Kapitel 23

Svettig Storstadspuls
 
19 December 2001
Kathmandu - Bangkok

Lättar till något helt annat där Abba språk blir relevant
 

amling på Nargilas för en tidig frukost . Robin och Martin dök inte upp, kvällen innan hade blivit sen för de bägge brittiska musketörerna. Hur de nu lyckades med det i utegångsförbudets Nepal.
Tog sedan ett snabbt adjö av Matthew. Förhoppningsvis skulle jag träffa honom igen någonstans. Det blev

 

också ett temporärt avskedstagande av Clint och Jules. Men de skulle möta upp i Bangkok redan dagen efter, så det var inte på långa vägar lika seriöst som det med programmeraren från Cambridge. Fyra och en halv månad är rätt lång tid att umgås med någon på daglig basis.

Vi som skulle lämna Kathmandu trängde in oss i två små taxibilar, och några ögonblick senare var vi ute från Tharmel. Terje gav bort sin sovsäck till en gammal kvinna i trasiga kläder på vägen mot flygplatsen. Han hade inte kunnat klämma in den i sin redan alltför tungt packade ryggsäck. Det var kul att flygbolagens stränga bagage-begränsningar kunde leda till något gott. I detta fall att en gammal utfattig kvinna fick sova varmare under de kyliga vinternätterna.

Flygplatsen var satt under en inverterad belägring. En militär järnring skyddade mot eventuella maoistiska angrepp och jihadistiska terrordåd. Tungt beväpnade soldater, tjocka häckar av taggtråd, höga sandsäcksmurar, väl-bemannade checkpoints och en lätt pansarvagn uppstäld framför ingången. Vad nu ett dylikt stålmonster gjorde uppe i Himalaya, som borde vara så långt från stridsvagnsterräng som tänkas kan.

För att få checka in behövde en extra flygplatsskatt på tio dollar betalas. Det gjordes i ett väl gömt bås i ett hörn av terminalbyggnaden. Inga ansatser att förenkla för tungt lastade resenärer där inte. Incheckningen som sådan gick smidigt, Sascha och Tony var lättade att de inte krävdes på betalning för sina generöst tilltagna packningar.
Vi fick sedan vänta i två timmar innan planet skulle gå; suck och ve. Tiden för sista incheckning var satt väl i tidigaste laget. Det påstods handla om säkerhet och intern flygplatslogistik (bagage och ?). Själv tror jag att det handlade om att flygplatsen ville tvinga passagerarna att av ren uttråkning spendera pengar i taxfree butiker och dyra caféer.

 
 

På Kathmandus, begränsade, flygplats var det enda som påminde om att vi var på en internationell dito de fullständigt hutlösa priserna på fikat. Nivån låg några hundra procent högre än i övriga Nepal. En smaklös och lätt unken bulle kostade lika mycket som en trerätters middag i Tharmel.

I de närmaste alla, i förtid kallade, pass-agerare som satt och väntade i avgång-shallen var klädda på ett sätt som inte var normalt för en reguljär flight mellan två huvud-städer. I Kathmandu var det rejäla kängor på fötterna, slitstarka byxor i olika toner av grönt, tjocka tröjor och en och annan fantasifullt utstyrd slokhatt som gällde. Detta till skillnad

   
Tryggt och säkert redskap för drastiskt miljöombyte
 

mot de annars på flygplatser så dominerande mörka kostymerna med tillhörande slipsar. Sade mycket om Nepal, treekingen och bergsbestigningens förlovade land - men ett svart hål när det gäller inkomstbringande affärer på internationell nivå.

Efter att ha fått våra pass och handbagage grundligt granskade släpptes vi äntligen ut från terminalen för att borda Thai airways dagliga flight till Bangkok. Jumbon skiljde sig markant från alla små flygplan, av de mest skilda modeller och årgångar, som också stod uppställda på betongplattan. Det var flottorna för alla de minibolag som ägnade sig åt transporter inom landet. Nepalesiskt inrikesflyg är i sig själv något av en bragd - då många av landets ”flygplatser” ligger inkilade i trånga dalar eller balanserar på starkt lutande bergssidor. Detta i ett land där radarfyrar är ett okänt begrepp och navigationen sker med karta och den eventuella sikt som piloten har från cockpiten. Namnen var fantasifulla; eller vad sägs om Buddha air, Yeti airlines och Everest airways?

 
 
   

Vyerna över Himalayas snöklädda toppar som erbjöds efter att planet hade brutit igenom dalens smogtäcke var fantastiskt. I nästan tjugo minuter flög jumbon parallellt med Himalaya, som bredde ut sig vid sidan av oss, och inte under. Trodde att jag kunde identifiera Everest och syskonberget Lhotses distinkta profiler, men var inte helt säker.

Hoppades att jag skulle få chansen att fördjupa min bekantskap med de snöklädda topparna i Himalaya vid ett senare tillfälle, vid en tidpunkt när Nepal kom bättre överens med sig självt. Ett lungn som det vackra landet och dess invånare så starkt förtjänade. Människor som jag önskar bättre än vad de har. Tyvärr är vad jag önskar och vad jag tror två skiljda saker, i vart fall för de närmaste åren. Byebye Nepal.

 
Marken var representerad på samma höjd som jumbon
 
 

Flygningen tog tre och en halv timme. Tittade på en riktigt usel amerikansk dussin komedi och åt den kycklingrätt som serverades av de trådsmala flygvärdinnorna. Smakade inget vidare. Bläddrade i ”Southeast Asia on a shoe-string” för att bilda mig en uppfattning om Bangkok och hur vi enklast skulle ta oss till Koh san road från flygplatsen.

Det hade blivit mörkt när vi landade i den svettiga och klibbiga thailänska huvudstaden. Flygplatsen var gigantisk; på de till synes nyasfalterade plattorna stod säkert hundra flygplan av nyaste modell från alla de stora internationella flygbolagen uppställda, skillnaden mot Kathmandus ödsliga och lätt spruckna betongplatta var frapperande.
Allting var välorganiserat och rent, det var kaoset på den indiska halvöns diametrala motsats. Passkontrollen var ett typexempel. Istället för en lång ringlande kö, i ett rum utan luftkonditionering, till ett par bås bemannade av uttråkade och maskande tjänstemän, fanns det i Bangkok säkert trettio köer som snabbt betjänades av snärtig personal. När kön som vi hamnade i trots allt kom att bestå av tio personer, blev vi framvinkade till disken för resenärer utrustade med diplomatpass och expedierades där. Serviceinriktat.

 
 

Effektivitet, nästan att jag hade glömt ordets sanna betydelse efter två månader i Indien. Det var underbart att åter befinna sig i en del av världen där ordet kö betydde gruppvis väntan med ordnad turordning, istället för en direkt praktisering av Darwins överlevnads-teorier om den starkes rätt. Kulturchock, big time.

 
 
 
 

Tony, Sascha och Terje, som bara skulle stanna i Bangkok mellan sexton timmar och två dagar, deponerade sina ryggsäckar på flygplatsens bagagehantering. För att slippa släpa omkring på dem under sina korta besök. Vi delade på en taxi till Kho san road för trehundra baht (ungefär sjuttio svenska kronor) - till killarna som försökte förmå oss att hyra en limousins stora besvikelse.

Vilka vägar; de var av en helt annan modell än vad som hade upplevts under de senast tusen körda milen. Hastigheten på sjuttio kilometer i timmen var svindlande. Och trafiken bestod av moderna - icke sönderfallande - fordon som verkade som hämtade från någon exklusiv salong i Mellaneuropa. Kulturchock, bigger time!

Kho san road, backpacker ghettot framför alla andra: neon, decibel, tempo, offensiv mikrokapitalism, streetfood, rastaflätor, giriga fixare, piratkopierade CD skivor, nattöppna resebyråer, garderobslogi i kubik, tuktuks, konstant värme och diversifierade barer. Eller med andra ord, en enklav av muterad västerländsk klimatanpassad subkultur - ett alternativt Mecka och en allmänt hysterisk plats. En plats att älska, en plats att hata. Kulturchock, biggest time!!

 
 
   

Kände oss allmänt vilsna när taxin lämnades vid den berömda gatans ändpunkt; och blev direkt hårt ansatta av kommisionssökare. Alla ivriga och behjälpliga med råd om hur vi kunde spendera våra nyinköpta bhat. Men Indien hade gjort oss immuna mot det släktet och vi rörde oss i en sfär av ignorering. Efter att ha kollat in ett par olika ställen för logi fastnade vi för Marco Polo guesthouse. Inte för de skrubbstora rummen, som knappt rymde en säng, utan för den enligt utsago högeffektiva luftkonditioneringen - och en liten kabin med minitoalett och dusch som tog upp en tredjedel av utrymmet.

 
 
 
 

Trots att det var mörkt och kväll var värmen och luftfuktigheten oroväckande hög; i vart fall för någon som vant sig med det mer milda klimatet uppe i bergen. Tropikerna visade återigen sitt varma och fuktiga ansikte, om än i skyddande kvällsskrud.

Gav oss direkt ut för att äta middag. Tanken var att högtidlighålla Terjes födelsedag samt hans förestående avfärd till Australien några timmar senare. Vi var alla rätt avslagna i värmen, så vi satte oss på första bästa ställe för att äta. En kycklingrätt som var rikligt kryddad med såväl vitlök som annat starkt - inte det optimala för magen, som började kännas lite orolig. Något som den delade med de andra i sällskapet, ingen förmådde att äta upp portionerna som serverades. Och de var inte speciellt stora.
Firade istället födelsedagsbarnet med kall dryck. Lyckades dricka ihop till en T-shirt bonus, som förärades Terje som födelsedagspresent. Sascha kände sig risig och vände åter till garderobsboendet, medan vi andra tog en närmare titt på vad den berömda gatan hade att erbjuda i nöjesväg.

 
 
 

Vilket visade sig vara en hel del: från pubar i klassisk engelsk stil till en nattklubb som verkade hämtad från ett hypertrendigt inneställe på nedre Manhattan och allt däremellan. Uppenbart var att Kho san också fungerade som nöjescentrum för thais och inte bara som en hamn för budgetresenärer.

Hamnade på en liten technoklubb som var inklämd längst in i en välfylld flervåningsbyggnad, resebyråer, tatuerare och fotmassagecentra var några av de andra verksamheterna. Musiken på klubben var alltför hög för att vara njutbar, särskilt då jag inte var särskilt förtjust i det väldigt speedade beatet. Men Terje var i den musikaliska sjunde himlen.

Bröt dock, för hörselen turligen, snart upp och fortsatte till en mer traditionell bar på översta våningen i samma hus. Även där var volymen väl högt uppskruvad - om än inte på akut hörselskadenivå. Den höga ljudnivån

   
Khao San road by night
 
 

kompenserades dock av den stora feminina närvaron - särskilt då mängden exponerad hud var riklig i jämförelse med Mellanöstern och Indien. Dock gällde det att se upp, några av de lokala ”tjejerna” hade misstänkt stora adams- äpplen och grova fingrar.
Terje var på god väg att gå i fällan. Det var först efter att jag och Tony pekat ut dessa fysiska karakteristiska för honom som norrmannen insåg att den hon som aktivt försökte ragga upp honom var en han. Den gamla Chess låten ”One night in Bangkok” var uppenbarligen fortfarande aktuell.

En annan överraskning var killarna som försörjde sig på att ge ryggmassage samtidigt som jag gjorde det jag skulle i rännan där männen bör. Definitivt inget som jag var van vid, eller uppskattade för den delen. Till på köpet ville ”massören” ha betalning efteråt. Gav dem inte mer än vad jag ansåg ”tjänsten” vara värd. Undrar hur många gånger de åkte på stryk varje kväll? Män som börjar vidröra andra män på herrtoaletter brukar inte bli särskilt populära. Inte på de ställen som jag brukar frekventera i vart fall.

 
20 December 2001
Bangkok

Grundstött utslagenhet och avgående flyg
 

ar tvungen att väcka Terje, och sparka iväg honom i riktning mot flygplatsen, för att den unge norrmannen inte skulle missa flighten till Australien. Han hade gravt missbedömt restiden under rusningstrafik. Skillnaden var stor relativt den lungna trafiksituation som hade rått kvällen innan. Relativt lugna bör tilläggas

 

- då lugn trafik inte är något som existerar i Bangkok. Det finns ingen annan större stad i världen som har så pass hög densitet med bilar på sitt vägnät. Om alla Bangkoks bilar samtidigt skulle vara ute på gatorna påstods det att samtliga filer i staden skulle fyllas till etthundrafemtio procent, kofångare mot kofångare, bildörr mot bildörr.

Terje hade varit den upplevelseinriktade livsnjutaren på lastbilsresan. Alltid redo att deltaga eller initiera sociala aktiviteter av alla de slag, dock helst sådana med anknytning till hans tidigare profession som bartender.
Ruiner och kultur var lite av oförklarliga UFOs i Terjes värld. De fanns där, men varför var de intressanta? Det handlade ju bara om staplad, karvad och ofta övergiven sten. Höga berg med snötäckta toppar lockade däremot alltid hans norska gener. Var i attityd olik mig, att lära sig något var ointressant, lets have some fun instead!
Terje var impulsiv till sin natur, ibland så mycket att det blev löjligt, och han mötte alla - i grunden ofta mycket förutsägbara - konsekvenser med pur förvåning och eftertankens kranka blekhet. Hans deltagande i resan hade defenitivt varit en starkt bidragande orsak till den goda stämningen på lastbilen.

 

Efter att ha vinkat av Terje tog Tony och Sascha tag i problemet att få kontroll på sina flygbiljetter till Nya Zeeland dagen efter. De skulle finnas på en resebyrå någonstans i ett myllrande Bangkok. Efter ett antal upphetsade telefonsamtal fick de löfte om att resehandlingarna skulle levereras med bud inom ett par timmar till Marco Polos.

Brunch i form av en club sandwich på en av gatans många inter-nationella hak. Där vi gjorde misstaget att sätta oss utomhus, fjärran från svalkande luftkonditionering, och drabbades således av den kvävande värmens hela kraft. Trots att vi satt under ett stort parasoll. Uppenbart att det behövdes ytterligare en eller två dagar innan acklimatiseringen hunnit verka.

Khao san hade dramatiskt ändrat karaktär från kvällen innan. Det som nattetid hade kunnat betraktas som en karneval, var dagtid en helt vanlig, hårt trafikerad, väg som bara med risk för livet kunde korsas. Gatans mer frifäsande kommersiella element hade istället flyttats upp på den redan - till utrymmet, ej karaktären - begränsade trottoaren. Där uppställda stånd, som krängde allt som kunde pirattillverkas, tvingade fram enkelspårstrafik; alla möten ledde till lambada liknande situationer.

Sända ett kort mail till Clint och Jules, så att de visste vart vi var när de anlände från Kathmandu. Satt sedan och väntade i guesthousets minimala reception på Tony och Saschas biljetter, som efter två, för nya zeeländarna, oroliga timmar anlände med motorcyckelbud. Ingen var på humör för att göra mycket mer i hettan så vi trängde istället ihop oss i mitt minimala (men hårt luftkonditionerade) rum för en utdragen siesta.

Utslagenhet i mikrorummet
 
 

När mörkret fallit gick vi ut och ströshoppade lite; typ jag och Tony köpte inget och Sascha köpte allt som hon såg. Hamnade till slut på en bar, med ständigt rullande video, där stora jordgubbsmilkshakes och filmen ”Briget Jone’s Diary” avnjöts i väntan på Clint och Jules ankomst. Filmen var smålustig, även om jag som man hade svårt att relatera till den kvinnliga utseendeparanoia som den så frejdligt drev med.
Exakt tjugofyra timmar efter det att jag först anträtt Koh san dök Clint och Jules upp med sina ryggsäckar. Huserade in dem på Marco Polos innan konceptet ”One night in Bangkok” åter genomfördes; nu med nudlar och fläsk till middag innan barstafetten initierades.

Efter att allting hade stängt ett par timmar efter midnatt satt vi på guesthousets trappa och tog adjö av varandra. Tony och Sascha hade sin flight tidigt på morgonen, Clint hade sin några timmar senare och Jules skulle möte upp med en gammal kompis för att spendera ett par veckor på en lyxindränkt hälsoresort i södra Thailand. Vila upp sig efter tiden på lastbilen som hon själv sade.

Clint stod så fast med bägge fötterna på jorden att man skulle kunna ankra en oljetanker vid honom. Han hade örn-koll på sitt eget liv och vad han vill ha ut av det. Vilket var att dricka i goda vänners lag och kämpa tappert i lagidrott, med en stark preferens för sitt hemlands älskade rugby. Vid första anblicken var han nästan en karikatyr av en ”Jock” från en amerikansk ungdomsfilm, men tiden hade visat att Clint var betydligt mer avancerad än så. På lastbilsresan hade han helt enkelt valt att inte visa upp de mer tänkande sidorna av sin personlighet, även om oanad förståelse, seriositet och djup ibland glimtade fram.
Han skulle åka hem till Nya Zeeland efter att bara ha nyttjat halva tiden, två år, på sitt engelska arbetsvisum. Hem-längtan. Clint gav intryck av att vara en framgång som bara väntade på att hända.

Jules var en annan av gruppmedlemmarna som genomgick en metamorfos under resans gång. Vi gjorde det nog alla, om än i olika stor utsträckning. I början hade den späda australiensiskan alltid varit positiv och full med espri, men efter Iran verkade det som hon inte riktigt orkade hålla uppe fasaden. Och hon blev mer defensiv till sättet; mer ”jag” än ”vi” i sitt agerande. Det var precis som om hon slutade spela en roll där hon var tio år yngre, en pigg tjugoårig tjej, än vad hon egentlig var – en erfaren målinriktad kvinna runt trettio.
Inte för att jag tyckte det var något fel på den nya Jules, hon blev bara mer rak på sak med vad hon egentligen ville. Vilket gjorde att spelet inom gruppen blev öppnare och kom upp på ytan. Det märktes också att hon läst ett par böcker om hur grupper och deras dynamik fungerade, för spela gjorde hon.
Jules skulle efter resortvistelsen återvända till Australien och plocka upp det liv som varit på paus under fyra års arbete i London. Starkare?

Tony var den begåvade tecknaren, som var helt nöjd med att bara vara det. Han var något så ovanligt som en person som verkade tillfreds med livet precis som det var, särskilt om han fick ackompanjera dess gång med egen-producerade skämt och lustigheter.
Hans personlighet var i grunden oansvarig, men han hade på egen hand kommit på fördelarna med att ta ansvar och njöt av det. Inget intresse för att ta ledningen, utan helt nöjd med att bara flyta med och ta saker och ting som de kom. Stort förtroende för sina medmänniskor, genuint gemytlig till sättet och troligtvis den hjälpsammaste människa som jag någonsin har träffat. Alltid redo att låna ut sin hand om han kunde hjälpa till med något. Tony var nästan helt genomsympatisk. Även om vissa punchlines ibland blev väl provokativa. Att skämta hårt på andras bekostnad var nämligen helt okey enligt den krullhåriga nya zeeländarens egendefinierade ettikettsregler.

Sascha var lite av en silversurfare, hakade gärna på, men jobbade helst inte när andra kunde göra det; lat med andra ord. Men eftersom Tony jobbade för tre var det ingen som hade några synpunkter. Sascha var en stor slukare av böcker och hon hade ofta hittats på flaket läsandes någon tjock pocketroman.
Hon var för tillfället lite ur kurs och saknade tydlig riktning i livet (undantaget Tony), men det verkade som hon gärna ville satsa på fotograferandet på allvar.
Både hon och Tony skulle åka hem till New Zeeland för att träffa sina familjer, fira jul, och jobba ihop lite fickpengar innan återresan till London och ytterligare ett par år av intjäning av starkt värderade brittiska pund.

 
21 December 2001
Bangkok

Planer smids alena, godis slukas och blockerande autobahn
 

aknade. Tanken att helt vara på egen hand slog mig med tveuddig egg. Det skulle komma att bli nödvändigt att ta ett större ansvar för det sociala. Att ha tillhört en grupp innebar att det alltid hade funnits någon där, men även att jag hela tiden hade varit tvungen att anpassa mig och kompromissa. Så icke längre. Från den

 
här punkten på resan var det bara jag som fattade, genomförde och njöt konsekvenserna av alla beslut.
Det skulle bli skönt att resa i mitt eget tempo, snabbt när jag ville och långsamt när så var önskvärt; eller bara ta det lugnt och stanna på ett ställe som var bra och vila.
 
 

Problemet var att jag inte riktigt viste vad jag skulle ta mig för. Vända söderut till de thailänska öarna och fira jul på en paradis beach? Eller direkt starta den planerade rundturen i Indokina? Men efter en stunds kännande i kroppen och själen kom jag fram till att jag inte riktigt var på något beach humör. Så det blev att tillbringa julen bland Ankor Wats ruiner; en julklapp till mig själv god som få. Plus att det troligtvis var betydligt trängre på badorterna under jul och nyårsveckan. Och trängsel är ett ord som jag inte gillar, särskilt inte på stranden.

Räknade med att Kambodja och Vietnam skulle ta mig ungefär en månad att täcka på ett något sånär respektfullt sätt. Det, plus några dagars strandliv på öarna, innebar att jag skulle vara redo för hemfärd någon gång under de första

Backpacker området framför alla andra - dagtid
 
 

veckorna i februari - om allt gick som planerat. Även om tanken på att från Hanoi ta mig till Beijing och därifrån åka transsibiriska järnvägen hem till Sverige fortfarande levde. En till sin karaktär episk tågresa som alltid har lockat mig. Och att ha cirkulerat Asien till lands lät onekligen bättre än att bara ha korsat kontinenten.

Köpte ett par smörgåsar till en sen frukost. Ägnade sedan någon timme till att kolla upp priser och tillgänglighet på olika resealternativ hos de många resebyråer som fanns på Khao san. Bestämde mig för att inte boka någon flygbiljett hem än, eller på sträckan Hanoi - Bangkok. Allt för att ha så mycket flexibilitet kvar som möjligt. Priset på en bussbiljett till Kambodja var lågt, tvåhundra bhat, inte mer än fyrtio svenska kronor.
Tyvärr var det svårt att finna något vettigt alternativ för en rälsbunden resa genom Sibirien. De sällsynt korkade, och förlegade, ryska visumreglerna gjorde att det, med mina budgetbegränsningar, verkade vara ett omöjligt företag. I sann stalinistisk anda var turister tvingade att - i förväg - redovisa var varje natt i Ryssland skulle spenderas. Och de hotell som stod till buds var inte direkt billiga. Irriterande.

Lunch på en lite lugnare restaurang. Den låg en bit vid sidan om Koh sans backpacker accelerator; blev en skrämmande stark röd curry. Det verkade som om det thailändska köket skulle bli det första att knäcka min preferens för att alltid välja det starkaste som fanns på menyn. Maten i Bangkok var väl brännande för tungan.

 
 

Gjorde en raid in på Seven Eleven för att köpa godis och jordnötter av märken som kändes igen från hemma. Hade tröttnat på översötat lokalt godis med konstiga bismaker och mitt sug efter Mars och Snickers hade blivit stort.
Köpte också den senaste versionen av Lonely Planet’s ”Southeast Asia on a shoestring” i en bokhandel, ett måste för en budget resenär i dessa trakter. Alla ”seriösa” über-backpackers hatar den, men alla äger den, och följder dess anvisningar; mer eller mindre slaviskt.

Eftermiddagen spenderades på det tempererade garderobsrummet till att avgöra vad som skulle ses och göras i Bangkok innan avfärden till Kambodja på julafton; samtidigt frossandes i godis, nötter och en stor flaska med Coca cola. Återvände till lunchstället också för middagen. Valde den för tungan mildare rätten stekt kyckling med ris.

 
 

På kvällen, då det blivit svalare, togs en promenad på några timmar i trakterna runt det kungliga palatset. Ville reka några av de sevärdheter som jag planerade att besöka dagen efter. Samt smaka lite på Bangkok utanför Koh san road. Att ta sig till kungliga palatset var inte det enklaste, en bred - mycket vältrafikerad - motorväg, med hur många filer som helst, låg i vägen. Att försöka korsa den, som vissa thais gjorde, verkade idiotiskt utifrån vilken riskanalys som helst. Tvingades istället gå en lång omväg innan en tunnel under denna moderna, mycket dödliga, vallgrav kunde lokaliseras. Det var sant det som sagts; att det moderna Bangkok inte var en stad för fotgängare.

Det var fascinerande att se alla thais som nyttjade trottoarerna till det fula. Visa hade flytat ut köket och höll på att laga mat, andra satt bara ute och umgicks i den varma och lätt kvalmiga kvällen. Flera familjer hade lyft ut såväl soffa som tv och verkade inte störas märkbart av att de faktiskt satt i mitt i trafiken.
Stack utseendemässigt ut och drog till mig en del blickar, men i jämförelse med Indien kände jag mig snudd på osynlig. Inget fånstirrade och inga tiggare som klistrade sig fast. Behagligt.

 
22 December 2001
Bangkok

Gnistrande allt runt liten grön sedan strandad val med fötter.
 

n vital morgon med knallblå himmel och fortsatt drypande hetta mötte mina första stapplande steg som aktiv ensamturist i en av Asiens mer dynamiska huvudstäder. Efter att ha köpt ett par smörgåsar med kalkongegga till frukost gav jag mig av till fots för att upptäcka Bangkok. Betydligt mer besvärligt än att åka tuktuk eller taxi.

 

Men att promenera gjorde att jag förhoppningsvis såg mer, samt att det var nyttigare. Och tid fanns.

Bangkoks uppenbara ovilja till att människor förflyttade sig mellan två punkter gående visade sig tydligt när jag tvingades trampa på i tre kilometer för att komma till en punkt som bara låg en kilometer från Ko sanh fågelvägen. Önskar att de thailändska stadsplanerna hade förstått att det inte var bra idé att lägga stora motorvägar på markplan rakt igenom en stadskärna. Att de sedan inte hade tänkt på att komplettera detta monstreum av asfalt med gångtunnlar och/eller gångbroar var snudd på kriminellt. Troligtvis hade hela stadsplaneringskontoret tidigare fått sin försörjning som taxi eller tuktuk chaufförer och känt stark lojalitet mot sina tidigare kollegor då detn motorfavoriserade labyrinten till vägnät lades ut.

     
Ett välfyllt nationalmuseum
 

Nationalmuseet i Bangkok ansågs, enligt den kanske inte alltför kritiska guideboken, som det bästa museet i hela Sydostasien. Utifrån dess gnistrande utsida verkade det ändå ligga en viss sanningshalt bakom påståendet. Det var en byggnad som man lade märke till på långt håll. Pampigt byggd i klassisk thailändsk stil, med brant sluttande tak och stora hornliknande utväxter vid takknutarna som kombinerade begreppen hotfullt och estetiskt. Fasaderna var dekorerade med en riklig mängd bladguld och andra inläggningar i lysande metallic färger, en strålande extriör helt enkelt.

Verkar onekligen som om formen på museer vars syfte är att hylla den egna kulturen är strikt kopplat till överdådig arkitektur, tänker då närmast på Sveriges palatsliknande och svulstiga nationalromantiska dito på Djurgården i Stockholm.

Utställningarna var lika diversifierade som de var välordnade. Det moderna utställningstänkandet hade med kraft anammats. Föremålen hade grupperat efter sammanhang, och inte enbart efter epoker och år. Det som intresserade mig mest var ett rum fyllt med föremål formade av Jade, den mystiskt grönfärgade mineralen från Myanamar (Burma). Ett material som länge var förbehållet att endast ägas av den kinesiska kejsaren - himmelens utvalde son.

Annars var det mest varierande konstföremål som dominerade salongerna i huvudbyggnaden. Sportredskap från olika epoker, en stor vapensamling, överarbetade träföremål med omfattande snide, ett välbevakat guldrum, mer eller mindre karvat elfenben, antika musik-

 

instrument, obehagliga målade trämasker och ett rum som inhöll stenar (gravstensliknande) med inristade tecken av orientalisk art.

Till museet hörde tre annex, där tyvärr det som verkade mest intresserant var stängt och tillbommat; det som innehöll en expose över den - för mig i det närmaste okända - thailänska historien. ”Renovering” är ett ord som turisten gillar och uppskattar när han/hon sitter hemma och planerar sin resa, men hatar intensivt när det utförs under, och begränsar, det egna besöket.
De två annex som var öppna innehöll en omfattande samling med Buddhastatyer i sten, respektive kungliga begravningsbåtar. Statyerna var inte riktigt min grej. Medan båtarna, som hade använts av olika delar av den kungliga familjen, var praktfulla. Farkosterna påminde mer till formen och utseendet om de kortegevagnar som används vid karnevalen i Rio än om båtar. Utsmyckningarna var i den nationella thailänska andan överdådig med förkärlek för blänkande guld och starka färger. En thailändsk variant av Wasa museet i Stockholm? Lokaliseringen brevid nationalmuseet överensstämde också.

 
 
 

Efter att ha köpt och inmundigat en Cola i det till museet tillhörande caféet var det dags att besöka objektet som pekades ut som det främsta turistiska måstet i Bangkok: det kungliga palatset. För att över huvud taget få köpa en inträdesbiljett var den besökande turistens klädsel tvungen att godkännas av för ändamålet posterade vakter med modemedveten blick. Ty tillbörlig vördnad måste visas för den kungliga familjens bostad och de tempel som fanns inne på området. Öppna sandaler var bannlysta, likaså bara ben och blottade axlar. För besökare som inte ansågs vara tillräckligt anständigt klädda fanns skyllande plagg, av långt ifrån moderiktig modell, att hyra. Min klädsel ansågs dock respektabel nog och jag släpptes in utan att behöva hyra mer svepning.

Började med att besöka en utställning (luftkonditionerad) där den nationella myntsamlingen förevisades tillsammans med riksregalierna och alla de utländska ordnar och medaljer som de thailänska kungligheterna mottagit vid olika sammanhang. Verkar onekligen vara lättare för kungligheter att belönas med en nationell utmärkelse än för oss andra icke blåblodiga varelser. Där fanns en nästan komplett samling av de främsta nationella ordnarna representerade, och så mycket har väl inte medlemarna i det thailänska kungahuset gjort på det internationella planet? Även den svenska serafimer-orden låg snyggt upplaggd på en blå dyna invid våra nordiska grannländers blänkande motsvarigheter.

 
Palatsets speciella arkitektur
 
 

De kungliga regalierna var granna. Även om våra svenska är mer smakfulla och de brittiska mer överdådiga. Var inte särskilt begistrad av asiatisk numestik och den omfattande myntsamlingen ägnades inget större intresse.

Efter att ha passerat ytterligare en biljettkontroll blev det visuell knockout och mina ögons absorbationsförmåga gick ned för räkning. Den prakt och glans som mötte besökaren efter att gått igenom porten till en vitkalkad och intet-sägande mur var mer än jag någonsin hade beskådat, eller ens kunnat föreställa mig existerade. En myriad av gnistrande tempel och förgyllda pagoder stod tätt packade över ett större område än vad som kunde överblickas.

 
 
 
Fem meter
 

Hela härligheten bevakades av fantastiska och till utseendet skräck-injagande metallstatyer av varierande storlekar och grader av österlänsk fantasi. De största var säkert fem meter höga, de minsta bara någon meter. Alla var de täckta med guld och andra starkt lysande färger.

Upplevelsen förtogs dock lite av alla de turister som - liksom jag - besökte området. Misstänker att en mer disciplinerad och pampigt klädd mänsklig inramning hade varit brukligt under Siams (Thailand på historiska) storhetstid.

Alla pagoder var bestrukna med glänsande guldfärg och templen belagda med bladguld och andra färggranna metalliska material. All-ting blixtrade bländande i det intensiva solljuset. Att vandra runt bland de buddistiskt religösa byggnaderna och monumenten var att vandra runt i en värld av guld och ädla stenar, en värld värdig sagor med visa kungar och undersköna prinsessor. Synintrycket var överväldigande och massivt; superlativ ja, överdrift nej.

 
 
Någon meter
 
  De förgyllda templen, pagoderna och statyerna kunde efter en stunds betraktande placeras i gränslandet mellan stor skönhet och mästerverk av kitsch och dålig smak. Även om jag skulle placera samlingen i den första gruppen skulle de nog glädja alla dekorationsansvariga på de - utseendemässigt aggressiva - verksamheter som gjort Las Vegas världsberömt. Var faktiskt tvungen att sätta mig ned och ströbläddrade lite i guideboken, och samla intrycken, innan jag var redo att fortsätta.
 
 
 
 
 
 
Det var ett konstigt ställa att befinna sig på, lite psykodeliskt - på ett väldigt kostbart sätt
 
Omkring tempelområdet löpte en mur täckt med målningar av gammalmodigt stuk. Misstänkte att de föreställde något slags illustrerat nationellt epos - då en majoritet av bilderna föreställde olika former av krigisk aktivitet. Inte riktigt vad man förväntar sig att hitta i anslutning till fredsälskande buddistiska tempel.
 
 

Mitt ibland alla bakelseliknande byggnader fanns en flera meter stor (nygjord) modell av Ankor Wat, som med sin gråaktiga färg inte alls passade in i omgivningens prakt. Vad den gjorde där, i själva hjärtat av konungariket Thailand, var en gåta - då Ankor var de thailändska arvfienderna khmerernas hyllade nationalsymbol. Ungefär lika udda som att en stor modell av Kreml skulle uppföras på Skansens centralaste torg.

Ankors primära koppling till Thailand är annars att thailändarna vid ett flertal tillfällen genom historien har skövlat det khemeriska tempelkomplexet med tillhörande stad. Grundligt.

   
  Den enda rimliga anledningen som jag kunde tänka mig över modellens placering var att den thailändska staten försökte adoptera symbolen Ankor med tanke på den enorma framtida turist-magnet, med tillhörande inkomstströmmar, som    
Ankor Wat - felplacerat?
 

det sydostasiatiska underverket symboliserar i ett mer världsligt tvåtusentalsmässigt perspektiv.

Den viktigaste byggnaden i detta bladguldseldorado var What phra kaew. Det tempel där Thailands främsta nationalsymbol - tillika mest värdefulla föremål - förvaras. Den gröna smaragdbuddhan; en staty av den rundlagde skapad ur ett block solid jade. Den betraktas, av visa av landets invånare, som själva essensen av den buddistiska nationen Thailand. I den gröna statyn ansågs leva såväl landets ”själ” som styrka. Därför är det inte förvånansvärt att smaragdbuddhan är föremål för såväl dyrkan som kult.

 
 
   

Den gröna Buddhans ursprung är lika dunkelt som dess historia är våldsam. Den har under århundradena turnerat fram och tillbaka mellan Laos och Thailand, beroende på vilket folk som för tillfället varit militärt mest framgångsrikt, som ett eftertraktat krigsbyte. Bägge folken hade tidigt inkopererat statyn i sina respektive nationella identiteter - så det var alltid någon som var irriterad över dess lokalisering.

Smaragdbuddhan var mindre än vad jag väntade mig, dockstorlek, nästan patetiskt liten. Helt klart en ätling till Manneken-Pis (den till berömmelse vida överreklamerade statyn av en kissande pojke i Bryssel), för att häda lite grann.

En bit bort från det mest anslående området kring What phra kaew (smaragdbuddhan) fanns byggnaderna som utgjorde det egentliga

 
Den lilla gröne i en guldkantad omgivning
 
 

kungliga palatset. Alla med en udda arkitektur och färgsättningar som ställde de flesta begrepp om hur palats skulle se ut och målas på kant. Dock var de mycket vackra. Men om de utstrålade makt, som en konungs boning kanske borde göra, var mer tveksamt. Stilen påminde mer om något som ett begåvat barn hade byggt i Lego. Allting var självfallet omgivet av vältrimmade gräsmattor och duktigt skulpterade träd och buskar.

Det fanns också ett litet museum som innehöll målningar, modeller och konstföremål med anknytning till palatset och templet; inte särskilt intressant i jämförelse med den äkta varan utanför.
Det kungliga palatset, och då särskilt det förgyllda tempelområdet, var lika storslaget som det var för mig oväntat. En positiv överaskning.

 
       
 

Wat Pho är en annan buddistisk helgedom, belägen några hundra meter från palatsets ingång. Även där var en speciell Buddhastaty anledningen till besöket. Var vid det laget mer än lovligt trött på avbildningar av den dästa, men upplyste, mannen från den indiska antiken. Men den i Wat Pho var faktiskt väl värd att se.

Istället för att Buddha, som brukligt är, satt i den traditionella lotusställningen låg han i Wat Pho i samma avslappnade position som de gamla romarna på sina divaner. På sidan med huvudet vilandes i handen. Sedan var statyn också stor, mycket stor. Med sina fyrtiosex meter från hår till fötter påminde den mer om en strandad val som förgyllts än om ett vördat religiöst objekt. Buddhan inhystes i en träbyggnad där den knappt rymdes. Det omöjliggjorde att besökaren fick någon egentlig överblick av den väldiga statyn. De fick istället nöja sig med particiella segment av helheten.

   
Statyn var enorm och hade fötter som en förgylld hobbit
 
 

Den bästa delen var definitivt fötterna, vars sulor var belagda med skimmrande pärlemor i ett strikt mönster. Man kunde bli dyrkande fotfetischist för mindre.

Runt om den av Buddha rent fysiskt uppfyllda byggnaden fanns grupper av spetsiga stupor, samt till synes oändliga gallerier med förgyllda Buddhor - av mer normala format. Att det i Thailand, till skillnad från i Himalaya, praktiserades Theravada buddism märktes på att stuporna var allt annat asketiskt vita, som hos lamaismen. Istället var de dekorerade med infästa blänkande stenar och färgade glasbitar i enkla mosaikmönster. Den stora mängden av gyllene Buddhor påvisade att i Thailand gällde mer är bättre. Och att heliga objekt gärna skall existera i stor multiplicitet.
 
 
   

Efter att jag hade fått en för mig lämplig dagsdos med buddistiska monument köptes ett saftigt grillspett av en gatuförsäljare. Lämpligt placerad vid utgången. Vad det var för kött var lite oklart. Och då de första tuggorna smakade väldigt konstigt, surt och beskt, slängdes det bort innan jag blev alltför matförgiftad.

Letade mig ned till floden som flyter rätt genom staden och utgör Bangkoks historiska livsnerv. Hade en vag tanke om att eventuellt försöka hitta någon rundtursbåt vid någon av de större bryggorna. Men det enda alternativ som verkade finnas var att hyra en hel båt på egen hand, vilket skulle bli väl dyrt. Båtarna var stora nog att ta en smärre pluton, och ägarna tog betalt som om det var kompanier som skulle tranporteras. Floden fick vänta till ett senare tillfälle.

 
Mosaikuppgraderade stupor i stimm - Theravada buddism
 
 

På vägen tillbaka till Koh san road var det flera välklädda thais som gärna inbegrep sig i konversation. De seglade smidigt upp vid min sida på trottoaren och försökte etablera kontakt. Som uppenbar turist attraherade jag uppenbarligen en annan av Bangkoks negativa måste upplevelser, svindlarna. Deras outalade syfte var att genom-föra det stora juveltricket, en klassiker i Bangkok, med mig som lättlurat offer.

Principen var lika enkel som den var onskefullt genial. Först började en välklädd thailändare, på mycket god engelska, konversera turisten och komma med diverse matnyttiga råd och tips om hur Bangkok bäst kunde njutas. Allt för att vinna förtroende. Efter en stund av sympatiskt småprat tipsas offret om ett närbeläget tempel, eller någon annan sevärdhet, som skulle vara väldigt genuint och mindre befläckat av utlänska turister. Om turisten nappade, vilket många gjorde - ”genuint” och ”få andra turister” är skrämmande potenta ord, skulle av en tillfällighet den välklädde bedragaren åt samma håll. Sällskap gjordes. Väl där tog den välklädda thailändaren adjö och lämnade turisten att utforska det aktuella templet.
Men inte i ensamhet, ty där väntade redan bedragare nummer två, ofta också poserandes som turist. I mer avancerade fall var det en västerlänning som här spelade med i svindeln. Efter en stunds småprat, turister emellan, undrade fejkturisten om den nu nästan duperade hade köpt några ädelstenar under dagen. När det nekande svaret kom uttrycktes stor förvåning; visste han/hon inte att det var konungens födelsedag - eller någon annan lämplig högtid - vilket föranledde att statens juvelbutiker sålde sina varor med stor rabatt och utan skatt just idag? Det var ett fantastiskt tillfälle att göra ett klipp, kanske bekosta hela resan till Thailand, då stenarna senare kunde säljas med god förtjänst när turisten väl kommit hem.

 
   
 
Thailänsk trädgårdstomte i Wat Pho
 

Många köpte historien (utsikten om ädla stenar och enkla pengar gör att sunt förnuft smälter som smör i Sahara) och följde med till den ”statliga” (som var allt annat än statlig) butiken. Som vid första anblicken verkade hur officiell, välskött och seriös som helst. Samt belamrad med plakat på alla de turistiskt stora språken där dagens mycket förmånliga prisnivå förklarades och promotades.

Personalen i den luftkonditionerade butiken var i sin tur otroligt vänliga, hjälpsamma och kunniga. De gratulerade, den vid det här laget mycket upphetsade, turisten om vilken enastående tur han/hon hade att vara i Bangkok just den dagen. Och visade sedan vilka köp som var bäst med tanke på en eventuell försäljning i just turistens hemland. Affärer gjordes,

 

turisten betalde och var hastigt och lustigt ägare till en uppsättning ädelstenar och/eller smycken. Problemet var bara att priserna som butiken sålde för var långt ifrån så förmånliga som turisten lurades att tro. När den duperade, glad i hågen, försökte avytra sina inköp efter hemkomsten visade det sig ovilkorligen att priset som hade betalts i Bangkok i regel låg en bra bit över, istället för under, rådande marknadspris. Turisten hade blivit kungligt blåst.

Själv undvek jag denna cirkus, om än intressant. När de välklädda försökte konversera lät jag förstå att jag jobbade i en juvelerarbutik. Intresset för fortsatt samtal minskade drastiskt.

Åter på Koh san flydde jag in i min behagligt luftkonditionerade garderob till hotellrum, utrustad med en god bok, läsk och resterna efter gårdagens snaskfrossa.
Middag bestående av stekt ris och kyckling. Som bihang en skål av den för Thailand så speciella Tom Yum soppan med sin distinkta smak.

 
23 December 2001
Bangkok

Mysteriemannens silkeshem och galningars ringlande lek.
 

ar uppe redan klockan sju för att äta frukost. Hoppades att under några morgontimmar få uppleva lite lägre temperaturer i ett Bangkok som annars var ångande hett.
De för dagen planerade utflyktsmålen låg en bit bort. Var därför tvingad att anlita någon form av transport-

 

tjänst för att inte all tid skulle gå åt till att bekämpa stadens elakartade trafik till fots. Hoppade således in i första bästa tuktuk som materialiserade sig - ett misstag visade det sig snart. Chauffören begrepp inte alls vart jag ville, trots att destinationen, Jim Thompsons hus, var en av de populäraste sevärdheterna i Bangkok. Trodde efter en stunds sprudlande kommunikation - med såväl tal som tecken - att han hade förstått vart jag ville samt att vi hade kommit överens om ett pris. Han nickade i vart fall glatt då jag sade destinationen och fyrtio bhatt. Men så var det icke. Han bara puttrade en bit nedåt gatan, till en annan tuktuk, vars förare var mer insatt i det engelska språket, för att få reda på vart jag egentligen ville.

Visade sig att jag inte alls ville dit han ville att jag skulle vilja. Nämligen en skräddare där han kunde få fet kommission. En kort, upprörd, diskussion senare lämnades den bedrägliga chauffören och jag gick en bit bort från Kho sans värsta bedragarcirkus för att anlita en mer ärligt bemannad tuktuk. Behöver det sägas att jag var väldigt tydlig med att några stopp vid butiker längs vägen inte var aktuellt.
 
   

Jim Thomson var en amerikansk agent av James Bond format som under andra världs-kriget släpptes med fallskärm över, det då av Japan kontrollerade, Thailand. Väl på plats ställde han, enligt order, till en rad problem av destruktiv art - många av dödlig natur - för Nippons söner.

När kriget var utkämpat och vunnet stannade helley Jim kvar i landet och byggde på kort tid upp ett imperium som kom att kontrollera nästan hela Thailands blomstrande silkesindustri. Förmögenheten som silkesimperiet genererade använde Jim till att bli den lokala societetens hyllade centralfigur samt en aktiv samlare, och bevarare, av sydostasiatisk konst och hantverk.

År 1967 försvann den märkliga mannen spårlöst i djungeln i omgivningarna av sitt sommarhus i

 
Jim Thompson visste att skapa djungel mitt i storstan
 
 

Malaysia. Han hade annnonserat att han skulle ta en kort promenad - men kom aldrig tillbaka. Ett avslut som gav ytterligare energi åt legenden Jim Thimpson. Teorierna om silkesmagnatens försvinnande är många och jakten på eventuella förövare är något av en konspirationsteoretikers våta dröm: CIA (Jim visste många hemligheter), kommunistisk gerilla (Jim var en stor kapitalist), tigrar (Jim var storväxt och erbjöd en en ordentlig måltid) eller bara en hjärtattack (Jim var inte längre ung). Svaren är få och bevisen spekulationer.

Efter Jim Thompssons presumtiva död har hans lyxigt inredda trähus i Bangkok gjorts om till ett museum där - om man fick tro turistpromotion etablissemanget - ingenting hade rörts sedan sidenmagnatens försvinnande.
Huset låg gömt längst in i en kal och urtråkig gränd. Mången turist måste innan mig ha trott att de kommit fel och kontrollerat kartan både en och två gånger extra innan ingången lokaliserats. Byggnaden, som var rest på höga pålar, utgjordes av en en grupp äldre rödmålade trähus som hade flyttats till platsen från olika delar av Thailand och sedan byggts ihop till ett på Jims order. Han hade närt en stor vurm för att bevara den klassiska thailänska kulturen undan det modernas anstormning. Det ålderdomliga hybridhuset var placerat i en välskött och grön trädgård i tuktad djungelstil, som jobbade i tre dimensioner istället för de traditionella två. Allting växte högt och tätt.

I inträdet ingick en guidad tur. Den leddes av en liten spröd thailändska, klädd i färgglad grön sidendräkt. Mekaniskt och monotomt pekade hon leende på alla föremål som fanns i huset (och de var många) och berättade varför just de var speciella och vackra. Tyvärr hade hon nog gjort rundvandringen lite för många gånger. Den vackra kvinnan lät lika inspirerad som en tysk lokaltidningskolumnist som skrev om renhållningsbudgeten för Västerås kommun ur ett historiskt perspektiv. Upplevde dock att besöket var relevant då det gav en bild av hur Bangkok såg ut före hög-husens och motorvägarnas ankomst, om än en något förskönad bild.

Äntrade stadens hypermoderna skytrain för att åka några stationer. Målet var stadens ormfarm. Det var kul att susa fram uppe bland hustaken, betydligt roligare än att åka nedgrävd i en mörk tunnelbana eller i ett försenat pendeltåg genom en betonggjuten klotterkorridor. Först då, i det futurisistiska transportmedlet, förstod jag hur stort och utspritt Bangkok faktiskt var. Med sina nybyggda skyskrapor som sköt i höjden mest överallt. Det gamla Krung Thep (Bangkok på historiska) hade i princip utplånats på bara några decennier. Faktum är att staden verkade betydligt grönare än vad dess rykte ville säga. I vart fall uppifrån, det jag hade sett av den på marknivå indikerade bara trist betongdjungel. Men en stad i tropikerna har en viss fördel när det gäller att frambringa grönska jämfört med andra städer - som Stockholm under den mörka, och ofta deprimerande, vintern.

Besöket på Bangkoks ormfarm var ett resultat av den blandning av fascination och väl utvecklade fobi som jag känner för de sällsynt obehagliga djur som giftormar utgör. Började med att närvara vid en demonstration där de slingrigt dödliga ”mjölkades” på sitt gift. Detta våghalsiga företag gjordes genom att en ormdomptör förmådde ormen att bita, och spruta in sitt gift, i ett membran. Det var i sin tur kopplat till ett kärl, där giftet samlades upp. Det rinande dödliga används sedan till att tillverka serum (motgift) att användas på olyckliga offer för ormbett. Själva ”mjölkningen” gick väl an från min, i mitt tycke, säkra plats längst bak på läktaren; valet var planerat strategiskt då jag ville maximera avståndet till scenen och de där närvarande slingrande obehagligheterna.

 
 

Den påföljande showen var inte alls njutbar. Massor med ormar (kobror och kraits) tilläts ringla omkring, lite för fritt, på scenen medan domptörerna lekte (!) med dem. Ett beteende som i mina ögon tydde på väl utvecklad sinnessjukdom. Tyckte att de skulle ha järnkoll på ALLA de väsande och slingrande krabaterna, helst skulle de vara kopplade, så att ingen fick för sig att ringla upp på läktaren. En möjlighet som kändes alltför möjlig för att jag skulle kunna projicera min fulla uppmärksamhet på det vansinne som föregick på scenen; klappandes och pussandes ormarna som de sinnessjuka gjorde.

Inte utan att jag undrade vad ormfarmen hade för omsättningshastighet på personalen, bortfallet till följd av ond bråd giftdöd torde vara stort. Eller kanske inte, domptörerna kanske verkligen visste vad de sysslade med när de bollade med sina kobror. Inte för att ett sådant eventuellt faktum gjorde dem mer mentalt friska i mina ögon.

Mannen var genuint galen - det är kobror!
 
     
 

På farmen fanns också ett miniatyr zoo, som bara befolkades av allehanda ormar i stora glasburar. Lite för många i min mening, att se en kobra är väl okey, men att konfronteras med kokande ormgropar på rad var för mycket. Uppenbart att multiplicitet i Thailand inte bara gällde heliga ting som gyllene Buddhastatyer, utan också fobieskapande hemskheter som giftormar.
Var dock häftigt, att på behörigt avstånd, betrakta kungskobrorna - som direkt reste sig i attackställning när någon närmade sig deras glasbur. De var verkligen stora och respektingivande, inget snack om att namnet var passande. Hade vetat att jag skulle möte dem någon gång under min resa, det var ödesbestämt. Men det var en lättnad att våra vägar korsades på ormfarmen i Bangkok, med glas och annat trevligt avgränsande, iställt för i det höga gräset i Bardias nationalpark.

Åt lunch på McDonald’s - för första gången på länge. Serveringen gick för långsamt, varpå jag belönades med en extra hamburgare. Hade tydligen fått vänta mer än en minut på att få min order levererad. Kändes fantastiskt med tanke på att det i Indien och Nepal kunde gå både en timme och två mellan det att beställningen lades tills maten serverades. I Bangkok ansågs en väntetid på längre en minut som ett misslyckande; som snarast måste kompenseras för att säkerhetsställa bibehållen kundnöjdhet. Återigen blev det uppenbart att jag numbera befann mig i en ny, mer effektiv, kultursfär.

 
 
   

Upptäckte till min förvåning att den amerikanska kulturens flaggskepp inte smakade något vidare, särskilt de fettdrypande stripsen var mer än vad munnen kunde förmås att acceptera. Bekräftandes att jag föredrog de asiatiska köken framför amerikansk skräpmat.

Började promenera tillbaks till Koh san road, men gav efter någon timme upp. Gatorna var tråkiga, trafiken störande, hettan intensiv och tuktukförarna för vältaliga och prutbara i sin vilja att ha mig som kund.

Åter till backpackerbasen började jag förebereda min rundtur i Indokina. Köpte en bussbiljett till Siam Reap för tvåhundra bhat; avgång var redan klockan sju dagen efter och ankomsten beräknades till klockan fem på eftermiddagen, i vart fall enligt kvinnan på rese-byrån.

 
En annan form av snabbmat - råttan i pizzan någon?
   
 

Köpte också en saftig bunt med amerikanska dollars, den enda betalningsformen som enligt rykten och källor fungerade i Vietnam och Kambodja. Länder där resechecker och bankomater fortfarande var okända begrepp. Återigen frekventerades jag med stater som under en stor del av den senare delen av nittonhundralet skytt USA, och allt som det stora landet stått för, som pesten. Men som tvingats att böja sig för dollarns allsmäktiga trovärdighet som stabilt betalningsmedel när de egna skämten till valutor gång på gång imploderat i lavinartad inflation.

 

Inhandlade också en rätt flashig bok om Kambodjas historia, då mina kunskaper i ämnet var pinsamt begränsade. Tycker att man som turist har en skyldighet att i vart fall ha visa rudimentära kunskaper om landet som skall besökas. Särskilt när landet är så fascinerande som Kambodja.
Fixade avslutningsvis en bunt med passfotografier. Det fanns en uppenbar risk att sådan skulle förbrukas på löpande band när det blev dags att konfronterada det kommunistiska Vietnams byråkrati.

Friterat fläskkött med ris och sötsur sås till middag. Maten på Koh san var inte tillredningsmässigt speciell, men prisvärd.