Det hade varit trevligt om expeditionen stannat ytterligare en dag i Jodhpur, så jag skulle ha fått tid att smaka på staden lite mer. Att bara se insidan av ett hotellrum och ett fort på avstånd, om än vackert, var inte mycket att hurra för. Men, jag fick en bra anledning att någon gång återvända till färgernas Rajahstan. För att se Jodhpur, på riktigt.

Avsked togs av Kareem, som trots det lilla hysset i anslutning till hans frus födelsedagsfest hade varit en exemplarisk värd. Han hade aktivt förgyllt expeditionen under några dagar och visat oss såväl det självklara som det mer undanskymda Jaisalamer.

Kul att få en inblick i indiskt familjeliv, även om Kareem inte riktigt hade samma levnads-

standard som median indiern. Jobbigast var det för Julie, som var den som kommit Kareem närmast. De delade ett, nästan sjukligt, intresse för landets tigrar. Kareem talade till och med om att försöka öppna ett eget reservat.

Jodhpur låg precis på randen av den vidsträckta Tharöknen. Det visade sig när världen vid sidan av vägen snart ändrade karaktär till ett grönt, smått kuperat landskap (kullar, inget Himalaya) där all tillgänglig yta var uppodlad av tusentals små lågintensiva familjejordbruk. Människor som brukade jorden med hårt arbete, svett, enkla verktyg och lägsta möjliga kapitalinsats. Små åkerlappar, sida vid sida.
Var åter fullt med folk, djur och aktivitet på, och vid sidan, av vägen. Det fanns alltid något att titta på, och förvånas av; en dramatisk förändring efter öknens monotoma tomhet och lugn.

Expeditionen nådde fram till den vita staden, Udaipur, vid tretiden på eftermiddagen. Login utgjordes av en större, inhägnad, gräsmatta invid en swimmingpool några kilometer utanför stadens centrum. Platsen gav ett lugnt och öppet intryck. Två egenskaper som inte brukar upplevas i närheten av bebodda trakter i Indien, där en kakofoni av allt ständigt är närvarande.

Upplevde för första gången sedan Jaisalamer till-stymmelsen till hunger i den, vid det här laget kliniskt tomma, magen. Vågade mig på att förtära en vegetarisk pizza, stor som en pannkaka, i den till poolen anslutna restaurangen. I Indien var de inget vidare på att göra pizza - Italien och dess platta kulinariska mästerverk kändes mycket långt borta.

När vi i samlad grupp satt och åt den lätt försenada lunchen kom Martin och undrade varför vi inte hade hälsat på Dave än? First 48 hade, trots allt, beslutat att

flyga in den sydafrikanska andraföraren för expeditionens sista månad. Ett förståligt beslut med tanke på Martins kopiösa arbetsbörda sedan Iran lämnades, trots att vi i gruppen hade försökt avlasta honom med några av de praktiska sysslorna. Typ jag och Clint var ansvariga för packningen av släpvagnen, Kate och Kaya för städningen bak i lastbilen och så vidare tills alla hade sin egen klart definierade uppgift.
Men de långa körningarna på det risiga och överbefolkade indiska vägnätet kunde knäcka den bäste. Så trots de spänningar som tidigare funnits mellan Martin och Dave var vår huvudchaufför genuint glad att den rödhåriga åter hade anslutits till expeditionen, i dess nya, blåa skepnad.

Dave låg och sov på en solstol invid poolen och hade, sitt snarkande till trots, lyckats förbli oupptäckt när expeditionen satte läger och slog bas. Röster höjdes om att han skulle hälsas välkommen genom ett oväntat dopp i poolen. Tråkiga som vi var blev det inte så. Istället följde den mer konventionella väckningsmetoden gruppskrik; upp-ställning i ring runt offret och sedan på given signal simultant avlossa ett batteri med högljudda läten.
Det blev en bra återförening. Daves röda ostyriga hår var fortfarande en syn att skåda och han var om än mer disorganiserad än vanligt. Vi berättade vad som hade hänt oss sedan flyget från Bam, och han - något mer osammanhängande - om sin återfärd genom Iran och Turkiet till Grekland. Där hade den gula Bedford lastbilen, vårt forna hem, parkerats på en campingplats i väntan på nya äventyr. Även han hade haft oturen att råka ut för en trafik-olycka. En personbil som kört på fel sida av vägen hade manglats i närheten av Kaspiska havet i Iran. Tur nog inträffade inga personskador. Efter vissa initiala polisiära problem hade den legalistiskt potentielt farliga situationen dock slutat lyckligt. Då några vittnen pekat ut den andra föraren som anstiftare till olyckan.
Att Dave inte var van vid den indiska verkligheten syntes på honom, tempot var högre på subkontinenten än ute i den afrikanska bushen. Han gav förviring ett ansikte.

På kvällen hölls en kombinerad födelsedags-, ankomst- och avkedsfest. Kate fyllde år, Dave hade återanslutit sig och det var en av Terjes sista dagar på lastbilen. När expeditionen lämnade Udaipur skulle den muntra norrmannen inte följa med. Istället skulle han på egen hand färdas till Nepal - för att där sysselsätta sig med bergsnära aktiviteter av typen rafting och trekking.
Terjes bristande intresse för kulturupplevelser och historiska platser gjorde att han inte längre kunde motstå Himalayas mäktiga, och på norrmän obevekliga, dragningskraft efter smakprovet i Himachel Pradesh. Kunde förstå honom, då det fanns risk att vintern skulle påverka, eller rent av stoppa, flera av hans planerade topografiska äventyr om han väntade tills början av december; expeditionens beräknade ankomst till Kathmandu och Nepal.

Under eftermiddagen hade representanter från både ett skrädderi och en butik som sålde miniatyrmålningar varit över på campingen och överlämnat mutor, i flytande form. De önskade, innerligt, att gruppen skulle inkludera ett besök hos just deras butiker när vi på turistiskt vis skulle erövra Udaipur under de kommande två dagarna.
Mutorna visade sig vara ett utmärkt komplement till de bägge tårtor som anskaffats och konsumerades glatt under uppslupen stämmning, glada rop och ”Happy Birthday” sången.

Vid vår ankomst till Udaipur hade gruppen direkt blivit claimad av en grupp autoriksaförare. De satte upp en vagnborg utanför campingen och bevakade därifrån varje fotsteg vi tog, för att se om något längre transportbehov verkade uppstå. Plötsligt, när vi som bäst satt och firade, blev det en vild aktivitet i anslutning till rikshaförarna. De sprang och hoppade runt på den lilla, illa upplysta, parkeringsplatsen skrikandes upprört och pekandes mot någonting, för oss osynligt, i dess utkant. Vi sprang dit, i oordnad trupp.
En orm hade letat sig in på den lilla grusade parkeringen. En obehagligt slingrande reptil, som indierna med vild energi gick lös på med allehanda tillhyggen under upphetsade tillropp och pumpande adrenalin. Enligt dem var det en dödlig kobra. Svårt att bekräfta utifrån den totalt massakrerade köttslamsa till reptil som en av dem stolt visade upp efter slutfört våldsutbrott.

Min entusiasm för att campa på gräsmattan sjönk drastiskt. Var inte ensam om att med kvicka, men försiktiga, steg (ville inte trampa på den nyblivna köttslamsans eventuella hämndlystna släktingar) gå och kontrollera att mitt tält var grundligt förslutet. Hade ingenting emot att dela tält med en britt, men drog gränsen vid aggresiva kobror - dessa ormsläktets skräckmässiga fokalpunkter.

På Robins kortvågsradio spelade Sverige och England en oavgjord vänskapslandskamp i fotboll. Såg verkligen med glädje fram mot det kommande världsmästerskapet.

eventuella underverk fick vänta en dag till.
Åt ännu en smakmässigt begränsad minipizza till brunch, och kollapsade sedan i en solstol med en god bok. Som oindiskt handlade om en persisk prinsessas liv och leverne under landets turbulenta nittonhundratal. Självfallet var min position fast förankrad i skuggan, solen var intensiv.

Som vanligt blev det inte många kapitel lästa allteftersom resten av gruppen anslöt sig och den disciplinerade intellektuella aktiviteten ersattes av nonsensdiskussioner och ofokuserade samtal. Vars värde för eftervärlden var begränsade, även om de var såväl roliga, fascinerande och avslappnande för stunden. Självfallet nyttjades också den stora poolen flera gånger för nödvändig svalka och lek.

Vi hade bassängen helt för oss själva, med undantag för några fransmän som anlände på eftermiddagen. Men deras intresse kretsade mest kring om vi hade något hasch att sälja. Till deras försvar kan det dock nämnas att de frågade på ett förbaskat artigt sätt. Något hasch eller andra droger hade vi dock inte. Tanken på att spendera resten av livet i ett indiskt fängelse, för ”glädjen” att dupera, och i värsta fall skada, sin egen hjärna var inte riktigt en ekvation som jag förstod - så är jag då inte heller någon hippie.

På kvällen åkte vi in till Udaipur för att äta middag och titta på en åldrande James Bond. Äntligen fick, de kobra dödande, rikshaförarna utdelning för sin trägna väntan. Mannen som jag anlitade tillsammans med Matthew var blindgalen. Han framförde sitt bräckliga och dåligt balanserade fordon som om det vore en Formel 1 bil på en landningsbana för rymdskyttlar. Gick an på den relativt otrafikerade sträckan in till stadens centrum, men när han initierade ett race med en annan trehjuling i de smala, kuperade och allt annat än tomma gränderna - i bästa James Bond stil - blev det direkt farligt. Mer än en person i vår väg tvingades störtdyka åt sidan för att klara livhanken.

Vi befann oss i chock i baksätet och väntade bara på den oundvikliga kollisionen. Tur för oss var det den andra rikshan som slutligen drämde in i en moped när den, på ett synnerligen oansvarigt sätt, klippte en kurva. Glädjande nog blev det inga allvarliga skador, även om mannen bakom ratten fick en imponerande utskällning av mopedisten. Till vår egen, fullt lika lättsinniga och oansvariga, förares stora glädje och förnöjelse.

Resan från campingen till restaurangen tog för oss tio minuter, för de andra, med mer sansade chaufförer tjugo.

Den valda restaurangen hade en utmärkt placering invid den sjö som ger Udaipur sin speciella charm. Bländvita palats tronade på små öar utspridda över sjön och längs dess stränder. Det såg nästan animerat ut, särskilt som skickligt placerade strålkastares illumination förhöjde platsens magiska atmosfär.

Från menyn blev det bara en tomatsoppa, för att magen

Började med att möta morgonen på stadens ghatt. En ghatt är en bred trappa av sten som binder samman stadsbebyggelse med en sjö eller flod. I detta fall var det sjön från gårdagen - den med de vita palatsen. På ghatten föregick en frenetisk aktivitet. Morgonbadarna trängdes med tvättwallas som brutalt tvättade kläder genom att svinga och klubba de smutsiga paltorna mot flata stenar en bit ut i vattnet.

Från trappan var utsikten mot stadens palatsbeströdda vita front mot sjön bländande magnifik. Om Jaisalmer brukar kallas den gyllene staden och Jodhpur den blå så är elefenbensvitt den färg som rättsligen skall associeras med Udaipur.

Staden har av vissa beskrivits som österns Venedig. Men frågan är om inte påståendet ger

mer kudos till den norditalienska pärlan än vad den egentligen förtjänar. I Udaipur var vattnet skimrande inbjudande blått, istället för äckligt repellerande slemgrönt som i Venedig. Men den pampiga Markuskyrkan slog med god marginal det toppiga hinduiska tempel som krönte ghatten. En vit luftig byggnad med altare och statyer av för mig okända gudomligheter. Invändigt var det bara smutsigt.

En bit ut i vattnet låg det världsberömda öpalats som är känt som ett av världens absolut främsta hotell. För en kostnad av runt tvåhundrafemtio dollar natten kan den välbeställda besökaren bo på en lyxighets nivå som knappt den överdådigaste maharadja hade kunnat kosta på sig när det begav sig. Ville den lyxtörstande vara riktigt spendersam, och hyra en av sviterna, slutade notan på minst tusen dollar om dagen - en livstidsinkomst för många indier. Men också Udaipur hade fått känna av den internationella turismens dramatiska minskning efter händelserna den elfte september med den galopperande påföljande globala paranoian och det, enligt Joe amerikan, närbelägna kriget i Afghanistan.

Enligt vår chaufför hyrdes de billigaste rummen temporärt ut för ”bara” femtio dollar dygnet. Då denna exklusiva hamn av lyx, liksom många andra hotell i världen, stod med tomma rum och långa listor med avbokningar.

Om jag hade vetat om den dumpade prisbilden kvällen innan hade jag nog varit bra sugen på att tillbringa en natt på det världsberömda, och extremt estetiska, lyxhotellet. Även om ett tält på en gräsmatta, därpå kobror observerats, även det hade en viss exotisk charm.

Chauffören körde till den butik som saluförde miniatyrmålningar. Den vars representant tidigare hade besökt vårt läger för att promota sin verksamhet medhelst flytande mutor. En munvig och välklädd ung man tog sig an oss,

med stor (spelad?) gästfrihet, direkt vi steg innanför glasdörrarna. Fick först en kort demonstration av hur de oerhört detaljerade små bilderna framställdes med förstoringsglas och minimala penslar på allehanda typer av material.

Skräddeributiken hoppades över, trots vår chaufförs envetna vädjan. Gissa vem som skulle få kommission vid eventuella beställningar?

Gick till stadens främsta palats, det enorma City Palace, som likt en väldig gräddtårta tronade upp sig på stranden till sjön. Palatset som är det största i hela Rajahstan - vilket är en bragd i denna palatstokiga del av världen - huserade tidigare den lokala maharadjan. En ofta kraftfull man som tidvis härskade över stora delar av Rajahstan. Idag har det gjorts om till museum och turistmagnet.

För att komma in på palatsområdet passerades den stora mönstrade elefantporten, varvid maharadjan med jämna mellanrum offentligt hade låtit sig vägas på en stor våg. Hans vikt i guld och silver delades sedan ut bland stadens

fattiga. Vilken av ädelmetallerna berodde på vilket humör potentaten för tillfället var på. En metod för socialhjälp att tänka på för svenska politiker. Också ett bra inccitament för männen, och kvinnorna, vid makten att leva hälsosamt och hålla efter det extra fläsket.

Palatset i sig bjöd på omfattande samlingar och en svällande dekorativ prakt där gnistrande metaller och färgat glass användes till överdådiga dekorationer på de mest oväntade ställen. Och på de övre våningarna kunde besökaren njuta av blixtrande vyer över sjön och den intilliggande staden. Stora mängder historiska rikedomsvaror som vapen och konstverk, såväl mästerligt utförda som påkostade, förevisades i de nästan oändliga salar och passager som besökarna på ett intrikat sätt slussades igenom; en snitslad skattkammarbana i palatsmiljö. Speciellt minnesvärd var en stor av glas och metall skulpterad påfågel. Trots de döda materialen såg den färgglada fågeln förvånansvärt levande ut. Redo att ta skyarna i besiktning. Men för att den skulle flyga iväg krävdes det nog att en tjuvs giriga labbar var involverade.

på gården tillsammans med en träskylt som stolt deklarerade att maharadjorna hade brukat nedlägga ett stort antal gulsvart randiga katter vid den årliga jakten - och en butik från världsnaturfonden som sålde kramvänliga mjukis-tigrar. Ett något tvetydigt budskap som sändes ut; det gloriösa med att fälla stora djur, men också det moraliskt tveksamma med storviltsjakt. I vart fall om djuret var utrotningshotat, storögt och lämpligt att figurera i Disney filmer och leksakskataloger.

Tyvärr var det betydligt fler turister i palatset än vad vi hade upplevt under de föregående veckorna. Det var svårt att få den ro och sikt som så förhöjer ett besök på ett bra museum.

Blev körda till ett avgränsat grönområde i stadens utkanter där den lokala djurparken huserade. Själva grönområdet var ett mysterium, vissa delar var otroligt väl underhållna, modell en trädgårdsmästare per kvadratmeter, medan andra delar var i sådant skick att det kändes som att man borde barmhärtighetsbränna den hortikulturella katastrofen.
Djurparken i sin tur var en deprimerande historia i betong och stål. Fjärran var västerländska verksamhetskollegors intention att bygga upp så naturtrogna miljöer som möjligt. Så var det inte i Udaipur. Djuren huserades i betongfack med rostiga galler, hönsnät och sparsam inredning. Deprimerande att se. Särskilt den rastlösa tigern som bara gick runt runt i sin underdimmensionerade och helt kala betongbur gjorde ont för hjärtat. Leoparderna verkade dock ta det rätt piano, där de låg på en avsatts och lugnt observerade den förbipasserande omgivningen utanför gallret.

Vackert var de stora fågelburar fyllda med allehanda flygfän av de mest skiftande färger, former och storlekar. En blå meterhög storkliknande historia, med lång svart spetsig näbb, försökte dock lömskt att angripa mig. Backstabbern stod helt stilla, tills jag vände ryggen till, då den illvilligt försökte spetsa mig med näbben - inte ett vidare sympatiskt beteende av en fågel. Särskilt inte som den var blå, med den nya lastbilen var vi ju i det närmaste släkt.

Annars är djurparker i tredje världen ingenting för människor som tror att djur har en egen själ - särskilt då några av de indiska besökarna, på alla sätt, försöka reta de inspärrade djuren. Vilket var konstigt med tanke på vilka beteendemönster som tro på den hinduiska reinkarnationscyckeln borde generera. Kanske var det någon av deras förfäder som de kastade småsten på, eller en avliden farmor, återföd som apa, som de petade på med en lång pinne? Kanske skulle de själva få tillbringa sitt nästa liv där, hunsade i en underdimmensionerad bur i Udaipurs zoo? Jag hoppas det.

Hamnade sedan, genom vår chaufförs försorg, på en hinduisk begravningsplats; dock inte som trafikoffer, utan som turister strax utanför den traditionella rundturen. Där hade genom år-hundradena kropparna efter traktens högkastiga braminer rituellt bränts efter dödens ankomst. En plats som av förståliga skäl inte hade kommersialiserats på turismens altare. Den omnämndes inte ens i den annars så allvetande Lonely Planet.

Begravningsplatsen bestod av ett hav av vita pagoder av olika storlek och form: några spröda och estetiska, andra stora och tunga, några med stora kupoler andra med långa trappor. Alla placerade i symmetrisk oordning.

När vi långsamt i ensamhet utforskade området var känslan av en annan kulturs mysticism och

ritualistiska hantering av det okända stark. De vissnande oranga blombladen, de sotade golven och taken på några av pagoderna bekräftade att plasten fortfarande var ”levande” och i användning.

Att besöka ett litet museum med uråldriga arkeologiska skatter var ingen höjdare. ”Skatterna” visade sig främst bestå av mångtusenåriga skärvor från lerkrukor. Som påminde starkt om vanligt grus. Det verkade troligare att en muskelös man systematiskt hade bearbetat de ursprungliga krukorna med en tung slägga än att de av misstag hade tappats i golvet av en späd kvinna eller fallit för ett lekande barn - snarare sand än grus faktiskt. Stentrist.
Där fanns också ett rum med uråldriga stenskulpturer föreställande en delmängd av den polytoistiska hinduiska religonens rika flora av gudomligheter. Statyerna var så pass skadade av tidens malande gång att allt som kunde urskiljas var att de föreställde ”något”. Urtrist. Att inträdet bara var två rupies (tjugo öre) gjorde att vi i vart fall inte kände oss monetärt blåsta, om än att gruset stulit en halvtimme av vår tid.

Kördes till en av de sjöar som omger Udaipur. Vari en ö hade förvandlats till en välskött, publik, trädgård. Över vattnet åkte vi med en fallfärdig flytfarkost till båt. Den drevs av en stor svart stånkande motor - som troligtvis skulle få en skyhög värdering på antikrundan. Ny var den inte, vid förra sekelskiftet. Motorn sköttes av en lika ålderstigen båtsman, som likt Karon åkte fram och tillbaka över samma vattendrag dag ut och dag in. Vi gav honom hans obol så att han skulle stå till vår tjänst även vid återfärden.

Parken var, förutom sitt annorlunda läge, inte något speciellt. Även om vindens svalkande bris var befriande från den annars ständigt närvarande klibbvärmen. I ett dåligt plagiat av marmorbåten vid sommarpalatset utanför Beijing hade ett litet café inrättats. Slog oss som goda turister lydigt ned och drack inhemsk, mystiskt färgsatt, läske-

dryck. Åter till fastlandet köpte jag en pappskål med någon slags kryddstarkt potatisgujs (dåligt mosat mos) till lunch från en klotrund man med ett litet portabelt bakteriealstrande kök på hjul.

Ytterligare en butik som sålde miniatyrmålningar besöktes, denna en bit utanför staden. Den skulle enligt chauffören hålla en lägre prisnivå än de som var placerade i Udaipurs gamla stad - där antalet köpstarka utläningar var högre. Kommision fick han nog vilket som. Försäljningen var direkt, hårdför och inte dugg subtil. Personalen var onekligen mer ärliga i sina intentioner att få till ett avslut.

Fann ett jaktmotiv (turbanklädda män jagandes tigrar, eller var det tvärtom?) målat på en tunn stenplatta intressant och förhörde mig om priset. Svaret var en summa som låg i nivå med Islands BNP. Kontrade genom att titta frågande på försäljaren, som snabbt sänkte priset, sade fortfarande inget utan fortsatte att bara titta på honom med rynkad panna. Vad som sedan inträffade var att han på egen hand i omgångar sänkte priset till runt en procent av det ursprungliga budet. Tyckte fortfarande att priset var för högt och började lämna butiken, men fick slutligen ett bud som kunde accepteras ute på trappan. Köpet genomfördes; jag var nöjd, han var nöjd. Kanske lite väl nöjd för att jag skulle känna mig helt övertygad om att inte ha blivit blåst.

Nyckeln till att pruta om dyrare föremål är att aldrig säga ett pris, eller på annat sätt låta försäljaren veta din position. Ett dylikt beetende gör motparten garanterat osäker och brukar snabbt leda till att mer rimliga priser föreslås. Sen börjar den riktiga kampen...

Något girigt troll i den indiska byråkratin hade kommit på den geniala lösningen att göra berget till nationalpark, möjliggörandes att en uniformerad vakt vid dess fot kunde ta ut en inte obetydlig avgift (tjugo svenska kronor per person plus extra för fordonet) i inträde. Driftigt, och kanske var det någon buske som skyddades.

Tog sedan fyrtiofem minuter för, den inte alltför kraftfulla, trehjulingen att nå toppen. En standard-muta på några rupies till portvakten möjliggjorde inträde till palatset - som officiellt inte var öppet för allmänheten.

Monsoon palace var inte mycket att hurra för i sitt nuvarande skick. Vi letade oss snart upp på dess antennbeströdda tak. För att njuta av en sol-

Bara den vidsträckta utsikten över Udaipur, bergen och sjöarna var väl värt besöket, solnedgången var mest en bonus. Bäst var dock den stora fladdermuskolonin som hängde upp och ned i trapphusets tak. I skymningen lämnade alla unisont sin position för att på ett skräckfilms-riktigt sätt kretsa ett par varv runt palatset innan nattens jakt inleddes. De var som ett svart levande moln. Skulle ge mycket för att få se dessa cirkulerande krabater förflyttade till greve Draculas borg i Bram, Rumänien. Vilken syn det skulle vara.

Inte helt oväntat var Matthew och jag sist tillbaka till campingen på kvällen. De andra hade givit upp sin turistiska mission redan under eftermiddagen, till förmån för den svalkande poolen.

Körningen skar genom ett lätt kuperat indiskt jordbrukslandskap, som visuellt var oändligt mycket roligare än den syriska öknen. Vid ett tillfälle, sittandes på lastbilens tak, fick jag nära nog huvudet avklippt av några lågt uppsatta telefonledningar som löpte över vägen. Men jag hann precis ducka.

Lastbilen kom fram till staden med det svårligen uttalade namnet vid tvåtiden på eftermiddagen. Martin dumpade oss på den dammiga huvudgatan, för att köpa lunch, under tiden som han och Dave tog lastbilen för att reka lämpliga övernattningsplatser. Problemet var att utbudet av lämpliga matställen med ens den mest grundläggande hygieniska nivå visade sig vara begränsat i denna, även i indisk bemärkelse, håla till stad. Slutade med att vi åt den oortodoxa kombinationen mosad äppelkaka med sötsur sås i ett provisorium till gatukök - som såg ut att vara designat i Mordor.
Boendet löstes genom att vi campade på en stor grön gräsmatta utanför ett trist betonghotell, där möjlighet fanns att duscha, en bit utanför den primära bebyggelsen.

Chittogarh hade ett otroligt fort, i princip ett tvåhundrameter högt berg som fortifierats med höga murar på strategiska ställen. Längs med krönet löpte en tjock ringmur som var över fem - välbevarade - kilometer lång. Den gav på avstånd ett synnerligen formidabelt defensivt intryck, i vart fall i ögonen på en borgentusiast.

För att komma upp till borgen, och för att röra oss inne i det vidsträckta befästa området, anlitades som vanligt en svärm med rikshas. Vägen upp ringlade sig fram i vida serpentiner, där tunga portar och massiva torn med jämna mellanrum markerade svårforcerade försvarslinjer för en eventuell angripare under krig och orostider.

I samband med att vi köpte biljetter - som vi betalade en faktor hundra mer för än personer

med indiskt utseende - enrollerades en lokal guide för att förklara fortets olika detaljer samt förtälja gripande och mustiga berättelser från dess synnerligen brutala historia.

Men vid tre tillfällen var de invaderande härarna så överlägsna, och tålmodiga, att nederlaget bara var en fråga om tid. Hur ointagligt fortet än tedde sig från slätterna nedanför. I dylika situationer brukar tanken på förhandlingar om en eventuell fred, alternativt accepterande av nederlagets bittra frukt, kollektivt uppstå bland försvararna. Så dock inte hos rajputerna, som var ett utomordentligt stolt folk, där tanken på att lägga ned vapnen inte fanns med i vokabuläret.

De hopplösa situationerna fann sina - ärorika - lösningar genom att rajputska ”Jauhars” utropades. Konceptet med ”Jauhar” var enkelt, männen klädde sig i orange, fattade sina vapen, anlade krigsansikten och gav sig ut för att möta den överlägsna fienden i syfte att nedgöras till sista man. Samtidigt begick

kvinnorna och barnen kollektivt självmord genom att hoppa in i väldiga, för ändamålet uppförda, eldar. Vid alla tre tillfällena som ”Jauhar” deklarerades kunde antalet invånare i fortet räknas i tiotusental, när den var genomförd var det tomt. Händelserna i Masada förbleknar i jämförelse.

hopp om att någon av oss skulle luras att köpa deras undermåligt producerade hantverk i starka färger.

Rikshorna framfördes sedan enligt guidens direktiv till ett hinduiskt tempel. På avstånd såg det ut som de flesta andra mer arkitektoniskt påkostade byggnader som rests i den indiska nationalreligionens namn, med ett tak som påminde om en väldig biskopshatt översållad av symmetriska bölder av torkad lera; exotiskt, men väldigt suspekt som byggnadskonst.

När templet äntrades var det en liten sariklädd kvinna som aktivt försökte ”puja” alla. Den färgklick i pannan som många indier - av bägge könen - pryder sig med. En rent kosmetologisk detalj som inte har något med personens kast och religiösa status att göra, vilket verkar vara en allmänt utbredd missupp-fattning i väst. De som hon lyckades peta rödfärg i ansiktet på blev naturligtvis raskt ombedda att lämna en smärre donation till templets fromma.

Utanför fanns en skog med minnesstenar uppställda till minne av trogna hustrur som efter sin makes död hade valt - mer eller mindre frivilligt - att levande dela hans stelnande kropps likbål.

Någonting som inom visssa, förryckta och för-tryckande, delar av hinduismen ansågs vara den ultimata feminina religiösa handling. Så pass ultimat att händelsen i regel resulterade i att ett tempel upp-

fördes till den trogna hustruns ära, eller att en minnessten restes i anknytning till ett redan existerande.

Tog sedan en kort promenad längs en del av ringmuren som krönte det fortifierade berget. Beskådandes Chittogarhs nya bebyggelse nedanför, som i sin bristande skönhet höll en helt annan klass än de få bevarade byggnaderna, om än ruiner, som fanns inne i fortet. Tidigare hade staden legat innanför murarna, men i och med den andra ”Jauhars” genomförande var det fortsatta intresset för att bo "skyddat" tämligen lågt - varpå den nya staden istället uppfördes vid det murtoppade bergets fot.

Fortet i Chittogarhs är bland det mest imponerande försvarsverk jag har skådat, dess storlek var svårfattbar, planeringen kompetent och bergsväggarna höga och branta. Det borde ha varit nära nog omöjlig att under dess glansdagar få det att falla.

Att så faktiskt hade skett, tre gånger till och med, finner jag snudd på orimligt med tanke på den tidens militära teknologi. Kanske att de till temperamentet häftiga rajputerna hade deklarerat ”Jauhar” för tidigt och i onödan?

Självfallet fanns det ytterligare ett palats inom murarna. Det var än mer förfallet än det första, med undantag för en båtliknande byggnad som låg ute i en närbelägen sjö. Om denna säregna konstruktion berättade guiden en historia från det våldsamma femtonhundratalet.

I palatset bodde då en hyllad prinsessa vars skönhet och dygd var allmänt samtalsämne i var stuga och slott på hela subkontinenten. Ungefär samma roll som Pamela Andersson hade i västerlandet under det sena nittonhundratalet. Dygden undantaget. Så moraliskt korrekt var prinsessan att ingen man, med genitalierna i behåll, någonsin tilläts att se hennes kropp och ansikte.

Självfallet hade den härskande klassen - med prinsessan i spetsen - inte riktigt använt de insamlade medlen till de beredskapshöjande åtgärder som flådigt beskrivits när skatterna hade införts. En företeelse som skattebetalare i alla tider har konfronterars med när tider av prövning har nalkats. Istället för en trimmad och väl rustad här hade resurserna använts till att göra den härskande klassens egna liv mer behagliga och överdådiga. Också det ett fenomen som historiskt kan betraktas som universellt. Prinsessan var således väl medveten om att de militära medel som stod till hennes förfogande inte på långa vägar skulle räcka till för att stoppa krigsherren och hans härjande anhang.

Hon gjorde då som svaga i alla tider gjort, skickade ett sändebud välsignat med silkesröst till den starka. Uppdraget var att på billigaste möjliga sätt förmå krigsherren att vända blicken mot andra, mycket rikare, landområden än just prinsessans land. Och om det inte gick, om han, nobelt folk emellan, möjligtvis kunde förmås att begränsa sina plundringar till den lokala bondestammen.

Krigsherren, som också hade hört talas om den vackra, och dygdiga, prinsessan i Chittogarhs fort, var dock inte beredd att förhandla om lämpliga områden, och klasser, att plundra och förhärja. Han ställde istället ett enda krav, absolut och orubligt, för att han, och hans soldater, skulle avbryta sitt, så här långt mycket givande, plundringståg. Vilkoret som formulerades var att han skulle få beskåda prinsessans stora skönhet. Att som första man ta hennes synliga oskuld.

Lösningen blev att prinsessan erbjöd krigsherren att beskåda hennes person genom en spegel, då skulle hon även efteråt kunna stoltsera med att ingen man erövrat hennes utseende med blottat öga. Otroligt nog accepterade krigsherren arrangemanget, och ickemötet arrangerades i palatset i vars ruiner guiden förtäljde historien.

Krigaren placerades således med ryggen mot ett fönster med utsikt över sjön, med det båtliknande huset i mitten, och en spegel i handen. Prinsessan steg sedan, värdigt, ut på det båtliknande husets balkong, fullt synlig för krigsherrens i glasets reflekterade blick. Han skådade. Nöjd och belåten tog sedan den voyeristiska krigsherren sin här och lämnade Chittogarhs närområde för att istället bidra med olycka och förstörelse på annat håll. Och prinsessan kunde fortsätta att sprida, och leva på, ryktet att hon var Indiens vackraste och dygdigaste kvinna. Samt bondevän.

Vid ett annat hörn av fortet fanns ännu ett ensamt torn, detta med det modesta namnet ”Tower of Fame”. Den klangfulla titeln tilltrots var fasaderna inte tillstymelsevis lika arbetade som på seger-tornet och det nådde bara en höjd av tjugotvå meter över marken. Dock var det av äldre datum än sin pråliga granne. Uppfört redan på elva-hundratalet (ungefär samtidigt som dess mer kända släktning i Pisa, sextio meter högt) var det en av de äldre byggnaderna som fanns kvar i fortet.

Det skuttade runt apor på klipporna av en modell som vi inte hade sett tidigare. De var slankare, längre svansar och mer livliga i uppträdandet. Fick ett par bra bilder när de hälsade oss på babianvis - vändandes sina bakdelar i vår riktning.