mig för något. Ville först se hur läget var i Kathmandu med flygbiljetter, väder, pengar och maoister innan en eventuell fortsättning defenitivt spikades. Men visst lockade en längre promenad i Himalaya.

På eftermiddagen kördes gruppen, frivilligt, till en butik som saluförde textilier tillverkade av det berömda Varanasi silket - som påstods hålla den högsta kvalitén i hela Indien. Var själv inte köpsugen, men följde med i rent allmän-bildningssyfte. Kunde inte mycket om silke.
Som vanligt vid gruppbesök i butik utsattes vi för en försäljare med väloljad mun hållandes en presentation om alla de produkter som erbjöds: sängöverkast, dukar, gardiner, tyger (tydligen var det en förmånlig strategi att köpa silke i Varanasi och sedan låta en skräddare i Kathmandu gå lös på det efter anvisade mått och preferenser) och alle-handa mjuka ting som gör en bosättningsglad kvinna lyrisk - men som en man på resande fot uppfattar som onödigt trams. Visningen var likväl givande. Silkesföremålen var verkligen mycket vackra. Begåvade med klara och skarpa färger som bara siden, eller modern kemi, kan frambringa och broderier som fick en att kippa efter andan. Att vi bjöds på Cola gjorde inte saken sämre.
Det mesta var dock i dyraste laget för våra plånböcker. I vart fall i det skedet av vår resa. Hade det varit i Turkiet, innan mattorna, hade försäljning av silke troligtvis gått lysande. Efter någon timmes visning avvek Matthew, Robin, Martin och jag. Intresse hade börjat falna och vi fyra ville hinna ta oss ut till Sarnath, ett för buddhismen heligt område, innan det blev kväll. Resten av gruppen tyckte silke var mer intressant än buddhistisk historisk geografi och stannade i sidenparadiset.

Sarnath låg knappa milen utanför Varanasi. Det var där Buddha höll sina första predikningar/föreläsningar om sin nya, vinnande, livsfilosofi efter det att han uppnått Nirvana; i vart fall enligt den buddistiska historieskrivningen.
Vi började med att besöka ett stort och fantasilöst betonghus till museum. Innehållet var en oändlig mängd sten-buddhor i olika storlek och form, mer eller mindre feta, men alltid lika förmätet nöjda; trist, tråkigt och ointressant.

För att komma in på området där den rundmagade generöst hade spridit kunskapen om det cykliska livets lidande och hur det lämpligen kunde avslutas var ett, i världsliga mått mätt, högt inträde tvunget att betalas. I vart fall för vit-hyade västerlänningar som oss. Bruna indier gick in i princip gratis. Där tolerans och jämlikhet en gång hade spridits var nu rasismen och differentieringen utifrån hudfärg institutionaliserad - tecknad med stora röda bokstäver på vit bakgrund och vederbörligt stämplat med den monumentvårdande indiska myndighetens auktoritära symbol.

Det fanns heller inte mycket att se inne på det inhägnade området. Rester av de kloster och tempel som funnits och blomstrat innan mogulerna med stor destruktiv nit, i Islams namn, grundligt hade satt punkt för all buddistisk verksamhet på platsen. Att vissa av ruinerna, hus-grunderna och tegelstenshögarna, hade ungefär samma ålder som de sydeuropeiska lämningarna från romar-riket gjorde dock platsen mer intressant. Men inte osade det av religon, trots platsens en gång så stora helighet.

Irriterande var den klunga av barn i tioårsåldern som i hopp om betalning följde efter alla blekskinn, oss, och försökte agera guider men triviala kommentarer av typen: - ”This is a very old stone”, - ”Once it stood a house there” etc. Inte direkt en önskvärd ljudmässig inramning för en plats där en av de stora världs-religonerna för första gången hade basunerats ut.

med märkliga skrivtecken inhuggna. Pelaren, som var en av flera likadana på subkontinenten, hade uppförts av en av de främsta aktörerna i den indiska historien, Ashoka. En krigarkung och marodör av rang som erövrade ett väldigt rike i de norra delarna av det nuvarande Indien med list och ständiga fälttåg. Efter ett synnerligen blodigt, men framgångsrikt, fältslag kom Ashoka på att han egentligen var buddhist och emot allt vad våld hette. Plus att riket var stort och välmående som det var. Så mycket större och det skulle bli synnerligen svårstyrt med den tidens kommunikationer och adminsitrativa verktyg.
Den omvända Ashoka lät därefter formulera lagar baserade på ickevåldsprincipen. De höggs in på svarta polerade stenpelare som placerades ut på välbesökta platser i det genom våldsam erövring och mänsklig slakt kraftigt expanderade riket. Detta skedde för över tvåtusen år sedan, ungefär samtidigt som Rom inkopererade och civiliserade medelhavsvärlden med legioner, korta svärd, rektangulära sköldar och skrivna lagar. Bollywoodfilmen som vi hade sett i Agra några dagar tidigare handlade för övrigt just om denna märkliga härskares liv och leverne. Ashoka var buddismens Konstantin.

I områdets mitt fanns en fyrtiotvå meter hög stupa med rundad topp. Den påstods vara byggd på den exakta platsen för Buddhas första lektion - i buddism. Den var inklädd i enkla byggnadsställningar av bambu för nödvändig upp-rustning. Tegelstenarna som den var rest av var skamfilade och söndriga; men ett bastant intryck gav den.

På kvällen åkte vi autoriksha in till de äldre delarna av Varanasi. Receptionisten hade tipsat Martin om en lokal musikfestival med traditionell indisk musik som försegick vid ghattsen till Ganges. Gruppen ville kulturellt berika sig. Själv var jag mer än lovligt skeptisk till idén, mina varningsklockor ringde intensivt. Lokal musik brukar som sagt var låta gräsligt. Men följde ändå med flocken då ett matställe först skulle besökas. Skulle dock ha litat på min instinkt, som det senare skulle visa sig.

Motorfordon var inte tillåtna i Varanasis gamla centrum under kvällstid, så vi blev avsläppta strax utanför. Mänskligheten där var tät, armbågarna behövde användas lika mycket som fötterna vid förflyttning framåt. Det var inte utan att jag började bli lite trött på den trånga indiska verkligheten, i vart fall i de överfyllda miljon-

städerna. Att alltid vara i centrum, betittad och målet för oräkneliga övertalningsförsök - alla med syfte att befria mig från pengar - blev efter ett par månader ansträngande.

Middagen åts på ett primitivt ställe, rangliga plaststolar, skitiga bord och stressad betjäning. Men det var mycket, mycket billigt - så Martin var glad. Trots att det dyraste på menyn (en svällande thali delux) beställdes och ett par flaskor läskedryck tömdes slutade notan på knappa sex svenska kronor. Sen var troligtvis kökets hygien på ungefär samma nivå.

Efter avslutad måltid nyttjades vår större storlek till att trycka oss fram i vimlet till den ghatt där musikfestivalen ägde rum. Som en sympatisk, men rasistisk, turistbefrämjande åtgärd hade en hel sektion längst fram på trappan reserverats för utländska besökare som oss själva. Typ, de med blek hy kom in medans de brunfärgade stötte på patrull i form av två barska polismän med halv-meterlånga träspön - som friskt användes på oönskade element.

Byte av artist skedde samtidigt som vi satte oss. De nya förmågorna, som bar skägg värdiga ZZ Top – och mulla Omar, utgjordes av en sittra-virtuos och ett par stadiga herrar på bongo-trummor. De satte sig bekvämt tillrätta på den av kuddar fyllda scenen och sittraesset började vant fippla på sitt exotiska instrument. Luftmolekylerna

sattes i darrning av hemska skrikande läten av skorrande natur, fullt i klass med oljudet då en säckpipa trakteras av en berusad engelsk fotbollshuligan. Inte blev det bättre av att organisatörerna av arrangemanget hade hittat ett par gigantiska högtalare - av Bruce Springsteen format - som var uppskruvade på maximal ljudnivå. Dessa var placerade precis bakom våra (priviligerade?) platser. Värre oljud hade sällan hörts; och aldrig från något som gått under beteckningen musik. Där, sittandes på ghattsen i Varansi, förstod jag betydelsen av uttrycket att ett ljud kan skära genom märg och ben. Det gjorde direkt ont - i såväl kropp som själ.

Där vi släpptes av låg en döende hund och gnydde i rännstenen. En närbelägen, morgonpigg, affärs-innehavare förkunnade högljutt, med antyden till ett leende, att den plågade jycken redan hade legat där i två dagar. Förstod inte alls indierna och deras relation till omkringliggande skadat liv, både mänskligt och animalt. Men för en hindu var hunden tursam. Att dö i Varansi var det bästa som något levande kunde önska sig - enligt deras sätt att se det.

Morgonatmosfären nere vid ghattsen var verkligen världsunik. Trapporna fylldes med hinduer, som mötte dagningen nere vid den heliga floden. De bad, mediterade, offrade blommor och utförde sin morgon-toalett.

Ganges är för hinduerna det heligaste av heligt och Varanasi lite heligare ändå. En troende som badar eller tvättar sig i Ganges, just där, blir automatiskt av med all

Utöver horderna (i dess fulla indiska betydelse) av hinduiska pilgrimer kommer också många västerländska travellers till Varanasi. Visa, likt jag, som rena turister (utan vilja att bada i den smutsiga Ganges), andra i jakt på den spirituella stämningen, mystiska yogis och internt sökande efter sina inersta existenser. Vi hade sett flera medlemmar av den stammen kvällen innan, på musikfestivalen, med sina långa otvättade hår, kläder modell färgblind kinesisk bonde år nitton-hundra, sliten hennamålad hud och bärandes små, för män löjliga, broderade väskor i osannolika färger.

Och eftersom det fanns gott om naiva, spirituellt sökande västerlänningar i jakt på livets mening i Varanasis heliga gränder fanns det också gott om skojare, charlataner, bedragare och knark-handlare redo att sälja ledtrådar och svar till de

efter mening törstande. Handeln med droger och tillhörande kriminella aktiviteter var omfattande i Varanasi. Varje månad ”försvann” spårlöst minst en medlem i det internationella resandefolket i den gamla stadens prång och vimmel.

Gruppen tog plats i en stor rödmålad roddbåt för en färd på det heliga vattnet ungefär samtidigt som solskivan bröt upp från den av morgondimman dallrande horisonten.
Från floden kunde all den aktivitet som föregick på ghattsen beskådas och fotograferas på behörigt, men ändå närvarande, avstånd. Män och kvinnor i alla åldrar badade och tvättade sig på ett försiktigt, stilla och vördnadsfullt sätt i den långsamt flytande Ganges. Ungefär som första gången bubbelbadet i Grand Hotells finaste svit nyttjas.

Andra satt stilla och mediterade med front mot floden, några målade sadhus gjorde detsamma, men i omöjliga kroppsställningar. Ormmänniskor som de var; benen över huvudet och armarna bakom ryggen eller stående på skallen. De riktigt modiga - och riktigt heliga - drack av, den enligt modern vetenskap kraftigt förorenade, Ganges vatten. Paraden av i hinduismen uppfyllda människor verkade vara för evigt, den ena mer färggrannt klädd än den andra.

Vid vattenbrynet lystes trapporna, bedjarna och badarna upp av levande ljus i små blomster-beströdda båtar av papp. Morgonoffer som sjösatts i floden av kvinnor med nedböjda huvuden. Den stilla båtturen var fylld av främmande atmosfär och sakral humanistisk skönhet.

Initialt var vi lite osäkra på hur kamerorna skulle hanteras, om det skulle uppfattas som bristande respekt om de användes, eller rent av stöttande. Men Robins kommentar om hur indierna hade agerat om förhållandet hade varit det omvända, om vi var objekten och de turister, gjorde att vi sedan kunde fotografera utan dåligt samvete. Försökte dock vara diskret, om det nu gick.

På toppen av ghattsen var byggnaderna lika fantastiska som de var ostrukturerade och flagnande i underhållet: rödfärgade tornformade tempel, förfallna guesthouses, vildvuxna flervåningshus och gigantiska tegelkolosser som verkade fungera som strandnära lagerbyggnader. Allting var smutsigt och rörigt, men sprudlande av liv.
Förvånades också över hur bred Ganges faktiskt var, på flera ställen kunde flodens andra strand inte skönjas i morgondiset. Det var onekligen ett mäktigt vattendrag.

De mest distinkta platserna längs med strandkanten var de så kallade burning ghatts. Där liken staplades, eldarna brann och askan spreds i floden. Här förde roddaren oss lite längre ut i vattnet, av respekt för vad som föregick på stranden. En grej att vi observerade eldarna på lite håll, men det var inte direkt nödvändigt att trycka upp kamerorna i nyllet på de närmast sörjande.

Utifrån mina, kanske begränsade, referensramar var det förunderligt, och fascinerande, att beskåda det som föregick på kajen. Sonen som kom med sin döda faders kropp. Hur kroppen, det mänskliga skalet, lindades och placerade på en noggrant uppmätt hög med bränsle. Hur en av de på ghattsen arbetande slutligen antände bålet - med påföljande lukt - och slutligen då askan med svepande rörelser spreds i Ganges. Där människor badade och drack av vattnet bara några meter bort.

Att dö i Varanasi är för varje hindu det bästa som kan

ske. Hindun bryter därmed garanterat livets cykel och kommer till någon slags himmel. Staden är därför en plats dit gamla indier söker sig när livet börjar närma sig sitt slut. Ungefär samma demografiska fenomen som i Florida, men billigare och med mindre golf och blåfärgat hår. Men än så länge har den amerikanska solstaten inte Varanasis överlägsna försäljningsargument: - "Dö här och kom garanterat till himmelen". Kanske något för Florida att ta efter i det alltmer åldrande och kristet fundamentalistiska USA?

Konceptet med bad i Ganges och död i Varanasi underlättas drastiskt av att vattnet i floden är allt annat än rent. Industriellt avfall, avlopp, mänsklig aska och lik (vid vissa döds-orsaker bränns inte kroppen utan släpps direkt i floden; tex. vid ormbett) var alla delar av det heliga vatten som de troende vördnadsfullt drack av och tvättade sig i.

Bara inom det område som ghattsen löpte ned till vattnet fanns det trettio orenade avlopp som ledde direkt ut i den heliga floden. Att vattnet såg direkt fientligt ut säger sig själv, tio gånger värre än det gröna glägg som rinner i Venedigs hyllade kanaler. Bara tanken på att bada i, eller dricka av, Ganges gör mig akut illamående.

Efter någon timmes färd avslutades den unika flodturen vid samma ghatt som vi utgått från.

En av rikshachaufförerna, de hade lejts för hela dagen, verkade föra befälet över de andra. Han uppträdandes lite som en bitter underofficer; röt, svor och viftade med hela handen mot de sina. Den genom munnen svavelosande mannen ledde oss genom den - illaluktande - labyrint av smala och oregelbundna gränder som utgjorde Varanasis gamla stadsdel till en liten äcklig håla. Där gruppen enligt den auktoritäre skulle äta frukost.

Stället, och det gujs som där serverades, var av den karaktär som Tolkiens orcher troligvis uppskattade - dock inte kräsna overlanders. Hade gruppen inte varit så trött efter den tidiga uppstigningen hade vi insisterat att vår Virgil omedelbart skulle ta oss till ett matställe som inte verkade dubblera som fängelsehåla och slamkokeri. Men vi var som sagt var trötta så vi

beställde från den haltande menyn. Som väntat smakade det som serverades avskyvärt och ägaren försökte avslutningsvis blåsa oss på pengar genom att pröva en absurd prisnivå, optimist som han var. Prisförhandla hårt kunde vi vid det här laget, så landningen blev mjuk.

Puttrade sedan runt till några av de oräkneliga hinduiska tempel som det vördade Varanasi begåvats med. Det första var gnistrande rent, och i det närmaste tomt på besökare och troende. Väggarna var täckta med ett långt, på hindi, i guldskrift skrivet poem. En dekoration som fungerade väl med den i övrigt helvita marmorinredningen.

Det andra som besöktes var rödfärgat och helgat till Durga, den stridbara formen av den hinduiska moders-gudinnan. Många hinduiska gudomligheter hade starkt schizofrena drag och var utrustade med många personligheter. Som om det skulle behövas, det fanns nog många gudar inom den religonen som det var. Templet hade av turismen döpts om till ”aptemplet”, på grund av dessa våra avlägsna släktingars där höga närvaro. Men när vi kom var det öde, på såväl apor som människor. Tur var kanske det, då de religiösa ceremonierna vid templet regelbundet involverade blodsoffer av getter och andra djur. Jag har inga problem med konceptet att döda för att få mat eller skydd, men att bara döda för dödandes skull är ett handlande som är för mig fjärran. Att genomföra en sådan handling, i skydd av religionen, säger mycket om den hinduiska världsbilden.

Den sista helgedomen som besöktes var konceptuellt intressant då den byggnadsmässigt lyckades kombinera de två SO ämnena religion och geografi på ett innovativt sätt. Moder Indien templet, som det klangfullt kallades, innehöll ”bara” en tio gånger tio meter stor karta av den indiska halvön i målad relief. De höga snöklädda Himalaya i norr, den bördiga regionen runt Ganges, den upphöjda Decca platån som täckte en stor del av den spetsiga halvön och djunglerna i söder; allting heligt, allting speciellt. Att den hinduiska religionen hade starkt nationalistiska drag visades i templet med all tydlighet.
Skrämmande när geografiska gränser och den nationella instutionen blir religion. Något som oftast, förr eller senare, leder till obehagligheter i grannskapet - så lär historien. Att det nationalistiska templet invigdes av den i väst smått helgonförklarade Gandhi är en intressant parantes.

Varanasi är en av jordens längst bebodda platser, enligt invånarna den allra äldsta. Världens äldsta stad verkar onekligen vara ett eftertraktat epitet, kanske något för Stockholm att göra anspråk på? Trots att Varansi är urgammal härrör den mesta av bebyggelse från de senaste seklen. De konsekvent nitiska muslimska erövrarna, mogulerna, skövlade och

förstörde naturligtvis den för de polyteistiskt troende så viktiga staden grundligt vid sitt väpnade intåg. För säkerhets skull byggde de också en moské på den plats där det mest hyllade, det mest viktiga, hinduiska templet just hade stått, en draksådd till framtida generationer

Autorikshan körde sakta förbi den - numera starkt fortifierade - moskén som hinduiska ägghjärnor och fanatiker med våld vill riva. För att sedan på samma plats återuppbygga det sedan ett halvt millenium förstörda templet. Det verkade vara minst ett kompani soldater med automatvapen som där låg i ställning bakom barrikader av sandsäckar. Soldaterna vaktande moskén från spontana rivningsförsök initierade av någon alltför lättpåverkad pöbelhord. Som i moln av religiös iver hade en tendens att spontant uppstå när uppeldade fanatiker rörde sig bland oskolade och obemedlade pilgrimer. Och i Varanasi fanns de bägge ständigt i överflöd, fanatiker och pilgrimer. Stubinen var ständigt tänd.

Var fortfarande mer än lovligt trött, så jag åkte tillbaks till hotellet istället för att involveras i en sista släng av hejdlös indisk shopping.

Beställde tillsammans med Tony och Sascha lunch ute i trädgården. Blev lycklig då jag hittade tibetanska momos på menyn, hade suktat efter dessa små mumsbitar ända sedan Manali lämnats. Bara för att bli djupt besviken när en portion bara bestod av fem stycken. Hade förväntat mig minst ett tjugotal av denna - enkla men ack så goda - tibetanska delikatess. Kompletterade därför med en tallrik chicken chow mein.

Fastnade sedan, naturligtvis, på utserverigen allteftersom att fler gruppmedlemmar anslöt sig, och den planerat korta lunchen blev lång, livlig och trevlig. När halva eftermiddagen hade

förlöpt i goda vänners lag bröt jag mig dock loss för att nyttja hotellets Internet, för lite mail och allmänt surfande.

Fick en chock när jag gick in på Aftonbladets hemsida för att läsa blågula lättnyheter. Den stora svarta huvud-rubriken skrek med feta bokstäver ut att kungen av Nepal hade deklarerat undantagstillstånd i bergskungariket och samtidigt gett militären exceptionella friheter för att slå ned det maoistiska upproret. Orsaken till det plötsliga undantagstillståndet var att den maoistiska gerillan under natten hade anfallit en arméförläggning i Everest området och dödat mer än hundra nepalesiska soldater.
Mycket mer information fanns inte att hämta från alla de stora internationella tidningarna och tv kanalernas hemsidor. Läget i Nepal hade blivit mycket osäkrare och ingen utomstående verkade veta vad som hände, eller vad som skulle ske. Och enligt planerna skulle vi åka dit dagen efter. Om det nu inte åter skulle bli aktuellt att drastiskt lägga om resplanerna.

Informerade Martin om vad som hade hänt; varpå han direkt ringde First 48s huvudkontor i England. Som i sin tur redan hade varit i kontakt med brittiska utrikesdepartementet för att be om råd hur situationen lämpligtvis skulle hanteras. Tillräckligt gynsamma signaler hade getts från officiellt håll för att expeditionen skulle kunna fortsätta till Kathmandu. Dock kopplat till en sträng uppmaning om att vi regelbundet skulle hålla oss uppdaterade om hur läget i landet utvecklades, och vara beredda på att lämna Nepal hals över huvud om det försämrades ytterligare. Ett regelbundet lyssnande på BBC world service anmodades.

Intressant att reflektera över hur säkerhetstänkandet förändras under en resa som denna. Hemma skulle jag inte ens fundera på att åka till ett land där undantagstillstånd just förklarats till följd av markant upptrappat dödande från en maoistisk gerrilarörelse. Men på resande fot, med örat närmare rälsen, bedömdes riskerna på ett annat sätt.
Det borde trots allt inte bli några problem att åka till Nepal, gerillan hade tidigare inte genomfört några som helst våldsdåd riktade mot turister i landet. Kunde till och med, i vart fall delvis, förstå de kämpande rebellernas kamp för att förändra Nepals odemokratiska, genomkorrumperade, trögbyråkratiserade och ineffektiva styrelseskick. Inte för att det skulle vara ett uppköp att ersätta den otidsenliga kungen med förtryckarkommunism av Maos märke och signatur - nedköpet skulle vara oändligt.

På kvällen åkte vi till en restaurang som Martin talade gott om, den var billig, för den sista middagen i Indien. Butter chicken och linssoppa var självklara val från den digra menyn. Och ätandet gjordes mer intressant av idliga ström-avbrott som totalt mörklade den fönsterlösa lokalen. Den välsmakande måltiden blev därför något ryckig.

Körningen gick genom den överbefolkade del-staten Uttar Pradesh; som sin spirande agara bördighet till trots var bland de fattigare delarna av Indien. Invånarna var helt enkelt för många, och resurserna för få, för att något större välstånd skulle kunna byggas upp.

Efter några timmar passerade lastbilen Ayodhya. Staden som blev världsberömd, och ökänd, när handlingskraftiga hinduer, i den otyglade pöbelns form, några år tidigare hade jämnat stadens moské med marken. Motiveringen: moskén var byggd på platsen för guden Ramas födelse, där det således tidigare hade stått ett ståtligt tempel, som grundligt raserats och utplånats under mogulerna styre. Enligt de destruktionsglada hinduerna var det därför dags att bygga upp det som muslimerna en gång raserat.

Rivningen hade fått tyst stöd från det hinduiska politiska etablissemanget. Det populistiskt riktiga att göra - det fanns betydligt fler hinduer än muslimer i Indien. Men omvärldens påtryckningar tvingade den officiella makten att ingripa innan uppförandet av det nya Ramatemplet hade kunnat slutföras. Och frågan har därefter drunknat i de långsamma och röriga indiska domstolarna; dit ärendet har skickats - eller kanske gömts.

Sedan rivningen i Ayodhya hade stämningen varit spänd i de delar av Indien där mycket muslimer bodde. Muslimerna var av förstålig anledning upprörda - och många hinduer tvekade inte då möjlighet gavs att fysiskt få ge sig på den monoteistika minoriteten.
Människosläktet är ibland allt bra tragiskt med sina idéer, ideologier, religioner och från dem härrörda vålds-handlingar.

Så var jag då på väg att lämna Indien efter att ha haft förmånen att resa runt i det svårgreppbara och ytterst spännande landet i en och en halv månad. Initialt hade kulturchocken varit överväldigande med alla intryck, den intensiva aktiviteten och den djupa, alltid närvarande, fattigdomen. Att expeditionen först kom till Mumbai, en extrem stad, hade inte gjort den kulturella acklimatiseringen lättare. Färgerna, lukterna och omgivningens ständigt förändliga och påträngande natur hade gjort att mina första intryck av Indien hade blivit splittrade. Särskilt den extrema och utbredda desperationen hos dem som hade det sämst hade varit påfrestande att konfronteras med.
Efter ett par veckor hade jag acklimatiserat mig, och chocken byttes till trivsel. Det något lugnare tempot i bergen, där de demografiska problemen inte var lika närvarande, bidrog till det nyfunna lugnet.

Indierna är också ett folk som det är svårt att älska för en svensk som värderar personligt utrymme, såväl på gatan som i konversationer. Många av de mindre lyckligt lottade visade inte några som helst hämningar i sin jakt på för dem livsnödvändiga rupies. Deras ständiga, direkta, efterhängsna och i vissa fall hänsynslösa sätt gjorde det skrämmande enkelt att avpolletera dem med hårda ord - och mentalt ta ifrån dem deras människo-värde. Den sista tillhörigheten.

Att bemöta dem alla med mänsklig respekt blev en omöjlighet, vilket gjorde ont i själen. De enskilda individerna försvann och ersattes med en enkel stereotyp: den irriterande indiern, hårt generaliserad och opersonlig. En stereotyp som det blev möjligt att ignorera, ja ibland direkt ringakta, på ett sätt som hade varit omöjligt om jag hade sett dem som unika personer.

Jag var trött på Indien och glad att lämna landet till förmån för Nepal - maoister och undantagstillstånd tilltrots. Men jag visste också innerst inne att jag skulle komma att längta tillbaka - och att en återkomst nog var oundviklig, förr eller senare. Indien är helt enkelt inget som går att permanenent lämna bakom sig. Har man en gång smakat på landet är det omöjligt att glömma känslan, och viljan till att ha mer ökar nog bara med tiden. Indien är sprudlande, oförutsägbart och överaskande - som livet i koncentrat och upphöjt med tio.

Expeditionen kom fram till gränsen i skymningen, en knapp timme innan övergången skulle stänga för natten; dock inte med samma frenesi och aggresion som den mellan Indien och Pakistan utanför Amritsar. Vi hade gott om tid kan tyckas, men först skulle gruppen en sista gång forcera och betvinga den indiska byråkratin. Tjänstemännen var väl medvetna om klockan, och utlänningarnas vilja att komma fram till deras nepalesiska kollegor innan grindarna reglades. Således applicerade de maskningsaktioner och överbyråkratisering vid hanteringen och stämpling av våra pass. Deras agerande, och menande blickar, fiskade girigt efter en monetär muta, för att olja maskineriet. Men det fick de inte, deras fjanterier fick ta den tid det tog, till de uniformerades stora frustration.

Vid gränsen mötte Nariyan upp, First 48s representant i Nepal; en kort, och för att vara nepales, kraftig kille i trettioårsåldern med ett brett vinnande leende. Han skulle följa med expeditionen under den avslutande veckan, se till att allting flöt, vara oss allmänt behjälpliga, tolka den oreda som landet befann sig i och lösa de eventuella problem som kunde uppstå med den plötsligt allsmäktiga militären.

Lastbilens front nådde precis fram till den nepalesiska sidan när den bommades igen med ett ljudligt klonk. De indiska gränsvakterna ordnade på minuten att vi inte skulle hinna. Men efter löfte om hundra rupiers per skalle i ”extra” avgift var deras nepalesiska kollegor beredda att öppna upp den igen. Tydligen kunde åsnor lastade med guld passera en stängd gräns trots allt, eller kanske inte.

Under tiden som de dyra (50 USD) nepalesiska visumen utfärdades, klistrades in i passen och våra personuppgifter fördes in i en tung liggare med dåligt papper (inga datorer där inte) kom en militär med kamouflagemålat ansikte och driv i steget in i gränsstationen för att undersöka varför det fortfarande lyste i fönstren. Trots att gränsen officiellt skulle vara stängd. Förvåningen blev stor när han upptäckte oss och vår blåa lastbil. Gränspersonalen fick en utskällning efter noter, där säkerligen en stor del av det nepalesiska språkets svordomar kom till användning.
Sedan vända han sig till Nariyan och klargjorde vad som gällde för oss. Utlänningarna fick inte på några villkorsvis korsa gränsen i mörkret. Det rådde utegångsförbud på den nepalesiska sidan, maoistiserna var aktiva i området och militären hade order att skjuta på allt som rörde sig. Argumentet var bra - och köptes och accepterades från vår sida utan normal diskussion. Vi fick således förbereda oss på att spendera natten, likt flyktingar, i ingenmanslandet mellan Nepal och Indien.

Mat ordnades från en liten restaurang vars meny var begränsat till Dhal Bhatt: en enkel, men god och närinsrik rätt, bestående av ris och linsröra. Den är med god marginal Nepals nationalrätt och är i princip det enda som landets fattiga invånare äter; morgon, middag och kväll.
Alla trängde sedan ihop sig i lastbilen, finnandes mer eller mindre bekväma sovplatser. Det blev onekligen en stark "sova i en hög" känsla. Slafade själv mycket gott på lastbilens golv.