Kapitel 15

Ökenstäder
 
2 November 2001
Amritsar - Bikaner

Orientering i gränsland och svart vägbaserad indisk roulett med kamel.

 
 

astbilen var på väg redan klockan halv sju, vi hade återigen en mycket lång dag på vägarna att se fram emot. Dagens mål låg dryga sjuttio mil från Amritsar, vilket med det indiska vägnätets kvalitét och natur var snudd på en matematisk oändlighet ur ett endagars perspektiv.

 
 

Elaine var inte med, hon hade under natten bestämt sig för att faktiskt lämna expeditionen och åka till Pakistan. Återigen visste jag inte om hon var fullständigt galen eller bara väldigt väldigt modig. Uppenbart var i vart fall att hon försöker bevisa någonting, för sig själv och mot oss. Tyckte inte att det var fel att hon lämnade gruppen med tanke på den sociala situation som hade uppstått. Men att åka till Pakistan, under de då rådande förhållandena, var kanske lite att ta i. Särskilt med tanke på att hon fortfarande hade en bruten och gipsad arm.
Hon skulle kanske möte upp med expeditionen i Jaipur några veckor senare, om humöret skulle finnas. I vilket fall som helst var jag grymt imponerad av hennes mod och tro på sig själv. Elaine hade helt klart min respekt. Det sade jag också till henne som en avskedshälsning.

Med tanke på den långa körningen hade jag redan i förväg bestämt mig för att sitta i förarhytten med Martin och agera kartläsare, så att expeditionen inte körde alltför mycket vilse. Flera i gruppen hade tidigare visat att deras kunskaper i navigering medelst karta hade vissa brister.

Att åka igenom det punjabiska jordbrukslandskapet under morgontimmarna var en intressant upplevelse. På de omkringliggande fälten gavs möjligheten att beskåda den lokala bondestammen när de, på ett naturligt sätt, gödslade marken, ofta i cirkulära gruppformationer. Tur nog täcktes åkrarna ofta av ett lätt morgondis, så vi behövde inte se alltför mycket av dessa publika näringstransfereringar till moder jord.

 
   

Att orientera sig på de indiska landsvägarna visade sig vara en fascinerande, och mycket frustrerande, upplevelse. Det fanns inga vägskyltar, varken som talade om vart vi befann oss, eller vart olika vägar gick. Vid ett par tillfällen upphörde den huvudled som följdes bara spontant att existera. Allt som fanns framför motor-huven var en sliten betongklump som signalerade vägens slut. Huvudrutten hade då svängt några kilometer tidigare, utan skyltning eller annan motivering, till en annan, mindre väg.

Enda möjligheten var att fråga någon av alla tjänstvilliga indier om vilken väg som ledde var. Tyvärr svarade de hjälpsamma hellre än bra, vilket gjorde att de oftast - i all välmening - pekade in oss på fel väg. Om än med stor entusiasm och självsäkerhet.

För att få en uppfattning om vilken riktning som var den korrekta var det vid vissa korsningar nödvändigt att först

 
Kameldrift, ett populärt val i Indien
 

förätta smärre gallupundersökning bland alla lokala, och egenhändigt utnämnda, geografiexperter. Därefter kundes med hjälp av avancerade statistiska metoder beräknas vilken väg som troligtvis var den rätta. Felmarginalen var dock hög. När ingen att fråga fanns att tillgå (inte vanligt, det varkade alltid samlas minst ett hundratal människor vid varje indiskt vägskäl) var det bara att gå på känsla och kompass. Insåg snart att det där med kartläsning i Indien drastiskt skiljde sig från samma syssla hemmavid. Min förståelse för tidigare, av andra gruppmedlemar, begågna orienteringsmissar ökade märkbart - ödmjukheten likaså.

Vägens skick och existens nådde under dagen nya lägstanivåer. Under långa sträckor visade sig "motorvägen" enbart bestå av packad sand och grus. Det dammade fruktansvärt. Mindre populärt bak i den öppna och delvis fönsterlösa lastbilen, där allting snart täcktes av ett tjockt lager med damm. Det var okey för Martin och mig i förarhytten, men det blev en jobbig dag för resten av gruppen på flaket - där de knöt halsdukar över munnen i bästa vilda western stil som skydd. Att vägbanan inte heller var direkt plan till sin natur, utan mer påminde om en gammal-dags tvättbräda, bidrog inte heller till att komforten ökade.

Julie fick nära nog ett nervöst sammanbrott när lastbilen inte stannade för lunch vid en tidpunkt som sammanföll med att hennes mage blev hungrig. Även om jag håller med om att det klockan halv fyra på eftermiddagen kan te sig rimligt att ett lunchstopp skulle ha gjorts. Både Martin och jag i förarhytten hade varit mer inriktade på att komma fram till ökenstaden Bikaner så snabbt som möjligt istället för att tänka på mat - plus att vi var utrustade med varsitt paket med kex. Blev till slut flottiga samosas vid ett smutsigt gatukök. De mättade, men skapade inte direkt någon välbehaglig känsla i magen.

Sent på eftermiddagen, då solen redan hade börjat närma sig horisonten, kom expeditionen in i Rajasthans vidsträckta öken - som gick under det föga romantiska namnet Thar. Lät snarare som namnet på en muskulös hjälte med bredsvärd i en tarvlig roman än något geografiskt. Det var dock inget fel på sanddynerna, som helt klart hade ökenkänsla, även om den till viss del förtogs av alla de förbrända buskar som försökte växa i sanden. Vegetationen var faktiskt förvånansvärt omfattande med tanke på att vi befann oss i en öken som till sin natur, per definition, skulle vara tämligen livsfientlig. Thar var inte alls lika öde som Belushi eller den arabiska öknen, för att inte tala om den syriska ingenting.

 
     
 

Självfallet fick vi motorstopp mitt ute i detta sönderbrända ingenstans. Efter att Martin analyserat motorn var det bara att konstatera att den nytankade dieseln var av usel och värdelös kvalité. Frustrerande för Martin, han hade tankat fullt i Amritsar. Vilket för den med extratankar utrustade lastbilen innebar lite drygt ettusentvåhundra liter undermåligt bränsle.

Vår händiga chaufför lyckades dock efter en halvtimmes micklande åter få igång motorn på Bedford lastbilen, självfallet efter att gruppen hade fått knuffa igång den.

Det blev kväll, mörkt och kolsvart. I förarhytten såg vi ingenting utanför strålkastarnas begränsade räckvidd. Både Martin och jag var rejält trötta, men med ”bara” knappa fyra timmars körning kvar till Bikaner ville vi försöka nå fram till staden och

 
Detta hände mer än en gång
 

tillbringa natten där. Alternativet var att campa ute i öknen - och förlora en dag. Någonting som absolut inte var önskvärt då målsättningen var att senare hinna spendera några dagar i Jaisalamer, Indiens yttersta utpost i Thar öknen. Så vi fortsatte, trots de horribla körförhållandena.

Martin kröp fram i fyrtio kilometer i timmen för att ha en chans att väja undan för allting som plötsligt dök upp på vägen. Fotgängare (var de kom från mitt ute i öknen var en gåta), kameldragna kärror, lastbilar utan lyktor och vid ett par tillfällen högar med tegelstenar elegant placerade mitt på vägbanan.

 
 

En gång var en kollision bara bråkdelen av en sekund och en halvmeters bromssträcka borta när en kamelkärra med tillhörande familj - helt utan belysning - plötsligt matrialiserades precis framför lastbilen. Martin hann panik-bromsa, men det var på kamelhåret. Lastbilens kofångare hann vidröra kärrans bakdel innan expeditionens tio ton tunga lastbil stod helt stilla. Vet inte vilka om blev mest uppskrämda; vi, den indiska nomadfamiljen eller kamelen. Men jag har mina aningar. En sekunds längre reaktionstid och de hade alla blivit mos.
Hastigheten sänktes till trettio kilometer i timmen resten av vägen till Bikaner.

Stannade vid flera små improviserade matställen och kiosker för att köpa kall dricka, misslyckades överallt. Elektrifiering, med tillhörande kylskåp, hade ännu inte nått denna avlägsna vägsträcka.

Vi kom fram till Bikaner halv tio på kvällen, efter femton timmars i princip konstant körning. Martin var helt slut, så jag hoppade in i en autoriksha som fick leda oss till ett guesthouse vars existens vi hade tipsats om hos Mrs Bhandaris. Innehavaren till guesthouset, och hans rundlagda fru, blev sprutlande glada, och hyperaktiva, då en hel lastbil med betalande gäster kom på oväntat besök. Inkvarteringen skedde sedan i rum av varierande kvalitet. Matthew och jag lade beslag på ett med godkänd funktionalitet och egen toalett.

En sen middag ordnades av värdparet, min favorit butterchicken med chiapati bröd serverades vid elva tiden. Ställdes inför ett smärre problem då jag fick halsen upplagd på min tallrik, en del av kycklingen som jag absolut inte betraktade som ätbar. Gav den slutligen, diskret, till en hund som uppvaktade oss innan jag halvt medvetslös dråsade i säng.

 
3 November 2001
Bikaner

Expeditionen kamelnappas och där vart skadedjur helgas.

 
 

ostade smörgåsar med massor av ost, och te för de som ville (britterna), till frukost. Under tiden som vi åt pratade sig ägaren till guesthouset varm för att gruppen skulle deltaga i ett kamelsafari - och en desto längre safari desto bättre menade han. Av en händelse arrangerade ägaren safarin. Högvis med fotografier och

 
skriftliga rekommendationer från tidigare gäster presenterades. Han läste också, med stort allvar, upp ett positivt omdöme om hans verksamhet från en halvt obskyr guidebok (Footprints). Allt i syfte att förmå gruppen att förstå glädjen med att skumpa omkring på en obekväm och illaluktande kamel i skoningslöst solsken och obarmhärtig hetta i en intetsägande öken.
 

På något okänt vänster lyckades han; med följden att ett kamelsafari bokades för dagen efter. Var själv långt ifrån övertygad om att safarit var någon kanonidé. En åsikt som delades med såväl Janet och - mer oroväckande - Julie. Vi tre kom istället överens om att skippa själva aspekten med att rida kamel och istället enbart deltaga i de planerade kvällsfestligheterna samt påföljande ökenövernattning.

Vilket också gav oss lite extra tid för allmän återhämtning. Resten av gruppen fick bråttom att leta sig in till Bikaners centrum för att beta av eventuella sevärdheter. Var fortfarande matt i kroppen, och sinnet, efter pärsen till lång-körning dagen innan. Förändringen till det heta ökenklimatet hade inte heller gjort min kropp och hjärna mycket piggare. Sparade därför Bikaner till dagen efter, då de andra skulle få det tvivelaktiga nöjet att massera sina rumpor på puckelförsedda kamelryggar.
Satte mig istället i guesthousets lilla trädgård och uppdaterade min dagbok samt läste William Dalrympels smått genialiska ”City of Djinns”. En samling skarpsinniga betraktelser och häpnadsväckande upplevelser som rese-skribenten samlat under det år som han hade bott i det mångdimensionella New Dehli. Ångrade att jag inte varit aktivare som turist under dagarna som vi spenderat i den indiska huvudstaden, det var mycket som hade missats.

 
 
 
Porten till råttornas rike
 
 

På eftermiddagen, då de andra kommit åter - varmt rekommenderandes ett besök i stadens palats, kombinerat fästning, hyrdes två jeepar med tillhörande chaufförer. Målet var ett (ö)känt tempel beläget i öknen ett par mil söder om Bikaner. Karni Mata, som trots sin imponerande fasad med magnifika silverbeklädda dörrar och tak dekorerat med vita pagodtorn, av besökare alltid benämndes efter dess något speciella inneboende. Råttemplet var dess givna namn.

Ty innanför dörrarna var råttorna, dessa av människosläktet annars så förföljda varelser, hyllade kungar. Och de var många, tiotusentals svartråttor upptog alla tänkbara utrymmen i detta råttornas rike i besiktning. Golvet kokade av dem, i väggarnas hålor kryllade dom, vid de stora kärlen där prästerna - råttornas tjänare - skötte utfodringen kravlade de i dubbla lager. Överallt svansar, framtänder och små rosa fötter i ett svart ludet rörligt hav.

 
   
 
   
 
Smittspridarnas paradis
 
 

Har ingen speciell fobi mot råttor, men hela spektaklet tedde sig lite obehagligt. Särskilt som vi hade varit tvungna att - liksom i alla asiatiska tempel - deponera skorna vid ingången. Att ha sjukdomsspridande svartråttor springande över mina blottade fötter var inte någon särskilt hygienisk - eller andlig - upplevelse.

I det inre dunkla, mest heliga rummet, där prästerna med jämna mellanrum utförde sina riter var det absolut sprängfyllt med de små otäckingarna. Där kröp de omkring på stenstatyerna av några utseendemässigt skrämmande hinduiska gudar. Det var som en scen i en Indiana Jones film, fast värre och verkligt. Janet gillade inte alls besöket, och blev snudd på paralyserad av äckel.

På den naturliga frågan "varför?" fanns det ett flertal olika svar beroende på om jag konsulterade guideböcker, tempelförvaltare eller

 

ägaren till guesthouset. Grundprincipen verkade i vart fall överensstämma, även om detaljerna till viss del skiljde sig åt. Råttorna i templet ansågs vara inkarnationer av tidigare förtjänta män. Som en gång hade levt bra och värdiga liv. Därom var källorna ense. Om det var krigare, lagvrängare eller heliga män som återfötts var det dock olika bud om. Vad jag inte förstod var hur råttorna hängde ihop med den hinduiska läran om reinkarnationen (som till viss del delas med buddismen). Enligt den skall de som har levt ett förtjänstfullt liv återfödas i högre existensiella tillstånd eller i en bättre kast. Hur kunde då någon som levt ett meriterande liv återfödas till svartråtta i ett tempel mitt ute i öknen? Råttor kan väll inte vara särskilt högt stående djur på den hinduiska rangskalan? Onekligen en dikotomi som jag inte begrep, likt så mycket annat inom hinduismen.

Mådde faktiskt lite dåligt av hela spektaklet, svartråttor är inte särskilt vackra och harmoniska djur. Speciellt inte när de kommer i formatet myllrande hord.

Återsamlades på det lilla torget framför råtttemplet, drickandes en läsk med det originella namnet ”turd”. Vars betydelse på det engelska språket inte här skall översättas. Kände mig illamående på vägen tillbaks till guesthouset. Om det var råttornas fel, läskedryckens smaksättning eller att chaufförerna körde som galningar vet jag inte. Troligtvis var det en kombination av alla tre. Ibland verkade det nästan som om mannen bakom ratten siktade på de sariklädda kvinnorna, alltid lika glatt färggrana, som gick vid sidan av vägen. Åter till guesthouset vomerade jag.

Så hade den då kommit, den för besökare till Indien självklara och obevekliga följeslagaren, magsjukan. Spenderade resten av dagen - och natten - i ett konstant växelläge mellan sängen och sanitetsutrymmet, hoppandes såväl middag som Terjes och Tonys pyrotekniska uppvisning. De bägge gynnarna hade under dagen köpt upp stora delar av Bikaners lager av fyrverkeripjäser och smällare. Och på kvällen fångade de effektivt grannskapets uppmärksamhet med explosioner och ljus.

 
4 November 2001
Bikaner - Thar öknen

Från inredningsmässigt beväpnat överdåd till öknens öppenhet.

 
 
är morgonen äntligen kom, efter många - skyndsamma - utflykter under natten, var magen fortfarande turbolent. Ingen frukost, eller lunch, allt för att systemet skulle få chansen att återhämta och acklimatisera sig. Var inte den enda som hade drabbats av Indiens speciella gåva; även Terje hade fått sig en släng och låg
 
däckad och utslagen på sitt rum. Han hade heller inga intentioner på att lämna det för att följa med på den planerade kamelsafarin, någonting som han uttryckte med ett färggrant och extremt tydligt språk.
 
 

Själv spenderade jag åter förmiddagen med att chilla i trädgården. Inte görandes annat än att läsa och filosofera hur mycket skönare det var att sitta där, i den relativa svalkan, än på en skumpande doft sensation till kamel ute i öknen.

Vid tolvsnåret slog jag följe med Janet och Julie in till centrum för att besöka det berömda fortet/ palatset där Bikaners enväldiga maharadja hade residerat i ett överflöd av lyx.

 
  Det såg onekligen kaxigt ut med höga lodrätta murar, massiva torn och en försvarsvänlig, av skräp fylld, vallgrav. Allting byggt i en rödbrun färgskala. I Europa associeras historiska defensiva militära strukturer med olika nyanser i grått och svart, i Indien - i vart fall de norra delarna, verkade det istället som om rött varit basfärgen för dylika konstruktioner.  
En helt okey fasad - palatsdelen av fortet
 
  När vi gick längs med den yttre muren i jakt på ingången var det omöjligt att inte känna kväljningar av den väl-utvecklade stank som allt avfall i vallgraven genererade i värmen. Ett indiskt fenomen, stadens främsta sevärdhet fick dubblera som sopptipp. Blev inte bättre när ett gäng med envisa ungar ansatte Janet och Julie med ett frenetiskt tiggande. Var själv fredad, efter att ha gett barnen en blick som signalerade att det inte var läge att ens försöka. En upsyn som jag vid det laget hade utvecklat till perfektion. Tjejernas taktik att börja prata - på engelska - och motivera varför barnen inte kunde få några pengar var inte särskilt effektiv, snarare blev effekten den motsatta.  
 

Vid ingången stod ett par frilansade guider som medvetet försökte vilseleda oss vad som gällde för att se palatset innanför fortets murar. Typ att det bara kunde beses i enskilt sällskap med en auktoriserad guide. Vår trogna guidebok gjorde dock att lögnerna kunde genomskådas och biljetter köpas till en mer fördelaktigt prissatt grupprundtur vid den officiella kassan.

Ett beslut som kanske inte var helt korrekt då resten av den trettio hövdade gruppen visade sig bestå av indier. Följden blev att guiden livfullt kunde berätta om ett rum, på hindi, i fem minuter - indierna i gruppen skrattade och hade jätte-roligt. Mannen verkade vara lite av en historie-berättare. Sen gav han på träig engelska en något förkortad verion till oss: - ”This is a very beutiful room and that chair i very old”. För att sedan gå vidare till nästa rum, åter talandes med

Smäckra kupoler på taket
 

stor inlevelse till en förtrollad publik på hindi. Vi skulle nog ha hyrt en egen guide trots allt.

Att den fortfarande ytterst finansiellt välbeställda maharadjan av Bikaner fortfarande ägde fortet/palatset var dock ett stycke information som jag lyckades tillgodogöra mig. Läckert att det fortfarande fanns livs levande maharadjor, hur mycket historiska anakronismer de än må vara. För mig har de annars varit mytologiska figurer som bara har existerat i Fantomen äventyr och Tintin album.

 
 
   

Palatset var praktfullt och inredningsmässigt allt vad som kunde förväntas av en äkta stenrik maharadja; glänsande, överdådigt och inte alltid helt logiska planlösningar. Strålande vit marmor, gyllene tapeter och extravaganta målade fönster, som gav ett smakfullt intryck i all sin prakt. Undantaget var maharadjans tronrum. Det var som att gå in i en guldtacka över vars väggar ädla stenar spritts i diverse psykedeliska mönster. Säkert löjligt dyrt, men intrycket var bara förgyllt, för ögonen, kaos.

Höjdpunkten, i vart fall för mig, var den avslutande vapensamlingen. Den var fantastisk. I en radda stora salar fanns minst tio exemplar av alla upptänkliga handvapen, såväl sådana som levererade bly som mer primitiva hugg, stick och krossverktyg. Utställningen inkluderade till och med ett komplett stridsflygplan från första världs-

 
Maharadjans tron i ett förgyllt rum
 
 

kriget som stod uppställt i ett väldigt rum. En destruktiv samling som maharadjan måste känna stor stolthet över.

Besökte också ett litet museum för lokalt konsthantverk som fanns innanför fortets murar. Gäsp. Ibland undrade jag vad det är för dumheter som jag som turist sysslade med. Betala pengar för att titta på gamla konstiga kläder och kantstött porslin; slöseri med såväl pengar som tid.
Letade sedan reda på ett postkontor, som var stängt, innan vi vände åter till guesthouset.

 
 

Där var Martin inbegripen i en intensivt köpslående med ägaren. Objektet för dealandet var en släpvagn som en Encounter (företaget ur vars konkursbo First 48 köpt den lastbil som vi färdades i) förare någon gång i historiskt tid hade lämnat kvar på guesthousets gård. Den släpvagnen som expeditionen var utrustad med var ur underhållssynpunkt allt annat än optimal. Bland annat fungerade inte längre bromsarna.

Så Martin hade direkt när han sett den andra, kvarlämnade, släpkärran kvällen innan börjat fundera hur han på enklaste sätt skulle kunna genomföra ett byte, expeditionens skruttiga mot den andra välfungerande.
Efter att de hade utväxlat diverse fantasipriser med varandra nåddes slutligen en uppgörelse som bägge parter var nöjda med. Martin var till och med mycket nöjd, då han skulle slippa reparera den gamla släpkärran.

I skymningen tog vi den blå terränglastbilen ut i den öde öknen för att ansluta oss till kamelryttarna i ett temporärt upprättat läger. Den valda övernattningsplatsen låg intill en sanddyna av ett envåningshus storlek, med den platta busk beströda öknen bredande ut sig i alla andra riktningar. Platsen var onekligen romantisk, trots närvaron av de allt annat än väldoftande kamelerna som de andra hade ridit

 
Julie och Janet
 
  in på. En upplevelse som fick blandade omdömmen, mest positiva. Även om det tidvis verkade ha blivit både något långtråkigt och varmt ute i öknen.  
 

Initialt upplevdes en viss oro med avseende på den möjliga närvaron av kobror och andra giftiga ökenvarelser som befolkade den vid-sträckta Tharöknen. En oro som dock snart lade sig när en magnifik måltid dukades fram på ett provisoriskt bord. För vem kan känna oro när det vankas kryddstark majssoppa, butter chicken och söt manna-grynsgröt till dessert? Särskilt då någon som inte hade ätit på tjugofyra timmar.

Under måltiden underhölls vi av två musikanter som trakterade enkla trummor och mystiska stränginstrument, samt sjöng klagande visor. De av instrumenten frambringade lätena var hyfsade, sången var det inte. Inte helt fel med en trerätters middag ute i öknen med tillhörande - om än inte alltför välspelande - musikanter.

Ljudenheten
 
 

Efter maten upprättades en stadig brasa, som vi sedan somnade in runt. Liggandes med våra sovsäckar i sanden. Stjärnhimlen….

 
5 November 2001
Thar öknen - Jaisalmer

En dag i atombombad ödemark slutar som gäster i präktig ökenvilla.

 
 
bland är det roligt att rent praktiskt få möjlighet att uppleva en kunskap som tidigare bara varit ord i någon bok eller bilder i ett tv program. Ibland är det inte det. Att öknen är smällkall på natten är ett typexempel på en sådan obehaglig praktisk kunskapsbetraktelse.
 
Efter att ha huttrat mig igenom de mörka timmarna bjöd Thar på en morgon av den underbara typ som bara en öken kan bjuda på; ljus, oändlig och fylld med grymtande läten från nyvakna kameler. Det som någon timme tidigare var intet och svart blev mångfärgat gult, vidsträckt och svårgreppbart.
 
 

Det bjöds på en stabil grötfrukost innan vi kvickt packade ihop för att återvända till guesthouset. Tanken var att alla skulle hinna ta en snabb dusch, packa över allting till den nya släpkärran, betala det som skulle betalas (min läskedrycks- räkning var återigen astronomisk) och sedan rulla vidare mot Jaisalamer; allt innan klockan blivit halv nio. Så var det i vart fall tänkt.

Men så blev det naturligtvis inte. Alla var sega och allmänt arbetsovilliga efter den kalla natten. Inte mycket hände. Expeditionen kom iväg först klockan elva. Men då hade Tony hunnit dekorera lastbilens ena sida med tusch målningar. Motiven hämtades från de senaste månadernas resa och blev riktigt bra. Han hade verkligen talang att på kort tid teckna en historia med bilder, och till på köpet få till en humoristisk knorr.

   
Morgonstund har sand precis överallt
 
  Resten av dagen var en lång färd genom en öken som till sin karaktär hade vissa likheter med södra Usa, om än sandigare. Ett platt ofruktbart landskap med ett överflöd av sönderbränd buskvegetation - som inte var särskilt roligt att titta på. Vägen vi färdades på passerade det inhägnade område där Indien ett par år tidigare provsprängt sina första atombomber. Utlösande en kedjereaktion av protester och fördömanden runt om i världen som slutade med
 
   

att ärkefienden Pakistan genomförde mot-svarande extrema fysikaliska experiment på andra sidan gränsen, med svampmoln som följd.

Och voila, världen hade begåvats med två kärnvapenbestyckade inrikespolitiskt instabila fattigstater med en, ur ett nutidshistoriskt perspektiv, lång tradition av att bekriga varandra. Det var svårt att se - men lätt att föreställa sig - hur denna plats av absolut ödslighet producerat någonting så extremt livsfientligt; som påverkar över en miljard människors liv och framtida öden.

Att vägen gick nära den pakistanska gränsen kunde, utan att titta på kartan, härledas från den indiska armens stora närvaro och aktivitet. Fordonen vi mötte dominerades av grönmålade (i öknen?) militärlastbilar av risigt utseendet. För det mesta fullastade med soldater vars prydlighet och uppträdande inte direkt verkade härstamma

 
Frukost i det gula
 

från den disciplinerade skolan. Eller med andra ord; det var dåligt utrustat slödder. Troligtvis med begränsad stridskvalitet.

För första gången i Indien hade vi problem att hitta ett ställe som kunde servera lunch. Det var först sent på efter-middagen som en fussion mellan en betongbunker och ett plåtskjul dök upp längs den spikraka vägen. Där serverades mat. Den engelsktalande, och mycket svettiga, ägaren försökte först blåsa oss på priset - krydda det ordentligt. Men efter att vi hade förhört oss med en grupp turister från New Delhi om vad de hade betalat nåddes en rimlig överenskommelse.
Men på något vänster lyckades jag med konststycket att inte få någon mat serverad. Kanske glömde jag att beställa, eller så anade kocken att min mage ännu inte var redo för fast föda. Åt istället ett paket kex under tiden som last-bilen fortsatte västerut mot Jaisalmer.

 
       
 

Något senare fick vårt fordon återigen spontan-stopp på motorn, orsaken var än en gång den dåliga dieseln. Tröttsamt. Under tiden som Martin, för femtioelfte gången, grävde ned sig under huven såg vi andra ett par Tata lastbilar, som hade frontalkrockat, en bit längre fram på den annars helt öde vägen. Såsom goda gamar utforskade vi, självfallet, vraken på ett föredömligt sätt. Bägge fordonens förarhytter, byggda i trä, hade till stor del krossats och förvandlats till brasved och flis.

Att olyckan hade skett nyligen kunde urskiljas från blodet i den ena förarhytten, som delvis hade droppat ned på marken och ännu inte dolts av den svepande ökensanden. Runt olycksplatsen låg spräckta jutesäckar med linser utströdda, av-

   
Vrakplundring där lastbilar hade mötts
kastade från en av lastbilarnas flak vid kollisionen.
 

Det var en underlig känsla att undersöka den öde olycksplatsen, hur kunde två fordon krocka mitt ute i ingenstans? Att indierna inte var några vidare förare bekräftas för oss dagligen. Vägarna kantades av sönderkrockade spillror till fordon och folksamlingar kring nyligen inträffade olyckor. Men att krocka front mot front på en spikrak och, i princip, tom väg mitt ute i öknen tydde på en ny dimension av olycksbenägenhet hos landets blindgalna lastbilschaufförer. Eller beskådade vi resterna av ett ”chicken race”?

Dagens exakta mål var en privat villa en bit utanför Thar öknens pärla - Jaisalmer. Villan ägdes av sonen till en gäst hos en granne till guesthouset i Bikaner. Komplicerat? Gästen, en man i sextioårsåldern, hade blivit nyfiken på vad som föregick på guesthouset den där kvällen som Terje och Tony illuminerat natten med fyrverkerier. Och hade helt sonika bjudit in sig själv till föreställningen. När han fick syn på lastbilen, och fick reda på konceptet och omfattningen av expeditionen så bjöd han spontant in hela gruppen att logera hos hans son i Jaisalmer, om vi skulle råka ha vägarna förbi. En alltid kostnadsmedveten Martin nappade naturligtvis på det flotta erbjudandet.

 
   

Själv var jag lite skeptisk, hur skulle en god-tycklig indier rimligtvis kunna bedriva gästfrihet mot tretton västerlänningar, om än inte allt för krävande, och en stor blå lastbil med släpkärra? Landets invånare var trots allt inte sådär oerhört ekonomiskt välmående. Nu visade det sig att det inte var en godtycklig indier vi fick äran att gästa.

Villan låg någon mil utanför Jaisalamer, öknens sista stad. Var först övertygad om att vi hade kommit helt fel, då det på den angivna adressen inte stod någon villa. Istället stod där ett smärre palats. Arkitekturen var borginspirerad med strikta jordfärgade väggar, kreneleringar på den omkringliggande muren och små torn på taket.

Frun i huset tilldelade oss flera rum, av en standard som vida översteg vad vi var vana vid. I
det som jag delade med Julie och Janet fanns

 
Skymning i Thar
 

det till och med en tv - som dock bara tog emot suddiga pakistanska sändningar. Den dåliga bilden tilltrots kundes det snart konstateras att pakistansk tv inte var särskilt rolig, eller underhållande, att titta på.

Gick istället ut för att äta den middag som serverades i trädgården; chiapatis, ris och några för regionen typiska, vegetariska, rätter. Smakade okey, om än inte fantastiskt. Portionerna var rätt snålt tilltagna, vana vid västerlänningars något större magar saknades uppenbarligen i köket. I vart fall sådana som hade blivit hungiga av att sitta på en skakig lastbil en hel dag.
Under måltiden kom vår värd Kareem hem. Från honom fick vi höra att hans far (mannen i Bikaner som gillade fyverkerier) ägde en kedja med hotell i Rajastahan och diverse andra verksamheter. Bland annat det jordbruk, av lite större format, som bedrevs i samband med villan där vi var gäster.

Kareem delade snabbt in oss i två lag - de som var värde att konversera och de som inte var det. Status och rang var centrala begrepp. Dröjde inte heller lång tid innan han stolt förevisade för mig och Robin sitt specialdesignade hagelgevär med elfenbensinläggningar. Efter vapnet visade han upp sitt månadsgamla barn. Ordningsföljden var ingen slump. Den indiska varianten av det sydamerikanska machoidealet gav sig väl till känna.
Det var inte utan att jag kände att vi var lite malplacerade i den strängt tuktade trädgården och det fantastiska huset när jag senare på kvällen kröp ned i den perfekt bäddade sängen.

 
6 November 2001
Jaisalmer

På tur i Alladins verklighet med perforerade fasader, lyxhotell och en strålande borg.

 
 
fter någon timmes gruppröra på morgonen, alla ville allting och inget hände, tog vi lastbilen in till Jaisalmer. Staden är själva definitionen på en romantisk ökenstad mitt ute i sandens ingenstans. Komplett med ett storslaget fort rest på den enda, stillastående, landhöjningen på många mils avstånd. Stenen i murarna hade
 
en kolorering som gjorde att det gnistrade som om det vore byggt av guld - om än smutsigt guld - i den starka ökensolen. Oändliga är alla de foton som på avstånd tagits på fortet när dagens sista solstrålar spelade över dess släta murar och runda torn.
 
 

Ökenstaden är ett indiskt unikum och liknar inte någonting annat på subkontinenten, i vart fall inte i den turistiska versionen. Dess ursprung och existens beror, som för så många andra ökenstäder, på att den en gång i tiden var en nödvändig länk i en viktig handelsled.

I det här fallet karavanrutten över Tharöknen, som sammanband Indien med det rika Persien. Och liksom många andra städer längs viktiga handelsleder ansamlades i Jaisalmer stora förmögenheter alltmedan tiden hade sin gång och karavanerna passerade.

Välståndet fick dock ett abrupt avbrott i och med självständigheten. Tharöknen kom att delas mitt itu mellan Pakistan och Indien, två stater vars nivå på samexistens effektivt dödade all handel. Jaisalmer blev en anakronism över tider som

   
Fortet som glimmar
 
 

varit, ensamt kvarlämnad i öknen, likt en döende kamel. Men ökenstaden hade tur, istället för att möta samma öde som Rassafa (ruinstaden i den syriska öknen) fick Jaisalmer en smärre renässans till följd av de ständigt upp-blossande konflikterna längs med gränsen. Militären flyttade in, byggde baracker, spenderade pengar, militariserade öknen och gjorde den forna karavanstaden till det logistiska navet i sin beväpnade aktivitet. Kamelen som hade lämnats att dö, fick vatten och reste sig igen.

Inte nog att männen i grönt hittade staden, under de senaste tjugo åren har också mer diversifierat klädda turister från fjärran länder upptäckt ortens speciella charm, dess förutsättningar för bedårande utfärder med öknens skepp i den sandiga evigheten och känslan av att där ha nått världens ände. Kamelen marcherade igen med högburet huvud och med en bredrumpad dollarturist på ryggen.
Men så icke den vintern, doften av Osmar bin Laden hade skrämt bort alla icke indiska besökare. Att Tharöknen låg många dagsmarscher ifrån Afghanistan var en geografisk realitet som inte till fullo gått hem hos potentiella öken-turister och kamelkonnässörer.

 
 
   

Vi körde till ett av stadens absolut bästa hotell, som ägdes av Kareems familj. Ett överdådigt palats med tusen och en natt stämning, en liten stilistisk trädgård, avancerade fontäner, knallblå swimmingpool, illgult tegel och massor med anställda.

Slog oss ned i en soffgrupp och surplade läsk samtidigt som Kareem arrangerade så att Martin kunde lämna in lastbilen hos en närbelägen verkstad, för att se om mekanikerna där möjligen kunde åtgärda några av det blå monstrets många problem. Såsom spontana motorstopp och det faktum att vi varje morgon medelst muskelkraft tvingades putta igång den tioton tunga bjässen.

Under tiden som Martin ordnade praktikaliteter i verkstaden drog Kareem lite kort vad han rekommenderade att vi skulle se och göra i

 
Så såg det ut i Jaisalmer
 
  Jaisalmer. Han föreslog en guidad stadsvandring samt en rundtur med jeep för att täcka in stadens externa sevärdheter. Beslut fattades om att stanna i staden i två dagar och direkt ta rundvandringen samt spara jeepturen till dagen efter. Något kamlesafari, som enligt guideböckerna var ett måste, kändes inte aktuellt. Då motsvarande aktivitet redan hade upplevts i Bikaner, utan att ge mersmak. Lukten av kamel satt fortfarande kvar i kläderna.  
 
 
Smala gränder
 
 

Kareem skaffade fram en på hotellet anställd guide som anförde oss in i labyrinten av smala och vindlande gränder. De var som hämtade från en annan tid. Han ledde oss först till olika, rikt utsmyckade, köpmanshus som låg spridda lite varstans i det bebodda gytter som var Jaisalmer.

De såg alla likadana ut. Resta i gul sten med fantastiska fasader där skickliga hantverkare en gång hade snidat stenen i fantasifulla geometriska former. Fönster saknades, istället fanns det avsnitt av fasaden som var systematiskt perforerad med små hål i nätliknande mönster där ljus släpptes in i rummen, dock utan möjlighet till insyn från gatan.

 
   
Påkostat mureri
 
 

Första husen var imponerande, men det blev snart tradigt att titta på vackra, men arkitektoniskt monotona byggnader.

De var alla fantastiska och relativt resten av världen specialla, ja nära på unika. Men när man hade sett ett hus, med beundrande ögon, hade man också sett dem alla.

 
 
Uppe i fortet - strax innan måsattacken
 
 

Möjlighet fanns att se de flesta av köpmannahusen från insidan. Många hade förvandlats till affärer för allehanda turistiskt krimskrams; typ dåligt gjutna statyeter av hinduiska gudar och svårförståliga träsniderier på samma tema.

Lite ironiskt var det att de så påkostade före detta handels-hubbarna, varifrån kontrakt och

 

kommers långväga ifrån hade kommenderats och dirrigerats, nu hade förvandlats till den allra enklaste form av handelsbodar. Degradering. Ungefär som om vita huset i Washington en dag skulle komma att bli säte för en kommunalpolitiker med ansvar för den lokala renhållning.

Att gå upp på taken och därifrån beundra vyn över fortet på kullen och den omgivande bebyggelsen var dock alltid väl värt besväret. Jaisalmer är som sagt var en mycket vacker stad.

 
På ett av taken utsattes jag för ett lömskt angrepp, som jag trots min bakgrund i luftvärnet inte kunde undfly. Den stora vita fläcken på shortsen lärde att det fanns duvor även i öknens ofruktbara klimat. Var kanske inte helt
 
 

fel, shortsen behövde ändå tvättas. Always look on the bright side of life…även om duvor agerar stukas mot dig.

Vid tvåtiden gjorde gruppen enhälligt uppror mot guiden och begärde att få gå någonstans och äta lunch innan rundvandringen fortsatte. Värmen tog ut sitt pris på både ork och kulturell absorptionsförmåga. Guiden var heller inget vidare, sa inte mycket och verkade inte nämnvärt intresserad (läs okunnig) att informera oss om Jaisalmer, dess historia eller de byggnader som besöktes; helt oengagerad. Lunchrestaurangen som han motvilligt ledde oss till hade en fantastisk vy av fortet. Servicen var dock en katastrof. Tog drygt nittio minuter innan alla hade hunnit få sina beställningar och min lamm biriyani var tveksamt tillredd.

 
 
   

Mätta, om inte belåtna, gick vi upp till den för medeltiden så starkt befästa kullen. Tornen och murarna på borgstaden spöade det mesta i Europa härrörande från samma tidsperiod. Fortet såg mycket svårslaget och avskräckande ut. I styrka fullt likvärdigt med Crac de Chivalier, som byggdes vid ungefär samma tidpunkt, även om dimensionerna i Jasialmer var större och omgivningen ogästvänligare. En inte obetydlig del av stadens bebyggelse fick plats innanför murarna.

Uppe i fortet var det helt dött i de trånga gränderna, undantaget några slöa kor som låg och dåsade i den lilla skugga som fanns att uppbringa. Upptäckte snart att de enskilda husen i sig inte var anledningen till att beundra fortet, utan snarare den klasotrofobiska stadsplaneringen. Labyrintkänslan var stor och

 
Jules och Jaisalmer
 
 

jag tappade snart greppet om i vilken riktning vi rörde oss. En guide var kanske trots allt en bra idé.

Rundturen avslutades på taket av stadens palats (innehölll inte mycket mer än ett rum inrett på viktorianskt maner) beskådande murarnas berömda färgskiftningar i den sjunkande solens sken. Det var faktiskt rätt läckert, och självfallet bedårande vackert på ett vykortsriktigt vis.

Upplevde annars Jaisalmer som rätt tomt. Staden påminde mer om de städer som vi tidigare hade besökt i Mellanöstern än det urbana megastök som Indien vanligen bjöd på i sin version av tätare bebyggelse. Den enda avvikelsen från den allenastädandes närvarande ökenkulturen var de för hinduer så viktiga heliga korna som strövade omkring i gränderna; varma och allmänt malplacerade.

 
 

Vid Kareems lyxhotell arrangerades återtranport till villan med två inhemskt tillverkade jeepar - lastbilen var fortfarande på reparation.

Middagen var ungefär som dagen innan, god och annorlunda, men inte särskilt riklig. Kareem berättade om jordbruket som han bedrev. Fascinerande att höra om skillnaderna i kostnad för kapital respektive arbetskraft i Indien relativt med den verklighet som råder för bönderna i Sverige. Varför investera i dyra maskiner när det var så mycket billigare att anställa hopar av extremt billig, och utbytbar, arbetskraft?

En intressant inredningsmässig detalj hemma hos Kareem var det lilla tempel som upptog ett rum i villan och som hade en egen ingång från trädgården. Vid ett par tillfällen varje dag samlades alla i huset, av hinduisk tro, i tempelrummet för en kort religiös ceremoni - kallade av ett tungt slag på en för ändamålet uppställd gonggong av det större formatet.

Solnedgång och hinduiska former
 
7 November 2001
Jaisalmer

På motoriserade ökenskepp mellan platser av lågt intresse.

 
 
iksom dagen innan blev det en slö och tämligen oorganiserad morgon där alla, i etapper, beställde olika varianter av frukost. Nöjde mig med några rostade smörgåsar och ett par flaskor inhemsk läsk. Hade utvecklat en smärre passion för Miranda med äppelsmak - en genialisk produkt. Vid tiotiden lastade vi in oss i de två
 
förbeställda jeeparna för att se om det fanns någonting sevärt i öknen runt Jaisalmer.
 
   

Rundturen startade med ett till synes övergivet hinduiskt tempel ute i öknen. Där fanns absolut ingenting att se förutom en grupp intetsägande vitmålade betongbyggnader. Men för öken-människor kanske det räckte?

Nästa stopp var bättre, en begravningsplats för högkastiga hinduer; braminer. Den utgjordes av ett kluster av eleganta pagoder i brun sten, till synes slumpmässigt utplacerade inbördes.

I väst är våra gravmonument oftast av det massiva slaget, vi gör anspråk på evigheten i döden. I den hinduiska kultursfären är grav-platserna mer subtila och estetiska, på ett sätt som mer signaler livets förgänglighet. Men så används de ju också som krematorier. Den dödes kropp bränndes på den lilla plattformen som taket på de öppna pagoderna spännde

 
Där vart kroppar ibland brinner
 
upp. Spåren efter nyligen genomförda bål fanns i form av aska och svarta fläckar på flera ställen. Lite freaky.
 
 

Åkte genom det tomma gula terrängen till en annan helig byggnad, med det effektfulla namnet kobra templet. Där inne skulle det bo en särskilt helig kobra; i vart fall enligt våra chaufförer.

Med tanke på att stenhuset inte var större än en klaustrofobisk svensk friggebod, och oupplyst, fann jag, liksom flera andra, att det var mer intressant att sitta i skuggan under ett närbeläget träd istället för att utforska reptildensiteten i dess inre. De som vågade sig in genom dörren mötte dock ingen kobra.

Sista punkten på programmet var dagens bästa, även det en helig byggnad. Självklart i gul sten, som bildskönt hade uppförts invid en liten sjö. Var detalj på det två våningar höga templet var arbetat, alla väggar och tak hade skickligt dekorerats med utmejslade mönster som

   
De som inte ville besöka kobran
 
tillsammans med den luftiga planlösningen gav ett väldigt harmoniskt intryck. Att sitta på en av de små balkongerna och titta på fåglarna som svepte fram över sjön var en rogivande upplevelse. Kanske hade de som en gång byggt templet haft just den tanken. Hettan var det enda som påminde om öknens närvaro.
 
 

Efter turens avslutning släpptes vi av i Jaisalmer, uthungrade och i jakt på mat. Uppsökte en annan takrestaurang än den dagen innan, belägen invid ett litet öde torg i centrum av staden. Servicen var betydligt bättre, även om min kyckling chow mein kunde ha smakat mer.

Genomförde några av en backpackers regelbundna måsten. Bekämpandet av den indiska bankbyråkratin för att växla in rese-checkar (plötsligt känner man sig så väldigt rik). Och jakten på en rimligt snabb, rimligt prissatt Internet uppkoppling för kommunikation med resten av världen.

Var mörkt när det var klart och vi återvände i en förhoppningsvis bättre fungerade lastbil till Kareems gård. Terje hade köpt bhang kakor - funkade inte alls för mig

 
Kate och Kaya i jeepen
 
8 November 2001
Jaisalmer

Sandens kvarhållande effekt och om en framtid i Indien - som gift.

 
 

å morgonen ville lastbilen inte alls starta, hur mycket vi än knuffade på den. Så mycket var den översynen i verkstad värd. Så vi blev kvar hos Kareem ännu en dag för att Martin skulle få tid att ytterligare fixa några detaljer på vårt blåa problembarn. Inte helt fel, kände mig fortfarande rätt spak efter tidigare magproblem och

 

tanken på att få spendera en dag sittandes i Kareems prunkande trädgård drickandes Miranda, läsa, uppdatera dagboken och allmänt småprata var angenäm.

Det var kul att se hur väl gruppen fungerade tillsammans. Efter drygt tre månaders, inte alltid bekymmersfri, resa borde vi ha börjat gå varandra på nerverna enligt all gruppdynamisk teori. Så hade inte skett - med ett eller två undantag, kunskapen om personligheter och beteendemönster var kända. Utrymme, samt respekt, gavs för de olikheter som fanns i gruppmedlemmarnas behov. Viljan att det hela skulle fungera, och upplevas som positivt för alla, var stor och enig - även om friktion ibland, naturligtvis, uppstod.
Det var få grupper som jag tidigare hade varit delaktig i som samförstånd så enkelt uppnåddes, trots en ofta stor initial spridning på starka viljors preferenser. Efter tre månader, levandes trångt tillsamans med strapatser och prövningar, var det svårt att dölja något för resten av gruppen.

Sent på eftermiddagen tog vi den reparerade lastbilen på en testtur till Sam’s sanddyner. Ett område av Thar, en bit utanför Jaisalmer, som skulle vara väldigt vackert i solnedgången; enligt såväl samlad guideboksexpertis som Kareem. Tyckte själv att tanken på att åka till en specifik sandhög i den väldiga öknen var rätt löjligt, särskilt som alla andra turister i Jaisalmer troligtvis också skulle leta sig dit ut. Öknen är ensamhet och obrutna vidder, inte folksamlingar på toppen av en sandhög som säger ”Ohh” och poserar i designerkläder tillsammans med kameler för varandras blixtrande kameror.

       
 

Kareem hade också ordnat så att vi kunde parasitera på en musik och dansuppvisning i ett till familjens lyxhotell tillhörande ökenläger. Han var verkligen en fantastisk värd. Lägret utgjorde bas för de, dyra, kamelsafaris som gästerna på hotellet erbjöds deltaga i. Det bestod av en grupp stora färgglatt dekorerade tält och en liten scen gjuten i betong. Framför scenen var långa röda mattor utlagda i en öppen fyrkant för åskådarna att sitta, eller ligga, på. Tanken var att vi bara snabbt skulle stanna till i lägret, avisera vår närvaro till kvällens föreställning, och sedan åka iväg till dynan, titta på solnedgången och sedan återvända för underhållningen.

Nu blev det inte riktigt så. Lastbilen ville naturligtvis inte alls starta, hur mycket vi än puffade och knuffade. Så istället för att åka till den berömda sanddynan blev vi kvar

   
Solen faller över öknen
 

i lägret och såg på när den kommande uppvisningen förberedes. Men solen gick också ner på ett vackert sätt där.

Någon timme senare - Martin fortfarande vilt meckandes med lastbilen - kom bussen med de inhemska, betalande, turisterna som uppvisningen var menad för. Innehållsmässigt var showen som följde trivial; musik från ett par trummor, svårdefinierade blåsinstrument och dans av ett par unga indiskor överösta med smycken. Armarna var helt täckta av metallringar i olika färger som framkallade ett ljudligt rasslande när de dansade sina, tämligen stela, lokala danser. Visst att kvinnorna i Rajahstan hade mycket smycken, många såg ut som mänskliga julgranar, men det här var det värsta exemplet som jag dittills hade sett. Danserkorna påminde mer om studsande ansamlingar av ädelmetall än om vackra och graciösa kvinnor.

 
 
 

När föreställningen var över, inklusive ”dansande” och mycket exalterade indiska åskådare, ville lastbilen fortfarande inte starta, trots Martins mycket metodiska återupplivnings-försök.

Det var först efter drygt två timmars experimenterande med motorn och otaliga puttningsförsök senare (att putta/skjuta igång en tio tons lastbil i lös sand var inte helt enkelt) som den äntligen gick igång och vi kunde återvända till Kareems gård.

Den undermåliga dieseln hade inte bytits ut. Någonting som, enligt min om motorer okunniga åsikt, borde ha varit en självklar för lastbilen prestationshöjande åtgärd. Så dock inte för någon med Martins ekonomiska sinneslag.

 
Klädseln var tämligen prydd till sin karaktär
 

Stämningen var trots det lilla missödet med den obesedda sanddynan hög under återfärden bak i lastbilen. Faktiskt så pass hög att jag och Kareem satte oss på taket för den ultimata fartupplevelsen i ökennatten. Tills Kareem fick en insekt i ögat - smällar man fick ta där uppe.

Att vi fastnade ute i öknen var ur mer än en synpunkt förargligt. Ty dagen var Kareems hustrus (som han för första gången mötte under bröllopsceremonin, arrangerat äktenskap som det var) födelsedag och en fest var förberedd till kvällen. Till vilken även vi var inbjudna till. Var således smått pinsamt att komma ett par timmar försent. Alla gästerna hade anlänt och väntade på Kareem för att festen på allvar skulle kunna sparkas igång. Något oroliga hade de säkert varit under sin väntan. Då han senast hade setts åka ut i öknen; med en blå Bedford lastbil full med underliga utlänningar.

Efter en snabb dusch anslöt jag mig till det allmänna minglet i, den för kvällen med kulörta lyktor dekorerade, trädgården. Den (bästa)klädsel som vi kunde mobilisera ur våra ryggsäckar stod inte riktigt i paritet med vad de andra gästerna, ett trettiotal, var uppklädda i. Men är man det exotiska inslaget på en fest så är man. I ett hörn satt en tremannaorkester på en filt och spelade, vad jag tror var, traditionell indisk musik på svåridentifierbara instrument. Lät inte illa, om än annorlunda.

 
     

Kom nästan direkt att hamna i den vanliga "var kommer du ifrån, vad är ditt yrke" konversationen med två till det yttre mycket vårdade indier i tjugoårsåldern. Deras far var ansvarig för driften av ett av Kareems fars hotell och en allmän vän till familjen. Efter att ha besvarat ett par tämligen naiva frågor om Sverige och Europa i allmänhet visade den till utseendet äldre ett stylat foto, det verkade taget i en fotostudio av en profesionell fotograf, på en leende indiska i halvfigur. Hon hade en blå blus på sig, västerlänsk frisyr och verkade vara ett par år yngre än de bägge välputsade indierna.

De berättade ivrigt att bilden var på deras syster och undrade, på ett mycket direkt sätt, om jag tyckte hon var vacker. Blev ställd, tittade igen på fotot och konstaterade att hon för att vara indiska såg rätt normal ut. Söt som alla flickor är i den åldern, men inte extraordinär på något sätt.

Visste inte hur jag skulle svara, var osäker på vad som var lokal kutym i dylika situationer. Svarade tillslut att jag fann flickan på fotografiet mycket vacker. Och
En av ökenmusikerna
 

följde sedan upp med en kortare utläggning om den indiska kvinnans allmänt stora skönhet i ett internationellt komperativ perspektiv. Ett svar som verkade göra dem bägge mäkta belåtna.

När alla en kort stund senare skulle sätta sig till bords visade det sig vara bordsplacering. Alla lastbilsmänniskor var placerade vid ett bord - utom jag. Min namnskylt gjorde istället sällskap med ett medelålders indiskt par på ett av de småbord som stod uppställda i trädgården. Fattade absolut ingenting. Men svensk som jag är satte jag mig lydigt på den anvisade platsen.

 
 

Visade sig att jag hade föräldrarna till de två ynglingarna, hotelldirektören och hans fru, till bordet. Efter inledande hövligheter och frågor blev jag snart varse om vad som var syftet med min besynnerliga bordsplacering. Paret ville gifta bort sin dotter, flickan på fotografiet - med mig! Och de var väldigt direkta i sitt försök.

De började med att beskriva alla hennes goda egenskaper: hon var duktig på att laga mat, talade flytande engelska (och hindi), skrev underbar poesi och var i största allmänhet ytterst begåvad. De var genuint stolta så jag, med normal svensk hövlighet, berömde dem för deras uppenbarligen mycket välartade och attraktiva dotter. Men blev mer besvärad då de också förklarade att hon var oskuld. Hade ingen aning vad jag skulle säga, utan stirrade bara lite dumt på dem med halvöppen mun. De tolkade min tystnad som tvivel, varpå de snabbt förklarade att de kunde ordna fram ett intyg på detta faktum från en läkare.
När jag förklarade, på ett så artigt sätt som möjligt, att jag inte var intresserad av ett arrangerat giftermål, eller bosätta mig i Indien för den delen, argumenterade de hårt och sakligt för fördelarna med de bägge aktiviteterna. Plus att jag skulle kunde räkna med ett väl tilltaget hemgifte - samt naturligtvis ett jobb inom hotellkoncernen.

 

Ett visst mått av upprördhet kunde skönjas när de inte fick mina föräldrars telefonnummer. Mannen ville nämligen prata igenom det hela med min far. Mitt argument att vi inte riktigt gjorde på det sättet i Sverige köpte de inte alls, deras sätt var ju så mycket bättre, som de tidigare klargjort.
Räddades temporärt av att Kareem kom över, med ett stort leende, och frågade hur det gick. Det blev plötsligt uppenbart vem som hade arrangerat det hela. Vet inte om han gjorde det på skämt eller på allvar. En sak var i vart fall säkert, föräldrarna tog det på mycket stort allvar då de fortsatte att aktivt försöka sammanfläta mitt fortsatta livsöde med sin dotters. Jag tror att de var allvarliga i vart fall, mitt nervösa skruvande på stolen var definitivt äkta.

Mina lastbilskamrater hade vid det här laget uppmärksammats om situationen, Kareem hade inte kunnat hålla sig, och de iaktog förloppet med stor munterhet. Var väldigt besvärad och försökte trassla mig ur den besvärande situationen utan att vara alltför oförskämd.
Räddades till slut av att Sascha kom över och på ett tämligen handfast sätt visade för mina tilltänkta svärföräldrar att jag inte var tillgänglig på den indiska giftermålsmarknaden. En räddning som jag var ytterst tacksam för. Har alltid varit intreserad av andra kulturer och civilisationer. Denna gång blev det dock lite för mycket av det goda.

Var i många avseenden spak och gick därför till sängs strax efter det att födelsedagstårtan klyvits och portionerats ut. Kände mig lite halvrisig innan jag somnade. Men det blir nog lätt så när man nästan har tvingats in i det äkta hinduiska ståndet.

9 November 2001
Jaisalmer - Jodphur

Om konsten att sprutlackera och sviterna därav.

 

aknade klockan ett på natten, med en stark förnimmelse av brådska. Magen och tarmarna var reaktiva på en nivå som borde ha gjort att lokala seismografer fick utslag. De pyste, bubblade och tryckte på med en oroväckande kraft. Rusade in på badrumet för att lätta på trycket. Det var som att sätta på en vattenkran på

 

max - och sedan konstatera att den inte gick att skruva igen. Istället fortsatte den att omväxlande spruta, rinna och droppa. Och ingen rörmokare fanns det i närheten.
Fick spendera resten av natten sittandes i duschen, upplevandes ständiga - och ytterst kraftfulla - eruptioner från såväl mun som bak; ofta kom de simultant; verkade nästan misstänkt koordinerat. Försökte dricka, men vattnet studsade direkt i magen. Det var inte ett av livets bättre ögonblick, och en av de absolut värsta nätterna.

Trodde jag hade upplevt magsjuka i östra Turkiet och Bikaner tidigare under resan. Men de små incidenterna hade varit som friska vårvindar i jämförelse med detta naturfenomen. Det var den världsberömda indiska magsjukan - the real deal - som hade fått min kropp i ett järnhårt grepp; intensiv och brutal som den var.
I efterhand har jag kommit att misstänka att den plötsliga och hejdundrande magsjukan var Shivas specialdesignade hämnd för att en av Indiens döttrar hade ratats tidigare på kvällen. I Thar var Odens och Tors skyddande krafter svaga för en i fjärran irrande skandinav.

Expeditionen åkte vidare till Jodhpur tidigt på morgonen. Jag såg inte med tillförsikt fram mot en dag i en skumpande lastbil med främmande och ondsinnade bakterier genomförandes en total ockupation av mat-smältningsapparaten. Men dagsetappen var oundviklig, vi hade redan förlorat mycket tid i Jaisalamer till följd av den strulande motorn. Så resas skulle det, med allt vad det kunde komma att innebära iform av ökenbuskars extra gödsling längs vägen.

   

Placerades med Martin i förarhytten, så att jag snabbt skulle kunna evakuera om behov uppstod. Men trots min i förväg stora stora oro gick resan bra. Satt helt stilla och fixerade blicken vid horisonten hela vägen till Jodhpur, någonting som var ganska enkelt i det platta öken-landskapet. Min mage tvingade aldrig lastbilen att stanna, och tur var det, längs med vägen fanns inte många platser skyddade från insyn.

Kareem hade bestämt sig för att följa med expedtionen till Jodhpur och samtidigt pröva på lastbilsupplevelsen, om än bara för en dag. Han arrangerade så att Martin efter ett par timmar stannade till vid ett lyxigt komplex med bungalows för frukost. Hans familj ägde, inte helt oväntat, hela anläggningen; ett annat av deras påkostade hotell.

Maten serverades i en svalkande grön trädgård. Där vi var de enda gästerna. Av förklarliga skäl nöjde jag mig med en flaska cola. Samtidigt som maten serverades underhölls vi av en trehövdad indisk

Vår logi i Jodhpur
orkester i färgstarka kläder med tillhörande danspojke. Han snurrade vilt runt på stället, som en minivariant av Turkiets dansande dervisher. Från mitt magsjuka perspektiv såg det hemskt ut, tio varv, sedan blev jag illamående av att titta på hans blixtsnabba rotationer. Tittade ned i backen under resten av frukosten, ömt vårdandes min cola i små små slurkar.
 

Vid ett tiden kom vi fram till Jodhpur, som av fyndiga turister har döpts om till den blåa staden. Orsak: dess hus är till stor del målade i en ljus blå nyans. Inte helt oväntat dirigerades vi av Kareem till ett specifikt guesthouse, som naturligtvis ägdes av hans familj.

Jag inkvarterades på ett eget rum för att återhämta mig efter den föregående nattens explosiva prövningar. En läkare, som var knuten till guesthouset, tillkallades. Han gav mig mineraltillskott och rådet att dricka stora mängder vatten. Kroppen hade förlorat kopiösa mängder med vätska under de föregående sexton timmarna och var ordentligt uttorkad.

Det märktes att jag var långt ifrån den första turisten med kollapsad mage som han behandlade, och ej heller den första som ansåg att just hans, eller hennes, måste vara fullständigt unik i sin explosiva kraft.

   
Gruppen chillandes på guesthousets gård
 
Somnade sedan nästan direkt. Hade ingen ork för att kolla in stan. Lunch och middag var heller inte att tänka på. Det var väldigt synd, för Jodphur har mycket att erbjuda turister med sin rika historia och äldre bebyggelse. Men var jag sjuk så var jag.