Kapitel 26

Goodmorning Vietnam
 
2 Januari 2002
Saigon

Från sjukdomsförklarad till den sista bunkern och Washingtons mest exponerade svartmålade byk.
 

ade inte programerat alarmet på armbandsuret kvällen innan för att verkligen kunna sova ut på morgonen. Metoden fungerade alldeles utmärkt, sov en bra bit in på förmiddagen. Tillräckligt länge för att min ”värd-familj” hade övertygats om att den storväxta turisten måste vara sjuk och inbördes börjat diskutera när de

 

skulle kalla på en läkare. Något som onekligen hade kunnat skapa en lustig situation.

Klockan var redan elva när jag slutligen gav mig ut för att uppleva Saigon i dagsljus. Började, självklart, med att äta brunch på en av de många enkla restauranger som Pham Ngu Lao var fyllt av. Beställde kokt kyckling med ris i hopp om att få en med kryddor intressant smaksatt gryta från det världsberömda vietnamesiska köket. Som jag hade stora förväntningar på. Fick istället en smakmässigt klinisk ren halv kokt kyckling, med ben och skinn, som serverades utan vare sig kryddor eller sås. Det var en stor kulinarisk besvikelse.

       
 

Köpte en tjock guidebok specifikt för Vietnam av en kringvandrande försäljare. Den allmänna världsdelsvarianten (Southeast Asia on a shoe string) var helt enkelt inte tillräckligt detaljerad för en planerad månadslång vistelse. Den var för grund och odetaljerad i texten helt enkelt. Och sextiotusen Dong (den av inflation hårt drabbade valutan) var ett grymt bra deal. Att boken var en pirattryckt variant var det ingen tvekan om. En dollar växlades mot femtontusen Dong, den sexhundrasidiga boken kostade alltså inte mer än fyra dollar. En följd av att Vietnam hade stora problem att respektera den gällande internationell copyright lagstiftningen, som på alla nivåer fullständigt ignorerades.

Valde min vana trogen att vandra runt till fots, till alla motorcykelchaufförers stora

   
 
 

irritation. Ställdes omedelbart inför ett problem: hur jag med livhanken i behåll skulle kunna korsa de av såväl pedal som motordrivna cyklarna hårt trafikerade vägarna. Trafiken flöt fram i en strid, och mycket kompakt ström, utan vare sig stopp eller ände. Och en fotgängare på Saigons gator hade inga allierade i form av övergångställen, trafiklysen eller broar/tunnlar över/under vägarna utan måste på eget ensamt bevåg korsa de livligt trafikerade vägarna.

 
 
   

Genom att observera de infödda lärdes efter en stund den rätta metodiken. Principen var enkel: med fast blick, riktad mot den mötande trafiken, gick man rakt ut i gatan med bestämda steg. Förhoppningsvis såg då cykel respektive motorcykelförarna fotgängaren och väjde undan. När mitten av gatan nåtts vreds huvudet så att den andra trafikströmmen möttes med blicken, fortfarande gåendes med en jämn takt. Om det kom en bil eller lastbil dundrande, då fick benen springa!

Första etappmålet var Reunification palace. Som vid ankomsten visade sig vara stängt och tillbommat. Orsak: de anställde hade en två timmar lång lunchrast. Vietnam är ett land där effektivitet och tillgänglighet inte är att betrakta som vördade honörsord.

 
Välfylld gata i Saigon - staden utan övergångsställen
 
  Passade istället på att promenera runt i centrum någon timme. Mitt planlösa sätt att röra mig och den flackande blicken måste ha avslöjat att jag var ny i Saigon. Då flera vietnameser uttryckte sin stora entusiasm för att vara min guide, och vän, under de närmaste dagarna. Öppningsfrasen på modet var: - ”Happy new year! Welcome to Saigon. Me guide you? Yes?”.  
 

Särskilt en presumtiv guide var svår att skaka av på ett någorlunda artigt sätt. Typ utan att ge honom ett kok stryk och elda upp hans motorcyckel. Han hade aspirationer inte bara på att guide mig i Saigon, utan ville haka på under hela min vistelse i Vietnam - hela vägen till Hanoi. Optimist var ingen underdrift. Tog tjugo minuter att skaka av honom, och det först efter att han fick skriva sitt telefonnummer i min Lonely Planet.

 
     
 

Hamnade i den av fransmännen byggda katedralen, med det av gallisk kolonialism tungt klingande namnet Notre Dame. Var inte fel med lite kristen arkitektur efter de senaste månadernas återkommande doser av muslimska, hinduiska, shiitiska, jainistiska och buddistiska byggnationer. Slogs av hur mörk och instängd kyrkan var i jämförelse med de andra trosinriktningarnas mer öppna konstruktioner, samt att skorna kunde behållas på.

Köpte en skalperad kokosnöt att läska mig med. Den var mer utseendemässigt spektakulär än välsmakande.

Återföreningspalatset var de segrande kommunisternas namn på det före detta syd-vietnamesiska presidentresidenset. Varifrån Sydvietnam - i vart fall på pappret - styrdes innan

   
Återföreningspalatset - en gång presidentsbostad
 
 

nord med våld enade det delade landet under Hanois ledning. Ett faktum som symboliserades med de många röda flaggor, punkterade med den gula stjärnan i mitten, som i riklig mängd fladdrade segerrusigt på och framför palatset. Det enade, röda, Vietnams flagga.
Numera är byggnaden ett museum där den borgliga dekadans som de av den amerikanska imperialismen tillsatta lakejerna av utsugande natur levde i på de ädla arbetande proletära böndernas bekostnad och slit visades upp för allmänhetens kritiska ögon. Sagt utan kommunistisk retorik: ett palatsmuseum av modernt snitt.

 
 
   

Berömt är byggnaden främst för bilderna från 1975 då nordvietnamesiskt pansar körde igenom det omkringliggande stängslet under det långa krigets absolut sista minuter. Bildserien blev symbol för Nordvietnams totala och fullständiga seger över det USA stödda Sydvietnam och landets påföljande enande. Därav palatsets nya namn: Reunification palace - Återföreningspalatset. Pansarvagnarna som bröt igenom stängslet stod ännu stolt uppställda på gården framför palatset.

Palatset besågs med hjälp av en guidad tur som leddes av en vacker kvinna klädd i den vietnamesiska nationaldräkten Ao Dai; en slags högt slitzad klänningen, alltid i en stark färg, som bars med ett par luftiga långbyxor. Bägge plaggen sydda i glänsande sidentyg.

Rundturen var kanske inte fullt så engagerande

 
Grindarna som sprängdes under de kommunistiska larvfötterna
 
 

som den hade kunnat vara. Föredrar när lite berättas, djup, innehåll och karaktär ges; istället för bara korta konstateranden av typen: - ”This is the library.” eller ”This is the working room for the presidents decadent wife”. Rummen var i vart fall inredningsmässigt intressanta, de bjöd på en då nyskapande kombination mellan stramt sextiotal och orientaliska symboler, färger och former. Det hela var förvånansvärt smakfullt.

I en av salarna hade den numera klassiska konversationen utspelat sig mellan en slagen sydvietnamesisk general – ”Jag har väntat sedan morgonen på att föra över makten till er”, och den första högre nordvietnamesiska officeren – ”Ni kan inte föra över vad ni inte längre har” som äntrade palatset den där dagen 1975 då spelreglerna förändrades.

 
 
 

En väldig konferanssal fanns inymt på botten-våningen. En före detta balsal? Bredvid podiet fanns en enorm byst av landsfadern Ho Che Minh, som ges samma vördnad i Vietnam som de mest populära hinduiska gudarna får i Indien. Bakom bysten hängde en stor röd flagga - som upptog en stor del av väggen. Fanan pryddes med de klassiska gulfärgade kommunistiska symbolerna: hammaren, skäran och den vietnamesiska stjärnan. Få ställen där de symbolerna fortfarande tronar utan skam och omgivningens förakt.

Bunkern som låg under palatset var spännande. Det var därifrån den sydvietnamesiska ledningen, allt hårdare trängd, hade försökt styra kriget. Påminde inredningsmässigt om vad som kunde förväntas i den bas varifrån en Bond skurk av tidig årgång planerade att erövra/förgöra världen.

   
En gång pråliga baler, nu en plats att recitera marxistisk retorik
 

Favoriten var kartrummet. Där väggarna täcktes med de sista desperata militära lägeskartorna. De visade med all tydlighet hur nordsidans trupper stod i begrepp att inta Saigon med en sista offensiv. Många röda pilar och fyrkanter var det. Troligtvis preparerade i efterhand av segrarna - för att skapa en lämplig inramning på rummet varifrån en stor del av kriget mot dem hade dirigerats.
Turen avslutades med en fullblodad propaganda film som berättade Vietnams moderna historia; eller i vart fall hur den nuvarande regimen ansåg att den skulle skrivas.

Nästa anhalt på min tur runt Saigon var ett museum som tidigare hade gått under det klingande namnet ”Museum of American War Crimes”; numera används dock den mer beskedliga titeln ”War Renemnets Museum ” för att inte provocera dollartunga amerikanska besökare mer än nödvändigt. Relationerna mellan de två antagonisterna tinade upp något under nittiotalets andra hälft, efter att under de tjugo åren som följde efter kriget ha varit obefintliga.
Museet visade upp svarta aspekter av det som i väst brukar kallas Vietnamkriget från de segrande nord-vietnamesernas partiska synvinkel. Det var en plats där följderna av nittonhundratalets kollitioner mellan politiska och ekonomiska system - viljan att bestämma hur andra människor skulle leva sina liv - var tydliga.

 
   

På gården utanför museet stod erövrade amerikatillverkade stridsflygplan, pansarfordon, artilleripjäser, odetonerade bomber och annan tung människofientlig militär utrustning uppställt. Ting som jag alltid funnit ett visst nöje att titta på, en följd av för mycket lek med små plastsoldater under barndomen, militariserade dataspel och en fullgjord värnplikt.

Utställningarna inomhus var dock inga upp-lyftande historier, de var av det obehagligare slaget, eller helt enkelt obehagligast. De berättade om alla brott som den amerikanska krigsmakten hade begått mot det vietnamesiska folket, illustrerat med foton av avrättningar och tortyr begångna av amerikanska soldater. Bilderna ackompanjerades av citat av typen ”Sadistisk amerikansk soldat avrättar leendes ett oskyldigt barn, flicka, kvinna, gammal gumma,

 
Tunga troféer visas upp
 

gammal ärad man etc.”. De annars hyllade amerikanska idealen, frihet och respekten för enskilda människoliv, lyste med sin frånvaro. Helley amerikanska pojkar framställdes som fullvärdiga monster.

 
  Massakern i My Son beskrevs ingående, svårt brännskadade offer för napalmbombningarna visades upp och mer eller mindre bekräftade bieffekter av Agent orange demonstrerades. Det kraftfullt avlövningsmedel och växtgift som USA använde för att beröva Vietcong den täta djungelns skydd; tonvis av det dödliga pulvret spreds över södra Vietnams skogar med specialbyggda flygplan. För att förstärka argumentet om Agent Orange långvariga och skadliga effekt för allt levande i regionen fanns två aborterade, och starkt deformerade, foster uppställda i mitten av rummet. De låg i stora burkar fyllda med sprit.  
 

Hade aldrig skådat något liknande. Även om S21 i Phnom Penh låg i samma division av frånstöttande olustighet. Också det ett museum som initialt satts upp med vietnamesisk hjälp. Det är tydligt att vietnameserna besitter en sällsynt utvecklad talang att skapa extremt påträngande, makabra och på själen (och magen) tärande museer. Inga slöjor eller omskrivningar, budskapet skulle hammras in i besökaren med alla tillgängliga medel; desto mer grafikiskt och explecit desto bättre.

En sektion av museet var en modell, i naturlig storlek, av den typ av fängelse som den sydvietnamesiska regimen hade använt för att spärra in misstänkte medlemmar och sympatisörer av Vietcong. Det modellerade cellblocket var av den förtryckande dunkla karaktär som uppnås när galler, kedjor och grå betong kombineras med begränsat ljus och hög luftfuktighet. För att se till att obehags-stämningen blev den rätta hade utmärglade vaxdockor, med tomma blickar och hjälplösa ansiktsuttryck, kedjats fast i de små cellerna. I ett av rummen fanns en fullt utrustad tortyrkammare med tillhörande redskap och inspelade skrik på vietnamesiska i bakgrunden. Hoppades att den förevisade miljön bara var kommunistisk propaganda, även om det nog inte var så. I krig är det de ädla värdena som först får stryka på foten. Och Vietnamkriget hade varit ett rått krig.

I en betydligt ljusare byggnad inhystes en utställning med en något mer mjuk inramning. Där visades exempel på det stöd och den solidaritet som Nord-vietnam och Vietcongs kamp åtnjutit runt om i världen: flaggor, tidningsartiklar, foton på demonstrationer och tryckta soldaritetsyttringar. Det fanns till och med fotografier och plakat från FNLs och blomsterbarnens fredsaktioner i Sverige.

 
Elak fångvård under kriget
 
  Vände åter till Pham Ngu Lao. Kunde, och ville, inte hantera eller absorbera fler intryck den dagen. Plus att den svalkande takfläkten på mitt hyrda rum var en kraftfull magnet i den heta och klibbiga eftermiddagsluften.
Efter ett par timmars vila gav jag mig ut på en kvällspromenad. Flöt först bara omkring i det nät av gränder och små oregelbundna trånga prång och passager som kvarteret utgjordes av. Bostadskvarteren i Saigon var stora, sidorna ofta många hundra meter långa. Husen däri var dock inte placerade med den regelbundna fyrkantiga precision som är brukligt i en modern stad. Istället låg de lite hipp som happ innanför de yttre husens skyddande mur. Skapandes liksom egna små byar mitt i storstaden.
 
 
   

Folklivet i de smala och vindlande utrymmena mellan husen var intensivt och varierat. Gränsen mellan bostäderna på markplanet och det allmäna gång-utrymmet var obefintligt. Alla kvadratmetrar som tänkas kunde utnyttjades som förlängt hem av de boende. Mat tillreddes och åts, grannar umgicks sittandes på sina respektive trösklar och några satt ute på trapporna och tittade på en tv inne i lägenheten.

Som folkskygg skandinav, med behov av ett väl tilltaget personligt utrymme, var trångboddheten både fascinerande och ett mysterium. Hur undvek de här människorna en tillvaro fylld av ständiga konflikter? Då de rimligtvis ständigt måste vara i vägen för varandra. Placera en grupp svenska villaägare, säkra på sin rätt, eller radhusbor, ljudkänsliga, i motsvarande situation och fullskaligt krig skulle utbryta på mindre än en vecka.

Middagen blev vid det laget en fast förankrad personlig

 
Det svenska bidraget till kampen mot demokrati förevisades
 

favorit, små bitar av biff stekt med lök och ris. Gott. Var sedan, av utrymmesskäl, tvingad att sälja några av de böcker som ansamlats i ryggsäcken under de senaste veckornas resande. Gjorde ont, priserna blev också förolämpande låga. I ett land utan copyright blir böckerna billiga, och begagnade sådana näst intill värdelösa. Fördelen var att ett par nya volymer kunde införskaffas till ett likaledes lågt pris. Bland annat en biografi om den i Vietnam allombekanta Ho Che Minh. Behövde få lite bättre koll på vem han egentligen hade varit. Vad som egentligen hade dolt sig bakom det vita skägget och de runda intelektuella glasögonen. Tyvärr var den skriven av en ryss i början av åttiotalet, bristande objektivitet var att misstänka och förvänta.

Avslutade kvällen på ett Internetcafé med snabb, billig och ocensurerad uppkoppling. Hade ännu inte stött på något land där tillgången till Internet hade varit begränsad, i vart fall som jag hade upplevt det, på grund av ideologiska eller religiösa grunder. Ett tecken som bådar gott för mänskligheten och dess framtid.

 
3 Januari 2002
Saigon

Ryggsäckens populäritet ger gratis mat och likartade kulturinrättningar blandas med flodhäst.
 
ade ingen direkt brådska på morgonen och lekte istället lite med barnen i min ”värdfamilj”. Alltid kul att se hur lätt barn har att adoptera främmande personer, trots de stora kulturella och språkliga skillnaderna som fanns. Men att flyga runt i luften och leka ”flygplan” tyckte de var roligt.
 
Efter denna annorlunda morgongymnastik var det dags för dagens sightseeing. Började med att gå ned till Saigonfloden i hopp om lite vackra förmiddags vyer och lite allmän marin verksamhet; som oftast är underhållande att skåda. Tyvärr var kajkanten inte en särskilt stämningsfull plats. I vart fall inte i jämförelse med Mekong floden i Phnom Penh eller jättekicken Ganges i Varanasi. I Saigon var vattnet mest fullt med skräp och sällsynt fula båtar med flagnande urblekt färg och täckta av mörkröd rost. Några med envetna ägare, som inte alls kunde förstå varför jag inte ville betala dem dyrt för att få åka runt i den öppna kloaken till flod under några timmar.
 
 

Plötsligt högg någon tag i min ryggsäck (den lilla, dag-säcken), som något nonchalant hängde över ena axeln. Orsak, det blev lite för varmt och svettigt på ryggen när den bars på normalt sätt, att ha den slängd över axeln var luftigare. En liten kille på motorcykel hade lagt märke till denna säkerhetsmässiga svaghet och bestämt sig för att utnyttja den.

Tjuvens initiala ryck misslyckades när jag hann reagera och hålla fast ryggsäcken med armvecket. Väskryckaren visade att han inte var av den intelligenta sorten då han stannade motorcykeln och inledde en direkt dragkamp, med bägge händerna, om MIN ryggsäck. Vilket från hans sida var ett gravt felaktigt val. Jag var säkert tre gånger större än honom, och min underarm var säkerligen grövre än hans spinkiga lår.

Då han inte visade några tecken på att släppa, visade jag därför tjuven min syn på grundläggande egendoms-

   
Av motoriserade tvåhjulingar smällfulla gator
 
 

rätt genom att med viss kraft applicera den fria handen, den som inte kämpade om MIN ryggsäck, i hans bröstkorg. Resultat var gott, väskryckaren såväl släppte taget om det som var MITT som ramlade av motorcykeln med en rejäl duns. Tog snabbt och krängde fast ryggan på ryggen, den skurkaktiga opererade kanske inte ensam. Under tiden hann den korkade tjuven hoppa upp på motorcykelen och åka iväg - innan jag hade hunnit stoppa honom. Tur var kanske det, vad jag sedan skulle ha företagit mig hade varit en gåta. Det sista jag då ville var att bli indragen i en tidskrävande polisutredning. Vietnam är ett land där polisen inte direkt var känt för att vara tillmötesgående mot utlänningar, om inte generösa mutor villigt utbetalades.

Händelsen resulterade i spontana applåder av personerna runt omkring, det utspelade förloppet hade uppen-barligen sett hyfsat dramatiskt ut. En kvinna i medelålden hade jätteroligt över hur väskryckaren formligen hade flugit av motorcyckeln när jag "klappade" honom på bröstkorgen, vilket hon mer än en gång återupplevde med ett aktivt kroppspråk. Blev dock lite pinsamt när några av åskådarna började klämma på min armar och glatt säga: - ”Big movie star. Yes?”.

 
 
   

Väskryckningsförsöket skedde precis utanför en till utseendet inte alltför ambitös restaurang, vars ägare prompt deklarerade att jag skulle bjudas på lunch för bravaden. Tydligen var det inte första gången som någon av dessa motorcykel-cowboy's slog till framför hans dörr; med arga turister, bristande aptit och drastiskt falnande spenderhumör som följd.

Krögaren kunde inte dölja sin glädje, han var ett riktigt solsken, över att en av ligisterna den här gången hade misslyckats - plus förhoppningsvis ådragit sig några blåmärken som bonus. Under tiden som jag åt en riktigt god kycklingrätt, med intressant och annorlunda kryddning, berättade han på stapplande engelska om hur dessa kriminella element effektivt höll på att förstöra närområdet med sin girighet, brutalitet och fräckhet. Motorcykelcowboysen hade tidigare inte nöjt sig med att ”bara” göra traditionella väskryckningar, ägaren hade sett hur de puffat turister i vattnet, för att under fallet rycka åt sig offrets väska. Jag verkade ha haft tur. Efter att ha tackat, och tackats, så fortsatte jag promenaden längs med flodkanten - med ryggsäcken fast förankrad på ryggen.

En lång och ointressant vandring senare nåddes Saigon Zoo. Hade egentligen inget större intresse på att titta på djur i bur efter det deprimerande besöket i

 
Vietnamesisk långkäftad krokodil
 
 

Udaipurs djurpark, men då det historiska museet låg innanför grindarna kunde jag lika gärna passa på och kolla på det som fanns. Besöket var bättre än väntat, även om det alltid är lika tragiskt att se hur lite utrymme som de stora katterna får sig tilldelat i djurparker världen över.

 
  Blev återigen fascinerad av hur stora flodhästar är, och den som förirrat sig till Saigon var ett riktigt biffigt prakt-exemplar. Har inga som helst problem att förstå att flodhästarna är de djur, som med bred marginal, dödar flest människor Afrika varje år. En öppen flodhästkäft, med de långa vita tändena, såg ut att ha ungefär samma krosstyrka som en hungrig grävskopa i rivningstagen.
Men bäst var de många krokodilerna, eller snarare den scen som utspelade sig då de stora elakt stirrande ödlorna matades med levande ankor. Först ingen aktivitet alls från de fjällbepansarade reptilerna, ankans något tveksamma gång i buren undersökandes den nya miljön, sedan en plötslig och kraftfull rörelse; och ankan var inte mer. Respekten för krokodiler - dessa odjur från forntiden - späddes på ytterligare.
 
 
 

Det historiska museet var en tam historia som dominerades av statyer och andra former av karvad sten som producerats av gamla, nästan glömda, kulturer. Var alldeles för mätt på sådant för att kunna uppskatta det till fullo. Särskilt när Buddha åter dök upp som motiv, mer än en gång.

Mer givande var en grupp av målningar i stor-format som visade centrala händelser i landets äldre historia, underlättade för att få en hyfsad känsla för Vietnams kronologi före fransmännens ankomst. Typ vilka som kom när och slog vem var och hur mycket.

En bit från djurparken och det historiska museet fanns stadens armémuseum, som självfallet ansågs värt ett besök. Blev konfunderad när stridsvagnen som körts igenom grindarna på Reunification palace åter dök upp, elegant

   
I den byggnaden doldes mycket historia - mest sten
 
 

uppställd även på det museets gård. Lustigt med tanke på att stridsvagnen också stod utanför Reunification palace. Var det praktisk kvantfysik som skådades eller bara traditionellt fejk som låg bakom denna fascinerande materiella dualitet?

 
  Museet innehöll allehanda prylar med militär anknytning (kläder, kommunikationsutrustning och lättare vapen), ointressanta foton av uniformerade gubbar och dokument på svårläst vietnamesiska; tort, tråkigt och ointressant. Mer givande var ett runt tjugo kvadratmeter stort diorama föreställandes hur det avslutande slaget om Saigon hade förlöpt. Striden som slutade med att staden förlorade sitt namn efter att ha sett nästan trettiofem år av kontinuerligt krig; först mot japanerna, sedan fransmännen, följt av amerikanerna (plus allierade) och till sist bara vietnameserna inbördes. En plats som många hade velat bestämma över.  
     
   

Avslutade dagen med att visitera Ho Che Minh stadens stadsmuseum. Också det följde den lokala trenden bland museer att ställe upp erövrad amerikansk militärmateriel på gården. Även om flygplanen och pansarvagnarna också var uppblandade med välbehållna veteranbilar, en udda kombination.

Museet visade upp kommunismens segrar i Saigon förr, nu och i framtiden. Det var en hejdlös studie i ohämmad propaganda. Skulle jag tro utställningarna var Ho Che Minh staden verkligen paradiset på jorden, efter att ha tvingats genom-lida det imperialistiska helvetet när landet var delat. Och framtiden, ja den skulle bli ljusare än solen!

Det blev bitar av biff och pommes frites till kvällsmål. En rätt som hade vunnit mycket på

 
Subtil utställning - nästan helt fri från propaganda, inte
 
  någon sås. Men rinnande tillbehör på tallriken verkade inte vara alltför populärt bland vietnamesiska kockar; i vart fall inte på backpackerestauranger. Bra var kanske det, blev nyttigare så. Därefter Internet, mängden e-mail i inboxen hade ökat lavinartat sedan truckfolket splittrades. Alla involverade i nya äventyr; som noggrant förmedlades till den tidigare gruppen på elektronisk väg. Kunde konstatera att ett brev från en resande innehöll så mycket mer än ett brev från någon hemma, som gjorde samma sak idag som de gjorde igår och skulle göra dagen efter. Resandet gav innehåll.  
4 Januari 2002
Saigon - Tay Ninh - Cu Chi - Saigon

En salig blandning med hysterisk design och gerillakrigets underjordiska Disneyland
 
agen ägnades åt en utfärd till ett par av södra Vietnams främsta sevärdheter. Vart och en symboliserandes fenomen, religion respektive gerillakrig, som haft stor inverkan på regionens nittonhundratals historia. Turen organiserades av en av de vietnamesiska resebyråsgiganterna som med glädje ombesörjde alla önskningar
 

om transporter och utfärder som ryggsäcksfolket kunde önska sig; alltid till låga priser och i storindustriell skala.

Punkten där bussen skulle utgå från var rörig. Minst sagt. Det var många utfärder som avgick från samma plats vid samma tidpunkt. Av olika resebyråer, som ofta erbjöd identiskt samma program som sina konkurrenter. Ett tiotal omärkta bussar stod och puttrade på gatan, och utanför ett hav av morgontrötta bakpackers som undrade vilken buss just de skulle åka med. För att få ordning på situationen och informera om vilka bussar som gick var, och med vem, fanns några killar med megafoner - som gav oklar och ständigt varierande information om vad som gällde. Organisation verkade inte var de vietnamesiska resebyråernas starka sida. Till slut fann jag mig dock sittandes i en stor och hyfsat modern buss, fullsatt till sista plats; resursoptimering var de uppenbart bättre på.

 
 

Första besöksobjektet låg i Tay Ninh, drygt tre timmars resa från Saigon. Tråkiga tre timmars resa. I stort sett var det samma väg som jag hade åkt från den kambodjanska gränsen en par dagar tidigare.
Tay Ninh var hemvist för den fantasifulla "katedral" som fungerade som centralpunkt för den, i mina ögon, synnerligen suspekta Co Dai rörelsen.

En ny religon som grundades och definierades av en spirituellt beläst före detta katolsk munk av vietnamesiskt ursprung i början på nitton-hundratalet. Han hade inhämtat influenser från en mängd källor som inkopererades i den religösa nykreationen: kristendom, islam, buddism, taoism, konfucianism, spiritism, nutidshistoria och allmän litteratur. Det var en rörig fusion mellan religion och filosofi, mellan österländskt och västerländskt.

De flesta religiösa tungviktarna fanns inkluderade i Co Dais teologiska ordning. Jesus, Buddha, Mohammed och Konfucius fanns självfallet där. Men även personer som i vanliga fall inte brukar användas som religiösa portalfigurer, likt Winston Churchill och Victor Hugo (författaren till ringaren i Notre Dame) omnämndes i de heliga, nyförfattade, skrifterna.

Konceptet som Co Dai erbjöd föll i god jord i den förändringens tide-varv som första halvan av nittonhundratalet utgjorde. Och sekten blev snart en viktig maktfaktor i den händelserika sydvietnamesiska

 
Den granna "katedralen" för Co Dai "religonen"
 
       
 

politiken. Särskilt då sekten, med japanernas hjälp under andra världskriget, i det närmaste upprättade en autonom region, med egna väpnade styrkor, i området runt Tay Ninh.

 
 

Det politiska inflytandet, och den väpnade förmågan, förlorade sekten vid Vietnams enande, men den spirituella kraften bibehölls. I början av tvåtusentalet beräknas att ungefär tre miljoner sydvietnameser bekänner sig till Co Dais (ir)läror. Som också har börjat ta sina första stapplande missionerande steg utanför Vietnams gränser. Så huka er.

Katedralen såg inte särskilt sakral ut. Om en sötsliskig bröllopstårta skulle kunna para sig med Disneyland skulle deras avkomma troligtvis se ut som Co Dais mest vördade byggnad. Den arkitektoniska grundformen var den katolska kyrkans med ett högt avlångt mittskepp och två torn i framkant. Torn som till utseendet var en blandning mellan kristna klocktorn, buddistisk pagoder och muslimska minareter. Allting målat och dekorerat med klara och intensiva färger, med en markerad förkärlek för chockrosa. Den gav inte ett särskilt seriöst intryck, och hamnade i samma byggnadskategori som Pippi Långstrumps Villavillakulla och LSD hallucinationer. Innanmätet verkade ha dekorerats av en orientalisk Barbie hög på speed.

 
 
   

Vår ankomst var synkroniserad med en av de fyra dagliga böne-ceremonierna. På slaget tolv trädde en allvarligt mässande procesion in i katedralen. Klädda i enfärgade kåpor: vita, röda, blå och gula. Färgen signalerade vilken rang personen hade i sektens strikta hierarki och rollen i ceremonin. Principen var traditionell, längst fram stod en mycket gammal man och mässade heliga ord, ibland föll församlingen in, ibland föll den ned på knä.

Noterbart var att det var mer turister som beskådade ceremonin från läktarna än det var troende som deltog på katedralens golv. Ett tecken på att Co Dai kanske inte var fullt så livskraftig som världs-förändrande rörelse när allt kom omkring?

Dumpades på en närbelägen restaurang för lunch, överprissatt biffnudelsoppa som kunde ha smakat mer.

Den maximalt fyllda bussen fortsatte till ”järntriangeln”. En region som av den amerikanska krigsledningen under kriget hade förklarats som ”free fire zone”. Innebärandes att det permanent var

 
Belivers i bröllopstårtan
 
 

godkännt, och uppmuntrades, att bomba regionen med flyg eller beskjuta den med tungt artilleri. Den en gång bördiga jorden blev beströdd med kratrar och järnsplitter. Enligt många kompetenta bedömare finns det inget annat geografiskt avgränsat område på jorden som har blivit så hårt bombat och beskjutet som ”järntriangeln” - någonsin.

Efter kriget uppstod en inte obetydlig industri kring att gräva fram järn- och blyresterna från bomberna och granaterna. Sedan såldes det som skrot på världsmarknaden. Främst till den japanska bilindustrin, skapandes ett intressant kretslopp när bilarna sedan exporterades till det amerikanska vägnätet.
Orsakerna till den väldiga amerikanska eldkraftens sällsynt omfattande aggression mot området var också skälet till mitt besök: Cu Chi tunnlarna.

 
       
 

I samband med den utdragna vietnamesiska frihets-kampen mot de olika ockupationsarméerna byggdes under trettiofem års tid ett omfattande tunnelsystem under djungeln och nere i lerjorden. En vidförgrenad bas som Vietcong någorlunda skyddat kunde operera ifrån. Från att de initialt bara hade fungerat som temporära skyddsrum för en grupp byar utvecklades tunnlarna till omfattande samhällen där människor levde året runt. Komplett utrustade med sjukhus, ammunitionsfabriker och allt annat som behövdes för att överleva och störa motståndarna. Nattetid smög sig tunnlarnas invånare upp ovan jord för att odla ris - bara för att i gryningen återvända ner i sina skyddade hålor.

Under den amerikanska fasen av kriget hade tunnlarna nått en längd på tvåhundrafemtio kilometer. De sträckte sig från den kambodjanska gränsen

   
En Vietcong hydda
 
 

ända in till Saigons förorter. Systemet byggdes i tre nivåer, då de övre hade en tendens att rasa ihop under det ständiga bombanfallen. Den tredje våningen, den säkraste, låg hela arton meter under jorden. Nackdelen med att vistas där nere var att luften ofta var mycket dåligt syresatt. Kvävningsdöden var där en ständigt möjlig realitet.

 
 
   

Delar av tunnelsystemet gick till och med under nyupprättade amerikanska baser, till stor frustration för de där förlagda soldaterna. Ovetande som de var om att mänskliga mull-vadar underifrån behärskade marken under deras fötter. Mer än en gång väcktas de av svårlokaliserad eldgivning och granatlobbning när natten var som mörkast.

De amerikanska åtgärdarna med massiv bombning hade dock effekt; av de som mest femtontusen vietnameser som huserade i tunnlarna, överlevde bara femtusen - en tredjedel. Men trots den massiva vapeninsatsen och uppmärksamhet som amerikanarna riktade mot ”järntriangeln” lyckades de aldrig krossa Vietcongs underjordiska närvaro i området. En viktig anledning till att det kapitalistiska syd slutligen förlorade kriget.

 
Mer än skadeskjuten amerikansk stridsvagn
 
 

En liten del av tunnelsystemmet visas idag upp för besökare, som en del av en slags militariserad nöjespark som har byggts i dess anslutning. Där gavs möjlighet att få beskåda, och uppleva, olika aspekter av kriget i en autentisk djungelmiljö.

Först fördes gruppen in i ett litet hus där det visades en svartvit film som på ett hurtigt och propagandariktigt sätt beskrev befolkningen i Cu Chis heroism och stordåd under den långa kampen mot imperialismen. Filmen var av sådant snitt att Goebbels och Leni Riefensthal hade varit gröna av avund.

 
       
 

Efter att ha fått en lämplig dos indoktrinering togs gruppen på en djungel-promenad där stora bombkratrar, sönderskjutna tanks och grävda eld-ställningar kunde betraktas. Med jämna mellanrum hoppade små, grön-kläddda, vietnameser upp ur väl kamouflerade groppar, förevisandes hur Vietcong hade överraskat fiendesoldater i djungeln.

Olika fällor som kommunisterna hade konstruerat längs de amerikanska patrullvägarna visade upp - fiffiga och diaboliska på samma gång. Allt från den klassiska gropen med spetsade, giftinsmorda, pålar till mer avancerade i trä byggda mekaniska anordningar; dock alltid innehållandes spetsat trä eller stora rostiga spikar. För att ytterligare krydda den krigiska djungelpromenaden hade larmminor (sorten som bara säger PANG!) med

   
Förr var de beväpnade

jämna mellanrum spänts upp över stigen. För ouppmärksamma turister att utlösa, med påföljande skrik som följd.

 
 
Tunnel anpassad för bredarslade turister
 
 
 

För den som ville fanns en skjutbana där besökare för en dollar skottet kunde skjuta med hagelgevär, amerikanska M-16 eller ryska AK-47:or. Något som det bara var en kille (australiensare) från bussen som var dum nog att göra, prissättningen var ju rena rånet. Säkerhetstänkandet var inte heller särskilt väl utbyggt; den slösaktiga skytten försågs varken med öronproppar eller hörselskydd.

Ett halvt underjordiskt sjukhus och ett nedgrävt kök, som inte avgav någon rök (ingen rök, ej synligt från luften - inga bomber), inspekterades också innan vi äntligen fick chansen att krypa ned i de berömda tunnlarna. Den första sektionen var ungefär femtio meter lång och kunde förhållandevis komfortabelt passeras i hukande ställning; tunnlarna hade vidgats i efterhand för att alla besökare, oavsett storlek, skulle kunna få ta del av Cu Chi upplevelsen.

 
 
 

Den andra sektionen var mer intressant då den var mer representativ för den verklighet som rått under kriget. Jag och några till ville, trots guidens påpekanden om att det var mycket trångt, ta oss igenom även denna tunnel.

Den grönklädde guiden ljög inte, tunneln var trång. För att förflytta mig framåt var det ålning medelst hasning som gällde, rum för slingring (enligt guideboken behandlades tunnlarna regelbundet med ormfrånstötande kemikalier) fanns helt enkelt inte. Vid ett par tillfällen trodde jag mig ha fastnat, men kunde efter lite arbete fortsätta framåt. Det var mörkt också, till skillnad mot den ljusare mer turisanpassade tunneln.

När kanske trettio meter under jord hasandes hade passerats var jag genomdränkt av svett och mycket glad att åter få beskåda solen. Det var

   
Kobra i sprit - rena giftet
 
 

bara för mig att, med leriga kläder, konstatera att de svartklädda Vietcong kämparna hade varit utrustade med en betydligt mindre fysionomi än den jag släpade runt med. Och att tunnlarna anpassats efter det.

Vid utgången från det militära parkområdet fanns en omfattande suvenirbutik. Varan på mode var hel kobra i sprit-flaska, som det fanns en hel vägg med. En skrämmande syn för en person med ormfobi - som jag. Köpte ingen. Efter återfärden, lång och tråkig, till Saigon blev det ris och strimlor av kryddig biff till middag.

 
5 Januari 2002
Saigon - Mkeongs Delta - Saigon

Där det var blötgrönt vinkades och plats för ensidig storhetsvannsinnesskapandes kost
 
ista dagen i Saigon ägnades åt ännu en arrangerad heldagsutfärd utanför staden. Mekongflodens delta skulle utforskas med samma resebyrå som anlitats dagen innan. För sju dollar ingick transport till och från deltat, diverse transporter med båt, guide och lunch.
 
Köpte en stor baguette till frukost av en kvinna som gick runt på trottoaren och sålde; fortfarande varma. Praktiskt när bageriet kommer till dig. Njöt av brödet och avvaktade lugnt hysterin vid bussarna under tiden som megafon-killarna försökte avgöra vilken buss som skulle åka vart, och med vilken resebyrå.
Den som jag slutligen dirigerades till var inte lika överfylld som den vid utfärden till Co Chi. En klar fördel för att dagen skulle bli bra. Nackdelen var att guiden pratade en något svårttydbar variant av engelska. Det var precis som om han gläfste fram orden utan att ha någon som helst koll på tungans position i munhålan.
 
   

Under bussresan berättade guiden lite om Mekong floden, som skapat deltat som upptar en stor del av södra Vietnam. Typ att den rann upp i Tibet och betraktades som en av världens stora kulturbärande vattendrag, kring vars stränder många civilisationer uppstått och blomstrat.

Deltat är extremt bördigt och står för huvuddelen av landets ris produktion. Vilket inte säger litet då Vietnam är världens näst största exportör av ris (Thailand är störst) - trots bördan av ett kommunistiskt system och styre.

I Mytho byttes bussen ut mot små smala roddbåtar av trä, som såg allt annat än stabila ut. I varje båt rymdes två passagerare, som satt på linje i färdriktningen, och en rodderska sittandes ihopkrupen på huk i aktern. En kroppsställning som jag aldrig skulle kunna hålla längre än en minut, och absolut inte framföra en vällastad båt

 
En av många broar i deltat - räcken ingick i regel inte
 
 

ifrån. Det var verkligen fascinerande att skåda den skicklighet och balanskonst som den lilla kvinnan med kon-formad hatt demonstrerade.

Vad som följde var en dryg timmes färd i små kanaler och stora diken. Vattendragen var insvepta i en diger växtlighet, träd fullproppade med blad i de mest varierande former och storlekar, lummiga och ogenomträngliga buskar och högt fuktigt gräs. Överallt längs stränderna, och i hus resta på pålar, fanns ivrigt vinkande och leende vietnameser. Egentligen rätt förvånande att de visade oss sådan uppmärksamhet, då det knappast kunde vara första gången som de såg en turistkonvoj komma flytande. Var det kanske i förväg utplacerade Potemkin kulisser som skådades?

 
       
 

I deltat sker en stor del av alla transporter på vattnet, särskilt under regnperioden då vägarna hade en tendens att översvämmas och själva bli vattendrag. Resten av året var också farbarhetskvalitén därefter. Följden har blivit att det tätbefolkade deltat har karaktären av en djungelversion av Venedig, med massor av små kanaler som ständigt korsade varandra.

Tyvärr var färden med de små roddbåtarna alltför kort. Skulle gärna ha spenderat mer tid ljudlöst glidandes omkring i det gröna kanalsystemet vinkandes åt glada barn och kvinnor som med böjda ryggar arbetade på risfälten. Även om det efteråt var bra skönt att få sträcka på benen.

Hela turistgruppen lastades om till en motorbåt, av det större formatet, för att transporteras till Pheonix island. En ö som har blivit semiberömd till följd av ännu en

   
Den hukande roddstilen i spirande omgivning
 
  kreativ munk av hemsnickrade religioner. Hans andliga skapelse, baserades på en kombination av främst kristendom och buddism, nådde initialt regional ryktbarhet genom att han ensam bosatte sig på ön och under tre års tid enbart levde på kokosnötter. Hur denna enkelspåriga kostvana kom att betraktas som ett tecken på andlig storhet kunde dock inte den gläfsande guiden förklara. Religionsgrundaren fick snart det passande namnet kokos-nötsmunken och en liten sekt, och några till dem hörande byggnader, uppstod runt honom på ön.
 
 
   

Under det långa kriget hade han flera gånger tagit på sig rollen som fredsmäklare. Munken hade skickat ut storstilade inbjudninga till alla upptänkliga internationella politiska storheter och bestämt kallat dem till fredskonferanser på sin ö. Ingen kom, och kriget fortsatte.

Inte utan att man undrar om det trots allt inte hade varit en väldigt bra idè om Mao, Nixon, Ho Che Minh och de andra av ideologi fullproppade grabbarna hade åkt till Pheonix island och lärt sig fördelarna med en kokosnöttsdiet, istället för det de istället kom att göra. Sända miljontals människor i döden i Vietnams städer, byar, djungler och berg.

Kokosnötsmunken lämnade jordelivet, för den här gången, 1990 och det han hade byggt upp föll snart sönder - såväl världsåskådningen som

 
En grön tunnel
 

byggnader. Kvar på ön finns bara rester av det som en gång varit en udda sekts basområde. Liksom Co Dai var byggnaderna och utsmyckningarna på ön inte helt diskreta till sitt upplägg, om än av mycket mindre storlek än det rosa monstrumet till "katedral" som jag hade sett dagen innan. Inget underhåll verkade ha gjors under de senaste tio åren, så stället gav ett rätt förfallet intryck. Deltats fuktiga djungelklimat var onekligen en tärande omgivning för mänskliga konstruktioner.

Därefter var det lunch på ett närbeläget etablissemang. Det var uppenbart att utfodrinsstället själva inte behövde ta ansvar för att attrahera kunder, resebyråerna körde dit dem oberoende av hur smutsiga och skakiga borden var. Maten kom i form av flera smårätter, några godare och mer lättidentifierade än andra. Betydligt roligare än den mat som tidigare hade erbjudits på platser med begränsad valfrihet i restaurangutbudet (i samband med busstransporter och utfärder) i Indokina.

 
       
 

Sedan åter en tur med motorbåten. Denna gång till ett litet industrikomplex i småskallig skala, där diverse produkter lämpliga att sälja till turister på kort besök i Mekongdeltat tillverkades: honung, sprit, godis med smak av kokosnötter (äckliga, jag föredrar Bounty) och massor av naturligt tillverkad frukt; en utpost av opportunistisk hantverkskapitalism.

För att få oss på lite extra gott köphumör bjöds på en konsert, med för deltat typisk musik, av en fyrhövdad barfota orkester. Det lät gräsligt; om det sedan berodde på att stilen var genuint korrupt eller på grund av att musikerna bara var fullständigt genomusla var svårt att avgöra.

På bussen tillbaks till Saigon var jag lite besviken över att inte ha valt någon av de turer i deltat som

   
Fruktförsäljning i hamnen
 
 

spände över flera dagar. En dag hade varit alldeles för kort, särskilt som en stor del hade gått åt till transporter till och från deltat, samt ointressanta besök av karaktären förmå turisterna att spendera pengar. Men timmen i de små roddbåtarna hade varit suverän och ytterst minnesvärd.

Under återfärden kom jag i konversation med en grek. Han hade rest från Hanoi landvägen och var på väg till Bangkok via Kambodja. Det föll sig således logiskt att vi åt middag (små fettdrypande vårrullar) tillsammans för att utbyta erfarenheter och tips om vad man skulle, och inte skulle göra, på de bägge rutterna. Typ att det inte var lämpligt att gå på promenader i Phnom Penh på egen hand efter mörkrets inbrott.