Kapitel 22

Kathmandu Blues
 
7 December 2001
Kathmandu

Om val, storstrejk och att vara bombhotad.
 
aknade den morgonen med den smått överrumplande vetskapen om att lastbilen hade slutat rulla. Vad skulle nu ske? Glädja familjen och återvända hem, fortsätta till Bangkok och göra Sydostasien grejen, eller kanske sätta av mot någon annan fantasifull destination; kanske Tibet? Var alldeles för trött för att fatta
 
något beslut, eller förbereda ett dylikt, varpå följe slogs med Matthew för att se vad Kathmandu hade att erbjuda i frukostväg. En liten stek, en hög med basilikakryddad äggröra, rostat bröd, fruktig marmelad och en stor kopp väldoftande choklad på ett rustikt ställe, med ett inredningskoncept baserat på gammalt trä och intrikat snidat järn, visade sig vara en värdig start på det nya livet som självständig resenär.
På vägen åter till hotellet märktes att gårdagens lösa rykte om en nationell strejk, utlyst av den maoistiska gerillan, verkade ha hörsammats. Inte många butiker höll öppet. Om det var av sympati med de röda, eller av rädsla för vedergällning från desamma om uppmaningen inte lyddes, var dock oklart.
 
 

Det lilla Internetcaféet - fem datorer inklämda på femton kvadratmeter - bredvid vårt hotell i gränden var dock öppet. Vilket också resten av den forna overlandgruppen hade noterat. Alla datorer var upptagna, utom en, som jag prompt lade beslag på. Den från turistsynpunkt något turbolenta nepalesiska omgivning påtvingade lite kommunikation med hemmafronten, samt en uppdaterad världsbild.

Efter att ha scannat av de vanligaste nyhets-kanalerna var det bara att konstatera att ingen verkade veta särskilt mycket om vad som hände i Nepal utanför Kathmandu dalen. Militären hade effektivt strypt allt vad nyhetsflöde innebar och proklamerade bara intetsägande bulletiner om stora egna segrar och förkrossande nederlag för maoisterna. Propaganda.

   
Välbeväpnad polis och en strejbrytare
 
 

En sak framgick dock på CNNs hemsida, rebellerna hade sprängt Kathmandus Coca Cola bryggeri i småbitar under den föregående natten. En från mitt perspektiv mycket oroande nyhet, då aktionens mål skiljde sig markant från de som gerillan tidigare angripit : de beväpnade delarna av statsapparaten. Sprängningen påvisade aggression mot den västerlänska kulturens starkaste symbol. Kunde nästa steg vara att angripa utländska turister?

Inte blev jag lugnare av att läsa informationen på det svenska respektive amerikanska utrikesdepartementens hemsidor. Den blågula avrådde bestämt från att resa till Nepal och uppmanade alla svenskar som var i landet till stor försiktighet på grund av det osäkra läget. Amerikanarna var mer specifika i sin information. De rekommenderade starkt mot resor utanför Kathmandu dalen samt, manade till extra stor försiktighet den sjunde december (denna dag) då den utlysta generalstrejken kunde förväntas generera oroligheter. I värsta fall kunde också maoistiska bombdåd inträffa på platser med mycket människor eller av stor symbolisk betydelse. Ett av tre potentiela mål som specifikt nämndes var turistdistriktet Tharmel.
Bingo, jag verkade ha lyckats tajma min närvaro i både tid och rum till en plats som av jordens enda supermakt - med alla sina underrättelseresurser - utpekade som troligt mål för en bombkampanj av välorganiserade maoistiska rebeller. Det var inte vad jag hade förväntat mig av mitt besök i Nepal. Ett land vars nationalkaraktär hade beskrivts med mjuka och välklingande ord som ”vänligt”, ”leende” och ”gästfritt”.
Tolkade informationen på sådant sätt att jag ville ligga lågt och för stunden skjuta på eventuella vandringsaktiviteter i bergen. Feglira helt enkelt.

För att utröna och formulera olika alternativ för det, eventuellt, fortsatta resandet besöktes en av många resebyråer som fanns i Tharmel. Att den var primitiv, och i mina ögon hade lika mycket trovärdighet som en politiker i valtider, var inget hinder för att fråga om kostnader och eventuell tillgång på flygbiljetter till olika destinationer. Visade sig att priserna på flyg hem till Stockholm var dyra, medan de till Bangkok var mer humant prissatta, samt att tillgången på biljetter under den närmaste tiden var begränsad till bägge platserna. Prisdifferensen destinationerna emellan var stor nog att det skulle vara lönsamt att flyga till Bangkok och köpa en billigare biljett där till Stockholm (i vart fall om priserna i Lonely Planet var något sånär korrekta) än att köpa en dyr Stockholmsbiljett i Kathmandu. Ett kostnadsläge som onekligen gjorde en tripp till Sydostasien än mer attraktivt.

 
 
   

Ett tredje alternativ dök upp när Matthew frågade om det gick landbaserade resor till Tibet och Lhasa under vinterhalvåret. Han fick ett uttömmande och positivt svar, inklusive en hög med broschyrer av enkelt men till synes ärligt snitt. En resa med jeep till Lhasa, med på- följande flyg tillbaka till Kathmandu, var definitivt en möjlighet. Säskilt då Potala palatset (Dalai lamas gamla herresäte i Lhasa) i mitt medvetande är bland det mest exotiska som finns på vår planet. Och att färdas landvägen över Himalaya och den tibetanska högplatån vintertid lät som en stimulerande utmaning.

Det var således med stor entusiasm som Matthew och jag diskuterade Tibet över någon slags, rätt smaklös, kycklingrätt på en annars tom restaurang av japanskt stuk; misosoppan lyckades kocken dock inte förstöra. Var tvungen

 
Min bunk i Kathmandu
 
 

att väcka min gamla kunskap om att äta med pinnar till liv, från den dvala färdigheten hade befunnit sig i sedan en trip till Kina tre år tidigare.

Flyttade ryggsäckarna till vårt nya, stora, rum och förberedde oss på en lite längre vistelse än vad som tidigare hade varit brukligt - vi packade upp för första gången på drygt fyra månader. Resten av gruppen stannade också kvar på samma hotell, dels av kostnadsskäl (billigt) dels för den sociala närheten.
Ägnade sedan resten av dagen åt koncentrerad vila framför tv:n. Fjärran från eventuella bombdåd, resta barrikader, upplopp och urspårade demonstrationer. Etthundratjugosju dagar på resande fot, plus gårdagens fest, hade gjort oss trötta.

Middagen i en mörk liten grillhåla som verkade allt annat än tjänlig som matställe. Men som hade fördelen att den första filmen om den lilla trollkarlen Harry Potter visades för matgästerna. Min mixade grillbricka var godkänd. Även om jag var osäker på vad den innehöll förutom en bit stek. Att äta kött i ett mörkt rum är nog inte det bästa som kan göras ur mathygienisk synvinkel i Kathmandu. Harry Potter var okey, även om filmen kanske inte riktigt nådde upp till de höjder som vissa personer hade antytt innan.

 
8 December 2001
Kathmandu

Beslut, avsked och gastronomiska läckerheter.
 

v någon konstig anledning var vi klara för frukost redan klockan åtta på morgonen. Våra kroppar hade ännu inte begripit att de hade rätt till betydligt mer lugna mornar än vad som gällt under de senaste fyra månaderna. Hamnade i en kombinerad bokaffär/café för ett traditionellt morgonmål i en avslappnad och

 

intellektuell miljö. Fastnade sedan i bokhyllornas lockande labyrinter under en dryg timme, botaniserandes i det överaskande välsorterade utbudet. Tyngdpunkten låg på människans interaktion med de högsta bergen och luddig religiös litteratur som hade den österländska mysticismen som gemensam bas.

Resten av förmiddagen ägnades åt att komma fram till hur min medellånga framtid skulle gestalta sig efter någon eller ett par veckors utforskande av Kathmandu med omgivningar. Skulle nog inte flyga hem, att inte åka till Sydost-asien och se Ankor Wat skulle kännas bra snöpligt. Ankor hade alltid varit lite av mitt resandes heliga Graal och att inte inkludera den upplevelsen på den här resan skulle kännas fel under lång tid framöver. Frågan var nu vart jag skulle uppleva julen: Nepal, Thailand eller varför inte Tibet?

     

Under dagen dök ett par mytologiska figurer upp. Personer som gruppen hade hört mycket om under den senaste tiden. Först ut var Kates pojkvän. En blek ung man med vridet språkbruk, modell brittisk arbetarklass. Han hade väl utvecklade intentioner att bli ett stort namn på den internationella musikscenen tillsammans med det band vari han var frontsångare. Pojk-vännen hade också tagit med en kamrat, som var något av en uppträdandemässig karbonkopia av honom själv.

Det var kul att se hur acklimatiserade vi hade blivit mot den något annorlunda verklighet som Kathmandu representerade relativt det London som de bägge nyanlända just hade lämnat bakom sig. I form av renlighet, organisation och känslan av att utseendemässigt kraftigt avvika från det normala i en hänsynslöst stirrande omgivning. De nyanlänade var tämligen förvirrade och storögda. Men Kate var lycklig, hon hade inte gjort annat än att prata om ”Iggy” under de senaste veckorna.

En annan nykomling var en kamrat till Robin som hade flugit in från Wien. Till Robins stora glädje utrustad med några flaskor ”fint” årgångsvin. Något som den privatskoleutbildade påstod sig ha saknat mer än något annat

 
Symaskinsmästaren - den besatte?
 
 

under sin tid på lastbilen. Det värsta var att jag inte vet om han var allvarlig eller skämtade.

Matthew drog med mig till en tibetansk restaurang för lunch. För var dag blev han alltmer fascinerad av det otillgänliga området, dess utrotningshotade kultur och tillhörande religion. Beställde en tallrik med buffel momos som inte kostade mer än trettiofem nepalesiska rupiers, cirka fem svenska kronor. Och att dricka något som på menyn gick under benämningen tibetanskt vin, en odlingsmässig omöjlighet som vi bara var tvungna att pröva.
Det visade sig att konceptet bakom denna dryck skiljde sig drastiskt från det som produceras på gårdar, med elegant klingande namn av slottskaraktär, i världens hyllade vindistrikt. I Kathmandu var vin två stora träkärl fyllda med jäst hirs och en målad termos med kokande vatten. Det varma vattnet hälldes över hirsen, stod ett par minuter, och efter det att kemin verkat dracks bryggden med hjälp av sugrör. Tyvärr var smaken inte alls i paritet med presentationen. Jag blev i vart fall inte alltför sjuk av ”vinet”.

Slog följe med Tony och Sascha till en resebyrå som enligt Terje skulle vara hyfsat pålitlig. Han hade köpt sina flygbiljetter till Australien där, efter rekommendation från sin resebyrå hemma i Norge. Den låg en bit utanför Tharmel, i någon slags nepalesisk variant av köpcentrum - där allting, inklusive den av Terje rekommenderade resebyrån, var stängt. Om det var för att det var lördag eller på grund av att strejken hade förlängts var oklart.
Det ställde till problem för Tony och Sascha. Som dagen efter skulle åka tillbaks till Pokhara med den subgrupp av lastbilsfolket som planerade en kortare treck i den regionen. Därefter hade de bråttom hem till Nya Zeeland. Dels på grund av att pengarna i princip var slut, dels för att de ville fira julen med sina familjer för första gången på länge efter åren i Storbritannien. Att den ”hederliga” resebyrån var stängd och tillbommad trasslade till det, nya zeeländarna behövde säkra sina flygbiljetter innan de gav sig av upp i bergen.

 
 
   

Faktum var att en resebyrå faktiskt var öppen i köpcentret. Den verkade också något sånär etablerad med diverse inramade diplom och utmärkelser på väggarna från olika flygbolag och myndigheter. Plus att det på skrivborden rådde pappersmässigt kaos, vilket kändes tryggare än de i det närmaste klinisk rena etablissemangen inne i Tharmels hjärta. Som oftast bara bestod av ett skrivbord, ett par stolar, en ålderdomlig dator och en säljare som lovade mycket och levererade litet.

Det fanns tre biljetter den nittonde december till Bangkok med Thai. Det var samma flight som Terje skulle ta för sitt första steg till Australien; nästa längre stopp på hans jordenrunt resa. Tony och Sascha lade beslag på två av biljetterna. Avresedatumet var tids-mässigt perfekt för deras planer. De skulle precis hinna med treeken och återvända till Kathmandu till den nittonde.
Även jag fattade ett snabbt beslut och bokade preliminärt en biljett. Slutgiltigt besked, och betalningen, skulle vara resebyrån tillhanda inom fyrtioåtta timmar. På grund av en monetär regel av merkantilistisk karaktär var en eventuell transaktion tvungen att göras i US dollars. Om bokningen fullföljdes innebar det att trippen till Tibet, samt en eventuell treek i Himalaya, permanent dumpades.

På kvällen drog Robin med hela sällskapet till den thailändska restaurang som hade varit favoriten vid hans första besök i Kathamndu. Självklart, när det gällde Robins preferenser, hörde den till den dyrare priskategorin i Tharmel - min del av notan slutade på hela trehundratio rupiers, drygt fyrtiofem svenska kronor. Men då fick gommen också

 
Ett rätt öde Tharmel
 

njuta av en elegant serverad trerättersmåltid med kryddiga biffstrimlor till förrätt följt av grön kyckling curry som huvudrätt (stark!) och avslutningsvis cognac flamberade pannkakor.

Sedan blev det en stor packnings- och avskedskväll när flera av lastbilsfolket gjorde sig redo för den tidiga morgon-färden till Pokhara, och den planerade treeken. Förutom Tony och Sascha skulle även Terje, Kate, Kaya, David och Janet ansluta till företaget. De sista tre hade också tankar på att försöka angripa Annapurna rundan. Om det inte var alltför sent på året för det projektet - de högsta passen kanske blockerades av snö. Gruppen som hade upplevt så mycket tillsammans skulle slutligen spridas för vinden.
Det blev de långa avskedens timmar, men med ständiga avbrott för diskussioner av packningsteknisk natur. Ingen av de i treeken inblandade parterna besatte någon erfarenhet av längre fotvandringar vintertid i Himalaya, så osäkerheten var stor om vad som skulle tas med. Var inte utan att jag var lite orolig. Glada amatörer, med en ordentlig dos av såväl optimism som naivitet, borde nog inte på egen hand ta sig an de höga bergen. Även om man bortsåg från närvaron av eventuella maoistiska gerrillabaser.
Men allt skulle nog gå bra, det hade ju trots allt fungerat väl så långt. Samt att Tony och Sascha nog skulle kunna stå för en smula hyfsat sunt förnuft om det skulle visa sig bli nödvändigt.
( Det hela gick också bra.)

Dave hade varit en helt annan person sedan han återanslutit sig till lastbilen i Udaipur. När sydafrikanen hade parkerat den första, den gula, lastbilen i Grekland hade det gått upp för honom att hans eventuella framtid hos First 48 som chaufför på Asien rutten såg mörk ut - den politiska utvecklingen hade effektivt hade dödat den land-baserade långfärdsturismen i regionen; i vart fall i det korta tidsperspektivet.
Följden hade blivit att Dave kunde bli mer avslappnad i sitt sätt när han inte längre behövde känna samma press från Martin att lära sig rutten och ta del av den omkringliggande organisationen. Han hade kört lastbilen vissa sträckor, men annars hade han bara följt med. Ett arrangemang som hade varit bäst för alla inblandade. Själv hade jag haft mycket lättare att uppskatta Dave när han inte behövde praktisera reseledarfärdigheter som han inte behärskade. Skulle komma att sakna hans komiska interaktionsförsök med en miljö som var honom på alla fronter helt främmande och som inte alls passade in i hans tydliga föreställning om hur världen fungerade. För att inte tala om alla de djupa existiensiella samtal som vi hade haft tendenser att falla in i under stjärnbeströdda kvällar och nätter.
Han hade varit en klippa som man alltid viste var man hade.

Kaya var den av deltagarna som jag främst hade förändrat min syn på under resans gång. Från att initialt ha verkat vara en intetsägande tjej med naiv livssyn hade hon blommat upp till en nära nog fulländad levnadskonstnär.
Hon hade en väl utvecklad förmåga att direkt agera på svårhanterliga situationer och praktiska problem, istället för att ytterligare problematisera situationen bara för egenvärdet i själva problematiseringsprocessen. Något som jag själv ibland har tendenser att göra, att kvadratkomplicera det som egentligen är enkelt. ”Teoretiskt svårt är kul” är trots allt lite av mitt inofficiela motto.
Kaya hade varit en av gruppens främsta sociala motorer. Och hon hade från dag ett haft järnkoll på var alla köks-grejorna hörde hemma på lastbilen, något som jag aldrig lyckades lära mig.
Hon verkade ständigt befinna sig i kaos och perspektiven var kroniskt korta. Lev för dagen satt hårt rotat. Även om det djupt inne fanns en seriös ådra, som blev alltmer synlig allteftersom att resan fortgick. Förhoppningsvis skulle hon inte få alltför hårda törnar av en rigid och enkelspårig omgivning som straff för sin positiva och utforskande grundsyn på livets festliga smörgåsbord.
Enligt planerna skulle hon efter avslutad treek återvända till Indien för att resa runt där under våren, innan det var dags för England och universitetsstudiernas konformitet. Visste med stor säkerhet och sorg att jag skulle komma att sakna Kayas sprudlande livsenergi under de kommande veckornas trevande ensamresande.

För mig var Kate den lastbilspassagerare vars personlighet hade vuxit mest mellan London och Kathmandu. Första månaden, i Europa och Turkiet, hade jag ”bara” uppfattat henne som sprallig, impulsiv och kanske något omogen. Intryck som senare helt skulle vända. Kate var intelligent som få. Tyvärr verkade inte omständigheterna ha tillåtit henne att vara det. Istället kanaliserade hon sin intelligens till humor. Ständigt kom det från Kate klockrena och insiktsfulla punchlines - som skapade en glad och god stämmning.
Hon skulle efter Kathmandu återvända hem och plugga till sjuksköterska.

Janet var den av treekarna som jag hade kommit närmast, vilket i och för sig var förvånande. Vi var troligtvis de som, sett till livssyn och erfarenheter, låg längst ifrån varandra när resan började i Dover. Jag med min bokliga, i många avseenden skyddade, bakgrund och en genomanalytisk syn på livet. Hon en extrem känslomänniska med en fantastisk förmåga, och vilja, att få kontakt med nya människor, oberoende av kultur och språk - trots att hon tagit emot några ordentliga smällar i livet.
Alltid beredd att ge av sig själv när någon behövde stöd, men helt ovillig till samtal om mer abstrakta ting (politik, historia etc.) som jag själv har en förkärlek till. Janet hade definitivt varit bättre på att involvera mig, på gott och ont, i social interaktion med urbefolkningen än jag på att få henne intresserad av moskéer och gamla borgar.
När Janet avslutat treeken, och kommit åter till Kathmandu, planerade hon att ägna sig åt frivillighetsarbete på ett barnhem. Vars personal hon spontant hade börjat prata med i Pokhara. Vad som sedan skulle hände var okänt. Men resandet hade hon fått i blodet, så det skulle nog dröja ett tag innan hon återvände tll Irland, den gröna ön.
Initialt skulle jag nog komma att sakna hennes tjatter en hel del - men kanske inte så mycket.

 
9 December 2001
Kathmandu

Modern monetär absurditet i svunnen stadsbild med en barnslig gudinna vid bortblåst haschrök.
 

aknade upp till ett Kathmandu som kändes tomt. Så många av vännerna hade givit sig av till bergen. Åt en liten pizza till frukost, på en restaurang som förutom mig och Matthew var öde. Oroligheterna gjorde att turister och utlänningar flydde Nepal i snabb takt. Och inga nya anlände.

 
 
Under tiden som vi åt diskuterades för- respektive nackdelar med att åka till Tibet. Det som främst talade för var min stora fascination för området som geografiskt objekt; de oöverträffade bergen, den sterila högplatån beströdd av håriga jakar, Lhasa för sin avlägsenhet och Potala palatsets oerhörda exotism. Annat som talade för att göra resan var att uppleva den utrotningshotade tibetanska kulturen (som jag dock inte var alltför intresserad av). Som det kommunistiska Kina gjorde sitt bästa för att förinta och ersätta med en mer modern variant baserad på Han kineser och kommunistisk retorik. Om bytet är till det bättre eller sämre har jag ännu inte fått riktigt klart för mig. Ett argument som dock var viktigt för Matthew, som var betydligt mer nyfiken på den tibetanska buddismen än jag.
En sista, något frivol, fördel bestod i att jag skulle vara åter i Kathmandu lagom i tid för att fira jul med några av lastbilsfolket, som det verkade skulle nästan halva gänget befinna sig i den nepalesiska huvudstaden på rödfärgade tomtedagen.
Tyvärr fanns det också nackdelar. Resan skulle ske i mitten av december, alltså mitt i vintern, då kylan kunde för-väntas vara intensiv på den tibetanska högplatån. Minst minus tjugo grader, som även om nya varma och bylsiga kläder skulle inhandlas märkbart skulle sänka komforten.
Ett annat potentiellt hinder var att vägen snabbt steg till över fyratusen meters höjd, med de högsta passen nästan tusen meter högre. Risken att drabbas av höjdsjuka var således obehagligt stor. Det hände att människor dog av denna orsak på vägen mellan Kathmandu och Lhasa.
Men det som kanske mest tog emot var kostnaden på cirka sextusen kronor. Betydligt mer än vad jag var redo att spendera på en vecka - en resa till Lhasa skulle gräva ett stort hål i budgeten.
Beslutade mig slutligen för att dumpa Tibet och ta flyget till Bangkok den nittonde. Kostnaden var helt enkelt för hög för något som av klimatologiska och medicinska orsaker eventuellt inte skulle upplevas som någonting positivt. Kändes också bra att anlända till Bangkok i sällskap med Tony och Sacha. Det skulle vara lite av en mjukstart relativt den verklighet som att resa på egen hand skulle komma att innebära.
 
 

Prioritet blev således att skaffa fram US dollars till att betala flygbiljetten. Ett projekt som blev betydligt mer komplicerat än planerat då det, efter flera försök, visade sig att varken växlingskontor eller banker fick sälja världens mest cirkulerade valuta (dock inte så länge till, tre veckor senare kom Euron och tog över ledartröjan). En finansiell aktivitet som av den styrande makten hade gjorts olaglig för att hindra hårdvaluta att strömma ut ur Nepals trassliga, och med undantagstillståndet i det närmaste torpederade, ekonomi.

Enda platsen där möjlighet fanns att växla in rupiers till dollar var, enligt ryktet, efter gjord incheckning och passerad säkerhetskontroll på flygplatsen. Den uppkommna situation var alltså ett klassiskt moment 22 värdigt Joseph Hellers berömda antihjälte Yosirian. För att kunna köpa dollar behövdes en flygbiljett som i sin tur bara kunde köpas med nämnd valuta - som saknades.

   
Turistiska kommersiella verksamheter i Tharmel
 
 

Som alltid då obstruktioner och inskränkningar sker på den primära marknadsplatsen uppstår sekundära dito - så även i detta fall. Svartväxling var dess namn. En murken och olaglig aktivitet som jag nu av imbecill lagstiftning tvingades att ge mig in i.

 

Gillade inte alls att behöva interagera med dylik ljusskygg aktivitet, inte för att jag hade särskilt mycket till övers för de idiotiska bestämmelser och regler som tvingade fram den svarta marknaden - utan snarare för de risker som den innebar. Att hantera stora summor pengar utanför lagen, med personer som definitionsmässigt är kriminella, är att be om att bli duperad med något slags intrikat trick - eller bara att bli rånad på traditionellt vis. Det var inte min syn på lämplig riskexponering.

Besökte en av de större internationella budfirmornas kontor. Matthew ville skicka hem sin dagbok och framkallade fotografier på tryggast möjliga sätt. Hörde mig samtidigt, lite diskret, för om killen bakom disken hade några växlingskontakter. Det hade han, aktuell kurs kom via ett par viskande telefonsamtal. Den som erbjöds var dock tämligen låg.
Beslutade mig för att undersöka konkurensen i form av några av de mer eller mindre seriösa växlingskontor som fanns utspridda mest överallt i Tharmel. Efter att ha möts med kalla handen vid de första tre fick jag napp på ett ställe som erbjöd en något bättre kurs än killen på budfirman. De ville dock ha halva den inväxlade summan i förskott. För att jag sedan skulle återkomma ett par timmar senare, då de skulle ha ordnat fram amerikansk valuta. Verkade väl osäkert för min smak - inget kvitto skulle lämnas.

Återvände istället till resebyrån för att kolla om de hade några försänkningar i den murkna svartväxlingsbranchen. Vilket de efter viss tvekan och övertalning visade sig ha. Varpå jag till en mycket rimlig kurs faktiskt kunde köpa min flygbiljett för nepalesiska rupiers, allt trassel till trots.
 
   

Kändes bra att hålla biljetten i handen och känna att nästa steg av resan var under kontroll; Bangkok den nittonde december. Kanske ett par dagar för lång tid i Kathmandu, då tiden inte skulle fyllas med någon treek eller tripp till Tibet. Men den nittonde verkade vara den tidigaste biljetten som kunde uppbådas i den halv-belägrade nepalesiska huvudstaden. Clint och Jules, med biljetter den tjugonde, hade försökt flytta fram sin avresa, men misslyckats.

Men lite vila och återhämtning i Kathmandu var inte fel efter drygt fyra intensiva månader. Och den sägens-omspunna staden hade mycket att erbjuda, många gränder och byggnader att utforska.

Efter dessa praktikaliteter var det slutligen dags för Matthew och mig att genomföra vår debut som aktiva turister i Kathmandu. Sikte togs på Durbar square, som skulle ligga ett par kilometers enkel navigation i sydlig

 
Kathmandu är inte en särskilt modern stad - men charmig
 
 

riktning enligt guideböckerna. Nemas problemas tänkte vi, efter att ha slängt en snabb blick på den prydliga kartan. Det verkade bara vara att följa några gränder.

Promenaden skedde i en urbaniserad byggnadsmässig korsning mellan plaståldern och medeltiden, med betoning på det senare. De smala gatorna flankerades av överåriga och oregelbundna stenhus, många med fantastiska balkonger och dörrkarmar av snidat trä. Många av invånarnas kläder och transportmedel vittnade om en för oss sedan länge svunnen tid. Det var som att vandra genom en annan epok, det enda som signalerade om tvåtusentalet var den röda Coca Cola reklamen och några fåtaliga turister med kameror.

 
       
 

Under den första halvtimmens strövtåg upplevdes det hela som pittoreskt och spännande. Sen började vi notera all den smuts och allmänna skitighet som verkade finnas mest överallt: i gränderna, på husen och tragiskt nog insmetat på många av barnen. De trä- och stenbyggnader som uppfattades som historiskt värdefulla var också symboler för den fattigdom och oteknologiska nivå som Kathmandus invånare tvingades leva i. Fjärran från element, varmt vatten, glas, modern byggnadsteknik, sjukvård och välfärds-samhälle.

Nepaleserna var påbyltade med kläder i många lager för att skydda sig mot vintern. Att temperaturen låg på tjugo grader i solen verkade vara

   
 

sekundärt. Försärkt klädsel var däremot berättigad kvälls och nattetid då termometern närmade sig noll. Vilket hade märkts i vårt elementfria och ouppvärmda hotellrum. Småtimarna hade varit kyliga.

Med jämna mellanrum dök det upp små tempel och stupor som låg insprängda här och var i den röriga bebyggelsen. Om templen var riktade till buddistiska eller hinduiska gudar var vid första anblicken inte självklart, de bägge religionerna har i många fall smält ihop till en i genomsnitts nepalesens sakrala föreställningsvärld.

 
 

Grändernas, de små torgen och bakgårdarnas oregelbundna sträckning i kombination med raska och målinriktade steg innebar att vi snart var vilse. Det var först när kompassen användes som Durbar square nåddes, efter att en perfekt cirkel runt den sökta platsen hade genomförts. Som, tidigare självsäkra, kartläsare var vi i fortsättningen mera ödmjuka.

Det berömda torget såväl flankeras som fylls av allehanda tempel och historiska byggnader. Samtliga byggda på ett distinkt nepalesiskt vis: mycket torn, vitmålade ytor, röd sten, urgammalt trä och vida multipla taköverhäng.

För vithyade utlänningar var det nödvändigt att lösa ett vecko-långt pass (kostnad trehundra rupiers) för att komma in på torget. Inte helt fel, pengarna skulle användas till att restaurera och bevara detta UNESCO förklarade världsarv.

Tyvärr visade det sig att de ansvariga hade valt tidpunkten för detta restaureringsarbete just under vårt besök. På stora delar av Durbar square pågick en livlig aktivitet av den sort
Enligt många i Nepal något att vörda och tillbe
 
 

som bara Asien kan bjuda på: mängder med kroppsarbetare som kryllade likt myror, oväsen och högar med under-måligt byggnadsmateriel i en systematisk röra.
Den unika stämning som torget var känt för, det har skrivits vackra sånger om den, förstördes effektivt i bullret. Men utan att bli alltför nedslagna började vi systematiskt insupa den speciella miljön, försökandes ignorera att vi befann oss på något som mest liknade ett arkeologiskt katastrofområde.

Förutom de läckra stapeltemplen upptog torget av en stor population med duvor. De verkade till och med vara fler än på Markusplatsen i Venedig, vilket inte säger lite. Att rusa fram över en yta täckt av tusentals duvor och mötas av ett veritabelt dån när alla unisont lyfte i ett svart moln var barnsligt roligt.

 
  En av Durbar squares sidor utgjordes av det före detta kungliga palatset, en stor byggnad nästan helt byggt i trä. Numera fungerande som museum, då den kungliga familjen på sextiotalet hade låtit uppföra ett nytt palats i Kathmandus utkanter. Självfallet var museet dagen till ära stängt. Ett besök fick uppskjutas till ett senare tillfälle.  
 
 
 
 
 
Distinkta tempel, duvor och ett väl integrerat träd - Durbar Square Kathmandu
 
  Förutom duvor, byggnadsarbetare och turister var torget befolkat av sadhus. Några som satt och mediterade på de branta trapporna till templen, andra mest intresserade av att stå modell för turisternas kameror. För att sedan prompt kräva en betalning i samma nivå som en nepalesisk jordbrukares månadsinkomst.  
 
 

Vandrade runt bland de olika templen, som på insidan inte var mycket att titta på. Utsidorna bjöd däremot, förutom sin distinkta arkitektur (lite som norrländska träkyrkor med en twist), i ett par fall på överraskningar i form av avslöjande sniderier. Skulpturer som motivmässigt påminde om dem som figurerade på de hyllade templen i Kahjuraho: vågade, explicita och akrobatiska.

Det äldsta templet hade uppförts redan på elvahundratalet (alltså niohundra år gammalt - vilket måste sägas är en ansenlig ålder för en trä- byggnad) och därefter hade de andra bygggts pö om pö. I nuläget uppgick de till ett trettiotal.
De var alla som enskilda objekt fascinerande, men i klump, som vid torget, blev bilden direkt lysande med ett övderdåd av spännande former, färger och den blå himlen i bakgrunden.

   
Tre heliga män, som visste sitt värde
 
 

I en av de mer oansenliga konstruktionerna runt torget bodde något så speciellt och anmärkningsvärt som en livs levande gudinna i ordets sanna betydelse. I vart fall för människor som anslöt sig till den nepalesiska teologiska verkligheten. Kumari Devi var den odödligas och helgades namn - och hon levde i en liten flickas kropp. Vilken späd lekamen gudinnan för tilfället hade tagit i besiktning utdröntes genom att många svåra test och prov utfördes på de flickor i sjuårsåldern som befanns vara troliga kandidater. Exempelvis om flickan bevarade sitt lugn när hon ensam tvingades konfrontera ett antal nyligen avhuggna buffelhuvuden i ett i det närmaste mörklagt rum. Få sjuåriga flickor gör det.

 
När flickan sedan blev kvinna (menstruation) ansågs det att gudinnan lämnat kroppen, och jakten på den nya bäraren började; med nya prov och skräckslagna småflickor som följd. Den före detta bäraren slängdes ut i den verkliga världen med ett tungt stigma i bagaget. Hon ansågs, enligt vidskepelsens lysande logik, vara grymt oturs-förföljd. Varpå alla normalt funtade människor gjorde sitt bästa för att undvika den forna, då firade, gudinnan. Den nyblivna kvinnan blev naturligtvis svårt deprimerad, och vidskepelsen bekräftades i omgivningen, som skydde henne allt mer. Svårt att se hur en pubertet kan vara mer traumatiskt än för denna, en gång "utvalda", flicka.
 
   

Möjlighet fanns att gå in på en sparsam liten gård i anslutning till huset där gudinnan, och den orädda flickan, bodde. Med jämna mellanrum påstods hon hälsa på de dödliga från en liten balkong i dess anslutning. Vi fick dock inte den förmånen, men hörde i vart fall en flickröst innefrån huset. Troligtvis var det Kumari Devis, och hon verkade arg på någon. De gälla barn-skriken kokade av ilska och den plötsliga spontana frusturation som är så signifikant för barndomens mysterium.

Inte långt ifrån Durbar square låg Freak street, som fick sitt tveksamma, men fantasifulla, namn under sextio- och sjuttiotalets hysteriska och höga hippievåg. En tid då Kathmandu var ett av de absoluta måstena på asientraden. Med sin exotiska miljö, avslappnade atmosfär och obegränsade tillgång på billiga droger blev det

 
Där bor en flickkropp vari en gudinna påstås husera
 

något av ett hippie Mecka; en asiatisk filial till Ashbury i San Fransisco. Freak street kom att bli gravitationspunkten för dessa udda existensers vistelse i staden (på samma sätt som Tharmel är för dagens backpackers) med sina pris-värda guesthouses och haschindränkta kuddcaféer. Hippiekollektivets något originella syn på mode och personal apperance gav sedan i folkmun namnet på gatan.
Vid tvåtusentalets början var dessa dagar sedan länge fjärran och gatan hade förlorat mycket av den ”charm” som tidigare hade gjort den berömd. Kvar fanns bara risiga hotell och ingrodda caféer som huserade människospillror och nostalgiker för det som en gång var. Freak street hade gått ”Cold turkey” när tillgången till droger strypts.

Gick runt ett par varv, men fann inget av intresse. Varpå vi återvände till det lite plastigare ghettot i Tharmel för en sen, men stärkande, lunch på en takservering; pasta med strimlad stek indränkt i grädde, alldeles för gott.
Restan av dagen ägnades till att börja skissa på en eventuell rutt genom Sydostasien, med syfte att maximera sevärdheterna och upplevelserna men samtidigt minimera kostnaderna och tidsåtgången. Planering är en alltid lika stimulerande som givande sysselsättning.

Hamnade återigen i videogrottan för middag. Filmen var den udda, men kluriga, ”K-Pax” och födan en blek pepparstek. Den var mild som maten på ett ålderdomshem för före detta diakoner.

 
10 December 2001
Kathmandu

Munk som sökte måg vid det vakande ögat och primat blockad.
 

rukost på en tibetansks restaurang; lite rostat bröd, stekt korv och en kopp varm choklad. Var sugen att beställa in en stor skål med momos, men motstod frestelsen. Kändes inte riktigt som en rätt som man skulle börja dagen med.

 
 
Dagens planerade utflyktsmål var en stupa med det intressant klingande namnet Swayambhunath, helt outtalbart för europeiska tungor. Stupan var placerad, tillsammans med en grupp tempel och ett buddistiskt kloster, på toppen av en kulle (här en kulle, på de flesta andra platser i världen skulle den kallas ett berg) ett par kilometer utanför det egentliga Kathmandu. En för oss lämplig dagspromenad med möjlighet att insupa lite mer buddistisk arkitektur, mystik och förhoppningsvis storslagna vyer över Kathamndu dalen och de omkringliggande bergen.
 
 

Kvarteren på väg till stupan var till sin natur fattiga och överbefolkade, gamla stadens i vart fall visuella rikedom ersattes med slitna betong-konstruktioner och gropiga jordstigar till vägar. De sällskapliga (one rupie, one bonbon, one pen) barnen var många, ögonen stora, näsorna snoriga, munnarna leende och kläderna trasiga. De vuxna noterade också vår närvaro, men på ett mer diskret sett.
Vetskapen att vi troligtvis hade mer pengar i plånböckerna än vad de tjänade under ett helt år, genom betydligt hårdare arbete än vad facket tillät hemma i Sverige, var skrämmande; i många avseenden.

Ungefär halvvägs till Swayambhunath korsades en liten flod på en darrig hängbro. Den var byggd i minimalistisk anda; ett par- tre plankor upp-hängda med till synes tunna stålvajrar. En cykel kunde passera, men inget tyngre. En bro av samma modell, liggandes några hundra meter bort över samma vattendrag, hade några dagar tidigare sprängts av den maoistiska gerillan. Så vi småsprang över - men på ett coolt sätt.

Kullen på vars topp stupan, och det buddistiska klustret, tronade var omgiven av en stenlagd stig. Invid löpte en vit mur med tusentals färg-glada bönekvarnar inmonterade i prydliga rader. Stigen var trafikerad av mumlande lamasistiskt troende nepaleser uppblandat med munkar klädda i orange och vinrött. Alla rörde sig sakta och systematiskt runt kullen, snurrandes på var bönekvarn för att tillgodogöra sig ytterligare poäng i den andliga tävling som lamaismen anser är meningen med livet. Med tanke på mängden bönekvarnar och platsens, enligt lamaisterna, stora helighet måste ett fullbordat varv runt kullen vara i det närmaste en spirituell jackpott.

   
En respektingivande trappa
 
 
  En munk i tjugofemårsåldern, med fruktansvärt dåliga tänder, inledde ett samtal; vart vi kom ifrån, hur gamla vi var, om vi var gifta, vad vi tyckte om Nepal etc. Sedan ansåg han, å det bestämdaste, att jag snarast skulle träffa hans ogifta syster. Då inte tillbörlig entusiasm visades var den annorlunda munken kvick att tillägga att systern var mycket vacker, sexton år och kunde lite engelska. När han förstod att jag inte var det minsta intresserad, eller Matthew för den delen, ville munken att jag skulle ta med honom till Sverige; och förstod inte alls varför det inte gick.
Han avslutade med att anklaga mig för att vara en dålig buddist - vilket mitt köttätande jag också troligtvis var och är - när Matthew och jag fortsatte vår vandring runt kullen; onekligen en intressant munk.
 
 
 
 
 
Efter att ha bestigit en lång och brant trappa nåddes toppen av kullen med stupan, diverse buddistiska installationer och en generös tilldelning av apor. Faktum är att dessa primaters stora riklighet (inte tiotals utan snarare hundratals) föranlett att det smått outtalbara namnet på stupan (Swayambhunath) och klostret ersatts med det betydligt mer turistvänliga samlingsnamnet ”Aptemplet”.
 
 
 
Stupan - och Nepals ansikte i världen
 
  Vandrade runt och tittade på kantiga heliga byggnader, munkar med nedböjda huvuden, tiggande apor och viltsinta statyer innan den berömda vitmålade stupan försiktigt närmades. Stupan är begåvad med fyra par med målade ögon som har kommit att bli något av en symbol för Nepal. Ständigt vakar de med sin inträngande blick över landets hjärta - Kathmandu dalen.

Ett uråldrigt rykte, med mycket begränsad arkeologisk och historisk trovärdighet, förkunnade att stupan initialt hade uppförts av vår gamla indiska vän Ashoka några århundraden före Kristusreligions initiering.

 
 
   

Under tiden som vi laglydigt rundade den stora stupan från vänster samlades ett tjugotal munkar från klostert på en öppen yta invid. Efter att de i vinrött klädda minglat inbördes en stund genom-fördes en kortare musikalisk ceremoni. Den involverade små trummor, i svenskan icke namn-givna blåsinstrument och brummande strupläten. Tonkonst av den typ som får anhängare av world music att nicka gillande, i vart fall om munkarna skulle ha hållit sig till samma stämma, vilket de hade stora svårigheter med. Det hela lät därför mer intressant än bra, men Buddha blev säkerligen glad.

Vi fann en liten restaurang från vars terrass det, i vart fall teoretiskt, erbjöds en fantastisk utsikt ut över Kathmandu ett par kilometer bort. Problemet var att den nya tidens bensindrivna transport-lösningar hunnit ikapp den en gång glömda

 
Brummande omusikaliska munkar
 
 

staden bland bergen - med omfattande luftföroreningar som följd. Den nepalesiska huvudstaden breder ut sig i botten av en av höga berg definierad gryta på hög höjd. De omgivande, helt omslutande topparna, håller effektivt kvar alla avgaser från dalens, icke katalysator utrustade, motorfordon - med giftig tjocka som följd. Sikten var från kullens topp max några hundra meter sidledes. Tragiskt. Det bor över en miljon nepaleser i dalen, vilket är långt över det antal som den miljömässigt klarar av att bära.

Följderna av föroreningarna har inte låtit vänta på sig; många av Kathmandus invånare drabbas regelbundet av luftrörssjukdomar till följd av den miserabla luftkvalitén. Själv hade jag känt mig småsnuvig de senaste dagarna, ett tillstånd som jag på enklaste vis skyllde på den dåliga smogfyllda luften. Under tiden som vi begrundade denna ekologiska tragik mumsade jag i mig en vegetarisk (helig köttbefriad zon igen) chowmein spetsad med stekta ägg.

 
         

På vägen tillbaks till Tharmel passerades en av de platser där Kathmandus döda hanterades medelst eld. Det inhägnade området var välfyllt av människor, varpå det inte kändes som rätt plats att bedriva fotograferande turism på. Istället beskådades den märkliga elden på diskret avstånd.

På kvällen sammanstrålade vi med Clint och Jules för middag på en restaurang av mer klassikt snitt. Till skillnad från de vanliga travellers- haken där nästan samtliga maträtter från de indiska, kinesiska, amerikanske, japanska, mexikanska, tyska, israeliska, italienska och franska köken fanns listade på menyer av samma storlek som första bandet av nationalencyklopedin bestod matsedeln där bara av ett fåtal rätter. Som kocken också faktiskt förväntades behärska. Min buffel-stroganoff med ris var också mycket skickligt tillagad.

 
  Clint och Jules hade planer att åka till Chitwans nationalpark i förhoppning att ha tur och få se några stora djur och insupa lite djungel. De hade ju varit uppe och traskat i bergen när resten av expeditionen roade sig i Bardia. Egentligen ville de åka hem, men var på grund av bristen på flygbiljetter tvungna att slå dank i Kathmandu med omgivningar under ännu ett par veckor.  
11 December 2001
Kathmandu

Buddistisk rationalitet och ratad maktbas förvandlad till skrytbygge.
 

fter en undermåligt tillredd frukost med överrostat bröd och skinnklädd choklad vände vi åter till Durbar square. Ville få en ny kick av den där speciella Kathmandu känslan, samt klämma in ett besök i det före detta kungliga palatset. På vägen stannade vi till vid ännu en stor vit stupa insvept i mångfärgade böneflaggor. Den upp-

 
enbarade sig oväntat när vi följde en smal och ytterst oansenlig gränd mellan de omkringliggande flervåningshusen. Stupan hade uppförts till glädje för dem som av egen kraft var för gamla eller sjuka för att besöka Swayambhunath (Aptemplet från dagen innan). Ett varv runt den här - mer lätttilgänliga - stupan skulle enligt guideböckerna ge lika mycket religiös förtjänst som den uppe på berget.
 
 
Ytterligare en stupa - denna dock modell mindre
 

Varför då någon skulle ta sig besväret att besöka originalet på den kuperade kullen, när samma effekt kunde uppnås inne i stan, till mycket mindre arbets-insats, var för mitt lata jag oklart. Kanske var det bara så att nepaleserna inte hade riktigt samma polarisering mellan tidseffektivitet och allmän lathet som vi i det stressade västerlandet utvecklat efter Calvins stränga predikningar.

Åter på Durbar square kunde det konstateras att det kungliga palatset denna gång var öppet. Samt att de ljudliga långsiktigt turistförbättrande åtgärderna fortgick på torget, med en fortsatt dramatisk sänkning av den omedelbara turistiska upplevelsen.

Det var först på femtiotalet som det tidigare hermetiskt tillslutna kungariket Nepal - av enväldig och feodal natur - öppnade sina gränser mot omvärlden. De styrande var då kraftigt påverkade av den kinesiska ockupationen av

 
       
  den tibetanska grannen. Vars självpåtagna isolering hade lett till katastrof och utplåning. I vart fall för den härskande klassen, och dess priviligier. Därefter dröjde det inte länge innan Nepals arbetande befolkning hade förstått till-räckligt mycket av världen utanför landets gränser för att inse att kungens envälde var varken rättvist eller utvecklingsmässigt konstruktivt för dem själva. Ett visst mått av demokrati infördes därför av kungen bara ett fåtal år efter det att gränserna öppnats. Rädd som han var för en snabb och blodig revolution.  
  Men bara några år senare backade han åter in landet på absolutismens återvändsgränd. De protester som naturligtvis uppstod slutade, efter trettio års trubbel och interna stridigheter (relativt oblodiga), med att kungen avsade sig en stor del av sin makt till en genom allmänna val utsedd politisk församling. Makttransfereringen skedde i början på nittiotalet.
Problemet var att en majoritet av Nepals befolkning saknade förmåga att kritiskt ta till sig nödvändig information för att förstå vilken politik som de olika partierna stod för - och politikens konsekvenser. Följden av demokratiseringen medförde därför snart att vanstyre, nepotism och korruption nådde höjder matchande Mount Everests. Medans landets BNP hade imploderat ned på samma nivå som Döda havet.
Inte för att siffrorna hade varit så mycket bättre med kungen vid rodret, men med demokratiseringen började allting rapporteras med krigsrubriker av en från censurens boja nyligen frisläppt presskår. Grogrunden hade således varit god för att en revolutionär rörelse baserad på maoistisk teori skulle grundas, vars ödestimme (tillsammans med Nepals) nu verkade vara slagen.

 
       
 

Ingången till det forna kungliga residenset vaktades av en stenstaty föreställandes den hinduiska apguden Hunuman. Statyns överdel hade av någon konstig anledning smetats in med ett tjokt lager orangefärgat tuggummi-liknande klägg. Som gjorde att statyn mest påminde om en medlem i familjen Barbapapa.

Palatset, som övergivits av den kungliga familjen på sjuttiotalet, var så gott som helt byggt i trä och härrörde ursprungligen från sextonhundratalet. En imponerande bedrift för en så stor bebodd träbyggnad att överleva så pass länge med tanke på att elden ständigt söker utlopp för sin destruktiva kraft.

Nu innehöll palatset utställningar som i innehåll och motiv var orimliga och löjliga, men likväl

   
Det kungliga palatset med ett lustigt torn
 
  underhållande. Deras främste syfte var att förevisa vilka enastående människor och förträffliga regenter de senaste nepalesiska kungarna hade varit. Samt vilka storslagna och avundsvärda liv de hade levt (i vart fall ur ett nepalesiskt perspektiv). Medaljer, jakttroféer, kläder (såväl storslagna historier som mer vardagliga kreationer) och vardags-föremål av typen kungens penna, kungens skrivmaskin, kungens glasögon utgör exempel på det bestånd som högtravande förevisades.  
 

Byggnaden, eller gruppen av sammanväxta byggnader, var i vart fall vacker. Trä och snickarglädje väl värdigt en kung av fordom. Särskilt noterbart var ett torn, byggt helt i trä, med många trappor/stegar. Från dess topp bjöds på en vacker panormautsikt över det smoginsvepta Kathmandu. Här och var i palatset stod hedersvakter från Nepals väpnade styrkor uppställda. De var ekiperade i uniformer modell äldre. I designen någonting som fantasifulla clowner, som ätit roliga svampar, kunde tänkas klä sig i.

Mer visuellt brutalt var den polisbastion som låg invid torget. Den var dekorerad med rikliga mängder taggtråd, sandsäckar, poliser i blå overaller, kulsprutenästen och automatvapen. På taken runt torget var soldater, med moderna gröna uniformer, utposterade. Det verkade som att Durbar square betraktas som ett potentiellt mål för de bombglada maosterna.

Lunchen utgjordes av vildsvinsgryta modell nepalesisk specialitet (eller kanske inte) på en välplacerad restaurang med utsikt över torget - och dess beväpnade bevakare. Spenderade sedan eftermiddagen slösurfandes på nätet utan egentligt mål eller riktning.

Middag på en japansk restaurang, som inredningsmässigt var berättigad till höga betyg för sin funktionalistiska stil i trä och papper - maten var däremot tråkig och intetsägande.

 
  Avslutade dagen på ett kuddställe i sann retro stil, åter till sjuttiotalet med dricka och för hög musik. Var inte mycket folk ute så det blev mest att Matthew och jag höll intern klubb med den deprimerade ägaren. Som till tonerna av Cat Stevens såg sin ekonomi slås i spillror av undantagstillståndet och det nattliga utegångsförbudet.  
12 December 2001
Kathmandu

Förbjuden tjur i rökig miljö och antropoligisk samlingsplats vid barnarbetscentrum.
 

ångsam frukost innan vi lämnade Tharmel för att besöka ett par av dalens sevärdheter placerade utanför Kathamndu. Det logiska hade varit att ta en taxi, men vi valde istället att korsa Kathmandu till fots för att få lite motion.

 
 
Gick förbi det nya kungliga palatset, som upptog en stor del av norra Kathmandu. Det omgavs av en manshög mur klädd med ett minst fem meter högt stängsel och en vaktande soldat var tjugonde meter - det sista en extra säkerhetsåtgård sedan undantagstillståndet införts. Palatset i sig var en absolut gräslig arkitektonisk historia som mest påminde om en av miljonprogrammet sanktionerad gymnasieskola, med ett ofullbordat flygledartorn nedkört i mitten. Den ansvariga arkitekten måste ha besuttit en smakkänsla lika utvecklad som en kokosnöt täckt med in-torkat kamelträck.
 
 
 
 

Passade på att besöka flygbolaget Thais kontor för att konfirmera min, Tonys och Sashas flygbiljetter till Bangkok. Det gick hur smidigt som helst - en ovanlighet när det handlar om papper och formaliteter i Nepal.

Vårt första mål var ett hinduiskt Shiva tempel som nåddes efter fem kilometers ickelinjär marsch, stödd av kompass och en inte helt tillförlitlig karta.
Hinduerna i dalen var lika duktiga som buddisterna på att ge sitt mest heliga tempel ett namn, Pashupatinath, som var omöjligt att uttala utan omfattande talpedagogisk träning. Det var ett av de viktigare templen på den indiska halvön och den överlägset viktigaste hinduiska platsen i Nepal. Och fungerade således som ett självklart pilgrimsmål för alla de hinduer som av någon anledning ansåg sig stå Shiva särskilt nära.
Och det är många. Tillräckligt många för att templet skulle svälla ut till ett helt litet komplex med åren.

   
     
 
 
   

Smutsiga, heliga och till Shiva närstående sadhus

   

Tempelkomplexet bestod av ett huvudtempel, en tempelgård, en stor staty föreställande en oxe, en mur runt ovannämnda, andra tempelbyggnader av stor ålder och, självklart, en helig flod varvid bränning av nyligen avlidna föregick.

Som turister (och kastlösa) släpptes vi inte innanför murarna till tempelgården. Istället fick vi nöja oss med att skymta den stora oxen (Shivas totem) och templet, som hade ett förgyllt tak, genom en öppen grönmålad träport. Ett tittande som inte uppskattades av den koleriska vakt, som efter upptäckt hotfullt jagade bort oss.

     
 

Området utanför tempelmuren var fyllt med människor som bedrev affärsmässig, andlig och social verksamhet i ett myllrande hav av mänskligt kaos. Som följdverkan var den ansamlade mängden smuts och skräp imponerande och röken från likbålen, som tungt lade sig över tempelområdet, var pricken över i:et.

Letade oss upp på en närbelägen jordkulle för att betrakta det förgyllda templet ovanifrån, fjärran från fientliga och högkastiga vakter. Det gick inget vidare, då kullen delades med en flock friströvande heliga kor och ett improviserat tältläger, uppfört på indiskt vis, för de mindre bemedlade pilgrimerna. Både framkomlighet och sikt var starkt begränsad och någon överblick om vad som hände inne i templet erbjöds inte.

 
 
 
Shiva templet, floden och en plattform för likbål
 
Den hinduiska varianten på "Av jord är du kommen.."

Satte oss på en trappa vid den askbeströdda floden för en stunds vila. Det som började som en kort paus slutade med en långrandig diskussion om hinduismen som livsstil och fenomen. Själv var jag betydligt mer kritisk till den än Matthew. Han var mer tolerant till den österlänska världsbilden och hade mer överseende med dess avigsidor - som han trodde var av övergående natur. Själv misstänker jag att otyg som kastsystemet, själva kärnan i hinduismen, kommer att finnas kvar i många generationer än och förpesta livet för miljoner, om inte miljarder, med lågkastiga indier. Men jag gillar respekten för kor.

På andra sidan av den lokalt heliga floden reste sig ytterligare en kulle,

  beklädd med ett flertal pagodliknande strukturer, mindre tempel, träd (ovanligt i den på bränsle fattiga Kathmandu dalen) och naturligtvis en stor population apor. Det var uppenbart att de lurviga primaterna i Kathmandu är av en andlig gren av sitt släkte, då de konsekvent hade valt att bosätta sig i närheten av dalens spirituella centra. Alternativt att de heliga personer som för länge sedan pekade ut just dessa kullar som speciella tyckte väldigt mycket om apor.  
 

Även från den kullens topp visade sig dalens klimat från sin sämsta sida. Smogen dolde allt vad utsikt hette. Trots att dalen var inringad av några av jordens högsta berg, och att himlen rakt upp var klarblå, var sikten i vertikalplanet bara ett grått deprimerande töcken i alla riktningar. Det var bara med nöd och näppe som vi kunde skymta konturerna av vårt nästa mål, den jättelika stupan i Bodhnath två kilometer bort.

För att komma dit genade vi genom ett bostadsområde av det mindre exklusiva slaget, mycket lera och litet skönhet. Chockade en butiksägare genom att inhandla ett par flaskor dricka. Utlänningar verkade inte höra till hans normala kundkrets, och han blev först helt ställd när vi dök upp. Den serviceanda som han sedan visade prov på hade fått Jan Carlzon att stråla som en nattfärsk supernova.

 
 
 

Bodhnath huserar en väldig stupa som är större än någon vi tidigare hade frekventerat. Den ansågs också vara den viktigaste utanför Tibet enligt den lamanistiska tolkningen av buddismen. Att gå ett (vänter)varv och snurra på alla bönehjulen var en spirituell miljonvist när det gällde att samla på sig förtjänst och få ett bättre utgångsläge i nästa liv. Stupan har sedan hundratals år varit ett viktigt pilgrimsmål och dess betydelse har markant ökat till följd av det senaste halvdecenniets politiska utveckling i lamanismens primära upptagningsområde. De som inte längre kan besöka de heliga platserna i det ockuperade Tibet färdas till Bodnath för att där göra sina mest betydelsefulla vänsterrotationer.

Kvarteren runt stupan var till stor del befolkat av tibetanska flyktingar, som med flit transformerat Bodhnath till en lamaistisk oas med kloster, gumpas och långa rader med sakrala suvenirbutiker. Hela spektaklet var inramat med en tonsatt version av mantrat "Om Mani Pade Um" som ständigt brummade i bakgrunden och tusentals intensivt färgsatta böne-flaggor som vajade för vinden. Stämningsfullt.

Stupan i all sin vita klumpighet var sevärd; men den verkliga behållningen med besöket var alla pilgrimerna som sakta gick runt i vänstervarv, mumlandes kraftfulla mantran. Vilsna invånare från avlägsna nepalesiska bergsbyar med torftiga kläder, stolta aristokrater från Bhutan i dyrbara dräkter, tibetanska flyktingar i nyinförskaffade jeans, alternativa västerlänningar med rakat hår och kläder likt smutsiga stjärngosselinnen blandades med en och annan förtrollad turist likt oss själva. Det var som om ett färgstarkt fotoreportage ur National Geographic hade fått liv.

 
 
 
Stupan i Bodnath - en magnet för buddhister
   

Den stora vita var tillräckligt massiv för att möjlighet fanns att bestiga den på tre olika nivåer, en novelitet som verkade smått hädisk med tanke på den vördnad som stupan tillmättes. Dess stora helighet härörde från att ett av den upplyste Buddhas ben sades finnas inmurat i dess mitt.

Det var onekligen en konstig, och till viss del tillfredställande, upplevelse att stå på en plattform som betraktades som mycket speciell samtidigt som en mängd människor runt om aktivt tillbad den. Dels genom att den rundandes och dels genom att några av de mest devota slängde sig raklånga på marken framför stupan i takt med den allomstädes närvarande mantramusiken. Mest fanatiska var en grupp, till synes hjärntvättade, västerlänningar. Under de tre timmar som vi vistades i stupans närhet roade sig den flocken med att lägga sig platta på magen vart tjugonde

 
Under de vakande ögonen
 

sekund i riktning mot stupans centrum. Säkert bra för fysiken - men hade det någon effekt för själen? Weirdos.

Vår nyfunna vana trogen hamnade vi på en takrestaurang för lunch. Den var perfekt placerad med utsikt över stupan och mitt i den speciella atmosfär som den toppiga och dess omgivning utstrålade. Området var heligt, så menyn var naturligtvis helt vegetarisk. Bittert. Beställde en godkänd Dhal Bhat, men blev förvånad när jag inte erbjöds påfyllning - uppenbart en tradition som inte gällde på etablissemang som riktade sig till engångsbesökare.

Bebyggelsen i Bodnath höll en påfallande hög standard relativt resten av Kathmandu. Rikedomen var en följd av de tibetanska flyktingarnas stora driftighet och textila skicklighet. De hade på bara några årtionden byggt upp ett framgångsrikt kluster med mattfabriker. Vars produkter hade nått en god spridning på den internationella samvets-marknaden. Ty det låter ju bättre med en tibetansk matta i vardagsrummet än en iransk för den politiskt korrekta västerlänningen.

 
 

Mycket av de intjänade pengarna har förts över till de lokala klostren. Som har vuxit på ett imponerande sätt - såväl med avseende på antalet inskrivna munkar som på mängden dyrbara dekorationer - sedan den tibetanska kolonin slagit sig ned och blomstrat i Bodhnath.

Den gyllene Buddhans svarta baksida är att många av mattorna som exporteras tillverkas av barnarbetare. Som tvingas arbeta under fruktansvärda förhållanden med obetydlig lön och noll trygghet. Free Tibet någon? Sällan är kopplingen mellan himmel och helvete så tydlig som i buddismens och barnarbetets Bodhnath.

Besökte ett par av klostren, där munkarna med stor entusiasm försökte fånga in västerlänningar, som oss, på månadslånga kurser i meditation.

I ett välmående tempel
 
 

Typ att sitta tyst i ett rum med andra ”mottagliga”, inte tänka på något och äta tråkig vegetarisk mat, - ingen aktivitet (eller avsaknad av sådan) för mig. Matthew var mer intresserad, han hade en högre buddistisk medvetenhet än jag, det hade stått klart sedan länge.

En taxi förde oss tillbaks till Tharmel samtidigt som det började skymma. Det var imponerande vilka trafik-stockningar en så begränsad stad som Kathmandu kunde bjuda på. Att militären upprätat några strategiskt placerade vägspärrar underlättade inte direkt flödet.

 
  Typiskt nepalesiskt ställe på kvällen, kände mig inte på matmässigt äventyrshumör varpå det blev en väl tilltagen oststek innan dagen förklarades som avslutad.  
13 December 2001
Kathmandu

Om att glida i Tharmel och niohövdad mat
 
ov länge på förmiddagen. Det krävs en god portion viljestyrka för att överge ett varmt täcke och en mjuk säng till förmån för ett ouppvärmt rum med bristande isolering när temperaturen utomhus sjunker under nollan nattetid. Förmiddagen ägnades till att uppdatera dagboken, som hade negligerats den senaste veckan,
 
samt fortsatt planering av den kommande vistelsen i Sydostasien. Ville definitivt se Kambodja, Vietnam och lite Thailand. Om det skulle bli mer än så var för tidigt att avgöra. Även om det skulle vara bra lockande att ta tåget genom Kina och avslutningsvis rida på transibiriska järnvägen hem; fullgörandes en nära nog komplett asiatisk cirkulation, med ett hädiskt högervarv.
       
  Blev lunch på en mörk och skraltig restaurang inhyst på en trång bakgata, där mat med mer lokal anknytning påstods serveras. Den såg inget vidare ut, men då stället rekommenderades i en guidbok för sitt vällagade nepalesiska kök stegade vi in.
   
 

Nio stycken svårdefinierbara rätter (alla lokala, jätte-goda, specialiteter från Kathmandu dalen - enligt den stolta servitören) och en skål med buffel momos säkerställde mättnad och belåtenhet.

Resten av dagen ägnades till att lite närmare utforska det fenomen som var Tharmel. Där fanns verkligen allting som en modern ryggsäcksresenär kunde önska sig tätt sammanpackat i en kompakt tredimensionell labyrint: hotell, guesthouses, resebyråer, restauranger, bagerier, Internetcaféer, suvenirbutiker, framkallning av fotografier, minimarkets (med ett osannolikt stort utbud av varor), bokhandlare, barer, växlingskontor, videohålor

   
Kathmandus skyltfabrikörer hade haft glada dagar
 
 

och mer restauranger. Tharmel var en enklav mitt i Kathmandu med sin egen kultur, norm och rhythm som i stil låg betydligt närmare Koh San i Bangkok och London’s nöjeskvarter än resten av staden några hundra meter bort.

Elitresenärerna skräder inte orden när de förklarar sitt förakt mot Tharmel. Orsak: området är så pass främmande, och så mycket enklare än, det ”riktiga” Nepal. Det vill säga U-landet Nepal med trassliga kommunikationer, bristande sjukvård, smutsiga barn och avgrundsdjup fattigdom. Vi andra älskade Tharmel. Det var så oerhört praktiskt att bokstavligen ha allting som kunde önskas precis runt hörnet. Efter några veckor i Indien var Tharmel också en välbehövlig kulturell fristad med sina stekar, västerländska filmer och chips i Pringlestuber.
Tyvärr var kvarteren i det närmaste tomma under min tid där, inte många utländska turister sökte sig till Nepal, och de som redan var där försökte nästan mangrannt att lämna landet. Få ville se vad den explosiva politiska situationen kunde leda till på plats. CNN är så mycket säkrare.

Hamnade återigen på ett Internet ställe. Något som hade kommit att bli en daglig vana och min bild av vad som hade hänt, och hände, i världen utanför Nepal blev allt bättre. Förvånansvärt hur avskuren jag hade varit från nyheter under tiden på lastbilen, särskilt som de hade varit så turbulenta och världförändrande till sin karaktär.

Thailändsk restuarang på kvällen; blev en förvånansvärt potent röd curry. Matthew beställde sallad - och fick en hög med strimlat kött med lite örter instuckna på sidorna. Jag gillar den nepalesiska tolkningen av thailänsk sallad.
Restaurangen var välfylld (kanske en koppling till att maten där smakade mycket bra). Det kändes ovant. Vi hade vant oss med att i regel vara ensamma gäster, och kunna disponera hela lokalen med tillhörande personal för oss själva, på matställen i Kathamndu. Var faktiskt lite skönt att slippa bli ständigt påpassade.

 
14 December 2001
Kathmandu

Interna problem leder till kulturfördjupning och nattlig sockerförsäljare.
 
idigt på morgonen stod det klart att det skulle bli en "lustig i magen" dag då starka interna krafter direkt pockade på uppmärksamheten. Den planerade utfärden till Patan fick därmed skjutas upp till förmån för sängliggande - med regelbundna avbrott/utbrott - och lättittad tv. Hyste misstankar mot lunchen dagen innan,
 
ställets slitna inramning var troligtvis uttryck för en ägare vars mentalitet inte prioriterade ordning och god hygien. Antagligen hade råvarorna som använts till buffelmomosen passerat bäst före datum för länge sedan. Om dylika datum överhuvudtaget existerade i Nepal. Undantagstillståndet hade nog gjort att många restauranger satt fast på lager med svårförbrukade råvaror. Några snåla chansade säkert och använde kött och grönsaker i sin matlagning som skulle ha förpassats till sopptunnorna långt tidigare.
 
   

I vanliga fall följer jag den universella regeln att bara frekventera restauranger och matställen som redan har gäster i lokalen. Ett tecken på att maten oftast var hyfsad, samt att råvarorna hade en viss omsättningshastighet. Men det var en födostrategi som inte fungerade något vidare i ett turisttomt Kathmandu - som per dekret satts på undantag.
Mina interna oroligheter gick dock snabbare över än Nepals, en hoppad lunch och en lung dag var allt som behövdes.

Hade ingen brist på underhållning, den lilla tv apparaten besatte över fyrtio olika kanaler av de mest skiftande karaktärer. Hur ett sunkigt (och extremt billigt) hotellrum i den enligt alla mått mätt efterblivna staden Kathmandu kunde ta in fler kanaler än jag upplevt någon annanstans, New York inklusive, var onekligen en gåta.

Började med att scanna av en mängd hindi kanaler - som alla bjöd på svår-begripliga program och filmer. Många av reklamsnuttarna var dock bekanta från hemma, praktisk och likriktande globalism på företagens indoktrinerande vilkor. Hittade ett par frågesportsprogram (Vem vill bli miljonär, Jeopardy) som trots att engelska talades var helt obegripliga. Jag kunde inte svaret på en enda av de ställda frågorna. Ett tecken på att min kultur och världsbild drastiskt skiljde sig från den indiska - kanske mer än vad jag tidigare hade trott.

 
Försäljare av färgglada gryn och bönor

Blev glad när den indiska versionen av MTV dök upp i zappandet. Men det blev

 

en kortvarig glädje, för där sändes enbart sång och dansnumren från de senaste Bollywood filmerna. Kul och färg-glatt för ögonblicket men väldigt snabbt repetitivt. De kinesiska och nepalesiska kanalerna var inte heller några höjdare, konstiga språk och bjärta kläder, och trycktes snabbt bort.

Hittade till slut några säkra kort i form av ett par engelskspråkiga kanaler som sände glättiga Hollywood filmer och sitcoms av känt snitt. Samt självklart nyheter med amerikansk vinkling i form av CNN - där det en gång i timmen förevisades hur Bush hade lyckats med konststycket att placera det som en gång varit Afghanistan på ett förstadium till stenåldern. Allt i sin jakt på hämnd, oljeledningar och opinionssiffror. Såg en radda avsnitt med Simpsons och en acceptabel film med Jim Carrey ” Me, myself and Irene”. Rolig, men inte alls i klass med mästerverket ”The Mask”.

Favoriten var dock en propaganda kanal för en indisk spirituell ledare (yogi) av hög ålder och med ett långt vitt skägg. Kanalen sände en besynnerlig blandning av inslag. Några där yogin mumlande fram sina lärdomar från en tjock bok, andra där illa klädda västerlänningar bedyrade - på ett lojt och hjärntvättat sätt - den gamles stora vishet och att hans upplysta tankar och ord var av yttersta vikt för den moderna naturvetenskapliga forskningen, primitiva grafiska bildspel som gick ut på att indien var världens centrum och segment där yogins anhängare, med rakade skallar och kaftaner, hoppade omkring i yogaställning på studsmattor. Oerhört fascinerande, och det ultimata slöttningsobjektet. Det var till och med bättre än TV shop.

Dagens stora seger var att killen i receptionen övertalades att sätta på varmvattenberedaren, en hetsig diskussion som tog en halvtimme; möjligörandes en varm dusch på eftermiddagen. Följde med Matthew ut för att äta middag, tänkte bara ta en soppa eller något annat lätt; slutade med en inte alltför lätt pizza på tallriken och en mastig tiramisu till dessert på en bra italiensk restaurang.

På vägen åter till hotellet blev vi ansatta av knarklangare som ville sälja lite av varje till oss:”Haschis”? White suger? Brown Suger?”. Det hela var lite löjligt då det förutom knarklangarna bara fanns poliser på gatorna i Tharmel. Pojkarna i blått hade som uppgift att upprätthålla utegångsförbudet och avvärja eventuella attentat riktade mot den lilla turism som fanns kvar. Att jaga knark verkade inte ingå i arbetsbeskrivningen.
Så en vandring i Tharmel efter klockan nio på kvällen innebar att man blev antastad av såväl poliser som knark-langare, med bara några sekunders mellanrum.

 
15 December 2001
Kathmandu

Favorit i omlokaliserad repris med extra höjd och guld innan hunsat hög receptionist.
 
atthew ägnade dagen åt en meditationskurs på ett buddistiskt centra för västerlänningar. Då den formen av gruppterapi inte riktigt var min melodi satta jag istället, glad i hågen, av mot den närbelägna staden Patan. Köpte mig ett par frukostbullar i ett bageri som färdkost. De var så pass goda att de i det närmaste var
 
avslutade innan jag kommit utanför dörren.
       
 

Patan var egentligen en specifik stad bara i historisk och administrativ mening, då den numera har vuxit ihop med det snabbt expanderande Kathmandu. Det enda som separerar de två städerna åt är en liten flod. Så det var inga större problem, i teorin, att till fots ta sig till Patan från Tharmel.

Efter att ha villat bort mig ett par gånger hittades slutligen bron över floden; var inte utan att jag började tvivla på min förmåga att läsa kartor i Kathamndu. Vägarna verkade sällan uppträda på det regelbundna sätt som jag, och kartan, förväntade oss; istället slingrade de sig fram och delades på de mest oväntade ställen. Enligt kartan var sträckan till Patan ungefär fem kilometer, men promenaden blev minst det dubbla. Fick se det som en extra bonus att få ta del av mer av Kathmandu än vad som initialt hade planerats.

   
Pojkarna i spräckligt grönt tar sin morgonpromenad
 

För att förstå Patan är det nödvändigt att placera staden i sitt historiska kontext. Vilket är Kathmandu dalens unikum, placerad mitt på den uråldriga handelsleden mellan Kina, Tibet och Indien. Dalen har formen av en gigantisk skål, med en diameter om cirka tjugo kilometer. Där botten befinner sig på ungefär ettusentvåhundra meters höjd över havet medan kanterna består av berg på mellan två och tretusen meter. För att komma in i den bördiga dalen finns det bara tre, smala, vägar som ringlar sig ned från kanterna på grytan.

 
 
Det gyllene templet i Patan
 
 

Befolkningen i dalen härörde från en fusion mellan indoariska och tibeto-burmesisika stammar ur vilket en unik kultur uppstod med tiden. Den går under benämningen Newhari. Kulturens storhetsperiod inföll under sexton-hundratalet, när hela tre oberoende konungariken blomstrade i dalen. Små statsstater av mikroformat centrerade runt byarna Kathmandu, Patan och Bhaktapur som levde i hård konkurans med varandra. Det var först år 1768 som de tre slutligen enades under konungarikets Nepals fana. Vilket för övrigt är den enda nationella flaggan som inte är rektangulär till formen.
En följd av denna politiskt lite udda historia är att alla tre städerna har ett Durbar square; ett torg med ett kungligt palats och en mängd tempel. Alla av sådan kvalitet att de blivit förklarade som världsarv av UNESCO.

Efter att bron korsats vandrade jag omkring lite på måfå i en stad som ännu mer än Kathmandu gav sken av att vara en nyöppnad tidskapsel från svunna tider. Husen var gamla, men för det mesta i förvånansvärt bra skick. Klart var också att Patan levde i ett lägre tempo än den större grannstaden, den nya tidens hets hade ännu inte riktigt tagit sig över gränsfloden.

Patan fungerade som centrum för dalens smeder och metallknackare. Så där fanns hur många butiker som helst som sålde metallföremål tillverkade med metoder värdiga medeltiden: skålar, verktyg, smycken och prydnads-föremål. Mest intressant var statyeterna föreställandes alla, eller några av, de gudar och figurer som existerar i dalens spirituella liv - fantasifulla till formen var ett milt uttryckt.

 
 
 

Ett tempel stack ut lite mer än andra, vilket det borde göra då det gick med epitetet ”det gyllene”. En stor fyrkantig historia i vars mitt det fanns en gård med ett mindre tempel av förgylld karaktär i mitten. Det glänsande templet var överöst med Buddhastatyer och alla de symboler som jag kommit att förknippa med lamaismen: böneflaggor, böne-hjul, svårtolkade statyer av andra gudar och orangeklädda munkar.

 
 

För att komma in på Patans Durbar square skulle enligt guideboken ett dyrt inträde betalas. Jag misslyckades med detta, fann mig istället plötsligt stående mitt på torget, utan att ha fått möjlighet att köpa någon biljett. Mitt planlösa irrande hade resulterat i att torget hade nalkats från ett av turistmyndigheterna oplanerat håll, där bevakning och infrastruktur för straffskattande av ljushyade utlänningar saknades.

Likt sin namne i Kathmandu var Durbar square också beväxt med tempel av den för dalen så typiska staplade träpyramidsarkitekturen. Finner själv stilen klart estetiskt tilltalande. Kanske var det inte lika många tempel som i Kathmandu, men de i Patan var mer storslagna och mer diversifierade till sin karaktär. Ett par gjutna styliter av gudomlig art bidrog också till att torget

Det kungliga torget - Durbar Square
fick den där lilla extra känslan av spännande annorlunda.
 
  Till mina örons stora glädje pågick inga ljudliga renoveringsarbeten på torget. Bilden, omgivningen och miljön var perfekt. Gjorde mig komfortabel på ett av templens trappa, för att bläddra lite i en bok och insupa stämmningen i största allmänhet. Gick bra i fem minuter - tills min närvaro attraherade väl många småskaliga försäljare och dollar-hungriga nepaleser.  
 
 
Tempel med fantasifull arkitekt
 

Gick till det närbelägna palatset istället. Även det uppfört med trä som främsta byggnadsmaterial. Vilket efter lite eftertanke ter sig lite udda då dalen inte direkt borde ha lidit någon direkt brist på sten med Himalaya som hyresvärd. Tillgången på trä borde däremot rimligtvis ha varit mer begränsad?

Inuti det praktfulla palatset hade ett museum inrättats för att visa upp innanmätet och en samling med för Patan typisk metallarbeten. Utställningarna var förvånansvärt påkostade och moderna i sitt utförande - utländska biståndspengar låg bakom de välbalanserade spotlightsen och stabila montrarna. Men själva utställningsföremålen var utifrån mitt, när det gällde hantverk inskränkta, perspektiv helt ointressanta.

 
   
Vårt lopphotell hade en tydlig hierarkisk struktur. Det var en moloken korean, ständigt klädd i tränings-overall, som var ägare. En överarbetad nepalesisk portier, som bokstavligt talat bodde i receptionen, som ägaren körde med så ofta han kunde. Samt en liten grabb i skinnjacka som sprang ärenden och fungerade som allmän fixare - också han sov inklämd i receptionen. Den oregelbundna städningen sköttes av en kvinna som kom och gick lite slumpmässigt. Ibland kunde korridoren rengöras en gång var fjärde timme, sedan kunde det dröja en vecka till nästa skrubbning. Rummen städades först på begäran.
 
 
 
Vid niotiden på kvällen knackade grabben på vår dörr. Han signalerade
  att någon av oss skulle gå ned till receptionen. Det blev jag, som något förvånad, följde med nedför de knirrande trätrapporna till markplanet. Där var den för första gången kostymklädde koreanen och receptionisten inbegripna i ett livligt inbördes palaver. Det verkade handla om att koreanen omedelbart ville ha alla de pengar som hotellet hade tjänat under de senaste dagarna. Där kom jag som gäst in i bilden. Koreanen ville prompt ha betalt för den tid som vi hade stannat. Ett rimligt krav, varpå räkning hanterades.  
 
   

När koreanen hade fått sitt stack han. Men receptionisten var inte klar, utan började humla om någon slags skatt på tio procent - att betalas separat. Tyckte det lät konstigt och frågade om kvitto delades ut på ”skatten”. Receptionisten gav i vanliga fall inget förtroendeingivande intryck. En uppfattning som denna gång inte blev bättre av att han, kvällen till ära, verkade ha rökt på med betydligt starkare grejer än vanliga ciggareter. Efter en stunds både fysiskt och verbalt skruvande var det uppenbart att jag inte skulle kunna räkna med något kvitto. Då fick han heller ingen ”skatt”.

 
    Istället började han gnälla om koreanen och hur illa han blev behandlad och betald av den elake utlänningen (vilket det låg en hel del sanning i, jag hade sett koreanens aggressiva och lätt fascistoida chefsskap med egna ögon); bara hundra rupiers per dygn. Således ansåg, den nu av hasch höga, receptionisten att han hade rätt att salta räkningen med tio procent, som någon slags intern service skatt. Jag höll inte med honom om detta.
Gav honom dock femtio rupiers i dricks. Dels för att säkerhetsställa ett visst mått av goodwill under vår kvarvarande vistelse, dels för att bara slippa undan situationen. Att förhandla om småpengar med någon som är hög som ett hus och anser sig förorättad hör inte direkt till en av mina favoritsysällsättningar.
 
16 December 2001
Kathmandu

Bergsfolket anläder med anekdoter och zapata
 
örmiddagen blev sovmorgon, Internet och strötittande på gurukanalen på tv. I Kathmandu finns det en pizzeria med det eleganta namnet ”Fire and Ice”. Den hyllades i alla guideböcker, samt av andra resenärer som vi hade språkat med under vår vistelse. Där inmundigades lunchen.
 
Stället låg en liten bit utanför turistghettot och kryddade sina pizzor med femtio procent högre priser än vad som annars var standard för en stekbaserad måltid i Tharmel. En följdverkning av att bli omnämnd i alla resenärernas heliga böcker gissar jag. Pizzorna var bra, men de som serveras på en vanlig svensk förortspizzeria är bättre.
Ryktet om restaurangens storhet verkade kraftigt överdrivet, pizzan inne i Tharmel ett par dagar tidigare hade varit minst lika bra. Den hemgjorda vaniljglassen var dock en sann njutning, helt enkelt underbar.
 
 

Åter till hotellet, efter att ha tagit en promenad i de norra delarna av Kathmandu, hade en delmängd av treeking gänget återkommit. Det var Terje, Tony och Sascha som hade vänt för att hinna med flyget till Bangkok. Så det blev en eftermiddag på hotelltaket drickandes varm choklad och lyssnandes på skvallret om vad som hade hänt uppe i bergen, uppblandat med dryga doser lastbilsnostalgi.

De var nöjda med sin tur, vyerna hade blivit magnifika när lite högre höjder nåtts. Och inga maoister hade de mött. Just detta att höjd måste erövras med hjälp av fysisk kraft och ansträngning hade kommit lite som en chock för Kates pojkvän med tillhörande kompis. Bägge hade i ett tidigt stadium börjat gnälla om trappornas mångfald och lutning - bärandes på sina alltför optimistiskt packade ryggsäckar.

Terje hade lekt bergsget, som den norrman han var, och ständigt legat i täten för den omaka skaran. Han var djupt besviken över att ha tvingats vända om så tidigt. Norrmannen hade helst velat följa med de andra som skulle försöka ta sig runt hela Annapurnamassivet. Men flyget skulle inte vänta och julen ville han fira i Sidney med en kompis från Norge.

Underhållande var att höra om Dave och hans eskapader. För att spara pengar hade mannen med det stora röda håret tagit med sig ett par gamla avlagda kängor. Dessa hade han tänkt byta mot mat och husrum vid något av de primitiva gästhusen längs stigen. Det hade misslyckats, många förfrågningar tilltrots, i vart fall fram till dess att Bangkok gruppen lämnat bergen. Att Daves fötter var bra många storlekar större än vad de små nepaleserna drog var inget han hade tänkt på i förväg. Och att någon

   
Rangliga hus är en vanlig syn i Kathmandu
 

turist skulle vilja befatta sig med de grova skorna, som hade många nötande mil på sulorna, var mer än osannolikt - den afrikanska bushen hade satt sina spår. Dave skulle nog få släpa på sina gamla kängor hela vägen tillbaks till Kathmandu.

På kvällen gick vi alla och åt på en Mexico inspirerad restaurang - med dålig belysning och för mycket musik. Men en stor tallrik med kycklingfyllda enchildas och en hög nachos med smält ost som sidoorder gjorde mig lycklig och glad. Tillbringade sedan lite tid på Sam’s innan vi tvingades återvända till hotellet på grund av utegångsförbudet. Ett med vapen påivrat påbud som för övrigt hade förskjutits några minuter varje kväll. När vi först anlände till Kathmandu var det klockan nio strikt som gällde, men efter dryga veckan var det snarare någonstans mellan halv tio och tio som polisen skickade oss till sängs.
Såg den kraftigt överreklamerade ”Crouching Tiger, Hidden Dragon” på tv innan ljuset släktes. Kan inte riktigt acceptera att kung fu människorna flyger som små fåglar.

 
17 December 2001
Kathmandu

Brutalbladig kniv, textil skrytlista och vävd bergsget förvisas.
 
agen blev den stora praktikalitets dagen. Inköp av suvenirer/presenter och ordnande av hemtransport av redundant packning stod på programmet. Det sista momentet såg jag framför mig med viss bävan då en något så när ärlig shipping firma, med rimliga priser, först måste lokaliseras. Sedan var nog en konfrontation
 
med den nepalesiska byråkratin nödvändig; paketet skulle passera tullen. Började dock med en tibetansk frukost - en skål med kyckling momos och en kopp varm choklad.
 
   

Mötte upp med Terje och Clint utanför en butik som hade specialiserat sig på den nepalesiska machosuveniren framför alla andra, tänder av den mytologiska Yetin undantaget, - Khukrin. Ett mellanting mellan svärd, kniv och yxa som har utgjort en viktig del av de fruktade ghurkakrigarnas beväpning i hundratals år. Vart än de nepalesiska legosoldaterna gått i krig för Union Jack hade khukrin varit aktiv. Senaste i falklandskriget, där den tunga och vässade klingan spridit skräck bland argentinska soldater.

Det var därför inte utan att khukrin hade blivit lite av en nationalsymbol för Nepal, vid sidan av Himalaya, och den ovan nämnda Yetin. Köpte ett par stycken för ungefär hundra svenska

 
 
 

kronor styck, en till mig själv och den andra som gåva. Ett bra pris då kvalitén verkade god; handtag av snidat trä, en skarp kilotung stålklinga och en hylsa av svart skinn.

Beställde en broderad T- shirt hos symaskinsmästaren som hade tillverkat trucktröjorna. En travesti på den klassiska: ”My son wen’t to X and all i got was this lousy T-shirt”. Bara det istället för en destination i singularis utgjorde X i detta fall hela listan på de platser och länder som hade besökts sedan London lämnades, samt den planerade rutten i Sydostasien. En lämplig present till min far. Samt ett commitment om min fortsatta resväg - som inte var huggen i sten, men väl därefter broderad i tyg.

 
 
 

Sascha var smakråd när ett par Pashmina sjalar köptes som presenter till mor och syster. För att säkerhetskälla bästa kvalité bad jag först om att få se butikens billigaste exemplar, för att därefter kontinuerligt be om sjalar av stigande kvalitet. Köpte slutligen de finaste - och dyraste - av en något förvånad butiksägare. För mig var det viktiga inte att pruta ned priset med några procent, utan istället att vara säker på att jag fick det bästa som fanns i butiken. Priset, efter förhandlingar, blev på runt trehundra kronor styck - i Europa skulle det ha blivit de mångdubbla.

Lunch på en japansk restaurang med Matthew, tråkig mat. Jag hade vant mig vid det kryddstarka indiska köket eller bastanta stekar modell Kathmandu, så det subtila japanska fungerade inte riktigt på mitt dåvarande sinnestillstånd.

På eftermiddagen tog jag tjuren vid hornet och började undersöka vilka alternativ som fanns för att skicka hem nyinköpta suvenirer; onödiga kläder, ett par böcker och sovsäcken som inte längre skulle behövas. Alternativen var många och varierande, allt från UPS flygfrakt med leverans till dörren påföljande dag, till en tibetan med tillhörande yak som levererade påföljande decennium. Nyckeln var att hitta ett företag som kunde transportera mina grejor någorlunda snabbt och billigt, utan att de försvann på vägen. En god utmaning i den djungel av alternativ som fanns.
De klassiska och polerade amerikanska bolagen upplevdes som för dyra. Och de flesta lokala verkade inte särskilt trovärdiga. Vem vill skicka något med Shangri-la Yeti powered international transport?

   
En intressant plats att bedriva shopping på
 
  Efter att ha vandrat runt på ett tiotal ställen fastnade jag för budverksamheten som bedrevs i samma lokaler som det största mot turister riktade snabbköpet, en av Tharmels naturliga riktpunkter. Rörelsen där upplevdes som lite tryggare, då den inte verkade lika temporär till sin natur som många av de andra.
Valde alternativet flygfrakt med hämtning av paketet på Arlanda fem dagar senare. Det blev inte billigt, men inte fullt lika dyrt som de mer traditionella alternativen. Inte helt oväntat kunde frakten, enligt korkad lag, bara betalas i dollar; samma merkantilistiska dum-dum princip som vid köpet av flygbiljetten. Men jag var vid det här laget mer erfaren hur de valutatekniska problemen skulle hanteras. Efter en stunds diskussion och ackorderande om växelkurser kunde betalningen ske i nepalesiska rupiers.

 
 
   

Eftermiddagen och kvällen tillbringades med höjda glas på Sam’s i sällskap med alla kvarvarande overlanders. Strax efter klockan nio, när utegångsförbudet började närma sig, kom Clint och jag på att vi var hungriga, grymt hungriga. Så vi gav oss smygande ut på jakt efter kött, undvikandes polisen efter bästa förmåga.

Det var först på restaurang nummer fyra som en modig kypare gick med på att servera oss mat, och då endast för att stället låg gömd på en liten bakgård. En utmärkt Cordon Blue tillagades. Som tyvärr var tvungen att ätas snabbt. Personalen gick under tiden vi åt på tårna av rädsla för att polisen skulle storma in och vara på arresteringshumör .
Under den korta måltiden kom det fram att Clint var bra trött på att resa. Han ville bara hem; och det så snabbt som möjligt. Den rugbyfrälsta kiwin var mätt på nya upplevelser: - ”Nothing new I see will rock my world”, som han sade.

 
På kvällarna hände inte mycket i Tharmel
 

Kände själv inte alls på det viset, såg istället med stor nyfikenhet och glädje fram mot vad Thailand och Indokina skulle ha att erbjuda. Och att Ankor Wat skulle skaka om min värld - det var jag säker på.

Sam’s var reglementsenligt tomt och tillbommat när vi med välfyllda magar återkom. Så det var bara att återvänta till hotellet och sova.

 
18 December 2001
Kathmandu

Avslut och förberedande av nystart medelst stek och stek.
 
aknade upp för min sista hela dag i Kathamandu. Hade inga speciella planer förutom att packa, betala hotellräkningen och umgås med de lastbilsmänniskor som inte skulle flyga till Bangkok. Dagen kom till stor del att kretsa kring restaurangen Nargilas. Där medlemarna i min ambulerande värld under de senaste
 
månaderna hade ett fast bord från soluppgång till utegångsförbud. Vilka som var där skiftade då ärenden utfördes och ryggsäckar packades. Men det satt alltid minst tre personer i kuddhörnet och gladde personalen med ständiga beställningar av mat och dryck. Själv började jag med en spaghetti bolognese till frukost för att efter några timmar bygga på med en hawaiistek (stek med en annansskiva på toppen) till lunch.
 
 

Sen var jag tvungen att angripa problemet hur packningen av alla mina prylar och pinaler skulle gå till för att kunna tas med till Bangkok. Skillnaden var stor mellan det begränsade utrymmet som rygg-säcken erbjöd och den förmåga som lastbilen hade haft att svälja alting som hade köpts under resans gång. Övergav också en del grejor; ligg-underlaget som jag inte längre behävde och diverse utslitna kläder. Allt för att kunna spänna fast ryggsäckslocket.

En artikel som det retade mig att lämna kvar var en flaska med nyinköpt schampo. Min ur-sprungliga flaska hemifrån hade tagit slut lagom till ankomsten till Kathamandu. Jag hade därför med stor glädje observerat det stora utbudet av välkända märken i den turistanpassade super-marketen. Alla de stora jättarna verkade finnas representerade. Då jag vill se mig själv som en

   
Metallurgiskt krimskrams
 

person som står över reklamens påverkan genomfördes en omfattande kostnadsanalys vilken flaska, och vilket märke, som gav mest schampo för minst pengar. Inte helt oväntat var det en stor enlitersflaska som var behäftat med det föremånligaste nyckeltalet volym/pris. Redaktionen på "Plus!" skulle ha varit stolta om de hade sett mig.

 
 

Men vid packningen visade det sig att flaskan var både för tung och för stor för att kunna tas med, varpå den slutade som en present till städerskan. Inköpet av den stora schampoflaskan var ett klassiskt fall av suboptimering - där min initiala kostnadsmedvetenhet innebar att svansen blev biten längre fram.

Ett tungt avsked togs till min trogna - och vältummade - Istanbul till Kathmandu guidebok. Försökte först sälja den i ett par av bokhandlarna som handlade med begagnade böcker, men de priser som erbjöds för mitt slitna objekt var närmast att betrakta som skambud. Avstod således till försäljning och beslutade mig istället för att donera den gamla trotjänaren till lastbilens boklåda - där den kunde göra fortsatt god nytta.

Efter att ha förpassat alla mina kvarvarande ägodelar till en hermetiskt paketerad och tejpad ryggsäck återvände jag till en kväll på Nargilas för en sista dos med samvaro med det gamla gänget och Kathmandus buffelstekar.
Kändes lite konstigt då vi hade levt så tätt tillsamans under så lång tid. Förhoppningsvis skulle kontakterna kunna upprätthållas trots att vägarna divergerade.

 
 
 
 

Robin hade jag inte sett mycket av under de senaste veckorna. Han hade gjort en nepalesisk blixtrundtur med sin österrikiska vän. De hade hunnit med rafting, safari i Chitwans nationalpark (ingen tiger), en kortare treck i Pokhara och paragliding. För att hinna med allt detta hade en bil med tillhörande chaufför hyrts för alla resor. En tranportform som var mycket bekvämare än Nepals annars U-landsmässiga transportsystem med uråldriga bussar. Som för var färd gav ordet överlastad en ny betydelse. Deras olycksfrekvens har säkert sänkt Nepals medelålder med mången månad. Tragedier med bussar som rasade ned för branta bergssidor var inte direkt någon ovanlighet.
Efter att Robin återkommit till Kathmandu, och vinkat av sin österrikiska kamrat, hade han hjälpt Martin med att återställa lastbilen efter expeditionen. Tanken var att de därefter skulle bege sig ut på någon lämplig treek, om säkerhetsläget inte drastiskt förändrades till det sämre.

Hade inte riktigt fått grepp på Robin som ständigt visade upp två sidor av samma mynt. Han hade definitivt klass, en skinande brittisk polityr, men inte stil med djup. Erfarenheterna var många, men sällan efterbehandlade så att de hade resulterat i kunskap och mognad. Mängden självförtroende när Robin mötte nya människor

 
       
 

var enormt, han fick meningsfull kontakt direkt, om det så var andra resenärer, hotellägare eller främlingar på gatan. Därefter hade han svårare, verkade inte riktigt som om han visste hur det stora förtroendet som han så ofta fick skulle hanteras. Första intrycket var pålitlig, men med tiden blev det snarare opålitlighet som blev hans kännetecken. Robin konfronterarade inte problem, utan vände dem ryggen - och sprang. Han levde på ett väldigt impulsivt sätt, vilket ofta ledde till fascinerande och roliga situationer. Som jag på egen hand aldrig skulle ha fått chansen att uppleva. Han drog in en i smeten så att säga.

Martin hade slitit konstant med lastbilen under de nästan två veckorna i Kathmandu; inventerat, reparerat och planerat för en eventuell ombyggnad. Det första som han kom på när han på allvar började mecka med motorn var hur den startades utan att behöva puffas igång med muskelkraft. Det var bara att trycka in en knapp, som hade suttit väl dold under instrumentpanelen. Information som han tyckte det var jättekul att sprida till oss före detta passagerare - som hade fått skjuta lastbilen genom stora delar av norra Indien.
Han var den person på lastbilen som hade vunnit mest respekt i mina ögon, en klippa i klass med Everest. Den nivå av professionalism och personlig integritet som han hade uppvisat under den transkontinentala färden - med dess speciella natur - var mer än imponerande. Aldrig hade han gett uttryck för irritation när problem uppstod, såväl interna inom gruppen som de externa som vår föränderliga omvärld ständigt bjöd på.
Allteftersom att expeditionen hade fortgått hade engelsmannen ständigt bjudit på överskningar i form av nya kompetensyttringar. Förutom en stor dos av mekaniskt kunnande (som visade sig vara absolut nödvändigt) var han analytisk till sättet och mycket självgående. Problem identifierades och löstes på egen hand. Martin var alltid kolugn, inga onödiga känsloyttringar eller rösthöjningar.

Matthew var den som jag hade spenderat mest tid med. Han fungerade på samma sätt som jag själv, nyfiken på det mesta och ständigt på jakt efter kunskap för dess egen skull. Allting var intressent och värt att undersöka. Är någon sevärdhet värd att se en gång, var den också värd att se två gånger. Bägge motton som han som resenär levde efter. Han skulle tillbringa några dagar på en buddistisk meditationskurs innan han satte av på en två veckor lång resa till Tibet. Vad som sedan skulle ske var oklart, obestämt och skrivet i vatten. Även om han definitivt skulle ta sig till Sydostasien i något skede av sin långresa.