sedan en dryg halvtimme innan bussen åkte. Vilket i och för sig var bra. Gav mig chansen att köpa en frukost-baguette av samma glada och företagsamma dam som jag hade gjort dagarna innan. Hon fick mig att känna mig som en riktig stammis.
Bussen var av den större modellen och modern. Gott, hade varit orolig att återigen mötas av en minibuss i skräpskick. Vilket skulle ha vara illa när jag satt med biljetter hela vägen upp till Hue, fyra dagsresor totalt, med samma bolag. Särskilt glädjande var att den bara var halvfull. Det fanns gott om plats att breda ut såväl kropp som packning.

Enligt resebyråns reklamlapp skulle resan innehålla ett stopp på en teodling. Vilket visade sig innebära att bussen stannade tio minuter invid ett fält med gröna buskar, och att chauffören pekade på en av dem sägandes ”tea”.
De av passagerarna som hade förväntat sig en guidad tur - och eventuell smakprovning - blev besvikna, läs de vars ursprung härörde från de brittiska öarna. Själv var jag nöjd, intresset för te och dess produktion var (och är) noll och intet. Och kunde vi komma fram tidigare till Dalat för att vi inte tittade på blad som plockades, torkades och paketerades så var jag bara nöjd.

Stannade också för en bensträckare invid en sjö, vari det enligt chauffören flöt mycket speciella hus. Som människor faktiskt bodde i. Enligt honom var det en oerhört klipsk, praktisk och tidsbesparande innovation som den lokala avdelningen av kommunistpartiet gjort för att öka mängden fångad fisk i sjön. Hade denna man, en representant för det kustlevande vietnamesiska folket, verkligen inte hört talat om konceptet husbåtar tidigare? Om än att han livnärde sig på att köra buss.

Lunchstoppet var bättre än vanligt, just det matstället skulle nog ha kunnat passera för en restaurang hemma också. Menyn var likafullt enkel. Det blev små biff bitar och ris.

Delade bord med en britt av indisk härkomst. Eventuellt tvivel om ursprung skingrades direkt när han började prata med de dyra privatskolornas

Efter lunchen kom bussen på allvar upp i det vietnamesiska höglandet. Det platta och ris producerande landskapet ersattes med barr-skogar och branta gradienter. Den nyasfalterade vägen var bra, helt klart den bästa sedan Thailand. Dess skick i kombination med den förändrade omgivningen, och det behagliga klimatet, gjorde att färden mer kändes som en resa i klippiga bergen i USA istället för i det tropiska Vietnam.

Anlände till Dalat vid den tidpunkt på dagen då den sjunkande solen började sätta sin prägel på världen, finnandes nya färgmässiga dimensioner i hus, träd och landskap.

Blev avsläppt på gården till det hotell som hade mutat till sig första pax på att försöka övertyga oss passagerare att stanna just där. Bedömde

att det erbjudna femdollars rummet var gott nog och slog till. Kunde säkert ha sparat en dollar, eller två, genom att kolla upp olika boendealternativ. Men var trött och inte alltför entusiastisk att ge mig ut på vandring med ryggsäcken. Plus att bussen till Nha Thrang (min nästa destination) skulle avgå från samma hotell när det blev dags att resa vidare norrut.
Rummet var rymligt med eget badrum, tv och en överdimensionerad säng; som till designen påminde om en gigantisk hjärtformad bakelse härrörandes från Graceland. Sängens annorlunda form var, troligtvis, en följd av att Dalat betraktades som något av den ultimata kortsemestern för överförälskade vietnamesiska par, och nygifta.

I rummet invid mitt logerade en hel familj, av det vietnamesiska utökade slaget, säkert tio personer som delade på samma utrymme som jag ensam nyttjade på andra sidan väggen. För mig med dollar rymligt, för dem med vietnamesiska dong, trångt. Lärde mig hur det känns att vara ett dollarsvin.

Bergsorten var ett udda ställe, fjärran från den gängse bilden av hur en vietnamesisk stad såg ut. Dalat hade från början uppförts som en svalkande hill station av de franska kolonialisterna, på flykt undan de varma och fuktindränkta somrarna i Saigon. En franco-vietnamesisk version av det anglo-indiska Shimla.
Efter att de främmande herrarna jagats bort från Vietnam, efter årtionden av krig, har staden förvandlats till Shrangli La för en ständigt växande inhemsk turism i jakt på lättkonsumerad bergsexotism. Att det var en populär destination för semestrande vietnameser märktes - Dalat verkade drunkna i oändlig kitsch och billig smak.
Hittade en inte alltför skrämmande restuarang för en kyckling curry till middag. Verktygen som erbjöds var pinnar, befann mig längre norrut, det kinesiska inflytandet blev starkare.

Under det amerikanska kriget sparades Dalat från destruktiva strider. Någon slags tyst överens-kommelse verkade ha gällt mellan Vietcong och den sydvietnamesiska regeringen. Bägge sidorna hade använt Dalat för möten och vila, en säker plats från krigets brutalitet. Lät konstigt men det var i var i vart fall vad guiden entusistiskt påstod.

Någon mil bort bland bergen (kullarna) låg ett nybyggt buddistiskt meditationscentrum på en höjd. Vid ingången fanns stora flerspråkiga skyltar uppsatta som förklarade att centret var en helig plats och att stor respekt och vördnad där skulle visas - i såväl klädsel som allmänt uppträdande. För att säkerhetskälla att alla förstod påbuden var de också illustrerade med bjärta tecknade bilder på förbjudna aktiviteter:

sjunga, dansa, stoja, äta glass, gå klädd i kjol, bara axlar, röka etc. Alla var de överkorsade med stora röda kryss. Glasklart och övertydligt.

Centrets placering var behaglig med utsikt över en djupblå, nästan självlysande, sjö inringad av mjuka kullar. De var täckta med ett kompakt lager av grön böljande barrskog. Allting inramat av en ljusblå himmel beströdd med små flyktiga vita molntussar. Sjön gick under namnet Paradise lake, passande både med avseende på dess skönhet och den nybyggda grannen - där jakten på Nirvana stod högst på agendan.

När jag nyfiket smög runt bland centrets glatt gulmålade byggnader och väl tuktade rabatter var det tydligt att de flesta vietnamesiska besökarna (turister liksom jag) fullständigt ignorerade såväl outsagda konventioner för respektfullt upp-trädande som de utanför på plakaten listade reglerna. Flera av kvinnorna hade allt annat än diskret och täckande klädsel, ljudnivån var gapig och viljan att klättra upp på allting som gick att klättra upp på, för att få bra foton, var hög.

Inte heller ökades den meditativa stämningen av att vietnamesisk TV passade på att utnyttja den fantastiska utsikten som bakgrund till ett sång- och dansnummer till något flamsigt barnprogram. Utanför bönehuset, där några få tappra - välfotograferade - buddister stillsamt försökte meditera var det således fullt kaos. En stressad regissör försökte dirigera ett tjogotal färgglatt

klädda barn i simultan sång och koordinerade rörelser framför två rullande filmkameror. Han misslyckades kapitalt. Barnen verkade inte ha någon större talang för sång, eller ens kunna texten, och alla rörelser var precis så synkroniserade som kan förväntas av en grupp med spralliga tioåringar i en ny och spännande miljö.
Det verkade som att centret var en plats där buddismen var en sekundär verksamhet och turismen den primära.

Nästa punkt på programmet var väldigt udda. En liten by hade av någon outgrundlig anledning begåvats med en sex meter hög betong-tupp. Statyn har sedan, enligt linjär logik, gett den annars intetsägande byn det turistiska namnet ”Chicken village”. För vilken turist vill inte åka till en plats med ett så klatschigt namn - och titta på en betongtupp. Varför denna konstighet stod i den annars fattiga och torftiga sam-fälligheten kunde guiden inte svara på. Så det förblev ett svårförklarligt monument av okänd härkomst - en modern vietnamesisk version av sfinxen?

Efter de obligatoriska fotografierna leddes vi på en kort promenad i den ekonomiskt kraftigt eftersatta byn för att få en viss insikt i invånarnas knappa verklighet. Den befolkades av ett av Vietnams många minoritetsfolk och befann sig på en utvecklingsnivå i närheten av den som rådde under stenåldern. Husen, liksom de föremål och redskap som låg framme, var enkla. Materialen verkade främst hämtade från den omgivande naturen, inte mycket härrörde från industriell serieproduktion i plast och metall.

Kördes till vattenfallet vid Prenn. Det var hyfsat brett, en godkänd fallhöjd på femton meter, utstötte ett visst dån och hade tillräcklig kraft för att generera ett moln av vattenstänk när det blev ett med den lilla brunfärgade sjön vid foten av klippan. Och så var det väldigt vackert där det rann fram i den skogsindränkta omgivningen. Likt en drömbild från en gammal välberättad tysk saga med naturromantisk air och handling.

Mest givande var dock inte fallet i sig, det var att observera verksamheterna som uppstått i dess omgivning för att tillfredställa strömmen med inhemska turister. Eller vad sägs om att hyra en komplett cowboy utrustning - inklusive häst - för att posera för foton? För kvinnor fanns möjlig-heten att ikläda sig en indiandräkt med avslöjande kort kjol. Kanske leja en risig gummi-båt och paddla omkring i den lilla sjön (maximalt

Om det inte passade kunde besökaren skjuta pilbåge vid en för ändamålet konstruerad bana, lyssna på en kväkande fontän eller fotografera stora blekhyade utlänningar med förundrade ansiktsuttryck. Tror jag hamnade i minst tjugo olika vietnamesers fotoalbum, ständigt leende.

Bäst var den lilla träbro som gick in under det klippöverhäng som vattenfallet rasade nedför, möjliggörandes en klar "jag är i vattenfallet" upplevelse.

Ett stopp vid tågstationen är av någon anledning ett obligatorium för var besökare till Dalat. En ståtlig arkitektonisk rest från tiden då frans-männen anlade och underhöll en smalspårig järnväg upp till sin svalkande tillflyktsort i bergen. En alltför lockande mål för Vietcong under de långa befrielsekrigen. När freden och själv-

ständigheten äntligen kom var det inte mycket kvar av rälsen efter trettio år med sprängdåd och obefintligt underhåll. Numera säljs bara bussbiljetter på Dalats tågstation. Det som fanns att se var ett stillastående tåg på perrongen och en blankpolerad antikvitet till bil uppställd i vänthallen. Som så mycket annat i Dalat var bilens närvaro och placering en gåta.

Crazy house, vårt nästa stopp, var ett oregelbundet hotell byggt i bullig betong. Utseendemässigt påminde byggnaden om någonting som familjen Barbapapa skulle ha kunnat tänkas ha uppfört; mycket runda former och nästan inga vinklar. Eller kanske mer som ett träd i betong som hade fångats i ett nät av stålvajrar? En tentakelförsedd utomjording som hade fastnat i stelnande gyttja? Att beskriva den beboliga konstruktionen var inte enkelt, därav dess namn.

Den i stil mycket ovietnamesiska byggnaden hade ritats, designats och uppförts av en kvinnlig arkitekt med doktorsgrad i arkitektur från Moskva; därav förkärleken till betong kan tros.
Att hon hade tillåtits att förverkliga sin sär-präglade arkitektoniska vision i ett samhälle där standardisering och konformitet var järnhård lag kunde ses som ett mysterium.

Svaret var dock enkelt: ren och skär nepotism. Den betongälskande arkitektens far var Ho Che Minhs efterträdare på posten som ledare för Vietnams kommunistparti. Vilket öppnade möjlighetens dörrar, levererade materiel och signerade byggnadstillstånd.

Vi hade tur, den privilegierade arkitekten var där och hade vänligheten att ge oss en kort guidad tur. Inte var dag som man bjuds på en personlig

rundvandring av en kommunistisk prinsessa i en tredimensionell konstruktion modell Salvador Dali.

Varje rum hade en unik form och ett speciellt djurtema. Böljande ofta sfäriska väggar, tak och golv målade i starka färger och ihoppgjutna med allt möblemang av lite större storlek som bord, stolar och sängen. Och en stor skulptur av just det rummets animaliska totem, självfallert skapad i betong, dominerandes rummet från en central plats.
Crazy house var verkligen väldigt annorlunda - och väldigt häftigt. Men kanske inte alltför hemtrevligt, kan bara föreställa mig hur desorienterad en person måste känna sig som nyvaken i något av de oregelbundna rummen. Där alla de gängse rummsliga dimmensionerna satts ur spel. Gränsen mellan verklighet och dröm måste bli luddig.
Utanför fanns ett antal välfyllda fågelburar, sjävfallet ingjutna i det vridna huset, skapandes kvittrande liv i ett annars så dött material.
Kändes tragiskt att det skulle krävas några hundra ton betong för att någon skulle kunna vara kreativ i lite större skala i Vietnam, särskilt då denna någon också behövde vara en kommunistprinsessa.

Från nyskapande och oregelbundet körde jeepen till klassiskt och förutsägbart, i form av den sista kejsaren av Vietnams sommarresidens. Boa Dai, som den av fransmännen skyddade marionetten hette, byggde på trettiotalet sig en pampig villa, inspirerad av de flotta skapelser som vaktar den franska Rivieran, på toppen av en av kullarna som omgav Dalat. Villan var till det yttre klassisk i stilen, formad som en stor skokartong med några romerska kolonner som extern dekoration. Det var den gamla italienska arkitekten Palladio som talada många hundra år efter sin död. Invändigt hade inte mycket ändrats under de senaste sjuttio åren. En rundvandring bjöd på en god inblick hur ett på trettiotalet stilrent möblemang såg ut efter det att tiden, och ett flitigt nyttjande, hade tagit ut sin rätt.
Det som en gång hade varit pampigt och tidsenligt, var nu slitet, skamfilat och i det närmaste bortglömt. Precis som Boa Dai, som efter många turer hit och ditt tvingades i exil till Frankrike. Där avled han, gravt marginaliserad, 1997 på ett militärsjukhus.

Rundturen avslutades med en trädgård med det lovande namnet ”Flower garden”. Som efter betalt inträde visade sig vara värdelös, helt tom på människor och i nära nog också på blommor och annan vegetation. Mängden tråk-betong och frånvaron av gräsmattor gjorde att den kommunistiska prinsessan från Crazy house inflytande kunde anas.
Istället för att åka med jeepen tillbaks till hotellet valde jag tillsammans med en fransyska vid namn Veronique, som jag kommit i glatt samspråk med under rundturen, att till fots återvända längs den konstgjorda sjöns gräsbeklädda strand.

Hemma i Paris jobbade hon med att designa inredningar på bilar, eller i vart fall planerade att jobba med det , för stunden var hon arbetslös. Hon hade spenderat några veckor i södra Vietnam, och levt strandliv, men gjorde för tilfället en kort sväng norrut innan det var dags att återvända hem.

Veronique var upprörd över att inga vietnameser pratade franska. Något som hon hade förväntat sig. Landet hade ju varit en fransk koloni och under nästan ett sekel varit utsatt för den franska civilisationens fröjder och prägling. Alltid kul att observera reaktionerna från galliens söner och döttrar när de upptäcker att engelskan blev världens linga franca och inte deras eget älskade och ömt vårdade tungomål. Annars var jag mest imponerad av att hon spenderat ett år boendes i Niger, en plats exotisk om någon.

Ute på sjön roade sig de semestrande vietnameserna med att åka omkring i stora trampbåtar, samt att vinka till utlänningar som promenerade längs med strandkanten (oss). Annars var det en vacker sjö.
Vi drev runt lite planlöst i Dalat under ett par timmar. Inte för att staden var särskilt mycket att utforska. Det var inga problem att korsa den från alla håll och kanter på bara några minuter, med backar och allt.

Mängden billig kitsch i de många turistbutikerna var imponerande; mycket massproducerad plast i starka färger, hemska textilier och uselt lokalt hantverk. Mest iögonfallande var alla de uppstoppade djur som salufördes. Hemma i Sverige brukar konservatorerna sätta en ära i att placera sina objekt i så naturliga ställningar som möjligt, bevara deras kroppsspråk. Så icke i Dalat, där verkade det snarare som om det rådde en informell tävling om vem som kunde placera sitt objekt i den mest konstgjorda positionen. Gärna uppiffade med klatschiga detaljer i plast eller tyg. Eller vad sägs om en uppstoppad sork stående upprätt i orange kostym med svart kubb på huvudet och en liten proper attachéväska i handen?

I skymningen hamnade vi på ett café ovanpå stadens inbyggda och hysteriska turistmarknad. Utsikten över Dalats centrum, den livliga paradgatan och kopian av Eiffeltornet var perfekt. Den sistnämnda självklart rikt dekorerad med olikfärgade lampor som tändes när det blev mörkt.

Hela tiden som vi satt och fikade kom det en ständig ström av mopeder puttrande förbi på gatan nedanför, tillika stadens huvudgata. Vad jag inte kunde förstå var ifrån alla mopeder kom från. Deras antal verkade vida överstiga antalet möjliga invånare i det inte alltför stora Dalat. Eller kanske beskådade vi ett segment av den vietnamesiska versionen av den i glesbygds Sverige så berömda raggarsvängen? Folk som körde varv på varv?

Veronique ansåg att den bästa maten - med mest smak - var den som serverades under mycket

enkla förhållanden. I Dalat innebar det små improviserade restauranger direkt på gatan. Ett portabelt kök, en gasflaska, en stor kokande gryta, ett litet bord, små pallar i dockhusstorlek och de små kvinnorna som drev utspisningarna var i business. Middagen bestod således av biffnudelsoppa (avgjort godare än de varianter som tidigare hade smakats) och balansproblem på den lilla pallen (avgjort mer obekväm än något som min rumpa tidigare vilat på). En helt klart ärkegenuin gastronomisk upplevelse - som inte kostade mer än tre svenska kronor. Även om jag inte var fullt lika lyrisk som Veronique, men så är jag då heller inte fransman och kulinarisk matsnobb av födseln.

Det föll sig sedan logiskt att vi delade ett rum tillbaka på hotellet - delvis för att spara på pengar.

Den första bensträckaren förklarades efter ett par timmars körning vid ett av passen som vaktade ingången till högländerna. Utsikten var självfallet suverän: toppiga, men ändå mjuka, berg mötandes ett platt, frodigt och av människor uppodlat slättland.

Innan vietnameserna erövrade, och befolkade, det som idag är södra Vietnam blomstrade där den hinduiska Cham kulturen. Då den var av en relativt fredlig natur, i vart fall i jämfört med sina krigiska grannar i norr, vietnameserna, som blickade söder, levde den snart på lånad tid.

Idag är Chams kultur och folk i det närmaste utplånat, den vietnamesiska segern har varit fullständig. Kvar finns bara några spridda befolkningsspillror - som har fått statusen av

minoritetsfolk av de styrande i Hanoi. Det återstår också en kedja av tempeltorn i rödfärgat tegel längs med den sydvietnamesiska kusten - som en rest av det som en gång varit.

När vägen från högländerna mötte havet fick jag chansen att bekanta mig med två av dessa torn när bussen gjorde ett kort stopp. Tornen hade byggts på toppen av en kulle täckt med meterhöga taggiga kaktusar. Klättringen

Från den tempelkrönta kullen kunde jag i en riktning skymta resterna av en grupp franska bunkrar från tiden då Vietnam styrdes från Paris. Åt ett annat håll fanns bunkrar byggde av amerikanerna när de försökte ”rädda” Vietnam undan kommunismen. Och långt i fjärran kunde en sovjetbyggd flygbas skymtas, den senaste av raden avlägsna militära besökare i Indokina.
All militär ingenjörskonst som projicerats på denna punkt under de senaste femtio åren, till vilken nytta för bönderna som arbetade jorden nedanför kullen med ålderdomlig teknologi?

Kom fram till strandstaden Nha Trang vid ettiden, utan att bussen hade gjort det, som jag trodde, obligatoriska lunchstoppet på någon undermålig, överprissatt och isolerad restaurang ute i vischan. Ett undanlåtande som jag var tacksam för.

Hyrde åter ett rum på hotellet som jag blev avsläppt vid. När jag erbjöds ett rent rum med en ordentlig fläkt och en liten balkong med havsutsikt för fem dollar natten fanns det ingen poäng med att slösa tid på att leta alternativ.

Den engelska advokaten som jag mötte på resan mellan Dalat och Saigon befanns bo på samma hotell. Vi slog följe för att äta lunch på en av de många restaurangerna längs med strandpromenaden. Det visade sig att känguru fanns på menyn. Det hoppande australiensiska djuret hade jag aldrig smakat tidigare, så var naturligtvis tvungen att pröva. Smakade som vanlig biff, vilket det kanske med viss eftertanke också var. Korrekt varumärkning var ju trots allt inte ett helt förankrat koncept i Vietnam.

Rörde mig lite i omgivningarna under efter-middagen. Stranden som Nha Trang är berömd för var verkligen fantastisk; flera kilometer lång, gyllenfärgad och bred nog att fungera som landningsbana för en Boeing 747. Det var lätt att förstå hur Nha Trang har kommit att bli betraktd som Vietnams strandhuvudstad.

Vinden från havet var dock kylig, och bitvis kraftig, så stranden kändes inte alltför inbjudande för traditionella skandinaviska strandaktiviteter. Den var också så gott som tom på strandade turister.

Bebyggelsen i den del av staden som jag bodde i utgjordes till stor del av små hotell och optimistiska restauranger. Under mitt besök var området i det närmaste tomt. Kombinationen av

lågsäsong och Osmar Bin Laden gjorde att antalet turister låg på ett all time low sedan Vietnam öppnades upp för västerländsk turism ett fåtal år tidigare. Anar hur Nha Trang kommer att se ut om några år, då charterturismen med sina jättelika hotellkomplex, swimmingpools, allt du kan äta bufféer och hunsade reseledare har hittat dit. En förändring till det bättre för invånarna (i vart fall ekonomiskt), till det sämre för besökarna.

Nha Trang är också känt för sina goda förutsättningar för dykning. Det fanns en mängd korallrev och små öar liggandes strax utanför kusten. Lämpliga destinationer för undervattensaktiviteter. Funderade lite lätt på att ta ett PADI certifikat och gick runt till några av de olika dykfirmorna för att höra mig för om praktikaliteter och prisnivåer. De var överlag låga och konkurrensen knivskarp. Alla var i desperat behov av dollar efter de senaste månadernas turisttorka. Valde dock att vänta med ett eventuellt certifikat till Thailand, det skulle ha blivit alltför svårt att lägga in en veckas dykning under den månad som visumet var giltigt. Och det var en hel del som jag ville ha tid att se och upleva i landets norra delar. Almanackan tickade.

På strandpromenaden sålda fiskare stora humrar till vrakpriser. En stor baddare som skulle ha kostat åtskilliga hundralappar hemma i Sverige kunde köpas för bara ett par dollar. Tyvärr är jag inte särskilt förtjust i hummer, trots det fördelaktiga priset, så jag avstod.
Åt en hopplöst torr kycklingschnitzel till middag innan dagen avslutades med att sitta på balkongen och läsa en bok av James Ellroy, ”American Tabloid”; en hårdkokt - men tämligen enkel - historia.

under en dag, då det är vissa avstånd involverade. Men jag kände mig pigg och energirik och valde istället att ta mig fram till fots. Efter någon kilometer övergick den relativt öppna och lugna delen av staden, där turisterna huserade, till ett mer stökigt och gapigt centrum. Det blev plötsligt märkbart att staden faktiskt hade över trehundratusen invånare.

Nha Trang har begåvats med två extraordinära ting, den redan nämnda stranden samt en av de bästa naturliga hamnarna i Sydostasien. En skyddad plats för fartyg att tryggt ankra upp utan risk att drabbas av något av de många oväder som regelbundet drabbade sydkinesiska sjön. Fransmännen militariserade den naturligtvis under sin tid i Indokina, en uppbyggnad som japanerna drog nytta av under andra världskriget. Också amerikanarna gladde sig åt hamnen och etablerade raskt en stor marinbas i anslutning till Nha Trang i samband med det ödesbestämda beslutet om ökad amerikansk militär närvaro i Vietnam. En bas som efter den kommunistiska slutsegern den sovjetiska flottan lade beslag på och som blev den största sovjetiska militära installationen utanför Warszawa- paktens medlemsländer. En värdefull installation i en region där den röda flottans ställning tidigare hade varit svag. Ett engagemang som höll i tjugofem år - men som det nya, fattiga, Ryssland höll på att avveckla vid tiden för mitt besök.

utanför staden, förbjudet område för nyfikna besökare. Fick istället nöja mig med att vandra omkring i den lilla fiskehamnen i Nha Trangs mitt. Slående var skogen av master toppade med den röda vietnamesiska flaggen med sin gula stjärna. Tyckte att det var lite konstigt att så många båtar verkade ligga i hamn med tanke på den sena timmen och det lugna vädret. Skulle inte de ut och dra upp fisk och skaldjur från det alltid givande havet?

På en kulle stod ytterligare ett par Cham torn av rött tegel. Brydde mig inte om att betala inträde, utan nöjde mig med att lojt beskåda dem på visst avstånd, bakom det avspärrande stängslet. Guideboken lovade ingenting i deras innandöme som jag inte hade sett tidigare.

Tanken var att korsa Nha Thrang för att ta mig till en omtalad plats som låg en bit utanför bebygelsen, varifrån utsikten mot havet hade vunnit viss ryktbarhet. Lyckades efter en längre vandring än planerat, virrade bort mig i gränderna i stadens utkant, komma till ”Hon Chung Promontory”. En hög granitklippa som trotsigt stack ut i havet.

Toppen på klippan befolkades av mikrocaféer med långa rader av bekväma solstolar riktade ut mot det stora blå. Köpte en Cola och slog mig ner och njöt. Var återigen ensam besökare.

Utsikten var verkligen noterbart spektakulär. Ett oroligt hav slog in på tre sidor av udden, paradisstränder kompletta med palmer som

Femton minuter, och en urdrucken Cola, senare hade jag tröttnat på utsikten och bröt upp. Backtrackade några kilometer för att ta mig till nästa, förhoppningsvis, besöksvärda objekt i Nha Trang. Long Son Pagoden, som låg på en kulle en bit bakom staden, inåt land.

På vägen dit blev det lunch på en enkel restaurang med en på vietnamesiska obegripligt skriven meny. Men en stunds internationellt teckenspråk och ett par blickar i diverse grytor senare fick jag mig serverat en smaklig rätt baserad på kyckling och ananas. Kostnad: tiotusen dong, eller knappt sex svenska kronor.

Pagoden i sig var inget speciellt, några välunderhållna träbyggnader med förgyllda Buddha statyer, öppna ytor för bön och meditation samt envetna försäljare av vykort som ständigt kretsade runt besökarna. Behållningen var att bestiga kullen bakom pagoden. Efter etthundra-femtio svettiga trappsteg nåddes en knallvit, fjorton meter hög, staty av den upplysta som krönte kullens topp. Buddhan var inte nämnvärt gammal, den kom på plats först 1963 - och var alltså långt ifrån antik. Undrade om den uppfördes som ett buddistiskt svar på Kristusstatyn i Rio, vakandes över en av Sydamerikas bästa naturliga hamnar. Den här över en av Sydostasiens.

Utsikten ut över Nha Trang var roligare än statyn, och definitivt roligare än den grupp med envisa, till synes professionella, tiggare som ansatte mig vid dess bas. Omöjliggörandes allt vad lugn och ro hette. Återvände till hotellet för att avrunda eftermiddagen med en bok på balkongen.

Efter flygplatsen blev vägen smått osannolikt tråkig. Antingen lade den karaktärslösa och dåligt underhållna hus eller en risig skog mellan mig och havet. Inget av dem särskilt mycket att titta på - folktomt var det också.
Siktet var inställt på ett marinbiologiskt institut, där det enligt den allomvetande guideboken skulle finnas goda möjligheter att betrakta regionens marina liv i en samling stora akvarier. Ett alternativ, om ej inte gott, till en veckas dykning för ett PADI certifikat ute vid reven.

Gick för långt. Kom istället till en mindre hamn. Som visade sig vara centrum för näringen att ta ut turister på kust-nära båtturer. Mer än en presumtiv kapten försökte få mig att hyra just hans båt för en tur bland de utomliggande öarna.
Dagen till ära var dock Neptun alltför upprörd för att pengar skulle spenderas på en aktivitet som med all säkerhet skulle resultera i ett grönt ansikte och sjösjuka. Och skulle jag ge mig ut på havet i Nha Trang, skulle det nog vara på en av de översociala partybåtarna; vars biljetter promotades hårt av de lokala resebyråerna och hotellet där jag bodde. Båtar vars vildhet var en säker hamn av vilt festande - och garanterad huvudvärk dagen efter.

Det marinbiologiska institutet grundades av fransmännen som en bas för utforskningen, och eventuell framtida exploatering, av sydkinesiska sjöns marina miljö och liv.

Efter ett obetydligt inträde gavs först möjlighet att titta på diverse vattenlevande livsformer i stora kar och pooler ute i institutets trädgård. Mest fiskar av olika art och storlek, men även mer exotiska livsformer, i vart fall för en landkrabba, som sjöhästar och sjöstjärnor. Plus en stor tank med små aggressivt simmande hajar.

Tyvärr verkade underhållet eftersatt. Det låg drivor med nedblåsta blad och grenar i vattnet, väggarna på bassängerna täcktes av grön-slemmiga alger och de gav ett allmänt skitigt intryck. Mer ordnat var det inne i huset. Där allt utrymme upptogs av akvarier fyllda med de mest

färggrant kolorerade fiskar. Rätt fantastiskt egentligen vad som döljs under vattenytan på världens hav. Besöket var en klar inspiration att börja med dykning.

Upplevelsen utöver det förväntade var de tiotusen döda fiskarnas sal. Ett utrymme av storlek gymnastikhall som var fyllt med höga, till synes inte särskilt stabila, hyllor av trä breddfulla med tiotusentals (sextiotusen för att vara exakt) glasburkar. Alla stora som hinkar och var och en innehållandes en död fisk simmandes i sprit. Makabert.

än de någonsin varit förut) turist förväntades göra med stor glädje och entusiasm. Men klarade bara av en timme på den för dagen vindpiskade stranden innan jag gav upp. Blåsten var irriterande, men hanterbar. Problemet var istället den intensiva strömmen av strandförsäljare, som likt flugor flockades, runt de få solbadare som fanns tillgängliga. Säjandes allt. Fick inte lugn och ro med min bok ens i fem minuter. Så det bar av upp till balkongen igen.

Middagen blev bättre än lunchen, grillspett med biff, fläskkött och kyckling. Passade på att klippa mig. För tiotusen dong (cirka sex svenska kronor) var resultatet helt okey. Och upplevelsen var långtifrån lika obehaglig som den i Pushkar, Indien, under den smattrande Diwali högtiden.

Bestämde mig för att inte stanna ytterligare en dag i Nha Trang för att åka på en spritindränkt båttur. Ut på vattnet skulle jag i vart fall komma när det var dags att ta Halong bukten i besiktning någon vecka senare.

Lunch på en restaurang med ett läge som var betydligt bättre än maten som serverades. Det enkla matstället låg på en rustik träbrygga. Som sträckte sig ut i det vitskummande havet från den böljande vitgula sandstranden. Maten, som var usel, bestod av stekta nudlar och vidbrända biff bitar. Chauffören däremot fick en läcker måltid i flera steg med många små, till utseendet spännande, rätter. Kände mig kulinariskt blåst, som så ofta blev fallet när någon annan styrde var det skulle ätas.

Under eftermiddagen piggnade jag till, och kunde bättre uppskatta den sällsynt vackra del av världen som gled förbi utanför fönstret. På kustsidan av vägen kunde palmbeströdda orörda stränder och det blåa havet nästan alltid siktas. Ingen av stränderna ännu kommersiellt ”upptäckt” eller exploaterad. Om femton år skulle nog vägen, då

säkerligen asfalterad, kantas av en oändlig rad med vita flervåningshotell fyllda med solälskande charterturister.

De många bladen i skiftande storlekar, olika former och alla nyanser av grönt fick mig att tänka på historien om en vietnamesisk gästarbetare i Berlin. Han anlände till den tyska huvudstaden under sommaren och var helnöjd med alla träd och buskar som fanns insprängd i bebyggelsen. För att inte tala om de vidsträckta parkerna i centrum. Det tog inte lång tid för honom att finna sig till rätta i staden (som hade en inte obetydlig vietnamesisk koloni) och börjde trivas samtidigt som de hårda D-marken strömmade in genom mödosamt arbete.

Men hösten kom, och bladen började ändra färg till eldens alla sprakande färger. Mannen från Indokina fann det hela vackert och fascinerande, om än något konstigt - ty i Vietnam var bladen gröna och livfulla året om. Några veckor senare kom chocken; bladen dog och föll ned på marken.

Träden stod nakna, till synes döda. Upplevelsen, och synen av de kala kronorna, kom som en chock för den vietnamesiska gästarbetaren - depressionen kom smygande. Det dröjde heller inte länge innan han beslutade sig för att lämna, det enligt honom döda, Europa och återvända till det av biologi sprudlande Vietnam, fullt av liv - året runt. Att hans familj var kvar i hemlandet bidrog nog också till beslutet.

Vägen var ingen höjdare, full med gropar och hål. Så alla passagerare, mig inklusive, såg verkligen fram emot att komma fram till Hoi An klockan fyra - den utsatta ankomsttiden. Men den stora visaren visade fyra, utan att bussen slutade rulla. Klockan blev halv fem och fortfarande inget Hoi An. Klockan kvart över fem frågades chauffören hur lång restid det var kvar. Svaret - fyra timmar möttes av en kollektiv, och förenande, suck.
Klockan hann passera nio innan bussen nådde Hoi An, nästa hållplats på backpackerrutten Saigon – Hanoi. Femhundra kilometer på nästan tretton timmar (samma chaufför hela tiden) sade en hel del om det vietnamesiska vägnätet och dess skick.

Det uppskruvade tempot, de exotiska varu-lagren, de framgångsrika magnaterna i sina sidenkreationer, de fantasieggande skeppen, de ständiga ryktena, de giriga tulltjänste-männen, kistorna fyllda med silver, sorlet av främmande språk på gatorna, småskojarna, horornas generösa dekolage och det ständiga slamret från överlastade kärror försvann på några få år när handeln och dess hantlangare vände Hoi An ryggen. Kvar fanns bara de stolta och påkostade byggnaderna.

Idag har de forna handelspalatsens magnifika närvaro lett till att staden upplever en andra storhetstid. Den har blivit ett obligatoriskt stopp för turister på rutten Hanoi – Saigon (eller vice versa). Likheterna med en annan handelsstad, Jaisalamer, var slående. Även om havet där var öken och skeppen kameler.

Att invånarna härstammade från framgångsrika månglare i stor skala var uppenbart. De hade valt ett synnerligen girigt, men effektivt, sätt att kapitalisera på sin vackra stad och dess nyuppväckta popularitet. För att få beträda Hoi Ans gator, som blekhyad utlänning, var ett pass tvunget att inhandlas för sextiotusen dong (fyrtio kronor). Det berättigade också till inträde till fem av de många intressanta historiska byggnader som listades på biljetens baksida. Ville man besöka fler tvingades man köpa ett nytt pass, sniken som staden var.

Sightseeingen fick dock vänta då jag initialt skulle koncentrera mig på vad Hoi An av idag egentligen handlar om: skräddare. Minst åttio procent av centrums butiksyta upptogs av flinka symaskinsdomptörer - som till låga priser kunde sy upp vilka klädesplagg som helst, i var upptänklig modell och utförande.
Planen var att sy upp en komplett garderob, eller i vart fall så många plagg som kunde fås ned i ryggsäcken.
Men vilken skräddare skulle nyttjas? Det fanns hundratals av dem, alla med butikerna fulla av klädesmodeller kopierade från de kända modehusens kataloger, tjocka rullar med tyg, stora plakat signerade av nöjda kunder på alla av ryggsäcksfolket talandes språk och ordersugna skräddare och sömmerskor. Började med att gå runt till några stycken och se om det eventuellt fanns några större skillnader i kvalitén på tygerna som användes. Några hade ett större urval än andra, men kvalitén verkade vara jämn. Ingen som försökte sälja polyester som siden. I vart fall inte efter att jag pressat dem lite.

Bestämde mig till slut för ett skrädderi som var något större än genomsnittet. Mannen som drev stället var inte lika pushig som många andra och svaren på mina frågor kändes något sånär trovärdiga. Och sömmerskorna var små under av trevlighet och glada leenden.

Beställde, som ett test, en svart tredelad kostym och en blå skjorta. Kostnad: trettiofem dollar, och den skulle vara klar till kvällen. En höggravid sömmerska tog alla upptänkliga mått på min person med ett gammalt hederligt måttband, för att passformen skulle bli perfekt.

Sen var det dags att ställa om till turistmode och utforska Hoi An i dagsljus. En angenäm upplevelse då staden verkligen var något av en pärla. Att all motortrafik var förbjuden i den

historiska delen saktade väsentligen ned tempot på gatorna, och släppte fram andra ljud än brummande motorer. Främst lockrop från säljlystna skräddare, men även kvitter från fåglar som satt uppflugna på de låga husens tak (enligt lokala påbud fick de max vara två våningar höga) och lågmälda konversationer mellan turister som gått vilse bland de små gatorna.

Flodkanten, som i det närmaste varit becksvart kvällen innan, hade dagtid en helt annan karaktär. Med små ankrade fiskebåtar och en svag, men svalkande, bris som svepte in från det närbelägna havet. Förvånande var att konstatera hur smal floden var. I mörkret kvällen innan hade dess bortre strand ej kunnat skönjas, men när det var ljust såg jag att den bara låg tjugo meter bort.

Första byggnaden som stadspasset gav tillträde till var huset där en framgångsrik handelsmanna-familj bott under många generationer. Samtidigt som de hade skapat, förvaltat och utökat sin förmögenhet. Huset, som fortfarande var bebott, var byggt i gediget ädelträ. På insidan var träet svart och rödlackerat med inläggningar av pärlemor i väggarna. Precis som om huset var en inverterad variant av de exklusiva askar som såldes som suvenirer i stora delar av Asien.

Möblemanget var av den sort som kombinerade elegans, exklusivitet och de rikas funktionalitet. I ett hörn stod något som såg ut som en Ming vas. Den entusiastiska ägaren gav mig en kort guidad tur (på vietnamesiska och improviserad engelska) i de två rum som var öppna för besökare. Och så bjöd han på en kopp bittert te.

Stadens museum var både till storlek och utbud begränsat. Hela samlingen fick plats i ett litet rum i anslutning till ett buddistiskt tempel (som såg ut som sådana bör, även om detta var ovanligt rött och blankpolerat). De enda föremålen som fångade intresset var ett par välgjorda modeller av de segelfartyg, av såväl österländsk som västerländsk design, som under svunna tider hade varit en vanlig syn i hamnen.
Hamnade på en traditionell backpacker restaurang, där menyerna dominerades av pizza, hamburgare och milkshakes, för lunch. Cheeseburgaren serverades i en minibaguette, vilket onekligen var något av en innovation.

Inflyttade kineser fick tidigt ett dominerande inflytande över handeln i Hoi An. Handelsmän härrörande från samma kinesiska region gick samman om att bygga speciella hus, så kallade samlingssalar, där de kunde umgås, prata affärer, koppla av och be i ett litet tillhörande tempel. Allting tillsammans med landsmän som talade samma dialekt. Med tiden - och det ökade välståndet - blev inredningarna allt mer påkostade och överdådiga. Tävling mellan de olika samlingssalarna kan hända? Konceptet var likt de klassiska engelska herrklubbarna; men på kinesiska.

Passet gav rätt till att besöka en av dessa samlingssalar. Den som det blev var uppförd av handlare härrörande från den kinesiska Fujian provinsen (den intill Taiwan). Innanför porten förflyttades besökaren till Kina, arkitekturen, färgerna, harmonin, drakarna och den annorlunda trädgårdskonsten kändes igen från besöket i Han folkets rike några år tidigare.

Innan besöket i samlingssalen hade jag mentalt buntat ihop mycket av det som jag sett av äldre bebyggelse i Vietnam i någon slags generisk ostasiatisk stil. Men efter att ha konfronterats med denna rena kinesiska stil (och mängden eld-sprutande drakar i trä och sten) blev det uppenbart att den tidigare sedda vietnamesiska hade sin alldeles egen prägel och karaktär.
Gissar att det är ungefär som att ickeeuropéer ser nordeuropeiska hus som en stil, medan vi själva

ser en distinkt skillnad mellan t.ex. ett tyskt eller ett engelskt hus av äldre modell.

Längs med väggarna fanns små hårt skulpterade och tuktade miniatyrlandskap, alla gjorda med stor detaljrikedom och förvånansvärt verklighetstrogna. Särskilt en föreställandes den kinesiska muren framdragandes i bergig terräng skulle vara en stolthet för var trädgård.

Vid utgången blev jag vittne till ett slagsmål mellan två aggressiva duvor, de rullade omkring på marken under vilt flaxande. Även den handlingskraftiga damen som kollade att besökarna hade giltigt pass såg spektaklet - och fångade rappt de bägge fåglarna med sin konformade hatt. Den geometriskt spektakulära huvud-bonaden var uppenbarligen användbar till fler saker än att stänga solen ute med. Skulle vilja se en svensk vakt av något slag ordna middagen på samma sätt.

Avslutade rundturen bland specifika sevärdheter i Hoi An med den överbyggda bro från femtonhundratalet som blivit något av en arkitektonisk symbol för staden. Byggd i japansk stil med båg-format spann. Den ledde över vad som inte var mycket mer än en

starkt förorenad liten bäck, som rann ut i den inte särskilt mycket större floden. Under regnperioden var det annat som gällde. Det då kraftigt ökade vattenflödet, och Hoi Ans relativt låga läge, garanterade nästan en årlig över-svämning av smått bibliska proportioner. Att vattennivån nådde upp till andra våningen på husen vid flodstranden var ingen ovanlighet.

Efter rundvandringen i det förgångna gjordes ett återbesök hos skräddaren för att prova den färdigsydda kostymen med tanke på eventuella tillpassningar. Måste ha sett uttorkad ut då en av sömmerskorna stack en flaska med vatten i handen på mig när jag gick, efter det att behovet av ett par smärre modifieringar på kavajen noterats.
Besökte det lokala postkontoret för att handla frimärken (började bli dags att sända lite vykort), servicen var allt annat än snabb och frankeringen kostade lika mycket per styck som en ordentlig vietnamesisk middag brukade gå på (tjugotusen Dong = åtta kronor).
Valet av en indisk restaurang för kvällsmålet var ren nostalgi: stora samosas och läcker butter chicken. En rätt precis så god som jag mindes den.

Kostymen passade äntligen perfekt, och arbetet verkade välgjort utifrån min ickefackmannamässiga granskning av sömmarna - dubbelstygn. Utöka därför ordern med ytterligare en kostym, en vinterrock, tre par udda byxor och fyra skjortor - allting till store-bror. Efter val av tyger och snitt var det dags att förhandla om priset. Då jag redan tyckte att deras öppningsbud om etthundra-sjuttiofem dollar var ett riktigt kap var det svårt att bråka alltför mycket om betalningen. Särskilt inte om det skulle kunna leda till slarv vid tillverkningen. Vid hundrafemtio dollar kontant nådde vi enighet, snudd på oförskämt billigt med tanke på vad motsvarande order skulle ha kostat hemma i Sverige. Särskilt med tanke på att min kroppsliga storlek inte direkt bidrog till att hålla mängden tyg nere.

Löfte gavs om att allting skulle vara klart, färdigsytt och tillpassat inom tjugofyra timmar. Allt och alla i skrädderiet skulle engageras i arbetet, gubben som ledde verksamheten var mycket exalterad. Jag måste fortfarande ha sett uttorkad ut, fick ännu en flaska vatten när jag gick. Tydligen led jag också av saltbrist då en tub med Pringles också tilldelades som bonus.

Vandrade omkring i den nattsmyckade staden njutandes av lugnet och gemytet i denna tempomässigt oasisiatiska plats. Känslan av ett en ny garderob samtidigt förfärdigades på rekordtid, och till ett mycket fördelaktigt pris, bidrog ytterligare till välbefinnandet.
Åter på hotellet förhörde jag mig om man kunde beställa room service i förväg. Den nätta kvinnan i receptionen nickade glatt och sade: ”Yes”, mer än en gång. Beställde således frukost att levereras till klockan sju dagen efter.
Bara för att få den serverade tio minuter senare, inte de tio timmars fördröjning som jag trodde vi hade avtalat om. Kommunikationsproblem. Men en nattmacka satt inte helt fel.

vietnamesiska tidsdefinitionen när en utfärd startade var både luddig och ickelinjär.
Enligt kartan skulle resan inte vara lång, ruinerna vid My Son låg knappa tjugofem kilometer fågelvägen från Hoi An. Men vägarna dit verkade inte högprioriterade av den vietnamesiska versionen av vägverket - färden tog drygt två skakiga timmar. Förvånansvärt dålig infrastruktur med tanke på att My Son av UNESCO förklarats som världsarv, och dess roll som en framtida turistmagnet för regionen inte torde vara obetydlig.

Tempelkomplexet, idag ruinerna, i My Son hade en gång varit centrum för Champafolkets religiösa liv. De med tegeltornen längs kusten, vars civilisation sedermera krossades och trängdes undan av vietnameserna. My Son är en samling stenbyggnader gömda i en dal i landets bergiga och otillgängliga inre, där de viktigaste ceremonierna och ritualerna en gång hade utförts.
De drygt tusen år gamla hinduiska templen hade varit mycket välbevarade tills det som i dagens vietnamesiska historieskrivning kallas det amerikanska kriget började. I Hollywood kallas samma konflikt ”Nam” och svensk vänster kallade, då det begav sig, kriget någonting i stil med: den giriga amerikaimperialismens onödiga aggression mot en vänligt sinnad arbetande proletärt bondesamhälle av kommunistisk nation. Vilket det kanske låg någonting i - nu när historiens backspegel har börjat klarna.

Vietcong drog under kriget nytta av templens avsides belägna läge och upprättade en bas i och omkring dem. Därifrån planerades och utfördes angrepp på det sydvietnamesiska stats-maskineriet och dess amerikanska militära smörjmedel. En reaktion från Saigon blev nödvändigt på det problem som Vietcongs närvaro i My Son representerade. Den blev inte särskilt subtil, men tidsenlig; omfattande flyg-bombningar medelst sprängmedel och napalm.

När bombflygplanen var klara med sitt destruktiva uppdrag var de förut så välbevarade templen för-passade till ett skick som antydde att de härrörde från tidig stenålder.

Vilka var skyldiga till disrespekt av det historiska arvet? Vietnameserna som utnyttjade templen som en aggresiv bas, eller amerikanarna som

bombade? Efter krigen har restaurationer påbörjats för att till viss del återställa My Son till ett mer ursprungligt skick; men mycket återstår att göra.

Bussparkeringen och biljettluckan till My Son låg dryga två kilometer från själva templen. Orsaken var en ström flod i botten av en ravin, och en mycket enkel träbro däröver, som inget motorfordon på fyra hjul kunde passera. Vägen till templen var av hårt trampad jord och slingrade sig fram bland de för Vietnam så typiska sockertoppskullarna, mjuka i formen men ändock branta och respektingivande, översvepta av en tung och alltid närvarande djungel.

att se jämfört med templen i Ankor. Men dess läge var i vissa avseenden bättre. Där de låg i mitten av en dal omgiven av fotogeniska mörkgröna kullar.

I ett av templen, som fortfarande hade väggar och tak i behåll, fanns ett litet museum. Det var fyllt med stenskulpturer som tidigare hade prytt utsidorna på de heliga byggnaderna. Tråkigt.
Hade sett det jag vill se och tagit de foton som var turist förväntades ta på lite mindre än en timme. Satte mig och läste under ett av templen, i väntan på att resten av gruppen också skulle bli klara mitt sitt tempelbeskådande och jeeparna återvända till ingången.
Det hade onekligen hunnit bli många besök under resan på platser som människor har betraktat, eller betraktar, som mer andliga än andra.

På återresan kom jag i samspråk med en australier som jobbade som bistånds-arbetare i norra Kambodja och åkt till Hoi An på några dagars semester. Han hade mycket gott att säga om det arbete som SIDA genomförde i Kambodja. Tydligen utmärkte det svenska biståndsorganet sig genom stor flexibilitet och effektivitet i jämförelse med många av de andra biståndsorganisationerna som under de senaste åren hade flockats till det sargande landet.
Det var kul att höra att de svenska biståndspengarna faktiskt gjorde någon nytta, och inte bara ledde till att papper skrevs, skickades runt och arkiverades. Särskilt då omdömmet kom från en oberoende källa.

Tillbaka i Hoi An gick jag direkt till skrädderiet för att kolla upp hur det gick med min nya garderob, och för att se om sömmerskorna skulle kunna hålla den utsatta tiden för slutleverans. Något som det efter några provningar och påföljande direktiv om tillpassningar faktiskt verkade som om de skulle kunna göra. De kortväxta

kvinnorna slet verkligen hårt vid sina symaskiner. Gick till samma lunchställe som dagen innan och åt en inte alltför välgräddad pizza i miniformat; mättande, men absolut inget mer.

På hotellet var det strömavbrott, så jag satte mig på takterrassen och läste in mig på de kommande destinationerna Hue och Hanoi. Och drack Cola. Elektronerna började inte strömma genom elnätet innan kvällen anlände. Så när det blev mörkt, blev det verkligen mörkt.

När jag gick in till centrum för middag var Hoi An endast upplyst med levande ljus och lyktor. Kvällen var precis som de varit under svunna tider, innan glödlampan hjälpte människan att erövra natten, och böja den efter sin vilja.
Att strosa omkring i den gamla staden där bägge den moderna tidens främsta symboler saknades - elektriciteten och bilen - var verkligen en ovanlig, och tillfredställande, känsla.
Middag på en italiensk restaurang, för vad ska man äta om inte spaghetti Bolognese i en ålderdomlig stad enbart illuminerad av levande ljus?

Mätt och belåten kunde jag konstatera att alla kläderna var uppsydda och klara, med perfekt passform, efter några ändringar i sista minuten. Var mycket nöjd med slutresultatet och sömmerskorna märkbart glada över etthundra-femtio dollar kontant. Det var ett klart win-win deal. Den höggravida sömmerskan, som tagit mina mått, hade inte heller hunnit få sina verkar, något som jag varit lite för orolig skulle hindra orderns förfärdigande.
Resten av kvällen var fåfänga framför spegeln - testandes olika kombinationer av de nyuppsydda plaggen - och frustration över hur allting skulle packas ned i den redan välfyllda ryggsäcken. Men efter ett antal ompackningar, och lite praktiskt experimenterande i kompressionsteknik, gick det. Rocken hamnade i en separat, för ändamålet inhandlad, mörkblå väska, av bag modell, som det med stor röd text stod tryckt ”Vietnam” på.