Vid en av posteringarna klättrade en trött nepalesisk kapten upp till oss på flaket. Tydligt förvånad över vår närvaro och val av semester-destination med tanke på omständigheterna. Efter att han hade konstaterat att vi knappast var några farliga maoister lättades hans stela attityd upp. Särskilt när jag och Robin visade intresse för hans ålderstigna brittiska sterngun. Att visa kvalificerat intresse för en mans vapen är vanligtvis ett säkert sätt att vinna ägarens uppskattning, så också i Nepal.

Kaptenen berättade att han inte hade sovit en blund under de trettiosex timmarna som gått sedan undantagstillståndet deklarerades. Natten hade ägnats åt patrullering och dagen innan till att upprätta vägspärrar.

Han förklarade vad undantagstillståndet innebar.

Fyra timmar efter det att gränsen lämats nådde vi den djungel lodge strax utanför Royal Bardia National Park där expeditionen skulle baseras under de närmaste dagarna. Sista halvtimmen var vägen verkligen intressant; bara leriga hjulspår med stora gropar. Vid ett tillfälle var lastbilen tvungen att korsa en flod av inte obetydlig storlek och strömstyrka där varje tillstymelse till bro saknades. Att köra omkring i en terränglastbil med fyrhjulsdrift och högt underrede hade onekligen sina fördelar.

Forest Hideaway, som lodgen hette, var en grupp med enkla hyddor byggda i lera och trä runt en liten grönskande trädgård. Där det fanns små träpaviljonger, vari skugga erbjöds. Platsen verkligen osade av djungel, primitivitet och storvilt. Att vi blev exemplariskt om-händertagna av den stora personalstyrkan gjorde inte saken sämre - ensamma gäster som vi var.

Satte oss i en av paviljongerna och beställde in stora portioner med Dhal Bhatt till lunch. Fördelen med den ur-napelesiska rätten är att gästens fat per tradition automatiskt fylls på tills han, eller hon, säger ifrån; en gästfri och positiv sedvänja. Sen är rätten också väldigt nyttig, fettsnål och fylld med massor av saker som gör att en dietist rodnar av lycka: långsamma kolhydrater, vegetabiliskt protein, fibrer och mineraler.

Vi fick en genomgång av de olika möjligheter som fanns att utforska Bardia med dess rika och, förhållandevis, orörda djurliv av lodgens huvudspårare. Unisont bestämdes att expeditionen skulle stanna i tre nätter; möjlig-görandes två heldagar i djungelparken, rafting en dag och vandring till fots med spårare en annan. Ingen av aktiviteterna var direkt billig. Parkmyndigheterna visste att de kunde ta ordentligt betalt när turisterna väl stod vid grinden. Det var ju inte direkt en plats som kunde nås med tunnelbanan. Otillgänglig var den.

I varje hydda fanns en tjock pärm med information om Bardia, dess fauna och vilka regler som gällde; dels i parken, dels i lodgen. Bäst var passagen om vad vi skulle göra om vilda elefanter letade sig in på lodgens område nattetid - ingen ovanlighet enligt Nariyan. Om så skedde fick vi absolut inte tända någon ficklampa eller annan form av ljus-källa, de snabelförsedda kunde annars få för sig att storma de små hyddorna. Som enligt pärmen inte var byggda för att motstå en attack från en skenande elefant. Det hela illsutrerades med en serie, inte alltför talangfulla, teckningar för illiterata, men meddelandet gick hem. Inte direkt den typen av säkerhetsinformation man brukar finna på hotell.

På kvällen var det samkväm kring en storslagen eld, varpå en maffig grillmåltid tillagades. Personalen på lodgen bjöd på musik och olika former av nepalesisk dans - som varken var särskilt avancerad eller elegant. Kunde förstå varför den inte haft någon större framgång utanför landets gränser.
Stämningen var gemytlig och undantagstillståndet, maoister och militär kändes långt borta. Då elektricitet saknades tilldelades varje hydda en dunkel fotogenlampa för natten. Det var som att förflyttas till en annan tid.

Floden Karnali, längs vars lägre delar vi skulle flyta nedför, korsades på en storstilad modernt byggd stålbro med väldigt spann. Den passade inte alls in i något av det som vi byggmässigt tidigare hade sett i Nepal. Ett typexempel på ett projekt som troligtvis hade konstruerats, finansierats och planerats av någon utländsk givarorganisation.

En snabb blick på kartan avslöjade brons stora strategiska betydelse för den spröda infra-strukturen i det nästan väglösa västra Nepal. Något som också bekräftades av den stora mängd soldater som bevakade de nyligen fortifierade brofästena. Jeeparna svängde ned vid det ena stranden för att blåsa upp och bemanna de bägge flottarna som skulle användas.

Flotten som jag hamnade i var gnistande röd - och läckte som ett såll. Det blev god överkropps-träning att ständigt ösa. Att det var smältvatten av snön från några av jordens högsta toppar gick inte att betvivla; iskallt som det var.

Vid ett par tillfällen siktades stora stockar till krokodiler som hade krupit upp på de sand-betäckta stränderna för att vila. Den största var runt tre meter från käft till svanstipp; ingenting att stifta närmare bekantskap med i vattenmiljö.

Liksom sina släktingar på skansen bjöd pansarödlorna på ungefär lika mycket action som artiklarna i tidningen Året Runt. Men det var spännande att beskåda dessa förhistoriska bestar i vilt tillstånd och i avsaknad av djur-parkens skyddande pansarglas. Vyerna med tät djungel, forsande flod och höga berg var så mycket bättre än en lysrörsupplyst lokal i grott-miljö. Och krokodilernas närvaro ökade markant vår vilja att fortsätta och ösa från den läckande flotten - som inte riktigt kändes krokodilsäker.

Överallt fanns det fåglar. Stora flockar som vilade på stränderna, men som med ett dån lyfte när vi närmade oss. Andra satt i färggrann prakt på träd-grenar som stack ut över floden - väntandes på att någon talangfull skulle komma och föreviga dem med kamera eller pensel.

Önskade att mitt intresse var något djupare för våra bevingade vänner. Istället, efter nyhetens behag, blev de snart bara diffusa objekt som smälte in i den exotiska omgivningen.

Vid ett tillfälle lämnade vi flottarna på en strand, med finkorning vit sand, och tog en kort promenad upp längs kanten på en liten biflod. Spåraren gjorde oss varse om tecken på både flodhästar som elefanter, såväl i form av illaluktande högar som tunga fot-avtryck. Men ingen skymt av dess upphovsmakare, hur tyst vi än smög fram i det tre meter höga elefant-gräset.

Efteråt stannade vi på stranden, som var krokodilfri, för att äta den medhavda lunchen. Stekt ris med kryddor i ansenlig mängd, chiapatis (som det var uppenbart att våra nepalesiska guider föredrog) samt en kulinarisk överraskning i form av sött tibetanskt bröd, en riktig delikates.

Efter en stunds siesta fortsatte färden nedför Karnali. Passerade en liten by, som enbart verkade befolkad av våldsamt upphetsade och högröstade barn i smutsiga kläder. De vinkade, ropade, hoppade och gjorde allt för att påkalla vår uppmärksamhet. När vi vinkade tillbaks fick de tokfnatt och drabbades av ihållande skrattanfall. Barn är alltid så lätta att roa. Befriande.

Så mycket mer blev det inte av vår dag på vattnet. Trots att den inte hade bjudit på några stora eller randiga djur kändes flodfärden som en mycket lyckad dag. Naturen i Bardia var verkligen enastående; och att i sakta mak glida fram genom parken på en gummibåt, om än läckande, var ett äventyr i sublim njutning.

På stranden där vi lade till och pyste ut flottarna väntade ett par oxar med förare och kärra. De skulle transportera oss och utrustningen till de väntade jeeparna några kilometer bort.

Den kungligt sanktionerade nationalparken Bardia är ungefär tusen kvadratkilometer stor och därmed den största djungeldito i hela Nepal. Parken tar inte emot många turister, bara fem procent av den mer namnkunniga Chitwans besöksvolym. Avståndet till Kathamndu, och behovet av eget terränggående fordon gjorde den svårbesökt.

I parken finns en rik fauna: leoparder, elefanter, noshörningar, björnar, diverse exotiska hjortdjur, apor en masse och så kronan på verket - den kungliga bengaliska tigern. Ingenstans på den indiska subkontinenten var koncentrationen av tigrar högre, minst ett sextiotal troddes ha sina revir inom Bardias skyddande gränser.

Väl innanför grindarna delades vi upp i två grupper, var och en ledda av en erfaren spårare

Det var inte utan att jag började undra om det här med safari till fots i populerad djungelmiljö verkligen var en bra idé. Täckte reseförsäkringen noshörningsangrepp?

Mörkret lättade och vi begav oss i forcerad marsch på smala stigar i riktning mot parkens mer avlägsna delar, där sannolikheten att se vilt skulle var störst enligt vår snabbfotade spårare.

Parken bestod av tjock tät djungel med insprängda flodbäddar och nära på uttorkade små vattendrag. Vid ett tillfälle korsades en liten flod på en urholkad trädstam som fungerade som en primitiv, men funktionell, bro. Att flod-bäddarna, i vilka vi ibland rörde oss, bestod av små cirkelrunda stenar gjorde det svårt att förflytta sig ljudlöst, i vart fall för mig. Den hem-tama nepalsen lyckades på något övernaturligt sätt alltid röra sig helt ljudlöst.

Bäddarnas kanter var täckta av ljusgul vass, vari vi med jämna mellanrum stannade upp, för att i hukande ställningar, lyssna och spana efter

villebråd. Överallt sågs spår efter djuren som uppehöll sig i parken, även de stora katterna. Men några levande varelser såg vi inte, med undantag för de ständigt tjattrande aporna och de vackra fåglarna förstås.

Det var onekligen en speciell känsla att till fots aktivt jaga tigrar i en tät djungel, enbart beväpnade med kameror. Inget snack om att naturprogrammen på tv, i kombination med Disneys humanifierade kreationer, gjort oss väl naiva i relation till de faror som stora djur faktiskt representerar. En nepalesisk bonde skulle aldrig komma på idén att betala för att försöka leta rätt på en fritt strövande tiger bara för att fotografera den. Kanske skulle han göra det med ett gevär på axeln, i syfte att samla dyrbara ingridienser till den vridna kinesiska naturmedicinen. Inte för att nepalesiska bönder har råd med några gevär. Om nu inte maoisterna hade donerat några verktyg för revolution, uppror och död.

När vi smög omkring i den täta undervegitationen försökte jag låta bli att tänka på att Bardia var en av få platser där mina mardrömmars ärke-nemesis levde i fritt tillstånd - den lömska kungs-kobran.

En av världens farligaste ormar och definitivt den mest respekterade i kobrasläktet. Ett vuxet exemplar kan bli över fem meter långt, med en kropp tjock som en kroppsarbetande mans överarm. När den ringlande lömska går upp i kobrans karakteristiska anfallsställning kan huvudet resas mer än en och en halv meter över marken. Innan det kastas fram med blixtens hastighet - med blottade huggtänder. Giftet har sådan potens att det nästan undantagslöst dödar sitt offer på bara ett fåtal minuter, självfallet under stora plågor. Lägg därtill att kungskobran är synnerligen aggressiv till sin natur och inte tvekar

Tittade därför hela tiden noga var fötterna placerades. Jag ville inte trampa på någonting mjukt, aggresivt och extremt giftigt. Problemet var att den täta växtligheten ofta gjorde det omöjligt att se marken. Gräset växte högt och tjockt. Men ur kobrasynpunkt var turen med mig, då det förväntade mötet uteblev. Ett möte som jag på morgonen hade trott var oundvikligt och ödesbestämt.

Allteftersom att solen hade sin gång över den klarblå himlen ökade spåraren tempot för att så stora ytor som möjligt skulle hinna patrulleras av. Han ville verkligen att vi skulle få se något av de rörliga underverk som fanns i Bardia. Vid några tillfällen hittades färska spår, varpå vi smygandes lämnade den smala stigen till förmån för den kompakta djungeln. Företag som snart behövdes ge upp då vi ljudligt fastnade i de täta buskarna och grenverken. Spåraren undantaget, han gled tyst fram utan att röra en kvist.

Lunchen åt vi på en liten höjd varifrån stora delar av en flodbädd kunde observeras - samtidigt som vi var dolda. Ytterligare en charmfull aspekt med platsen var att den bara kunde nås genom att gå balansgång över en nedfallen trädstam, ett par meter över en liten flod, i sann äventyrsstil. Gillar inte alls balansövningar av den karaktären, men lyckades, efter viss vingling, ta mig torrskodd över - med hedern i behåll.

Hela dagen var ljuddisciplinen total, inga onödiga ord yttrades (inte ens från Tony), inga stenar kastades och inga kvistar bröts; i vart fall i teorin.

På eftermiddagen siktades vid ett tillfälle den andra gruppen på avstånd. Eftersom de inte hade sett oss, bestämdes det enhälligt att vi skulle lägga oss i bakhåll för ett överraskningsanfall. Viss vikinganda hade mina medresenärer trots

allt. Tyvärr misstog deras spårare oss för en elefant, han hade hört våra rörelser, varpå det blev lite pannkaka av det hela när de andra tyst kom smygande. Tur i oturen var att de inte heller hade sett någonting av större intresse.

En stund senare hördes tydliga ljud från kvistar som bröts inne i en dunge, enligt vår spårare en liten noshörning som åt. Tyvärr hörde den oss när vi försiktigt försökte avancera och gav sig iväg med ett brak; först troddes att den var på väg i vår riktning - vilket skapade såväl panik som desperat trädklättring.
Tempot vid alla förflyttningar var i slutet på eftermiddagen hårt uppskruvat, vi småsprang. En halvtimmeslång paus togs när ett par träd bestegs för att se om någonting skulle passera nedanför. Spåraren uppvisade en vighet fullt jämförbar med en apas när han utan några som helst problem tog sig uppför en helt kal trädstam. Men inte kom någon elefantkaravan modell "Djungelboken" vandrande på väg till floden för ett svalkande dopp. Så vi klättrade ned.

När kvällen närmade sig började vi röra oss i riktningen mot utgången. Lite molokna över att inte ha fått sett något storvilt. Alla var slutkörda, vi hade varit i rörelse hela dagen i ett ständigt accelererande tempo. Så en stabil portion Dhal Bhatt till middag var inte helt fel.

Att undantagstillståndet fortfarande var i kraft märktes på alla soldater, vägspärrar, genomsökningar och registreringar. Flera gånger körde öppna jeepar förbi lastbilen, fullastade med kamouflageklädda unga män med automatvapen i händerna; ibland hade de svarta masker över ansiktena. Det var som att vara förflyttade till en dålig amerikansk actionfilm, men det som vi såg utanför var äkta vara med skarpa skott.

En gång var vi enligt Nariyan bara några kilometer från ett av maoisternas starkaste fästen i Nepal. Det låg säkert något i det påståendet, för just där bevakades vägen av massor med soldater. Och den närmaste polisstationen hade gjorts om till ett veritabelt fort med ett flertal externa sandsäcksparametrar och fast monterade kulsprutor.

Med undantag för de ständiga spärrarna och kontrollerna var

vägen betydligt bättre än väntat. Fullt i klass med de bästa i Indien, vilket i och för sig inte säger mycket. Men den var asfalterad och hålen var inte alltför stora.

Vid ett bensträckarstopp hoppade Robin av och köpte en stor påse med soltorkat buffelkött - som blev vår lunch. Smakade gott och erbjöd kvalificerat tuggmotstånd, men kilade effektivt fast sig mellan tänderna. Räckte i och för sig längre på det viset.

Allteftersom att vi kom längre österut ökades trafikintensiteten markant, vägen hade samman-strålat med lastbilsrutten mellan Kathmandu och Indien. I Nepal finns inga järnvägar, så all transport skedde med överlastade indiska Tata lastbilar.

En riktigt obehaglig situation uppstod när Dave tvingades väja för en cyklist som vinglade ut framför lastbilen. Följden blev att flakets framdel, där jag satt, dunkade in i sidan på en mötande lastbil med en ljudlig smäll. Fönstret sprack sönder, men utan att splittras i tusen biter. Tur nog, om så hade hänt hade jag hamnat i ett moln av krossat glas - troligtvis med svåra skärskador som följd. Blev skakis när glaset efteråt säkrades upp med eltejp. Olyckan var för nära för att det skulle kännas okey.

Redan vid lunchtid stod det klart att vi inte hade den minsta chans att hinna fram till Pokhara innan kvällningen. Naryian rekommenderade ett prisvärt hotell i en ort med det fantasifulla namnet Narayanghat. Kom, som vanligt, fram till destinationen samtidigt med mörkret.
Narayanghat låg precis på gränsen mellan det bördiga södra Nepal och de bergiga norra delarna av landet. Expeditionens sista dagsetapper till Kathmandu skulle ske genom en sällsynt kuperad terräng och miljö, in i hjärtat av världens mäktigaste bergskedja.

Ett hotell av den enklare sorten lokaliserades och eftar att Martin förhandlat till sig ett bra pris klämdes vi in fyra stycken per rum, två i sängar och två på madrasser på golvet. Visade sig att den nepalesiska definitionen på madrass skiljde sig markant från den gängse europeiska. Istället för tjocka historier i skumgummi möttes vi av någonting som generöst kunde beskrivas som lite grövre filtar. Inte för att det gjorde särskilt mycket, alla var vid det laget härdade när det gällde lågkvalitativa sovplatser.

Det fanns en liten restaurang på hotellet som anlitades för middag. En kyckling biriyani med min tibetanska favorit, momos, till sidorätt var en tillfredställande avslutning på en lång, tröttsam och relativt intetsägande dag. Att jag snudd på blev dödad av en skur av krossat glas undantaget. Avslutade med en stor chokladbakelse från ett närbeläget konditori. Den svulstiga såg dock betydligt godare ut än den smakade.

Robin hittade en lokal engelskspråkig tidning där rubrikerna och artiklarna utropade stora segrar för militären mot maoisterna i ett flertal slag och aktioner. Men de var alla tunna på egentliga fakta om de senaste dagarnas våldsamma utveckling. Hur striderna egentligen förlöpte, vilka förluster de medfört och var i Nepal de pågick meddelades inte. Vi lärde oss vad censur i krigstid innebar.
På sista sidan fanns lottningen för sommarens stora begivenhet, fotbolls vm. Sverige hade hamnat i en smått omöjlig grupp med Argentina, England och Nigeria, tre bra lag. Så det var med tungt hjärta jag gick till sängs på den bristfälliga nepalesiska madrassen.

Innan vi åkte genomfördes en grundlig upp-handling av det närbelägna konditoriets läcker-heter. Tyvärr bekräftades iakttagelsen från kvällen innan att bakelserna inte direkt var några smakmässiga sensationer. Detta i sin tur för-anledde att ett mycket trasigt och smutsigt gatu-barn fick en ovanligt bra början på dagen när ett tiotal fantasieggande, om än illasmakande, bakelser donerades till honom. Pojken sken upp och blev mer än glad.

Den blå lastbilen åkte i en värld som började bli hög. Vägen slingrade sig krokigt fram i dal-gångar och längs vertikala bergssidor täckte av en mörk grönska. All bebyggelse var av karaktären balansakt, då plana ytor var ett okänt begrepp. Likheterna med indiska Himachel Pradesh var slående. Men så var det ju samma bergskedja, bara några tiotals mil längre österut.

Tyvärr var vädret disigt och mulet. Möjligheten att beskåda bergen i hela deras storhet berövades. Tragedi. Vi fick nöja oss med de tunga rötterna i hopp om att det snart skulle klarna upp.

Expeditionen nådde fram till världens kanske vackrast placerade stad, Pokhara, klockan ett på eftermiddagen. Orten har ett drömläge invid en sjö som omges av ett flertal av världens högsta berg, krönta med snöklädda toppar året runt. Skylinen sedd från Pokhara är sannolikt den mäktigaste som erbjuds från någon av människan vald plats för större bebyggelse. Precis bredvid låg hela Annapurnamassivet uppradat som en himmelshög mur; upptagandes allt vad horisont hette. En naturlig vägg större än vad tanken orkar med och för ögat att acceptera.
Pokhara började växa först på allvar i mitten av femtiotalet när det malariagenererande träsk som tidigare omgärdat sjön dikats ut och ersattes av bördig åkermark.
På senare år har staden mer och mer tagits över av turister. Den är en perfekt bas för treeking och bergs-bestigartilltag i de omkringliggande bergen, med ett påföljande myller av restauranger, hotell och allehanda fantasifulla försäljningsställen som en logisk följd.

Hotellet som vi inlogerades på låg lite i utkanten av Pokhara, kanske tio minuters promenad från det mest turistiska gyttret i centrum. Rummen, som var enorma, var utrustade med balkonger med bekväma korgstolar. Perfekta för att avnjuta en god bok i eller bara sitta och beskåda bergens majestät. Så dock icke vid vår ankomst. Molnen behöll envist sitt grepp och för-vandlade himlen till ett vit ogenomträngligt töcken.

Då alla fortfarande var allmänt lata och sega efter den tidiga morgonen valdes det enkla alternativet till lunch, beställa den från hotelletkökets till synes digra meny. Fastnade, inte helt oväntat för stek... som visade sig vara baserad på kyckling när den serverades ett par timmar senare. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Men det skulle nog erbjudas fler möjligheter att dinera på de så efterlängtade nepalesiska buffelstekarna.

Frågan om en eventuell gemensam treek kom åter upp

på bordet. Kaya, Kate, Tony och Sascha tänkte efter expeditionens avslutning i Kathmandu återvända till Pokhara för att drifta sig på den berömda treeken till Jomsom. Dave, Janet, Matthew och jag själv var mer avvaktande och var ännu inte benägna att fatta något definitivt beslut.

Jag ville ha en bättre överblick av det säkerhetspolitiska läget innan jag gav mig upp i otillgängliga bergstrakter, som enligt vissa källor innehöll beväpnade maoister inbegripna i ett fullskaligt revolutionärt uppror mot den sittande makten och det kapitalistiska systemet.
Var också osäker om jag verkligen ville vandra i ett större sällskap. Är i vissa avseenden en ensamvarg och vill själv kunna bestämma marschhastighet och vilken distans som skall avverkas på dagsbasis när längre sträckor avverkas till fots.

Från Martin och Robin, som varit ute och gått en sväng när vi andra hade suttit och dryftat treeking frågan, fick vi höra att Clint och Jules fanns i stan. Den storväxta nya zeeländaren hade fått problem med ett knä och de hade tvingats avbryta marschen runt Annapurna efter halva vägen. Återfärden till Pokhara hade skett med en nervkittlande flygresa från en flygplats med en landningsbana som utgjordes av en starkt sluttande grusplan/leråker.
Kvällen påbörjades sedan på en bar av engelskt stuk där vi mötte upp med de bägge bergsvandrarna för att i goda vänners lag utbyte historier om de senaste veckornas äventyr, och i deras fall, fysiska strapatser.

Middagen åts på en läcker restaurang helt byggd i trä. Det enda rummet hade formen av en väldigt konformat indiantält och i mitten fanns en stor sprakande eld som gav både värme och ljus. Istället för stolar fanns det kuddar och borden var av japanskt snitt med förkrymta ben. Äntligen fick jag mig en tallriksstor buffelstek, samma val av proteinrik föda för alla ickevegetarianerna i gruppen. Den satt och smakade väl.
Den muntra kvällen var tyvärr tvungen att sluta redan klockan nio - då utegångsförbudet började verka. Vilket också gällde för utlänningar enligt de artiga soldaterna som gick runt och tömde alla restauranger. Tanken att bli beskjutna utan förvarning gjorde att vi fick bråttom tillbaks till hotellrummens trygghet.

Dröjde sedan inte länge innan andra grupp-medlemmar började droppa in och anslöt sig till måltiden. Som efter ett par timmar övergick till lunch, till ägarens stora förtjusning. Kompletterade mitt näringsintag med en portion pommes frites och piffig chilisås, som var garanterat fri från obehaglig spenat.

Vandrade omkring i Pokhara med Janet. Hamnade på ett stort utomhuscafé invid sjön, det kassa vädret i kombination med den allmänna exodusen av turister (en logisk följd av undantagstillståndet och militärens ökade närvaro) gjorde att vi fick hela stället, inklusive den månghövdade personalen, för oss själva. Sällan har en beställning av en kopp het choklad mötts av

På hotellets tak spenderades resten av efter-middagen läsandes och drickandes varm choklad i hopp om att molntäcket skulle spricka upp. Det ihärdiga vakandet lönade sig, och glädjen blev stor, när det under ett fåtal minuter uppstod en lucka i molnen, varigenom de väldiga bergen kunde ses. En syn som jag färdats så långt för att få skåda.

Att Annapurnamassivet var storslaget är en under-drift, det är helt enkelt störst. Större än någonting jag hade sett, och troligtvis det största jag någonsin skulle få se. På tusen meters höjd blir en vägg av åttatusenmeters toppar tämligen överväldigande. Av jordens sexton berg på över åttatusen meter kunde tre ses från hotellets tak, i sanningen ett privilegium.

Nästa dag skulle expeditionen komma fram till Kathmandu, slutpunkten, och vår långa resa skulle vara till ända. Tanken - liksom realiteten - kändes smått kriminell.

Jules och Clint hade återanslutit sig till expeditionens för sista etappen - också deras mål var, det för oss en gång så avlägsna, Kathmandu. Så alla vi som startade färden i Calais, plus Robin, var med för de sista bergiga kilometrarna.

Vädret var fortfarande mulet och allmänt tråkigt; varför vi från flaket inte kunde beundra all den storhet som terrängen lastbilen åkte igenom representerade. Men vi såg i vart fall de lägre delarna av ett landskap som var dramatiskt, ickelinjärt och av den karaktären att människosläktet verkade existera på undantag och lånad tid. Bergen var många, branta och deras nedre regioner gröna och lummiga. Det hela var bedårande vackert.

Bergen och dalarna var gurkhas land, hem för ett av de stora krigarfolken under de senaste århundradena. Dessa kortväxta bergsbor utsatte den brittiska armen för enorma problem när öborna, enligt sin artonhundratals vana av att föra militära kampanjer på absurda platser, fann sig inbegripna i ett fälttåg i Himalaya av alla otillgängliga områden på jorden. Efter att gurkhakrigarna givit de gravt malplacerade britterna en ordentlig match slog de rödklädda till reträtt; under konstaterandet att drottning Victoria faktiskt inte alls ville inkludera dessa ojämna områden i sitt imperium - och att rönnbär var sura.

Men britterna hade inte byggt sitt fantastiska imperium på enbart felplacerade militära aktioner, ett visst mått av list och politiskt kompetens var också inblandat i konstruktionen. Devisen: ”Om du inte kan slå dem, anslut dig” transformerades till ”Om du inte kan slå dem, anslut dem”. Varpå en intensiv värvningskampanj

initierades mot de dyngfattiga gurkhakrigarna i Nepals otillgängliga bergsdalar. På det sättet kom ett flertal regementen med hyrda gurkhas att ställas i det brittiska imperiets, ofta krävande, tjänst. En variant av den franska främlingslegionen - men med riktad sprängverkan.

Berättelsen om gurkhan som under konflikten på Falklandsöarna stoppade all brittisk motortrafik på en viktig väg är legendarisk. Nepalesen hade av sitt befäl fått order att göra just detta, under tiden som kompaniet gick över vägen. När kompaniet, med befälet i spetsen, marcherade vidare mot sitt öde, glömdes den traffik-stoppande gurkhan kvar där han stog, troget och bestämd mitt i vägen. Följden blev snabbt accelererande logistiska problem då transport-artären effektivt blockerades av denna envisa, beväpnade, och för sunt förnuft döva soldat.

Såg den första avståndsskylten till Kathmandu, det vara bara 221 kilometer kvar. Att vara så nära målet som vi hade färdats mot under den etthundratjugosju dagar långa resan, om än till vägen krokiga, var overkligt. Kathmandu hade hela tiden stått för det avlägsna, nästan oupp-

nåbara. En plats som låg oändligt många äventyr och upplevelser bort. Nu hade vi alla dessa bakom oss, att minnas och berätta om - bara själva Kathmandu återstod.

Knappa 195 kilometer var kvar till den mytomspunna staden. Vi hade färdats mer än tvåtusen mil i vår först gula sedan blåa terränglastbil och korsat en stor del av den väldiga euroasiatiska landmassan. Tretton nationer av de mest skiljda karaktärer hade passerats, några på längden och andra på tvären. Flera av dem sedan hundratals år etablerade demokratier, andra med statsskick härrörande från medeltidens självhärskardömen och en stats-vetenskaplig konstig fågel i form av det teokratiska Iran.

Religonerna och trosinriktningarna som vi hade smakat på var många. Resan hade gått från det kristna men hyfsat sekulariserade Europa, över det sunnimuslimska Turkiet och Levanten, vidare genom det strikta shiamuslimska Iran för att avslutas i det religiösa kaoset på den indiska halvön. Det var 161 kilometer till Kathmandu enligt en rostig skylt.

Vi hade varit på jordens lägsta (torra) punkt vid Döda havets strand och rörde oss i Himalaya massivet, hemvist för jordens högsta platser. Oskyddade hade vi upplevt den absurda värmen i Akaba och den isande kylan bland Kurdistans berg. Vi hade blivit bestulna av vår initiala chaufför, men upplevt gästfrihet på platser där endast skjut-glada och oförsonliga fiender till den västerländska kulturen skulle finnas; i vart fall enligt visa inflytelserika och paranoida kretsar i Amerika.

Vi hade stiftat bekantskap med många av de transportmedel som människan nyttjat under sin existens. Från klassiska elefanter och kameler till moderna tåg och flygplan - även om Bedford lastbilarna självfallet hade stått för den främsta transportinsatsen. Och det var 132 kilometer kvar till Kathmandus buffelstekar.

Etthundratjugosju nätter hade spenderats i de mest skiftande miljöer: rumänsk kohage, paradislagunen i Ölu Deniz, borgen Crac de Chevalier, Wadi Rum öknen, svettiga nätter i Akaba, den nattliga striden vid Döda havet, bergs-toppen Nemrut Dagi och vulkankratern med samma namn, den övergivna byn i Baluchiöknen, bergsbestigarcentret i New Delhi, bland kamelerna i Tharöknen, palatset i Jaisalmer, kobrorna i Udaipur, uppe bland träden i den indiska

djungeln och de icke elefantsäkra lerhyddorna i Bardia. Att det enligt skylten bara var 115 kilometer kvar av allt detta var lite av ett hån.

Olyckor och katastrofer hade kantat vägen: först plundrade i Köln, en bruten arm i Damaskus, magsjuka oräkneliga gånger, elfte september effekten på vår rutt och omgivning, den israeliska aktionen i Jeriko, ständiga problem med lastbilarna, den krossade autorikshan i Indien och det uppblossande inbördeskriget i Nepal. Men alla problem till trots hade stämningen konstant varit hög och de positiva upplevelserna övervägde alltid de negativa; med god marginal. Och det var bara 94 kilometer tills vi skulle låta oss förtrollas av Kathmandus tidlösa charm.

Vi hade sett många av de främsta monument och byggnader som människosläktet uppfört under sin tid som civiliserade varelser: den gotiska domen i Köln, Hagia Sofias häpnadsväckande kupol, den öppna amfiteatern i Ephesus, de ointagliga korsfararborgarna, den rogivande Umayyad moskén, det mystiska Petra, de välbevarade romerska templen i Baalbek, de romantiska ruinerna av Palmyra, de hemlighetsfulla stenfigurerna på toppen av Nemrut Dagi, den sköna moskén i Esfahan, den ödsliga lerstaden Bam, alla dessa storståtliga fort och palats i Indien, det omöjliga Shimla, det så bländande Gyllene templet i Amritsar, det råttbefolkade templet ute i öknen och de erotiska dito i djungeln, det vackraste Taj Mahal, den sjudande religionen kring Ganges och den ljusblåa buckliga skylten med vit flagnad text som förkunnade att det bara var 78 kilometer kvar till Kathmandus trånga gränder.

Annat, oändligt mer evigt, som moder natur har förmått frambringa genom miljontals år av mödosamt slit: de bländvita klipporna vid Dover och Pammukale, den överklippiga turkiska sydkusten, det unika Kappadokien, det ohyggligt vackra Wadi Rum, det lysande Petra, den exotiska vulkankratern Nemrut Dagi, det ensamma berget Arat, de magnifika grottorna i Ali sader, den djupa Kula dalen, den ödsliga Thar öknen, de levande våtmarkerna i Bharatpur, den gröna djungeln i Bardia och Annapurna massivets oöverträffade storslagenhet. Vägnotifieringen om de återstående 52 kilometrarna var så obetydlig.

En fråga som mången gång driftats på lastbilens flak var huruvida de av människan skapade underverken överglänste de som på naturlig väg hade uppstått genom geologiska spratt och biologiska lagar. I regel ansågs naturen som den självklara segraren. Även om denna tro, hos vissa, förbyttes i tvivel inför konstruktioner som Taj Mahal och Hagia Sofia. Men mitt i det smått otroliga nepalesiska bergslandskapet var det bara att konstatera - moder natur vann matchen på knockout. Det var bara 28 kilometer kvar.

På den sista skylten, på randen till Kathmandu dalen, stod det med såväl oläsliga nepalesiska tecken som mer strukturerade latinska, ”Welcome to Kathmandu”. Vi tog självfallet tillfället i akt att genomföra en grupp- och lastbilsfotografering framför den. Att det effektivt hindrade all trafik i bägge riktningarna - till och från dalen - var sekundärt. Vi hade förtjänat fem minuters dokumentation av slutet på vår expedition London - Kathmandu. Tutandet från de upprörda och knytnävsviftande chaufförerna i sina färggranna Tata lastbilar ignorerades.

Vår karma utjämnades när det visade sig att skylten var omgiven av sällskapliga tistlar. Vars vassa och stickiga taggar spred sig över våra kläder. Kathmandu dalen äntrades således i ett tillstånd av ömsesidig sanering, inte riktigt det triuforiska intåg som hade planerats.
En timme, några höjdmeter och ett par checkpoints senare körde lastbilen slutligen in i Kathmandu. På en höjd kunde den berömda vita stupan med sina ständigt vakande ögon skymtas - och den oss. Med undantag för Everest var den Nepals kanske mest berömda symbol, den skygga Yetin undantagen.

Martin stannade vid sidan av en vältraffikerad väg, det var så nära han kunde komma platsen där vi skulle bo - backpackerghettot i Tharmel. Lämnandet av vår, inte alltid helt tillförlitliga, lastbil blev ett antiklimax. Den fick egentligen inte stanna där vart den hade stannat. Varpå en snabb urlastning av våra prylar och ryggsäckar skedde innan Martin körde den stora blå vidare till en uppställningsparkering en bit utanför staden. Bara sådär, och lastbilen var borta, slutgiltigt. Den hade kört oss långt.

Robin och Nariyan tog ledningen när gruppen, överlastad med bagage, begav sig in i Tharmels gränder. Den del av Kathmandu som helt har tagits över av utländska backpackers och verksamheter där det resande folket kunde spendera sina pengar: billiga hotell, restauranger, resebyråer, butiker etc. Resan var officiellt inte över på ytterligare ett dygn - First 48 stod för login även för den kommande natten.

Efter ett par minuters lufsande nåddes den lilla sidogränd där det aktuella minihotellet låg, ägt av koreaner och med ett fullständigt outtal-bart namn. Matthews och mitt rum var utrustat med en balkong ut mot den lungna gågatan, men med en säng som var alldeles för liten för våra båda fysionomier. Kom överens om att den som var sist tillbaks på kvällen, fick finna sömnen på golvet med dubbla liggunderlag. Dagen efter skulle chansen finnas att uppgradera till ett större rum med tre sängar, soffa och en tv med ett flimmrande pärlband av engelskspråkiga kanaler; pris trehundra rupiers (fyrtiotre svenska kronor) per natt.

omgivningarna. Var hungrig och de berömda buffelstekarna hägrade. Det fanns säkert minst femtio hyfsat ambitösa matställen bara inom en radie av tvåhundra meter. Hamnade på en restaurang som enligt menyn ansåg sig vara specialister på mat från Mellanöstern, beställde således en maffig buffelstek med ost efter amerikanskt maner. Kebab och falafel hade ätits tillräckligt under de senaste månaderna - stek däremot var ett koncept som jag behövde fördjupa mig grundligt i.

Hela gruppen samlades, med undantag för Martin och Dave som fortfarande parkerade lastbilen, i restaurangens kuddhörna efter det att förirrade själar lokaliserats och hämtats. Ett beslut var tvunget att fattas i en fråga som, med förhållandevis låg intensitet, dryftats under de senaste veckorna - hur skulle gruppen avtacka Dave och Martin för deras smått heroiska insats? En kort diskussion resulterade i att två broderade t-shirts beställdes med individuella motiv för var chaufför. Valda och designade med anknytning till för dem signifikanta moment under de senaste månadernas äventyr. Tony gavs i uppdrag att måla bilderna och leverera dem vidare till en lokal symaskinsmästare för överföring till tyg. Som vid förfrågan påstod att han skulle kunna ha dem färdiga redan till kvällen, hur osannolikt det än lät.
Vår nyazeelänska grafiska designer fick också på sin lott att framställa lämpligt motiv för den officiella London – Kathmandu 2002 tröjan. Syftat var att hylla den av oss genomförda expeditionen på ett lagom subtilt moderiktigt sätt.

Eftermiddagen rusade förbi, det var inte så att någon brådska fanns när vi slutligen var framme i Kathmandu. För första gången på länge fanns det gott om tid att utforska platsen vi befann oss på - ingen hade ännu bokat flygbiljett därifrån. De flesta var liksom jag osäkra på vad nästa steg skulle bli, undantaget Jules och Clint som ville åter till Australien respektive Nya Zeeland snabbast möjligt. De var trötta på att leva i en ryggsäck. Att bara sitta bland kuddarna och vara tillbakablickande och lata kändes för stunden som den enda rimliga aktiviteten på en ankomst-dag.

Vid femtiden drog vi vidare till Sam’s bar, det lokala overlandtemplet, för att möta upp med Martin och Dave. Baren låg ett tiotal meter från hotellet, inklämd mellan två flervåningshus och med himlen som tak. I centrum stod ett halshugget oljefat där en stor värmande brasa knastrade .

Inte bara våra tappra chaufförer var på Sam’s, även Terje och Elaine hade efter många eskapader anslutit sig till det som skulle bli expeditionens sista kväll, med tillhörande avslutningspartaj och nostalgikavalkad.
Terje hade inte riktigt hunnit med allt som han hade planerat, men en del hade det blivit. Tiden skiljd från lastbilen hade främst spenderats på en dryg veckolång flottfärd längs en stor del av floden Karnalis vindlande, och många gånger våldsamt forsande, lopp (samma vattendrag som vi hade stiftat bekantskap med i Bardia). Enligt den exalterade norrmanen hade det varit blött och kanon.

Elaine (som äntligen hade blivit av med gipset) var mest intresserad av att berätta om alla trevliga och sympatiska människor som hon hade mött under de senaste veckorna. När hon hade rest på egen hand i norra Indien och Nepal. En inte alltför subtil markering att det uppenbarligen var oss som det var något sorts fel på och inte hennes egna förträffliga karaktär. Engelskan verkade i vart fall vara glad, något som hon inte hade varit på lastbilen. Det kanske trots allt var oss som det var fel på, vad vet jag.
I många avseenden beundrade jag Elaine, trots diverse sociala snedsteg och brister hade hon en imponerande karaktärsstyrka. Att hon lämnade lastbilen hade tett sig som en självklarhet efter interaktionsproblemen som kom upp på ytan i Iran och ytterligare förstärktes efter ankomsten till Indien. Men att hon skulle stanna kvar på sub-kontinenten och resa runt på egen hand - till och med till Pakistan - var betydligt mer än vad som kunde förväntas av en ensam tjej med bruten arm.

Efter mången hävd sejdel och tömd popcornskål drog vi mangrant vidare till en annan av Kathmandus expeditionsavslutarinstitutioner för att äta vår gemensamma resas sista middag. Restaurangen Rom Doodle’s är alla framgångsrika, i Nepal förlagda, bergsbestigarexpeditioners absoluta klimax. Där firades segrarna som grundlagts genom månader av planering, vandring och klättrande.

Ovanför bardisken hängde en stor ljus träskiva varpå alla de som bestigit toppen av Everest, det högsta, hade rätten att skriva sitt namn. Skivan var nästan fulltecknad och de kände alpinisterna från förr var lätta att identifiera: Hillary, Norway, Meissner och Bonnigton. Våra svenska representanter, med Kropp i spetsen, lyckades jag dock inte hitta.

Med undantag för den unika bardekorationen var

Under högljutt gemyt förärades också Martin och Dave de belöningar som deras kompetenta prestation att föra expeditionen till Kathmandu, utan att flyga alltför mycket, berättigade. På något svårförklarligt sätt hade de två broderade T-shirtsen förfärdigats på bara tre timmar. Tankarna gick till ryktena om hur den så kallade djävulsbibeln (som förevisas på kungliga biblioteket i Stockholm) förfärdigandes av en extremt flitig munk, med gåspenna, på bara en natt. Enligt myten var munken besatt av hinhåle själv för att kunna utföra denna litterrära produktionsbedrift. Vågade dock inte dela denna teori om symaskinsmästaren med Dave. Den devota rödhåriga sydafrikanen skulle troligtvis ha försökt inleda någon slags exorsistisk aktivitet mot den högeffektiva brodören.
På Martins T-shirt figurerade, naturligtvis, en autoriksha till minne av ramningen under den första kördagen i Indien. På Daves ett rim till minne av hans massiva konsumtion av indisk street food och hans totala oförståelse varför magen därefter mådde miserabelt.

Efter den vällustiga och välsmakande måltiden återvände gruppen till Sam’s för att dra nytta av det korta öppettidsfönster som fortfarande fanns tillgängligt. Undantagstillståndet (som i Kathmandu upplevdes mer avlägset) tvingade allting att