Kapitel 28

I Mittens Delande Närhet
 
14 Januari 2002
Hoi An - Hue

Spindelfylld jättemarmor, väderdelpunkt och hederskorean.
 
ästa steg på den vietnamesiska delen av min resa var en buss till Hue. Med planerad avgång klockan sju på morgonen. Eftersom också den befann sig i den - lätt förvrängda - tidszon som alla transportmedel levde efter i Indokina anlände den först strax efter åtta, enligt min, mer traditionella, tidsuppfattning.
 
Avståndet till Hue var bara lite drygt tio mil. Men hela tre stopp var inplanerade, två för sightseeing och ett för lunch. Var lite skeptisk mot det programmet med tanke på tidigare erfarenheter av inplanerade stopp och dåliga restauranger längs vägarna. Ville helst bara åka raka vägen till Hue och sedan på egen hand anskaffa mat.
Glädjande nog visade det sig att mina negativa förväntningar inte till fullo besannades, bägge ”turist” stoppen var klart stimulerande; men lunchen kunde onekligen ha varit bättre.
 
 

Första gången som bussen stannade var vid de så kallade marmorbergen. Ett i högsta grad relevant namn för fem stora klossar i berg storlek, med marmor rakt igenom.

I ett av bergen fanns en grotta, vid vilken vi släpptes av. Hyfsat djup, dåligt upplyst, några sidogångar, vissa nivåskillnader och en hög stege i mitten som försvann in i ett litet svart hål högt där uppe, skapade en klart godkänd grott-känsla.

En känsla som blev lite för bra när jag lät min halogen ficklampa svepa över väggarna. Ljusstrålen avslöjade tiotals med svarta bulliga spindlar - alla större än min handflata - springandes omkring med sina många ben; i alltför stor hastighet för att det skulle upplevas som bekvämt. Några koreanskor blev skräck-

   
Gröna på utsidan - vita rätt igenom
 
 

slagna och rusade ut ur grottan fortare än kvickt - ett inte orimligt beteende.

Min stora inneboende nyfikenhet (enligt vissa dumhet) gjorde att jag var tvungen att undersöka vart den mystiska stegen ledde. Fyrtio meters klättring senare befann jag mig på en liten, bara några kvadratmeter stor, naturlig balkong på utsidan av berget. Utsikten över de andra vitspräckliga bergen inbäddade i lummig grönska och den klarblå himlen var underbar - och en god belöning för klättringen.
När jag skulle ned blev det patrull. Visade sig att jag hade fungerat som gruppens ledkarl då resten av passagerarna (undantaget koreanskorna) var på väg uppför stegen. Trängseln på den lilla naturliga marmorbalkongen hann bli omfattande innan flödet av nyfikna äntligen upphörde. Några till och risken för att bli utträngd över den brant stupande bergskanten hade varit överhängande. Klättrade ned och gick ut ur den spindelfyllda grottan.

 
 
 
 

En välskött stenlagd stig ringlade sig fram i anslutning till, och på, marmorberget. Den följde först botten på raviner med vita väggar, sedan gled den över samma raviner högre upp på berget i form av bågformade träbroar. Små buddistiska tempel, som såg ut som lusthus i miniatyr, var placerade längs med stigen på de mest sceniska platserna.

Kombinationen marmor i mängd, vietnamesisk klängvegetation, välansade träd och österländsk arkitektur verkade vara den perfekta inramningen för en gammal kinesisk saga med mycket visdom och akrobatisk kung fu. Tyvärr hittade jag ingen gammal kines, med långt vit spretigt skägg, som kunde berätta den. Men vackert var det.

 
 
 
 
 

Tillbaks till bussen, och i väntan på några av de mer slöfotade passagerarna, tog jag en titt på de lokala turist-butikerna. Där hade försäljarna en svår uppgift då suvenirerna de försökte saluföra vägde mellan 5 kilo och 5 ton - marmorstatyer med varierade motiv från alla tänkbara kultursfärer. Eller vad sägs om en naken Afrodite i naturlig storlek flankerad av en sittande leende Buddha och en byst av Ho Chi Minh? Alla statyerna hade dock en sak gemensamt, alldeles för tunga för att en backpacker ens skulle överväga att köpa någon.

Lunchen blev återigen på en restaurang begåvad med en stor veranda ut mot en inbjudande, men övergiven, sandstrand. Beställde in ett fat med små vårrullar, som i sin flottighet skulle få kocken på ett frityrindränkt grillhus i den amerikanska södern att känna sig djupt avundsjuk. Efter halva portionen kände jag mig lite halvsjuk, den andra halvan lämnades kvar på talriken. Föredrar den fyllda pannkaksmodellen av vårrullar i Konsums frysdiskar. Köpte istället en klase bananer för femtusen dong som efterrätt.
Delade bord med de tre koreanskorna som min ficklampa, i kombination med spindlarna, hade jagat ut ur grottan i marmorberget. Eunhee, Joomi och Uni lästa alla sista året på universitetet (oklart vad) och hade tagit några månaders ledigt från pluggandet för att resa runt i Indokina - där allting enligt dem var extremt billigt.

 
 
   

Bara några kilometer innanför den långa vietnamesiska kusten var alltid kullarna och bergen närvarande i form av en lång, men höjdmässigt begränsad, bergskedja. Vid Hai Van passet stötte en av dess kammar hela vägen ut till havet och tvingande vägen upp till en höjd av fyrahundranittiosex meter över havet.

Hai Van fungerade som en klimatologisk delare mellan norra och södra Vietnam. På vintrarna var det i norr ofta mulet, disigt och regnigt medans söderns solsken sällan lät sig rubbas. En prognos som turligt nog inte verkade gälla för dagen. Hyfsat vackert väder rådde på båda sidor av passet.

Förutom den svårförglömliga utsikten över alla de små stränder som fanns längs med kusten, i bägge riktningar, kunde den militärt intresserade

 
På toppen av Hai Van - berget som klöv Vietnam i två väderzoner
 
 

också inspektera ett bunkersystem på toppen. En rest från krigets slutskede. När den snabbt sönderfallande sydvietnamesiska regimen försökte upprätta ett urstarkt försvarslås uppe på det geografiska nyckelhålet. Allt för att försöka stoppa de snabbt - och segervisst - framryckande soldaterna från nord. Låset höll inte.

Någon timmes färd senare kom bussen fram till den forna kejsarstaden Hue. Mest berömd i modern tid som skådeplatsen för de mest intensiva striderna under episoden som slutligen avgjorde det långa kriget - Tet offensiven. Den koordinerade urbana revolten som knäckte den amerikanska hemmamoralen. Riskornet som knäckte jättens rygg.
Släpptes som vanligt av vid ett utvalt hotell, det verkade hyfsat så jag kom hastigt och lustigt att dela en sovsal med de tre koreanskorna. Priset: sju dollar för oss alla fyra. Men då låg det också på femte våningen och tillförlitlig hiss saknades. Efter att ha lämnat min ryggsäck, och mutat in en säng, tog jag som vanligt en kortare promenad för att bekanta mig med det närmaste grannskapet. Mest för att kunna spana in lämpliga matställen samt ett hyfsat Internetcafé. Den mer seriösa Hue sightseeingen sparades till senare.
Fick via e-mail reda på att paketet som jag sänt hem ifrån Kathmandu ännu inte kommit fram. Oroande. Skickade ett mail till Martin och Matthew, som fortfarande var kvar i den nepalesiska huvudstaden, och bad dem undersöka med speditionsfirman vad som hade hänt; på ett hotfullt sätt om så skulle krävas.

Blev middag med de, som det snart visade sig, fnittriga koreanskorna på en restaurang invid hotellet, biffstrimlor med lök. Spenderade sedan resten av kvällen med att inte skryta alltför mycket om hur mycket jag rest, sett och upplevt under det senaste halvåret. Vilket i slutänden gick rätt bra.

 
15 Januari 2002
Hue

Där vart tet kejserligt röjde och duperad mat.
 

n annorlunda morgon som gick i kulturkrockens tecken. Koreanskorna hade en något annan syn på det här med personligt utrymme än vad jag var van vid. Min tes om att koreanskor skulle vara blyga, visade sig felaktig - glädjande nog.

 

Utanför var vädret mulet och temperaturen den svalaste som jag hade upplevt sedan Nepals kalla nätter. Det var bra, behövde kyla ned mig. Morgonen hade blivit rätt varm. Hittade ett litet bageri som låg granne med hotellet, en frukost bestående av en påse med frasiga och sockerstinna wienerbröd, med fyllning av banankräm, var helt rätt.

Hue är liksom så många andra städer av äldre datum byggd kring - och delad av - en större flod. Få dock med en med ett så elegant namn som den i Hue: Parfymfloden.
Den ”nya” sidan av Hue, där hotellet var beläget, saknade i det närmaste intressanta besöksobjekt. Varpå den breda floden raskt korsades på en solid fackverksbro av rostigt stål. Varpå det blåste mycket och ordentligt. Vinden slet hårt i håret och kläderna.
Hue’s främsta riktmärke är också stadens stora stolthet. En trettisju meter hög flaggstång, i vars topp en jätteversion av den vietnamesiska flaggan ständigt vajade i vinden. Flaggstången i sin tur står på en bastion, en del av det välbyggda försvarsverk i sten som omgav
de äldre, kejserliga, delarna av Hue. Citadellet.

Vid det kinesiska nyåret, Tet, 1968 slog Vietcong simultant till med attacker mot i princip alla större befolkning-centra och amerikanska baser i Sydvietnam. Det totala överraskningsmomentet ledde till vissa initiala kommunistiska framgångar. Bland annat att en självmordspatrull lyckades inta delar av den amerikanska ambassadens trädgård i centrala Saigon - innan de blev nedkämpade till sista man. Men efter ett par dagars strider hade Vietcongs styrker i Sydvietnam i det närmaste utplånats av den överlägsna amerikanska eldkraften. Undantaget var i Hue. Där fortsatte striden.
I dryga tre veckor vajade den röda flaggan, med den trotsiga gula stjärnan, från citadellets flaggstång. Samtidigt som de materiellt och numeriskt vida underlägsna kommunisterna höll ut mot den ständigt ökade mängd förband och tung materiel som de allt mer desperata amerikanska generalerna kommenderade in i striden.

 
 

När den nordvietnamesiska flaggan slutligen halades, och stjärnbaneret tågade in, återstod bara ruiner av den forna kejsarstaden. Alla dess palats, minnesmärken och ålderdomliga miljöer förvandlade till grus av det kontinuerliga bomb-ardemanget från flyg, artilleri och tanks samt marinkårssoldaters och vietcongkämpars strid i bebyggelse.

Tet offensiven och det påföljande slaget om Hue fick en enorm genomslagskraft hos den tv tittande amerikanska allmänheten, på andra sidan Stilla havet. Nyhetssändningarna fylldes med bilder som inte alls överensstämde med det budskap som generalerna och presidenten spred; att nordsidan var utmattad, Vietcong i det närmaste besegrat och att segern - den viktiga - i kriget var nära förestående. Det som de med egna ögon såg hemma i sina vardagsrum från Hue och det som

   
Flaggan, som mer än någon annan, visar att Vietnam är rött
 
 

de hörde från hemvändande soldater - de som inte kom hem i gummisäckar - gjorde att allt fler förlorade tron och övertygelsen om att en seger i Indokina var slutgiltigt möjlig. Tillräckligt många för att opinionen i den stora demokratin skulle vända, mot ett fortsatt amerikanskt engagemang i kriget.
Därför betraktas Hue idag som en hjältestad av det kommunistisk styrda - och med blod enade - Vietnam. Flaggstången har blivit symbolen för slaget och epicentrum för den stolthet som minnena av det frambringade.

Inte mycket av det gamla Hue överlevde kriget, något som blev uppenbart då murarna till det forna citadellet passerades. Det var rätt tomt. Men lite hade överlevt. Och det var med sin arkitektur ett utmärkt exempel på det stora inflytande som Kina haft över Vietnam under historien.
Kanske mest hade den stora grannen i norr påverkat styrelseskicket. Då Kina historiskt styrts genom en enväldig starkt centraliserad kejsarmakt med kraftiga ritualiserande inslag ända fram till början på nittonhundratalet, hade följaktligen även Vietnam haft en kejsare som försökt definiera sig själv som den kinesiska. Dock i ett betydligt mindre format.

 
 
   

Samma liknelse skulle också kunna göras i modern tid med avseende på det vietnamesiska kommunistpartiets i många aspekter beroende ställning till det kinesiska dito. Att nationerna med jämna mellanrum hamnat i krig med varandra, bekräftar bara professor Burenstam-Linders handels-politiska tes ”lika barn leka bäst”.

Ett konkret exempel på den kinesiska påverkan var det före detta kejserliga bostaden, en vietnamesisk variant av den förbjudna staden i Beijing. Mycket av den blev förstörd under striderna. Men några byggnader har överlevt och det var inga problem att känna igen konstruktionens rättlinjiga placerings princip från dess mer berömda namne. Alla de viktigaste byggnaderna hade uppförts längs en rak nord sydlig axel som skar rakt igenom det mur-omgärdade palatsområdet. Innanför palatsets

 
Ingången till den vietnamesiska förbjudna staden

väggar hade ingen man, förutom kejsaren, fått tillåtelse att spendera natten; därav namnet den förbjudna staden.

Där hade de vietnamesiska kejsarna bott med sina familjer (inkluderandes en stor mängd konkubiner) och en stab av eunucker som tjänare - ända tills nittonhundratalets politiska stormvirvlar satte punkt på det kalaset. Jämfört med palatset i Beijing hade det i Hue dock varit lite av en light version; byggnaderna var mindre, gårdarna begränsade, konkubinerna fulare och eunuckerna potentare.
       
 

Där de centrala palatsen, som länge var Vietnams absoluta maktcentrum, hade stått i all sin prakt finns idag bara en stor öppen gräs-matta. Där det betade kor. Sällan har väl maktens förgänglighet varit så tydlig. Undrade tyst inom mig om boskap skulle komma att beta på platsen för Vita huset i Washington om några hundra år, eller där EU:s nya maktborgar i stål och glas ståtar i Bryssel?

I en av palatsbyggnaderna, som under de senaste åren restaurerats, fanns skisser och modeller av hur området en gång hade sett ut. Med minnena av dess förebild i Beijing (som besöktes under en paketresa med en oändlig mängd bomull) var det enkelt att extrapolera fram en bild av i vilken miljö de vietnamesiska kejsarna hade levt; en mycket angenäm miljö.

   
En gång stod där ett storslaget palats - idag betande kor
 
 
  Hittade en sympatisk restaurang av lokalt snitt för en utmärkt, och stark, kyckling curry. Hamnade sedan efter en kort promenad på museet för kejserligt konsthantverk. Som var inrymt i ett före detta palats byggt helt i trä. På framsidan, i en något förfallen trädgård, stod en grupp små antika kanoner uppställda.  
 
   

Visade sig att jag var ensam besökare. Detta till trots var det problem att betala inträde. Den sju personer starka personalen var livligt sysselsatta i något slags kortspel. Vilket uppenbarligen var viktigare än att sälja biljetter.

Samlingarna i museet hade till stor del förstörts, eller plundrats, under kriget. Det som fanns kvar var diverse utsirade möbler och kläder, som såg såväl gamla som dyra ut. Inget speciellt som var värt ett besök för någon som inte var alltför intresserad av ålderdomlig inredningsteknik eller påkostade textilier.

Stadens militärmuseum (verkar finnas ett i varje stad i Vietnam) bjöd på den sedvanliga vagn-parken med erövrade pansarvagnar, artilleri och luftvärnspjäser uppställda på gården. Invändigt dominerades utställningen av vägg efter vägg

 
Ett trots kanonerna utanför plundrat museum
 
  med fotografier från slaget om Hue. Men den bild som gavs var inte direkt objektiv, eller komplett. Det var krigets segrare som talade, inte de som vunnit slagit. Till exempel nämndes inte med ett ord de tretusen personer, med anknytning till den sydvietnamesiska stadsapparaten, som Vietcong förde bort, och sköt, direkt då Hue intagits i Tet offensivens inledning. De mördade påträffades sedan i slarvigt grävda massgravar en bit utanför staden i samband med ”befrielsen”. Som några år senare bara visade sig vara temporär, då den röda flaggan permanent hissades i samband med imploderingen av Sydvietnam.  
 
 

Promenerade runt innanför stadsmurarna, där stora områden som innan kriget hade varit bebyggda numera användes som trädgårdsland och betesmark. Även om fula betongklumpar till hus här och där hade börjat dyka upp, fjärran i stil och elegans från det som en gång hade varit.

Råkade gå förbi den nya förbjudna staden i Hue. Området där kommunistpartiets lokala pampar bodde i nybyggda och välskötta hus. Skyddade från världen utanför av en hög mur, krönt med taggtråd, och en välputsad soldat, beväpnad med gevär, vid ingången. De som var lite mer jämlika än sina likar sökte, eller behövde, uppenbarligen isolera sig från det folk som de satt sig själva, oomstritt, till att styra på ett rättvist och konstruktivt sätt.

Det avskärmade kvarteret var ett praktexempel

   
En gång delar av den mäktiga US army
 
 

på vad som kan förväntas i ett totalitärt och i grunden ojämlikt system. Jämför med Sverige. Där landets ledare, stadsministern, periodvis har bott anonymt i ett radhus ute i förorten. Där, i det avskärmade kvarteret, kunde kommunismens kommande fall i Vietnam tydligt utläsas. Inget politiskt system där bostäderna segregeras utifrån politisk maktsituation kan överleva i en tid med flödande information. Det är i vart fall vad jag hoppas. 

På kvällen mötte jag upp med koreanskorna för middag. De ville gå till en restaurang som rekommenderades i deras koreanska guidebok, vilket lät som en intressant idé. I vart fall tills jag upptäckte att menyerna bara fanns på koreanska - och vietnamesiska. Befann mig således verkligen på främmande mark. Med stor glädje hjälptes jag dock att beställa in en slags rispytt med små köttbitar (kyckling och biff enligt Joomi) indränkt i en finurlig sås med smak av ananas och chili. När jag glupskt hade satt i mig hela anrättningen, mycket smaklig, berättade koreanskorna fnittrande att jag just hade fyllt min mage med såväl hund som kobra.
Två ingredienser som jag hade uttryckt min stora skepsis till när vi kvällen innan hade pratat om de strukturella skillnaderna mellan de europeiska och det asiatiska köken. Det negativa uttalandet fick jag verkligen äta upp. Bokstavligen.

Senare på kvällen var det avsked då koreanskorna skulle fortsätta till Hanoi med nattbussen. Vilket i mitt tycke var snabbt marscherat, av Hue hade de inte hunnit se mycket. Och den vietnamesiska huvudstaden räknade de med att avverka på två dagar - varav en skulle spenderas i Halong bukten.

 
16 Januari 2002
Hue - Keh Sanh - Hue

En omstrid linjes militariserade geografi och den hunsade mannen från oz.
 

lockan började pipa frenetiskt redan klockan halv sex på morgonen för ännu en arrangerad dagstur. Denna skulle gå helt i vietnamkrigets tecken. Flera för konflikten centrala platser, samt de namnkunnigaste slag-fälten, skulle besökas under en lång och historiespäckad dag; med en bonus av den spännande naturen i

 

Vietnams inland.
Naturligtvis tog laddningen av bussen dryga timmen då den körde runt till vartenda hotell och koja i Hue där turister kunde tänkas bo. Först när fordonet var fylld till sista sätet började färden mot norr och den före detta demilitariserade zonen (DMZ). Området som under kriget hade varit den reglerade gränszonen mellan korrupt kapitalism och förtryckande kommunism.

Halvsov under de första två timmarnas färd innan bussen stannade vid Quang Tri. Den första stad av storlek som erövrades när den nordvietnamesiska armen slutligen öppet korsade gränsen - för att med full kraft ena landet efter det att det att de sista amerikanska marksoldaterna lämnat Vietnam. Med svansen mellan benen.
Fronten stabiliserades något söder om Quang Tri när kraften gått ur anfallet och den första offensiven hade ebbat ut. Nordvietnameserna omgrupperade och förberedde sig för nästa framstött, de hade initiativet och den offensiva förmågan. Samtidigt jämnades i princip Quang Tri med marken när det sydvietnamesiska flygvapnet, med kraftigt understöd av amerikanskt hangarfartygsbaserat flyg, slog mot allt som misstänktes vara nordvietnamesiska truppkoncentrationer, kommunikationer och förråd - det vill säga allt som rörde sig och allt vad byggnader hette.
Kvar från den tragiska tiden fanns bara det taklösa skelettet av vad som en gång hade varit en kyrka byggd i sten. Väggarna var täckta med hål och rispor från kulor, granat och bombsplitter.
Att en solid stenbyggnad som denna, hade blivit så illa skadad, gav en bild om den väldiga mängd med bly och järn som hade fallit genom luften under de där dagarna då Quang Tri förvandlades till grus och bambuflisor.

Blev körda till en restaurang inredd i bästa monotona och intetsägande institutionsstil för att äta den frukost som ingick i utflyktens pris. Att det serverades nybakad baguette med mjukost signalerade att USA inte bara förlorat det politiska inflytandet, utan också slaget om frukostbordets innehåll till den forna kolonialmakten Frankrike.
Där anslöt sig också dagens guide, en medelålders något rundlagd vietnames, vars engelska var gäll och allmänt svår att lyssna på. Hans entusiasm och vilja att dela med sig om regionen och de händelser som inträffade där trettiofem år tidigare, kryddat med personliga erfarenheter, var det ingen hejd på.
Att han också var en företagsam gynnare visade sig när ytterligare två personer, som ägde biljetter som guiden på egen hand hade sålt och utfärdat, skulle ansluta sig till turen - och den redan fullsatta bussen.

 
   

Lösningen blev att två minimala plaststolar kilades in i mittgången, acceptabelt för en liten pojke med korta ben, men otroligt obekvämt för en australiensare på nästan två meter. Något som den drabbade jätten också förklarade för guiden, som på ett mycket elegant sätt totalt ignorerade det tämligen intensiva - och berättigade - klagomålet. Han agerade som att det var en liten ilsken lämmel som stod bredvid och bröstade sig; ganska modigt av guiden faktiskt.

Strax söder om DMZ uppförde amerikanarna, i inledningen av sin fas av kriget, ett omfattande defensivt system för att stoppa infiltrationen av soldater från norr och smugglingen av vapen och ammunition till Vietcong i syd. Grunden i försvars-systemet utgjordes av kraftigt befästa ”fire bases”. De var fyllda med tungt artilleri i fasta

 
Den kuperade och blodindränkta geografin i DMZ
 

positioner med förödande kalibrar, dödlig precision och lång räckvidd. De tyngsta pjäserna hade kunnat leverera sina granater på mål långt inne i Nordvietnam. Dessa eldbaser av betong, sandsäckar och taggtråd övervakade tusentals elektroniska sensorer som registrerade ljud och rörelse längs med den demilitariserade zonens södra rand. Var gång som en sensor gav utslag, aktiverades artilleriets eldkraft och platsen där aktivitet signalerades blyifierades.

Området mellan baserna var också föremål för en omfattande kontinuerlig patrullverksamhet av tungt beväpnade fotsoldater, alltid snabba att kalla in hjälp från ovan mot något som verkade misstänkt. I luften var ständigt helikoptrar och attackflygplan redo att ingripa och avsluta det som artilleriet och infanteriet hade påbörjat. Självklart fylldes också gränsområdet med mängder av kvardröjande personminor.
Spärrlinjen kom att kallas Macnamaras linje, efter den amerikanska militärministern. Att kalla den politiska ledaren för den amerikanska krigsmakten för försvarsminister känns inte riktigt korrekt. I vart fall inte under åren som det amerikanska engagemanget i Indokina eskalerade. Militärminsiter känns mer korrekt, eller Krigsminister. Nu blev effekten av Macnamaras linje inte riktigt så avgörande som superhjärnorna i Pentagon hade tänkt.
Som svar byggde kommunisterna i norr nämligen den så kallade Ho Che Minh leden. Ett nätverk av små djungel-stigar som löpte från norr till syd genom det på pappret neutrala Laos. Effektivt kringrännandes den så formidabla och högteknologiska försvarslinjen. Nordvietnameserna genomförde framgångsrikt en logistisk överflygling.

Bussen stannade vid Camp Carrol, en av de mer namnkunniga baserna i anslutning till DMZ. Inte mycket fanns kvar av den en gång så starka stödjepunkten. Det mest militära som jag kunde hitta var några sönderslagna betong-bunkrar. De hade enligt guiden inte förstörts i anslutning till kriget, utan först senare av lokala vietnameser i jakt på armeringsjärn, som kunde säljas som skrot. Camp Carrol hade blivit i grunden utplundrat.

Åter på bussen skickade guiden runt en lista där han påstod att det var obligatoriskt för alla passagerare att fylla i sina namn, nationaliteter och yrken. När det var min tur att fatta pennan fanns det redan en lejontämjare, två porr-stjärnor, en astronaut, en levnadskonstnär, en neandertalare, en guru och en messias på bussen.
Matematiker kändes då som ett rätt blekt alternativ; varpå jag för dagen ansåg mig vara en sällskaplig eremit. Inget snack om att respekten för byråkrati och pappersmåsten hade minskat högst betänkligt från min sida efter sex månader på resande fot.

 
       
 

Kusten lämnades därefter till förmån för bergen och vägen till Laos - som löpte längs med den forna skiljelinjen. Den i Vietnam alltid överdådiga lummigheten i kombination med klippiga berg och en klarblå himmel skapade ett landskap vackert som få. Men det som nu var så vilt och spännand skönt, måste då ha varit ett ångande och svårtillgängligt helvete att slåss i.
Det var enkelt att föreställa sig de amerikanska helikoptrarna som hade svepte fram nära träd-topparna, transporterandes krigets främsta bränsle, soldater.

Konflikten i Indokina under sextiotalet var på många sätt olik den normala bilden av ett krig. Bland annat genom att den ena parten (Vietcong) rent geografiskt var mycket dåligt definierad. De fanns lite här och var, istället för

   
The Rockpile - en före detta amerikansk utsiktspunkt
 

längs en tydligt definierad frontlinje. Men annorlundaskapet märktes även på att traditionella slag och storskaliga kraftmätningar över specifika platser i stort sett saknades. De flesta som utkämpades, Hue var det stora undantaget, och som senare utgjort tacksamma teman för Hollywood, låg i området som bussen färdades igenom strax söder om DMZ och i anslutning till den bergiga gränsen till Laos: the Rockpile, Hamburger Hill etc.
Då viktiga strategiska stödjepunkter, med enormt symbolvärde, dit män sänts från andra sidan Stilla havet för att dö. Nu bara övergivna branta djungeltäckta kullar vars namn klingade vagt bekant för endast den militärhistoriskt förläste.

Vid tiden för mitt besök finkammades bergen och dalarna av amerikanska team i jakt på resterna av soldater som rapporterats som saknade i strid. De MIA som så många filmer under de senaste tjugo åren har handlat om. Enligt guiden, som var knuten till projektet, fann de nästan inga amerikanska kroppar, ”bara” tusentals med vietnamesiska. Som hamnade på de redan överfulla begravningsplatserna för krigets miljontals vietnamesiska offer. Som således ännu denna dag, blir allt trängre.

Lokaliseringsarbetet är långt ifrån riskfritt. Sedan Saigon föll har över femtusen vietnameser dött av de minor som en gång lades ut i anslutning till Macnamara linjen. En siffra som kan jämföras med USAs totala förluster under hela kriget, strax under sextiotusen döda.

Precis vid gränsen till Laos låg Khe Sanh, den sista och mest avlägset belägna av Macnamara linjens fortifierade baser. Dryga sju mil från kusten fågelvägen.
Basen blev skådeplatsen för ett av krigets mest uppmärksamma skeenden när den under vintern 1968-69 var utsatt för en intensiv belägring, och upprepade anfall, från storleksmässigt överlägsna enheter av den nordvietnamesiska armen. Den enda förbindelselänken som soldaterna i Khe Sanh hade med omvärlden var via en liten landningsbana för transportflyg som hade upprättats i basens mitt. Bergen och djungeln runt omkring, som kontrollerades av kommunisterna, låg nästan konstant under tung artillerield och ett flygbombardemang som saknade motstycke i världshistorien. Striderna var mycket hårda - och de som dog många.

 
   

Belägringen av amerikanarna i Khe Sanh kom snart att bli hela världens angelägenhet - medias rapportering var omfattande och på dag till dag basis. Många såg parallellerna och likheterna med upptakten till den totala franska militära katastrofen i Dien Bien Phu femton år tidigare.

Dien Bien Phu var en annan avlägset placerad bas som enbart hade kunnat förses med för-nödenheter från luften och som också hade varit omringad av fientliga - och teknologiskt undermåliga - styrkor med enorm numerär överlägsenhet. Mottona, och löftena, från de egna generalerna om att basen skulle hållas till varje pris var också de samma som de som högtidligt hade avlagts femton år tidigare.

I Dien Bien Phu hade den franska garnison, som utgjorts av fallskärmssoldater och andra elit-

 
Det som en gång hade varit Khe Sanhs livlina - landningsbanan
 
 

förband, fullständigt utmattade tvingats ge upp efter flera månaders malande och systematiska vietnamesiska anfall. Den gången hade den nordvietnamesiska generalen och överbefälhavaren Giap läst situationen rätt. Samma man låg också bakom planeringen för kringrännandet och den påföljande belägringen av Keh Sanh.

Känslan av att ett avgörande i kriget skulle komma att stå i den avlägsna byn Khe Sanh delades av många. En av dem var Nixon, den amerikanska presidenten, som lät bygga en modell av basen och det omkringliggande landskapet i krigsledningscentralen i Vita husets källare - för att i detalj kunna följa med i utvecklingen. I ett särskilt kritiskt läge, när basen verkade vara på väg att falla, funderade Nixon till och med på att sätta in taktiska kärnvapen mot de belägrande vietnamesiska styrkorna. Något som han turligt nog blev kraftfullt avrådd från.

Khe Sanh föll dock aldrig, amerikanarna höll ut och de nordvietnamesiska styrkorna drog sig tillbaks över gränsen - efter att ha lidit oerhörda förluster av artillerielden och flygbombningarna. Med många vackra och vidlyftiga ord utropades seger och stor framgång av de på axlarna stjärnbeströdda generalerna i det avlägsna och komfortabla Saigon.
Men efter kriget avslöjades att anfallen mot Khe Sanh hade uppnåt sitt syfte. Som hade varit att distrahera den amerikanska militären från förberedelserna och uppladdningen för den förestående Tet offensiven. Där betydligt större vinster stod på spel än en avlägsen bas belägen bland glesbefolkade berg och tät djungel. Några månader efter det att belägringen av Khe Sanh hävts avvecklades basen. Med motiveringen att den hade blivit irrelevant och strategiskt betydelselös. En kraftig omsvängning från de tidigare proklamationerna, där det pompöst antydes att den blodindränkta marken runt landningsbanan i Khe Sanh var minst lika viktigt för den fria världen som Washington eller New York.

 
       
 

Kullarna runt Khe Sanh var vid den amerikanska reträtten, för det var vad avvecklingen var, totalt bombade sönder och samman med napalm, sprängmedel och bly. Träden och djungeln var förvandlad till sönderbränd aska, djurlivet förintat och marken en kyrkogård och metallåker - fylld med lik, kulor, bomb och granatrester.

Det var svårt att föreställa sig vad som än gång hade hänt i Keh Sanh. Det omkringliggande landskapet var åter täckta av tät vegetation och himlen var ren från helikoptrar och bombflygplan. På platsen där basen en gång legat, fanns en fruktplantage. Och det var tyst.

Ensamt påminandes om månaderna då all världens mediala ögon varit riktade mot basen var ett litet museum som byggts invid det som en

   
Rostiga spår efter slaget
 
 

gång varit basens landningsbana och livlina. Vid ingången stod en i grunden demolerad amerikansk pansarvagn triumforiskt uppställd tillsammans med den genomrostiga motorn från ett nedskjutet transportflygplan.
Inne i museets enda rum fanns en splittrad samlig foton från den forna basen uppsatt på väggarna. Där förvisades också några av de ”fynd” som grävts upp ur marken. Mest sönderrostade handeldvapen och skamfilade föremål som ingått i de amerikanska soldaternas personliga utrustning.

 
 

Ett par halvt förmultnade amerikanska militärkängor var kanske inte mycket till utställningsobjekt. Men de väckte frågeställningen om vad som hade hänt med deras ägare. Låg han fortfarande kvar i den vietnamesiska jorden, eller hade han överlevt kriget, åkt hem till USA och bildat familj? Vandrade han just nu omkring någonstans, ovetande om att hans gamla kängor hade kommit att bli symbolen för det slutliga amerikanska militära nederlaget i Vietnam? I vart fall på ett litet sjabbigt museum i Khe sanh.

Några pojkar försökte sälja fejkade amerikanska medaljer och gradbeteckningar, som de påstod sig just ha hittat. På min fråga var de hade funnit dem tittade de lite konfunderat på varandra, innan de tveksamt pekade på en liten buske tjugo meter bort. Inte helt trovärdigt. De hade dock inga större problem att övertala den långa australiensaren, som förvisats till bussens mittgång på en barnstol, om medaljernas autencitet och ett hetsigt köpslående initierades.
Efteråt visade han stolt upp ett Purple heart, en amerikansk medalj som tilldelas soldater som skadats i strid, som han hade betalt tjugo dollar för. Att utmärkelsen verkade gjord i aluminium var inget som jag nämnde. Men guiden var mindre finkänslig när han gav sin syn på äktheten hos australiensarens nyinköpta trofé. - "You paid 20 dollars for that fake? Stupid." Gjorde inte direkt att den långe tyckte bättre om honom.

 
 
   

Efter en dryg halvtimmes återfärd mot kusten svängde bussen av för att korsa en nybyggd bro. Guiden förklarade entusiastiskt att vi just i detta då befann oss på en gren av den legendariska Ho Che Ming leden! Ett påstående som verkade lite underligt, då leden, enligt den litteratur som jag hade läst, gick genom Laos på de bredgraderna.
Men jag förstod guidens vilja att inkludera detta för kriget så viktiga objekt i utfärdens program, även om han nog tog sig en del geografiska friheter. Verkade som om ett godtyckligt stycke nord-sydlig väg valts ut för att glädja turister genom att konkretisera ett diffust historiskt objekt.

 
Vietnamesiskt hängbukssvin
 
 

Ett kort stopp gjordes i en liten by som befolkades av mycket, mycket fattiga människor tillhörandes ytterligare ett av Vietnams eftersatta minoritetsfolk. Guiden besvärade sig aldrig med att säga vilket. Undermåliga hus på pålar, smutsiga barn i trasiga kläder och fritt springande husdjur gjorde att det var paradiset för dem som med dyra kameror ville leka fotografer från National Geographics och föreviga fattigdomens exotism. Själv var jag mest beklämd över spektaklet. En åsikt som delades med några andra, som också höll sig vid sidan av den värsta jakten på det ultimata fotot av en snorig unge med smutsigt igengrott hår.

Åter till Quan Tri för en hemsk lunch med okokt ris och beniga och allmänt usla kycklingbitar. Avsaknaden av smak och omtanke vid tillagningen var total.
Delade bord med australiensaren från mittgången, vars otur höll i sig. Hans ”kyckling” bestod i princip bara av en hög med brosk och ben - helt oätlig. Han hade verkligen en riktigt usel dag. Hans tredje i Vietnam efter att ha lämnat tryggheten hemma i Sydney, så kulturchocken var fortfarande färsk. Vid bordet satt också en kille som jag under hela måltiden trodde var amerikan. Det var först i slutet som vi förstod att vi bägge var svenskar. Min engelska hade onekligen förbättrats.

 
       
 

Alla hade vi betalat olika mycket för utfärden. Jag hade klarat mig med nio dollar och köpt direkt av resebyrån, den andra svensken hade betalat tio dollar på sitt hotell, medan australiensaren betalat hela fjorton dollar till guiden. Med denna vetskap brast det slutligen för mannen från Sidney. Som heligt förbannad gick till guiden, som satt och åt mat, som såg betydligt godare och mer omsorgsfullt tillagad än det vi hade serverats, och krävde prompt en återbetalning av överpriset.

Guiden, som verkade rätt klipsk, förstod direkt att det inte var läge att diskutera med den uppretade australiensaren, som var rätt stor och formligen kokade av rättmäktig ilska. Han tryckte direkt fem endollars sedlar i hans breda hand, utan att titta honom i ögonen. Hemma en strunt-

   
Floden som skiljde nord från syd
 
 

summa, i Vietnam ett belopp som förspillt kunde förstöra en hel dag - tragiskt och småaktigt, men sant.

På eftermiddagen svängde turen norrut, in i den egentliga DMZ. Destinationen var den forna gränsfloden mellan nord och syd; enligt det avtal som slöts i samband med att fransmännen lämnade Indokina. Norra Vietnam tillföll då de röda, medan de södra delarna styrdes av en mer kapitalistisk inriktad regim. Enligt avtalet skulle delningen bara vara temporär, tills en folkomröstning kunde hållas om landets framtid.
Något som aldrig blev av. Då vapnen fortsatte att tala i form av Vietcongs verksamhet söder om gränsfloden. Så floden blev en permanent gräns, ända tills de militära realiteterna i mitten på sjuttiotalet sade någonting annat.

 
 
   

Den vietnamesiska staten hade vid bron över floden rest ett segermonument i kommunist-betong; en stram soldat med behärskade anletsdrag vaktandes en pelare krönt av den gula stjärnan. En påminnelse om vilka det är som reser monumenten på slagfältet, och skriver historien. Segrarna.

Eller kanske inte, den amerikanska Coca Cola kulturen verkade på god väg att påbörja erövringen där vapnen misslyckades. Och Hollywood var rätt duktigt på att få nederlaget att se ut som en rad med segrar på den vita duken.
Ett ärligare monument kunde skymtas på avstånd. En enorm kyrkogård där många av de vietnamesiska offren från striderna runt DMZ hade begravts. Den var stor och tät.

Sista stoppet för dagen var byn Vinh Moc,

 
Segraren reser monumenten - i vart fall på slagfältet
 
  belägen några kilometer in på den nordvietnamesiska sidan av den forna demarkationslinjen. Under kriget hade byn, och dess många hundra invånare, regelbundet utsatts för eld från artilleribaserna på andra sidan floden. Amerikanarna misstänkte att den användes som bas för infiltration över gränsen. Vilket troligtvis stämde då byns invånare valde att gräva ned byn i ett system av underjordiska salar och gånger istället för att evakuera några kilometer norrut. Utanför de tunga pjäsernas räckvidd.  
 
 

Från att bara ha varit ett par i den lösa lerjorden nedgrävda skyddsrum växte ett komplett samhälle fram; komplett med gemensamt kök, samlingssal och ett enkelt sjukhus. Där flera barn föddes under kriget. Dagarna spenderades nere i underjorden, medan nättarna ägnades till att odla ris i skydd av mörkret - i vart fall enligt den vietnamesiska propagandan.

Tunnlarna var inte fullt lika klaustrofobiska som de i Cu Chi. Man kunde gå upprätt i dem och behövde inte krypa eller åla för att ta sig framåt. Men så var längden inte heller i närheten av Vietcongs underverk utanför Saigon. Även om tunnlarna i Vinh Moc, med ett djup på upp till tjugofyra meter under marken och med en total sträckning på nästan tre kilometer, var nog så imponerande. Även om byn i lerjorden tog sig rätt trivial i jämförelse med de underjordiska städer

   
Byn som inspirerats av mullvadar
 
 

som hade huggits ut ur sten i det fjärran Kappadokien, många tusen år tidigare.
Mitt besök belönades med leriga axlar, då min kroppshydda återigen bevisades vara något större än standard-vietnamesen.

Gruppen hade tur, elförsörjningen nere i gångarna fungerade hela tiden som vi var nere i underjorden. Något som guiden i förväg hade varnat för att den inte alltid gjorde, med påföljande turistpanik.
Utgången var vid en liten inbjudande sandstrand. Under kriget hade små båtar fullastade med soldater och vapen anlänt dit och gömts i tunnlarna. För att vid ett gynnsamt tillfälle smugglas över gränsen till syd. Tungt amerikanskt fartygsartilleri hade trots upprepad beskjutning inte kunnat täppa igen tunnlarnas öppningar mer än för korta stunder.

Var väldigt trött efter fjorton timmars utfärd, men hakade på svensken från lunchen och en engelska för middag. Blev en klassiker i repris, biff bitar med lök och ris.
Dagen avslutades på ett ställe med biljard och dricka. Ställets namn var för dagen lämpligt: DMZ Bar.

 
17 Januari 2002
Hue - Perfymfloden - Hue

I vikingabenämnd farkost till hyllad bil och en hårt tuktad gravvård.
 

rukosten blev en påse med wienerbröd med blandade fyllningar i miniformat från ett litet bageri invid hotellet. Var det någonting som vietnameserna verkligen behärskade var det sockerbageriets ädla konst. Mina forna morgonmål baserade på havregrynsgröt var smakmässigt övertrumfade med god marginal, om än kanske

 

inte ur näringssynpunkt.

Hade kvällen innan, i ett svagt ögonblick, övertalats av receptionisten att köpa en dagstur med en så kallad ”drak-båt” för att besöka sevärdheter längs med parfymfloden. Att receptionisten hade varit en vacker kvinna med ett brett leende och iklädd en lysande röd Ao Dai hade nog spelat in. Och priset på bara två dollar, som inkluderade lunch, hade inte gjort saken sämre. Men morgontrött och allmänt seg efter föregående dag var jag mer skeptiskt. För det priset - förväntades passagerarna kanske hjälpa till att ro?

Hämtades med en motorcykel som körde mig till den improviserade småbåtshamnen för turistbåtar. Den låg mitt i Hue. Det var inte mer än max trehundra meter från hotellet. Förstod inte riktigt varför receptionisten inte bara hade gett mig en liten karta över vart jag skulle befinna mig, och när. De vietnamesiska resebyråerna hade verkligen dille på att plocka upp på tröskeln var gång som en betalande resenär skulle deltaga i en utfärd eller åka någonstans.

 
   

Den vietnamesiska modellen av ”drakbåt” hade inte någon som helst koppling till de stolta farkoster som mina nordiska förfäder vikingarna använde när de bringade skandinavisk mission och civilisation till en i övrigt barbarisk värld. Det var istället en turistanpassad variant av de långsmala träbåtarna med en låg överbyggnad i mitten som alltid är närvarande på Vietnams vattendrag. Ett stort färgglatt drakhuvud reste sig i fronten. Och hela farkosten hade målats i blänkande rött, grönt och blått istället för den i mitt tycke mer tilltalande färgen av slitet trä som annars var standard.

Båten befann sig vara i bättre skick än vad jag hade förväntat mig med tanke på det osannolikt låga priset för den dagslånga eskapaden. Och de tio medpassagerarna var betydligt färre än den fruktade överlastningen. Det var nästan rymligt i

 
"Drakbåtar" på parfymfloden
 

den långsmala kajutan där vi placerades i små plaststolar. En obekväm sort som verkade höra hemma på ett dåligt finansierade dagis för underpriviligerade barn. Men i Vietnam var stolarna oftast av modell mindre, likaså rumporna.

Blev av skepperskan strängt tillsagda att vi skulle stanna i kajutan under tiden som båten var ute på floden. En lag, som strängt beivrades, från den lokala polisen. Var de uniformerade rädda att turisterna skulle ramla i floden och drunkna? Eller kanske ville Hue’s invånare på stränderna inte agera modeller för kameror med nyfikna teleobjektiv.

 
  När båten startade fick jag, och de andra passagerarna, en chock. Ljudet från motorn - ett fantastiskt oväsen - omöjliggjorde alla former av gemytlig talad kommunikation. Den kraftalstrande maskinen var av den gamla stora svarta tunn-modellen med många små pipor och rör. Alla verkade vibrera och skaka oroväckande mycket under gång; redo att explodera. Efter en stund förstod jag att det var en unik upplevelse som vi fick ta del av - en småbåtsmotor (som i och för sig var rätt stor) som säkerligen producerade fler decibel än en jetmotor på en Boeing 747.    
En vällastad medtrafikant
 
 

Parfymfloden var bred, när drakbåten tuffade fram i mitten av flodfåran hade den säkert hundra meter till var strand. Men det behövdes, det var många båtar ute. Alla av den långsmala mjuka modellen i trä som likt spjut for fram i vattnet. Ungefär en tredjedel var turistbestyckade med drakhuvuden och bjärta färger. Tyvärr var de flesta också begåvade med helvetesmotorer, likt vår. Floden var allt annat än tyst.
Många var till bredden fyllda med jord - pågick det något slags storslaget anlägningssprojekt nedströms? Lite konstigt att de inte använde pråmar, som torde vara betydligt mer effektiva för tyngre vattentransporter än de slanka träbåtarna. Men de mindre båtarna gav jobb åt fler - vilket kanske var syftet.

Hue’s gråa betongbyggnader försvann snabbt från stränderna och ersattes av naturens färgskiftningar när de var som bäst. Närmast den mörkblå floden, som sakta strömmade fram mellan de av gulbrun lera färgade strand-bankarna; som brant föll ned i vattnet. På toppen en strimma ljusgrönt gräs, som svartspräckliga kor betade i maklig takt. Där bortom började den täta och gröngröna vietnamesiska djungeln, som övergick i gråa berg vid den fjärran horisonten. Över allt vakade en klarblå himmel. Visuellt var färden perfekt, ljusmässigt en katastrof.

 
 
 
Thien Mu pagoden
 

Första gången som drakbåten lade till vid flodstranden var vid trapporna upp till Thien Mu pagoden. En tjugoen meter hög buddistisk byggnad som såg ut som pagoder ser ut som mest. Ett högt torn i flera steg. Denna hade dock välsignats med ett särskilt attraktivt läge på toppen av en bred portalkrönt trappa upp från parfymfloden. På andra sidan om pagoden, sett från floden, var tre stycken trätempel uppförda i en strikt nord-sydlig linje. Runt om fanns en trädgård, som dock verkade ha sett sina bästa dagar.

En jättelik gjuten klocka på drygt två ton fanns upphängd i en egen liten sido-byggnad. Det påstods att när den ringde hördes den på tio kilometers avstånd. Undrade tyst hur långt motorn på drakbåten hördes, torde vara en liknande distans.

Något annat som fångade min uppmärksamhet var en stor stensköldpadda. På vars rygg en pelare vilade, som i sin tur bar upp det hus som sköld-paddan stod i. Enligt en kinesisk skapelsemyt, som vissa delar av buddismen har adopterat, vilar hela världsalltet på skalet av en gigantisk sköldpadda - som i sin tur strövar omkring i det som fysiken benämner ”universum”. Den religiösa terminologin för samma fenomen är ”världsalltet”.

Thien Mu pagoden är en av de mer berömda i landet och har historiskt alltid fungerat som ett av de viktigare fästena för den vietnamesiska buddismen. Pagodens mest berömda relik är dock relativt ny, och något udda - en välputsad blå amerikanare från femtiotalet. Det var i den bilen som den

 
 

buddistiska munken som brände sig själv till döds i Saigon, i början av den amerikanska fasen av kriget, hade gjort sin sista jordiska resa - den från Thien Mu till Saigon. Munken hade genomfört det spektakulära självmordet för att protestera mot den då kristna Sydvietnamesiska regimens antibuddistiska politik. Samt skapa och rikta inter-nationell uppmärksamhet av deras vanstyre av landet.

Vilket lyckades exceptionellt bra. Filmsnutten med den brinnande munken spreds över en förstummad värld. Många frågade sig det uppenbara: vad fick en människa att göra något sådant av fri vilja? Varför? Några tog reda på det, och munkens extrema handling hade uppnått sitt högre syfte.
 
 
 
 
 
Bilen som blivit en relik
En pagodvakt
En husuppbärande sköldpadda
 

Efter krigets slut fortsatte munkarna i Thien Mu att vara politiska aktiva och har vid flera tillfällen protesterat högljutt mot den kommunistiska regimens religionsfientliga politik. Följden var att det vid mitt besök bara levde ett fåtal - hårt övervakade - munkar vid pagoden och de tillhörande templen. Det var anledningen att trädgården var kal och inte blomstrade. Det fanns ingen som längre såg till att den frodades.

En kort stunds färd på floden senare stannade vi till vid ytterligare ett buddistiskt tempel. Det var trist, fanns inget att se som jag inte redan hade sett många gånger tidigare. Österns mystik bet inte längre särskilt mycket på mig.
Tillbaks på båten hade en tidig lunch dukats upp på golvet i kajutan. En mängd små rätter, många av okänt ursprung och med konstiga ingredienser, men de flesta smakade rätt bra. Det var kul att betrakta de ovanas försök att äta med pinnar, och det blev mer mat för oss andra. Hade dock förbarmande med ett par norrmän och gav dem en snabb lektion i hur man dinerade på det ostasiatiska, mer primitiva, sättet.

 
 

Längs med Parfymfloden var flera av gravarna för forna vietnamesiska kejsarna placerade. Enligt planerna skulle båten stanna vid tre av dem, men när inträdet var nästan fem dollar per grav och de enligt guideboken var snudd på identiska valde jag att enbart besöka den grav som ansågs vara den vackraste och mest välplanerade. Ett diskriminerande beteende som rekommen-derades av den allvetande Lonely Planet. Lydig som jag var.

Vid de andra två stoppen klättrade jag istället upp på de högsta punkterna på strandbanken och njöt av utsikten över floden, båttrafiken och bergen i fjärran. Hade det inte varit för de ljudliga motorerna på de små båtarna hade situationen varit perfekt.

Det var först vid kejsare Ming Mangs grav som det

   
Det var bedårande vackert
 
  för Vietnam hårresande höga inträdet betalades. Något som inte ångrades. Ty gravområdet visade sig vara mycket skönt för ögonen. Ming Mang var Vietnams kejsare under första halvan av artonhundratalet och är ihågkommen - förutom för sin praktfulla grav - för en förföljelse av kristna som var så brutal att den inte stod den romerska kejsaren Nero långt efter. Det straffade sig också då förföljelsen, tortyren och mördandet av trosfränder gav Frankrike ett utmärkt skäl för att invadera Vietnam och göra landet till en kolonial besiktning.  
 
   

Kejsaren fick vara kvar, men hans makt var snöpt likt potensen hos den förbjudna stadens eunucker. Om inte annat måste namnet ”Ming Mang” var ett av de bättre namnen för en grym orientalisk despot. Klangen frammanar verkligen bilden av ett elakt grinande ansikte med små ögon, smala läppar och ett spetsigt vaxat skägg.

Bara några år innan mitt besök hade de gamla kejsargravarna varit kraftigt förfallna, kommunisterna ansåg inte att de feodala kvarlevorna var någonting att bevara. Det var först när UNESCO och andra internationella kulturbevarande organ uppmärksammade gravarna och deras betydelse som de återfick något av sin forna glans genom vissa renoveringsarbeten.

Att ett saftigt inträde kunde begäras av

 
Min Mang vilade verkligen med botanisk klass - gravhögen
 

besökande turister spelade nog också in i den ändrade officiella vietnamesiska attityden till sitt historiska arv.

Graven i sig var en storslagen historia. Formad som ett cirkulärt trädgårdslandskap som avgränsades mot omvärlden med en hög mur. Utseendemässigt kraftigt påverkad av de kinesiska Ming gravarna utanför Beijing. En central del i trädgården var en konstgjord sjö, som snidade, mjuka stenbroar löpte över.
 
 

Rakt igenom cirkeln skar en stenlagd stig. Längs vilket rustika byggnader av orientalisk stil med böjda tak, lackade väggar, små drakar på taken och pelare av trä låg omväxlande med portaler krönta med vietnamesisk kalligrafi av yppersta kvalitet.

Längst bort från ingången till gravkomplexet, och efter det att alla byggnader, broar och portaler passerats, fanns själva gravhögen. Som hölls upp av ännu en cirkulär stenmur med perfekt inpassade stenar. På toppen växte böljande träd, som smakfullt flöt in med det omgivande landskapet.

Allting var i perfekt harmoni, ingenting i träd-gården, graven eller designen var kantigt eller abrupt. Övergångarna var graciösa mellan olika vyer, material och färger. Jag stormtrivdes.

   
Det var nästan så harmoniskt att jag kom in i självmedditativ Zen mode
 
 

Enhetskänslan och balansen var total. Zen. Ming Mang, den gamla despoten, vilade helt klart i en av de bättre gravar som jag hade sett. Den var fullt i klass med sin absoluta motpol. De kala och kantiga egyptiska jättepyramiderna mitt ute i den tomma öknen.

Efter ett par timmars - ljudlig - återresa släpptes vi åter av i Hue. Nöjda. För två dollar hade turen varit ett riktigt kap. Men om det hade regnat, hade nog omdömet blivit ett annat. Middagen blev återigen en biffrätt, denna gång med några svårdefinierade kryddor och ris.

Avslutade dagen med några timmars Internet. Fick mail från Matthew om paketet som jag hade skickat från Kathmandu. Efter att han konfronterat ansvarigt företag, visade det sig att lådan ännu inte hade lämnat Nepal. Men efter diverse hotelser och förbannelser skulle det ske pronto. Hoppades att det stämde.

 
18 Januari 2002
Hue - Buss i norra Vietnam

Om vådan att räkna till tjugofyra och en dag utan plan.
 

vingades gå upp redan halv sex för att hinna med bussen till Hanoi, som enligt uppgift skulle gå en halvtimme senare. Tidigt, men så var det också en avsevärd sträcka som skulle färdas. Beräknad restid var arton timmar, om allt gick bra. Men det gjorde det inte. Ingen buss kom och hämtade upp mig utanför hotellet.

 

Kvart över sex, och efter ett kort samtal med killen i receptionen, förstod jag varför: det existerade inte någon morgonbuss till Hanoi. Den enda bussen gick klockan arton, eller sex på kvällen. En mycket irriterande upptäckt. Morgonen var förstörd och en extra dag i Hue ett etablerat faktum.
Något hade uppenbarligen brustit i kommunikationen när biljetten köptes kvällen innan. Troligtvis låg felet hos mig, då jag hade varit helt inställd på att ta en tidig morgonbuss och inte ens funderat på att avgångstiden klockan sex också kunde betyda en kvällsavgång på det engelska språket.

Det var bara att ta den sedan Ho Ain överfulla packning och kämpa mig upp för alla trapporna och fånga ytterligare några timmars sömn. Och en varm säng var onekligen bättre än ett hårt bussäte.
Missödet skulle inte enbart ha negativa konsekvenser. Att komma fram till Hanoi mitt på dagen var bättre än sent på kvällen. Samt att kostnaden för logi skulle sparas genom att den kommande natten skulle spenderas på bussen.

Lämnade rummet strax innan tolv, utcheckningstid, och deponerade packningen i hotellets lobby. Började sedan min döda en dag i Hue med lunch; en bastant biffstek och en lokal tolkning av pommes frites - varje bit stor som en normalstor svensk varmkorv.
Gick på en lång planlös vandring i utkanterna av Hue, fjärran sevärdheterna och turiststråken. Spankulerade omkring i områden där husen var små, enkla, slitna och fulla av karaktär; långt ifrån de relativt nykonstruerade och tråkiga betongkolosserna i centrum.

 
   

I kvarteren där gatorna inte var asfalterade väckte min person en hel del uppmärksamhet. Jag stack ut - och omgivningen visade att så var fallet. Det var nästan som att vara tillbaka till Indie, och jag hade snart ett koppel med tiggande ungar efter mig.

Flydde till en liten park som löpte längs med floden. Satte mig på en bänk och började läsa ”Anna Karenina” som hade medtagits i dagrygg-säcken. Men avbröts snart av en pratglad yngling i tjugofemårsåldern som hade bestämt sig för att göra mig sällskap. Han hade tidigare jobbat på ett turisthotell som receptionist, och på den vägen lärt sig lite engelska. Nu arbetade han på en fabrik, där lönen var den dubbla. Men han saknade kontakten med utlänningar och tog därför varje chans till samtal som erbjöds. Att jag var en sådan chans var min otur, för den forna

 
Ett båtfyllt biflöde till Parfym floden
 
 

receptionisten var inte mycket till konversatör. Han ville mest jämföra priser mellan Sverige och Vietnam på allehanda varor. Något som efter tjugo minuter blev lätt enahanda.

Kände mig också snart obehagligt till mods, killen hade en tendens att vilja sitta lite väl nära på bänken. Antagligen bara ett utslag för skilnader mellan olika kulturer på synen av hur mycket personligt utrymme som en person ansågs vara berättigad till. Men när man reser på egen hand är det nödvändigt att vara lite extra varsam på främmande individer, särskilt de som aktivt söker upp en. Sen gillade jag inte heller hans långa fingrar, som verkade besitta en extra led, som aldrig var stilla. Lyckades dock till slut bli av med den sällskaplige. Var tvingad att tillgripa några små gråa halvlögner för att han slutligen skulle vika från min sida. Typ att jag skulle möta min familj för middag på hotellet.

Det sista jag gjorde i Hue var att äta en snabb middag. En fegis i form av en god, men förutsägbar, biff med lök. Sedan var det äntligen dags för bussen till Hanoi, tolv timmar försent enligt mitt sätt att se på det.
Återigen hade jag tur - den var knappt halvfull. Hade ett eget dubbelsäte som gjorde den obekväma natten något mer genomlidbar. Det blev snart mörkt så det fanns inte mycket mer att göra än att kura ihop sig i någon slags bolliknande ställning och försöka sova. Vilket med tanke på omständigheterna gick förvånansvärt bra.
Vaknade bara ett par gånger när bussen stannade vid nattöppna caféer för korta raster. Inte för att någon gick ur för att fika eller handla något.