Kapitel 18

Minnen av Moguler
 
19 November 2001
Jaipur - Bharatpur

Oväntad kort visit i den dominerande verkligheten innan flykt till den spelade dito.
 
lint och Jules tog avsked tidigt på morgonen. Deras plan var att hinna med morgontåget till Agra, snabbt se Taj Mahal och sedan åka raka vägen till Nepal, Pokhara och Annapurna. Om det nu finns något sådant som ”raka vägen” när det gällde resor i Indien.
 
 
 

Det var således en decimerad grupp med resenärer som puffade igång lastbilen på morgonen för den, enligt planerna, korta dagsetappen till Bharatpur.

Men naturligtvis fick det blåa åbäket motor-stopp mitt ute på den indiska landsbygden. Den oplanerade pausen skedde invid en liten by. Där var husen enkla, tempot lågt, marken dammig och avsaknaden av rupiers stor. En av de tiotusentals likadana samfälligheter där majoriteten av Indiens befolkning lever som småskaliga, hårt kämpande, jordbrukare.

Under de timmar som Martin behövde för att få igång lastbilen (för vilken gång i ordningen?) stirrades vi ut av byns nyfikna invånare. Indierna, oavsett om de bor i stad eller lands-bygd, kunde verkligen stirra. Två timmar, så

   
Sista morgonen i Jaipur
 
 

länge stod lastbilen stilla, var kortdistans för dem. I deras ögon var vi nog bra konstiga existenser.

Det var kul att se Daves interaktion med Martin och resten av gruppen efter sin återkomst. I Iran hade det varit ganska spänt mellan de bägge chaufförerna då två olika organisationsstilar möttes. Dave kände inte till ordet, medan Martin låg på militär nivå i sin vilja att ha koll.
Men i Indien verkade den rödhåriga sydafrikanen ha släppt tanken på att få mer jobb från First 48 efter lastbilens ankomst till Kathmandu. Effekterna av elfte september hade tyvärr gjort att företagets behov av chaufförer kraftigt hade minskat. Få västerlänningar ville turista i deras kärnområde, Mellanöstern, i en tid när Islam och Kristendomen verkade vara på väg mot en episk konfrontation. I vart fall enligt vissa (okunniga?) journalister och en amerikansk presidents, och hans rättrogna administrations, retoriska impliceringar - skummandes över av rättfärdighet och hämndbegär.

 
 
   

Så den indiska Dave var betydligt mer laid back än Mellanöstern Dave. Körde när han ombads köra och inte så mycket mer. Passade alla utmärkt, Martin fick mer tid att organisera, vila och mecka, Janet fick chansen att lyssna på historier om Afrika och Dave att förundras över hinduismens mysterier.

Motorstoppet gjorde att vi kom till Bharatpur först en bra bit in på eftermiddagen. Inkvarterades på gräsmattan till ett hotell, som låg precis vid ingången till den stora fågelpark som gjorde orten värd ett stopp. Valde att inte uppgradera till ett rum, utan nöjde mig med tältet. Kombinerade lunchen och middagen sittandes i träd-gården med mat från room service. Experimenterade och beställde såväl en lamm biriyani som en portion ost i tomatsås; som sedan blandades ihopp till en smaklig och nyskapande anrättning. Det var gott.

Kvällen ägnades, i det rum som Robin hade hyrt, till att

 
Indisk by verklighet
 
 

titta på lättförpackade amerikanska komediserier samt en riktigt risig Sylvester Stallone film, "Lock up".

Långt efter det att mörkret fallit dök Julie och Janet upp. De hade upplevt ett par hemska bussresor - av den sort som Indien har en tendens att bjuda resenärer på: trängsel, motorhaverier, trevande händer och surrade djur. Inga tigrar hade de sett heller - men verkade glada trots det.

 
20 November 2001
Bharatpur

Om snöpt utpressning, storkar och jakten på en kram.
 

et blev sovmorgon grande istället för att som en god ornitolog inträda i naturreservatet, tillika fågelparadiset, i arla morgonstund. Matthew uppehöll dock gruppens heder genom att befinna sig vid ingången när parken öppnade, vi andra låg tungt och sov i tält och koja.

 
 
Väl uppe bevittnades en sällsynt, och för mig, mycket udda syn. På den lilla gårdsplanen framför hotellingången höll en grupp indiska kvinnor på att dansa, tjoa och dunka på små trummor på ett sätt som jag absolut inte associerade med den annars, i uppträdandet, alltid mycket servila indiska kvinnan. På dessa, klädda i saris med blixtrande färger, var det däremot fullt ohämmat liv. 
  Hotellets uniformerade portvakt (utrustad med en karbin som troligtvis upplevt artonhundratalet) och hotellets direktör försökte aktivt driva bort de livliga kvinnorna; höttandes med nävarna, skrikandes och viftandes med den antika bössan. Själv stod jag där nyvaken med hakan i backen och förstod nada. Det var först när jag såg att kvinnorna inte alls var kvinnor, utan män, som det gick upp ett ljus. De felklädda männen var representanter för Indiens trans-vestiter, eller i vissa fall självproducerade eunucker, som levde vid sidan av det rigorösa indiska kastsamhället - som de lägsta av de lägsta.
 
 

Vad jag oväntat fick chansen att beskåda var en variant av deras sätt att försörja sig. I vanliga fall invaderade de bröllop och andra familjehögtider för att där ställa till stort spektakel, till värdens skam och panik. Festen lämnades först när ledartransvestiten mottagit en lämplig monetär gåva och han/hon gav då också sin speciella välsignelse till brudparet eller festens huvudobjekt. En välsignelse som betraktades som mycket kraftfull, vilket gjorde de fest-kraschande transvestiternas roll något tvetydig.
Efter en stunds förhandlande kom hotelldirektören överens med den skränande flocken om ett lämpligt belopp och de drog bort lika snabbt som de kommit. Välsignade mankvinnorna oss innan de drog vidare? Lastbilens motor skulle onekligen behöva en dos.

 
 

En utdragen frukost, bananpannkakor, i trädgården följdes av läsning och allmän social samvaro. Ingen hade bråttom att titta på alla de fåglar som Koledo nationalpark var världsberömd, i vart fall i ornotologiska kretsar, för.

Blev först vid tolv tiden som jag, Tony, Sacha, Kaya och Kate slutligen bröt upp för att gå den kilometer som skiljde oss från parkens ingång och besökscentrum. Var fortfarande sega och drivkraften att titta på fåglar var fortfarande rätt låg, så vi tog en paus efter halva vägen för att äta lunch. På ett annat av de små hotell som låg på rad längs huvud-gatan. Beställde in den innovativa rätten kyckling Stroganoff.

Som visade sig vara ett större hån mot den sedan länge avlidna ryska gourmén greve Stroganoffs biff original än den korv variant som svenska skolbarn regelbundet erbjuds i skolbespisningen.

Den berömda fågelparken Koledo är var fågelskådares våta dröm. Dess öppna våtmarker hyser drygt fyrahundra häckande arter, däribland den mycket ovanliga sibiriska storken. Inte för att jag bryde mig särskilt mycket, det där med fåglar har aldrig riktigt varit min grej.

Hade vid några tidigare tillfällen blivit ivägdragen på diverse ornitologiska expeditioner, i det lilla formatet, av vänner. Som alltid slutade med fuktiga och kalla fötter alternativt att bli jagad av svarta ilskna franska tjurar. Så mina förväntningar på Koledo var inte stora.

Vid ingången blev vi kidnappade av en presumtiv guide tillika - enligt egen utsago - utbildad ornitolog. Innan vi han avsäga oss hans tjänster, och han förstod vad vi menade, hann den självutnämnda mäster-

Tony i våtmarkens utkant
  ornitologen dra en kort presentation av vad som fanns i parken (massor med våtmarksfåglar, pytonormar och en tiger) och lite om dess historia (lokala härskare som dämde upp och underhöll våtområdet för att ha en ständigt rik tillgång på olika fåglar att berika sin överdådiga taffel med).  
 
   

Tigern levde i de bortre delarna av parken relativt ingången. Således hyrdes cyklar för tigerjakt i Koledos mer avlägsna regioner - eventuella pytonormar och lustiga fåglar skulle vi nog se ändå. För bara tjugo rupies (fem svenska kronor) fick vi disponera varsin, i Indien tillverkad, velicoped för resten av dagen.

Att cycklarna var av inhemsk produktion signalerades genom de ofjädrade sadlarna och tvåhjulingarnas inbyggda brist på stabilitet. Min BMX kopia var snudd på omöjlig att balansera vid för cykling normal hastighet. Det var först när jag trampade på som en galning som cykeln uppträde någorlunda sympatiskt. Varje ojämnhet i vägen - och det var många - fortplantade sig effektivt genom den ofjädrade sadeln till min, under eftermiddagen allt ömmare, bakdel.

 
Tony och Sascha skådar fåglar
 
  Först cycklade vi förbi ett par kilometer med mer traditionell skog innan parkens hjärta, det stora våtområdet nåddes. Det var ett grönt lummigt hav som bredde ut sig på bägge sidor av vägen. Här och var fanns bredkronade träd belamrade med storkliknande historier med touché av pelikan. Kanske var det de sällsynta sibiriska storkarna som sades häcka i parken? Vackert var det i vart fall.  
 

Den främsta sevärdheten var en population med holländska ornitologer som med gigantiska kikare och kameror trakasserade någon slags uggla som satt i ett träd. Ugglan - som såg rätt normal ut - var helt lugn, kanske något förvånad. De i khaki klädda holländarna var spattiga, extatiska och pratade ivrigt med varandra på sin förvrängda danska om sitt enastående fynd.

Spenderade någon timme på de små gropiga stigarna som genom-korsade parkens mindre besökta, skogstäckta, delar. Men inte såg vi någon tiger; troligtvis var den bara en myt. I Koledo i vart fall.
Att åter få stifta bekantskap med en ordentlig skog (om än med

 
 

djungeltendenser) var inte fel efter de senaste månadernas öknar,bergsmassiv och stadsmiljöer. Även om det blivit en liten dos av den stam- och lövfyllda varan i Manali några veckor tidigare.

På återvägen till parkens centrala delar mötte vi Julie, Janet och Dave - som varit ännu trögare i starten än oss. Janet och Dave på cyklar liksom oss, Julie hade av någon anledning hyrt en riksha med förare. Något som effektivt band trion till den asfalterade huvudvägen. Vilket inte verkade särskilt kul.

 
 
   

Vår mättnadsnivå på natur och fågelupplevelser var snart nådd. Detta, tillsammans med effekterna av de ofjädrade sadlarna, gjorde att ingen ville stanna i parken till solnedgången. Vi hade redan fyllt det facket av minnesbarken under de senaste månaderna, och med största sannolikhet var Koledo inte den sista möjligheten att få se solens rödfärgade nedstigning.

På vägen ut pekade en viltvårdare ut några spår som korsade en stig i närheten. Enligt den uniformerade var det en pytonorm, av större format, som helt nyligen hade passerat. Spåren följdes i ett femtiotal meter in i den intensiva vegetationen tills en stor hög pytonorm lokaliserade inne i ett buskage. Blicken som den stora högen med muskler gav gjorde att vi betraktade ormen på ett respektfullt avstånd - var inte riktigt läge för något annat.

 
En slingrig historia direkt från djungelboken
På kvällen blev det pasta a’la Kaya och amerikanska sitcoms på Robins tv. Jag kunde verkligen känna hur dumburken sög ut vår vilja att aktivera oss - en skrämmande angenäm känsla.
21 November 2001
Bharatpur - Fathepur Sikri - Agra

En död huvudstad till fallet hotell med ordlekar.
 

tterligare en planerad resdag av det kortare slaget, vilket gav god tid på morgonen för ätande av närande bananpannkakor. Hade vid det här laget blivit tämligen fäst vid den frukosten, som när tillagad på rätt sätt var en utmärkt start på dagen.

 
 
Längs med vägen fanns gott om tecken på att sträckan var en del av den indiska turismens gyllene triangel. Asfalten var nyare, bussarna fräschare och det fanns ett par matställen i dess anslutning som inte såg ut att vara i akut behov av en saneringsbataljon. Det fanns också negativa tecken. Ett av dem var de dansande björnar som med jämna mellanrum drevs upp på vägbanan av samvetslösa och penningtörstande ägare, hoppandes att lastbilen skulle stanna och ta del av den zoolgiska sensationen.
Med tanke på vilka metoder som användes för att träna björnarna var det smått otroligt att ägarna, tillika domptörerna, förväntade sig någon sorts monetär donation för det djurplågande spektaklet. Ett ordentligt kok stryk, avklädning, insmetning medelst honung och en frisläppt björn tedde sig som en mer ackurat belöning. Tragiskt att den ofta så välgörande turismen kunde ha sådana deprimerande avigsidor.
         
 

En bit utanför Agra ligger den övergivna mogul huvudstaden Fatehpur Sikri. Dess historia är ett klassiskt exempel på människans väl utvecklade idioti och dumhet när begreppen blind lydnad och envåldshärskare är faktorer i ekvationen.

På femtonhundratalets andra hälft (då Gustav Vasas söner härjade i Sverige med ärtsoppa och svärd) bestämde sig den tredje i ordning av de enväldiga mogulhärskarna, Akbar, att han ville bygga en ny, mer magnifik huvudstad än det urgamla Delhi. En kombinerad flyttnings- och byggnadsiver i storformat som känns igen hos alltför många mäktiga män i världshistorien.

Att Akbar hade femtusen fruar och genom många segerrika fälttåg kraftigt utökat sitt rikes gränser var inte nog som livsgärning för denna kraftfulle man. Här skulle byggas storslaget, häpnads-

   
Ett tomt palats i en övergiven stad
 
 

väckande och nytänkande. Och bråttom var det. Platsen för det nya maktcentrumet valde och bestämde Akbar helt på egen hand. Ingenting sparades vid bygget av den nya huvudstaden. Först mobiliserades horder med okvalificerad arbetskraft för att hugga sten, bränna tegel och stapla och mura till höga murar och alla de byggnader som en huvudstad för ett rikt och mäktigt rike behövde. När skalen var resta drog svärmar av talangfulla skulptörer och yrkeskickliga hantverkare in för att bringa skönhet och liv i den röda stenen. Resultatet blev grandiost, storartat och, trodde Akbar belåtet - evigt.

 
     
   

Fatehpur Sikri var öppet och luftigt till skillnad från det gamla ingrodda Dehli. Det splitternya palatset var ett under av skönhet och harmoni, tvärtemot det äldre mer krigiska dito som lämnades bakom i den forna huvudstaden.

Akbar var helnöjd, särskilt som några av hans modigaste rådgivare hade påpekat det olämpliga att förlägga den nya huvudstaden just där han hade velat ha den. Så fel de hade haft! Måste Akbar ha tänkt när han skådade ut över palatset och alla husen som på bara några år blivit till genom hans enväldiga vilja och beslut.

Problemet var att det nybyggda Fatehpur Sikri inte tillräckligt snabbt befolkades i den utsträckning som Akbar önskade. Ty vad var poängen med en strålande huvudstad om inga undersåtar fanns där att domdera över? Akbar

 
En luftig historia
 
 

var dock en handlingsmänniska, här tillsattes inga åtgärdsutredningar eller annat trams. Istället utfärdades ett dekret om att samtliga invånare i Delhi omedelbart skulle flytta till den nya, mycket bättre, huvudstaden. Alla som bodde kvar, eller bara påträffades i Delhi, efter en viss tidpunkt hade förverkat sitt liv - och skulle avrättas på mer eller mindre uppfinningsrika sätt. Invånarna flyttade därefter snabbt och fulltaligt till den nya staden. Mogulhärskaren var känd som en man som stod vid sina ord. Särskilt om orden implicerade att någon skulle mista huvudet.

Akbar hade nu sin nya rikt dekorerade huvudstad, en ansenlig befolkning att kommendera och ett ständigt växande problem. Fatehpur Sikri hade nämligen byggts fjärran från någon flod eller annan källa till friskt vatten. Följden blev att det under de heta sommrarna rådde en kronisk brist på denna livsbetingelse för den nybyggda stadens alla invånare - antagligen Akbar och hans femtusen fruar undantaget. Så omedelbart efter att den handlingskraftiga mannen dog övergavs nära nog mangrannt staden och palatset till förmån för de mer intelligent, och komplett, stadsplanerade Agra och Delhi.

 
 

Kvar idag finns bara murarna, palatset (kraftigt restaurerat) och cirkus turistikus vid palats-ingången i form av guider, påträngande försäljare, tiggare och krymplingar. Den en gång så strålande staden representeras endast av högar med mer eller mindre krossat tegel.

Bara jag, Matthew och Robin var beredda att betala de hundra rupies i inträde som avkrävdes en utlänning för ett besök i palatset. De andra, vars intresse för historiska byggnader kraftigt hade minskat under de senaste veckorna, stannade utanför, fullkomligt belägrade av dem som livnärde sig på välborna turisters allmosor. Robin hyrde sig en guide medan jag och Matthew föredrog att utforska palatset på egen hand, utrustade med mångordiga guideböcker.

Starka färger byggt i totalitär anda
Egentligen var det fel att använda begreppet
 
palats i den traditionella västerländska betydelsen om Fatehpur Sikri. Det handlade snarare om ett flertal mindre byggnader utspridda över ett avskiljt område, och inte en större centralbyggnad som ordet ”palats” indikerar i europeiska samanhang. Akbars och hans femtusen hustrurs forna hem var mycket rött, luftigt och byggt med stor estetik. Att ströva omkring bland de delikat utformade stenhusen var en fröjd för både öga och hjärna.
 
   

Intressant var att notera att mängden avskärmade utrymmen inne på palatsområdet var få. Även där måste det privata utrymmet ha varit mycket begränsat, även för dem högt upp i hierarkin - för att inte tala om de femtusen fruarna. Livet för palatsinvånarna måste främst ha utspelat sig på de stora öppna ytor och trädgårdar som var områdets egentliga centralpunkter.

Det var svårt att föreställa sig hur det en gång måste ha varit under åren då palatset sjudit av liv och aktivitet. Vid vårt besök var det i det närmaste tomt. Några få utländska besökare som spatserandes omkring och beundrande arkitekturen var allt, ibland med en med-följande guide.

Indierna själva verkade inte ha något större intresse att betala (trots att inträdet för dem bara låg på tio rupiers) för att se och ströva omkring i historiska byggnader - särskilt inte de som hade med de muslimska

 
Martin vaktar lastbilen med exklusiv bakgrund
 

mogulerna att göra. Flera gånger hade jag frapperats över hur historielösa landets invånare var, även de som verkade besitta en viss bildning. Alla kände till Gandhi och hans kamp mot den brittiska kolonialismen, men med den illa klädda skalliga lilla mannen slutade i regel kunskaperna om den egna historien.

Palatset hade dekorerats med symboler från alla de stora religionerna: kristna kors, muslimska halvmånar, buddistiska svastikor och hinduiska elefanter. Akbar förstod att han styrde över ett rike med många trosupp-fattningar, och vikten av att respektera dem alla för att få lugn och stabilitet.

Efter någons timmes rundvandring lämnade vi palatset för att bege oss till Fatehpur Sikris väldiga moské.
 
 

För även om Akbar var religiöst vidsynt och förstående för andras teologiska konster var han också en djupt troende muslim. Så en storslagen moské av jätteformat var en självklarhet när Fathehpur Sikri planerades och byggdes.

Inget inträde krävdes, men väl krav på att skor skulle lämnas till förvaring och shortsbeklädda ben täckas med en stor, brutalt mönstrad, duk. Eftersom biljettlucka saknades var det betydligt fler besökare i moskén än i palatset: några troende muslimer, ett fåtal turister likt oss själva och massor med lokala förmågor som försökte komma över turisternas pengar. Någonting som snabbt blev irriterande då deras ständiga pockande på uppmärksamhet omöjliggjorde mina försök att försätta mig i en för platsen lämplig seren sinnesstämning.

   
Akbars monumentala trosbevis
 
 

Istället för att uppleva uppskattande ro tvingades jag agera cynisk turist, med taggarna uttåt, för att värja mig från alla kontaktsökande unga indier som ville sälja kassa suvenierer, eller bara få lite pengar i största allmänhet. Egentligen patetiskt att bli upprörd då de hade större rätt att vara där än jag. Det var deras land och deras historia, jag var bara en gäst; om än inte alltid ödmjuk.

Moskén, som påstås vara en direkt kopia, med avseende på dimmensionerna, av den i Mekka, var mycket stor, mycket röd och betydligt mer massiv i konstruktionen än de spröda mästerverk som jag hade stött på i Mellanöstern. Turkarnas lätta, tillsynes svävande, kupoler var avlägsna. Här var det kommunismens monumentala arkitektur kombinerat med muslimsk symbolik och elegans som gällde.

 
 
   

I små mörka rum längs sidorna fanns långa rader med sarkofager där förtjänta muslimska mystiker och heliga män hade begravts. Här och var hade tiggare skapat sig kortsiktig logi och avskildhet genom att spänna upp tygstycken mellan marmorkistorna. De bästa av de döda gav husrum för dem som hade det sämst ställt av de levande.

Prominent placerad på moskéns gård fanns en liten vit marmor-byggnad. Där vart en särskilt vördnadsfull muselman hade begravts, troligtvis efter ett liv sprängfyllt med förtjänstfulla och i Allahs ögon heliga handlingar.

 
Köpte lite frukt utanför att äta som lunch; minibananer och ananas.
Tungt rött och muslimskt heligt
 

Enligt den allvetande, och dömande, Lonely Planet är Agra helvetet, och till viss del himmelen, på jorden för en turist. Staden är alla förslagna svindlares hemvist, luftföroreningarnas moder, plats för smått otroliga byggnadsverk, trixande rikshaförare, hänsynslösa brottslingar och Indiens främsta turistmagnet. Guideböckerna försökte övertrumfa varandra i skrämmande historier om vad besökare där kunde råka ut för. Medvetna förgiftningar på restauranger

 
 

(för att den läkare som offret blev förd till skulle kunna sända en saltad räkning till den förgiftade turistens försäkringsbolag), kidnappningar (där offret sedan under en längre tid tvingades tömma sitt bankkonto genom multipla besök vid olika uttagsautomater) och mer traditionella olyckor som rån under vapenhot och misshandel.

Det var således med en blandning av oro och förväntning som expeditionen på kvällen ankom till Agra. Campade i trädgården till ett av stadens äldsta och mest klassiska hotell, som för länge sedan avnjutit sina bästa dagar.

En ärgad mässingsplakett och ett gulnat foto i receptionen bar stolt vittnesbörd om att den brittiska drottningen bott på hotellet när hon hedrade Agra med ett besök, någon gång i en avlägsen forntid. Något underhåll hade troligtvis inte heller utförts på hotellet sedan den

   
Pictonary är egentligen inte särskilt roligt
 

prominentaste av möjliga gäster checkat ut. Tapeterna var av tiden fläckade, mattorna nötta och möblerna slitna.

Det blev kyckling till middag, tack vare Tony. På kvällen spelade gruppen Pictionary. För Robin var valet av ord att illustrera lätt: Robins syndrom.

 
22 November 2001
Agra

Röda murar, utsatt färd till graven och det mest fantastiska.
 

agen inleddes med frukost i trädgården. Och den tog tid att få serverad, låång tid. Kyparna var såväl gamla och som det verkade, blinda. De rörde sig försiktigt, ett steg var tionde sekund, glömde hälften av beställningarna och blandade ihopp den andra halvan. Vi började nästan misstänka att en indisk version av

 

dolda kameran låg och lurade i buskarna. Det hela var så komiskt surrealistiskt. Situationen påminde faktiskt starkt om en scen i en av Roy Anderssons produktioner; det låga tempot, de åldriga men korrekt klädda servitörerna och det förfallna något gråa hotellet i bakgrunden. Som en sång från andra våningen.

Även i Agra gällde konceptet att en, förhoppningsvis hederlig, autoriksha med chaufför hyrdes för dagen - till ett fast pris. Matthew och jag, som vanligt först ut ur startgroparna, blev snabbt adopterade av förarnas självsäkra ledare. Han körde en splitterny trehjuling, som han var mäkta stolt över. Blänkande ren, obuklad och snudd på ljudlös i gången; till skillnad från standardvarianten som brukade låta som en sliten sovjetisk skördetröska, och se ut som att ha gått igenom densamma.

Vi började med att klargöra att vi inte hade något som helst intresse av att spendera dagen, eller del av den, i några turistbutiker. Vad de än månde sälja för excellenta och prisvärda varor. Det gillade chauffören inte alls. Och om det muttrade han länge. En stor del av transportörernas inkomst bestod av de gratifikationer som delades ut av olika butiker för varje turist som föraren levererade. Och om något köptes, vankades det kommision.
För att vår chaufför inte skulle tjata om butiksbesök hela dagen kom vi överens om en smärre monetär bonus utöver det överenskomna arvodet. Femtio rupies var ett lågt pris för att få uppleva Agra på våra vilkor, och utan gnäll.

Började med att åka till Red Fort, som uppvisade stora externa likheter med sin imposanta namne i Delhi. Fortet var utrustat med tjugo meter höga murar, en anslående port, öppna torn - som det sig bör i Indien - och allting färgat i mogulernas illröda kulör. Den djupa och breda vallgraven var numera tom på vatten, istället hade en sprudlande grönska brett ut sig, skapandes en distinkt mörkgrön kontrast till de knallröda murarna.
Likt forna tiders angripare var dagens turister tvingade att löpa ett intensivt gatlopp för att närma sig ingången. De i ett moln av pilar, vi genom hopen av försäljare och tiggare som bildade mänsklig mur på bron över vallgraven.

En pojke som hade drabbats av sjukdomen elefantias hade en gigantisk uppsväld hand. Om den hade kunnat slutas, hade den olyckliga pojken utan problem kunnat greppa sitt eget huvud som en tennisboll. En förskräcklig syn.
 
 
 
 
 
Höga och långa murar gav makten trygghet och styrka - numera turistintäkter
 
Initialt hade fortet främst haft militär betydelse, men allteftersom att mogulväldets gränser flyttade potentiella fiender allt längre bort förvandlades det tidigare hårt militariserade fästet till en plats för skönhet och nöjen. Under långa perioder fungerade det som bas för de regerande mogulkejsarna, varifrån de per dekret styrde sitt väldiga rike. När deras tid var till ända ärvdes den tunga, men invändigt skira, byggnaden av britterna. Som sin vana trogen gjorde fortet till en militärförläggning - med allt vad det innebar av ombyggnader och förändringar.
 
   

Tillträde gavs endast till de delar av fortet som använts som palats, resten nyttjades av den indiska armen och var strängligen off limits för nyfikna besökare.

Tronplatsen utgjordes av ett solit block med svart marmor. Som utseendemässigt påminde om en fallen monolit från den råsnygga filmen "2001" - om än tunnare. Blocket var placerat på toppen av den höga yttermuren, med himlen och floden Yamuna som svårslagen fond. Lite poserande inför kameran var oundvikligt på denna en gång maktens epicentrum.

Den, i vissa kretsar, vida omtalade - och grymt juvelbesatta - påfågelstronen som en gång huserat på den svarta plattformen återfinns numera i Teheran. Vid tiden för mogulrikets slutliga sammanbrott genomförde perserna ett

 
En gång satt där kejsare - idag..
 

lyckat plundringståg, av det stora formatet, där tronen blev en del av det rika bytet. Den fick sedan tjänstgöra som sittplats för mången persisk regent. Tills den förpassades till ett museum av de fundamentalistiska, och för ädel-stenars prakt immuna, mullorna i samband med att de slängde ut Shahen och hans, enligt dem dekadenta, styre i slutet på sjuttiotalet.

Från tronplatsen var Agras omfattande, och tragiska, problem med luftföroreningar skrämmande tydligt. Trots att himlen var klarblå rakt upp, var sikten bara ett vitt förorenat töcken om blicken gick parallellt med marken. Det jättelika Taj Mahal låg knappt två kilometer bort och borde vara väl synligt. Men i den riktningen sågs ingenting annat än vit koldioxidsberikad dimma. Inte ens konturerna av Taj var synliga. Smogens effekt på invånarnas lungor måste vara fruktansvärd, för att inte tala om den svavelhaltiga luftens frätande effekt på alla de gamla marmor-byggnaderna. Det var inte utan att jag reflekterade över hur de gamla mogulkejsarna skulle reagera om de fick se hur deras forna huvudstads själva livsmiljö misshandlas - och vad de skulle göra år det. För problemet skulle säkerligen ha lösts, frågan vara bara hur rödfärgad marken skulle ha blivit av missdådarnas blod innan horisonten åter blev blå.

Vår chaufför ville därefter väldigt gärna ta oss till Taj Mahal. Han hade girigt räknat ut att han kunde ta hand om såväl vårt som Martins transportbehov under dagen, förutsatt att han kunde styra vårt schema. Men det var inte alls vad vi planerade. Taj Mahal besöks bäst på sen eftermiddag, då ljuset var optimalt för fotografering. Chauffören gnydde lite, men gav till sist med sig. Trodde vi.
Men istället för att åka ut till Akbars gravmausoleum, som vi ville, körde han tillbaks till hotellet. Där inlät han sig i en livlig konversation med en annan chaufför; ordnades att denne istället körde ut oss till Akbars sista viloplats. Jag var inte särskilt nöjda med transaktionen då den nya chaufförens riksha, språkkunskaper och personliga hygien befann sig på samma genomusla nivå. Men vi köpte läget med löfte om att vår ursprungliga chaufför (med den splitternya tysta rikshan) skulle möte upp vid hotellet efter vår exkursion till Agras ytterområden.

Både Matthew och jag hade behov att växla till oss rupies. Så till en bank bar det av. Byråkratin för att omvandla en resecheck till sedlar var episk. Först fylla i tre olika blanketter, vid tre olika diskar för att sedan få dem alla noggrant granskade av en allvarlig man vid en fjärde station. Han fyllde efter avslutad granskning, långsamt, i ytterliggare ett papper som sändes in i bankens interna organisatoriska labyrinter. Jag belönades med en numrerad gummiboll och ombads snällt vänta vid kassadisken för vidare utredning.

 
  Någon kvart senare kom högen med papper tillbaka, vältummade, med vikta hörn och hårdhänt stämplade från alla håll och kanter. Och efter att kassörskan hade läst varje rad på varje blankett, begrundat innehållet och ringt några kontrollsamtal kunde jag äntligen få mina buntar med rupiers i utbyte mot gummibollen.  
 
 

Det indiska bankväsendet gjorde verkligen sitt yttersta för att minska arbetslösheten, ett storartat exempel på samhällsansvar. Noterbart var också att inte en enda dator var synlig inne i banklokalen. En overklig upplevelse med tanke på vilken sida av det stora millenniumskiftet det var.

Akbars grav, samma Akbar som byggde Fathebru Sikri, låg en bit utanför Agra. Fick följaktligen den tveksamma förmånen att sitta inklämda i en autoriksha under fyrtiofem minuter när den frenetiskt puttrade fram på en vältrafikerad landsväg av indisk karaktär. Våra tidigare erfarenheter av rikshor på landsvägar var som bekant av den karaktären att en viss spänning upplevdes.

Mausoleet låg i mitten av en stor inhägnad

   
En tämligen palatsial grav, med apor som vakter.
 
 

park, där gracila hjortar fritt strövade omkring som en atraktiv inramning. Där fanns också en grupp slöa apor med långa slanka armar och ben som lungt satt och tittade när världen passerade förbi. Som upplagt för ännu "ett exotiska apor i Indien" fotografi.

Akbars gravmonument uppvisade stora likheter med Humayuns minnesplats utanför Delhi. Kanske inte helt oväntat; Akbar var Humayuns son. En stor rödvit byggnad i flera våningar med en mängd tunga portaler och väna bågar, som visade sig vara obetydlig på insidan. Men på avstånd var intrycket delikat.

 
Möjlighet fanns att gå ner i själva gravkammaren, belägen under den röda bågpyramiden. En smal och oupplyst sluttande gång ledde till ett mörkt kalt rum, helt utan utsmyckningar. Allt som fanns var den enkla sarkofagen placerad mitt i rummet. Nere i gravens hjärta tände den där utplacerade vakten ett levande ljus och mumlade tyst en bön. Stämningsfullt, trots att vakten bara fikade efter dricks.
     
     

På vägen åter till hotellet fastnade vi i en demonstration av poltisk natur med hundratals deltagare; slagord skanderades och färggranna banderoller viftades med iver och glöd, ackompanjerat av tunga rytmiska trumslag. Var den typen av direkta politiska aktiviteter tecken på Indiens demokratiska styrka eller svaghet? Det handlade inte om dialog, argument eller åsikter, utan endast att visa ett partis kraft och styrka. Det var de primitiva drifterna som skulle manipuleras, inte de tänkande procceserna.

Men vad är annars att förvänta sig i ett land där en stor del av invånarna är analfabeter? Kan en effektiv demokrati samleva med en befolkning som inte är läskunnig? Och hur kan ett land som varit demokratiskt i över femtio år fort-farande ha så många som är uttestängda från tidningarnas, böckernas och, till vis del, idéernas underbara värld?

 
Ett stycke lemur
 

Det var frågor jag ställde mig själv sittandes i avgaserna (i Indien, och Agra i synnerhet, är det ingen chaufför som stänger av motorn bara för att fordonet står stilla) och såg den disciplinerade skocken dra förbi.

Åter till hotellet bytte vi tillbaks till den tystgående trehjulingen, som kvickt tog oss till Taj Mahal; byggnaden vars vita konturer för många soffresenärer ÄR Indien.
I ett desperat försök att rädda det knallvita marmormästerverket undan de värsta luftföroreningarna har en zon på tvåhundrameters radie skapats runt Taj där all motortrafik förbjudits. Något är det, men det lär inte räcka långt. Som en välgörande lokal bieffekt tvingas därför besökarna (över två miljoner varje år) att genomlöpa ett utdraget gatlopp av allahanda månglare och tiggare för att komma till ingången.

Inträdet var inte rättvist; sjuhundrafemtio rupiers (cirka etthundrafemtio kronor) för utlänningar (vithyade västerlänningar) och fem rupiers (femtio öre) för de med brunt indiskt utseende. Rasistiskt. Säkerhetsarrangemangen var väl utvecklade. Vi tvingades lämna in våra små dagryggsäckar (vattenflaska, kamera, guidebok och eventuellt förstärkningsplagg) på förvaring och blev också grundligt muddrade.

Sorgligt nog är frätande luftföroreningar inte den enda fienden till Taj Mahal som har givit sig till känna vid det tjugonde seklets början. Fundamentalistiska hinduer har genom innovativ forskning i gamla arkiv och minnen hittat tecken på att det världsberömda monumentet är byggt på resterna av ett av de muslimska mogulerna raserat hinduiskt tempel. Så nu vill vissa - fanatiska - hinduer med de bokstavstrognas vridna logik riva Taj Mahal i syfte att återuppbygga det gamla templet. På den enligt dem för hinduer, och endast hinduer, heliga platsen.
Det obehagliga är att religiösa fundamentalister har en tendens att gå snabbt mellan ord och åtgärd när det gäller kulturdestruktiva handlingar, de må vara talibaner i Afghanistan, rödgardister i Kina eller protestanter i femton-hundratalets Sverige. Det raseringsvilliga beteendemönstret är tragisk nog alltför förutsägbart. Det är bara att hoppas att Taj Mahal kan räddas undan dessa virrpannor - i vart fall för en tid.

 
 
 

Efter att ha passerat ett par förgårdar och ett rött porthus öppnades den av människan skapade vackraste synen upp. Eller för att citera Matthews första ord: - ”It IS fucking brilliant”. Vilket var starka ord för denna Cambridge domesticerade britt. Men vad rätt han hade, synen av Taj Mahal och dess reflektionsbassänger var absolut briljant och fantastisk. Det finns de som påstår att det är världens vackraste byggnad, jag är benägen att hålla med. Och kanske till och med bli fysisk i en diskussion för att understryka påståendets korrekthet.

Taj Mahal med sin vithet, elegans, spröda minareter, väldiga kupol, historia och proportioner är världens vackraste byggnad. I vart fall bland de palats, slott, herrgårdar, kyrkor, katedraler, moskèer, tempel, skyskrapor, villor, tågstationer, flygplatser, radhus, borgar, fort, ringmurar, klock-

   
Den vackrasta byggnaden - slutdiskuterat!
  torn, badhus, idrottsarenor, parlamentsbyggnader, residens, monument, industrier, skolor, universitet, varuhus, sjukhus, museèr, stadshus, hangarer, parkeringshus, hotell, nöjesparker, värdshus, kraftverk och kojor som jag hade sett under mitt resande liv.  
  Vad som slog mig var att byggnadsverket var så mycket större än vad jag hade förväntat mig. Alla de klassiska fotografierna på Taj Mahal är tagna på sådant avstånd att monumentets storlek förvrängs. Sjuttiotvå meter hög är den marmorerade praktbakelsen, att jämföras med Globen i Stockholms åttiofem sfäriska höjdmeter.  
 
 
Så oändligt överlägset allt annat
 
 

Trängde undan en flock med indier för att ta de obligatoriska fotona framför den magnifika byggnaden, som bevis för vår närvaro och beundran. Närmade oss sedan Taj Mahal sakta, ständigt sökandes nya vinklar och förgrunder.
På sidorna av Taj fanns två identiska byggnader i röd sandsten. Den ena fungerade som moské, den andra saknade annan funktion än att bevara den symmetriska jämnvikten.

Lite vid sidan om, i den omkringliggande trädgården, fanns ett begränsat museum där bilder och målningar, från olika epoker, på Taj visades upp. Det syntes att det hade laborerats en hel del med träd-gården under årens lopp. När britterna anlände hade den mest bestått av bångstyrig djungel. Under artonhundratalet var det helt öppna och plana ytor som gällde. Dagens omgivning var mer balanserad och ordnad till sin karaktär med grävda reflextionsbassänger samt träd och buskar planterade i räta linjer.

 
 
Den flankerande moskén
 
 
För att få tillåtelse att äntra den vita marmor-plattformen, och komma in i Tajs innandöme, var det nödvändigt att ta av sandalerna. Med påföljande röra när hundratals, om köer omedventa, indiska besökare samtidigt försökte deponera, alternativt hämta ut, sina fotbeklädnader i de oorganiserade bås som fanns uppställda för ändamålet.
 
  I den till det yttre så harmoniska byggnadens inre var trängseln som en korsning mellan Tokyos tunnelbana i rusningstrafik och det helley amerikanska Superbowl. Möjligheten att njuta av de detaljerade stenarbetena med inlagda ädelstenar i lugn och ro var omöjligt. Istället var det armbågarnas kamp som gällde.
Att det faktiskt var en grav för två personer, döda sedan trehundrafemtio år, var svårt att föreställa sig. Hur många sista viloplatser runt om på jorden kan räkna antalet besökare i miljoner - år efter år?
 
     
   

Konstigt egentligen, att en egensinnig, bondeplågande, slösaktig självhärskares grav får en sådan enorm uppmärksamhet och uppskattning hundratals år efter hans död. När andra, mer förtjänta personers sista viloplatser tynar och glöms bort.
Sensmoralen är intressant, oavsett vilka odåd du gör här i livet, bygg dig ett stort och vackert mausoleum - och kommande generationer kommer att tala uppskattande om ditt liv och estetiska sinneslag.

Historien bakom byggandet av Taj Mahal är lika fantastisk som den är sann. Det hela började med att mogulhärskaren Shah Jahans andra fru dog en alltför tidig död. Shah Jahan (barnbarn till Akbar) hade älskat henne mycket och bestämde sig för att bygga det mest underbara gravmonument som världen någonsin hade skådad. Likt sin farfar gillade han att bygga åt det storslagna hållet.
Resurserna som ställdes till förfogande var gigantiska. Som mest arbetade över tjugotusen arbetare och hantverkare på projektet. Några rekryterade från så avlägsna platser som Venedig och Iran. Byggmästaren kom från Shiraz, platsen där min födelsedag hade firats tidigare under resan. Kostnaderna var, till omgivningens förtvivlan, gränslösa och finansierades med skatter så stora att de satte hela den indiska ekonomin i gungning. Byggnationen tog också mycket längre tid än planerat (som sig bör vid episka projekt) och fortlöpte tidsmässigt ungefär parallellt med att Europa härjades av det trettioåriga kriget.

När Taj Mahal slutligen, i all sin prakt, var färdigt lät Shah Jahan stympa (avhuggna händer och utstuckna ögon) de hantverkare som haft nyckelroller i arbetet. Ty inte skulle andra mäktiga män dra nytta av deras skicklighet och bygga något som överglänste det som han hade beställt; kanske den mest världsliga kärleks-förklaring som någon man givit en död kvinna.

 
Ett vitt torn mot en förorenad fond
 

Nu dröjde det dock inte länge efter det att arbetet slutförts innan Shah Jahan började tala om byggandet av sin egen grav. Den skulle vara i form av en exakt replika av Taj Mahal, men byggd i svart istället för vit marmor, på andra sidan floden. Som en motpol kontra det vita och rena orginal som han uppfört till sin döda fru.

 
 

Dessa planer blev för mycket för den redan ekonomiskt hårt prövade omgivningen, som redan rivit sitt kollektiva hår över kostnaderna för uppförandet av Taj Mahal. Shah Jahan blev således promt förklarad som olämplig att envålds-härska, och avsattes. Hans ekonomiskt mer sinnade son upphöjdes till ny kejsare. Och den gamle spärrades in i ett av palatsen i det röda fortet - med en lysande utsikt över sitt kärleksmonument. Det var långt innan luftföroreningarna blev Agras nya härskare och ridån gick ner.
När Shah Jahan dog placerades hans sarkofag vid sidan av hans älskade hustru i Taj Mahals barm, effektivt rubbandes den utsökta symmetri som genomsyrade hela konstruktionen.

På vägen tillbaks till hotellet ville vår chaufför väldigt gärna stanna vid en butik som sålde marmorprodukter. Det ville inte vi. Han var envis och försökte under tjugo minuter att övertala oss, men vi var envisare.
Till middag hade Robin köpt en buffelstek av försvarlig storlek. Efter tre ordentliga skivor var jag i himmelen, varför äta spenat och potatis då det finns kött?
I köttruset efterdyningar började jag och Tony klura på möjligheten att köpa oss en hel vattenbuffel, enligt personalen på hotellet kostade en sådan inte mer än motsvarande åttahundra svenska kronor. Martin var dock inte pigg på idén att låta lastbilen agera djur/köttransport. Faktum var att han som vegetarian var direkt fientlig till tanken, varpå det hela fallerade av praktiska skäl.

 
       
  Efter den lyckade måltiden bar det av på bio. Köpte de bästa platserna som fanns i ett stort filmpalats byggt i gedigen blåbetong. Filmen var Bollywoods fyra timmar långa epos ”Ashoka”, en typisk masalarulle. Ett indiskt filmiskt koncept med en mix av alla upptänkliga genres: action, drama, komedi etc. Där handlingen med jämna mellanrum avbryts av färgstarka sång och dansnummer. Som ofta är förvånans-värt medryckande.
Dialogen var på hindi, så jag förstod inte mycket av det som sades. Inte för att det behövdes, skådespelarnas mimik och kroppsspråk var inte direkt subtilt. Ashoka hade inte gjorts för att imponera på juryn i Cannes, utan på miljontals oskolade indiska analfabeter. Det var en underhållande upplevelse - publiken på de billigare platserna var fullt lika roliga att titta på som filmen i sig.
Att säga att de levde sig in i den actionfyllda handlingen var en mild underdrift. De skrek och hoppade mest hela tiden och blev helt spastiska vid fighting scenerna. Då några tappra direkt skulle härma alla rörelser som gjordes på duken. I Sverige hade de ljudliga blivit utslängde efter tre minuter, på Mosebacke hade de kunnat ta betalt för sin uppvisning.