en betydligt hetsigare miljö.

Vandrade nedför berget tillsammans med ett sydafrikanskt par. De hade jobbat i Australien under ett par år. För tillfället hade de en paus på några månader och reste runt i Sydostasien, innan de skulle återvända till Australien för ytterligare ett års arbete. Killen ville bara prata karriär och hade ett väldigt behov av att ge en verbal och utökad version av sitt CV - som inte lät alltför tungt.
Lunchen, som ingick i utfärdens pris, förtärdes i ett skjul till restaurang. Den utgjordes, enligt regional tradition, av flera små rätter som allteftersom bars fram till bordet. Alla begränsade ur både kvalitativ som kvantitativ synvinkel. Turens relativ låga pris visade sig. Men riset mättade.

Det var nog fler än jag som drömde om en helikopter för återfärden till Hanoi. Men någon sådan fanns inte. Istället var det bara att sätta sig i de obekväma roddbåtarna av stål för ännu en flodtur, nu i motsatt riktning.

Delade båt med det sydafrikanska paret och en kanadensiska av kinesiskt ursprung. Alla var vi storleksmässigt rätt välbyggda. Båten var inte stor och bänkarna som vi var hänvisade till inte högre än runt två decimeter från botten av båten. Den nödvändiga, och enda möjliga, sitt-ställningen var således långt ifrån ergonomisk; knäskålarna vid hakan, träsmak i rumpan och knäleden fixerad i en kompakt och orörlig vinkel.

Jag var övertygad om att rodderskan skulle tröttna på resan tillbaka, att hennes smala armar skulle ta slut. Då inget stopp, som templet på

vägen till parfympagoden, var inplanerat. Men två mycket stela, och extremt obekväma, timmar senare var det bara att konstatera att jag hade mött den österländska versionen av Stålkvinnan. Den lilla vietnamesiskans styrka och uthållighet var grymt imponerande. Diametern på hennes armar var inte mer än en fjärdedel av mina och hon saknade i princip helt axlar, ur ett muskelbyggareperspektiv. Men trots dessa fysiska tillkortakommanden hade hon ändå i dryga tre timmar rott en tung last med en frekvens som hörde hemma i olympiska spelen. Och sen verkade hon inte ens trött när vi kom in i den lilla stålbåtshamnen. Och lycklig blev hon över en dollar i dricks, dubblerandes hennes dagsinkomst. Som tack bjöd på ett brett leende - från ett ansikte som verkade orört av svett.

Sedan blev det sunkbuss åter till Hanoi som avslutning på en givande utflyktsdag där maximen om att det är resan och transporterna som ger mervärde, inte målet i sig, bekräftades.

Den sena middagen blev en riktig machoklassiker. Kunde inte motstå en saftig och välväxt biff med pommes frites och bearneissås. Trots att den rätten i Hanoi, och i min dåvarande roll som kulturellt vidsynt och adapterbar resenär, närmast var att betrakta som ett helgerån. Men ack så gott det var. För att inte tala om hur praktiskt det kändes att åter få äta med kniv och gaffel.

Fick avslutningsvis ett spenderryck och gick ut och köpte en liten CD spelare; för att kunna börja avnjuta all den musik som hade inhandlats i olika omgångar sedan Saigon.
De flesta skivorna visade sig glädjande nog vara av bra kvalitet, även om andra hade en hel del att önska. Men för en kostnad av knappt tio svenska kronor styck, var det svårt för mig att klaga. Skivbolagsjättarna torde däremot ha synpunkter på den hysteriska vietnamesiska handeln med piratkopierad musik.

Besökte Ho Lao museet. Fängelset som under det amerikanska kriget hade fått, det av bitter ironi drypande, smeknamnet ”Hanoi Hilton” av nedskjutna amerikanska piloter. Det var där som de låstes in, under hård och omänsklig regim, tills freden äntligen kom. För många av de en gång flygande stolta varade vistelsen många långa år.

Fängelset byggdes av fransmännen 1896 för att förvara vietnamesiska dissidenter. De lokalt födda som hade synpunkter på det dåvarande koloniala styret. Förhållandena i fängelset gjordes medvetet horribla, och fjärran från den franska republikens hyllade ideal: frihet, jämlikhet och broderskap. Ledorden var istället hårt, trångt och mörkt

I slutet på det tjugonde århundrandet revs dock

stora delar av den forna helvetesanläggningen, till förmån för ett maffigt inglasat höghus av västerländskt snitt. Men en av fängelsebyggnaderna, och en del av muren, bevarades som ett skrin och monument över fransmännens en gång orättfärdiga förtryck. Ett av många fysiska minnesmärken över den vietnamesiska nationella revolutionära självständighetskampen som fanns strödda över landet.

Museet bestod bland annat av ett antal fängelseceller, inredda som under den franska tiden; nakna mörkgrå väggar, svag flämtande belysning och unken stillastående luft. I några fanns naturtrogna dockor föreställande lidande vietnamesiska frihetshjältar. Alla med fötterna stelt fjättrade vid betongsängar med fotjärn eller tunga bojor. I andra var instrument för tortyr uppställda, komplett med detaljerade beskrivningar om hur de hade använts. På den lilla rastgården stod ett par trumpna giljotiner uppställda. Symboler för spridningen av fransk civilisation och teknologiskt kunnande till en underutvecklad del av världen. Det var verkligen en mycket obehaglig plats och verklighet som visades upp. Människofientlig. Vietnameserna var verkligen världsbäst på att i göra sina museer så barnförbjudna och obehagliga som bara möjligt.

Ett av rummen var mer harmoniskt inrett. På utsidan av dörren fanns en plakett som förklarade att krigsförbrytare, under mycket humana villkor, hade förvarats i fängelset under det amerikanska aggressionskriget. Det var de nedskjutna amerikanska piloterna som åsyftades. Rummet, som skulle föreställa en under kriget normalt fångförvaringsutrymme, påminde mer om ett billigt hotellrum än en fängelsecell. Där fanns en tillsynes bekväm säng, ett litet skrivbord, väggarna var glatt målade och belysningen god. Kontrasten mot de franskdesignade cellerna var himmelsvidd - och skrevs med stora bokstäver på besökarens näthinna.

På väggarna fanns bilder på friska, leende och välnärda amerikaner, glatt sysslandes med olika utomhusaktiviteter, uppsatta. Det var känslan av ett avspänt sommarläger som förmedlades. Syftet var att visa det kommunistiska systemets påstådda moraliska överlägsenhet.

Det var dock inte den verklighet som de vid krigets slut hemvändande flygarna förmedlade. Vad de berättade, och vad deras medicinska status signalerade, överensstämde mer med med den typ av vistelse som visades i resten av fängelset. ”Hotellrummet” i Ho Lao, med sina propagandafoton och lögnaktiga fantasitexter, beskrev något som aldrig hade existerat. Stötande och väldigt talande om komunismens syn på moral och ärlighet inför historien.

Vietnam berömmer sig, som den rättvisa kommunistiska stat den är, för landets väl utvecklade jämställdhet mellan könen. En jämställdhet som påbjuds av den röda ideologin. För att fira detta faktum har ett speciellt kvinnomuseum inrättats. För att hylla och förevisa kvinnornas roll i det moderna socialistiska samhället och i den vietnamesiska kulturen. Ett

besök var naturligtvis en självklarhet. Jag hade trots allt haft förmånen att i akademisk miljö ha fått studera genus-perspektivets alltid så förklarande styrka.

I lobbyn sattes den pompösa tonen med en jätteskulptur av en moderlig variant av den stålhårda arbetare som med hängslen och upplyft blick brukar figurera i kommunistisk sanktionerat måleri och skulpteringskonst. Sedan följde en fotografisk expose över alla de yrken där landets kvinnor spelade en mer, eller mindre, central roll. Invid bilderna fanns förklarande texter. Som till exempel berättade att det i Vietnam fanns kvinnliga, utbildade, läkare som var lika duktiga som sina manliga kollegor.

En stor del av utställningsytan upptogs av de militariserade kvinnorna under frihetskampen. Deras centrala, och nödvändiga, roll i kriget beskrevs. De hade kämpat sida vid sida med männen. Att det inte fanns många kvinnliga officerare, nu eller då, var det däremot tyst om. Samma sak när det gällde kvinnlig närvaro i partiets och landets ledarskap, en miljö som är nära nog homogent maskulin.

Noterbart var att alla kvinnor som figurerade på bilder i museet var unga och vackra enligt traditionella skönhets-ideal. Modern feministisk teori kändes avlägsen, det var den av mannen skapade kvinnobilden som visades upp - välsminkad, nätt och med markerad byst.

Vid utgång gick jag ihop med kineskanadensiskan från turen till Parfympagoden dagen innan. Ville sig sedan så att vi kom att sitta och prata om resandets mödor och glädjeämnen i ett par timmar. Som sedan utökades med en gemensam middag på en bra italiensk restaurang; en köttig spaghetti Bolognese.

Invändigt, i stora luftiga lokaler, gjordes en komplett genomgång av områdets historia från tidig stenålder till dagens av röd revolution formade Vietnam. Tidens gång illustrerades rikligt med olika fynd. Några som grävts upp ur jorden, andra som av olika anledningar bevarats genom generationerna.

Ett föremål som definitivt måste ha hittats i jorden var huvudet till en stenyxa. Den påstods vara tillverkad otroliga fyrahundratusen år tidigare. Vilket i min begreppsvärld, och de flesta andras, är en osannolikt lång tidsperiod. Undrade hur arkeologerna hade kunnat komma fram till att stenyxan var så pass gammal, sten är ju sten och till sin natur tämligen oförändligt. Så Kol-14 metoden torde väl inte ha kunnat användas?

Utställningarna var annars rätt karaktärslösa. Som vanligt i den delen av världen fanns det gott om huggen sten, helst föreställande en sittande Buddha. Dock var

det väldigt trevligt med ett vietnamesiskt museum som inte var alltför blodigt och militaristiskt i sin framtoning. Om än att det var bra mossigt och själlöst.

Till lunch blev det en skål med biffnudelsoppa från ett enkelt gatustånd; gott, mättande och vällagat. Började också lära mig hur den slippriga anrättningen skulle ätas med pinnar, utan att alltför många hala nudlar rann ned i knäet. Var dock långt ifrån fullärd, till mina, vietnamesiska, medgästers stora förnöjelse.

Hanois flygvapenmuseum, som också självklart skulle besökas, låg en bit utanför stadskärnan. Så jag var av lathet tvungen att tacka ja till en motorcykeltransport. Avståndet upplevdes som väl långt att tillrygalägga till fots.

Många var stridsflygplanen som stod uppställda framför museibyggnaden. Gamla MIG modeller, sovjetisktillverkade strids-flygplan - på sin tid luftens kungar, stod uppställda tillsammans med helikoptrar och mer markbaserade existenser, om än för luftstrid nödvändiga, som mobila radarstationer och bulldozers. På flera av stridsflygplanen fanns röda stjärnor påmålade strax under kabinen, en för varje nedskjuten fiende och vunnen luftstrid.
Några från det sydvietnamesiska flygvapnet beslagtagna plan av amerikanskt produktion fanns också inkluderade i samlingen. På dem fanns inga markeringar om vunna segrar, bara rost och solblekt färg.

Mindes, med viss nostalgi, hur jag en gång hade suttit på logementet i Norrtälje och memorerat alla dessa flygplans utseende, räckvidd, beväpning och allmän karakteristiska under min värnplikt inom luftvärnet. Så det var lite extra kul att få göra det besöket. Att få chansen att titta och känna på ryssens materiel i impotent och harmlös form, istället för genom siktet på en luftvärnskanon.

Möjlighet gavs att klättra in i ett av MIG flygplanens kabiner och uppleva känslan att sitta bakom spakarna på ett inte helt modernt jetflygplan, men en gång formidabelt, avsett för strid. Det var trångt och klaustrofobiskt. Bara tanken att glida omkring i överljudsfart högt där uppe, intryckt i den lilla kabinen, var hisnande. Flygplanet verkade plötsligt väldigt bräckligt.

Kartorna, som var både detaljerade och välgjorda, beskrev på ett begripligt och involverande sätt berömda luftstrider mellan nordvietnamesiska och amerikanska piloter. De luftstrider som visades upp, vanns alla konsekvent av de vietnamesiska piloterna. Fotografierna, porträtterade mer byråkrater och höga officerare än piloter och flygplan. Den målade konsten var av den traditionellt röda modellen föreställandes heroiska muskulösa soldater med beslutsam blick som med den röda flaggan i ena handen och geväret i den andra manade sina kamrater framåt till strid och offer. Allt för manifestet och den röda fanan.

Motorcyckelkillen som hade kört mig till museet väntade vid utgången, för att säkra ytterligare en dollar för återfärden. En service-nivå som skulle kosta en förmögenhet hemma.

På kvällen besöktes en föreställning av den nordvietnamesiska

underhållningsspecialiteten ”vattendocksteater”. En festlig tradition som hade uppstått på den av vattenindränkta risfält fyllda landsbygden; och som sedemera kom att upphöjts till avancerad och hyllad konstform i städerna.
På scenen, en bassäng fylld med vatten, spelades en enkel saga upp med trädockor. Dessa styrdes, genom ett intrikat system av bamburör som löpte under vattnet, av skickliga specialister dolda bakom poolen.

Dockornas detaljrikedom var enastående. Det var uppenbart att många dagars arbete, av en skicklig hantverkare, låg bakom var och en av dem. Vattenscenen var dynamisk som få, och gav dockorna helt andra rörelsemöjligheter än vad som erbjöds på barndomens tvådimensionella dockteatrar. Samt att det fick plats många fler ”skådespelare” och de kunde göra verkligt effektfulla entréer. Vart som helst på vattenytan kunde en docka dyka upp, som skjuten ur en torpedtub, när man som åskådare minst anade det.
Under hela den timmeslånga föreställningen spelades vietnamesisk plingplong musik i bakgrunden, väl synkad med, och förstärkandes, dockornas plötsliga rörelser och ageranden.
Efteråt var det bara att konstatera att vietnamesisk ”vattendocksteater” var en skrämmande fascinerande upplevelse. Det spöade helt klart många former av opera och annan så kallad finkultur.

Middag på en mer ambitiös, läs dyrare, restaurang än vanligt där specialaren var en lång radda med små rätter, alla med tydliga och distinkta smaker. En fest för såväl öga, gom som mage.

Hade avverkat alla de primära sevärdheter som verkade intressanta i staden. Men för att ha något att sysselsätta mig med tog jag en sväng förbi revolutionsmuseet, som inte låg alltför långt bort från den gamla stadsdelen.

Där bjöds på en orgie av röda flaggor och svartvita fotografier föreställandes okända män med sammanbitna uttryck - revolutionärer. En hel del prylar som på olika sätt haft anknytning till den revolutionära rörelsen fanns också utställda: underjordiskt tryckta tidningar, hemtillverkade armborst, sandaler gjorda av däck, eldande pamfletter och annat för omstörtande verksamheter på nittonhundratalet nyttigt material.

Även om huvudpoängen, som med all kraft dunkades in, om kommunismens förträfflighet i det vietnamesiska folkets självständighetssträvanden var svår att undgå. Vad som hade hänt med ideologin i resten av världen, totalt samman-brott, ignorerades. Var ensam, personalen undantagen, när jag vandrade omkring i museets ekande salar. Revolutionsmuseet var inte den mest populära platsen i staden. Det var ett faktum som jag sedan satt och gladde mig åt när en kyckling med currykryddning och ris avnjöts till lunch.

En gata i gamla staden var övertäckt med pressningar. Där under var matmarknadens små stånd tät sammanpressade. De flesta saluförde stora berg med grönsaker, som inte alltid såg helt fräscha ut. Lite frukt fanns också, men långt ifrån i de mängder och färger som erbjudits längre söderut. Mest exotiskt var den delen av marknaden där de animaliska produkterna såldes. Köttet låg i stora blodiga travar, de nackade fåglarna hängde i klasar och hygienen hade flytt - den moraliska vegetarianens mardröm besannad.

För de som ville ha middagen riktigt färsk fanns levande djur att tillgå. De som i storlek var lämpliga att utgöra en måltid eller två. Levande höns och kycklingar var mig tidigare bekant, men kar fulla med kämpande paddor och plasthinkar breddfulla med ringlande slemmiga ormar var

mer än mitt kulinariska jag kunde uppskatta. På krokar hängde flådda hundar, en syn som gjorde mig illa berörda och lätt illamående. Har aldrig haft någon hund, och räknar mig inte som någon stor hundälskare, men tanken på att hundar i Vietnam förr eller senare oftast hamnade på middagsbordet var något svår att acceptera. Fido skall, enligt mig, hämta pinnar - inte ätas.
Förstod hur indignerat Indiens hinduer måste uppleva omvärldens frosseri i kor. Inte för att jag kommer att sluta äta biffkött för det.

En stunds läsning och tittande på CNN på hotellrummet gjorde dock susen för aptiten. En välvårdad biff stroganoff lokaliserades och förtärdes njutningsfullt på ett backpackerhak. Körde Internet och fick i Hotmails inlåda två glada besked. Dels att paket från Kathmandu äntligen hade anlänt till Arlanda, en dryg månad försenat. Samt att Martin och Robin befann sig i Bangkok. Där hade de upprättat en temporär bas på Koh san road, möjliggörandes ett rendezvous inom tjugofyra timmar. Det skulle bli kul att träffa de bägge engelsmännen igen.

Ägnade resten av kvällen åt innovativ packningskonst. Var orolig för att ryggsäcken med alla uppsydda kläder vägde betydligt mer än de maximala tjugo kilona - flygresandets stränga Damocles svärd. Lösningen fick bli att flyga i vinterrocken, stor och tung, för att hålla bagagevikten. Ett klädval som nog skulle komma att se, och kännas, lite lustigt i Bangkoks tropiska klimat. Men det kunde inte hjälpas, att betala för övervikt fanns helt enkelt inte i min värld.