Kapitel 1

Transeuro Express
 
 
2 Augusti 2001
Stockholm - London - Dover - Calais - Autobahn
 

Då en lång resa påbörjades med bil, flyg, buss, båt och slutligen en kubistisk gul lastbil.

lockradion började ilsket ljuda klockan fem på morgonen. Stängde reflexmässigt av pipandet med en slarvig, men bestämd, handrörelse; och lät åter huvudet förenas med kudden i den varma och mjuka sängen. Så som jag, odisciplinerat, har en tendens att göra alltför ofta. Det skulle inte bli svårt att somna om.

 
Men någon fortsatt fratanisering med John Blund blev det inte denna gång.
Istället för oförutsägbara drömmar accelererade hjärnan från noll till hundra på mindre än sekunden - från dimmig halvdvala till glasklar fokusering. Det skulle dröja länge, minst fem månader, innan jag åter skulle tillbringa en natt i min egen trygga och bekväma säng. Var tanken som slog mig. Ja, det var faktiskt oklart när kroppen nästa gång skulle få chansen att sova i en ordentlig slaf överhuvudtaget. De kommande veckorna skulle komma att bli varierade med avseende på platser för sömn.
         
Upp ur sängen, en kort dusch följt av en snabb och närande grötfrukost. Adjö till mamma och Mathilda (katten, jobbigt, skulle sakna henne oerhört mycket). Lyfte den packade ryggsäcken och gick ut för att möta en underbar morgon av den sorten som bara svensk högsommar kan bjuda på; klarblå himmel, perfekt temperatur och villaförortens kvittrande fågelsång    
 

Fick skjuts av far ut till Arlanda, trots den tidiga morgontimmen. Flyget till London skulle avgå klockan 07:50. Under den halvtimmeslånga bilresan genom det solbestänkta uppländska jordbrukslandskapet förvånades jag av hur lugn jag kände mig med tanke på vad som komma skulle. I England, Dover närmare bestämt, skulle jag samma kväll ansluta till en "Overland" expedition/resa.

Under de kommande fyra och en halv månaderna skulle jag i en specialbyggd terränglastbil landvägen förflyttas från Dovers vita klippor till den för mig exotiskt klingande staden Kathmandu, högt uppe i Himalayas bergsmassiv. Detta i sällskap med en grupp, förhoppningsvis, likasinnade resenärer och expeditionsdeltagare fyllda med nyfikenhet och sprittande upptäckarglädje.
Den planerade rutten var inte på lång väg den snabbaste eller kortaste mellan de två orterna, snarare tvärtom. Syftet med färden var inte transporten i sig, från A till B. Utan att få se och uppleva så mycket som möjligt i de länder och regioner som skulle passeras: Europa, Turkiet, Mellanöstern, Iran, Pakistan, Indien och Nepal.

Den annorlunda resan - av det stora formatet - anordnades av det lilla brittiska företaget First 48.com. Deras nisch var att arrangera olika former av extremturism för deltagare som var mer benägna att investerade tid än pengar i sitt resande. Nätterna skulle således komma att spenderas i tält, eller andra alternativ av spartansk art.
Väl framme i Kathmandu var det inte klart vad som skulle ske därefter. Troligtvis skulle jag komma att lägga några veckor på att utforska Nepal innan färden fortsatte i en ny riktning. Kanske till Sydostasien, kanske till Tibet eller kanske hem till Sverige. Om jag vid det laget hunnit bli utless på allt vad resande och äventyr var; eller bara driven av gammal hederlig hemlängtan.

Incheckningen på Arlanda gick som vanligt snabbt och smidigt. Plötsligt hade jag tagit avsked av far, passerat säkerhetskontrollen och stod som första passagerare och väntade vid Gate 19. En timme före aviserad avgång - gillar att ha goda marginaler. Köpte en burk med Fanta och satte mig och slöbläddrade i en guidebok över Syrien och Jordanien i väntan på flightens avgång.

 

Det blev en högst ordinär kvalitetssäkrad SAS flygresa. Stolen bredvid var ledig så kroppen kunde bekvämt bredas ut. Kände av att det inte hade blivit mycket sömn den senaste natten, ryggsäcken hade förklarats färdigpackad först klockan ett kvällen innan. Spenderade således de tre timmarna uppe bland molnen i ett halvslumrande tillstånd.

Kom fram till Heathrow runt klockan tio lokal tid. Lättnadskänslan var stor när ryggsäcken kom farande på rullbandet, jag skulle onekligen ha hamnat i en strulig situation om den kommit på avigvägar. Irrade runt ett tag i de gråa tunnlarna under den stora flygplatsen, innan uppgången till stationen

 
Ett snabbt, men inte särskilt minnesvärt, sätt att resa.
för fjärrbussar lokaliserades. Hade den stora ryggsäcken på avsedd plats och den lilla dagsäcken hängande över magen. Såg verkligen fram mot att ha en lastbil att dumpa packningen på.
 
 

Framme vid bussterminalen uppstod vissa problem med att göra mig förstådd. Ville köpa en biljett till Dover på enklast möjliga sätt. Men den bastant byggda kvinnan bakom biljettdisken hörde det som tre helt andra ortsnamn innan sammförstånd nåddes om destinationen. Blev lite orolig att jag drastiskt hade överskattat mina färdigheter i det talade engelska språket. En oroande lingvistisk brist med tanke på att det var det enda språk som skulle nyttjas under de kommande månaderna. Mina kosmopolitiska medresenärer skulle troligtvis besitta ytterst begränsade kunskaper i svenska; en irriterande följdverkning av Poltava. Fick en billjett till bussterminalen i London och anvisningar om att där byta till en buss med korrekt slutdestination, färjelägret i Dover - expeditionens startpunkt.
Behövde bara vänta några minuter i det gråtrista vädret, typiskt England, innan bussen in till City avgick. Den timslånga färden gick genom tråkiga förorter där husen konsekvent var byggda i rödgrått tegel och toppade med en myriad av små skorstenar.

Släpptes av i ett engelskt välordnat kaos. På en skylt stod att läsa att terminalen för avgående bussar var belägen i en annan byggnad kombinerat garage. Placerad tvärs över en starkt trafikerad gata relativt ankomstterminalen - en mindre intelligent planlösning. Tog mitt pick och pack, korsade, försiktigt, gatan och sökte upp bussen till Dover.
Det var gott om tid, den skulle rulla först en timme senare enligt biljetten. Noterade dock på en tv skärm, som listade avgångar, att en buss med samma destination avgick inom tio minuter. Fick efter en kort förhandling klartecken från chauffören att följa med, istället för att vänta på den senare bussen - som jag hade biljett till; en vunnen timme.

 
 

Köpte en tråkig skinksmörgås och en Cola till färdkost i flygande fläng.

Bussen var bekväm och nästan helt tom på passagerare. Även om en mamma med två pojkar i tioårsåldern väl fyllde ut bussens ljudvågor med de mindres ständiga konflikter och moderns högljudda, och smått desperata, försök att kontrollera de små illbattingarnas missriktade energi.

 
     

Vädret var som det sig bör när man färdas genom sydöstra England, grådisigt med ett strilande regn. Upptäckte snart att det var roligare att studera mönstren som bussens hastighet skapade av regndropparna på fönsterrutor än att titta på den monotona brittiska landsbygden som strömmade förbi bredvid motorvägen.

   
 
  Kul var att kort få skymta Canterburys ringmur och berömda katedral när bussen kort stannade för att släppa av de ljudmässigt hyperaktiva barnen och deras, vid det laget trötta, mor. Det var uppenbart att Samuel Becket skulle få sin månghundraåriga antirojalistiska helgonvila störd.  
 
   

Efter ett par timmars färd stannade bussen vid Dovers färjeterminal. Klockan hade hunnit bli två på eftermiddagen, lokal tid. Tidpunkten då ”expeditionen” officiellt skulle starta låg fyra timmar framåt i tiden.

Vädret var fortsatt grått och regnet öste ner. Var därför inte alltför deprimerad av att möjligheter till att deponera packningen saknades vid terminalen. En längre promenad i hällregnets Dover lockade helt enkelt inte. Efter någon timme minskade dock nederbördens intensitet till ett lätt duggregn, så jag gav mig ut på en kortare look- around. Såg de berömda vita klipporna och den genom historien så viktiga borgen (bland annat nationellt luftförsvars högkvarter under andra världskriget) tronandes på en höjd över staden.

Köpte ännu en smörgås när jag med lätt fuktiga

 
Omsjungna vita klippor och den vakande borgen i Dover
 

kläder återvände till terminalen. Klockan hade hunnit bli några minuter över fyra och ännu fanns det inga tecken på att en etthundratjugosju dagars lastbilsexpedition till Kathmandu höll på att samlas. Alla med ryggsäck bedömdes som potentiella deltagare. Men ingen som uppfyllde det kriteriet stannade i terminalen. De bordade istället alla raskt en av de varje halvtimme, punktligt, avgående kanalfärjorna.

Det var inte utan att jag började bli lite orolig. Kanske var hela "expeditionen" bara en stor bluff? First 48 marknadsförde den enbart genom en elegant designad hemsida på internet. Mitt köp av resen hade endast föregåtts av några e-mail där jag fått svar på vissa frågor av praktisk natur (vilken typ av tält som skulle användas, hur många som hade bokat, vilka nationaliteter de var, lastbilens karakteristiska etc.) som företaget utförligt hade besvarat. First 48 gav inte ut några kataloger eller broschyrer, det enda som jag hade konkret på papper var ett kvitto på kostnaden av resan hade transfererats till ett brittiskt bankkonto. Samt en utskrift av ett e-mail som bekräftade att jag hade bokat och betalt för en plats på lastbilen till Kathmandu.

  Hemma i Sverige hade jag kontrollerat att First 48 verkligen var registrerat som ett legitimt företag hos tillbörliga brittiska myndigheter, samt att det saknade allvarliga kreditanmärkningar. Då hade det känts helt okey och tillräckligt, men väntandes vid färjeterminalen kändes min tidigare tillit inte längre fullt lika självklar.
         
  Fick uppleva ytterligare nittio minuter av nervös väntan innan en kille med enorm röd kalufs till frisyr kom in i terminalen. Kalufsen hade First 48s logo inte helt diskret placerad över fram-sidan på sin gröna tröja. Yes, företaget existerade i verkligheten och inte bara virtuellt på nätet, som jag allt mer hade börjat frukta. Därefter skedde allting väldigt snabbt. Plötsligt var det en    
       
 

hel hög med människor (sju stycken, men det verkade vara betydligt fler) som samlades med sina stora ryggsäckar för att bli avprickade på den inte alltför långa passagerarlistan. Flera hade anhöriga/vänner som vinkade av dem, vilket onekligen bidrog till den något röriga uppstarten på resan/expeditionen. Snabb överblick tydde på en jämn könsfördelning inom den nyformade gruppen; tre killar och fyra tjejer.

Från First 48 fanns två representanter. Dels mannen med den stora röda frisyren, som presenterade sig som Dave, att han var trainee och inte hade gjort resan tidigare. Den andra killen var liten, blond, getskäggsbeprydd och pratade med en dialekt som var så långt ifrån vårdad Oxford english som kommas kunde. Även han presenterade sig som Dave, samt att han var en av ägarna/grundarna till First 48. Han skulle följa med gruppen på färjan till Calais. Där vi skulle möta upp med resans huvudchaufför med tillhörande lastbil - för vidare transport till Kathmandu.

Någon timme senare steg vi på en i princip folktom färja, en effekt av kanaltunneln, och placerade oss runt två bord i den annars helt övergivna restaurangen. Getskäggs Dave, med den proletära dialekten, köpte alla en öl, hälsade oss välkomna och förklarade med ett höjt glas expeditionen London - Kathmandu 2001 officiellt startad. I vart fall är det vad jag trodde att rotvälskan betydde.
En decimetertjock bunt med kort, på några av de många platser som vi skulle komma att besöka, skickades runt. Samtidigt som getskäggs Dave berättade hur otroligt roligt vi säkerligen skulle få det under de kommande månaderna. Det var uppenbart att han körde en sales pitch som dragits mer än en gång, det var nästan som om han inte var medveten om att vi alla redan hade bokat och betalt.

Började under tiden som gruppen tittade på korten att prata med två av mina medresenärer. Den ena var av manligt kön och kanske ett tiotal år äldre än mig. På skolad engelska presenterade han sig som Matthew, en enligt egen utsago överbetald dataingenjör från Cambridge. En ort där han hade bosatt sig efter en avslutad universitets-utbildning med den spännande kombinationen matematik och filosofi.
Janet var en rödblond sjuksköterska med brett leende från Belfast, Nordirland. Förstod inte mycket av vad hon sade på sin starka irländsk dialekt, som framfördes i hög hastighet med stora inslag av slang. Så det var bara att le, nicka instämmande och hoppas att jag skulle komma att lära mig förstå hennes språk inom en inte alltför avlägsen framtid.
Pratade också lite kort med två engelska tjejer som var ett par år yngre än mig. Kate och Kaya, som de hette, verkade vara ett typiskt exempel på kompissymbios. Där det för en utomstående är omöjligt att skilja den ena partens personlighet från den andra. Bägge utstrålade en rejäl dos entusiasm inför äventyret och skulle troligtvis bidra till spontaniteten på lastbilen.
De två timmarnas båtresa gick snabbt. Vilket överenstämde med min känsla att det var trevliga människor jag hade råkat. Det bådade gott.

 
 
    Gruppen sa hejdå till getskäggs Dave när färjan ankom till Calais. Troendes att vi nu hade sett honom för sista gången. Vad fel vi hade, våra vägar skulle korsas bara tre dagar senare - under omständigheter som ingen ens kunde föreställa sig där vid kajen. Det duggregnade fortfarande, på engelskt vis, när vi fick fast fransk mark under fötterna. En matarbuss tog oss till terminalen.  
 

Där sprang den kvarvarande Dave, han med det stora röda håret, iväg för att finna vår expeditionsledare Sean med tillhörande lastbil och expeditionsutrustning.

Kom i samspråk med en kille i i min egen ålder. Han hade svart kortklippt lockigt hår, ett piggt, fylligt ansikte och reste i sällskap med en mörkhyad tjej. Som hade ett exotiskt geografiskt svårplacerat utseende. - "Afggd shdhsh Tony sjjdfjsdf New Zeeland dsddf (pekar på tjejen) Sasha asoofos". Panik! Det var bara åter till att avvända le-och-nicka taktiken som kommunikationsmedel.
Språket verkade onekligen komma att bli ett större problem än vad jag i förväg hade räknat med. Det verkade som om "expeditionen" hade utvecklats till någon slags gruppresa för snabbpratande människor med obscena engelska dialekter. Tur nog var detta bara ett första intryck, efter ett par timmar kom mina öron in i den förändrade språk-rytmen. Och jag var åter en verbalt hel och komplett människa.

Vår expeditionsledare, Sean, visade sig vara en rund kille i svarta säckiga jeans på strax över trettio år utrustad med ett spretigt, lätt ovårdat, svart skägg och mycket leende. Han gav intrycket av att vara säkerheten själv och verkade ha varit med om allting som tänkas kunde. En fixartyp av rang med kontakter i varje pub och källare längs hela vägen till Kathmandu. Ett intryck som han tvingade på oss direkt - den tysta typen var han defenitivt inte. Sean började nästan omedelbart att högljutt orera om alla stora sprakande eldar som under resan skulle upprättas i samband med rikliga barbeques och munter dryckjom.
Raka motsatsen till Dave rödhår, som verkade vara mer av den lungna och funderande karaktären. Det skulle onekligen bli ett intressant spel mellan två ledarskapsstilar.

Så fick vi då äntligen stifta bekantskap med lastbilen. Fordonet som skulle bli expeditionens fasta punkt under de kommande månaderna. Den såg ut som en stor, ovanligt hög, illgul låda med stora hål, fönstren, placerad på mäktiga svarta hjul. Typ någon slags korsning mellan en monstertruck av amerikansk vulgovariant och ett gulmålat redskapsskjul av den container modell som används vid byggarbetsplatser. Det blev kärlek vid första ögonkastet - ett färdmedel med attityd helt i min smak. Det skulle till tämligen avancerade terränghinder för att stoppa dess färd till Nepal, som till exempel en hämndlysten amerikansk krigsmakt.

Alla ryggsäckar surrades effektivt fast på taket under skydd av en orange pressening. Lastbilen med tillbehör var inte direkt diskret färgsatt. Men vi skulle till Indien, en del av världen där begreppen smak och stilfull hade en annan betydelse än i det mer färgmässigt tillbakadragna Västeuropa.
Jag bordade, med spänning, som första passagerare trucken via en liten fast monterad stege. Innanmätet var rymligare än vad jag i förväg hade föreställt mig. Som ett studentrum ungefär. Sätena var höga, till synes bekväma, bruna och utrustade med nackstöd. Vid en första anblick verkade de placerade på ett högst irrationellt sätt; lite hipp som happ i olika kombinationer och riktningar. Inget av den symmetri, i form av ordnade raka rader, som annars är standard vid alla former av gruppmässig transport kunde finnas, inuti den gula lastbilen. Den påminde snarare om möbleringen av ett vardagsrum. Gemytligt.

Tog plats vid ett dubbelsäte, invid ett fönster, med front i färdriktningen. En placering som vägde in ett flertal faktorer: fönsterutsikt, sannolikhet för illamående, huvudfärdriktning under resan i korrespondens med solens gång, utrymme för ben, fotstöd, viljan att ha ett ledigt säte bredvid mig, närhet till högtalare, placering relativt övriga passagerare etc. Ett för fortsättningen viktigt beslut, där hänsyn till ovan nämnda faktorer var tvunget att tas, och togs, inom loppet av ett par sekunder. Många timmar och mil skulle tillbringas i lastbilen, varpå en god placering var central för det allmäna välbefinnandet.

Sean hävde sig upp i dörren till passagerarkabinen, där alla raskt hade börjat göra sig hemmastadda. Han beskrev på ett livligt och intensivt vad som skulle hända under de närmaste tjugofyra timmarna:
- Jag kör som en galning hela natten genom Frankrike, Belgien och Tyskland till Köln, dit vi kommer tidigt på morgonen. Under tiden försöker ni sova här bak på bästa sätt. Lycka till med det! Imorgon skickar jag in er till stan (Köln) där ni ser det som man ser där. Katedralen är fantastisk! På kvällen lagar jag kyckling till middag och går igenom hur en sån har expedition går till rent praktiskt. Sov Gott!

 
 

Sen försvann han. Strax därefter startades dieselmotorn med ett vrål och expeditionen började beta av de många kilometrarna till Kathmandu.

Lite småprat bak i lastbilen inleddes, utan någon tydlig inriktning. Blev mer uttalanden av typen: - "Jag kan inte tro att jag faktiskt gör det här." - "Det är overkligt!" - "Jag var rädd att alla skulle vara tyskar." - "Hur mycket har du betalt?" - "Är det långt kvar?" Och lite allmänt småprat för att bilda oss uppfattningar om varandra, och samtidigt boosta våra egna äventyrliga och erfarena jag.
En australiensiska och ytterligare en Nya Zeeländare hade i Calais anslutit sig till oss sju som startat upp i Dover, så vi var nu nio stycken förväntansfulla resenärer. Hann inte riktigt prata med de nyanlända, mer än några snabba hej, innan det nåddes en tyst kollektiv överenskommelse om att försöka sova.

Någonting som inte visade sig vara det enklaste. Möjliga och omöjliga kroppsställningar intogs för att uppnå så bekväma sovpositioner som möjligt. En konstform som skulle komma att förbättras väsentligt allteftersom resan fortgick. Men då var alla bara nybörjare, som till på köpet fortfarande hade en tämligen traditionell syn på det här med personliga komfortzoner. Positionerna blev således tämligen ortodoxa.

Ljudnivån inuti passagerarmodulen var ungefär vad som kunde förväntas inuti en diesellastbil, vars fönster täcktes av genomskinliga pressningar, på en av Europas främsta transportärtarer. Hög. Brummandet till trots lyckades de flesta snart uppnå någon form av ro. Själv föll jag med tiden in i dvala, rullandes fram genom EU:s hjärteland i en stor gul lastbil med destination Himalaya. Viss skillnad mot den stillastående sängen därhemma - där dagen hade börjat.

 
 
3 Augusti 2001
Autobahn - Köln
 

Turistandet börjar, med ordnung, i Köln och om hur en chaufför försvinner.
ean höll löftet om att bränna på genom Frankrike och Belgien. Vi kom fram till campingplasten i Köln redan vid fyratiden på morgonen, istället för planerade klockan sex. Vilket ledde till problem; infarten visade sig vara spärrad med en bastant och mycket tysk bom. En skylt förkunnade att den skulle vara nedfälld, och låst, i
 
ytterligare två timmar. Det var bara att försöka somna om. Lade mig i en mer "bekväm" sovställning, inkilad på golvet mellan sätena och med sovsäcken som täcke.
 
Sov så gott att jag inte märkte när lastbilen senare rullade in på campingplatsen med det första gryningsljuset och att alla hoppade ur för att börja med frukosten. Vaknade först när Sean, ljudligt, uttryckte sin förvåning, och stolthet, över vår tidiga ankomst till Tyskland. Tydligen hade han satt någon slags personligt hastighetsrekord på sträckan från Calais med den inte helt nya
 
 

lastbilen. Han meddelade också att expeditionen härmed hade avverkat den bäst underhållna vägen på hela resan. Från och med nu skulle vägbanorna bara bli sämre och sämre - för att mot slutet i princip upphöra att existera. Gissade att han som engelsman inte hade särskilt höga tankar om den välasfalterade och precist doserade tyska autobahnen, som lastbilen närmast skulle komma att beträda.

Tog mig raskt ur sovsäcken och lastbilen, kände mig lite på efterkälken, och hälsade good morning. Trots att det då inte verkade som en särskilt god morgon; var trött, vädret var mulet, kroppen behövde duschas och hjärnan hade svårt att ställa om till engelska. Det kändes dock bättre med kropp och själ efter att ett glas apelsinjuice och en portion med frukostklassikern mjölk, flingor och jordgubbssylt inmundigats.
Under tiden som vi åt höll Sean full låda. Berättandes mer eller mindre sannolika historier från tidigare overlandresor och om alla otroliga upplevelser och fantastiska platser som låg framför oss. För att inte tala om alla fester. Han skildrade livfullt spontanpartyn, strandeldar och muntra bakanaler som skett, och talade längtansfullt om de som säkerligten komma skulle. Sean var onekligen inspirerande med sitt fabulerande. Även om det blev väl mycket att absorbera en tidig morgon på en ny plats, med nya människor och i en ny situation - speciellt efter ett par nätter med begränsad sömn.

Samtidigt som vår huvudchaufför orerade om en fantastisk bar, kombinerat campingplats, någonstans i Turkiet samlades pengar in till den gemensama "Food Kittyn". En gruppkassa som skulle användas till inköp av all mat som skulle tillagas under de kommande månaderna. Var och en på lastbilen bidrog med tvåhundranittio amerikanska dollar. Pengarna skulle räcka i fyra och en halv månad och täcka alla matkostnader under den perioden. "Kittyn" skulle sedan portioneras ut i omgångar, av Sean, till ansvariga matgrupper i samband med proviantering.
Pass med visum kollades upp, Sean ville försäkra sig om att alla hade klarat av den nödvändiga byråkratin för att kunna passera de mer besvärliga gränspassagerna. Vis, som han sade sig vara, av tidigare erfarenheter med slarviga passagerare och nitiska gränsvakter.

Först efter frukosten, och Seans show, blev jag medveten om campingplatsens imponerande granne. Vatten-barriären Rhen. Floden som har haft så stor betydelse som skiljelinje och kulturspridare i Västeuropas, ofta bloddrypande, historia. Sakta och alldagligt flöt den fram ett femtiotal meter från den parkerade lastbilen. Den blöta ryktbara verkade inte särskilt stor.

 
 

Uppdelning två och två per tält följde. Matthew och jag gick ihop om ett, som utan några större problem restes under ett stort träd. Vi hoppades att dess lövfyllda krona skulle erbjuda skydd mot såväl regn som sol. Det tyska vädret gav efter en snabb blick uppåt intryck av att vara såväl ombytligt som oberäkneligt.

Tälten var orangfärgade, med gröna regn-skydd, och konstruktionen av standardmodell med Y-ram. De verkade väl anpassade för alla de olika klimatzoner som skulle komma att passeras under de kommande månaderna. Kanske kunde de ha varit något lite större. Våra välfyllda ryggsäckar tog en hel del plats.

Ett tält och den gula lastbilen på campingen utanför Köln
 
 

Efter att alla hade rest sina tält, och flyttat in, samlade Sean gruppen framför lastbilen. Han gav en kort vägbeskrivning in till Köln och den berömda gotiska katedralen. Först följa Rhen någon kilometer tills vi stötte på en bankomat. Där kunde de som var utan lokal valuta ta ut tyska mark - det var den sista sommaren innan Euron tog sin efterlängtade plats i plånböckerna. I automatens anslutning skulle också finnas en hållplats för en spårvagnslinje som ledde in till stadskärnan. Han rekommenderade att vi tog den.

 
 

Under tiden som gruppen gjorde Köln, på bästa vis, försäkrade Sean oss om att han skull laga till en hejdundrande middag, baserad på grillad kyckling. Det berättade han när vi, fortfarande halvt slumrande, gjorde oss färdiga för avmarsch. Klockan sju på kvällen skulle måltiden vara klar, och efter att den var förtärd och disken diskad skulle han dra expeditionens ABC för gruppen. - "Ha förbannat kul i Köln"! Gastade han efter oss när vi hade börjat gå, till de sovande tyskarna i tälten runt oms stora, och hörde vi, ljudliga förargelse.

Nio stycken disorganiserade och nyblivna resenärer började således vandra längs floden Rhens västra strand - denna sin första dag som aktiva turister. Det konstaterades snart att det inte fanns några bankomater längs floden, omgivningen utgjordes istället av välskötta, blommande trädgårdar och öppna grönytor. Men eftersom katedralens spiror var synliga i fjärran bedömdes unisont att avståndet till den enkelt kunde täckas till fots, spårvagn verkade onödigt. Och att gå var bara nyttigt.

Åtta kilometer, och nittio minuters förlängd morgonpromenad, senare nåddes den gamla stadskärnan. I ett något tröttare tillstånd än vad gruppen först hade beräknat.

 
 

Först lokaliserades en öppen bank. Där alla växlade till sig smärre summor av den lokala valutan - medel för att klara av den dagens utgifter. Utanför frekventerades vi med resans första tiggare, men långtifrån den sista. En äldre svartklädd gumma, som av klädernas snitt att dömma verkade härröra från Balkan. Den gamla stapplade fram dubbelvikt, stödd på en ranglig, till synes hemmagjord, käpp av trä, och försökte vinna sympati och pengar från förbipasserande med en ivrigt utsrtäckt hand.

 

Tyvärr, för gumman, såg det tillgjort ut. Det var uppenbart att hon inte hade något som helst behov av käppen, och att hon hade stora problem att hålla sin lidande pose. Men det var patetiskt att döma, gumman gjorde det inte för nöjes skull, skådespelet används bara till att förbättra hennes tämligen usla förutsättningar något.

 
   

Kölnerdomen är ett enastående exempel på den uppåtsträvande gotiska arkitekturen; som med sin höjd och allmäna spetsighet aktivt verkar sträva att riva hål på himlen. Det lätt strilande regnet indikerade dess framgång.

Kunde, nästan, när jag såg storleken och detaljrikedomen på katedralens fasader och torn förstå varför det förlöpte över sexhundra år mellan det att den ambitösa grunden lades (1248) tills dess att de sista byggnads-arbetarna lämnade platsen (1880). Det var det preussiska hovet, som svärmade för medel-tiden, som slutligen finansierade färdig-ställandet av ett av västerlandets främsta religösa byggnadsverk. Som domen måste betraktas vara värdig att räknas till.

De två spirorna, på 157 höjdmeter vardera

 
Den väldiga katedralen i Köln - taggig
 
 

(som jämförelse: Kaknästornets höjd är 155 meter), var orsaken till att vi hade fått en mer omfattande morgonpromenad än vad som ursprungligen hade planerats. Spirorna var Kölns skyline på avstånd, deras enastående höjd och påfallande massivitet hade gett sken av att katedralen låg betydligt närmare än vad den senare visade sig göra.

Innanför den bastanta porten av nitat trä var det som det brukar vara i katedraler, ljusmässigt dämpat. Rymdkänslan försvinner lätt när ögonen vid inträdet automatiskt dras till de massiva stenpelarna, som stödjer de väldiga valv-bågarna som taket tungt vilar på. En stor del av golvytan upptogs av dessa kolloser. Den medeltida byggnads-konsten kunde inte riktigt dölja de bärande elementen lika effektivt som moderna trollkarlar till arkitekter. Tillgång som de har till mer flexibla byggnadsmaterial än tolvhundratalets block av huggen sten. Först när blicken vänds uppåt, vilket den snart frestades till, blir besökaren medveten om det smått osannolika i de medeltida konstruktörernas vision, skicklighet och genialitet. Det steninklädda rummet var helt enkelt vertikalt enormt.

 
 

Epoken när de gotiska katedralernas tidlösa mästerverk planerades, byggdes och formades brukar i historisk tradition betraktas som mörk, hopplös, för-tryckande och i största allmänhet oerhört intelektuellt inskränkt. Synsätt, som man stående inne i en av de överdimmensionerade kyrkorna, upplever som rätt löjliga med tanke på det fantastiska som bevisligen åstakomms med de, med dagens mått mätt, begränsade resurser och teknologier som då fanns tillgängliga. Katedralen i Köln var för medeltiden vad Apollo projektet var för nittonhundratalet - en storslagen, minnesvärd och förverkligad vision av att ständigt nå högre.

Men sin höjd till trots är domens styrka dess extriör; med sina fantastiskt skulpterade fasader och de rikt ornamerade tornen och spirorna. Den kala interiören, med tråkiga träbänkar, kändes helt enkelt inte värdig ett sådant i minsta detalj arbetat skal i jätteformat.

Att det i katedralen fanns ett högt vördat relikskrin, med resterna av de tre vise männen, imponerade inte riktigt lika mycket på mig som det en gång måste ha gjort för forna tiders pilgrimer. Även om skrinet såg nog så gammalt ut.
Gotiskt så det förslår
Efter katedralen hamnade vi på ett litet café i anslutning till tågstationen för att    
 

fika/äta tidig lunch. Köpte en skinksmörgås och en Cola. De flesta i gruppen bestämde sig efter en kort diskussion för att återvända till campingen och sova - i tron att det inte fanns mycket mer än katedralen att se i Köln. Jag, Matthew och Janet stannade dock kvar i centrum för att åka på en bussrundtur som den lokala turistbyrån arrangerade. För visst borde det finnas mycket mer att se i den gamla namnkunniga kulturstaden än en gammal, om än väldigt stor, kyrka?

De två timmarna innan turen skulle starta promenerade vi omkring i den medeltida stadskärnan. Som bestod av rustika stenhus, de flesta återuppbyggda efter andra världskrigets i det närmaste totala förödelse. Rådhuset var helt rätt; med ett utseende som verkligen osade burgen frankisk medeltid. En mindre kyrka, som låg i katedralens skugga, gav i sin invändiga vitkalkade enkelhet ett mer balanserat intryck än sin gigant till granne.

 
 

Irriterande, och smärtsamt, var att märka att de nyinköpta kängornas passform inte helt överensstämde med mina fötters fysionomi - begynnande skavsår i form av multipla blåsor hade börjat uppenbara sig. Förbannade mig själv för att jag inte hade tagit mig tid och gått in kängorna ordentligt innan avresan.

På torget framför katedralen mötte vi, oplanerat, våra bägge chaufförer/reseledare. Sean bar en kaxig svart T-shirt med den gula lastbilen broderad frampå och texten "Expedition Leader" skrivet med stor text därunder. Han var speedad, orden formligen välde fram ur munnen på honom. Medan Dave, med det stora röda håret, var mer avslappnad till sättet. Då var jag nöjd att de verkade balansera varandra, två av någon av deras personligheter skulle säkerligen ha blivit för mycket och skapat en allmän obalans inom expeditionen - och den gruppdynamik som med all säkerhet komma skulle.
Sean var just på väg tillbaka till campingen, och påminde oss åter om middagen klockan sju. - "Den bästa kyckling som ni någonsin ätit", sade han självsäkert. Allt Sean sa strålade av den typ självsäkert som "varit där, gjort allt, satt mitt spår" ger. Men han blev förvånad när han hörde att resten av gruppen redan återvänt till tälten för att sova. Enligt honom var de lata och dåliga resenärer - minst sagt ett provokativt uttalande med tanke på hans roll och resans tidiga skede. Dave planerade att åka på en båttur på Rhen, och våra vägar skildes åt.

Det var sista gången jag såg Sean.

Bussrundturen var helt okey, om än dyr med sina tjugosju, starka, tyska mark i kostnad. Vi kördes runt och fick se lite olika vyer av katedralen, resterna av stadsmuren och stadens väldiga mässområde. Typ några kvarter med stora och tråkiga klossar till byggnader - som enligt guiden var stadens nya stolthet. Under resans gång förmedlades Kölns långa historia: romersk gränsfästning, medeltida storhet, biskopar och förödande bombningar under andra världskriget. Intressant, men den språkliga dualismen mellan omväxlande tysk och engelsk guidning gjorde att det efter ett tag blev ansträngande att hänga med.

 
 

Avslutningsvis besöktes Kölns stadsmuseum. Där det erbjöds en utställning med en stor samling föremål från stadens olika epoker och storhetstider. Där fanns rostiga svärd, obekväma rustningar, kläder av gammalt datum, färggranna flaggor, specialiserade kadedralsbyggnadsverktyg och möbler av elegant snitt. Bäst var dock ett stort diorama föreställandes det medeltida Köln; komplett med flod, katedral (bygge) och ringmur.

Vi gick ner till flodstranden. Där en lokal festival av typen öltält och karaoke föregick. Tidigare under dagen hade vi sett reklam om den på färgglada plakat och affischer runt om i staden. Att den var lokal och inte inriktad mot turister visade sig när för Tyskland lämplig dricka försökte beställas. Kunskaperna i engelska hos serveringspersonalen var obefintliga, jag fick istället kommunicera vår vilja att pröva det lokala ölet på stapplande skoltyska. Som leende visade sig fungera. Ett ledigt bord hittades precis invid Rhen och vi berömde oss själva skålandes för en lyckad första dag och en allmän god start på vår resa.

Det skulle vi inte ha gjort.

Systemet för att köpa biljett till pårvagnarna klurades sedan i gemensam anda ut, med avgörande hjälp från en välklädd tysk herre. Att sedan gå vilse mellan spårvagnsstationen och campingplatsen visade sig vara enkelt. Först efter fyrtiofem minuters irrande, på allt ömmare fötter, hittades slutligen campingen. Där de andra lojt låg och pratade på utrullade liggunderlag. Konstigt var att ingen av chaufförerna var där. Klockan hade hunnit bli en god bit över sex. Och de borde rimligen ha börjat tillaga kycklingen om den skulle hinna bli klar till klockan sju som utlovat.
Lade dock ingen större vikt vid det. Gick istället och tog en välbehövlig dusch, samt tog hand om mina, vid det laget, väl söndertrasade trampdynor och tår. Räknade till totalt tolv blåsor, elegant spridda över bägge fötterna. Att ett rejält lager med Compide skavsårsplåster hade tagits med var förutseende, ett par oingångna kängor - bara korkat.

Nydushad, helad och åter till lastbil och tält var det bara att konstatera att chaufförerna ännu inte hade dykt upp. Inte en chans att middagen skulle vara klar klockan sju. Irriterande. Hade vid det laget hunnit bli väldigt hungrig. Tydligen hade Sean dykt upp i en taxi vid tretiden på eftermiddagen. Bara för att snabbt hämta pengar i lastbilens förarhytt och sedan åka iväg, för att handla middagsmat, i samma taxi som han några minuter tidigare hade annlänt med. Lät konstigt att det skulle ta fyra timmer att handla mat för en middag, om än för elva nykläckta overlanders; och i en säkerligen dyr tysk taxi? Svårförklarligt.
Planerades det kanske någon slags överraskning från chaufförernas sida? Tidigare hade vi pratat en del om gruppdynamik och hur den gestaltade sig i dokusåpor av typen "Robinson" och "Big Brother". En teori som således framfördes var att chaufförerna ville testa oss, vår självständighet, se hur vi hanterade den uppkomna, ledarlösa, situationen. Det gick så pass långt att Matthew med kikare spanade av omkringliggande buskage, utifall Sean och Dave låg där, skrattandes, och observerade gruppen och dess vid det laget lätt nervösa beteende.

Den rödhåriga dök upp några minuter i sju, och var också han överraskad att det varken fanns någon middag eller Sean i lägret. Dave var, liksom vi, hungrig efter en dag görandes Köln. Efter att vi hade träffat de bägge chaufförerna utanför katedralen hade Sean placerat Dave på en rundtursbåt - och sagt att han själv skulle återvända till campingen för att fixa middagen. Dave behövde inte oroa sig om den.
Allt eftersom tiden gick ökade oron och känslan av obehag. Olika teorier och hypoteser om Seans frånvaro framlades: - "Han kanske har varit med om en olycka?", - "Jag tror han sitter på en bar någonstans och har glömt bort tiden?", - " Öltälten, han har upptäckt öltälten vid floden", - "Sean har träffat en tjej", - "Han har tröttnat på sitt jobb och stuckit!", - "Vi var sådana losers så att han valde att dra ifrån hela grejen".

 
 

Stämmningen och tonläget var ändock munter, alla jobbade aktivt för att hålla humöret uppe. Inte minst Dave, som inte riktigt visste vad han skulle göra av situationen.

När klockan blev nio skramlades de resterande tyska marken ihop inom gruppen och jag gick tillsamans med Tony till den lokala butiken och köpte bröd, ost, chips och dryck för en improviserad måltid. Vi hade inget direkt överskott på D-mark så det blev det som var billigt. Allt förtärdes glupskt under det att ämnet "var är Sean" kontinuerligt dryftades, nu märkbart mer dämpat i tonen än tidigare under kvällen. Orden följdes inte längre av glada skratt och snabba repliker. Istället var det sammanbitna miner, korta kommentarer och oroliga ögon som ständigt sökte sig bort mot campingens ingång.
Den ljusa kvällen blev till en svart natt med många stjärnor, men ingen Sean. Vi gick och lade oss i tälten med förhoppningen att han inte hade råkat ut för någonting allvarligt. Själv var jag dock mer eller mindre övertygad om att han skulle dyka upp på morgonen, utrustad med någon slags förklaring inkluderandes alkohol och kvinnor. Han verkade vara av den sorten.

 
 
4 Augusti 2001
Köln
 

Om en födelsedagsplundring och matiga katter med tysk polis.
 

nder natten började det åska och regna kraftigt. Matthew och jag blev strax efter det att himlen öppnat sig medvetna om att tältet läckte, vilket kraftigt påverkade sovkomforten. Turligen upphörde den häftiga neder-börden efter bara några få minuter, vilket gjorde att den inkommande vätan stannade på en hanterbar nivå.

 

På morgonen lokaliserades orsaken till läckaget: yttertältet låg emot innertältet - slarv vid uppsättningen. Det var första och sista gången som vi gjorde det oförlåtliga misstaget.

En på rösten osäker Dave meddelade, uppgivet, att Sean inte hade kommit tillbaks under natten. Så efter frukosten fick gruppen den handlingsförlamade andrachauffören att ringa till First 48s kontor och informera om den uppkomna situationen - samt be om direktiv. De bad honom att kolla upp om expeditionskassan, tjocka buntar med rese-checkar, fanns kvar på platsen där de skulle vara gömda på lastbilen. Det tog några minuter att blottlägga gömstället - som var väl dolt. Där var tomt, inga resecheckar.

  Den improviserade kassaboxen i förarhytten var också tom och plundrad. Alla pengar i "Food Kittyn", som smått cermonielt, hade placerats där dagen innan var borta. Det samma gällde de personliga medel som några av de andra deponerat där på Seans inrådan - kassaboxen skulle garanterat vara säker. Pass och personliga resecheckar hade dock den bedrägliga tjuven lämnat. Och tur var väl det, annars hade resans fortsättning troligtvis omöjligjorts för några av oss. Passen hade nog gått att ersätta relativt snabbt och enkelt, men inte de nödvändiga visumen och stämplarna.  
  Själv hade jag såväl pass som resekassa tryggt förvarad i ett tyggfodral av bomull som hängde runt halsen. Hade inte accepterat Seans argument om att de skulle vara tryggare i den låsta förarhytten än i anslutning till min egen person. Tyvärr hade andra uppenbarligen gjort en annan bedömning. Inte för att jag i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig det som verkade ha inträffat.

Alla virrade omkring som i en dimma och försökte var och en greppa det som med all tydlighet hade blivit uppenbart. Att vår reseledare, Sean, den ansvarige för hela expeditionen, hade stulit hela reskassan, food kittyn och alla privata pengar som han hade lurat folk att deponera i förarhytten. Sedan hade han dragit, och lämnat oss strandsatta i Köln med nästan inga D-mark; men med en stor gul lastbil. Det var chock, besvikelse och mild förtvivlan.

En märkbart skakad Dave ringde tillbaka till First 48s kontor och berättade om ormen Seans dubbla svek; mot såväl företag som passagerare. Informationen som förmedlades till oss, efter att personerna bakom First 48s initiala chock lagt sig, var att företaget snarast skulle skicka ner både en ny förare och förstärkning av reskassan, antingen redan samma dag alternativt dagen efter. Den chockade Dave förmåddes också att ringa polisen för att anmäla det inträffade. Expeditionen kunde inte sägas ha fått en särskilt bra start när en dylik kontakt med ordningsmakten var tvunget att tas redan på den tredje dagen.

De som hade förlorat pengar var förbannade och besvikna, främst då självfallet på skurken Sean, men även på sig själva. För att ha låtit sig luras av en person som plötsligt framstod som så i grunden opålitlig och genommrutten. Men det var svårt att lasta dem för det inträffade. På en resa av den planerade arten och omfattningen var absolut tillit till huvudchauffören ett måste, annars kulle det aldrig kunna fungera.

 
  Den gnagande oron fanns också att resan inte skulle bli av, oberoende av vad Dave refererade från telefonsamtalen med kontoret i England. Kunde lilla First 48 verkligen hantera en finansiell smäll som den här? Och hitta en ny, för Asien, kompetent chaufför med så kort varsel? En mer ärlig än den förra.  
       
  Ett par timmar senare dök två representanter för den tyska polisen upp. En manlig och en kvinnlig, bägge klädda i strikta khaki färgade uniformer och grova svarta kängor. De var bägge märkbart fascinerade av lastbilen, kanske inte konstigt med tanke på dens något udda utseende. Bara den kvinnliga polisen kunde tala, hjälplig, engelska och försökte få sig en bild av läget:    
       
    - You are going to Himalaya? Frågade hon med kraftig tysk "Helga" brytning.
- Yes, svarade en osäker Dave.
   
  - With this? Pekandes med viss skepsis på den illgula lastbilen.
- Yes, svarade den rödhåriga. Nu med litet större självförtroende.
- Are you going to climb mountains? Förvånat, det var uppenbart att vi inte riktigt stämda in på hennes bild av hur fanatiska alpinister i Himalaya såg ut.
- No, but we might try to walk around them. Ett svar som inte verkade göra henne mycket klokare om vad vi var för några gynnare. Troligtvis var det bara några flummiga hippies som kommit trettio år försent, verkade hon tänka.
- So you gave your money to this driver? And then he left with it yesterday? Med ett uttryck som signalerade: "Hur korkade får man bli egentligen, ge pengar till någon som kör en lastbil som den här, och förvänta sig att bli körda till Himalaya av alla idiotiska platser".
- Only for the food kitty and some of the passangers private money in the saftybox. He mainly stole traveller's cheques from the company that owns the truck and organises the expedition, sade Dave något defensivt.
- Food kitty, what's a food kitty? Are you going to buy a cat….and eat it? Sade den kvinnliga polisen, med ett tonläge av starkt moraliskt avståndstagande.
 
 
  Konceptet med en "food kitty" förklarades raskt; den kvinnliga polisen blev märkbart lättad. Det var illa nog att vi var korkade hippies i hennes ögon.  

Under tiden som "förhöret" pågick hade den icke engelsk talande manliga polisen, i sann tysk anda, gått runt och sparkat på alla lastbilens däck, med sina grova kängor, på ett auktoritärt sätt. Som för att visa att även han hade en viktig roll i utredningen - trots sina begränsade språkkunskaper.

Efter att ha fått koll på situationen hade poliserna det begränsade nöjet att gå igenom Seans kvarlämnade rygg-säck. Skurken hade uppenbarligen inte planerat att några i gruppen skulle befinna sig på campingplatsen när han dök upp. Han hade därför tvingats att lämna kvar en stor mängd av sina tillhörigheter för att inte verka misstänkt. Det hade fungerat. Ryggsäcken visade sig främst innehålla smutsiga kläder, väldigt smutsiga kläder. Poliserna använde sina batonger för att rota runt i den slitna ryggan. Och visade tydligt, med sina miner, vad de tyckte om den aspekten av sitt jobb.

De i gruppen som varit på campingen när Sean kort hade återvänt, för plundringen av kassaskrinet, blev ombedda att inställa sig på polisstationen senare under dagen för ett mer formellt förhör och inlämnade av skriftlig anmälan. Det gjordes dock klart att möjligheterna att tjuven skulle gripas var i det närmaste obefintliga. Alltför lång tid hade förlöpt sedan brottet begicks. Han hade med största sannolikhet hunnit försvinna långt från Köln med närområden. Med tåg var deras gissning.

Eftermiddagen förflöt i ett overkligt kollektivt komatillstånd. Mest chockad var stackars Dave. Han hade bara jobbat för First 48 i en knapp vecka och var helt oförberedd på den besvärliga situationen. Det är svårt att föreställa sig en värre belägenhet för en nyanställd än den han hamnade i. Han bad hela tiden om ursäkt för det inträffade och försökte, något taffat, uppmuntra gruppen med alla de roligheter som fortfarande, trots allt, låg framför oss. Det gick inget vidare.

 

Den tidigare så sprudlande resglädjen och brinnande nyfikenheten hade ersatts av svekets bittra eftersmak. Den starka känslan av att äntligen vara på väg, att något stort hade påbörjats, hade nu ränt in i den mänskliga girighetens bastanta stenvägg och havererat. Nej, Dave hade verkligen ingen rolig uppgift.

Det grådisiga vädret med sporadiska regnskurar stämde väl överens med den dunkla sinnesstämning som vilade över gruppen. Med de plundrades rätt sökte vi igenom Seans papper och tillhörigheter i den röriga och ostädade förarhytten. Där låg i en salig oordning: massor med kvitton, kladdiga godispapper, urdruckna flaskor, sönder-fallande tidningar, handritade kartor till bra övernattningställen och hundratals småmynt från länderna längs den planerade rutten. Detrius efter tidigare, kanske mer lyckosamma, expeditioner.

 

Mynten fick utgöra basen för den nya - fattiga - Food kittyn och sorterades efter nationalitet i plastpåsar. Den stora upptäckten var Seans brittiska körkort. Den widroga måste ha varit bra stressad när han kom tillbaks till lastbilen för sin plundring. Att det skulle finnas passagerare i närheten var uppenbarligen ingenting som han i förväg hade räknat med när han planerat sin stöld. Tur nog var de där, ty vad hade annars den ondhjärtade skurken gjort/stulit om han hade haft mer tid på sig?

Kate och Kaya, från York i England, tog ansvaret för att laga middag. Då jag var den enda som hade några D-mark kvar så beslagtogs de för inköp av råvaror. Resultatet blev en pasta med en godkänd sås, även om den kanske innehöll väl mycket grönt för min smak. Den var den första ickesmörgås baserade måltiden på tre dagar för min del, inte undra på att det smakade gott.

Den australiensiska tjejen, som presenterat sig som Juliet, hade oturen att just denna dag var årsdagen av hennes födelse. En kaka och några ljus hade köpts, men inte helt oväntat ville feststämningen inte riktigt infinna sig. Enligt Clint, en storväxt mörkhårig kille från Nya Zeeland, som reste i hennes sällskap, fyllde hon tjugoett. Tyckte nog att hon såg äldre ut än så, men det kunde jag ju inte påpeka enligt gällande anständighetsregler.
Kvällen fortsatte med att en back välsmakande domöl (en lokal bryggd) tömdes och prat om vilket vedervärdigt kreatur till ogärningsman Sean var. Varför han hade gjort det, vart han tagit vägen och hur han lämpligen skulle straffas. Stämningen höjdes således kontinuerligt allteftersom de tomma flaskorna ökade i mängd och de mer spektakulära aspekterna av äldre tiders, mer fysiskt betingade, straffsystem gicks igenom.

5 Augusti 2001
Köln

Inventerande väntan och en trång planlös irrande utfärd längs Rhen.
aknade upp till ännu en gråmulen dag, på en vid det laget alltför bekant campingplats. Apatisk förmiddag följde. En frukost bestående av den annorlunda kombinationen bönor på burk och konserverad frukt fixades. "Man tager vad man haver", som Kajsa Varg troligtvis aldrig sade. Den fick ta hela förmiddagen, ingen
hade någon brådska

Under tiden som vi åt fick Dave via telefon besked från First 48 i England att en ny huvudchaufför skulle flyga till Köln samma kväll för att ansluta sig till den rumphuggna expeditionen. Det skulle inte bli någon annan än getskäggs Dave från färjan mellan Dover och Calais. Han skulle köra oss till Istanbul, där sedan en ny förare skulle ansluta och ta över ledarrollen för restan av färden till Kathmandu. Ett besked som lungnade oron för att expeditionen eventuellt skulle ställas in. En nytänding.

Innan lunchen genomfördes också en grundlig genomsökning av lastbilens alla boxar, lådor och förvaringsutrymmen för att se vilka resurser som fanns att tillhandagå. Bland troféerna fanns ett stort, men extremt rörigt, första hjälpen kit, en väl tilltagen låda med böcker (typ Tom Clancy, John Grisham, valda skrifter av Gandhi, introduktion i grundläggande fotografering, lite blandad science fiction och en hög med Lonely planets i olika grad av föråldring) samt ett kryddlager som skulle ha gjort kaptenen på en gammal ostindienfarare stolt.
Ägnade en timme till att tillsamans med Janet, sjuköterskan, få ordning på första hjälpen lådan. Den var för-vånansvärt välutrustad. Vi skulle utan större problem kunna utföra enklare operationer med allt som fanns i den. Att allting sedan låg huller om buller och att en stor del av alla piller och medikamenter passerat sitt bäst före datum, med många år, var en annan femma.

På eftermiddagen övertalade vi Dave att köra oss på en tur i omgivningarna med lastbilen. Något som vi kollektivt kom att ångra nästan direkt. Varje gång som lastbilen stannade, vid ett rödlyse eller en utfart, fick den hostande motorstopp. Det var pinsamt tydligt att Dave långtifrån behärskade det gulmålade fordonet - han hade en riktig pärs framme i förarhytten med att klura ut hur den fungerade. Men efter flera orienteringsmässiga misslyckanden kom vi äntligen upp på autobahn och satte av mot Bonn.

När vi kom till den forna västtyska huvudstaden en halvtimme senare konstaterades snabbt att där inte fanns mycket att beskåda eller göra. Ingen hade någon större kunskap, eller en guidebok, över regionen - vi var blinda. Bestämde oss därför snart för att åka tillbaka till Köln. Dock undvikandes den monotoma autobahn och istället finna en mindre, och förhoppningsvis mer intressant, väg för återresan - idealt med en sträckning som löpte längs med Rhen.

Planen fungerade initialt. Färden gick genom ett vackert uppodlat kulturlandskap dekorerat med välskötta små stugor och med floden ständigt närvarande vid vår sida. Idylliskt. Men plötsligt, bara sådär, var lastbilen mitt inne i en klassik tysk småstad av ålderdomligt stuk, som hämtad från bröderna Grimms sagor. Med gator som var långt ifrån planerade för modern trafik. Det var trångt, oregelbundet och allt annat än lastbilsvänligt. Dave hamnade gång på gång i utrymmesnöd och fick trixa efter alla konstens regler med lastbilen för att ta sig fram. En lastbil som han med nöd och näppe hade lyckats starta bara någon timme tidigare. Men han lyckades till slut, om än svettig, med att ta sig ur staden. Osannolikt nog utan omfattande plåtskador på alla bilar som varit korkat parkerade på strategiskt trånga passager. I sanningen en bragd.

Väl tillbaka i Köln gjordes halt vid ett bastant torn. Det var byggt av rött tegel och låg invid Rhen. På dess topp blev det fika i ett perfekt positionerat café. Utsikten var vidsträckt. Där fick Dave en välförtjänt möjlighet att pusta ut efter de körmässiga prövningarna. Under den korta promenaden till, och upp i, tornet gjorde sig skavsåren från tidigare kraftigt påminda. Det var nog tur för mig att gruppen fick dessa ofrivilliga vilodagar, någon mer omfattande sightseeing till fots skulle mina fötter effektivt ha satt stopp för.
Efter avslutat fika och några ofrivilliga omvägar, som ledde till att Dave flera gånger korsade Köln från alla håll och kanter, återvände vi till campingen. Någon stor kartläsare var vår chaufför inte, då både Rhen och katedralen torde ha utgjort nog så goda riktmärken för navigering.

Clint och Juliet lagade middag utifrån de ingredienser som hittades på lastbilen. En smakrik risotto trollades fram. Att den såg ut som svårdefinierbart klägg utgjorde inget hinder för min hungrande mage.
Kvällen spenderades på samma sätt som den föregående, med dricka och samtal om till Sean relaterade ämnen. Enligt redhead Dave skulle getskäggs Dave komma klockan halv elva. Men när den gängliga engelsmannen inte hade dykt upp till elva gick alla och lade sig. Kändes väl mycket som deja-vu att sitta uppe och vänta på en expeditionsledare som inte dök upp.

6 Augusti 2001
Köln - Regensburg
 

Komplett förarhytt, grupperingar och kejsare istället för Mozart.
 

ppstigning var beodrad tidiga klockan sex. Allt för att expeditionen så snabbt som möjligt skulle kunna lämna Köln. Glädjen var stor när en getskäggs Dave med morgonmosigt ansikte uppenbarade sig från taket av lastbilen; där han hade lyckats stjäla sig några timmars sömn. Han hade kommit bara någon halvtimme efter

 

det att vi gått till tälts kvällen innan.

Under tiden som frukosten avnjöts presenterade en påtagligt nervös getskäggs Dave hur First 48 planerade att hantera den uppkomna situationen, samt hur den närmaste framtiden för expeditionen skulle komma att gestalta sig. Fjärran var den glada och självsäkra getskäggs Dave som vi hade mött på båten mellan Dover och Calais.
Han började med att å det djupaste beklaga den uppkomna situationen och poängtera att företaget var minst lika chockat och besviket som vi över Seans svek och svarta moral. Konstigt hade varit annars! First 48 skulle ersätta gruppen för food kittyn, men kunde inte ta ansvar för de privata pengar som hade deponerats i Seans "kassabox". När getskäggs Dave sade det sista darrade hela han. Det var uppenbart att han förväntade sig kraftiga reaktioner, av det aggressivare slaget, från de bedragna och bestulna.

Men kvällen innan hade det grundligt inom gruppen diskuterats vad som skulle komma att bli First 48s linje i ersättningsfrågan. Vi hade kommit fram till att den just nämnda var den troligaste och också den mest rimligaste lösningen. Getskäggs Dave fick således inte uppleva det frontalangrepp som han hade väntat och uppenbarligen bävat för. Utan mötte istället en förstående grupp resenärer som bara var glada att en chaufför dykt upp för att äntligen köra dem vidare och bort från den sunkiga campingplatsen i det regntunga Köln. När getskäggs Dave insåg att han inte skulle bli lynchad, slappnade han märkbart av.

Ett gemensamt beslut fattades om att skippa det planerade stoppet i Mozarts Salzburg. Planen blev istället att ta en rakare, mer direkt, väg genom Centraleuropa. Syftet var att ta igen en del av den tid som hade förlorats i Köln. Etappmålet för dagen blev istället medeltidsstaden Regensburg. Där vart kejsarna för, det mer eller mindre, heliga tyskromerska riket lät sig väljas under tiden som det begav sig; innan Napoleon med sina massarméer och storslagna politiska visioner förklarade det otidsenligt och avskaffat.

Getskäggs Dave delade också upp oss i matgrupper om tre personer i varje. Varje dag var en grupp ansvarig för anskaffning av mat, framdukning av lunch, tillagning av middag samt frukosten dagen efter. Jag kom att bilda en tillsammans med Clint och Juliet, nya zeeländaren och australiensiskan. Getskäggs Dave avslutade dragningen med lite standardfloskler av typen att vi nu åter skulle blicka framåt, att expeditionen började om och att allt bara kunde bli bättre.
Så kom då äntligen stunden då vi kunde packa upp våra grejor på lastbilen och lämna bommen, campingen, Köln och den dåliga smaken av Sean bakom oss. Kan inte direkt säga att jag idag saknar den där campingplatsen som så när satte stop på min långresa innan den knappt hade hunnit börja på allvar.
 
   

Den vädermässigt tråkiga dagen spenderades med att sitta och titta på blöt tysk autobahn som susade förbi utanför "fönstret", ett stycke genomskinlig plast.

Den effektiva körtiden blev elva timmar - inräknat två korta stopp. Ett för att matgruppen skulle proviantera och det andra för att äta en smörgåslunch på en bensinstations kala och oljebefläckade parkering.

Efter att hela Sydtyskland hade korsats kom lastbilen fram till Regensburg klockan sju på kvällen. Där möttes vi av en välutrustad campingplats, med en avskärmad glänta i kanten på det inhängnade området. Där lastbilen kunde parkeras och vi slå upp våra tält.

Den första matgruppen, med Kate, Kaya och

 
I det bakre innandömet från vänster: Jag, Janet, Kate och Kaya.
 
 

Matthew gjorde chili och potatis till kvällsmat. Starkt. Märkte senare under kvällen att chilin satte ordentlig fart på magen, en föraning av Indien kanske?

Funderade på att besöka Regensburgs stadskärna efter att vi hade ätit. Men den dumpades till förmån för ytterligare en kväll med att alla bara satt och pratade. Ett mönster hade börjat utkristalisera sig: med en gemytlig gemensam tillvaro på kvällarna. Det bådade gott - gruppen kom bra överens.

 
  Kom mest att prata med det nya zeelänska paret Tony och Sasha. De som jag knappt hade förstått vad de sade första dagen i Calais. Tony hade sedan dess gett ett livligt intryck och upprepade gånger visat prov på någon slags sinne för humor. Utrustad som han var med ett utvecklat verbalt skämtsinne. Som ständigt levererade en ström av rappa och träffsäkra kommentarer, av det mer grovkorniga slaget.  
  Sascha var mer tystlåten och svårgreppbar. Hon satt mest tyst och lysnade när hon inte låg och läste. Hade i vart fall fått reda på att det exotiska utseendet härrörde från hennes mor. Som var född på ögruppen Samoa, i det för mig så avlägsna Söderhavet. Tony och Sacha hade ett fyraårigt arbetsvisum i Storbritannien. De planerade att omväxlande arbeta och resa under den tidsperioden för att hinna se så mycket som möjligt av världen. Innan det var dags att återvända till Nya Zeeland och ett mer stabilt leverne.  
  Tony jobbade med grafisk design inom reklambranchen och Sasha utgav sig för att vara något slags mellanting mellan skulptris och fotograf. Ställde inga följdfrågor på den något bohemiska arbetsbeskrivningen - även om jag var bra sugen.  
7 Augusti 2001
Regensburg - Gränsen Österrike/Ungern
 

Mången mil tillrygalades, tvenne gränser korsades och ett kulturcentrum ignorerades.
 
pp klockan sex, frukost, rivning av tält, lastning och den gula kunde rulla klockan halv åtta. Framför oss låg ytterligare en lång dags körning genom tyskspråkigt land. Vädersituationen var bättre än under de tidigare dagarna; med ett uppsprickande molntäcke och inget regn. Temperaturen var dock inte vad man kunde
 
önska av en sommardag i södra Tyskland, det var direkt kyligt. Bak i lastbilen satt vi påbyltade i tvenne lager med kläder när gränsen till Österrike passerades.
 
Liksom dagen innan bröts långkörningen endast av stopp för handling och lunch. Köpte ett paket med små kryddstarka korvar för mina sista tyska mark. Är man i Tyskland är det ett måsta att pröva de lokala würstarna, i vart fall enligt mitt resandes regelverk. Pikant goda.
 
 
Utsikten genom fönstren var mer omväxlande än tidigare. Landskapet var mer av det
  kuperade slaget när vi passerade invid de österrikiska alperna. Flera intressanta byggnader kantade vägen; slott och kloster. Tyvärr fanns ingen tid för några turistiska stopp eller besök. Vägen till Istanbul var i stort sett bara en tranportsträcka - därefter lovade getskäggs Dave att inbromsningar skulle göras för allt som kunde vara av intresse. Men för stunden handlade det om att dunka mil och kilometer.  

Policyn om europeisk nonstop körning var extra irriterande när expeditionen körde genom Wien utan att stanna. Hade aldrig varit i staden tidigare. Och allt som jag fick se var ett par gasklockor i jätteformat och ett vidsträckt kemiskt industrikomplex. Inte riktigt vad jag hade förväntat mig av mitt första möte med detta historiskt tunga europeiska kulturcentrum. Det får bli en annan gång, hoppas jag.

På eftermiddagen passerades resterna av en bilolycka. Det var två bilar som hade kolliderat med full kraft på motorvägen. Bägge fordonen brann intensivt. Och var tillräckligt ihoppknycklade för att det vid en snabb passering var omöjligt att kunna se vad som hade hänt, eller vad som hade varit fram och bak. Det var långtifrån den sista trafikolyckan som vi skulle råka på vägen till Kathmandu - det var ett som kändes säkert.

När det började mörkna nåddes gränsen mellan Österrike och Ungern. Där fick jag resans första stämpel i passet. Det var skiljelinjen till det forna Östeuropa som passerades, den första lite större kulturgränsen för vår del. Även om Ungern mer och mer har börjat återta sin plats och roll som ett centraleuropeiskt land efter att av den sovjetiska kommunismen, på ett brutalt sätt, ha blivit associationsmässigt östförskjutet under andra halvan av nittonhundratalet.

Under de första kilometrarna på ungersk mark kantades vägen av nattklubbar - som bjöd på underhållning av tveksamt moraliskt värde för manliga innehavare av stark västvaluta. Ett tydligt tecken på att skillnader mellan det rika väst och det fattiga öst fortfarande bestod, ännu tio år efter det att järnridån fallit.

Natten spenderades på en ytmässigt begränsad camping. Vi fick plats - men inte sällskapet som kom efter oss. Undantaget var en stor översocial drägglande hund, var den nu kom ifrån, som vägrade lämna oss ifred under resten av kvällen. Men det var ingen fara. Han var snäll.

 

Tony, Sasha och Janet lagade en välsmakande pasta med kryddig bacon- och svampsås till middag.

Bredvid campingen flöt en liten flod sakta förbi. När skymmningen kom kunde sambandet med trögflytande vatten och mygg också mycket riktigt bekräftas. Fram flög med flygande fläng myggmedel, långbyxor och långärmade tröjor som skydd mot de små djävlarna.
Över vattendraget löpte en provisorisk spång som var svagt upplyst av en flämtande glödlampa. Under den formligen kokade det av mygg, har aldrig sett något liknande - men så är jag inte heller från Norrland. Koncentrationen av blodsugare verkade orimlig, skulle någon nyttja bron (korkat) skulle personen tvingas passera ett moln av mygg så tjockt att man troligtvis inte kunnat se en meter framför sig. Kanske kunde det gå med klädsel modell skyddsdräkt för kemiska stridsmedel.

Under dagen hade jag fått bättre koll på Clint och Juliet. Bägge har spenderat några arbetande år i London inom finansbranschen, men var med den här resan på väg hem till den södra hemosfären. Förstod dock inte hur Juliet, som nyss hade fyllt tjogoett, hade hunnit med att arbeta några år med kvalificerad finans, särskilt som det lät på henne som om hon hunnit med en hel del annat också. En hund låg onekligen i hennes ålder begraven.

 
8 Augusti 2001
Gränsen Österrike/Ungern - Budapest
 

Utan skriven ledning i en centraleuropeisk pärla till stad med lurvigt slutbesök.
 
 

aknade, konstaterade att vädergudarna äntligen bjöd på en klarblå himmel, åt frukost, packade ihop och expeditionen satte av mot dagens mål Budapest. Som nåddes efter ett par timmars körning. Enligt Dave skulle det finnas gott om tid, ett relativt begrepp, att se staden under det som återstod av dagen.

 
 
Pinsamt nog var det ingen i gruppen som hade någon större koll på den ungerska metropolen - guideböcker och kartor saknades. Bokmässigt var vi alla mer förberedda för vad som väntade öster om Istanbul.
Så efter det att vi släppts av vid en av broarna över Donau visste ingen riktigt vad som skulle göras, eller ens var vi var relativt allt det sevärda som i den namnkunniga och historiskt relevanta staden torde finnas. Getskäggs Dave, som varit i Budapest under tidigare resor, hade åkt iväg för att kolla upp olika campingplatser i stadens grannskap, i jakt på den billigaste. Således började vi i grupp vandra omkring lite på måfå i riktning mot det som vi trodde var Budapests centrum, med ett vagt mål om att växla till oss lite ungersk valuta.
 
    Det tog en halvtimme att hitta ett växlingskontor. Där fanns också billiga turistkartor varpå diverse sevärdheter glättigt hade markerats med små tecknade bilder. En blick sa att vi hade vandrat i den "nyare" delen av staden, Pest. Den gamla delen, Buda, för turister mest intressanta, låg på den andra sidan av den långsamtflytande stadsdelaren Donau.
Gruppen irrade dock ytterligare omkring ett tag i Pest på jakt efter en speciell spårvagns-
 

linje. Den skulle, enligt Juliets tolkning av dess sträckning, passera ett flertal av kartans färggrant markerade sevärdheter.

Åter en gång påvisades den kända kopplingen mellan förflytningens hastighet och antalet gruppmedlemmar, med kvadratiskt beroende mellan antalet och trögheten. Tiden rusade raskt iväg, men vi lyckades inte röra oss många meter i någon riktning på grund av spontana orienteringsinfall och grupps tolkning av karta. Ingen vågade riktigt visa framfötterna och ta kommandot, och ingen ville heller helt slänga in handduken i beslutsprocessen. Att gruppen fortfarande var färsk och rollerna fortfarande obesatta. Det var uppenbart.
När vi äntligen nådde en station på den eftertraktade spårvagnslinjen, tog hungern överhand. Så lunch, i bruna papperspåsar, att ta med köptes i ett litet trendigt café innan det lokala transportnätet äntrades. Det visade sig att spårvagnen skramlade fram på tok för fort för att den skulle kunna användas som rörlig utsiktsplattform. Tanken på en spårvagn i Budapest hade snarare framkallat bilden av en långsam, stånkande, historia i trä än den kvicka och prydliga vagn av metall som vi hamnade i. Fick därför bara några hastiga glimtar av Budapests rika utbud av massiv artonhundratals arkitektur.

 
       
 

Vi hoppade av på en långsmal ö mitt i Donau. Den i Europa så namnkunniga floden, som en gång utgjorde ryggraden för det Habsburgska väldet, klyver staden i sina två delar - Buda och Pest. Hela ön var en anlagd park, av det mer vildvuxna slaget, och verkade fungera som ett populärt rekreationsområde för stadens invånare.

Satte oss för att äta den medhavda lunchen i en grässlänt med utsikt över floden, strand-promenaden och förbispatserande ungrare av olika storlek och form. Stora, bara och skavalpande istermagar verkade vara högsta mode för de ungerska männen denna sommar.

Innehållet i den bruna papperspåsen var speciellt: potatissoppa med en stor nedsänkt

   
Den blåa Donau
 
 

köttbulle, alternativt klump, i en plastskål och en skiva friterad ost, insvept i en av olja genomskinlig servett, som sidorätt. Det var inte vad jag trodde mig ha beställt av den bastanta damen som hade vaktat de stora grytorna i cafét. Undrade om det var en typisk take away måltid a' la Ungern som hon helt enkelt ansett att turisten måste prova. Soppan bjöd i vart fall på en större smakmässig överaskning än den tänkta pastan - i positiv riktning.

Vi fullföljde efter avslutad picknick övergången av Donau. Sikte togs på Budapests gamla välbefästa stadsdel. Självfallet var den belägen på toppen av en höjd, så viss träning i urban bergsbestigning (trappor) innan vi, svettiga, kom innanför den ståtliga ringmuren. Väl där splittrades gruppen upp på bara ett par minuter. Alla ville se och göra olika saker. Och det stod klart att med gruppmässiga rörelser skulle intet hinnas med.
Själv besökte jag Budapests militärmuseum, tillika Ungerns nationella. Ingången vaktades stolt av en lång rad grovkalibriga kanoner och mörsare. Spår av storslagna segrar i fordom, då den ungerska nationen var stark, dess internationella dådkraft stor och de ärorika dagarna många i de ständigt återkommande striderna mot de på Balkan, under århundrandena framryckande, ottomanerna.

Invändigt var museets utställningar okey, även om nästan all skriven text var på kortfattad, och för mig kryptisk, ungerska. Men så där jättemycket beskrivande information behövs inte för att principen bakom buckliga hjälmar och rostiga klingor skall kunna förmedlas. Synd nog dominerade blixtrande uniformer i klara färger, blanka mässings-knappar och plymförsedda hattar över de detaljerade slagfältsbeskrivningarna och kartexposerna som jag suktar efter på ett museum av militär natur. Ögongodis istället för intelektuell stimulans, Patton istället för Manstein. En åsikt som verkade delas av resten av Budapest, jag var ensam besökare på museet.
Den mest intressanta utställningen var den om ungerns medverkan på axelmakternas sida under andra världskriget. Budskapet som förmedlades var ungefär att de stackars fredsälskande ungrarna inte alls ville in i kriget, men tvingades att deltaga av de elaka übermilitanta tyskarna - ett till viss del historiskt korrekt faktum. Men väl med i kriget var sedan de ungerska styrkorna ansvariga för en stor del av axelns initiala framgångar under de första krigsåren - ett inkorrekt historiskt faktum.
Särskild kraft lades på att visa att det inte var ungrarnas fel att Stalingrad fronten totalfalerade de där avgörande vinterdagarna 1942, som blev början till slutet för axeln. Katastrofen, när ett ungerskt-italienskt frontavsnitt helt bröt samman under trycket av ett väldigt sovjetiskt pansaranfall, berodde helt på, enligt utställningen, de fega italienarna och tyskarnas gravt orättvisa allokering av militär matriel till de ungerska trupperna. Det är få ting som går upp mot nationell stolthet baserad på att skylla de egna bristerna på andra. Ungrarna verkade, i vart fall, vara duktiga på den tveksamma konstarten.

Efter att ha utsatts för denna okamouflerade nostalgiska ungerska militarism spatserade jag lite planlöst omkring bland bebyggelsen i Budapests äldre delar. Insupandes den där omtalade genuint historiska stämningen. Någonting som delvis hindrades av alla skrikiga - såväl ljudmässigt som i klädstil - turister och till dem knutna kommersiella verksamheter. En flamsig och opportunistisk gatubild i stark motsättning till den omgivande miljöns månghundra- åriga patina och utstrålning. Det moderna till trots upplevdes det gamla Buda (pest) som tilltalande med sin låga och mångfärgade bebyggelse i en arkitektur av medeltida snitt.

 
     
   

Hamnade efter någon timmes planlöst vandrande vid en svårtydbar bastion bygd i vit sten. Stilen var den svulstigt romantiska: heroiska statyer, eleganta pelare och toppiga torn. Intrycket var så långt ifrån den mörka, fientliga och strikta militär funktionalism som en bastion normalt symboliserar. Snarare gav denna en bild av en fortifierad bröllopstårta.

Fiskmarknadsbastionen, som den hette, hade aldrig tänkts ha något försvarsmässigt syfte när den uppfördes så sent som 1905. Istället är den ett praktuttryck för den nostalgiska tidsanda som härskade oinskränkt under de otidsenliga kejsar-dömenas sista skälvande år.

Från toppen bjöds på en fullständig utsikt

 
Det numera fria ungerska parlamentet vid Donaus strand
 
 

över Donau och (buda)Pest. Med det pampiga parlamentsbfggnaderna monumentalt tronandes i förgrunden.
Styrde därefter riktningen mot stadens palats som härrörde från den österrikiska - ungerska dubbelmonarkins glansfulla dagar. Dess läge var storslaget. På kanten av samma kulle som den muromgärdade gamla staden överblickade den tunga byggnaden hela Budapest. Det hade helt klart varit ett värdigt hem för den Habsburgska dubbelörnen. Som med det modernas intågande blivit allt tröttare. För att tillslut kollapsa och slitas i stycken under första världskrigets vanvett och blodblad.

 
 

Vandrade runt palatset sökandes en biljettluckeförsedd entré för turister, men fann ingen. Så det var bara att beundra den väldiga byggnaden från utsidan. Onekligen ett tecken på hur mycket som har förändrats på hundra år. När en, inte alltför välbärgad främling, upplever genuin förvåning när han inte kan få tillträde till insidan av vart palats han råkar. Det som förr var hermetiskt stängt, förutom för ett begränsat fåtal, är nu, med uppenbara undantag, nästan alltid öppet för en namnlös allmänhet.

Stämningsspridare av god kultur var alla musikanter som med stor skicklighet stod och spelade på den klassiska orkesterns beprövade instrument utmed vägen som löpte längs palatsets fasader. Deras musik passade så bra in i bilden att en undran väcktes om de inte var utplacerade av någon slags turistvårdande ungersk myndighet.

 
  Dagen var varm och solen tog ordentligt, var vid ett par tillfällen tvungen att ta korta vätskestopp i skuggan. Bara att vänja sig, det skulle inte bli kallare under de kommande månaderna.  
 
 

Känslan av välbefinnande var hög när jag gick ner till Donau längs en smal folktom stig som mjukt ringlade sig ned för bergets sida. På ena sidan dämdes klippan upp av en hög gråskimmrande stenmur som ålderns mossa gjort grönspräcklig. I riktning mot floden låg en smal, lummig och lätt förfallen park där det stod vita marmorstatyer av klassikt snitt utplacerade som på måfå.
Från ovan hördes ljudet av en violin som perfekt ackompanjerade omgivningen och min beundrande sinnesstämning. Och inte en enda människa kunde skymtas. Det var som att vandra i en dröm. Väntade bara på att den vitklädda kvinnan i mitt liv bara spontant skulle dyka upp där. Men det gjorde hon inte - det var trots allt inte en reklamfilm för någon livsstilsparfym.

   
Det ruvande palatset
 
 

Följde Donau någon kilometer i riktning mot den med getskäggs Dave överenskomna mötesplatsen. Försökte under tiden hitta en fungerande telefonautomat för att ringa hem. Misslyckades. Fann istället fem som inte fungerade - på skilda plaster. Uppenbart att svenskarna inte är ensamma i världen om att ha telefonbolag med begränsningar. Kom åter till lastbilen lagom till den avtalade tiden för avfärd.

Vi körde till en välplanerad campingplats ett par mil utanför Budapest - utrustad med en väldigt inbjudande pool. Raskt upp med tälten, för att sedan bli ett med det svalkande vattnet; medelst ett gracilt plask.
Lyckades därmed, inom loppet av en minut, bryta mot samtliga för poolens nyttjande betingade regler: bad efter klockan nio på kvällen, bad utan föregående dusch och slutligen initiering av bad genom hopp från kanten - och inte genom värdig nedstigning. När jag såg plakatet med reglerna, på väg ifrån poolen, kände jag mig som en inbiten femöresanarkist.

Åter vid tälten hade expeditionen fått oplanerat besök. Inkräktarna hade redan hunnit göra sig väl hemmastadda i Kate och Kayas tält; som inte hade varit ordentligt tillslutet. Två stycken sällskapliga katter hade kurat ihopp sig i sovsäckarna. De bägge lurvbollarna var sedan aktivt närvarande under resten av kvällen och tog nöjt tillvara på vart tillfälle till närkontakt och kel som erbjöds.
Getskäggs Dave passade på att berätta om en liknande kattincident från en tidigare expedition:

 
     
    En katt hade då gjort samma sak som de som Kate och Kaya hade råkat ut för. Smitit in i ett tält med öppen dragkedja. Det som gjorde episoden till en historia värd att förtälja var att katten var gravid när den gick in i tältet, men inte när det lämnades. För att ytterligare trassla till det hela hade några av de till världen nyanlända varit dödfödda. När ägarna till tältet kom rumlande åter, efter en blöt kväll, fann de således en syskonskara - med både levande och döda - kattungar i en av sovsäckarna, tillsammans med förlossningens restprodukter och en nybliven mamma katt.    
     
 

Dave rekommenderade följdaktligen att vi skulle vara noggranna med att stänga tälten när de inte var under omedelbar uppsikt. Det var inte bara tjuvar som kunde ställa till problem.

Ingen var alltför angelägen att det skulle lagas middag - några hade fått tid över i Budapest och hade som slutkläm ätit innan de mötte upp med lastbilen. Övriga, mig inkluderad, gick till campingens rustika restaurang tillika ölstuga där det bjöds på en meny av starkt lokal prägel. Beställde in en klassisk centraleuropeisk schnitzel, som serverades med en väl tilltagen hög med pommes frites. Helt rätt; behövde en ordentlig proteinboost efter den föregående veckans till stor del vegetariska mathållning. Att enbart äta grönt verkade vara en populär sysselsättning för oro-väckande många i gruppen. I vart fall för någon som jag, med preferens för kött.

 
     
   

Satt uppe och pratade bort kvällen med rödhårs Dave - expeditionens chaufförstrainee som hade fått en sådan tuff inledning.

Han var runt fyrtio år, kom från Sydafrika och hade en fascinerande levnadshistoria. Växt upp på en farm, men hade direkt efter sin obligatoriska tid i den sydafrikanska armén blivit missionär och verkat i södra och östra Afrika i dryga tio år. Under denna tid hade han levt i primitiva bysamhällen, tänk hyddor och inte så mycket mer, tillsammans med människorna han försökt hjälpa till ett liv med Jesus. Sedan hade det blivit några år som chaufför på safaris och overlandresor i södra och västra Afrika innan han nu skulle pröva på den klassiska Asien rutten.

Drivkraften var nyfikenheten att få se, och ta del av, den muslimska verkligheten och det religösa kaos som Indien skulle erbjuda. Det var nästan att jag fick intryck av att Dave såg resan som en nedstigning i ett allt djupare mörker, att vi för var kilometer skulle komma allt längre bort från den sanna sanningen. Eller som han sade: - "Vi måste vara starka".

 
 
9 Augusti 2001
Budapest - Gränsen Ungern/Rumänien
 

 
Uthållig körning för att bli bortkörda av en motoriserad rest från fordom.
 
 
agen var en trist transport över den bördiga ungerska pustan. Som var lika utseendemässigt enformig och monotom som välutvecklade jordbruksbyggder brukar vara. Vad som förvånade var att majs verkade vara den dominerande grödan. Trodde annars att de gula kolvarna i princip nästan enbart odlades på den
 
amerikanska kontinenten. Av gröna jättar.
  Längs vägen fanns många tecken på småskalig privat företagsamhet i form av provosoriska stånd som sålde jordbruksprodukter och olika former av enklare hantverk. Typexempel på den marknadsekonomi som spirar på gräsrotsnivå i ett land som under en halv mansålder drabbats av den planerad betongekonomis våta filt.  
 

Inne i lastbilen försökte några att läsa, andra uppdaterade sina resedagböcker och resten låg bara och sov. Själv försjönk jag i vägkoma; beskådandes de enahanda fälten som rusade förbi utan att kunna koncentrera varken blick eller hjärna på någonting speciellt.

På kvällen, i närheten av den rumänska gränsen, försökte getskäggs Dave hitta en plats där han tidigare "campat rough" - att tälta vilt i naturen och inte på en organiserad campingplats.
Lastbilen svängde in på en "väg", av beskaffningen traktorspår, som ledde över en åker. En bit in hade någon lagt upp en stenhög mellan hjulspåren - för att hindra personbilar att passera. Det var dock inte mycket till hinder för vår gula fyrhjulsdrivna terränglastbil. Som bara åkte rakt över, utan att sänka farten. Efter en stund nåddes en skog där en glänta, perfekt för ett temporärt läger, snart lokaliserades.

 
  Ett hinder att resa våra tält uppkom dock när en gubbe med slitna kläder på en antik motorcykel uppenbarade sig och började upprört gorma på obegriplig ungerska. Men på hans kroppsspråk och tonläge var det glasklart att vi inte fick nyttja gläntan, eller skogen heller för den delen, för övernattning. Ett faktum som han ytterligare underströk genom att vifta med ett ålderdomligt gevär, av årsmodell karbin, i riktning mot lastbilen. Snabb evakuering genomfördes, koleriska gevärsviftande ungerska bönder på antika motorcyklar bråkar man inte med. Inte ens om man sitter i en kompakt gul före detta militärlastbil med destination Nepal.

Getskäggs Dave, körde efter detta lätt traumatiska möte med den ungerska bondestammen, till en campingplats av det mer traditionella slaget. Där köpte han malthaltig dricka till hela gruppen på First 48s bekostnad, någonting som tillsammans med campingens primitiva duschar var mycket uppskattat. Det hade under dagen märkts på temperaturen och solens intensitet att färden gick i sydlig riktning. Och luftfuktigheten var hög. Klibbväder.

En "första" för resan var att toaletterna saknade tillbörligt papper. Vilket skapade en intressant situation när nyttjaren inte var förberedd på bristen - som självfallet upptäcktes alltför sent. Efter denna lilla ungerska episod såg jag till att det alltid fanns ett litet mobilt lager av mjukt papper på min person.

Middagen bestod av omelett med potatis i. Äggrätten blev uppblandad med några av de många mygg som flockades runt lamporna som var upphängda över gasplattorna där tillagningen skedde. Ville gärna ha kött, men gärna något med mer substans än vad de små irriterande flygfäna erbjöd. Deras närvaro i kosten gav dock en viss känsla av revanch, många av deras släkte hade livnärt sig av mitt blod genom åren. Så det var inte fel att några av dem fick fylla min mage.

 
10 Augusti 2001
Gränsen Ungern/Rumänien - Arad

Om hur mekaniskt missöde resulterade i patrull på en gång totalitärt reakreationsområde
   
 
en rumänska gränsen passerades på morgonen. Det var som att gå från ett samhälle som befann sig på första halvan av nittonhundratalet, södra Ungern, till ett som existerade på artonhundratalet med stänk av medeltid - Rumänien. Allting som var byggt av människohand på den rumänska sidan verkade förlegat,
 
föråldrat och statt i långvarigt förfall. Längs vägen, som både blivit ojämnare och krympt märkbart på bredden, låg tomma skal till industribyggnader med sönderslagna fönsterutor, omålade bostadshus i grå betong, skräpiga plättar med sprucken asfalt och fält där ålderdomliga traktorer härskade.
         
  Vi hade bara kommit en knapp halvtimme från gränsen innan lastbilens motor bestämde sig för att självdö i en liten rumänsk by. Dave och Dave dyk ner under huven beväpnade med en inplastad instruktionsbok och ett batteri med verktyg för att försökte finna vad som felade. Vi passagerare      
         
 

satte oss i skuggan under ett träd och åt rumänsk glass och vattenmelon. Efter ett par timmar kunde, de i olja indränkta, chaufförerna deklamera att problemet var temporärt löst och att färden kunde fortsätta. Motorn läckte dock diesel, om än i liten skala, och det behövde snarast åtgärdas.

Stannade i den medelstora staden Arad för att äta lunch i en grönskande park med en liten sjö i mitten. Där dröjde det inte många minuter innan en pojke i tioårsåldern, klädd i smutsiga paltor och med bara fötter, rastlöst började cirkla runt lastbilen. Samt den vid det här laget standardiserade lunchmaten: bröd, ost, tomat och skinka som hade dukats fram på en parkbänk. Efter en stund stannade han upp, på säkert avstånd, och stod bara tyst och stirrade. Så plötsligt försvann han - springandes. Varför förstod vi strax efteråt när han återkom med en tom PET flaska, som han med stora ögon och huvudet på sne räckte fram. Grabben ville ha något att dricka. Matthew tog pojkens flaska för påfyllning, men när han sedan greppade en vattenflaska skakade pojken häftigt på huvudet. Istället pekade han ivrigt på en öppnad Pepsi. När Matthew lätt frågande ställde ner vattnet och istället greppade flaskan med det blåskimmrande varumärket flög pojkens huvdet istället snabbt upp och ner. Det inte helt rena ansiktet strålade som en sol när den mörka bryggden hälldes upp. Inte sken det mindre av att vi också stack till honom ett par smörgåsar. Han verkade behöva dem.

Vi tog en kort promenad i stadskärnan. Och blev snabbt övertygade om att Arad troligtvis var en av Östeuropas fulaste städer. Vilket inte vill säga lite. Allt som fanns var trista gråa betongklossar till hus, som befann sig i olika stadier av förfall. Ett paradis för en modern urban samtidsarkeolog, om det nu finns sådana.
Klädmodet i staden var fascinerande. Männen uppträdde nära på mangrant i en stil starkt inspirerad av den misslyckade gangster looken: tajta slitna jeans med svart skinnjacka och ett vitt smustigt linne under. Kvinnorna klädde sig antingen som prostituerade, med löjligt korta kjolar, dåligt matchande toppar och högklackade skor som de inte riktigt behärskade, eller som fylliga babusjkas med illasittande klänningar i storblommigt sextiotals stuk.

 
 
    Vi fångades upp av en inflyttad engelsman och hans lokala fru. De hade enkelt identifierade oss som vilsekomna och felplacerade utlänningar. Paret jobbade sedan ett par år med att förbättra villkoren för de föräldralösa och övergivna barnen i staden - enligt dem alltför många. De varnade oss, bestämt, för den omfattande brottsligheten i Arad, och hela Rumänien för den delen, som var riktad mot utlänningar från väst.  
   

För att understryka allvaret berättade de några obehagliga historier på temat. Typ oförsiktiga turister som hade blivit plundrade på allt de ägde och hade av hårdhänta lokala förmågor med kriminell talang.

Glädjen var således begränsad när vi återvände till lastbilen och fick höra att resten av dagen och den kommande natten skulle spenderas i Arad. Motorn behövde enligt getskäggs Dave repareras i en fullt utrustad verkstad innan det åter var dags att ta vägarna i besiktning.

 

Att spendera natten i ett tält placerat i en stad som just hade beskrivits som ett förstaklassens rövarhåll och tillhåll för allahanda ljusskygga individer som försörjde sig på att skövla oförsiktiga västerlänningar verkade inte särskilt kul. Men, reste man på äventyrsresa så gjorde man.

Expeditionen inkvarterades på en förfallen campingplats, byggd i sann skamfilad kollektiv Ceausescu anda. Troligtvis uppförd med syfte att ge

En nedoljad Getskäggs Dave
 
 

premierade socialistiska arbetare någon vecka av intern rumänsk semester. Bristen på underhåll, med bland annat ur biologisk synpunkt intressanta duschar och toaletter, gjorde att stället snarare påminde om ett fångläger på dekis än en plats att idka turism. Det höga taggtrådsstängslet som omgav området bekräftade bilden.

Eftermiddagen spenderades på rygg i gräset med en god bok. Men myggen var aggresiva, värmen klibbig och trivseln obetydlig. Hyste inte särskilt varma känslor för hålan Arad.

 
 

Kvällen, då vi satt och chillade ut på campingens lilla café, blev bättre - ja rent av trevlig.

Pratade med Juliet. Och det visade sig mycket riktigt att jag hade blivit felinformerad av Clint om hennes ålder, den där olyckliga födelsedagskvällen i Köln. Hon var trettioett, och inte tjogoett som jag hade fått för mig. Det förklarade hur hon hade hunnit med allt som hon tidigare berättat, och inte bara suttit och snackat skit som jag hade börjat misstänka. (Som en parantes kan nämnas att det inte var jag som förde frågan om ålder på tal - det var hon som frågade mig om min, sedan föll det sig naturligt att returnera frågan).
När mer dricka skulle köpas, visade det sig att föreståndarinnan hade stängt och gått hem. Utan att hon ha sagt till oss, sina betalande kunder. Onekligen ett originellt sätt att driva en verksamhet på.

 
11 Augusti 2001
Arad - Brasov

Då en onödig himlafärd i hemsökt land företogs och kor gästades.
 
 

å morgonen lämnades, inte en minut för tidigt, Arad och sikte togs på det i den västerlänska litterära kulturen så mytomspunna Transsylvanien. Vi nådde fram till regionens mörka och kantiga berg efter ungefär en halv dags resa i det av kommunismen ekonomiskt förödda Rumänien.

 
 
  Transsylvanien svek oss inte. Bergen var insvepta i mörka lågt liggande moln, varifrån ett lätt duggregn föll. Det var perfekt väder för att komma in i den rätta ruggiga stämningen - värdig provinsen.

Det krävdes inte mycket fantasi för att föreställa sig att allehanda, i mörkret födda, varelser smög omkring bland de omgivande bergen, de svarta skogarna och inuti de gammalmodiga och lätt förfallna husen som från och till kunde skönjas på avstånd.

Vi stannade för att handla mat vid en lokal by-marknad. Ett begränsat utbud erbjöds med västeuropeiska snabbköpsmått mätt, men fullt tillräckligt för våra behov. För första gången uppstod direkta kommunikationsproblem - då ingen rumän kunde engelska och ingen av oss

   
Ett mörkt Transylvanien ruvandes på sina hemligheter
 
 

rumänska. Lyckades dock, med hjälp av begränsad tyska och yviga gester, genomföra prisförhandlingar och inköp. Fick nästan det vi ville ha, men bästa pris blev det nog inte.

Sent på eftermiddagen anlände lastbilen till Transsylvaniens hjärta, det underbara Brasov. Den av höga berg omgivna staden har alltsedan medeltiden kommit att associeras med sin tyskhet. En följd av århundranden av germansk kolonialism som starkt påverkade Brasovs karaktär, arkitektur och kultur. Numera finns inte många tyskar kvar i Brasov, i slutskedet av andra världskriget tvingades många av dem västerut. Ceausescus vanvettiga politik drev bort resten.
Men deras rustikt byggda hus står kvar och till skillnad från allt annat vi hade sett i Rumänien var de färggranna och väl underhållna. Stadens centralpunkt var en liten medeltida kyrka. Placerad i mitten av ett pittoreskt torg omgivet av flera små inbjudande restauranger i ålderdomliga stenhus. Alla behängda med välfyllda blomlådor - skänkandes torget ett levande och färgrikt intryck.

 
 
   

Spännande verkade en tur med linbana upp till toppen av ett av de omgivande bergenvara, utsikten därifrån torde ju rimligtvis vara magnifik. Särskilt som vädret lägligt nog hade klarnat upp.

Efter en förvånansvärd mängd trappor nåddes dess utgångspunkt, där billiga biljetter köptes.

 
   

På väg upp i den branta, snabba och vilt gungande linbanan började jag undra över hur det egentligt var ställt med det rumänska säkerhetstänkandet - troligtvis lika obefintligt som det eventuella underhållet var väl att anta.

Gondolen upp delades med ett par medelålders herrar, som besatte alla tecken på att vara ryska mafiosos - eller i vart fall hangarounds till nämnda organisation. Tunnhåriga med breda kraftiga ansikten, svarta polotröjor och kavajer, brackiga klockor, axelbreda och utstrålandes en attityd som

 
Lite utsikt blev det i vart fall över Brasov
 
 

sade att de inte vek för mycket. Bilden blev fullständig genom deras tjugo år yngre "flickvänner", som hade lika mycket klädmässig stil som deras välgörare verkade ha moraliska betänkligheter.

På toppen var det bara att konstatera ett genidrag av rumänsk planeringsförmåga och ingenjörskonst. Linbanans slutstation var placerad i en grop uppe på berget. Gropens kanter var inhägnade med stängsel, som effektivt hindrade någon från att kunna komma upp på toppen och ta del av utsikten. Vi hade åkt upp på toppen av ett berg och hamnat i en fem meter djup inhägnad grop.

 
 

Varför? Var frågan som vi försökte besvara under nedfärden till Brasov. Då viss utsikt kunde avnjutas. Det rimligaste svaret var att linbanan hade byggts under den tid då den röda diktatorn Ceausescu styrde landet med paranoid järnhand. Konstruktören hade troligtvis varit rädd att spioner skulle se mer än vad som var tillåtet från toppen av berget. Och ingen hade väl under de senaste tio åren haft auktoritet att ändra på situationen, eller för den delen kommit på tanken att göra det. Alternativt missade vi någon grind, dörr eller dylikt ut från gropen.

Middag stod som nästa punkt på programmet. Som vanligt med en grupp människor var beslutsprocessen svår och snärjig. Det blev ett evigt rantande runt det inbjudande torget för att läsa menyer och pejla av olika etablissemangs mysighetsgrader. Slutligen fastnade/enades vi om en italiensk restaurang - där det blev en enkel pizza för mina sista rumänska slantar.

De två Daves hade under tiden som vi strövat omkring och dinerat i Brasov funnit en, enligt dem, helt fantastisk plats för att slå upp läger en bit utanför stan.

 

I lastbilen på väg dit spelades en musikkasett med livfull - om än kvalitetsmässigt begränsad - balkanrock som Matthew hade köpt. Syftet var, enligt honom, att öka vår medvetenhet om det moderna rumänska kulturlivet. En trallvänlig musik som bidrog till att ytterligare höja den redan goda stämningen när vi körde genom det fallande transsylvanska mörkret.

Ett alltför snabbt fallande mörker kom det att visa sig. Getskäggs Dave kunde inte i den dunkla skymmningen hitta tillbaks till den iförväg rekade platsen. Efter en stunds irrande på, och vid sidan av, vägen i den allt svartare natten nåddes en överenskommelse med en bonde. Vi fick campa i hans kohage. Som naturligtvis visade sig vara komplett med får, fårhundar, fåraherdar, kor och rikligt med av dem producerade restprodukter i form av väldoftande koskit.

Alla invånare i den av ett trästaket inhängnade hagen visade ett stort intresse när vi körde in och började resa tälten. Korna genom att ställa sig i vägen för såväl lastbil som tältresande, hundarna nosandes på våra personer och herdarna fokuserade på lastbilen - vars hjul de sparkade på. De enda som lämnade oss i fred var fåren.

  Att sedan somna in till tonerna av rumänska kors råmande, någonstans bland de transsylvanska bergen, var en mycket speciell och minnesvärd upplevelse.  
12 Augusti 2001
Brasov - Bran - Bukarest - Gränsen Rumänien/Bulgarien
 

En förgiftande pilgrimsfärd till modern ikon och bulgariska psykopater jagandes i natten.
 
  äcktes tidigt på morgonen av att hundarna skällde vilt utanför tälten. Om det var oss eller fåren som de var satta att aktivera var okänt - bägge arterna vaknade dock abrupt.  
     
  Fåraherdarna visade sin stora generositet när de erbjöd oss att dela sin frukost. En sällsynt widrog historia visade det sig. Smaklös kornig vit ost och någonting som jag tror innehöll bland annat ägg, men där resten av ingridienserna var omöjliga att identifiera. Smaken på detta "någonting" var dock svår att överträffa, särskilt som vi var nyvakna med försvarslösa gomar.    
 

En teori som senare utarbetades var att "någonting" varit en intorkad getspya som herdarna blandat med ruttna ägg och sedan frejdligt stekt på över den öppna elden.

I Ungern försökte bonden skjuta oss, i Rumänien försökte hans yrkesbroder förgifta oss. Gästfritt folk de där balkanmänniskorna.

Efter den skrämmande frukosten körde vi till en liten ort som genom den romantiska skräck-

   
Morgon i rumänsk kohage
 
 

litteraturen blivit nära sammankopplad med ett namn som har en dov, men alldeles unik klang. Den sortens klang som håller barn, och vissa vuxna, vakna om nätterna. Ursprunget till klangen är ortens fästning från trettonhundratalet och den man som en gång sades ha bott där och spritt sin ondska över resten av Transsylvanien.

Bran är en by som liknar många andra oansenliga byar i Rumäniens bergstrakter. Men den var inte fullt lika oansenlig som många av de andra lokala boendeklustrena. Ty på en mörk klippa ovan de små husen vakade en gammal medeltida borg med lömskt utseende.

 
  Under trettonhundratalet bodde där en herre vid namn Vlad Tepas. Som adelsman och krigare av födsel följde Vlad tidens tempo och spenderade hela sitt vuxna liv stridandes mot turkarna. Den senaste vågen av inkräktare i Europa - dessa slogs under det osmanska rikets baner. Ett blivande imperium som sakta men säkert flyttade fram sina, och islams gränser, på det tidigare solit kristna Balkan.  
  Vlad, som inte var särskilt förtjust i framryckande turkar och Mohammeds lära, fick öknamnet "Pålaren" efter sin vana att spetsa alla infångade muselmaner på vässade stockar - där de sedan led en långsam och mycket plågsam död. Detta var bara en aspekt på Vlads omfattande grymhet och ständiga blodtörstighet. Hans handlingar nådde en sådan omfattning att historierna om borgherrens i Brans bloddrypande gärningar levde vidare i det bergiga och otillgängliga Transsylvanien långt efter hans - våldsamma - död för ett turkiskt svärd.
Med tiden muterades berättelsen om den forna turkdödaren och den många gånger vid lägereldarna berättade skrönan om den grymma Vlads liv och gärningar tog alltmer formen av en mörk legend - som fängslade alla som en gång hade hört den.
 
  En engelsk victoriansk författare, Bram Stooker, kom att höra legenden berättas en gång i mitten av artonhundra-talet. Han blev gripen, inspirerad och kom att använde den som grund för historien om en av nutidens mest berömda litterära figurer, den blodtörstiga greve Dracula. Den lokala legenden hade blivit internationell myt och stilbildare för något nytt: de blodsugande, och estetiskt förfinade, vampyrerna.  
 
    Den mörka borgen på klippan över Bran går således idag, helt logiskt, under namnet "Draculas borg" och fungerar som turistmagnet i ett område annars hårt märkt av fattigdom.  

Gruppens vid det här laget allmänna avsaknad av rumänska kontanter möjliggjorde bara att några av oss trädde innanför borgens portar. Jag tillhörde inte dem. Lycka i stickdragning var den dagen inte min sport och gebit.

Botaniserade istället bland alla Dracula relaterade varor som såldes på turistmarknaden nedanför borgberget. Osäkert vad som var mest obehagligt: myten om den blodtörstiga vampyren eller skräpet som månglarna försöker sälja i hans blodbefläckade namn. För vem vill inte ha en dåligt målad plaststaty (made in China) av Dracula stående hemma i bokhyllan?

En gång ondskans hemvist - idag kitschig turismagnet
 
 

Vädret var återigen väl anpassat till platsen som besöktes - ett kontinuerligt hällregn av bibliska proportioner piskade marken med ett dån. Lastbilen lämnade sedan regn, Dracula, Bran och Transsylvanien och fortsatte i rak sydlig riktning med kurs mot sol, Bukarest, Bulgarien och därbortom resans första lite större delmål, Istanbul.

Bukarest nåddes strax efter att vår vanliga picknicklunch, bestående av bröd och diverse pålägg, avnjutits på enklaste sätt vid sidan av den dammande vägen.

 
  Vi fick oss tilldelat en timme av getskäggs Dave att se den rumänska huvudstaden. Inte särskilt generöst med tanke på Bukarests rika och mångskiftande historia. Sen var det söndag också, vilket innebar att allting var stängt och gatorna i princip folktomma. Kvar att beskåda var fasader som en gång varit vackra, men som under de senaste sextio årens nationella vanstyre lämnats att förfalla.  
 

En klick av den nya - plastigare - epoken i form av en McDonald's var öppen. Vi tog tillfället i akt att nyttja deras alltid rena fasciliteter. Mycket mer gjordes inte i rumäniens huvudstad innan färden fortsatte.

 
 
 

På vägen ut från stadskärnan såg vi en kort glimt av det fullkomligt enorma bländvita marmorpalats som Ceausescu, i sann solidarisk anda med landets utblottade invånare, hållit på att uppföra som privatbostad tills revolutionen 1990 sopade ner honom i en välförtjänt grav.

Det är på samma gång fascinerande och skrämmande att den kommunstiska tyrannen kunde planera, och nästan genomföra, ett sådant absurt egoistiskt skrytbygge. Samtidigt som han genom politisk misskötsel och ideologisk inkompetens var på god väg att omdana ett industriland till ett samhälle som erbjöd medel-tidsstandard för sina invånare. Socialistisk fattigdom är ändock fattigdom.

I en av Bukarests södra förorter blev lastbilen stoppad av polisen. Rödhårs Dave påstods ha

   
Idag kallas det osolidariskt byggda för Parlamentspalatset
 
 

kört mot rött ljus i den senaste passerade korsningen - och fick för detta böta. Att det överhuvudtaget inte fanns trafikljus i den aktuella korsningen var i sammanhanget oväsentligt. Böterna skulle betalas omedelbart, kontant. Kvitto, var inte aktuellt. Korrumperade poliser i alla länder; förenen eder. Och så sparkade de uniformerade myndigt på lastbilens däck.

Sent på eftermiddagen nådde expeditionen den sömniga gränsen till Bulgarien. Alla var trötta när Donau korsades, där fungerandes som geografisk avdelare mellan de två balkanstaterna. Men när Bulgarien skulle äntras stötte vi på patrull. En övernitisk, och skulle det visa sig envis, bulgarisk gränsvakt lyckades hitta en liten paragraf i sitt mäktiga regelverk om att sydafrikanska medborgare var tvungna att ha införskaffat visum innan de kom till gränsen. Efter

 
  en timmes tjafsande och manövrerande var det därför bara för rödhårs Dave att nyvaken, förvånad och mer dis-organiserad än vanligt sätta sig på en buss med destination Bukarest. För att där, förhoppningsvis, skaffa sig det nödvändiga visumet. Han behövde, så att säga, åka bakåt för att skaffa sig något i förväg.  
 
Något decimerade, och mycket försenade, åkte vi in i ett Bulgarien där natten hade sänkt sig under tiden som vi hade bråkat om rådhårs Daves vara eller icke vara med gränsvakten. Den kvarvarande Dave började direkt söka efter en lämplig plats att slå upp våra tält på för natten. Sökandet genomfördes efter principen hitta småvägar in i bevuxen eller kuperad terräng i
  hopp om att där finna en för omgivningen avskärmad plats; där risk för oväntade besök och upptäckt kunde minimeras. På en sådan småväg hamnade lastbilen front mot front med några bulgarer i en miniatyrbil av förlegad öststatsmodell. Följande konversation utspelades mellan Dave och den kvinnliga föraren i den andra bilen:  
     
    - "What are you doing here?" Ropade hon skarpt genom det lilla fönstret.
- "We are looking for somewhere to put up our tenths", svarade Dave undvikande.
- "Here in the woods?" Replikerade hon. Ytterst frågande, som om det vore en orimlighet.
-"Yes", direkt avvisande ifrån Dave.
- "You are mad! You will all be killed." Skrek bulgariskan hysteriskt.
- "Well I have been camping for.." Längre han inte Dave innan den upprörda kvinnan i miniatyrbilen avbröt.
- "There is a lot of CRAZY people here, you can't camp here! They kill you! Follow me, I will drive you to a propper camping ground."
- "Well thank's but I.."
 
 

Vid det här laget gjorde minerna bak i lastbilen det klart för den kvarvarande Dave att vi inte var särskilt intresserade av att spendera natten i den bulgariska skogen - med allt vad den kunde förväntas innehålla. Han följde därför lydigt efter den lilla bilen. Som eskorterade oss till en närliggande, med högt stängsel inhägnad, campingplats.

Den var en riktig pärla som rikligt bjöd på genuin schablonmässig öststatskänsla. Små gråa husvagnar, med spruckna väggar av plast, stod permanent uppställda i regelbundna rader. För de besökare som saknade eget tält. Lite vid sidan om fanns ett skraltigt träskjul med toaletter och duschkabiner. Alla utrustade med uppborrade titthåll i väggarna, trasiga avlopp och grönt klägg på väggarna. Grädden på moset för älskare av gamla öststatsekonomier var den lilla svartvita tv:n, med hoppande och kornig bild, i den av billiga ciggareter inrökta receptionen.

En back dricka köptes för dollar av ägaren till den vanskötta semesterutopin. Den dracks till en pastamåltid samtidigt som vi diskutterade varför expeditionen tappade chaufförer hela tiden. Var det vi, eller var det lastbilen?

Mygg, mygg och ännu mera mygg tvingade oss snart in i tälten. Var tidigare inte medveten om att Balkan var så fullt av de små blodtörstiga djävlarna. Visst att det skulle finnas en och annan blodsugande vampyr i trakterna, men inte de formliga horder som vi var kväll trakterades av.
Man lär sig alltid nya saker när man reser. Vissa kunskaper är det dock mer önskvärt att läsa sig till än att tillgodogöra sig genom praktisk erfarenhet - myggdensiteten på Balkan var en av dem.
13 Augusti 2001
Gränsen Rumänien/Bulgarien - Istanbul

När en åsna fångades och hjulen rullade ut från kristenheten.
 
 
agen var en enda lång transportsträcka. Den charmiga campingen lämnades prick klockan åtta på morgonen och Istanbul nåddes först femton rullande timmar senare - strax efter elva på kvällen.
 
 
Etappen inleddes med att köra över de höga (1300-2000m), kalla och för dagen dimmiga bulgariska bergen. Visste tidigare inte ens om att det fanns berg i Bulgarien, i vart fall inte av den storleken. När plan jordbruksmark åter nåtts blev det ett kort stopp i en medelstor bulgarisk stad för proviantering och bensträckning. Till skillnad mot Rumänien, Brasov undantaget, var orten färgglad och invånarna ideell leenden, pratglada och nyfikna. Att de inte kunde engelska, och vi inte bulgariska, ansågs inte som ett hinder för god konversation. Vad vi språkade om, gubben i keps och jag, var därför okänt. Men trevligt var det.
     

I anslutning till ett knallgult nyskördat fält stannades lastbilen för lunch. Det vid det laget redan standardiserade brödet förstärktes denna gång, till min glädje, med tre, av Tony köpta, grillade kycklingar.

Plötsligt kom en herrelös åsna, kopplad till en ranglig trävagn, skenande över fältet med dunder och brak. Vi antog att det nog inte var meningen att åsnor med kärror skulle göra på detta vis och spred ut oss i en halvbåge för att försöka stoppa, och ta kontroll, över det långörade djuret.

Den dagens självklara hjälte blev Matthew, då han med ett resolut grepp fångade in och bromsade det framrusande ekipaget.

Strax efter kom en andfådd och skrikande bonde springande och lade resolut beslag på den
En bångstyrig bulgarisk åsna med tillhörande bonde
trilskande åsnan. Någon större tacksamhet
 

visades inte för att vi hade stoppat hans arbetskamrats rymningsförsök. Istället ägnade han de de sista resterna av sin energi till att ge åsnan en furiös utskällning - totalt ignorerandes oss. Konstigt släkte de där balkanbönderna.

Mycket mer såg vi inte av Bulgarien. Trots att Matthew och jag lobbade hårt för ett stopp vid ett av landets berömda kloster. Lägligt placerat längs den planerade färdrutten som det var. Men förgäves - "vägen var lång och tiden kort" sa Dave, så det blev inget kloster.

När det började skymma nåddes gränslandet mot Turkiet och den muslimska världen. En bild som jag länge skulle bära med mig var ett stort massivt stenkors, rest på toppen av en dominerande kulle, på den bulgariska sidan av gränsen. Korset, som var riktat mot Istanbul, förmedlade att den kristna världen lämnades och att resenären var på väg in i länder där han, eller hon, var att betraktas som en otrogen hedning. För turkarna var nog betydelsen tänkt som: - Hit men inte längre.

 
  Gränspasseringen gick smidigt, särskilt som jag var ensam i gruppen om att inte behövde betala för ett turkiskt visum. Ibland upplever man att det svenska utrikesdepartementet verkligen gör ett bra jobb.  
         
Den första turkiska orten av storlek som passerades var Edirne, det forna Adrinopel. Staden vars namn i historiska kretsar äger en något speciell klang; den anses, informellt, besitta det föga avundsvärda rekordet att ha varit platsen för störst antal militära drabbningar och belägringar genom världshistorien. Eller med andra ord, det är jordklotets mest, genom militär aktivitet, kontinuerligt nedblodade plats.
     
  Från motorvägen kunde vi se kupolen på Edirnes berömda moské hänga över staden. Från Matthew kom då ord som skulle komma att upprepas många gånger under de kommande månaderna: -"I like mosques".  
  Frasen följdes av en längre utläggning om dels moskéers allmänt enastående estetiska kvaliteter, dels den store moskébyggaren Sinnan's liv och verk - arkitekten bakom såväl moskén i Edirne som de bägge mest berömda i Istanbul. Alla hade vi våra egna skäl och intressen som drivit oss ut på vägen mot Asien. Matthew drevs och motiverades, till viss del, av förväntningar om att få beskåda några av österlandets många framstående moskéer.  
     
   

Åt i Bulgarien inköpta pizzamackor till middag, ensamma vid en rastplats av svensk modell, komplett med helgjutna betongbord och bänkar.

De sista tjugo milen var motorväg av en sådan kvalitet som inte hade skådats sedan hjulen lämnade den tyska autobahn. Europas sista kilometrar lades snabbt bakom oss.

Det är idag svårt att föreställa sig att just det här lilla hörnet, den europeiska delen av Turkiet, som antikens greker kallade Europa, är de mjuka kullar och bördiga åkrar som har kommit att ge namn åt hela den europeiska kontinenten. Det som idag är den yttersta utkanten, och politiskt främmande, var då centralt och i fokus.

Under den veckolånga körningen tvärs över Europa, från nordväst till bortersta sydöst, hade

 
Lastbilen i attraktiv profil
 
  det flera gånger sagts att den riktiga resan egentligen började först när Istanbul nåddes. Och när vi rullade fram i skymningen, nästan där, upplevdes det onekligen som att en fas höll på att avslutas. En fas som hade bjudit på motgångar av typen skurken Sean, havererade motorer och miljoner med mygg.  
 

Korsandet av Europa var, detta tilltrots, en positiv upplevelse, främst beroende på den goda stämning som hade härskat inom gruppen. De inledande motgångarna hade effektivt svetsat oss samman. Det fanns en redan väl utvecklad respekt och uppskattning för våra olika personligheter, bakgrunder och tidigare erfarenheter. En väl fungerande grupp hade skapats, där alla bidrog med det gemensamma arbetet. Detta utan att någon dominerade eller tog alltför mycket plats. Smekmånaden hade så långt gått bra.

Sent på kvällen kom vi fram till Istanbuls i det närmaste oändliga förorter. Med sina tolv miljoner invånare var staden den största som jag dittills hade besökt.

 
  Kom stentrötta fram till campingplatsen när det bara återstod fyrtiofem minuter av dygnet. Stället var trångt, smått och allmänt charmlöst. Men vad gör väl det när man är trött och bara vill sova? Somnade också nästan direkt - med en känsla av att ha kommit fram till startpunkten.