Kapitel 24

Absolut Ankor
 
24 December 2001
Bangkok - Siam Reap

Lurad gräns, två berörande män och en grundligt dumpad.
 

lev lite orolig när guesthouset skulle lämnas, receptionisten hävdade bestämt att den senaste natten inte hade betalts. Vilket jag visste att jag hade gjort. Att missa bussen på grund av att slashasarna i receptionen hade dålig koll på sina papper stod inte på min agenda. Var därför inte helt servil till sättet när jag klargjorde

 

min syn på situationen, tidsperspektivet, min hederlighet och det formliga kaos som rådde bakom disken med lösa lappar liggandes överallt; där noteringen om min betalning med största sannolikhet fanns. Det tog skruv och jag kunde moraliskt stärkt gå ut på en Koh san road som ännu inte hade vaknat.
För några korta timmar i gränslandet mellan natt och morgon var den annars pulserande vägstumpen öde och normal, men snart skulle cirkusen åter börja. Men då skulle jag vara långt borta.

En inte alltför välklädd thailändsk kille med långt stripigt hår kom springande längs gatan, ihopsamlandes resenärer till Kambodja. Var och en väntades utanför den resebyrå där de köpt sina biljetter. Uppenbart att alla resebyråer på Khoa san, och det var många, sålde resor med samma organisatör. Vars buss stod tillräckligt många hundra meter bort för att resenärerna med lite mer otympligt bagage skulle ha synpunkter på vad konceptet hämtade vid dörren innebar. De hade säkerligen väntat sig någon typ av fordon, och inte en jäktad liten kille i flipflops, shorts och sliten kamouflage t-shirt. Bussen, när den väl nåddes, var stor och modern, betydligt bättre än vad jag väntat mig då rutten mellan Bangkok och Siam Reap av tradition är ett stråk där bedrägerierna går i kubik. Vi var mindre än tjugo passagerare, så det var gott om plats.

Att komma ut från Bangkoks kaos, gytter och stockningar tog tid, trafiken var ovänlig i sin tröghet. Men efter dryga timmen kunde bussen äntligen komma upp i tvåsiffriga hastigheter.
Var en skön känsla att vara ”on the road” igen, det var ett tag sedan sist. Kilometer skall upplevas genom marknära transport med tillhörande upplevelser, benutrymme, strapatser och visuella belöningar. Inte genom att färdas i en karaktärslös och trång flygplanskropp. Där det roligaste som sker är dålig mat, tråkiga filmer, skralt syresatt luft, begränsad mängd vätska och påföljande huvudvärk. Även om det måste erkännas att det i regel går något snabbare att flyga än att heroiskt kämpa sig fram landledes.
De trettio milen mellan Bangkok och kambodjanska gränsen avverkades snabbt på den välskötta motorvägen. Omgivningarna utgjordes av vattenfyllda risfält och mellanliggande djungelväxtlighet.

Några kilometer innan gränsen stannade bussen vid en restaurang, en ambitiös koja byggd av slanor och stora gröna blad (pittoreskt, och risigt), för att vi passagerare skulle få äta en tidig lunch.
Visade sig snart att mat inte var enda syftet med stoppet. Knappt hade vi hunnit beställa från den begränsada menyn innan ett bord gjordes i ordning för att motta våra visum-ansökningar till Kambodja. Konstigt. Hade tidigare hört att det inte var något problem att skaffa visumet direkt vid gränsen. Samt att det nämnda priset var fem dollar mer än vad den - splitternya - Lonely planet listade. När jag tillsamans med några andra uttryckte tveksamhet fick vi bara, på ett bestämt sätt, reda på att vi måste skaffa visumen vid restaurangen, annars skulle det ta för lång tid vid gränsen och vi missa transporten till Siam Reap.
Fyllde således i blanketterna, lämnade lydigt in passet och betalde motvilligt. Kändes som om jag blev blåst. Men jag, och ingen annan heller för den delen, vågade chansa - så tranportörerna håvade nöjt in sina extra dollars.
Inte helt oväntat var maten dålig (vidbränd kyckling och gammalt ris) och väntetiden på att våra pass skulle förses med visum blev lång, dryga timmen innan bussen fortsatte de få kilometrarna till gränsen. Hade inte varit några som helst problem att vi (passagerarna) fått stoppa i oss maten på en halvtimme, för att sedan på egen hand ha fått fixa visumen vid gränsen. Irriterande att bli blåst.

       

Poipet; ett klangfullt namn för en gränsövergång. Lät i mina öron mer som ett avlägset kloster än en administrativt påtvingad logistisk flaskhals. Inte för att Poipet var mycket till gränsövergång i jäm-förelse med den mellan Turkiet och Iran: inga staket, ingen taggtråd, nästan inga vakter och en strid ström av khmerer och thai som obekymrat passerade gränsen. Andra nationaliteter hän-visades till några barackliknande byggnader på var sida om gränsen för att ta hand om de formaliteter som till gränser hör.

Inte heller denna gång försökte någon korrupt tjänsteman placera droger i min packning eller ställa till med något annat otyg. Som min paranoida hjärna föreställde sig var vardagsmat i dessa trakter. Kanske hade jag låtit mig påverkas väl mycket av lätt rasisitiska amerikanska filmer i sydostasiatisk miljö.

 
Gränsen till Kambodja - en rätt rörig plats
 
 

Gränsen mellan de två länderna bestod av en liten flod, varöver - traditionellt - en gränsbro löpte. En blick vid sidan av bron, ner i floden, tydde på att den mesta varutrafiken flöt över gränsen i stora svarta plastsäckar; smugglingen var intensiv och skedde förvånansvärt öppet.
Det tog knappt två timmar innan gränsbyråkratin var forcerad och jag kunde passera under den triumfbågsliknande struktur som markerade inträdet i Kambodja. Kreationen var passande nog krönt av små kopior av de karakteristiska tornen från Ankor. Var nära, bara några timmar bort, från den plats som jag så gärna har velat besöka under så många år.

I anslutning till de första kambodjanska metrarna var ett par casino wannabees byggda. Tanken var att de skulle attrahera spelsugna från det betydligt mer välmående Thailand. Där hasardspel var förbjudet. De slitna fasaderna och vissnande trädgårdarna signalerade att de inte varit alltför lyckosamma så här långt. Las Vegas puts, glans, exklusivitet, lyx och rikedom var långt borta. Misstänkte dock att de hade framtiden för sig. Casinon och andra verksamheter av dubiös karaktär brukar frodas i gränsområden. Förr eller senare.
På den kambodjanska sidan väntade en minibuss på att köra oss de sista femton milen till Siam Reap. Bussen var långt ifrån av samma standard eller storlek som den vi hade haft i Thailand. Det var precis att alla fick plats på de obekväma sätena i det genomsmutsiga och slitna fordonet. Snart skulle jag emellertid förstå orsaken till både smutsen och minibussens eländiga tillstånd.
Faktum var att fordonet var bättre än vad jag hade väntat mig. Bara några månader tidigare hade sträckan mellan gränsen och Siam Reap enbart trafikerats med grova pickupplastbilar - då vägen bedömts som alltför dålig för andra fordon.

 
     
Kom under gränspasseringen att prata med två amerikanskor i tjugoårsåldern, av asiatiskt ursprung, men födda och uppväxta i det soliga Kalifornien. I sitt beteende var de själva arketypen för den turnerande amerikanska arrogansen av oupplyst art: högljudda, oförstående för byråkrati/köer (kanske en positiv egenskap), kulturellt osensitiv klädsel (shorts och linnen), slaviskt följande Lonely Planet, livrädda för att förlora en dollar eller två i någon scam, allmänt okunniga och genuint oförstående för att det fanns andra tolkningar av världen än deras egen. De hade också ett väl
 
  utvecklat ”vi mot dom” tänkande i sitt förhållande till alla som inte tillhörde backpackerstammen. Dock var de som nästan alla amerikaner extremt lättpratade och utrustade med en beundransvärd spontanitet och livsglädje.  
  Amerikanskorna försökte snart organisera att alla på bussen skulle agera som en grupp vid ankomsten till Siam Reap. Målet var en starkare gemensam förhandlingsposition när det gällde priset på hotellrum. Var inte alltför entusiastisk, ville själv välja vart jag skulle bo, och vad betala, utan att binda mig för något som två - inte alltför erfarna amerikanskor - förhandlat fram. En åsikt som delades med resten av bussen. Flickorna från Kalifornien surade resten av vägen.  
 
   

Landskapet som vi åkte igenom, på en usel och dammig väg - därav fordonets misserabla skick, var rätt tomt. Få och enkla byggnader samt mycket öppna fält. På några odlades ris, de flesta verkade dock vara obrukade, eller användes för logering av friströvande kor.

Det var svårt att tänka sig att det natursköna och stillsamma landskapet var överstrött med dödliga och lemlästande minor. De små dödspaketen var en rest från nästan tjugo år av konstant och överbrutaliserat kambodjanskt inbördeskrig. Landets kor fungerade som en primitiv form av minröjning.

Trots att minibussen inte passerade mycket bebyggelse blockerades vägen flera gånger av vägspärrar som ömsom polisen och ömsom militären opererade. Chauffören var van, stack

 
På minor bördigt land
 
 

snabbt en sedel i handen på det lokala befälet och färden kunde fortsätta. Också ett sätt att finansiera att eventuell lag och ordning upprätthölls.

Ett onödigt långt stopp gjordes vid ett café inrymt i en kal betongbyggnad. Tanken var väl att vi, passagerarna, skulle handla deras överprissatta produkter av ren uttråkning om vi bara tvangs rasta tillräckligt länge utanför. Efter en halvtimmes stensparkande väntan tvingades chauffören att fortsätta, vilket han gjorde ytterst motvilligt. Vi hade uppenbarligen inte spenderat tillräckligt med pengar för att få lämna platsen. Det var först när en australiensare gjorde väldigt klart att han kunde, och skulle, köra minibussen till Siam Reap på egen hand om inte chauffören omedelbart drog om startnyckeln och trampade på gasen.

 
 

Måste erkänna att jag hyser en viss beundran för de driftiga individerna som låg bakom transportruljansen mellan Bangkok och Siam Reap. De visste verkligen hur de skulle tjäna maximalt med pengar - utöver det lågt satta biljettpriset som lockade de resande i första läget. När passagerarna väl var på bussen, då var det bara att börja lura och pungslå dem. Likt slipade bilförsäljare; som gör en god förtjänst på att kränga de dyra tillbehören istället för bilen i sig.

Ett något udda sammanträffande uppdagades bak i bussen. De bägge killarna som liksom mig satt ihopträngda där visade sig, oberoende av varandra, vara utbildade massageterapeuter. Vad var sannolikheten för det? Det är trots allt inte direkt ett jättevanligt yrke, i vart fall inte bland män. Bägge reste liksom jag på egen hand, en var från England, den andre från Frankrike. Men de kom överens för det.

Solnedgången var någonting alldeles extra när solskivan, rödare än röd, skapade minnesvärda ljuseffekter då den formligen rasade ned bakom de speglande risfälten. Ekvatorn var nära, och Nordens långa ljusa kvällar många hundra mil bort.
Kom att tänka på att det var julafton. Ett faktum som inte hade slagit mig tidigare under dagen. Det var onekligen svårt att finna ”rätt” julstämning på bedragardrivna bussar mellan Bangkok och Siam Reap i en tomte- och snölös del av världen. Särskilt sittandes mellan två massageterapeuter som med stor inlevelse disskuterade olika tekniker att klämma, knåda och nypa andra människors armar, ryggar och ben.

Bussen kom fram till Siam Reap först klockan åtta på kvällen, betydligt senare än vad som hade annonserats. Men så gick det till i den delen av världen, tidsoptimismen soppar mattan med västerlandets tidspessimism.
Alla kördes till ett guesthouse en bit utanför själva huvudorten - stället hade betalt chauffören för denna ickeservice. Det visade sig dock att guesthouset var helt nybyggt. Det hade öppnats ett par veckor tidigare och var fräscht, kliniskt rent och begåvat med entusiastisk personal. Prisnivån var också attraktiv i relation till kvalitén på rummen som erbjöds. Bara fyra dollar per natt för ett stort rum med fönster, egen toalett och dusch var i mitt tycke ett utmärkt deal. Särskilt som det fanns en tillhörande liten trädgård med en enklare restaurang som naturlig samlingspunkt.

Problemet var att fler personer tyckte att det var en bra deal än det fanns lediga rum, varpå oreda uppstod. Den tjugoåriga killen som var chef för guesthouset hade inte direkt koll på läget när han friskt, och med ett stort glittrande leende, lovade bort betydligt mer än vad som fanns tillgängligt. Guesthouset var som sagt var nytt, och killan hade inte mycket till erfarenhet. Mitt i allt kaoset genomförde de amerikanska tjejerna en högljud kampanj för att sänka sitt rumspris. Inte för att de tyckte att login var dyr, utan bara för att en ryggsäcksresenär alltid skulle pruta enligt deras sätt att se det. De hade inte riktig förstått att det inte fanns rum till alla, och att deras förhandlingsposition inte var särskilt god. För att lösa rumsbristen blev jag tillfrågad om det var okey att dela rum med någon annan under första natten, och få ett eget dagen efter, då flera skulle bli lediga. Var inget större problem för mig, skulle om inte annat spara ett par dollar. Först verkade det som om jag parades ihop med en japan, men hamnade till slut med en rundlagd holländare med en stor röd mustasch.
Amerikanskorna blev upprörda när det visade sig att det inte fanns något rum över till dem. De förstod inte riktigt att de hade missat chansen när de stod och tjafsade om priset under tiden som vi andra flyttade in i de sängar som fanns tillgängliga.

Beställde en liten stek med strips till middag. Inte direkt någon höjdare, men vad kan man förvänta sig för femton kronor? Innan jag hade yttrat många ord började holländaren dra sitt livs historia. Han hade jobbat för ett stort tyskt elektronikföretag med att åka runt i världen och licensierat legotillverkning av deras produkter, samt bli mutad på allehanda sätt. Men hade slutat från jobbet, och tagit ett break i tillvaron, när hans fru tagit deras barn och lämnat honom för en annan kvinna. Vilket av naturliga skäl hade varit en chock. Det var den typen av berättelse som man sitter igenom, gapande som ett fån, utan att kunna komma med några som helst inflikningar eller uppmuntrande kommentarer.
Annars var holländaren mest förvånad över hur svenskar kunde sälja sina fantastiska rödmålade trähus, ute i de djupa skogarnas rogivande lugn, för nästan ingenting. Jag försökte förklarar varför den typen av isolerat glesbygdsboende inte var optimalt för alla svenskar året om, särskilt inte under den mörka vinterns hemskheter. Inte riktigt den typ av konversation som jag hade förväntat mig på en julafton.

 
25 December 2001
Siam Reap (Ankor Wat)

På två hjul genom djungelindränkta myter av sten, uppåt för ljus nedgång och försenad julfest med geografisk prägel.
 

rukostens innehåll visade att jag kommit in i det asiatiska baguettebältet; ett nybakat långbröd, mjukost och en äkta amerikansk Cola. Den lilla glada hotellchefen tilldelade mig en av killarna som jobbade på guesthouset, med tillhörande motorcyckel, som chaufför under de närmaste dagarna.

 

Ruinområdet som går under samlingsnamnet Ankor Wat är på tok för utspritt för att kunna beses till fots. Avstånden mäts i kilometer, och inte meter, hur många ruinområden kan man säga det om? Infrastrukturen runt templen var för dålig för att tillåta andra transportmedel än små hundrakubikare till motorcyklar. I vart fall inte vid besök hos de mer avlägset belägna delarna.
Min motorcykelschaufför för de närmaste dagarna hette Rang. Han var nästan lika lång som mig, vilket gjorde honom klart över medellängd enligt de lokala förhållandena. Khmererna är inte ett särskilt storväxt folk. För sex dollar om dagen skulle han köra mig till, och runt bland, Ankors tempel; och om jag så önskade, Siam Reaps omgivningar.

Det var första gången på flera år som jag åkte bak på en motorcykel. Nervös. Visade sig dock vara en mycket mindre instabil upplevelse än vad jag hade trott i förväg. Även om det tog ett par oroliga svängar innan kurvtagnings-tekniken satt där. Hemligheten som passagerare var att luta med motorcykeln, inte emot den.
Hade inte haft någon tid att sätta mig in i Ankors historia mer än flyktigt, eller att planera mitt besök. En grov-planering var en nödvändighet. Ankor är alltför vidsträckt och templen tillräckligt många, för att en korttidsturist behövde en plan för att få ut något av besöket. Rang hade dock ett förslag på en lämplig förstadagsrunda för en tredagsbesökare. Det passade mig utmärkt och han fick leda.

   

Åtta kilometers färd på nyasfalterad väg senare köptes ett tredagars pass, komplett med fotografi. Det gav mig rätt att besöka alla Ankors tempel och ruiner under den stipulerade tidsperioden. Priset var högt, fyrtio dollar. En förmögenhet i kambodjanska termer, tio gånger mer än vad jag betalade för mitt rum och åtta gånger mer än vad Rang, med motorcyckel, tjänade på en dag.

Om jag hade vetat att pengarna gick till återuppbyggnaden av det av krig och kommunism förstörda Kambodja, eller till bevarandet och restaurerandet av Ankor skulle det höga inträdet ha upplevts som okey, ja till och med bra. Men försäljningen av besökspassen sker i ett stort

 
 

internationellt företags regi, ett företag som också lägger beslag på en stor del av intäkterna. En bra boost för deras resultaträkning, men inget som byggde skolor och sjukhus i ett behövande Kambodja. Rätten att hantera biljett-försäljningen hade det multinationella bolaget förhandlat sig till från någon av Kambodjas, och kanske inte helt omutbara, ledare under det för landet instabila nittiotalet.
Det var en tragedi att inte alla intäkter från templen skulle komma det kambodjanska folket till godo, utan att först ordentligt skummas av ett multionationellt bolag. Ett företag vars intresse för nationella symboler och världsarv nog kunde tänkas var strikt kortsiktigt monetära.

Ankor Wat har kommit att bli det gängse samlingsnamnet för de nästan hundra tempel som ligger utsprida i ett vidsträckt område norr om Siam Reap. Namnet har adopterats från det största och mest omfattande templet, som heter just Ankor Wat. Alla uppfördes under khmerrikets storhetstid, som varade under de fem seklen mellan åttahundratalet och trettonhundratalet. Alltså samtidigt som Europa sysselsatte sig med medeltid, turnerande vikingar, korståg och digerdöd.

Tempelklustret Ankor är ett av världens absolut främsta arkeologiska monument och kan betraktas som själva definitionen på ett världsarv. Ett besök där var ett av de främsta skälen för mig att resa i Asien. Under de före-gående tio åren hade jag känt en stark dragning till det så mystiska och avlägsna Ankor, gömt i tät djungel och vaktat av rabiata röda khmerer. En beväpnad rest från en tid av destruktiv röd galenskap som alltför gärna försökte göra världen bättre genom att döda alla som inte ville genomföra denna radikala förändring på samma sätt som dem. Att vara där, och med ett besökspass i handen, var stort.

 
 
   

En gång i tiden hade ett mäktigt khemerrike av hinduisk tro haft sin huvudstad där. Riket sträckte sig över det som idag är Kambodja, norra Thailand, södra Vietnam och valda delar av Laos i norr. Antalet invånare var för den epoken enormt, det antas att många hundratusen människor hade bott där med en enväldig kung och ett domderande prästerskap. Det kan mycket väl då ha varit världens största stad. Ankor kunde blomstra till följd av ett avancerat och effektivt bevattningssystem, bördig jord och hög arbets-disciplin.

För att befolkningen skulle göra något konstruktivt mellan skördarna bedrevs ett frenetiskt byggande av stora stentempel för att hylla de många hinduiska gudarna. Samma principiela fenomen som vissa forskare tror ligger bakom Egyptens pyramider - stora av de styrande organiserade

 
Ingången till Ankor Thom
 
 

arbetsmarknadsprojekt under perioder med begränsade sysselsättningsmöjligheter i jordbruket.

 
  Några tempel byggdes i själva staden, men de flesta utanför. I Ankor var det endast gudarnas hus som tilläts att byggas i sten, resten av befolkningen - inklusive kungen - fick nöja sig med boningar av trä. Och då träbyggnader gick snabbt och enkelt att konstruera medförde det, till prästernas stora lycka, att mer tid fanns för befolkningen att bygga tempel.  
 

Av pragmatiska skäl tilläts dock att en ansenlig stadsmur konstruerades i sten. Det thailänska grannfolket i väst hade nämligen visa tendenser åt det krigiska hållet, för att inte tala om vietnameserna österut. Inte för att muren hjälpte i det långa loppet.

Riket och Ankors storhetstid bröts. Segerrika thailänska invasionsarméer blev en plåga, Ankor brändes, välståndet plundrat och de heliga korna middag. När maktstrukturerna slogs i bitar upphörde också underhållet av bevattnings-systemen, som snart slammade igen, med minskade risskördar och hungersnöd som följd. Den negativa spiralen var inledd, och skulle det visa sig, vara obromsbar. De återkommande invasionerna, i kombination med det havererade jordbruket, innebar den levande staden Ankors undergång. Den övergavs allteftersom av invånarna och platsen togs snart över av den aggresivt växande djungeln. Åren gick, och Ankor glömdes bort.

 
 
 

Officiellt återupptäcktes inte staden förrän i mitten på artonhundratalet; när en grupp fransmän råkade ”snubbla” över Ankor då de undersökte Mekong flodens eventuella farbarhet för större fartyg. (Det var den inte).

Några av djungelvegetation nästan helt täckta tempel befolkades visserligen av buddistiska munkar (som hade adopterat de tidigare hinduiska byggnaderna). Men då dessa munkar var till hudfärgen gula räknades de lika litet som de bruna indiska handelsmän som regelbundet hade besökt platsen, och berättat om den i sitt hemland. Grodätarna kunde därför ärligen, efter den tidens rasistiska kulturbedömningslagar, beteckna sig som Ankors riktiga upptäckare.

Fransmännen hade då några år tidigare - med kanoner - deklarerat att hela Indokina stod under

   
Den gröna vallgraven med sina förstenade vakter
 
 

franskt styre. Oberoende av vad de som bodde där tyckte om saken; en handling i sann kolonial anda.

Ett par år efter ”upptäckten” initierades ett omfattande arbete med att rensa templen från djungel, dokumentera dem och i vissa fall restaurera de av grönskan skadade byggnaderna. Ett arbete som sedan dess nästan har fortgått kontinuerligt, och som vid dags dato är långt ifrån avslutat.
Från mitten av sjuttiotalet tills slutet av nittiotalet kontrollerade de kultur, historie och människofientliga röda khmererna Ankor Wat och de omkringliggande områdena (inklusive Siam Reap). Allt vetenskapligt arbete låg under perioden nere, inga utländska besökare kom levande därifrån (undantag den duperade Jan Myrdal) och alla av fransmännen i arkeologi utbildade khmerer mördades då de röda förberedde sin nya, okunniga, sköna värld.

Först 1997 blev de röda khemererna slagna och fördrivna från nordöstra Kambodja. Åter öppnandes Ankor för arkeologer och pionjärturister att besöka. Och för varje år därefter hade turismen ökat explosionsartat, och alla var överens om att det bara var början. Men i samband med den dramatiska utvecklingen av turistindustrin hade det fötts en rädsla för de eventuella framtida skador som den ständigt ökande turistinvasionen kunde komma att medföra på de nästan tusenåriga byggnaderna ute i djungeln. Röster har höjts för att begränsa besökarnas möjlighet att fritt ströva omkring bland templen, och därmed minska slitaget.

 
 
   

Mitt besök kom att ske i något av en andnings-paus för templen och turistindustrin. Händelserna den elfte september hade haft en kraftigt dämpande effekt på turismen också där. Ankor hade inte haft så få besökare under de senaste fem åren, enligt Rangs högst subjektiva bedömning. Tur för mig, men otur för Siam Reap och dess av turistdollar absorberande invånare. Tidpunkten för ett besök var optimalt. Det var inte utan att jag var exalterad.

Ankor Thom, resterna av den forna mur-omgärdade huvudstaden, var enligt Rang den bästa platsen att börja på. Ingången var som hämtad från vilken äventyrsfantasi som helst. En ordentlig vattenfylld vallgrav, täckt av ett själv-lysande grönt lager med vattenväxter. Bron däröver kantades av långa rader med korpulenta fantasifoster till statyer. Av det förvridna stuk som

 
Bayoun - beviset på att det var khemerer som bodde på påskön
ibland dyker upp som dekorationer i Bamses tecknade äventyr och andra inte helt realistiska verkligheter.

Muren var åtta meter hög, märkt av tidens tand, thailänska vapen och det fuktiga klimatet. En port krönt med tre stenansikten i jätteformat, med tillhörande torn som huvudbonader, ledde genom muren. Porten var en av fyra symmetriskt placerade i de olika vädersträckan på den helt kvadratiska muren, total omkrets tolv kilometer. Som referens kan nämnas att Visbys distinkta ringmur har en sträckning på fem kilometer.

Passade på att köpa en guidebok om templen; späckad med kartor och historik. Precis vad jag behövde. Att copyright lagarna ännu inte fått fäste i Kambodja var tydligt när jag bara behövde betala tre dollar för en hundra-femtio sidig bok fylld med färgfoton. Pirattryck.
Disciplinen på försäljarna var stark. Månglarna var inskränkta till vissa begränsade zoner där de kunde försöka kränga sina varor till besökande turister. Enligt Rang blev de bötfällda, och avstängda från samtliga tempel, om de inte respekterade zonerna. Ett utmärkt initiativ som innebar att besökarna kunde avnjuta Ankors mysterium utan att ständigt bli trakasserade. Något för den rasistiska indiska monumentvårdande myndigheten att ta efter.

 
 

Innanför muren var det en påträngande och kompakt djungel som vägen skar fram igenom. Upprepade plundringar, bränder och århundraden av biologi hade utplånat varje spår av mänskliga boningar och verksamheter.

Belägen i brytningspunkten mellan de fyra ingångarna i stadsmuren låg en för de som borde veta (arkeologer etc.) svårförklarlig sten-konstruktion/monument/tempel/byggnad. Bayoun, som det kallas, är en stor ordnad stenkonstruktion i flera våningar. Utrustad med femtiofyra toppiga torn av hinduisk modell, dekorerade med nästan tvåhundra uthuggna ansikten i jätteformat; alla flera meter höga och med svårtydbara leenden i den gråblå stenen.

Spenderade en timme vandrande runt i det arkeologiskt svårförklarliga, som var betydligt mer

   
Ansikten av sten
 
  omfattande än vad det såg ut som från avstånd. Det var som om alla Påsköns statyer kombinerades med Mona Lisas leende användes som byggnadselement i en borg kombinerad pyramid som placerats mitt ute i djungeln. Längs väggarna fanns en dryg kilometer med underbart detaljerade reliefer uthuggna ur stenen. De föreställade centrala motiv och händelser ur khmerrikets historia, typ fälttåg, dagligt liv och tillbedjan till lingam.  
 
   

Invid Bayoun låg en annan lika svårförklarlig av människor staplad hög med sten, Bouphon. Dock vid mitt besök avstängd och vederbörligt dold bakom höga ogenomträngliga av-spärrningar för att skydda det omfattande restaureringsarbete som där pågick. Allt som var synligt var toppen av en stor lyftkran, så Bouphon bevarade sitt mysterium för mig.

Begrep inte riktigt varför området där restaureringen pågick var tvunget att göras osynligt från omgivningen. Genomfördes arbetet på ett sådant sätt att det inte tålde granskande och nyfikna blickar?

I närområdet låg en stor öppen yta som rensats på vegetation, det som en gång varit torget i Ankor, stadens centrala träffpunkt. En yta som numera utnyttjades för PR-skapande ceremonier

 
Utsökta relifer täckte många av Bayouns väggar
 
 

och helikopterlandningsplats då högdjur blixtbesökte området för ”photo ops”. Platsen var stor, grön, luftig och en behaglig omväxling från den klaustrofobiska djungeln.

Det kungliga palatset hade stått precis bredvid den öppna platsen när Ankor levde. Hur det hade kunnat avgöras var för mig en gåta. Allt som fanns på den anvisade platsen var träd, buskar och en grupp med vattenfyllda groppar. De sistnämnda fungerade som badbassänger för några vilt lekande och skrattande barn.

 
     
   
Restaurering av ett litet dussintempel
 
 
Restaurering har pågått

På kartan var det markerat att det skulle finnas ett par till intressanta objekt på gångavstånd en bit in i djungeln. Hittade en liten stig och mötte snart anblicken av en stor, kompakt trappstegspyramid i gråsten, i stilen inte olik Maya indianernas kreationer i Mexico.

Självklart skulle den bestigas enligt principen bakom maximering av turistisk upplevelse medelst förflyttning uppåt. Trapporna var branta, lutningen påminde mer om en stege än en trappa; och att trappstegen var

max tio centimeter breda gjorde inte uppstigningen lättare. Undrade hur många brutna turistben de hade i Ankor under ett år? Och hur många de kommer att få när turistströmmarna nått de episka proportioner som förutspås för framtiden. Siam Reap kommer nog att bli en lika het plats för läkare som specialiserat sig på frakturer som alperna under skidsäsongen. Så smala och branta var alla de av de gamla khemerena skapada trappstegen vid Ankors många, och ofta höga, tempel.

Satte mig bekvämt tillrätta på toppen av pyramiden; likt ett annat budgetorakel. Bläddrandes i min nyinköpta bok för att få en bättre uppfattning om Ankor, och hur jag bäst skulle kunna systematisera min upplevelse av detta arkeologiska paradis. Hade blivit virrig av alla fantastiska intryck under de senaste timmarna. Ville ha bättre kontroll. Plus att lite bakgrund och historik aldrig är fel för att få djup i ett besök.
 
   

Innanför de forna stadsmurarna fanns ett buddistiskt kloster som drog stämmningsmässig nytta av den speciella omgivningen. Dess byggnader var enkla hyddkonstruktioner av trä och blad oregelbundet placerade runt en stor Buddhastaty. Den i sten lugna var draperad med nyplockade blommor och dekorerad med brinnande joss stickor. Såg ett fåtal orangeklädda munkar som satt och pratade vid en av hyddorna, annars var klostret helt tomt.

Kände mig lite out of place så jag fortsatte längre in i djungeln för att ta del av effekten av tusen års ohejdad natur på ett litet stentempel. Ett stort träd hade växt upp på dess tak, med rötter och allt. I vanliga fall brukar människans konstruktioner tukta naturen, i Ankor var det tydligt att fick bara århundradena passera blev för-hållandet det omvända. Naturen vinner, i vart fall mot medeltidsarkitektur.

 
Även där satt han fridfullt
 
 

Vandrade runt i skogen, en gång staden, mediterandes över vad som en gång varit och alltings slutgiltiga förgänglighet. Undrar om någon fantasifull invånare i det dåtida Ankor hade föreställt sig att en främmande blekhyad nordman skulle lufsa omkring på samma plats som den då blomstrande staden, fyrtio generationer senare, i ensamhet och omgiven av tät djungel.

Invid Bayoun fanns en lång rad med enkla matställen byggda av slanor och torkad sly, alla desperata efter kunder. Gick till hyddan som Rang pekade ut. Gissar att han fick lite kommission för det, men den stekta kycklingen med ris mättade och gav ny energi.
Efter några minuters motorcykelfärd kom vi till Ta Keo, ytterligare ett pyramidtempel, fast större än det första. Från toppen, femtio meter över marken, kom den ambitösa turisten ovanför de högsta träden och den kompakta djungelgrönskan. Var fascinerande att se hur jämnhögt djungeltaket var, det var som om någon jätte gått över trädtopparna med en enorm motorsåg; alla kronorna verkade ligga på exakt samma höjd. Himlen var mjukt blå och kameran gick varm.

 
       
 

Rang körde mig till flera tempel under efter-middagen. Några var pyramider med varierande höjd, storlek på topplattformen och antal hinduiska torn högst upp. Andra påminde mer om templen i Kahjuraho (små och trånga med en lingam i mitten), men utan de avancerade dekorationerna som utmärkte de indiska.

Vid ett av dem mötte jag de två amerikanskorna (som hördes långt innan de var synliga) från bussen dagen innan . De ljudliga hade inte haft några problem att hitta ett annat rum efter att ha tjafsat bort möjligheten på det första guesthouset. Eller som de valde att titulera det: ”that awful place with the evil manager ”.

Bägge var mäkta belåtna över att bara betala tre dollar per natt för sitt boende. Och ville gärna

   
De gamla khemerernas tolkning av konceptet stympad stenpyramid
 
 

implicera att jag gjort fel när en halvtimme inte hade spenderats till att förhandla om priset på det redan rimligt prissatta rummet kvällen innan. Ankor var de inte särskilt imponerade av, mest en massa sten. Undrade tyst vad de hade väntat sig. Disneyland?

Skymningen närmade sig och vi åkte till den enda kullen av storlek i området. Grejen var att där som turist beskåda solnedgången - denna universella turistmagnet - från det tempel som byggts på dess topp. Det fanns två vägar och sätt att ta sig upp. Antingen på ryggen av en elefant, ett dyrt nöje som främst riktade sig till japanska paketresenärer. Eller det billigare alternativet, promenad längs en lerig och av rötter hårt genombruten stig. Som var väl brant för att den skulle vara bekväm att nyttja efter en dag bland Ankors underverk.

 
 
   

Självfallet var jag snål och valde förflyttning till fots uppför stigen. Höjden såg vid foten ut som en kulle, och en lantmätare skulle med största sannolikhet göra samma klassificering utifrån dess relativa höjd, men den kändes onekligen mer som ett berg när den bestegs.

Det var gott om tid till solnedgången. Så det fanns tid att i lugn och ro undersöka templet, som var i sig tämligen ordinärt, på toppen och beundra utsikten i alla fyra vädersträckan. Sikten var fri och den tidiga kvällen förföriskt vacker.

I söder skymtades det berömda huvudtemplet som gett namn till hela området, Ankor Wat. Hade, på Rangs inrådan, valt att skjuta upp det besöket till till min sista dag i Siam Reap. Har alltid varit en stor anhängare av spara det bästa till sist principen, om det så gäller påsar med

 
Vägen upp till det högsta templet
 

smågodis eller storslagna arkeologiska lämningar, så förslaget passade mig utmärkt.

I väster skådades den nästan trettio kvadratkilometer stora sjön, av människor en gång skapad, vars blotta existens är ett stort mysterium för alla de som producerat teorier, och det är många, om Ankors strikta geometri. I öster fanns en likadan sjö, skapandes ett symetriskt mönster kring Ankor Thom. De uppenbart mycket genomtänka placeringarna har skapat spekulationer om att sjöarnas existens, regelbundna former och exakta positioner handlade om en gigantisk religiös symbol på landskapsnivå. Andra lärda hävdar att de konstgjorda sjöarna hade fungerat som väldiga dammar för att föda upp fisk i, eller som övningsplats för marina krigsoperationer (långsökt alternativ enligt min mening). Själv misstänker jag att de haft en central roll i det bevattningssystem som var själva källan till Ankors välstånd - även om det finns många bokligt skolade experter som påstår att det inte var så.

 
 
 

I de andra riktningarna var det en oändlig grön, kompakt djungel som bredde ut sig hela vägen till den fjärran horisonten. Vackert. Och tanken att djungeln nedanför var fylld med åldriga tempel, några ensamma tigrar, exotisk flora, biologisk mångfald och eventuellt också dolda baser för de röda khemerernas sista jagade rester stimulerade de mer äventyrliga delarna av min fantasi. De eventuellt sista röda var också anledningen varför det inte ansågs var läge att stanna kvar ute vid templen efter mörkrets inbrott.

Allt eftersom solen, med allt högre hastighet, närmade sig horisonten ökade strömmen av turister upp på kullen (berget). De var många fler än vad jag trodde hade vistats på Ankor området under dagen. Hade inte sett många andra besökare, kanske skymtat en eller två bland templen, men långt ifrån den hord som till

   
Djungeln runt Ankor rymmer så oändligt mycket
 

kvällningen strömmade upp på kullen. Vart kom alla dessa människor ifrån? Det var först då som jag verkligen förstod hur stort området verkligen var, hur många tempel som det fanns och hur lätt det var för Ankor att svälja stora mängder med besökare.

När den klockrena röda solnedgången inträffade var tempelkullen ett tjattrande apberg, fyllt med fotograferande och beundrande turister. Undrade hur det såg ut på kullens topp kvällarna innan Osama Bin Laden skrev in sig själv i världshistorien, och hur det kommer att se ut om några år; ingen rolig tanke.

 
     
   

Att i mörkret ta sig ned för den leriga, och med slingriga och solida rötter överströdda stigen, var ett äventyr i sig. Gick an för dem som liksom jag hade stadiga skor och hyfsat mörkerseende, betydligt mer struligt blev det för besökare beklädda med hala sandaler eller flip-flops, de föll gång efter annan.

Åter på marknivå verkade det stört omöjligt att hitta Rang med motorcykel. Det tedde sig som om hela Siam Reaps motorcykelspopulation, och den var stor, hade årsmöte vid kullens fot. Och alla chaufförerna såg förvillande lika ut. Tur nog stack min egen person ut tillräckligt mycket för att Rang skulle kunna lokalisera mig utan att alltför mycket tid gick till spillo.

Åter till guesthouset hade den kortväxta managern med personal dukat ett stort bord på

 
Mörkret faller över Kambodja - denna gång temporärt
 
  gården, en julfest hade planerats för alla gäster. Min, och de flesta andra gästernas fråga, om hur mycket deltagande skulle kosta besvarades bara med ett stort leende från managern och ett entusiastiskt: - ”Free, everything is free! Merry Christmas everybody! Big Merry Christmas party on the house! You pay nothing!”.  
 

Trots detta passionerade och klargörande svar från pojken som bestämde var det med viss misstänksamhet som vi bänkade oss. Indoktrinerade som vi alla var om de många oärliga metoder som fanns för turistinstitutioner, som guesthouses, att lura godtrogna resenärer på pengar. En fest utan nota verkade lite för bra för att vara sant i en cynikers ögon. Men efter ett tag var det uppenbart att julfesten verkligen var genuin och stämningen var snart på topp, särskilt när också drickat var på huset.

Mat dukades fram i form av stora fat med strimlad starkt kryddad biff, som smakade utsökt. Det var den bästa måltiden jag hade ätit sedan Nepal lämnades. Någon riktig julstämning ville dock inte riktigt infinna sig. Dels på grund av den udda platsen och det heta klimatet, dels för att det ur svensk synvinkel var en dag för sent. Julen är julafton, de andra rödmarkerade dagarna är bara hangarounds utan direkt eget egenvärde. I vart fall i min bok.
Den krullhåriga killen som satt bredvid mig hade ännu svårare att relatera till festligheterna, judisk New York bo som han var. Visade sig, mot all sannolikhet, att också han jobbade som massageterapeut. Fick mig att undra om det var någon slags konspiration som pågick runt omkring mig. Oddsen för att jag skall stöta på tre stycken personer med denna för män något udda proffession tedde sig orimligt, särskilt i Kambodja av alla platser. Amerikanen var lika förvånad som jag, varpå hypotesen om något slags internationellt knådningskonvent för manliga massage-terapeuter i Ankors skugga kunde avskrivas, i vart fall för stunden.

Personalen gjorde sitt yttersta för att vi skulle trivas och att festen skulle bli minnesvärd. Att beskriva dem som överglada var ingen underdrift. De vill så gärna att sitt guesthouse skulle vara det bästa - och bli omnämnt med positiva ordalag i någon av de stora guideböckerna.
Kvällen innan hade jag reagerat på att att alla som jobbade där var så unga. Ingen var över tjugofem och de flesta verkade inte vara en dag över tjugo. Varför det var så hade förklarats av Rang tidigare under dagen: de som skulle ha varit några år äldre hade dött som spädbarn under de röda khmerernas värsta vanstyre. Få barn födda under sjuttiotalet i Kambodja hade överlevt sitt första årtionde.

Kvällen kom till stor del att spenderas framför en världskarta tillsammans med Bob från Seattle. Diskuterandes geografi och till det ämnet tillhörande vetande av värdelös natur. Stater som inte var med i FN, berg över åttatusen meter, vad som var huvudstad var, flaggor och allmänhistoriska problem i de stora svepande drag som alkholhaltiga drycker frammanar. Övriga festdeltagare, inklusive Bobs holländska flickvän, kom att betrakta oss som gravt asociala. Han hade spenderat de senaste tre åren med att segla i Stilla havet och besöka alla de paradisöar som det jättestora blå var bestrött med. Båten hade han nu förtöjd nere i Phuket i Thailand under några månader samtidigt som han och hans flickvän reste runt i Thailand, Burma och Kambodja.
Kvällen slutade med att vi kom överens om att göra sällskap under morgondagens tempelexkursioner.

Var ordentligt trött och utmattad när sängen till slut intogs klockan två. Nu i ett eget rum på översta våningen, enligt den av julfest glädjestrålande managern det absolut bästa han hade. Och troligtvis det bästa som fanns i hela Siam Reap tillade han, med glimten i ögat. Det var faktiskt ett rätt trevligt rum med eget badrum och allt.

 
26 December 2001
Siam Reap (Ankor Wat)

Naturens koreografiska mästerverk och erbjudande om glädjande pizza.
 

akpå mjölkpaket fanns för några år sedan en kort lektion i hur tuppars ljud porträtterades med bokstäver på olika europeiska språk. Har inte en aning om hur ”kuckeliku” skrivs på kambodjanska, men galandet lät lika störande som hemma i Sverige. Något som jag inte ville konstatera, nyväckt, klockan fyra på morgonen. Mitt

 

fönster ut var tuppens fönster in, och det var inte ljudisolerat. Efter några minuters serenad slutade han dock, glädjande nog, och jag kunde somna om.
Vaknade en andra gång av att Rang knackade på dörren på överenskommen tid, mycket effektivare väckarklocka än alarmet på mitt armbandsur - som jag inte längre reagerade för. Några månader på resande fot hade gjort mig immun mot dylika, hemma så stressande, elektroniska pipljud.

Mötte Bob och hans flickvän Gertuide (troligtvis felstavat, kunde inte ens uttala namnet rätt då det innehöll ett för mig främmande gutturalt väsljud) för frukost och planering av dagens aktiviteter. Enades om att koncentrera oss på några av de mer avlägsna templen. Både de och jag ville spara huvudtemplet till sista dagen och jag hade redan sett Ankor Thom och därtill närbelägna sevärdheter.

       
 

Vi började med en grupp tempel som starkt påminde om dem som gårdagen avslutats med, inte stora men med mycket dekorationer. Några byggda i sandsten, andra i tegel. Vid varje ruin fanns det en uniformerad vakt som noggrant kontrollerade våra Ankor pass och övervakade att inga suvenirer höggs loss av entusistiska besökare - tragiskt nog ett problem som templen dras med.

Bobs chaufför var inte lång, kanske etthundrafyrtio centimeter, men han var fräck som få. Under tiden som vi tittade på templen övertalade han Rang och killen som körde Gertuide att de skulle gå samman och begära tio dollar, istället för de överenskomna sex, för dagens tjänster. Rang skruvade sig, tittade ned i backen och verkade inte alls trivas när den lilla fräcka tog till orda. Valde att inte gå i diskussion, utan skött upp frågan att avgöras av

   
Där ett av många - någon annanstans och det hade varit sevärdheten med stort S.
 
 

managern till guesthouset. Hade inget emot att betala ett rimligt pris, men tänkte inte acceptera en kontinuerlig omförhandling under resans gång. Det var inte ett beteende som jag var redo att acceptera eller stödja.

Ta Prohm är en av juvelerna i den fantastiska upplevelse som Ankor utgör. Templet kan liknas som kulisserna till en Indiana Jones film uppumpad på kraftfulla anabola steroider. Det uppfördes under den senare delen av Ankors storhetstid och var ett exempel på att buddismen hade trängt in i det tidigare helt hinduiska samhället. Ta Prohm var ett buddistiskt tempel av inte obetydlig storlek.

 
 
Ta Prohm representerade gång på gång naturens seger - bara tiden fick verka.
 
Från en inskription på en av väggarna har arkeologer kunnat uttolka att upp till åttiotusen människor hade haft när-varoplikt vid templets religiösa ceremonier. Dessa publika rutualer leddes av de tvåtusenfemhundra präster som bodde och verkade i Ta Prohm, tillsammans med sexhundrafemtio viga tempeldanserskor. Själv hade jag svårt att se hur präster och danserskor hängde samman med praktisk buddism, men arkeologerna visste nog vad de talade om. Uppenbart var dock att buddismen som hade bedrivits i det sena Ankor måsta ha varit kraftigt influerad av hinduismens mer världsliga approach på konceptet religion.
 
   

Nästan alla tempel på området har nu drygt hundra år efter den franska ”återupptäckten” av Ankor rensats från vegetation. Med ett stort undantag: Ta Prohm, som har lämnats orört från all mänsklig påverkan sedan det övergavs för hundratals år sedan. Påverkat har dock naturen, som totalt har tagit över. Stora gråa träd fanns överallt. Några hade till och med lyckats slå rot på taken och på murarna, många meter upp i luften och med sina rötter rinnande ned till marken för näring.

Ta Prohm hade karaktären av en labyrint, och det var mer än en gång som vi gick vilse bland nedrasade murar, stolta torn och stenfyllda innergårdar. Och vi var ensamma, vilket sannerligen var en välsignelse då templet definitivt var en plats att uppleva med endast djungelns

 
 

ljud surrande i bakgrunden. På vissa känsliga platser hade enkla trästöttor applicerats för att undvika ytterligare ras och sammanbrott. Syftet med dem var egentligen inte bevarande av status que utan mest att säkerhetsställa besökarnas säkerhet.

Trädens rötter slingrade sig runt stenruinerna som stora boaormar. Om bara tid gavs skulle de säkerligen krama sönder allting och återställa platsen till djungel. Obehagligt nog var risken för mer rörliga, och giftiga, ormar över-hängande bland alla nedfallna stenar - så det var till att smyga försiktigt. Stirrade säkert lika mycket på marken

 
 

som jag tittade på ruinerna.

Utseendemässigt påminde Ta Prohm om en tecknad sciencefiction historia av sämre klass, där främmande biologiska organismer slingrandes tog över världen genom kvävning. Även i de mörkaste, mest hermetiska rummen i tempelkomplexet, hade rötter sprängt igenom stenväggarna, krossandes det som en gång varit solit.

Som en not, det var i Ta Prohm som filmen Tomb Rider delvis spelades in. Någonting som Rang och alla de andra motorcykelkillarna på hotellet var otroligt stolta över. Det verkar onekligen som om några minuter som bakgrund i en påkostad Hollywood film var den yttersta utmärkelsen en plats kunde få enligt många. Också att påpeka är att Tomb Raider,

       
     
 

sensuell huvudrollsinehaverska tilltrots, är en dålig film, som enligt mig borde bli bortglömd snabbare än vad den kommer att göras.

Åt lunch i samma typ av enkla kojrestaurang som nyttjades dagen innan. Återigen ris och stekt kyckling, fanns inte många fler rätter. På eftermiddagen åkta vi runt till ett antal andra tempel: ett par pyramider prydda med hinduiska torn, ett utspritt i buddistisk stil och några enklare enbyggnadshistorier. Ett av pyramidtemplen hade tidigare legat mitt ute i den östra av de bägge stora konstgjorda sjöarna som flankerade den muromgärdade staden. Till skillnad från den västra, som jag sett från utsiktsberget dagen innan, var den här inte längre öppet vatten utan befann sig i gränslandet mellan träsk och äng; en oändlig, blöt, fotbollsplan.

 
         

På baksidan lurade en pojke, kanske tio år gammal, som försökte agera oauktoriserad (och oinformerad med för den delen) guide utan att tempelvakten såg honom. Gertuide gav honom en studsboll, och grabben sken som en sol. Den lilla gummibollen var uppenbarligen mycket bättre än den eventuella förtjänst som han hoppades få genom att peka på ett torn och säga ”tower” eller en staty av en elefant och säga ”camel”.

Vid ett av templen blev vi mer eller mindre kidnappade av en grupp med barn som ville visa en Buddhastaty ute i djungeln. Verkade spännande så vi följde med på en liten stig.

Skulle aldrig ha följt med barnen om jag hade varit ensam, men
 

eftersom vi var tre kunde en oplanerad miniutfärd vara en extra krydda. Inte för att förväntningarna var alltför stora. Balanserade oss först över en flod, runt fem meter bred, på ett nedfallet träd. Visade sig efter en stunds tvekan att balanssinnet var bättre än vad jag trodde, ryggsäcken förblev torr. Under den korta promenaden exponerade djungeln sin bästa sida; en grön lumig glänta med frodiga buskar och en liten smaragdgrön sjö.

 
  Buddhastatyn visade sig inte föreställa den upplyst fete, utan var istället ytterligare några lugnt leende ansiktena av den sort som krönte alla portarna i Ankor Thom. Här en port i den yttre mur som omgav templet (vi hade gått in i templet genom en likadan och skulle lämna det genom an annan), vars visande barnen ansåg förtjänade någon form av monetär belöning. Ungarna fick lite lokal valuta, inte de dollar som de tjatade om.  
 
 

På eftermiddagen stannade Rang vid en träskylt som låg lite vid sidan av vägen. Ett enkelt minnesmärke vid en massgrav där hundratals av de röda khmerernas offer hade skjutits och begravts. Den nya historien, skrämmande nära den gamla. Jag hoppas verkligen att de röda khmererna verkligen har blivit historia. Det gjorde Rang också, både hans farmor och farfar vilade i massgraven.

Åkte tillbaks till guesthouset vid fyratiden, vi kände oss alla tre spaka efter gårdagens julfest. Färden tog nästan en timme, och jag kunde snart konstatera att det inte var särskilt bekvämt att sitta bak på en liten motorcykel. Fick väl utvecklade krampkänningar i låren innan resan var slut.

Vilade ett par timmar på mitt relativt svala rum

   
Även naturen runt Ankor Wat var bländande vacker
 

innan jag åter mötte upp med Bob och Gertuide i guesthousets trädgård för att åka in till Siam Reap och äta middag. Namnet Siam Reap har en kaxig betydelse: ”Thailand besegrat” på khemeriska. Påvisandes det spända förhållandet som sedan urminnes tider har existerat med den större grannen i väster.

Från att ha varit en liten sömnig djungelhåla har Siam Reap under de senaste fem åren förvandlats till en expansiv kapitalslukande boomtown utan like. Där nya hotell skjuter upp som svampar ur jorden varje månad, redo för den invasion av charterturister i Thailand på långutfärd som säkert skulle komma. Ankor Wat är ju den främsta av alla sevärdheter i Sydostasien - jordens stora nya beach område. Siam Reaps turistabsorberande framtid såg verkligen strålande ut. Något som det av nutidshistorien så hårt drabbade Kambodja verkligen förtjänade.
 
   

Överallt pågick byggen av nya hotell och till-byggnader av ”gamla” (de som existerat längre än ett år). Enligt Rang hade orten ömsat skinn varje sex månader under de senaste tre åren. Trots att han var född och uppvuxen i det som plötsligt hade blivit en stad kände Rang inte längre igen sig, och han visste att det skulle dröja ett bra tag innan han gjorde det igen. Tills Siam Reap finnit sin nya plastigare mer kapitalstarka form.

Gertuide var sugen på pizza varpå vi hamnade på en pizzeria med det udda namnet ”Happy Herbs”. En rödsprängd engelsman i medelåldern, som satt vid ett av grannborden, förklarade på eget framfusigt bevåg namnet för oss. Matgästerna kunde få pizzorna i en ”happy” variant om de bad om det, marijuana blandades då i de traditionella pizzakryddorna.

 
Ännu ett av Ankors många många tempel - här pyramid med hinudiska torn
 
 

Valde ett exemplar av den traditionella varianten av marknära pizzor och några vårrullar som en enklare side dish. Men istället för ett lättare tilltugg kom en gigantisk portion med falukorvsstora vårrullar in. Och en fullstor pizzza på det. Hade egentligen ingen större aptit så jag lämnade en hel del på talriken, inte mitt vanliga beteende.

 
 

Vi vandrade sedan lite slött runt i ett rätt tomt Siam Reap i väntan på att några rullar med film som Bob lämnat in för framkallning skulle bli klara. Plötsligt ropade en gäll kvinnoröst Gertuidas outtalbara namn, med perfekt uttal. Det visade sig vara ett par holländska kompisar till Gertuida, som egentligen skulle ha kommit först dagen efter. De hade tagit flyget från Bangkok istället för att sitta och skumpa på en buss under en hel dag. Kunde inte säga att det var ett dåligt beslut i skenet av den egna erfarenheten av samma resa.
Hamnade på en kinesrestaurang där kvällen pratades bort. Fick åter bekräftat att jag hjälpligt förstår holländska, kul hur besläktat det är med skandinaviska av den sydliga varianten.

För att komma åter till guesthouset flaggades fem godtyckliga motorcyklar in, som till priset av en dollar per hjulpar gick med på att ändra sin destination. I vart fall temporärt. Dunk i sängen, utan att strypa tuppen som jag visste skulle väcka mig i förtid nästa morgon.

 
27 December 2001
Siam Reap (Ankor Wat)

Easy Rider till anledningen, som var bäst, följt av förevisade dolda minor.
 

ick bara sova någon timme. Den här gången var det inte tuppen som var problemet, utan magen som verkade befinna sig på gränsen till att explodera. Det var precis att jag hann springa in där jag skulle (tack och lov för eget badrum) och inta den knäböjande ställningen. Några konvulsioner senare var det dags för den sittande

 

positionen. Situationen var inte alls bra, magsjukan i sig var obehagligt, men i grunden bara något att genomlida. Värre var att den kunde komma att inverka ytterst negativt på mitt avslutande besök i Ankor Wat. I värsta fall helt stoppa det. I så fall skulle jag vara tvungen att köpa ett nytt besökspass, för dyra dollar, och tvingas stanna ytterligare några dagar i Siam Reap. Vilket skulle vara olyckligt då mängden inväxlade dollar för tiden i Kambodja och Vietnam var begränsad.

Kom därför att ägna resten av natten till diverse gymnastiska aktiviteter för att försöka tömma systemet så snabbt som möjligt. Därmed minimerandes antalet ”avbrott” under dagen som skulle komma. Tanken på att springa ut i den kambodjanska busken en gång i kvarten var inte direkt lockande. Inte för att jag ogillade motionen, men närvaron av såväl minor i massor samt lurpassande ormar av giftig art är en naturupplevelse som jag helst klarade mig utan. Det fanns dock en fördel med den uppkomna situationen, stördes inte så mycket av tuppen när han väl satte igång och gala tidigt på morgonen.
 

Hoppade över frukosten enligt min vid det här laget patenterade "dålig i magen rutin". Kollade med Rang om det kunde vara okey om jag kanske kunde få köra motorcykeln själv under dagen - självfallet till samma dagspris som tidigare. Räknade bara med att åka till Ankor Wat (huvudtemplet som fått ge namn åt hela området), och dit var det bara en lång asfalterad, och misstänkte jag lättkörd, raksträcka. Problemen med magen gjorde att det skulle vara fullt tillräckligt som dagsprogram.

Rang hade inga problem med att få en dags betald ledighet, men han gav noggranna an-visningar om vart jag skulle ställa motorcykeln under tiden som jag besökte Ankor; hos några kompisar till honom som drev en av de primitiva kojrestaurangerna invid jättetemplet.

Vallgraven som omger huvudtemplet i Ankor - det egentliga Ankor Wat
Utmärkt! Gissade nämligen att jag skulle ha fler  
 

sanitetsstopp än vad jag ansåg mig kunna hantera på ett bra sätt inför någon annan. Plus att det var en betydligt bekvämare sittställning att köra motorcyckeln än att sitta bredbent bakpå. Samt att jag inte hade provat att köra en dylik tingst tidigare och var nyfiken på upplevelsen - men det sa jag inte till Rang.

Att hantera motorcykeln var enklare än vad jag hade föreställt mig, lättare än att cykla. Nu var det bara en hundrakubikare, så att kalla det en motorcykel med stor bokstav var att ta i. Mer en trimmad symaskin med hjul.
Den sista biten ut till Ankor var bägge sidorna av vägen insvepta i tät grön djungel. Ljudet från syrsorna var dånande högt, det överröstade till och med den lilla motorns regelbundna puttrande. Läckert.

 
 
 

Kom fram till utgångspunkten för ett besök till Ankor Wat, den lilla by som växt upp med enkla matställen och befolkad med påstridiga försäljare av suvenirer och pirattryckta guideböcker. Det var inga problem att hitta killarna som jag skulle lämna motorcykeln hos. Gav dem ett par dollar för att de skulle ge den lite extra uppmärksamhet under min frånvaro. Skulle ha varit väldigt pinsamt om den skulle ha blivit stulen. Och det var långt att gå tillbaks till Siam Reap.

Så stod jag äntligen där. På den nästan tusen år gamla stenbron som ledde över den breda vallgraven som skiljde Kambodjas historiska och emotionella hjärta Ankor Wat från omvärlden. Ögonblicket kändes i sanningen stort.

Det väldiga templet byggdes på elvahundratalet enligt vår tideräkning. Samma period som

 
Ankors fem torn multiplicerar sig själva i en damm
 
 

korsfararna höll Jerusalem åt kristenheten och svenskarna ägnade sig åt mörk medeltid. Initialt var Ankor Wat hinduiskt, men senare fick templet konvertera till en buddistisk helig plats i takt med befolkningens förändrade religösa preferenser. Och buddistiskt helgat är det än idag.

Till och med de hyperateistiska röda khmererna fångades av Ankor Wats spirituella kraft. Till skillnad från andra kommunistiska diktaturer var den röda ledningen i Kambodja dold bakom en stor mängd mystik. Länge var det ingen utanför landet som visste vilka ledarna för den destruktiva organisationen och Kampuchea (kommunistiska för Kambodja) var. I alla proklamationer, dekret och order kallade de sig bara Ankar. Ett högre väsen som enbart såg till landets invånares bästa genom sin ”samhällsförnyelse”. Namnet på sig själva hade ledarskapet hämtat från khemerernas främsta symbol: Ankor Wat.

 
       

Sedan Kambodjas politiska turbulens började accelerera i början på sjuttiotalet har landet haft sju olika nationella flaggor; varje ny regim har skapat sin egen. Men på samtliga sju flaggor har siluetten av Ankor funnits i centrum, till och med de röda khmererna flyttade de för kommunismen så viktiga symbolerna (hammaren, skäran och stjärnan) ut till periferin. Kambodjas flagga är för övrigt den enda nationella flaggan som har en byggnad på sig.

Nu, i början på det tjugonde århundradet, när en bräcklig fred har lagt sig över det av krig och massmord blödande Kambodja sätts hoppet till att Ankor, med sin starka kraft, skall attrahera en sådan mängd turister på spenderhumör att landet skall kunna återuppbyggas och återigen förmås blomstra. Det som en gång var landets spirituella

Ankor Wat i sin upplysta storhet
 

centralpunkt, skall bli den nationella startmotorn upp på den internationella ekonomins motorväg.

Innanför vallgraven skyddas Ankor av en ansenlig mur, som vid brons slut kröns av tre stycken torn, formade som klumpiga huvor. Inget av dem var i särskilt bra skick. Men pampigheten fanns kvar trots de brutna topparna. Inte för att tornen på något sätt förberedde besökaren för den syn som uppenbarade sig efter att den port som de vaktade hade passerats. Nästan en halv kilometer bort, i slutet av en upphöjd väg av sten, reste sig Ankor Wats välkända profil. Med sina typiska torn, långa pelarrader vid basen, den dovt gråa nyansen i dess kropp och runt om en flödande djungel. En växtlighet som uppenbart strävade att åter få ta templet i sin besiktning, så som den gjort i hundratals år innan arkeologerna drivit bort det gröna levande från det gråa döda. Temporärt? Säkerligen.

 
   

Sikten var så gott som fri, inte en turist så långt ögat kunde nå. De enda människorna som kunde skymtas var en grupp orangeklädda munkar som satt avspänt och samtalade invid ingången.

Det var fantastiskt att få ha en av Asiens absolut bästa sevärdheter nästan för mig själv. En direkt motpol till Taj Mahal där till synes tiotusentals indier hade gjort sitt bästa för att skymma sikten. Upplevelsen var stark. Något som jag skulle kunna hämta kraft från under en lång tid framåt.

I nästan fyra timmar utforskade jag Ankor Wat, som enligt Lonly Planet var världens största religiösa byggnad. Ett faktum som verkade konstigt, visst måste Peterskyrkan i Rom vara större, eller komplexet runt Kaba i Mekka?

 
Hundratals meter - från golv till tak
 
 

Började min erövring med att vandra runt i de långa gallerier fyllda med stenreliefer som omgärdade hela templet. De oerhört välgjorda och mjuka reliferna levnadsgjorde khmerrikets historia och viktiga sekvenser ur dess mytologi. Orkade inte ta till mig allt, men soldater fanns ofta och rikligt porträtterade; påvisandes khemerernas problematiska samlevnad med grannstaterna.

 
  Gick planlöst runt bland gårdarna, tornen, stympade nagas (stenskuplturer av flerhövdade kobror resta i attack-ställning) och Buddhastatyer. Som vaktades av dollarsugna munkar. – ”Look sir, special statue, very holy Buddha.” Följt av en framräckt hand och ett ofta tandlöst leende.  
     

Ankor Wat var byggt med symmetri och stor systematik. Inte bara med avseende på hur tornen och portarna var placerade i stort, utan alla tänkbara mått i templet var extremt genomtänkta – och länkade: antalet trappsteg, pelare i gallerierna, tak och tornhöjder, antalet stenar, avstånd mellan centrala punkter etc. Allting kopplat till olika astronomiska, religiösa och tidsmässiga enheter som användes i riket. Mer än en tjock bok har skrivits i ämnet.

 
Själv fann jag fenomenet rätt ointressant, även om tanken på mått-bandsfetischister som kröp omkring och mätte allt vad de kunde hitta på jakt efter alla tänkbara samband var tämligen roande. Pyramidologi på asiatiska?
 
  Letade mig slutligen upp i Ankors högre regioner - femtiofem meter ovan marken. Trapporna var till sin konstruktion intressanta. Rent generellt hade alla trappor under de senaste dagarna varit osedvanligt branta med väldigt smala steg. Men i Ankor Wat var lutning än värre och trappstegen ännu smalare, det var långt ifrån enkelt att komma uppåt. Förklaringen till den långtifrån handikappvänliga trapplösningen är lika enkel som den är genial.  
  Toppen på stentemplen var för de gamla khmererna det heligaste och mest vördade. Dit hade bara de högsta prästerna rätt att gå - för att utföra de allra viktigaste ritualerna och be de kraftfullaste bönerna. Trapporna var därför byggda så att den uppåtgående nyttjaren hela tiden tvingades fästa blicken på fötterna för att inte ramla. Således konstant böjande huvudet för det vördnadsbjudande heliga högre upp.  
 
 
Stairway to hindu heaven
 
Satte mig i det högsta tornet för att ömsom läsa, ömsom fascineras av vyn över gammalt tempel, tuktad gräsmatta och otämjd djungel. Var annars mest glad över hur internt stabil jag kände mig. Visst rumlade det något, men det var inga problem att hålla det i schack.
 
 
En vaktande Naga och ett låångt galleri
  Invid templet fanns ett särskilt område, väl dolt, avsatt för försäljarna som hoppades göra sig en förmögenhet på besökande turister. Turister som nu hade skrämts bort av händelser på andra sidan jordklotet. Köpte ett par rullar film, antalet foton som hade tagits under de senaste dagerna var mångdubbelt fler än under någon annan period på resan. Betalade också för en stor flaska vatten och en kall Cola - att ersätta all den vätska som förlorats klättrandes omkring på Ankor Wat. Blev att löpa gatlopp mellan kanske hundra desperata försäljare, lika glad som jag var över att ha haft Ankor nästan för mig själv, lika ledsen blev jag när jag såg konsekvensen av det. Det var många som led ekonomisk harm, som inte förtjänade det.  
           

På vägen ut mötte jag en engelska som var lika upprymd över sitt besök som jag över mitt. Vi hjälpte varandra med att ta de klassiska ”Här är jag leendes framför X” fotona. Minnesobjekt som var besvärligare att erövra resandes på egen hand jämfört med tiden på lastbilen.
Engelskan var på väg till ett minmuseum som skulle finnas på vägen åter till Siam Reap. Mindes att jag läst någonting om det i ett gammalt nummer av Newsweek och bestämde mig, efter att ha blivit erbjuden, för att följa med.

När jag vände mig om för att fånga Ankor Wat med en sista blick var det en stark känsla av tillfredställelse som fyllde mig. Det var ett mål och en dröm som hade uppfyllts. Var faktiskt lite orolig att det skulle bli svårt att ladda om för den kommande månadens resa. För vad kunde upplevelsemässigt konkurrera med det jag hade sett under dagarna i Ankors skugga? Även om Halong Bay, i norra Vietnam. onekligen var någonting särskilt att se fram emot.

 
 
 
 

Att minmuseet skulle ligga längs väggen tillbaka till Siam Reap visade sig vara en sanning med modifikation. Inte för att omvägen var särskilt lång, men det urusla skicket på vägen/stigen gjorde att färden blev betydligt mer äventyrlig än vad jag upplevde som behagligt utifrån mina obefintliga kunskaper i att framföra motorcykel i ojämn terräng. Det verkade som om det bara var turistvägen mellan Siam Reap och Ankor som hade sett något som helst underhåll under de senaste femtio åren.

Det fantastiska med museer är att de kommer i så många former och storlekar; visa är stora som stadsdelar (förbjudna staden i Beijing) några är bara gigantiska (British museum i London) medan andra är till sin storlek snudd på obetydliga (minmuseet utanför Siam Reap).
Museet för det lilla elakt exploderande var inte mycket mer än en enkel hydda. Som var breddfull med olika sorters minor, allt från tunga stridsvagnsdito till alla upptänkliga modeller av infernaliska personminor. Glädjande nog såg jag inga som verkade härröra från svensk produktion; ryska och kinesiska dominerade.

 
 
   

Alla minorna var egenhändigt röjda av mannen som på eget bevåg hade satt upp och drev museet. Hans levnadshistoria var tragisk. Bägge föräldrarna dödades av de röda khmererna. De röda tränade och beväpnade honom att användas som barnsoldat gentemot vietnameserna. Vilka tog honom till fånga och tvingade honom att strida för deras intressen. Innan han slutligen hamnade i den bräckliga kambodjanska armen, som stred mot både de röde khmererna och de röda vietnameserna.

Efter inbördeskrigets slut hadde han dedikerat sitt liv till att röja upp några av de miljontals minor som vilade i jorden i det en gång blomstrande landet. Resultatet av sitt riskfyllda värv samlade han sedan i museet. Syftet var att informera om minproblemets mer praktiska aspekter för lokalbefolkningen, samt att kunskapen om de

 
En obehaglig samling - alla utplacerade med syfte att lämlästa och döda
 

resterande minornas omfattning och förödande konsekvenser spreds över världen.

Det beräknas att det fortfarande finns sex miljoner oröjda minor i Kambodja. Fyrtiofemtusen människor har under de senaste tjugo åren skadats, eller dödats, av minor; och varje månad adderas etthundratjugo nya offer till den siffran. Det blir fyra personer om dagen som förlorar ett ben eller en fot för den konserverade död på burk som alla de stridande parterna under kriget hade spridit omkring sig som konfetti. Och som omvärlden sålt till dem.
Med jämna mellanrum blev museet raidat av armen, som beslagtog en stor del av minorna. Tydligen gillades inte den bild av landet - och militärens tidigare verksamhet - som där visades upp.

 
     
 

Utanför hyddan/museet fanns en stor hög med nyligen röjda personminor. Vaktade gjorde två katter. Som låg lugnt draperade över högen. På det fullständigt avslappnande sätt som bara sovande katter kan göra; särskilt på en hög med minor.
Ett litet fejkat minfält hade uppförts på en åker bredvid, förstod inte riktigt dess syfte, förutom möjligheten att få vissa upp varningsskyltar med elakt grinande dödskallar på.

På återresan fick jag en närmare titt på den kambodjanska landsbygden, och dess begränsade infrastruktur. Kacklande hönor och enkla hus var det enda som den mänskliga omgivningen kunde erbjuda i avseende på civilisisatorisk utveckling.

Kunde konstatera att motorcykel nästan var ett lika bra sett att se världen på som från ett lastbilsflak. Vinden svepte genom håret och jag kunde fritt ta del

   
Två katter på en instabil bädd
 
 

av omgivningens dofter och ljud. Något som är svårt när man reser i en glasbubbla till bil eller buss. Passade på att köra runt lite i Siam Reap, och dess närmaste omgivningar, innan jag återvände till guesthouset. Där motorcykeln återlämnades och Rang fick betalt för tre dagar, plus några extra dollar i dricks.

Satte mig på en skuggig plats i trädgården och läste på om Kambodjas historia samt uppdaterade dagboken. Men blev snart avbruten av att Bob och tre gånger Holland dök upp, i exalterat tillstånd, efter sitt besök vid sten-ansikternas Ankor Thom. Jag visste, med ett lende inombords, att deras morgondag vid Ankor Wat skulle bli än bättre.
Beställde in en liten stek med pommes frites till middag. Hade först tänkt begränsa mig till enbart pommes frites, men den udda prislistan gjorde att även en stek inkluderades. Pommes frites för sig kostade en och en halv dollar medan en stek med pommes frites kostade två dollar. Kambodja var onekligen ett lustigt land där potatisen kostade tre gånger så mycket som köttet.

 
28 December 2001
Siam Reap - Phnom Penh

Om att skakas om, damma in och trevligt möte med en av de cyniskt onda
 

uppen hade naturligtvis inte gått och självdött och fanskapet väckte mig i god tid innan larmet började ljuda klockan sex. Hade det inte varit för att magen varit dålig dagen innan hade jag varit väldigt suktad att beställa den galande till middag. Gissar att det bara hade varit en fråga om ensiffriga dollarsedlar för att få den

 

hämndlystna önskan uppfylld.
Packade ihop mina saker och sade adjö till personalen (vilket inte var det lättaste då de verkade vara en smärre pluton, minst två per gäst) på det fantastiska guesthouset. Bara en sådan sak att i rumspriset ingick tvätt av smutskläder. Hur många hotell runt om i världen erbjuder den servicen utan extra kostnad?

Transporten till Phnom Penh var annonserad att avgå klockan sju; fyrtiofem minuter över sju dök en sunkig minibuss upp. Glädjande nog var det inte den som färden skulle gå i, dess enda syfte var att köra mig till ett annat hotell, där den riktiga minibussen väntade. Den var i i något bättre skick, inte gott nog att klara en svensk besiktning, men verkade i vart fall kunna överleva veckan ut. Självfallet var den nästan full, fick sista platsen; ett uppfällbart säte i gången med tveksam komfort. Dagsetappen skulle för rumpan bli minnesvärd.

Det andra landbaserade transportalternativet som fanns till Phnom Penh, racerbåten, verkade plötsligt mer attraktivt. Möjlighet fanns, för ungefär dubbla kostnaden relativt buss, att nyttja landets interna vattenvägar i specialbyggda höghastighetsbåtar. Hade också från början varit helt inställd på att färdas över vattnet för den här etappen, men efter att ha hört berättas om ett par nyligen inträffade incidenter hade det alternativet valts bort. En båt hade sjunkit, varpå alla hade förlorat sin packning, och en turist livet. En annan hade blivit utsatt för ett regelrätt piratangrepp av män med automatvapen - som plundrat passagerarna grundligt på såväl ryggsäckar som värdesaker.
Bara några månader tidigare hade racerbåtarna varit enda möjligheten för turister att ta sig mellan Siam Reap och Phnom Penh utan att flyga. ”Vägen” hade varit totalt ofarbar för all form av motordriven trafik som saknade larvfötter. Risken för minor och att långa sträckor hade stått utanför såväl polisens som militärens kontroll, drastiskt ökandes risken för vägpirater, hade också gjort att den ansågs högst olämplig för transport av turister.
Det var först helt nyligen som ”vägen” hade deklarerats som tillräckligt säker för att utlänningar fick färdas på den. Att ”vägen” fortfarande var i det närmaste ofarbar var en aspekt som ännu inte hade korrigerats.

 
 
Den bästa vägbelägningen på hela sträckan
 

”Vägen” var sannerligen en katastrof, den värsta sedan London hade lämnats; med god marginal. En grus-historia med hål så stora att i dess djup en personbil enkelt kunde försvinna kombinerat med en väl utvecklad ”tvättbräda” gjorde resan skakig och huvudvärks- främjande. Den genomusla kvalitén på ”vägen” gjorde att färden gick provocerande långsamt, max tjugo kilometer i timmen.

Vi mötte nästan ingen trafik alls, några fyrhjulsdrivna jeepar, motorcyklar och turistbussen som gick i motsatt riktning, från Phenom Phen till Siam Reap. Också den fylld med omskakade och neddammade passagerare.

Minibussen fick vid ett par tillfällen motorstopp. Varpå den stressade och icke engelskspråkiga chauffören fick dyka ned under huven för improviserade reparationer. Han lyckades var gång. Vilket verkade otroligt med tanke på att hans ”meckande” mest verkade bestå av att

 
       
 

sparka på bussen och ljudligt slå på saker med en stor skiftnyckel. Tur var väl det, att bli strandade på den fortfarande nästan laglösa kambodjanska landsbygden över natten var någonting allt annat än önskvärt.

Med undantag för ”vägen” var landet som vi körde förbi förvånansvärt lugnt och fridfullt. Mest risfält samt några träd och buskar med stora blad. Inte ett barr så långt ögat kunde se.

Chauffören stannade i en liten dammig stad för lunch. Det enda matstället såg inte mycket ut för världen. Några plaststolar ihoppträngda runt obalanserade bord i ett för ändamålet alldeles för trångt rum. Min kyckling med ingefära var fullt i klass med skicket på ”vägen”. Det lilla kött som serverades till riset och den rivna ingerfäran var uppblandat med små flisor och bitar av ben i en sådan mängd att rätten var oätbar. Istället för att stycka kycklingen med en kniv, som är brukligt, verkade en hammare ha nyttjats.
Under ”måltiden” blev alla passagerare på bussen hårt ansatta av en grupp tiggare. Alla hade de ett eller två ben ersatta med proteser. Olyckliga offer för Kambodjas förbannelse, minorna.

 
 
 

På eftermiddagen gjorde min obekväma sittställning i kombination med ”vägens” fortsatt usla beskaffenhet att den andra delen av dagsetappen blev fullt lika eländig som den första ur komfortssynpunkt.

Utanför passerades med tätare mellanrum tecken på att Kambodja faktiskt befann sig i en tid där teknologin hade kommit längre än oxkärror och enkla hyddor. Bussen stånkade sig förbi fyrkantiga betong-hus av officielt utseende; skolor, enklare sjukhus eller polisstationer. Oaser av utveckling i ett annars grönt hav av medeltid. Aktiviteter och verksamheter som utländska biståndsorganisationer kunde tänka sig donera i det närmaste nyckelfärdiga. Betongklumparna var inte vackra, men säkert funktionella och vad som kanske var viktigast - billiga.

Det var många barn vid sidan om vägen - och få vuxna - en påminnelse om att Kambodja

   
Den kambodjanska motsvarigheten till Seven Eleven
 
 

demografiskt är ett ungt land fyllt av hopp, kraft och om det går fel - grunden för en ny tragedi.

Det var först efter det att dagen blivit kväll och mörkret fallit som minibussen började komma i närheten av Phnom Penh. I dess utkanter passerades den kambodjanska huvudstadens svar på konferenscentra: stora bryggsystem sträckte sig ut över den namnkunniga Mekong floden. De var fyllda med grupper av hängmattor upphängda på pålar runt små bord. Det verkade vara ett gott sätt att umgås kamrater emellan på ett informellt sätt.
När minibussen kom fram till Phnom Penh var alla varma och indränkta av svett; luftfuktigheten var hög. Av någon anledning verkade chauffören ha stängt av den lilla luftkonditionering som fanns i bussen strax utanför staden. Min teori: att bolaget som drev bussarna ville att passagerarna skulle känna sig så utmattade som möjligt när de kom fram till det guesthouset som bussen stannade vid; och då inte vara benägna att ge sig ut på jakt efter andra boendealternativ.

Den eventuella kvarhållningsstrategin fungerade hyfsat. Hyrde ett rum på ett av de fem guesthouses som låg som ett kluster kring resebyrån/restaurangen som var ansvariga för äventyrsresan som avnjutits under de senaste fjorton timmarna - tjugofem milen. Orkade inte - som de planerat - vara alltför kritisk, så jag högg ett hyfsat rent rum för fyra dollar natten med fönsterutsikt mot en av motorcyklar livligt trafikerad gata. Phenom Phen var en stad som fortfarande i det närmaste saknade bilar.

Åt en något bättre kycklingrätt till middag än den vid lunchen. Inte bra, men vad kan begäras för en dollar? Hade sällskap med en tysk, från Köln, som jag hade slagit mig i slang med på bussen. Han var utbildad arkeolog, men hade efter ett par utgrävningar (i Jordanien av alla platser) insett att det inte låg några stora pengar i att krafsa i jorden; varpå han sadlat om till marknadsförare. Nu jobbade han för ett stort internationellt tobaksföretag med att genom ”covert operations” promota cigaretter, trots att det i princip inte var tillåtet enligt lagen. Konversationen kom således att innehålla en sympatisk blandning av romerska ruiner och allmän affärs- och samhällsetik.

Lämnade in mitt pass till den lokala resebyrån för att de skulle ordna ett visum till Vietnam. Kostnad trettiofem dollar och tre dagars väntan - perfekt tidsrymd för för att se Phenom Phen i ett inte alltför jäktat tempo.
Hittade ett utmärkt Internetcafé där kvällen avslutades: snabb uppkoppling, luftkonditionering, en mjuk stol, rimligt timpris, färsk frukt och kallt vatten. Det var konstigt att ta emot julhälsningar hemifrån, då högtiden i stort hade gått mig förbi.