Kapitel 25

I Det Förflutnas Skugga
 
29 December 2001
Phnom Penh

Smörgåsen, silvergolvet, den svenska Mekong närvaron, fladdermössen och myrorna.
 

fter att ha sovit längre än planerat togs en promenad i de närmaste omgivningarna. Ville finna ett par lokala riktpunkter för framtida exkursioner, samt hitta föda.
Husen var slitna och vägarna, för det mesta oasfalterade, var i dåligt skick. Det var inte direkt ett område som

 
utstrålade framgång och rikedom. Men ändå radierades en vitalitet som få. Allt och alla verkade vara på väg med glädje; invånarna utstrålade syfte, mål och mening - med ständigt leende ansikten. Inte den kalla beslutsamhet som är legio hemma, eller den apatiska stillhet som det tropiska klimatet annars inbjöd till. Särskilt unga män på motor-cyklar, som väldigt gärna ville att också jag skulle ha ett mål, som de kunde köra mig till. Eller ännu hellre, flera mål, så att de kunde agera privatchaufförer för en dag, eller flera, mot dollar.

Några hundra meter från guesthouset låg ett stort och välsorterad varuhus. Det var precis som att vara hemma. Långa rader med hyllor som svämmade över av konsumtionsvaror; läckert och funktionellt paketerade i plast och hårdkartong. Alla med färgglada tryck som basunerade ut klitchiga och genom marknadsföring i medvetandet djupt inpräglade namn. Allt fanns där - valfriheten var total. Haken var de höga priserna, som var i dollar istället för den inte helt seriösa kambodjanska valutan. Så för mig var valfriheten total, men för de utan dollar, majoriteten av stadens befolkning, var valfriheten stängd och exkluderande. Köpte en lång färsk baguette, en burk krämig ost och ett stort paket skinka för att på egen hand göra en maffig smörgås till brunch; och halva varuhusets lager av Cola för att inte drabbas av akut vätskebrist.

Efter att ha tittat lite i guideboken verkade det som att det inte fanns alltför mycket att se och göra i Phenom Phen. Skulle därför kunna göra staden i ett relativt makligt tempo innan visumet till Vietnam blev klart. På eftermiddagen blev det en längre, mer seriös, promenad. Avsikten var att fånga in de sevärdheter som fanns i stadskärnan och längs med Mekong floden.

Det var varmare i Phenom Phen än i Siam Reap, trettiofem fuktiga grader enligt termometern. Skuggan blev således min bästa vän när solljuset blev alltför intensivt. Bara några minuters exponering gjorde kropp och hjärna matt, trots skyddande tyghatt.

       
 

Att Phnom Penh var en stad under stor förändring var uppenbart, många hus i centrum var nybyggda, eller höll på att renoveras; till skillnad från de risigare kvarteren runt guesthouset. På gatorna samsades rostiga kinesiska cyklar, splitternya japanska motorcyklar och mopeder med fotgängare. Om några år - ifall den relativa stabiliteten skulle hålla i sig - skulle de troligtvis trängas undan av den moderna utvecklingens främsta symbol: bilen. Med undantag för ett fåtal hårt trafikerade huvudgator verkade principen om filer och kopplingen mellan färdriktning och val av sida för framfart ignoreras, en spännande traffiksituation blev den naturliga påföljden.

Till skillnad från palatset i Bangkok, som i det närmaste slagit knockout vid första anblicken, gjorde det i Phnom Penh mig märkligt oberörd. Visst husen var inte fullt lika glänsande och gnistrande som i Bangkok, men det upp-

   
Spetsigt och taggigt
 
 

vägdes av fler öppna ytor och mer symmetriskt placerade byggnader av storlek större. Det som istället fattades i Phnom Penh var patinan; palatset kändes helt enkelt inte äkta och genuint. Snarare påminde det om något som en nyrik amerikan kunde tänkas ha uppfört på sin ranch i Texas för att imponera på sina grannar med sin kulturella vidsynthet och sinne för hysterisk färgkomposition. Sen var det ju också fransmännen som en gång hade byggt palatset som ståndsmässig bostad till sin alldeles egna lokala lydkonung.

 
 
   

Den största byggnaden var den pampiga krönings-hallen. Där var golvet täckt med en enorm röd matta varpå konungens tron var placerad, redo för pompösa mottagningar och ceremonier. Den storslagna byggnaden var helt nybyggd. Även om de röda khmererna hade låtit konungen leva kvar i palatset under sitt skräckvälde, förvånansvärt storsint för att vara dem, så hade de låtit bränna ned de delar av palatset som ansågs alltför opassande i den nya ordningen. Bland annat den gravt ojämlika kröningshallen.

Den stora begivenheten var Silverpagoden. Det tempel som blev khemerenas religiösa hjärta efter det att Ankor Wat slutligen övergivits på fjortonhundratalet. Golvet var belagt med nästan femtusen kilotunga silverplattor, därav dess försilvrade namn. Det låg alltså fem ton med silver under mina nakna fötter när jag gick in. För återigen var naturligtvis alla skor förbjudna.

 
Den fotriktiga silverpagoden
 
  Förutom det speciella golvet var pagoden fylld med föremål som fick samlare av Buddha statyer i guld, eller förgyllda sådana, att drägla öppet. Guldfigurerna var många, betydligt fler än vad jag trodde att ett pinat och utsuget land som Kambodja hade kunnat införskaffa - och behålla. Den största Buddhan var i människostorlek (kambodjanska modellen), täckt med nittio kilo bladguld och dekorerad med nästan tiotusen diamanter.
Hade jag varit en upptäcksresande, som kommit hundrafemtio år tidigare, skulle statyn ha varit den optimala suveniren att ta med hem. För att vid hemkomsten stolt låta donera den till något dammigt, men lärt, museum; eller kanske inte. Troligas är att jag skulle ha sålt statyn och sedan levt gott på förtjänsten resten av livet.
 
 

Nu var jag inte någon upptäcksresande, och det för vit man på suvenir jakt strålande artonhundratalet var sedan länge avklarat och lagt till rullorna. I den moderna kulturrespekterande tidsåldern fick jag istället nöja mig med att betrakta den enastående pjäsen; ödmjuk, dreglandes och barfota.

I anslutning till palatset, i dess utkant, fanns en smärre antropologisk utställning om hur khemererna hade levt och bott innan de slängdes in i moderniseringens ursinniga stormvirvlar. Även om husmodellerna som visades upp starkt påminde om trähusen längs vägen till Phnom Penh och på landsbygden runt Siam Reap. Kambodja är ett land där moderniseringen ofta hade stött på patrull, så det som en gång var, är ofta fortfarande detsamma. Som till exempel hur människorna bor på landsbygden.
Mer distinkt ålderdomliga var de klädedräkter av ceremoniell karaktär som visades upp draperade över vaxdockor i naturlig, återigen kambodjansk, storlek. Samt en begränsad samling med vapen, kungliga kärror och elefantsadlar.

 
 
 

Nationalmuseet låg precis bredvid, en röd (inte faluröd) intrikat designad byggnad med brant sluttande tak och spetsiga ryggåsar av aggressiv karaktär. Innehållet var i mitt tycke inte särskilt intressant; nästan bara stenstatyer av den alltid leende Buddha. Mycket var sådant som tagits från templen i Ankor. Säkerheten från plundrare av antikviteter, ett stort problem i det vidsträckta Ankor, antogs vara högre i ett centralt placerat museum än ute i den svårövervakade och av banditer bebodda djungeln. Då Buddhastatyer fortfarande var tråkig sten var besöket snabbt över för min del.

I museets vinkliga tak, fullt med prång och vrår, bodde en väldig population med fladdermöss. Det påstods i guideboken att det inte fanns någon annan av människan uppförd konstruktion, i hela stora världen, som huserar så många fladder-

   
Fyllt med tråkiga Buddhor av sten - och fladdermöss
 
 

möss som där. Mängden illaluktande spillning utanför portarna indikerade att så faktiskt kunde vara fallet, inte en plats att uppehålla sig på längre än nödvändigt.

Framför museet fanns en stor, sliten och gulbränd gräsmatta där några pojkar spelade fotboll. De var allt annat än bra, Kambodjas traditioner. och framgånger, inom sporten är milt sagt något begränsade - men pojkarna verkade ha roligt. Vilket trots allt kanske var det viktigaste? Kan tänka mig att amerikanska turister går i samma patroniserande tankebanor när de ser svenska ungdomar försöka spela basket på Sergels torg under sommrarna.

 
     
 
Vid Mekong vajar den stolta fanan
 

Gick ned till Mekong floden i hopp om att där finna svalka och vackra vyer över det legendariska vattendraget. Antagandet om en lindrande bris visade sig vara korrekt; en lätt fuktig vind svepte fram längs med den breda flodan.
De med stor precision stenlagda sluttningarna ned till vattnet var höga. Visste sedan tidigare att Mekong uppvisade stora säsongsvariationer, men tio meter var helt klart imponerande.

Att turister tidigare hade upptäckt flodkanten bevisades av alla ivriga båtägare som mot betalning ville ta mig på en tur på Mekong. Några av båtarna var vanliga, om än slitna, motorbåtar. Andra var mer pråmliknande. Och så fanns mina favoriter: de långsmala trähistorierna som har figurerat i nästan alla Hollywoods påkostade filmatiseringar av Vietnam kriget - alltid användandes av små kvinnor i toppiga hattar till att smuggla Vietcongs vapen. Var inte på humör för någon båttur, så kaptenerna fick fiska dollar på annat håll.

Längs strandpromenaden reste sig en lång rad av stänger med flaggor hissade från till Kambodja vänligt sinnade nationer. Glädjande var att den blågula fanan vajade stolt på en framskjuten plats. Ett tecken, om än ack så litet, på att Sverige fortfarande behåller en del av sin forna stormaktsglans; i vart fall när det gäller dåligt granskat bistånd.

Försökte hitta en bänk, eller annan lämplig plats att sitta ned, för att på ett avslappnat sätt kunna beskåda livet på strandpromenaden, komma in i stämningen och miljön. Men osannolikt nog hittades varken bänkar eller något

 
  café. Strandpromenaden verkade enbart vara en plats för spankulering, och inte för stilla kontemplation. Någon skulle komma att tjäna stora pengar på att öppna upp ett fikaställe invid Mekong i centrala Phnom Penh, det är ett som är säkert. Synd bara att ingen hade kommitt på idén innan mitt besök, alternativt hade lyckats muta lämpliga myndigheter/personer för behövliga tillstånd.  
 
 

Längre norrut låg Phenom Phens enda kulle. Den kröntes med det tempel som kommit att ge namn åt hela staden, Wat Phenom. Dess mest iögon-fallande del var en stor vit stupa, uppvisandes stora likheter med de uppe i Himalaya. Även om de stilkänsliga kambodjanerna hade dekorerat den med ett nät av kulörta lyktor, skapandes en icke sakral ”Gröna lund” effekt när mörkret föll. En effekt som var fjärran från tolkningen av buddhismen i de högre regionerna i världen.

Resten av kullen var förvandlad till en trädgård med många små stigar och fantasifullt utformade rabatter. Den största föreställandes Kambodjas flagga; i sin senaste version.

På vägen tillbaka till guesthouset korsades stadens marknadsbyggnad - en kapitalistisk myrstack i jätteformat - med en livlig kommers i

   
Den såg också ut som en bröllopstårta
 
 

alla de varor som en khemer kan önskas vilja köpa. Passerade igenom tämligen raskt, det var väldigt trångt, kroppar gneds mot kroppar, och risken för långfingrade ficktjuvar kändes stor.

Åter på rummet kunde det konstateras att det begränsade utrymmet delades med en stam av myror. De hade slagit läger på den skinka som fanns kvar efter lunchen och i anslutning till en öppnad burk med Coca Cola. Till bägge platserna gick ett svart levande band av de små krypen.
Middagsmålet bestod av en klar favorit, biff med lök. På en billig backpacker restuarang utan några som helst predantioner annat än att hålla lägre priser än alla konkurrenter.

 
30 December 2001
Phnom Penh

Där paranoid ondska härskade i den röda jämlikhetens namn.
 
gnade förmiddagen till att planlöst irra runt i de delar av Phnom Penh som inte hade genomkorsats dagen innan. Hamnade först på en marknad, några gator som helt hade täckts över med pressningar och tygstycken. Som skydd mot den starka solen ovan. I denna u-världens svar på den rika världens gallerior var
 

kommersen livlig, utrymmet begränsat, planeringen obefintlig och varorna enkla. Mycket tyger, dussinkläder och kinesiska plastprodukter för köket. Priserna var låga, eller vad sägs om en t-shirt för knappt tio kronor?

Inte långt därifrån låg Phenom Phens största idrottsstadion - med epitetet den olympiska. Väldigt optimistiskt namn med tanke på arenans genomusla skick och Kambodjas relativa tyngd i den ekonomiska såväl som den sportsliga världen, fjäderlätt i bägge fallen. Sannolikheten att landet skulle få arrangera världens störts show någon gång under de närmaste hundra åren torde vara mycket mycket låg.
Stadion var en förfallen historia i trist grå betong, eller snarare ruinen av en. Något mer slitet hade sällan setts; det var som att frekventeras med skelettet av Roms Colliseum i nittonhundratals tappning. Otroligt nog verkade arenan fortfarande vara i aktivt bruk, trots att läktarna enligt alla rimliga säkerhetsbestämmelser såg ut att omedelbart behöva förklaras som katastrofområden med en rasrisk av alpina mått.

 
   

På några ställen fanns rester kvar av den franska förkärleken att stadsplanera med breda boulevarder. De gick som gröna, lätt förfallna snitt genom en bebyggelse som inte alls levde upp till den pampighet som boulevardernas skapare måste ha haft i sinnet. Som ytterligare en rest av den fallna franska drömmen stod eleganta vita gatlyktor uppställda, ljus som inte fick lysa så starkt som det än gång hade planerats. Vart än fransmän kom i världen - försökte de alltid bygga Paris.

Åt lunch på ett amerikainspirerat hak, en cheeseburgare och några bitar med friterad kyckling. Nej jag föredrog definitivt det asiatiska ris baserade köket framför det flottiga amerikanska.

Många hus var designade som små fort med

 
En gata begåvad med extra utrymme av grön form
 
 

höga järnstaket toppade med taggtråd, stora lås och gallerförsedda fönster. Tecken på att det laglösa kaos som länge varit stadens vardag ännu inte till fullo hade bemästrats. Phenom Phen var en stad där vapen under många år varit vanligare än smör. Ett påstående som säkert inte stämde vid tidpunkten för mitt besök. Men alltför stora mängder skjutvapen var fortfarande i cirkulation för att nätterna skulle vara trygga. Den underbetalda polisen var inte mycket till hjälp, de sysselsatte sig främst med att bötfälla (i hopp om en muta) utlänningar för påstådda trafik-förseelser - i vart fall om jag fick tro Lonely Planet.

Eftermiddagen blev mentalt jobbig. Ett besök på museet Tuol Sleng gjordes. Det som innan de röda khmerernas makttillträde 1975 hade varit mellanstadieskola S21. Namnet behölls av de röda när de snart efter sitt intåg gjorde om byggnaderna till ett kombinerat fängelse och tortyrcentral. Ty enligt deras, vridna, idelogi behövdes inga skolor. Barnen skulle istället, tillsammans med resten av befolkningen, odla ris på landsbyggden. En plats för att tvinga fram politiska bekännelser från missnöjda högerelement i befolkningen upplevdes dock som ytterst essensiellt. Efter att vietnameserna drivit bort de röda khemerena från Phnom Penh i slutet av sjuttiotalet gjordes den forna skolan om till ett museum. Där Pol Pots mordiska anhangs sanna natur visades upp för världen.

   
  Initialt, under sextiotalet, var de röda khmererna en kommunistisk gerilla som kämpade mot landets då oerhört korrupta styre med måttlig framgång. Men händelserna i grannlandet Vietnam, där det kommunistiska nord besegrade den amerikanska stormaktens lydstat i söder förändrade situationen drastiskt till deras fördel under första halvan av sjuttiotalet.
 

I och med det vietnamesiska sammanbrottet evakuerade USA alla sina medborgare; soldater, tjänstemän och civila, från hela Indokina - vilket inkluderade Kambodja. Allt stöd från den kapitalistiska stormakten till den korrupta och ineffektiva monarkin i Phenom Phen avbröts i och med att ambassaden stängdes och dess personal dramatiskt hämtades med helikoptrar.

Den spillra till stat som fanns kvar var ingen match för de av kineserna kraftigt understödda röda khemererna. Indokina blev rött, såväl av idologi som av de snart mördades blod.

Pol Pots röda khmererna stod för den renaste och mest fullständiga formen av antiintellektuell bond-kommunism som drabbade mänskligheten på

S21 - en mänsklighetens skamfläck
nittonhundratalet. Ideologin där allt som värderades
 

var att odla så mycket ris som möjligt, på kortast möjliga tid. När den (före detta) USA stödda regimen imploderade 1975 och de röda tågade in i tvåmiljonsstaden Phnom Penh, som fullständiga segrare, proklamerades år noll, en ny början tog sin start.

De röda härskarnas handlingar lät inte vänta på sig. Sin ideologi trogen tvingade de ut alla de större städernas invånare på landsbygden för jordbruksarbete. Och med alla så menade de verkligen alla, med undantag av ett fåtal arbetare i ett par strategiska industrier. För barn, gamla och sjuka gjordes inga undantag, alla marscherades ut på landsbygden för att odla ris. Detta trots att inga förnödenheter eller mediciner fanns vid de upprättade arbetslägrena. Följden blev massvält och död. Att säkerhetskälla den nya ordningens överlevnad blev nästa prioritering för Pol Pot. Nya riktlinjer utfärdades med syfte att finna, och döda, alla med icke ris relaterad utbildning eller som hade haft någon som helst kontakt med utlandet eller utlänningar innan år noll.

 
         
   

Att besitta teoretisk kunskap, behärska främmande språk eller att bara äga ett par glasögon var alla skäll till att bli avrättad under den nya ordningen. Kampuchea skulle renas från det förgångna, alla som hade haft med det gamla att göra skulle utplånas. Landet skulle börja om från början, bokstavligen.

All individualitet förföljdes hänsynslöst till förmån för det kollektiva. Allting skulle göras i grupp. De döda av svält och utrensningar kunde räknas i miljoner. Många på grund av den vridna och inhumana ideologin, men de flesta på grund av ledningens totala inkompetens och oförmåga att sköta landet och dess försörjning; massvälten permanentades. Sällan har glappet mellan teori och resultat varit så stort som i de röda khmerernas Kampuchea, och skapat sådana katastrofala följder för ett helt folk på så kort tid.

 
Några av de som torterades och dödades i jämlikhetens namn
 
 
  De röda khmerernas styre i Kambodja genomgick samma cykel som i princip (nästan) alla kommunistiska regimer genomgick under nittonhundratalet:
 
       
    • Maktövertagande genom väpnad kamp.
• Förtryck och eliminering av motståndare/kompetens.
• Grav misskötsel av ekonomin.
• Interna utrensningar och terrorvälde i jakt på en inre fiende.
• Total ekonomisk kollaps.
• Slutgiltigt fall till följd av aggressivt beteende mot omvärlden.
 
 
 

Men den extremform av kollektivisering som den ideologiska hängivenheten - och Kambodjas relativa litenhet - ledde till att dödscykeln genomdrevs mycket snabbare än hos de andra kommunistiska staterna. Där ledarskapet inte till fullo vågade sätta sin tillit till Marx och Maos profetior på samma avgrundsdjupa sätt som Pol Pots hänsyns-lösa världsförbättrare. Kambodja kom att bli en sjuk ideologis öde i koncentrat.

S21 var till stor del en följd av skede nummer fyra på cykeln, interna utrensningar och terrorvälde i jakt på den interna fienden. Ledarskapet var helt övertygat om att ett omfattande sabotage genomfördes inifrån landet, och partiet, mot de order och riktlinjer som gavs. Varför skulle annars ekonomin och försörjningen fungera så uselt? Det var ju defenitivt inte något fel på den agrokommunistiska iden, som de så noggrant hade lärt sig från tjocka böcker, och sedan förfinat med sin egna intellektuella briljans. Orsaken till de ständigt återkommande misslyckandena med produktionen och distrubutionen av ris måste helt enkelt bero på omfattande förräderi. Följden blev drastiska gallringar av partimedlemmar och andra i beslutandeställning i jakt på potentiella förrädare och CIA agenter.

 
         

De oskyldiga människorna som blev utpekade och misstänkta sändes till S21. Där förhördes och torterades de anklagade tills alla påstådda brott, i detalj, erkändes. Samt att namn nämndes på andra presumtiva medbrottslingar. Allt satt på pränt och noga dokumenterat.

När erkännandet var gjort och pappren arkiverats fördes människorna till en plats utanför Phnom Penh för att mördas. Personerna som hade nämnts som medbrottslingar fördes sedan i sin tur till S21 för att förhöras och pressas på namnen på ytterligare med-brottslingar. Antalet människor som passerade igenom S21 växte snabbt. Likaså högarna med lik. Och förövarnas skuld.

Pol Pot satte själv nivån på rättsäkerheten under den nya ordningen med uttalanden av typen:

 
Där barn en gång lärt sig läsa byggdes primitiva celler
 
     
 

”Hellre att hundra oskyldiga dör än att en förrädare kommer undan”.

Den dödliga dårskapen upphörde först när vietnameserna, efter ständiga gränsprovokationer från de röda khmerernas sida, invaderade Kambodja. En stor del av landet befriades genom en militär blixtkampanj, som blev slutet för Pol Pots människofientliga styre. Dock bet den hårda kärnan av de röda sig fast i Kambodjas nordvästliga djungeltäckta delar. Dårifrån bedrev de gerillakrig mot de vietnamesiska ockupationstrupperna, samt den lydregim trogen Hanoi som upprättades i landet. Striderna, som ytterligare skulle slita sönder ett redan allvarligt sårat land, skulle fortsätta i nästan tjugo år innan Pol Pots röda anhang slutligen krossades.

 

Efter det att vietnameserna intagit Phnom Penh och upptäckt vad som föregick i den före detta skolan S21 beslutades att den omedelbart, i det skick den var, skulle göras om till ett museum. För att visa upp de röda khmerernas sanna ansikte för pressen och världen.

 
Drakoniska regler i S21
 

Den forna skolan bestod av en öppen fyrkant byggnader i tre våningar. I en av byggnaderna hade klassrummen på den nedersta våningen gjorts om till förhörsrum/tortyrkammare. De var tomma med undantag för en naken säng av metall med fastsatta kedjor för att spänna fast de olyckliga. På sängarna låg, använda, batonger av stål. Foton på väggarna visade vilka syner som de vietnamesiska soldaterna möttes av när de trädde innanför murarna. Det var extremt störande, och kladdiga, bilder av djup ondska. In i det absolut sista hade bödlarna forsatt med sitt vidriga hantverk. Nyligen ihjälslagna kroppar hade legat fjättrade vid sängarna i pölar av sitt eget blod när befriarna anlände. Dessa, de sista offren, begravdes i vita kistor av sten på den före detta skolgården.

I en annan byggnad hade väggarna i de forna klassrummen fyllts med de fotografier som de röda tagit på alla nyanlända offer, alla med sitt inskrivningsnummer fastnålat på en liten skylt. Många bilder var på barn och tonåringar, alla nu döda. Totalt passerade sjuttontusen människor genom S21, bara en handfull klarade sig undan med livet i behåll.

Klassrummen på de övre våningarna hade använts till förvaring av fångarna mellan förhören och tortyren. Några för massinternering. Där hade de misstänkta, och i pricip redan dömda, legat fastkedjade på golvet längs med, i väggen fastmurade, metallstänger. Nästan hundra personer hade som mest inhysts i vart och ett av klassrummen. Andra klassrum hade med hjälp av slarvigt murade väggar delats upp i ett flertal små celler. Var och en bara bara med någon kvadratmeters golvyta. Där fångarna kunde skriva ned sina, genom tortyr påtvingade, erkännanden och angivelser.

 

Alla dessa för hand skrivna dokument fanns ännu sparade i S21. Också de röda khemererna bokförde metodiskt sina illdåd och övergrepp, liksom många andra av nittonhundratalets destruktiva regimer.

Några av rummen hade gjorts om till en utställning där i brutala och direkta grafiska bilder förhörsmetoderna demonstrerades tillsammans med beslagtagna dokument om hur S21 hade drivits. Målningarna i kombination med de regler och anvisningar som givits personalen fick det att vända sig i magen. Det var så overkligt att S21 verkligen skulle ha hänt under min egen, oskuldsfulla, levnadstid. Det sista klassrummet var talande, på en vägg hade en karta konstruerats föreställande de rödas Kampuchea. Råmaterialet var skallar och benknotor från människor, floder och sjöar representerades av rött blod.

 
     
 

Att den kommunistiska regim som låg bakom folkmordet, och den systematiska tortyren, hade hyllats av många inflytelserika svenska politiker, journalister och författare är stötande. Att de lät sig förblindas av socialistisk ideologi, kärlek till de röda khmerernas vänner folkrepubliken Kina och sitt hat till USA är ingen ursäkt, varken då eller nu. Varje tänkande människa måste kunna se igenom ideologiernas slöjor för att föreställa sig vad som verkligen händer. Stängda gränser, strikt censur och brist på information är sällan en indikation på att någonting positivt är i görningen.

Lämnade S21 med riktig dålig smak i munnen, kramp i magen, tungt hjärta och med en bok om Pol Pot under armen. Ville genom läsning försöka, även om det var omöjligt, att förstå varför en i Frankrike utbildad småskol-lärare drev sitt land och folk in i den djupaste olycka. Vilken var den fantastiska utopi som han var beredd att

 
Den sanna topografin hos de röda khemerernas Kampuchea
 
 

offra miljontals människoliv och generationers samlade kunskap för? Marx var ett namn som nämndes många gånger i registret längst bak i boken - likaså Maos och Lenins.

Utanför murarna, som löpte runt den gamla skolan och fortfarande var klädda i rostig taggtråd, lekta barn till synes obekymrade av det som jag just hade sett. Livet gick vidare, Pol Pot och de röda misslyckades med att döda Phnom Penh. Åt en skål med biff (mest ben) och nudelsoppa till middag, kunde inte mobilisera mycket aptit.

Gatan utanför mitt fönster var under dagtid l fylld med en ständigt strid ström av motorcyklar och högljudda kambodjaner. Efter klockan åtta, blev det knäpptyst. Natten var fortfarande långt ifrån säker i staden och förståndigt folk höll sig inomhus.

 
31 December 2001
Phnom Penh

De staplade skallarnas plats och en usel årlig avslutning.
 
lev en sen morgon med stekt strimlad biff och pommes frites till brunch. Hade kommit till insikten att biff var bättre än kyckling att beställa i Kambodja. Traditionen att bena ut fågeln innan den tillagades verkade inte riktigt ha slagit igenom. Eller att köttet inte skulle vara rosa, eller rött, när det serverades. Plus att biff var
 
 

väldigt billigt, inte mer än någon dollar eller två.

Klockan elva hade jag bokat en tur till Chrung Ek med resebyrån, kombinerat restaurangen, som var navet i rygg-säcksresenärernas mikrosamhälle i Phnom Penh. För två dollar ingick transport med luftkonditionerad buss, inträde och en guidad tur på området. Skulle inte ha kunnat få det billigare ens om jag hade försöke genomföra arrangemanget på egen hand. Färden tog en halvtimme med en sliten minibuss. Självklart var den utlovade luft-konditionering trasig och den aggressivt körande chauffören spelade skrikig inhemsk musik på den högt uppskruvade stereon.

 
 
   

Cheung Ek, eller som det kallas i folkmun; ”The Killing Fields” - dödens fält. Ett namn, och stigma, som en grupp ängar strax utanför Phnom Penh hade fått efter de röda khmerernas styre. Det var ditt de deklarerade fienderna till folket fördes efter avlagd, påtvingad, bekännelse för att avrättas; slutstationen för de oskyldiga, miss-handlade och torterade människorna från S21. Kropparna placerades sedan i hastigt grävda massgravar.

I anslutning till avrättnings- och gravplatsen fanns en liten kulle, på vars topp ett monument i många våningar hade rests till minne av offren, och deras mördare. På avstånd var monumentet vackert, ja nästan storslaget, med de för Indokina så karakteristiska böjda taken med spetsiga detaljer och kraftiga färger i anslående kombinationer.

På nära håll var den fruktansvärd att skåda. Innanmätet upptogs av en väldig stapel av tomt stirrande dödskallar - åttatusen allt som allt. De kom från de närbelägna massgravarna, som till viss del hade grävts upp av vietnameserna. De grånande skallarna var grupperade efter offrens ålder och kön, de äldsta i botten och barnen högst upp. De röda khmererna inte hade diskriminerat. De mördade var jämnt fördelade mellan män-kvinnor och gammal-ung. Även barn hade bragts om livet vid Chrung Ek, anklagade för något de knappast själva kunde ha förstått. Monumentet var stort och skallarna många.

Runt monumentet låg massgravarna utspridda, utan någon som helst ordning och system. Av etthundratjugonio lokaliserade hade fyrtiotre lämnats orörda. Vid varje utgrävd grav fanns en liten träskylt där antalet

 
Ack så vacker på utsidan...

funna kroppar angavs, de räknades i hundratals; för varje grav.

 
 

I ett gammalt, och av tiden böjt, träd var en liten röd metallkon fastspikad. Ovanför en skylt som förkunnade att de röda khmererna dödade småbarn där. Fötterna greppades och sedan slog de de små huvudena mot metallkonen. Så dog min generation, min årsklass - 1974 - i händerna på de röda i Kambodja.

Det var overkligt att frekventeras med ett så handfast bevis för grymhet på en nivå som är omöjligt att förstå, såväl i det stora perspektivet som i det mindre. Även om en smygande känsla fanns att just det trädet kanske var ett utslag för vietnamesisk propaganda i syfte att ytterligare demonisera sina fiender. Något som i sig inte borde behövas, i vart fall inte efter att ha sett den forna skolan S21.

The killing fields och S21 var väldigt jobbiga

   
Åttatusen tomt stirrande skallar - alla mördade
 
 

besök. Men nödvändiga för att förstå dagens Kambodja och vad som kan hända då utopiska ideologier praktiskt skall tillämpas, till varje pris. Betydelsen av enskilda människors välbefinnande och individualitet får aldrig ignoreras till förmån till något diffust "bättre för alla någongång i framtiden" tänkande. Det är viktigt att komma ihåg - för alla, alltid.

Vid gravarna uppmärksammade oss guiden på en liten lustig växt. När dess blad vidrördes rullades de ihop till små bollar, för att sedan, när handen togs bort, rulla ut igen. Sällan som växter visar upp en sådan aktivitet på individ nivå.

 
 
 
Trädet med den röda metallkonen
 

Området med massgravarna och dödskallemonumentet var avgränsat med tjocka lager taggtråd. Utanför satt offren för minorna, protesfolket, och sträckte tyst in sina händer i hopp om allmosor. Med jämna mellanrum kom en uniformerad vakt och jagade ilsket bort dem. Taggtråden fanns där för att skydda oss besökare från verkligheten, så att vi kunde förfasa oss över världens ondska i ostördhet.

I den av solen väl uppvärmda minibussen, med trasig luftkonditionering, var alla tysta efter besöket. Det kändes helt enkelt inte rätt att påbörja den vanliga ”vart har du varit, var det bra, hur mycket kostade det?” konversationen (som backpackers alltid verbalt dansar med nya bekantskaper längs resandes stig) efter det som vi just hade sett.

Inte blev det mycket bättre av att den späda kvinnliga guiden aktivt försökte övertala gruppen att åka till en närbelägen skjutbana. För en smärre avgift skulle där finnas möjlighet att nyttja massor av moderna eldvapen, allt från

 
 

pistoler och automatgevär till tunga granatgevär. Allting under den kambodjanska armens goda minne och beskydd, ty de tappra gossarna i grönt ägde och drev denna något udda attraktion. Enligt ryktet slängde de in en ko som måltavla för den som var beredd att betala för den tveksamma bonusen.
Ingen i bussen var sugen på den utfärden. Att leka Rambo var inte riktigt vad en normalt funtad person önskade göra efter ett besök på the Killing fields. Trots att guiden entusistiskt gjorde skjutrörelser med händerna och immiterade rösten på en pipig AK- 47a.

Åter till guesthouset rådde strömavbrott, om än bara i just det kvarteret. Ljus och ljud från tv och radioappareter flödade från byggnaderna på andra sidan gatan. Gick till den lokala restaurangen för att läsa bort ett par timmar, i behaglig närhet till kall dryck och en fungerande fläkt.

Gick tillbaks till rummet när det började skymma, bara för att konstatera att strömmen fortfarande inte ville. Killen i receptionen erbjöd istället ett rum på ett annat guesthouse, med samma ägare, som låg ett kvarter bort; ett strömförande kvarter. Efter en snabbt genomförd inspektion av ett elektrifierat och fräscht rum, om än utan fönster, accepterades bytet av logi och ryggsäcken släpades över.
Hamnade på kvällen åter på den lokala restaurangen/resebyrån för en måltid med biff, lök och ris. Fick passet åter, utökat med ett stort färgrant vietnamesiskt visum med många gula stjärnor och mycket rött. Köpte en bussbiljett till Saigon, med avresa tidigt morgonen därpå. Återvände till det nya rummet, bara för att konstatera att strömavbrottet hade nått också dit. Mindre muntert.

Vad göra med resten av kvällen? Som tillika var nyårsafton. Ett faktum som jag initialt hade planerat att ignorera med tanke på den tidiga avresan dagen efter. Men att fira in 2002 själv, i ett kolsvart rum utan fönster, ingick inte i min verklighet. Ett par amerikaner som jag hade mött under dagens tur hade bjudit in mig till en spontan nyårsfest på ett ställe med det passande namnet ”Heart of Darkness”. En anspelning på den hyllade filmen ”Acapolypse Now” som handlade om en fördömd flodförd upp längs Mekong floden i vietnamkrigets skugga. Den nummera klassiska filmen är en Mekong adaptering av en berömd novell med just namnet ”Heart of Darkness” - skriven av polacken Joseph Conrad.
En snabb blick på kartan över Phenom Phen visade att klubben låg bara någon kilometer bort. Valde att gå ditt, orkade inte tjafsa med någon motorcyckeldroska om såväl pris som vilken destination jag egentligen ville till.

Ett riktigt genomuselt beslut visade det sig några hundra meter bort. När jag vandrande ned för en tom mörk gata, dyker plötsligt en person upp några meter framför mig. Viftandes med en pistol. Ett väpnat rån - där jag var offret. Det var bara att stanna och sträcka upp händerna i luften, mer på instinkt än på givet kommando. En scen som jag har sett så många gånger på film och tv att den har blivit slentrian. Men att jag själv skulle hamna i situationen, stå där med uppsträckta händer, hade aldrig fallit mig in. Det var liksom inte sånt som hände mig, jag var ju alltid så försiktig. Den uppkomna situationen var så mycket en karikatyr att det hade varit löjligt, om den inte hade varit så direkt livsfarlig.
Rånaren var betydligt mindre än mig till både längden som kroppshyddan, klädd i mörka jeans, svart tygjacka och en mörk keps som var långt neddragen över ansiktet. Han sade någonting obegripligt med snabb, och verkade det - stressad röst. Antagligen ”ge mig pengarna, annars” på khemer. Samtidigt som han hötte med vapnet i min riktning, utan att direkt sikta. Tror det var en pistol, men det kunde lika gärna ha varit en revolver eller en leksaksdito av plast. Men sannolikheten för att den var såväl autentisk som laddad var skrämmande hög med tanke på platsens något laglösa historik. Det var heller inte läge att anta något annat.
Samtidigt som jag sänkte högerhanden för att ta fram och överlämna plånboken svängde en bil ut på gatan. Och för några ögonblick bländade dess strålkastare rånaren, en grabb på kanske sjutton år. Som fick panik och stack. Kanske trodde han att det vare en polisbil.
Tog ett par ögonblick innan jag fattade vad som hade hänt. Innan jag tog efter den presumtiva rånarens beteende och lade benen på ryggen, dock i motsatt riktning. Slutade inte springa förrän guesthousets relativa trygghet nåddes.

Det var först åter på rummet, dit elektriciteten typiskt nog hade återvänt, som chocken slog mig med full kraft. Skakade lätt och lade mig bara ned på sängen och stirrade upp i taket. Funderandes på vad som just hade hänt, och vad som hade kunnat hända. Tanken på nyårsfesten var borta.
Min tur hade - i ljuset av min enastående dumhet att ta en ensampromenad på nyårsafton i Phnom Penh - varit enorm. I värsta fall hade allt kunnat förloras: pengar, resechecker, VISA kort och passet, eller än värre, livet. Resan hade kunnat ända med förskräckelse och bedrövelse. I bästa fall hade jag bara förlorat min primära plånbok med en smärre summa pengar i. Den bars lättillgängligt i en knäppningsbar byxficka, som förstärkts med en säkerhetsnål som skydd mot ficktjuvar. Mina andra värdesaker bars i ett elastiskt midjebälte, med facket på ryggen - dolt bakom ryggsäcken - istället för på magen som annars är det brukliga.
Mest av allt var jag glad över min egen reaktion. Det hade inte funnits tillstymmelse till att försöka göra dumdristigt motstånd eller obstruera rånaren på något sätt från min sida. Hade istället handlat rationellt, om än fegt, och accepterat att den som hade vapnet bestämde. Även om han var mycket mindre.

 
1 Januari 2002
Phnom Penh - Saigon

Överbefolkad flodövergång, Kabuls lokalisering och kidnappande gumma.
 

ussen till Saigon skulle enligt uppgift avgå redan klockan sju på morgonen, tidigare än vad som är önskvärt på nyårsdagen. Rånförsöket kvällen innan hade inte direkt underlättat nattsömnen. Hade vaknat mer än en gång desorienterad och kallsvettig. Självfallet var avfärden inte punktlig, det fanns gott om tid avsatt för att

 

alla passagerare skulle hinna äta frukost på den till resebyrån hörande restaurangen. Klockan hade hunnit bli mer åtta än sju när minibussen till slut förklarades färdiglastad och redo för avfärd.

Var nöjd och lättad över att lämna Phnom Penh, nyårsafton hade kylt av min relation till staden högst markant. Misstänkte att mitt besök hade kommit i en brytningstid. Då det som varit snabbt var på väg att försvinna och någonting helt nytt var på väg att uppstå; från en sömnig stad i artonhundratalets tempo till en modern jäktad huvudstad i tvåtusentalets anda.

 

Min placering i minibussen var återigen oturlig och obekväm. Trots att jag hade armbågat mig ombord först av alla, vis av tidigare erfarenheter. Men sätet längst fram, som jag hade lagt beslag på, visade sig ha ett ovanligt högt placerat golv (motorn var troligtvis placerad därunder). Fick därför tillbringa resan i någon slags fosterställning med stöd, knäna hamnade vid hakan. Det verkade inte bättre än att jag var dömd till obekväma transporter i Kambodja.

Vad som var obekvämt är förstås ett ytterst relativt begrepp. I jämförelse med de fordon som användes för transport av kambodjaner reste jag i extrem lyxklass. Där pressades tre gånger så många in på halva det utrymme som vi hade till förfogande i minibussen, för att inte tala om hur många man kunde få in sittande på taket, eller som bara fick klänga sig fast på sidorna.

Den otrafikerade puckelpisten till väg
   
 

Vägen var dålig, så det var krypkörning som gällde, dock var den inte lika usel som sträckan mellan Siam Reap och Phnom Penh. Den sydöstra delen av Kambodja var mer tätbefolkad än de områden av landet som jag tidigare hade passerat, fler byggnader, människor och ökad aktivitet vid sidan av vägen. Samt mer trafik; typ tjugo möten i timmen istället för kanske tre i de öde västligare delarna av landet. Mötena bestod nästan enbart av skraltiga motorcyklar av lägre kubik och ett fåtal sönderfallande lastbilar.

Efter tre timmar på en dammig väg var det dags att korsa Mekong floden, som vid platsen för övergången var många hundra meter bred. Bro saknades - det var färja som gällde. Ett tecken på hur illa det var ställt med Kambodjas infrastruktur, då vägen mot Saigon och Vietnam var en av landets främsta transportleder.
Bara en långsam färja användes, som naturligtvis just hade avgått från vår sida av floden. Vi fick vänta i en dryg halvtimme på att den skulle återvända. Ur och inlastningen på motsatt sida tog tid.

 
 
   

En påtvingad paus som inte var helt oangenäm. Möjlighet gavs att sträcka på benen och ta del av det folkvimmel som snabbt uppstod vid den enkla terminalen med väntande människor och kring-vandrande försäljare. Köpte en skivad annans som dröp av söt fruksaft, ett läskande mellanmål.

Om färjan hade gått i skandinaviska vatten skulle den maximalt kanske ha fått frakta åtta personbilar med tillhörande passagerare enligt gällande säkerhets-bestämmelser. Över den mäktiga Mekong var det betydligt fler personer och fordon som lastades på, passagerarna räknades inte i tiotal utan i hundratal. Alla hårt sammanpackade på vart tänkbart och otänkbart utrymme som fanns mer eller mindre tillgängligt.

Överskeppningen företogs i den regionen i världen där sjunkande färjor nästan alltid medförde stora katastrofer och osannolika dödstal relativt de kapsejsade båtarnas

 
På den sprängfyllda färjan såldes räkor
 
 

storlek; förstår varför. Även om färjan klarade den stämningsfulla korsningen också denna gång.

Platsen för lunchstoppet var lika strategiskt rätt som det var lägesmässigt vackert. Den ensamt placerade restaurangen, med en i dollar dyrt prissatt meny, låg mitt ute i ett risfält fyllt med den fuktiga grönska som brukar associeras med Indokina.
Valde stekt fläskkött med ris, en rätt som kocken inte helt lyckades förstöra. Kom att dela bord med ett par svenska killar, alltid trevligt att få prata lite modersmål. Visade sig dock snart att vårat respektive resande drevs av lite olika saker och att våra intressen hade få beröringspunkter. De jagade den perfekta beachen och billiga t-shirts, som de hoppades finna i Vietnam efter ett initialt sökande i Thailand. Själv sökte jag snarare monument över det som varit och tecken på vad som skulle hända i framtiden - samt god mat. Stränder är inte riktigt min grej. Att försöka starta ett samtal om hur världen hade förändrats efter den elfte september föll när jag, efter en mindre monolog om implikationerna av amerikanarnas bombningar i Afghanistan hade på relationen mellan Indien och Kina, fick frågan: - ”Kabul, det ligger i Pakistan va”?

 
       
 

Inte långt därifrån låg gränsen, med en övergång som verkade både eftersatt och bortglömd. Två slitna portaler symboliserandes de bägge staternas begynnande territorium, med en öppen yta av stampad internationell rödfärgad jord mellan - som måste bli ett formligt hav av lera under regnperioden. Tur nog låg denna tropiska mardröm ett antal månader bort.

Den för regionen, och de inblandade ekonomiska systemen (kaos respektive klassisk kommunism), normala mängden byråkrati fanns inrymt i ett par betongbyggnader. Där passagerarna under ett par timmar slussades igenom ett flerstations-system med mycket väntan och ifyllande av papper.

När allt var klart och passet stämplat dirigerades

   
Kambodjansk landsbyggd med kor
 
   

jag till ett litet café på den vietnamesiska sidan av ett par representanter, unga killar med fixarmentalitet, för rese-byrån som skulle sköta den fortsatta transporten till Saigon. Killarnas kunnande i praktisk kapitalism i kombination med mentaliteten hos snåla västerländska backpackers hade dock sina brister. De tvingade gruppen att vänta på caféet i en dryg halvtimme efter att den blivit fulltalig, i hopp om att pengar skulle spenderas. I protest mot att vår tid slösades köpte ingen något, samt att alla kom överens om att bojkotta det hotell som fixarna med största sannolikhet skulle rekommendera när bussen, försenad, skulle komma fram till sin destination.
Minibussen hade lämnats kvar på andra sidan gränsen och en ny buss äntrades. Den var stor och rymlig, resande-komforten vekade kunna föreväntas bli markant bättre i Vietnam än i Kambodja.
Tack och lov.

 
 
 
 
   
    Klockan åtta på kvällen nåddes Saigon. Eller Ho Che Minh staden som är det officiella namnet, som givits till minne av den vitskäggiga nationala ikonen efter Nord Vietnams seger i inbördeskriget. .
Själv är jag fast i historien och föredrar att använda det gamla namnet Saigon. Plus att kommunistiskt omdöpta städer har haft en tendens att reversera tillbaks till sitt ursprungliga namn efter en tid. Möjligtvis med undantag för det sovjetiserade Kaliningrad som ännu håller ut mot det gamla germanska Königsberg.
 
   

Bussen stannade vid Pham Ngu Lao, Saigons alldeles egen version av Koh San road, om än i light version.
En äldre kvinna högg direkt tag i min arm. Tingandes mig för sitt guesthouse - som hon hemskt gärna ville att jag skulle följa med till: - ”Just too look. Best priice in Saigon. Very very cleean. Fresh fruit and cold drinks.” Samtidigt som hon vildsint jagade bort eventuella konkurenter. Då jag föredrog att vara ansatt av en person istället för flera lät jag henne hållas. Om rummet som erbjöds sen inte skulle hålla måttet verkade det finnas gott om andra alternativ.
Mycket entusiastiskt drogs jag genom ett svårorienterat myller av små och trånga gränder fulla med liv. Visade sig att gummans guesthouse bara bestod av ett rum, som dock var rent, rymligt, utrustat med eget våtutrymme och viktigast av allt - en massiv fläkt. För bara fyra dollar natten verkade det vara mer prisvärt än de hotell som fanns listade i Loney Planet. Och att en daglig bricka med exotiska frukter och ett stort glas med fruktig välsmakande dryck ingick gjorde inte dealen sämre.

 
 
 
 

När jag en stunds vila och en snabb dusch senare gick ut för att bekanta mig med grannskapet konstaterades att det bara fanns två rum i lägenheten/guesthouset. Jag bodde i det ena, den gamla damen med tillhörande fem-hövdad familj och hund bodde i det andra. Boendet hade onekligen en hel del karaktär.

Åt en spaghetti bolognese till middag på ett enkelt backpackerställe, skinande rent - men plastigt och karaktärslöst, samtidigt som diverse transportalternativ kollades upp. Efter mycket tänkande, grubblande och nedklottrade kostnadsjämförelser köptes en flygbiljett från Hanoi till Bangkok (Vietnam airlines) med avresedag en månad framåt i tiden. Förhoppningsvis lagom med tid för att se Vietnam från söder till norr utan vare sig jäkt eller dötid. Skulle resplanerena ändras fanns möjlighet att återinlösa den på flygbolagets kontor i Hanoi. Köpte också en så kallad open ticket till Hue för fjorton dollar. Ett oförskämt bra pris för fyra dagslånga bussresor med tillhörande stopp på platser av turistiskt intresse.

Genomförde en kortare kvällspromenad i jakt på en bankomat som fanns markerad på guidebokens karta. Men som trots ett intensivt sökande inte verkade finnas i verkligheten. Fick försöka överleva på de dollar som köptes i Bangkok. Vandrade planlöst runt, utan att bli rånad, och konstaterade att tempot kvällstid var mycket högre i Saigon än i Phnom Penh. Misslyckades vid de första två försöken att återvända till guesthouset i den allt annat än strukturerade ordning som rådde i de ologiska gränderna. Att använda rutmönster och räta linjer vid deras anlägning hade uppenbarligen varit ett okänt koncept.
Hittade till slut tillbaks till min ”familj”, gumman satt ute och väntade på trappan. Stupade snart utmattad i säng, med fläkten snurrandes på full effekt.