Kapitel 14

Lamor och Gurus
 
29 Oktober 2001
Manali - Dharmsala

Vid av flykt förheligat bergs fot bjöds på gastronomisk pest eller kolera.

 
 
et blev en ruggigt tidig morgon. Återigen för att Martin ville komma fram till målet, denna gång Dharmsala, innan det blev mörkt. Lastbilen lämnade således Manali och Kula dalen samtidigt som det sakta började ljusna. Som passagerare var det att se fram mot ännu en heldag bak i lastbilen. Vilket var roligare än vad det
 
kanske låter då det ständigt fanns något att fästa blicken på i det föränderliga och förvånansvärt trångbodda bergslandskapet.
     
   

En kul detalj var att många av de små trästugorna i sluttningarna och dalarna hade tak av flata stenbitar. Det var tunna skärvor som hade petats loss där berget skiktat sig och som sedan hade lagts på de sluttande taken, som en slags naturliga takpannor.

Husen fick precis det utseende som jag föreställer mig att de sju små dvärgarnas hus i legenden om Snövit måste ha gestaltat sig. Inte blev det sämre av inramningen med höga berg, tät varierande växtlighet, färggrant klädda invånare, vinkande barn med stora leenden och sidekicks i form av stutsande apor.

Sent på förmiddagen stannade vi vid ett litet omålat skjul till vägkök - som det gick tretton på dussinet av längs de indiska vägarna - för brunch. Där bjöds på en spektakulär utsikt över en vilt

 
Lummiga berg och dalar
 
 

framforsande flod och nyfriterade samosas för en krona styck. Satte i mig fem- sex stycken så att jag skulle kunna stå mig för resten av dagen. Gillade verkligen dessa små indiska mikropajer med potatisfyllning.

Några gånger körde expeditionen igenom lite större bergsbyar. Antingen låg de hoptryckta i någon liten dal eller så balanserande de på en bergskam. Gemensamt var att de alla hade byggts under en tid då stadsplaneringen inte behövde ta hänsyn till motordriven transittrafik, med smala gator som följd. Ofta var flera svettiga poliser involverade med att försöka lotsa lastbilar genom byarna - utan att de rev alltför mycket av den lokala bebyggelsen. Martins skicklighet bakom ratten testades ständigt.

Vid ett tillfälle ställde sig en säregen uppenbarelse bredvid lastbilen. En man iklädd ett litet slitet gult höftskynke, blåmålad hud, svart tovigt skägg och hår, krigsmålat ansikte och en stor guldfärgad treudd i händerna. Med denna hötte han aggressivt mot flaket samtidigt som han upprört skrek någonting obegripligt. Tror inte det var någon välsignelse, kroppsspråket signalerade att han inte verkade gilla oss något vidare. Var det måne för att vår lastbil hade samma färg som hans hud? Hade han möjligtvis lokal ensamrätt? Monopol?

På eftermiddagen bestämde sig lastbilens motor för att spontant självdö på en enslig bergsväg, trots att Martin de senaste dagarna hade spenderat mer tid inne i motorhuven än ute i den övriga världen. Någon halvtimmes pulande och puffande senare kunde vi dock åka vidare. Om än med en ökad oro om lastbilens tillstånd och dess möjligheter att transportera oss runt i Indien och till slutmålet i Kathmandu.

 
 
 

I skymningen kom expeditionen fram till Dharmsala. Den stad som ligger närmast bergsbyn McLeod Ganj, där den i väst välkände Dalai Lama residerar i tibetansk miljö och omgivning.

Vägen som sammanband Dharmsala nere i dalen till det högre upp belägna McLeod Ganj var av sådan krokig beskaffning att den inte skulle kunna traffikeras av vår lastbil. Samt att det absolut inte skulle finnas någon plats för parkering däruppe. Lastbilen skulle således tvingas stanna nere i Dharmsala och gruppen finna annan transport för de sista kilometrarna.

Alla var trötta, varpå majoritetsbeslut togs om att stanna över natten i Dharmsala för att sedan åka upp till McLeod Ganj dagen efter. Ett beslut som var tvärtemot vad jag önskade, var inte en del av

   
Skymningen från takterassen
 

majoriteten, men ibland var det nödvändigt att följa gruppviljan. Hur frustrerande det än kunde vara. Hade föredragit att åka upp till McLeod Ganj redan samma kväll och letat logi där istället för Dharmsala. Som jag uppfattade något som en trist håla utan något större egenvärde.

Det var inte lätt att finna anständiga rum för hela gruppen till en rimlig penning, men efter en stund hade Robin och Martin lokaliserat ett lämligt, något primitivt, härbärge. Tungt var att det låg på toppen av en lång brant backe, inte riktigt drömmen med en stor ryggsäck. Byggnaden där vi skulle spendera de nästkommande två nätterna var ett oelegant betonghus i två våningar där vi disponerade den övre med en tillhörande takterrass.

Mängden etablissemang som serverade mat i den närmaste omgivningen var starkt begränsad - plus att vi inte ville konfrontera mördarbacken mer än nödvändigt. Så beskedet att härbärgets ägare kunde laga till ett par rätter togs tacksamt emot. Problemet var när jag förstod vilka två han kunde erbjuda, ost i äcklig spenatsås eller obehaglig blomkål med potatis. Vilket för mig var att välja mellan gastronomisk pest eller kolera.
Har sedan barnsben utvecklat en djup och fundamental avsky för såväl blomkål som spenat (även brysselkål räknas till denna smittade kategori), ting jag överhuvudtaget inte kan förmå mig att betrakta som ätbara. Blotta tanken gör mig djupt illamående.

Var väldigt hungrig (att jag velat åka upp till McLeod Ganj redan under kvällen berodde till stor del på att där fanns ett överflöd av spännande restauranger) och blev rätt grinig när det gick upp för mig att min middag skulle komma att bestå av en tallrik ris. Det var först gången som jag hade känt mig sne och vrång på länge.
Botade de känslorna genom att besöka en liten kiosk och köpa en back lokalt bryggd äppelcider, som sedan under munter samvaro konsumerades på takterrassen. Den smakade kanon, mycket bättre än Kopparbergs inte helt oangenäma dito.

Delade rum med Martin och Robin, där den sistnämnda förlorade slantsinglingen och därmed rättan att sova i en säng. Han fick istället breda ut sin sovsäck på golvet. Hade inga som helst problem att somna. Trots att Robin nästan direkt satte igång att snarka som en skadeskjuten elefant under brunst.

30 Oktober 2001
McLeod Ganj

I den levande gudens stad blommade statyer av smör och kor agerade hedniskt.

 
 

aknade förvånansvärt tidigt, innan digitalklockan hunnit pipa sju. Var hade Martin, hans sovsäck och madrass tagit vägen? Frågeställningar som uppstod då jag yrvaket konstaterade att sängen bredvid var klinisk tom, på såväl nyttjare som sängkläder.

 

Martin återfanns sovandes ute på terrassen, madrassen hade han tagit med. Förstod först inte alls varför han hade gått ut och lagt sig, då nätterna var tämligen kylslagna. Besked lät dock inte vänta på sig när han väl vaknade. Tydligen hade även jag börjat snarka strax efter insomnandet och lyckats komma in i en antisymetrisk rytm i förhållande till Robins brölande. När Robin hade andats in, andades jag ut och vice versa, skapandes en fascinerande - och för Martin allt annat än sövande - ljudupplevelse.

Satt sedan på terrassen, under tiden som resten av gruppen vaknade upp, och läste om McLeod Ganj. Njöt också av den fantastiska utsikten över dalen nedanför - fylld med grönska och oplanerad indisk stadsbebyggelse. Terrasens närområde uppfylldes av förföriskt doftande ljusröda blommor som bildade en slående inramning till panoramabilden. Vid åttatiden förklarade två apor krig mot varandra på ett närbeläget plåttak. De förde i all sin aggresivitet ett sådant liv att alla gruppmedlemmar, och hela grannskapet, väcktes med ett hejdundrande skrammel.

Slog följe med Martin, Robin och Matthew i jakt på ett lämpligt fortskaffningsmedel för de sista, starkt lutande, kilometrarna upp till Mcleod Ganj. Där var planerna att först äta frukost och sedan spana in detta udda skeende i den indiska urbana faunan i form av ett Tibet i miniatyr och koncentrat. Lagom förpackat och förenklat för västerländska spirituella sökare i jakt på de stora sanningarna, eller bara på desperat flykt från verkligheten.

Den till Kina inte alltför positivt inställda indiska regeringen hade i Mcleod Ganj upplåtit en fristad för den spirituella ledaren för lamaismen, Dalai Lama - och tillika föredetta envåldshärskare över Tibet. Under de år, nästan femtio, som fortlöpt sedan han flydde från den kinesiska tvångströjan i Lhasa hade den förr sömniga lilla byn byggts om till ett centrum och samlingspunkt för exiltibetanerna och den religion som de vördar och praktiserar.
Var nyfiken på vad det var för något ställe. Högkvarter för en pacifistisk motståndsrörelse som det ju var.
 
   

Listade snart ut att det var jeepar som gällde för den korta resan. Deras förare gav ett praktexempel på kollektivt rättvisetänkande. I den första jeepen som vi försökte hyra vägrade chauffören att köra oss, istället sprang han iväg på jakt efter den jeep som stod näst i den lönande turordningen att köra upp turister på berget.

När han inte dök upp efter fem minuter initierades pris-förhandlingar med en annan chaufför med jeep. Varpå även han sprang iväg för att utdröna statusen på den gällande turordningen. Närmade oss ett tredje ekipage, samma reaktion och påföljd; ytterliggare en tom jeep och en irrande indier. Några minuter senare dök slutligen den jeep upp som den lokala transportmaffian ansåg hade rätt att ta hutlöst betalt för de tre kilometrarnas körning upp till den forna brittiska militär-utposten. För det var vad bergsbyn en gång hade varit.

Vägarna var verkligen av den ringligaste serpentin-

 
Där vart den levande guden lever
 

varianten - den körda sträckan blev långt längre än den av fåglarna nyttjade vägen.

Ungefär halvvägs upp, mitt i den täta skogen, stod den anglikanska stenkyrkan ”St:John in the wilderness” (ovanligt passande namn, såväl geografiskt som trosmässigt). Som verkade ha varit övergiven sedan engelsmännen lämnat landet dryga femtio år tidigare. Bara smala strimmor av ljus bröt igen det tjocka lummiga grentaket högt över marken, skapandes fläckvist skimmer i en annars dunkel omgivning. Runt den lilla kompakta stenkyrkan var marken grön av mossa. Här och var stack halvt övervuxna gravstenar upp över bortglömda, och kvarlämnade, hjältar i Brittanias tjänst. Kyrkan såg verkligen ut att vara den perfekta inramningen för en klassik viktoriansk spökhistoria av den gamla skolan. Spooky.
       
 

Väl uppe tog Robin kommandot i kraft av erfarenhet. Han hade spenderat ett par dagar i byn i anslutning till sin tidigare resa. Enligt honom skulle det finnas ett ställe som serverade dundergoda pannkakor till frukost. Mcleod Ganj är inte särskilt stort - i princip bara två parallella gator - men trots detta kunde inte Robin finna pannkaksstället. Som han tillskrev alltfler positiva adjektiv för var minut som sökandet pågick.

Efter tio minuters irrande fram och tillbaks på samma lilla gatusnutt blev vi upplysta av en affärsinnehavare att restaurangen hade rivits och berett plats för ett nytt hus. På den utpekade platsen stod också mycket riktigt en osmaklig betongkloss (två våningar, inte miljonprogramsmodellen) till hus som befann sig i ett tidigare stadium av förfall än byggnaderna i omgivningen.

Vi hittade ett annat lämpligt frukostställe med utmärkt utsikt mot Himalayas snöklädda berg från takterrassen. Beställde in diverse pannkakor av olika smaker för en förhoppningsvis storstilad matmässig start på dagen.

   
  Väntan blev lång, det tog över en timme innan vi fick vår beställning (stället hade bara en stekpanna kombinerat med en synnerligen seg spis), eller i vart fall vad vi trodde oss ha beställt. Pannkakorna påminde mer, i såväl form som konsistens, om sockerkakor med en luftig höjd på dryga fem centimeter. Stället drevs av några tibetanska ynglingar - vars kunskaper om västerländsk kokkonst uppenbarligen var i det närmaste obefintliga.    
En by genomsyrad av vinröd passiv andlighet
 
 

Matthew och jag bröt efter avslutad måltid upp för att insupa lite av den buddism som så i grunden genomsyrade Mcleod Ganj. En livsåskådning som Matthew var betydligt öppnare än mig för, varpå han antog Vergilius guidande roll. Jag antog den skeptiska cynikerns.

 
     
   

Började med att besöka ett mindre tempel beläget mitt i den lilla byn. Helgedomen bestod av ett rum, av begränsad storlek, med en stor staty av en utseendemässigt välmående Buddha omgiven av en massa mindre versioner av sig själv i små fack på väggarna.

Gick inte in i Buddha rummet då en uråldrig tibetanska mycket aktivt höll på att ge uttryck för sin religiositet med ett högljutt mantra mumlande och ett aktivt kroppsligt bedjande. Ena stunden stod hon upp - andra låg hon platt på mage, för att snart resa sig upp igen. Förloppet upprepades sedan gång på gång.

Utanför fanns ett hundratal förgyllda bönehjul upsatta i långa rader. Bönehjulet är en annan av den tibetanska lammanismens förtjänst-innovationer. Varje bönehjul var format som en

 
Buddism kombinerad med Henry Fords löpande band filosofi
 
 

trumma vari det fanns skrivet ett mantra. För varje varv som trumman roterade krediterades den som initierat snurrningen med att ha läst mantrat en gång, med ökad spirituell förtjänst som följd. Lite fusk enligt min mening, men det var kul att gå runt och snurra på hjulen. De gav ifrån sig ett ihåligt rummlande läte. Ett ljud som tydligen gjorde mig till en bättre människa. Vem vet kanske det skulle göra någon nytta när slutet kom?

Utanför templet mötte vi Julie, iklädd en hippiefierad orange batikdräkt av sjuttiotals stuk. Hon och Janet hade redan varit i Mcleod Ganj ett par dagar. De hade rest dit med buss efter att ha tröttnat på Shimla och konstaterat att Julies andra planer haft vissa brister. Just då, när vi mötte henne, var hon jäktad. Julie var på väg att träffa en buddistisk munk för att bli spådd och få lite allmän livsrådgivning. Hon hade beställt tid. Lite väl intellektuellt flummigt för att jag skulle kunna andas, eller hålla en god min av spelad seriositet.

Dagens planerade höjdpunkt var att besöka området där den nuvarande inkarnationen av Dalai Lama huserar med tillhörande tempel och kloster. Komplexet låg en bit bort från den övriga bebyggelsen, på en liten sidotopp till det bergskrön som McLeod Ganj upptog. Vägen dit var kantad av allehanda tiggare och försäljare av suvenirer med buddistisk relevans.
Komplexets mittpunkt var ett litet torg med Dalai Lamas muromgärdade residens på ena sidan och ett stort nybyggt tempel mittimot, med lite godtyckliga gula klosterbyggnader på de andra flankerna. Där strövade omkring munkar med oranga och vinröda klädnader, rakade huvuden och andliga ansiktsutryck.

 
 
 

Började med att besöka templet med det lätt uttalade namnet Tsuglagkhang. Det var nybyggt och påminde i stilen starkt om en svensk betongskola från sjuttiotalet. Där ”klassrummen” istället för bänkar och skolböcker var fyllda med österländsk mystik i form av förgyllda buddhastatyer och andra, mer skräckinjagande, figurer - demoner. Vars roll i buddismen för mig var högst oklar.

Väggarna täcktes med ansenliga och mycket välgjorda målningar (tankas) som föreställde centrala begrepp och myter inom lamanismen. De var alla väldigt röriga i motiven, men färgsprakande och rätt tilltalande. Golven utgjordes av blankpolerat trä över vilket det låg tjocka handknutna mattor med intrikata mönster i mörka färger .

Matthew försökte förklara några av målningarna för mig, men misslyckades då resonemangen och tankekedjorna snart blev mer än lovligt komplexa, luddiga och otydliga.

 
Heliga buddistiska symboler?
 

Särskilt när det kom följdfrågor från mig. Klart stod i alla fall att lamaismen var en religion/filosofi med mycket mysticism, många konstiga existenser och en del lösa tanketrådar.

Utanför tempelsalarna fanns det, naturligtvis, ett överflöd med bönehjul att snurra på. Taket var täckt med långa band av mångfärgade böneflaggor (påminde en hel del om flaggspelen som hängde mellan masterna på de gamla segelfartygen) - den väldiga mängd förtjänst som ackumulerades däruppe måste rädda många buddister från att tillbringa sina kommande liv som myror.
Framför templets ”heligaste” rum fanns en öppen plattform. Där lade de mest devota kroppen gång på gång platt mot marken för att visa sin ödmjukhet inför Buddha, och vilja att vinna icke världsliga poäng och fördelar.
Hela tiden mumlandes mantran.

Det var främst djupt troende pilgrimer och munkar från klostret intill som besökte Tsuglagkhang (templet). Men där fanns också ett antal främmande, mer eller mindre vilsna, fåglar iform av turister. Ett fåtal var västerlänningar som, likt oss, i första hand betraktande templet och dess invånare som en intressant sevärdhet; nyfiket smygande omkring bland alla symboler och statyer. Detta gjordes så diskret som möjligt för att inte störa de troende, eller uppträda med bristande respekt mot det som vördades och hölls av andra för heligt.
Andra från väst var där på någon slags pseudospirituell resa i jakt efter andliga värden som de inte tyckte sig kunna hitta i det västerländska konsumtionssamhället. För dem var templet med det kryptiska innehållet något slags Pangea eller helig graal i vars innandöme vardagens problem upphörde att existera och alla de oändlig frågorna besvarades. Sen fanns det inhemska indiska turister. De märktes, de hördes och de visade ungefär lika stor respekt för platsen som talibanerna för buddistiska statyer.

 
Även om man inte tror på, eller förstår, en plats helighet anser jag att man som besökare skall, eller i vart fall försöka, respektera den rent fysiskt och följa eventuella påbjudna föreskrifter och ordningsregler. Och om sådana inte fanns, använda sitt sunda förnuft och eventuella sociala taktkänsla. Om osäkerhet råder, stanna vid dörren. De indiska turisterna bröt mot allt och respekterade intet.
 
   

I ett av tempelrummen hade Dalai Lama - den levande återfödda guden - mottagning av besökare. Så det var så han såg ut. Har dock svårt att acceptera att han skulle ha återfötts fjorton gånger i olika kroppar (alltid manliga och tibetanska) under de senaste århundradena och därmed, på något suspekt sätt, äger rätt till all den världsliga makt och inflytande som hans anhängare kräver i hans namn.

Jag är synnerligen skeptisk till konceptet Dalai Lama, trots att den senaste versionen, genom skickliga spökskrivare, har förmedlat en lagom dimmig livssyn för att trollbinda många i det numera sekulariserade och utseende-fixerade mediamhället. Typ intellektuella storheter som Tina Turner och Richard Gere, som byggt sin storhet och berömmelse på sex appeal. Och när den nu falnar, söker bekräftelse och uppmärksamhet på andlig väg.

Att den omfattande upplysthet och livsförståelse som Dalai Lama påstås besitta skulle utgöra en naturlig - och självklar - grund för det tibetanska folkets styre faller mig främmande. Teokrati och feodalism är, enligt min mening, inte grundpelare i ett fungerande och gott samhälle som inte bara ser till den religiösa elitens intressen. Oavsett hur mycket mumbo jumbo som eremiter på avlägsna bergstoppar hasplar ur sig.

Efter denna minnesvärda upplevelse gick vi till en newage aktig restuarang inne på tempelområdet. Målgruppen var klar och tydlig: ditirrade väster-länningar med mycket rupiers, och dåliga samveten för det. På menyns

 
En modern Buddha

försättsblad informerades om att matstället fungerade som utbildningsplats för unga - nyanlända - tibetanska flyktingar. Som i samband med den löpande driften av restaurangen lärde sig att laga maträtter utanför deras egna, något begränsade, cousin. Gästerna uppmanades därför att inte bli alltför förvånad om maten som serverades blev något lustig till sin natur. Kocken som hade ”gräddat” våra fluffiga frukostpankakor hade säkerligen passerat igenom den här resturangskolan, men skolkat en hel del. Det var dock, oerfarna kockar till trots, inget som helst fel på den pasta med tomatsås (buddistiskt tempel = vegetarisk mat) som jag åt. Mer konfunderad blev amerikanen vid bordet bredvid när han fick in sin pizza helt obakad; degig, inte krispig.

 
 

Pratade lite kort med några av de andra gästerna, den originella matlagningen förde oss samman. Fascinerande människor, flera hade varit i McLeod Ganj i många månader för att låta sig undervisas i den komplicerade buddistiska mystiken - som uppenbarligen inte var fullt lika enkel som Dalai Lama låter förstå - och samtidigt genomgå en själslig rening.

Typ raka huvudet, äta vegetariskt och regelbundet sitta barfota i en ring, blunda och mässa ”om” (heligt ord) för att rensa hjärnan på tankar.
Själv föredrar jag att använda den rynkade gråa så mycket som möjligt, gärna bomba den med nya intryck, inte stänga av den.

Lite bläddrande i guideboken resulterade i att vi gav oss ut på jakt efter en skogsstig som rundade Dalai Lamas residens. Den skulle vara både helig och speciell. Efter en stunds sökande och frågande (where

   
Rättfärdiga apor på Dalai Lamas berg
 

is the holy path?) nåddes startpunkten. Det var bara tillåtet att gå vänstervarv, då residenset betraktades som helig stupa. Den smala och kuperade slingan skar igenom det brant sluttande bergets grönska och elevation på ett naturskönt sätt. Längs med dess sträckning var ålderdomliga stenplattor med buddistiska inskriptioner utplacerade. Räddade dit med mycken möda och stor risk från Tibet och undan den kinesiska kulturrevolutionens idioti, hysteri och vandalism.

Att träden var fulla med muntert färgade böneflaggor och massor med överaktiva apor behöver knappast nämnas. Mer anmärkningsvärt var att möta en ko, trafiken bestod annars enbart av buddistiska munkar försjunkna i djup meditation. Vi mötte som sagt var kon, vilket i sig indikerar att detta för den hinduiska religionen så heliga djur begick ett smärre helgerån då stupan rundades (Dalai lamas residens) från fel håll. Munkarna verkade dock inte bry sig särskilt mycket om denna hädelse, utan steg villigt åt sidan för det makligt framstompande djuret. Religiös tolerans när den var som bäst.

 
   

Bakom residenset var det en formlig explostion av lamanistiska symboler. Ett tiotal bländvita stupor av olika storlekar, hundratals förgyllda bönehjul och tusentals böneflaggor hängandes i ett virvarr av linor mellan stuporna och de omkringliggande träden; enastående och överväldigande synintryck.

Wow känslan var stark och förstärktes ytterligare av det surrande mumlandet från munkarna, med till synes tidslösa ansikten, som gick runt, eller satt vid, stuporna. Mängden förtjänst som kunde vinnas där, måste vara den lamanistiska versionen av en megajackpot i det världsliga Las Vages. Vi var alla vinnare.

I en mer modernt inredd byggnad inne på klosterområdet fanns ett välgjort "Kina ockuperar olagligen Tibet där de begår oräkneliga

 
Varje vindpust för någon närmare dharma
 
 

grymmheter" museum. Dess viktiga syfte var att påvisa bakgrunden till den kinesiska invasionen och den kommunistiska folkrepublikens nu halvsekellånga (and still counting) vapenbefästa närvaro på den tibetanska högplatån. En oönskad närvaro som kan betecknas som ett mellanting mellan militär ockupation och ren koloniseringspolitik av Han (standard varianten) kineser.

De välgjorda utställningarna var förvånansvärt objektiva. De framställde inte det tibetanska samhället innan ockupationen i en alltför positiv dager, en frestelse som måste ha varit stor. Tyngdpunkten låg istället på att berätta om det tibetanska folkets svårigheter under det rigida kinesiska styret; och då främst kommunisternas obstruktions-politik gentemot den ursprungliga befolkningens religionsutövning. De största, men inte de enda, övergreppen begicks under kulturrevolutionens vansinne på sextiotalet. Då tusentals kloster plundrades, skövlades och jämnades med marken. Munkarna och nunnorna tvingades ut på hårt fysiskt omskolningsarbete i kollektiv och solidarisk anda. Eller det röda flumpråket förutan; sattes i läger och tvingades utföra tungt, ofta meningslöst, straffarbete med usel föda och undermåliga kläder. Många dog eller fick men för livet.

 
 

Stora pekpinnar riktades också mot hanifieringen av Tibet genom invandring (Han kineserna är numera i majoritet i området). Och hur högplatåns naturresurser allt hårdare exploateras av centralregeringen i Beijing, som blivit marknadsmässigt girig, utan att vinsterna på tillbörligt sätt kom tibetanerna till godo.
Att vi var i Indien, och inte i ett välfinansierat museum i Europa, påmindes vi om när strömmen gick. Det var inte bara i museumet som elektronernas energigivande flöde upphörde - hela McLeod Ganj var strömlöst; med Dalai lama och allt.

Är själv klyven i Tibet frågan, vem som har rätt till vad och hur regionens framtid bör formas med avseende på den nuvarande situationens alla begränsningar, låsningar och möjligheter. En sak står dock klar, det totalitära Kina genomför en ytterst tveksam ockupation, annektering och kolonisering av området och använder i många fall ytterst förkastliga metoder för att trycka ned det tibetanska folket och dess kultur.
Men det förkastliga beetendet är inte specifikt riktat mot den tibetanska befolkningen, som massakern på Himmelska Fridens torg 1989 påvisade. Då även kinesiska elitstudenter fick uppleva de styrandes brutalitet och oförmåga till att kunna ta en dialog. Frågan är om den i Tibet, av kommunist Kina, bedrivna utvecklingspolitiken (enligt tibetanerna i exil utsugnings- och plundringspolitiken) gagnar landet och tibetanerna på lång sikt. Vägar har byggts, moderna hus har uppförts och sjukvård samt undervisning har gjorts tillgänglig för en stor majoritet av invånarna. Begrepp som tidigare under lamornas teokratiska styre var okända. Ingen kan nog påstå att Dalai Lamas - eller Dalai Lamornas - styre innan den kinesiska invasionen var något annat än katastrofalt för det tibetanska folket.

 
   

Tibet var då en jordens absolut fattigaste och mest efterblivna nationer, styrt av utvecklingsfientliga lamor som stöttades av en feodal aristokrati. Gemensamt höll de befolkningen i ett järngrepp och på en konstant underutvecklad nivå, såväl religiöst (religonsfrihet var ett okänt koncept), ekonomiskt som politiskt.

Särskilt förvånansvärt var det utvecklade vanstyret då den såväl världsliga som religiösa ledaren Dalai Lama påstods sitta inne med många hundra års erfarenheter och kunnande. Något borde han väl ha lärt sig om statskunskap under den perioden?

Matthew ville gå till ett kloster, med en omtalad bönehall (gumpa), som låg en bit ned på berget relativt McLeod Ganj. Han lyckades övertala mig att följa med. För att komma dit fick besökaren glädjen att följa en

Tibetansk skrift - huggen i sten

smal och slingrig trappa ned för den branta sluttningen. Som var så pass dåligt underhållen att dess nyttjande skulle ha förbjudits av vilken miljöskyddombudsman som helst hemma i byråkrat Sverige

Klostret bestod av en grupp rustika byggnader målade i den rödgula färgskalan, med vissa vita inslag. Det var i det närmaste tomt på människor, med undantag för ett par munkar med tillhörande noviser som satt invid ett av husen och verkade göra något för dem lämpligt och uppbyggande.
Vi måste ha utstrålat nyfikenhet, och vilsenhet, då en munk i medelåldern avbröt vårt irrande och försynt undrade om kanske vi ville se klostrets Gumpa. Vilket vi gärna ville.

Bönehallens svagt upplysta insida stod i stark kontrast till den ljusa och färgrika miljön utanför. Byggnaden bestod enbart av ett enda stort rum. Där allting var byggt, eller täckt, av mörkt polerat trä: väggarna, golvet, taket, bänkarna och ett centralt placerat altare med en staty av den mystiskt leende Buddha.
Bakom den gyllene fete stod ett par stora skåp med dimmiga glasdörrar sprängfyllda av pergamentsrullar. På en lapp ute på gården läste jag efteråt att de representerade en komplett samling av någon aspekt av den tibetanska lamaismens heliga skrifter. De var också den enda versionen som återfanns utanför Tibet. Under stor ansträgning och fara hade rullarna räddats undan kulturrevolutionens förstörelselusta när de smugglats ut genom höga, och ofta snöfyllda, bergspass.

Bredvid skåpen stod två stora trummor vars religiösa syfte var oklart. Häftiga var de i vart fall, skulle med glädje ha bankat på någon av dem. Men avstod då det antagligen skulle betraktas som en högst olämplig handling av en, i munkarnas ögon hednisk, besökare.
Vad som främst fångade intresset var en grupp färgrika meterhöga skulpturer av smör (!) som var uppställda längs en av väggarna. Hade tidgare hört talas om chokladskulpturer, men smör som konstnärligt arbetsmaterial var onekligen något nytt för mig, särskilt i ett bönerum. Utseendemässigt påminde det skulpterade smöret mycket om de mandalas som lamasistiska munkar regelbundet skapar i samband med viktiga cermonier och händelser. En mandala är ett synnerligen komplicerade mönster som skapas på en plan yta genom att färgad sand strös i geometrisk anda; bilden lämnas efter färdigställandet till vinden att utplåna; alltings förgänlighet därmed bevisad. Smörskulpturerna luktade inte särskilt gott, de var allt annat än fräsha.

Munken som släppt in oss i bönehuset visade extra stor omsorg om den skål med sedlar och mynt som stod framför Buddha statyn. Uppenbart att besökare förväntades göra en världsliga donation till templets invånares spirituella fromma. Vilket vi också gjorde.
 
   

När vi kom ut från det mörkbruna rummet, med smördekorationer, kom Elaine ned för den långa trappan från McLeod Ganj. Vi var inte intresserade av att spendera resten av dagen, eller resan, med henne så vi var kanske kortare i tonen, och mindre buddistiska i vårt uppträdande, än vad platsen förtjänade. Men just då kändes det som att fick Elaine ett lillfinger så skulle jag inte bli av med henne innan lastbilen nådde Kathmandu.

Efter att diskret ha frigjort oss från det oönskade sällskapet vandrade vi runt på klosterområdet en stund. I bakgrunden hördes munkarnas gutturala ”sång”, som påminde mer om ett mäktigt simultant kurrande i magen än traditionell köraktivitet. De förrättade någon slags gemensam religiös cermoni. Eller tränade för en dylik. Vi höll oss på avstånd, ville inte störa.

 
Det var rogivande, kändes väldigt bra och utifrån platsen, naturligt. Stämningen förhöjdes av att vi var
Munkar vid Tsuglagkhang
 
 

ensamma besökare. Det är verkligen förvånansvärt hur mycket avsaknaden av andra turister förhöjer det turistiska värdet vid turistiska upplevelser.

Blev sedan en stunds ansträngande alpinism när vi återvände till byn. Trappan verkade ha blivit både brantare och längre under tiden som vi besökt klostret. Inte oväntat slutade bestigningen för vår del på en takservering med kombinerad ap- och bergsutsikt drickandes Miranda. En av få regionalt begränsade läskedrycker som smakade riktigt bra, såväl i citron som i äppelutförandet. Om en dryck som säljs i hela Indien kan benämnas som regional är självklart en fråga värd att diskutera.

Matthew försökt åter förklara några av de grundläggande begreppen i den tibetanska buddismen för mig. Men han hade ingen enkel uppgift. Ärkecyniker som jag är - med en relativt klar bild av hur världen, universum och allt fungerar. Jag borde egentligen bosätta mig på en bergstopp och ta jobb som orakel när jag tänker på det.
På gatan utanför stötte vi ihop med Tony och Sascha. Beslut hade tydligen fattats om att senare på kvällen äta en gemensam gruppmiddag på en restaurang som Janet varmt hade rekommenderat. Kul att notera att kommunikationen fungerade med "word of mouth", trots avsaknaden av mobiltelefoner.

Strövade sedan iväg på jakt efter ett Internetställe, Matthew satte av i en annan riktning då han ville fortsätta att utforska bergsbuddhabyn och dess backiga utkanter. Visade sig dock vara svårt att finna en kanal ut på det globala nätet, det var fortfarande totalt strömavbrott i hela McLeod Ganj. Varpå också jag spontanvandrade lite på de leriga gatorna och så smått inventera några av alla de suvenirbutiker som byn var översvämmad med.

 
 
 

Orten var verkligen förvånansvärt smutsig och nedgånget risig, gatorna hade stora generösa lergropar och husen var nedkörda, vingliga, oplanerade och allmänt fula. Inte riktig en värdig residensort för ledaren för en av de stora världsreligionerna - samt pretendat för den totala makten över Tibet med tillhörande invånare.

Butikerna erbjöd ett digert utbud av tibetanska och buddistiska produkter. Mycket tankas (handmålade mönster på tyg), Buddha statyer, klatshiga t-shirts, diverse hantverk av tvivelaktig kvalitet, upplyftande buddistisk-spirituell litteratur en masse och tibetansk sakral musik. Där soundet var modell gurglande munkar, vilket lät förvånande bra. I skyltfönstren fanns det uppsatt små fotostatkopierade A4 ark som annonserade om diverse kurser i meditation, astrologi, spåkonst och annat flumdumt.

Är till min natur ingen större shoppingmänniska så jag

   
Bilder på den levande guden var populära
 
 

fann snabbt större nöje i att titta på människor än att bli överfallen av försäljare. Mest var det tibetaner med härdad hy och glipögon som rörde sig på gatorna, uppblandade med en och annan indier och blekhyad västerlänning. Roligast var att observera mina medbesökare från västerlandet där den beetendemässiga spännvidden var störst. Några, liksom jag, korttidsturister med karta, guidebok och nyfikna ögon. Andra spirituellt sökande, i McLeod Ganj på en mer permanent basis, med rakade huvuden, bisarra kläder och övertygade blickar. Presumtiva buddistiska munkar som med glädje spred sin lära för dem som ville lyssna. Många var kvinnor i övre medelåldern som sökte andliga värden när deras världsliga skönhet visat sin förgänglighet. Alla var de klädda i t-shirts som antingen pryddes med texten "Free Tibet" eller Dalai Lamas rogivande bild.

Efter någon timmes rundvandrande stötte jag ihopp med Terje, som påstod att en av Internethålorna hade ström och fungerade, om än långsamt; egen generator? Gick raskt dit, och mötte i princip hela lastbilsgruppen som redan satt där skrivandes brev och surfandes. Spenderade ett par timmar på de, även för indiska förhållanden, slöa informationsmotorvägarna innan det var dags för middag. Som, otroligt nog, alla hade informerats om genom mun till mun metoden. Väldigt 1980-tal.

Matthew blev upprörd när den utvalda restaurangen inte serverade tibetansk mat och lämnade gruppen sökandes en mer genuin matupplevelse. Själv var jag nöjd med den stora och vällagade butter chicken som erbjöds, det nordindiska kökets krona och stolthet. En trevlig atmosfär infann sig till följd av strömavbrottet - belysningen bestod endast av stearinljus och en flämtande fotogenlampa i lokalens ena hörn.

Vi kom att samtala lite allmänt om situationen i Tibet och områdets fortsatta öde. Gjorde misstaget att ge yttryck för min skepsis över att införa en absolut teokratisk bakåtsträvande regim under Dalai Lama i regionen om - mot all förmodan - kineserna skulle ge landet självständighet. Åsikter som jag inte borde ha gett uttryck för. Blev nära nog lynchad av en skock ”samvetsturister” från bordet bredvid som suttit och tjuvlyssnat (ohyfsat) på vårt livliga samtal. Att försöka diskutera med dem var omöjligt. De var fullproppade med idealism och propaganda som de duktigt rapade upp, men saknade de mest elementära bakgrundskunskaper i regionens historia, innebörden i olika styrelseskick och förmågan att tänka själva. Självständigt tänkande är ju heller inget som uppmuntras inom lamaismen. Där det tomma mentala mässandet är höjden av dygd. McLeod Ganj var uppenbarligen inte rätt ställe för en förutsättningslös diskussion om styret av Tibet - vilket jag i och för sig borde ha kunnat räkna ut i förväg.

Åkte med en trång enkronas buss (med fem säten på bredden istället för de vanliga fyra hemma) ned till Dharmsala och vårt härbärge. Var trött och dråsade snart i säng.

 
31 Oktober 2001
Dharmsala - Amritsar

Till en kolonial oas i tiden och mat för epokens herrar.

 
 

om vanligt vid tranportdagar blev det en i mitt tycke alldeles för tidig morgon. Allt och alla var färdigpackade och iväg till klockan sju. Resan till Amritsar skulle ta hela dagen och innebar att expeditionen skulle lämna Himalaya och istället bekanta sig med den bördiga och i det närmaste helt uppodlade Punjab provinsen.

 

Det är Sikhernas stolta basområde, som starka lokalpatriotiska krafter vill göra till en självständig sikhisk nation - Kalistan, fritt och oberoende från det hinduiska Indien.

I Punjab var turbaner, stora skägg och skräckinjagande dolkar kung och norm. Kanske var det dessa maskulina attribut som gjorde att de punjabiska männen verkade mer kraftfullt byggda, resliga i hållningen och förde sig med en stolthet som var det övriga Indien fjärran. Ett folk av krigare, som historien och omständigheterna till stor del har tvingat sadla om till handelsmän och jordbrukare. Om än de mest framgångsrika i hela landet.
 
   

Delstaten var den som drabbades hårdast av våldsamheterna i samband med delningen 1948 när den brittiska kronkolonin Indien klövs i en muslimsk nation, Pakistan, och en hinduisk, Indien. Den snabbt blodindränkta gränsen skar rakt genom Punjab, brutalt delandes det sikhiska folket i två. Delningens plågor, flykting-strömmarna och religionskravallerna som följde i dess spår beräknas ha dödat minst en miljon av delstatens invånare. Troligtvis var det många fler. Ingen vet.

Återigen blev det mystisk gryta och chiapati till lunch på en primitiv vägrestaurang. När jag tittade ned i plåtkärlet varifrån maten slevades upp verkade det troligt att sannolikheten för en släng av magsjuka drastiskt ökade för den närmaste tiden. Att äta gojs

 
Den indiska trafiken: färggrann och ljudlig
  (oidentifierbar sörja) som på låg temperatur stod och puttrade dagarna i ända invid en vältrafikerad indisk landsväg torde ju utifrån alla hygieniska regler ha en hög korrelation med ett kaputt matsmältningssystem.
Var annars djupt förvånad över att efter två veckor i Indien ännu inte ha drabbats av några som helst magbesvär. Hade trott att det var en obligatorisk upplevelse för besökare på subkontinenten. Men det var för tidigigt att ropa hej, många måltider i de heliga kornas land återstod ännu.

På eftermiddagen upplevdes det verkligen att vi var tillbaks till det ”riktiga”, stökiga, Indien efter ”semestern” uppe i bergen. Det var varmt, klibbigt och människor precis överallt. Till skillnad mot de mer - för indiska förhållanden - sparsamt populerade bergen.

Vi kom, som vanligt, fram till vår destination precis när det blev mörkt. Misstänkte nästan att Martin anpassade hastigheten för att tajma alla ankomster till skymningen. Men teorin föll på att jag inte kunde föreställa mig någon rimlig anledning till varför han skulle kunna tänkas göra det.
Vissa problem att finna hotellet där vi skulle inkvarteras, Robin tog till slut en riksha som fick leda lastbilen till mål.
 
 
 

Vår övernattningsplats var ett av måstena på den klassiska overland rutten mellan Europa och Indien, även de stympade, som vår hade blivit - Mrs Bhandaris Guesthouse.

Det låg i den del av Amristar som britterna hade uppfört som sitt eget avgränsade boendeområde under kolonialtiden. Vilket innebar att gatorna var luftiga, klubbarna exklusiva, trädgårdarna många och stadsplaneringen fungerande. Resten av Amritsar - indiskt kaos.

Mrs Bhandari var den gamla kvinnan, över nittio vid vårt besök, som gett sitt namn åt etablissemanget. Ett halvblod som var mer ur-engelsk i sitt uppträdande än den brittiska drottningen enligt dem som hade haft glädjen att träffa henne. Dottern, som tog emot oss med öppna armar, var inte sämre hon och talade en

   
Mrs Bhandaris välansade trädgård
 

engelska som nästan var renare än Robins, och det vill inte säga lite. Personalen kommenderades och kördes med på ett sätt som gjorde att jag trodde att vi hade förflyttat oss hundra år tillbaks i tiden.

 
 

Guesthouset hade byggts i en öppen kolonial stil och vi inhuserades med våra tält på den gräsplätt som, när den tiden begav sig, hade fungerat som tennisbana. På sidorna fanns de gamla stallbyggnaderna, som numera inhyste rum för betalande resande istället för vältränade polohästar.

Hungern hade komit krypande när lägret slogs, så den yngre Mrs Bhandari rekommenderade varmt en restaurang inne i Amritsars centrum. Där såväl mat som service skulle vara ypperlig. Det lät bra och vi hade ett mål. Guesthouset avgränsades från världen med en tre meter hög stenmur och en tung järngrind. När gruppen gick ut genom densamma möttes vi av en oförglömlig syn. Ryktet måste ha gått om att ett större sällskap turister hade anlänt, då minst femtio cyckelrikshor hade samlats på jakt efter transportuppdrag. Rikshawallorna var mångdubbelt fler än oss och mycket angelägna om att just de skulle bli anlitade. Tillräckligt angelägna för att vi blev i det närmaste överkörda, och kläderna sönderrivna, av de ivrigaste när vi stack våra bleka nunnor utanför grinden.

 

Retirerade kvickt tillbaks in bakom murarna. Bad istället den resliga portvakten att organisera transporten med de rikshawallas som han kände och litade på. Efter en kort diskussion mellan portvakten och horden utanför lastades vi upp två och två på de lyckliga förarnas trehjulingar för den halvtimmeslånga - inte alltför bekväma - trampfärden.
Terje var på spillevink humör och övertalade sin walla att byta plats; Terje cycklade och wallan satt där bak. Slutade med att wallan fick en utskällning av de andra wallas, dylika tilltag var uppenbarligen väldigt förbjudna!

Restaurangen var verkligen elegant med sträkta vita dukar, levande ljus i silverkandelabrar och uppmärksamma smokingklädda servitörer av en densitet om en per gäst. Det var lyxigt så det förslog och maten visade sig också vara superb. Först en kryddig kycklingsoppa till förrätt, därefter en kycklings sizzler och någon slags lammgryta innan praktmåltiden avslutade med en generös portion glass med chokladsås, som kröntes av sprakande tomtebloss. Lite barnkalas, men väldigt gott. Att notan sedan bara stannade på fyrtio svenska kronor gjorde att även eftersmaken var god. I och för sig fruktansvärt dyrt med indiska mått mätt, men ibland känns det väldigt bra att unna sig något extra.

Rikshaförarna hade väntat utanför under hela den tre timmar långa måltiden, bara för att få chansen att köra oss tillbaka. Kostnaden för bägge resorna blev fem svenska kronor per person, och då hade vi ändå på eget bevåg nästan dubblat den tariff som portvakten förhandlat fram. Dunk i sömn nästan direkt, all den goda maten hade skapat dåsighet.

1 November 2001
Amritsar

En värld i vitt, flytande hus av guld och påhejat militärt gränspunktspajaseri.

 
 

agen startade med att jag i sällskap med Matthew åkte in till de äldre, som vissa kallar ”mer genuina”, delarna av Amritsar. Guesthousets portvakt försåg oss med en äldre, absolut lövtunn, herre utan tänder till rickshawalla. Kändes inte riktigt rätt att det skulle vara han som transporterade oss medelst muskelkraft och

 

inte tvärtom. En (framgångsrik?) följd av det solidaritetstänkande som jag effektivt har indoktrinerats med från den svenska samhällsaparaten under min uppväxt och skoltid.

Som vanligt i Indien var det ett fantastiskt kaos på gatorna, om än med färre motoriserade fordon än i Mumbai och New Dheli. I Amritsar var cyklar och dragna kärror, av människor eller djur, i dominans. Det märktes att det inte gick särskilt mycket tung transittrafik genom staden. Vid Amritsar slutade Indien, och handeln med grannen Pakistan var nära nog obefintlig. Utbytet mellan de två nationerna inskränkte sig till hotfulla politiska tiriader och enstaka artilleri-dueller på avlägsna och högt belägna glaciärer i det omstridda Kashmir.

       
   

Vid ett par tillfällen sluttade vägen så pass kraftigt uppåt att vi hoppade av rickshan och promenerade bredvid för att vår walla skulle ha en sportslig möjlighet att nå krönet. Liksom kvällen innan tog det en dryg halvtimme att nå den gamla stads-delen med den främsta anledningen till vårt besök i Amritsar; sikhernas gyllene tempel och komplexet i dess anslutning.

Betalde åter rickshawallan dubbelt upp mot vad portvakten hade förhandlat fram, tolv svenska kronor. För oss bägge. Började med brunch vid en enkel servering precis vid ingången till sikhernas heliga heliga; en godkänd portion kyckling chowmein och ett par dosas - en slags bröd med kryddstark fyllning.

Innan templet äntrades anskaffades - för män obligatoriska - bandanas. Dessa bands sedan runt huvudet på ett sådant sätt att inget hår kunde skönjas. Ty att visa hår på hjässan, för män, var strängeligen förbjudet inne i de sikhiska templen. Genusmässigt spegelvänt mot vad som gäller för Islam. Kan inte riktigt förstå varför håret är så centralt för de bägge religionerna, har de kanhända missuppfattat och över/misstolkat berättelsen om Simson i Bibelns gamla testamente?

Innan de högresta vakterna med vassa spjut, långa knivar och högresta turbaner släppte in oss i den sikhiska religonens motsvarighet till Mecka tvingades vi deponera våra skor i ett specifikt skoförvaringshus. Det var fyllt med dofter.

Stolt sikhisk vakt
 
  Tempelområdet bestod av ett flertal stora kritvita, i stilen harmoniska, byggnader som hade byggts i en fyrkant - så att en vidsträckt öppen yta bildades i mitten (fyra-fem fotbollsplaner stor) där en vidsträckt damm var placerad. I mitten på dammen glittrade det heliga templet på en konstgjord ö av marmor. En tvåvåningsbyggnad, som liksom namnet antyder var helt förgyllt. Där förvarades de för sikhismen heliga skrifterna under dagtid, ständigt upplästa av långskäggiga gurus. Det var mycket, mycket vackert. Effekten av byggnadernas reflektioner i det spegelblanka vattnet var formligen lysande, både i guld och i marmorvitt.  
 
 

Runt dammen gick breda avsatser, av marmor även de, som genom århundradena blank-polerats av miljontals nakna fötter. På avstånd rörde sig hundratals, ja kanske tusentals, sikher på avsatserna på väg till den bro som ledde ut till den förgyllda tempelön.

   
 

Några av pilgrimerna passade på att bada i dammen på vägen dit. Om anledningen var religiöst eller hygieniskt betingad var dock för mig okänt. Det verkade i vart fall vara svalkande. Det var klibbigt varmt i luften.

Längs med sidorna fanns stora luckor där gratis mat (vegetarisk) och vatten delades ut till de hungriga och törstiga, dygnet runt. En bit bort fanns också stora härbärgen där pilgrimer, självklart utan kostnad, kunde övernatta. Den sikhiska religonen var lika generös som den var krigisk till sin natur.

   
Det gyllene templet - skyddat från manliga kalufser
 
  Efter en stunds tyst betraktande av hela härligheten började också vi gå runt dammen, fascinerandes av de starka färgerna och platsens smått fantastiska renlighet. Inte en smutsfläck kunde skönjas på fasaderna, inte ett gruskorn irriterade under våra nakna fötter. Hade inte sett en sådan ren plats tidigare - i vart fall inte i Indien.
På de vita väggarna var stora mässingsplaketter uppsatta till minne av olika sikhiska militärförband. Några från sikhisk tjänst (från tiden innan britterna erövrade Punjab), många från brittiska kolonial tjänst och de nyaste från turbankrönta enheter i den indiska armén. Där sikherna är kraftigt överrepresenterade i förhållande till andra indiska folkgrupper. Att det var ett krigiskt folk som här hade byggt sitt tempel gick inte att missa.

 
     
   

När bron, täckt med röda mattor, ut till det gyllene templet nåddes hade vi tur. Det var inte särskilt många före oss i kön. Väntan blev därför bara knappa tio minuter, andra i lastbilsgruppen fick vänta dryga halvtimmen fick vi höra senare på kvällen. I en kö där indisk - inte västerländsk - kökultur härskade, med oönskade närhetsupplevelser till följd. Själv hade jag i Indien fördelen att vara något större än omgivningen, vilket gav goda möjligheter att påverka densamma när jag ansåg att mitt personliga bekvämlighetsutrymme blev alltför välbesökt i trånga situationer.

Det praktfulla guldgnistrande templet var inte särskilt stort, i världsliga mått mätt, som en smärre villa ungefär. Men ack så rikt dekorerad det var, precis allting var förgyllt och ornamenterat, såväl på insidan som på utsidan. Förvånansvärt nog upplevde jag det, trots allt glitter, som smakfullt, även om de minimalistiska principerna var fjärran.

 
Ingången till templet - två gånger grovkalibrigt beskjutet av stridsvagnar
 
 
 

Templet var byggt kring ett centralt rum där ålderstigna gurus, med långa vita respektingivande skägg, satt och läste högt ur det heligaste exemplaret av den för sikherna heligaste skriften. Många som ville titta, höra och känna sig delaktiga, fler än som fick plats i det lilla rummet, med en imponerande trängsel som följd. Upplevelsen var inte särskilt helig.
Gick istället upp till taket på templet, där det förvånansvärt nog var nästan tomt. Trots att positionen bjöd på en sagomässig skönhet. Att stå på toppen av ett förgyllt tempel, i en spegelblank sjö, som i sin tur omgavs av fantastiska byggnader; var minnesvärt.

Helt tomt var det dock inte, en sikhisk familj tog tillfället i akt att inleda ett samtal. Först tiominuterspaketet med standard frågorna, sedan en mer förvånande fråga, särskilt med tanke på var vi befann oss: – "Do you have sex in Sweden"? Något perplex bad jag honom upprepa frågan, samtidigt som hans fru nyfiket tittade på mig: – ”"Do you have sex in Sweden"?” Vad svarade man på det? Var inte svaret tämligen självklart? Eftersom min mimik signalerade att jag var - med rätta - förbryllad, och mitt initiala svar var både obestämt och svävande till sin natur, så bestämde sig det sikhiska paret för att mer handgripligen visa vad de menade. Genom att peka på turbanen på mannens huvud. Jag hade hört fel, sex istället för sikhs. Freud hade varit lycklig.

 
       
 

Åter på marknivån blev vi en än gång ställda. Det var dags för rituell bönestund och alla sikherna lade sig ned på golvet och bugade i riktning mot de heliga skrifterna. Då vi var de enda ickesikherna i templet visste vi inte riktigt vad som förväntades av oss såsom besökare. Inget logiskt svar uppenbarade sig, så vi försökte vara så osynliga som möjligt och trycka oss tätt intill en vägg under de få minuter som ceremonin föregick. På vägen ut fick vi, liksom alla andra, en söt degklump att mumsa på, ytterligare en sympatisk sikhisk tradition.

Det gyllene templet med tillhörande område var helt klart det mest strålande av de religiösa byggnader som jag, så långt, hade haft möjlighet att besöka under min resa. En favorit.

Det var svårt att föreställa sig att denna serena miljö hade varit en plats för omfattande strider, ja nästan en krigsskådeplats vid två tillfällen under åttiotalet. Bägge gångerna då sikhiska extremister militariserade och fortifierade tempelområdet. För att sedan använda det som bas för diverse, mot den indiska centralmakten, riktade våldshandlingar. En centralmakt som av förståliga skäl då svarade med att storma området. Vilket visade sig svårt.

De sikhiska extremisterna var såväl välbeväpnade, befästa och ypperligt ledda - vid ett av tilfällena av en avhoppade general i den indiska armén. För

   
En riktig guru
   
 

att få bukt på de militanta och obstinata sikherna behövdes det att armén kallades in med sina pansarbeklädda och spränggrantasspottande stridsvagnar. Förloppet var i stort sett identiskt vid bägge incidenterna, så även den omfattande förstörelsen och de stora förlusterna i människoliv. Många av dem oskyldiga pilgrimer som hade fastnat inne på området när belägringarna hade påbörjades.

En av följderna av den första stormningen var mordet på Indira Gandhi. Två av hennes livvakter, sikher, avrättade henne som hämnd. Den påföljande massakern på sikher runt om i Indien har nämnts tidigare. Den andra stormningen, operation Blue star, beodrades av Indiras son Rajiv några år senare. Också han skulle slutligen falla offer för det politiska våldet, dock tamilskt (södra Indien), inte sikhiskt. Än idag kvarstår det starka spänningar mellan sikher och hinduer. Av de bägge stormningarna finns det dock inte längre några spår av inne på området, kulhålen har täpps igen och explosionsskadorna reparerats.

 
 
   

Den enda fysiska påminnelsen om striderna var en dåligt målad tavla inne komplexets museum. Som var inrymt i en av de präktiga vita byggnaderna som flankerade dammen. Tavlan föreställde det gyllene templet, med lågor som slog ut från sidorna och rök stigandes upp mot himlen. Guldtemplet i sig klarade sig oskatt igenom stormningarna och belägringarna, varpå bilden kan beskrivas som något fabulerande.

Mer intressant var plaketten under målningen som kort beskrev vad som hade hänt, ur ett partiskt perspektiv. Särskilt den sista meningen: – “But soon afterwards the Sikhs got their rightfull revenge”. En otroligt provocerande formulering med tanke på att det åsyftade mordet på landets ledare och ikon; Indira Gahndi.

Museet var annars en synnerligen blodig historia, mest innehållande stora målningar föreställandes motiv på temat det sihkiska folkets lidande, mod och styrka. Det vill säga detaljerade bilder på gurus som blev fantasifullt och gruvligt torterade av muslimer/hinduer på grund av sin religösa övertygelse. Metoderna och tavlorna var många.

Hämtade ut våra sandaler ur huset med tusen dofter och gick mot utgången. Där stod vår rikshawalla sedan morgonen, vilt viftande för att påkalla vår uppmärksamhet. Han hade troget väntat på oss. Men vi

 
Rent glittrande guld
 
 

skulle bara gå en kort sträcka, så just för tillfället behövde vi inte hans tranporttjänster, vilket var svårt att förklara. Varpå han lade sig precis bakom oss med sin riksha, för att inte förlora oss till någon annan walla, när vi promenerade genom den gamla stadsdelen. Det rådde en kraftig överetablering av rikshor i Amritsar.

Jallinwala Bagh, platsen där den brittiska generalen Dyer på några få korta ögonblick förintade den, redan innan tveksamma, moraliska justifikationen för brittisk supremati i Indien, är världsberömd och kopplad till en av historien evigt fördömd händelse. År 1919 beordrade engelsmannen sina soldater, ghurkas från Nepal, att med skarp ammunition skjuta rakt in i en fredlig och obeväpnad folkmassa som befann sig på en innergård. Människorna hade samlats där för att protestera mot en uppsättning synnerligen orättvisa, förudmjukande och rasistiska påbud som den brittiska generalen ålagt den färgade delen av stadens befolkning. På grund av att en engelska behandlats illa, puttats ned i en lerpöl samt utsatts för skymfsord, av en grupp nationalistiska ligister. Den enda vägen ut från innergården blockerades sedan av Dyers, på dubbel linje, uppställda män. Män som på kommando spottade bly. Mötesdeltagarna hade ingenstans att fly - slakten blev total.

 
       

Efter massakern, kämpade britterna i ständig uppförsbacke för att behålla sitt maktmonopol - tills de slutligen gav upp och reste hem till sina öar. En av de starkaste scenerna i den multipelt oscarsbelönade filmen ”Gandhi” dramatiserar massakern, med stor skicklighet.
Den stora gården har förvandlats till ett viktigt minnesmärke för den indiska nationen, där frihetskampens plågor och heroism omväxlande porträtteras. Brunnen vari människorna försökte undgå den brittiska elden, men drunknade i, och kulhålen i väggarna förevisas med religiös vördnad och respekt.

Det kändes konstigt att som västerlänning gå omkring bland alla indier på en plats som så kraftigt har kommit att symbolisera den brittiska kolonialismens brott mot det indiska folket. Jag var i vart fall inte, genom arv skuldtyngd, engelsman som Matthew.

 
Besökare lär sig en läxa
 
 

Vår trogna walla körde oss åter till den anglofila oasen hos Mrs Bhandaris (hade förbrytaren Dyer en gång bott där?), för att återsamlas med resten av gruppen - som bara hade gjort en blixtvisit vid det gyllene templet. Undantaget var Terje som hade spenderat en mindre förmögenhet på att sända hem alla sina nyinköpta pinaler på det ineffektiva postkontoret. De byråkratiska turerna hade nästan tagit hela dagen.
Fick tillbaks min tvätt från en av de många alltiallon som var knutna till guesthouset. Sällan hade mina kläder varit så rena under de föregående månaderna. Känslan av välbehag att skruda sig i en vältvättad och nystrucken t-shirt var mycket stor.

Vi spelade en match, av vad jag tror var improviserad cricket, på gräsmattan; trots den stickande värmen. Plötsligt satt en svärm med ungar på toppen av muren och agerade ljudliga supporters. Lika plötsligt försvann barnen när ett par av hotellets anställda dök upp och upprört jagade bort dem med kvastskaft. Det var synd. När vi var sjöblöta av svett bar det av till guesthousets pool för ett svalkande dopp. Det var första badet sedan Palmyra lämnades en och en halv månad tidigare. Fräscht.

 
 
En annan overland lastbil, från Dragoman (lyxvarianten (i vart fall prismässigt) av overlanding) hade också uprättat temporär bas hos Mrs Bhandaris. Passagerarna var grymt missnöjda med sin resa, på något sätt hade turbulensen i Afghanistan och Pakistan medfört att de förlorat massor med tid. Så gruppen tvingades göra Indien i ett tempo som i princip omöjliggjorde all annan aktivitet än vägtransporter och blixtbesök på de största sevärdheterna. Hälften hade redan deserterat, hoppat av, för att se landet på egen hand, i ett lugnare tempo.
Att observera att deras tält var både mindre och mer slitna än våra var inte fel, särskilt som de hade betalat mer än dubbelt så mycket för sin betydligt kortare, både i tid och rum, resa.

 
 

Robin övertalade mig att följa med på en kvällsaktivitet. Destinationen var gränsöver-gången, den enda existerande mellan de bägge arvfienderna, Indien och Pakistan. Den skulle stängas för kvällen, och det var stängningen som vi skulle titta på.

 

Lät inte särskilt intressant, men såväl guidebok som Robin bedyrade att det var ett skådespel av stora mått. Martin nämnde också att det var värt att beskåda. Vi hade lärt oss att respektera hans ord, så allihopp följde med.

Efter en halvtimme i lastbilen kom vi fram till den lilla gränssorten med det klingande namnet Wagga. Australiensiskt? Det blev snart uppenbart att stängningen av gränsen mellan de två antagonisterna var en väldigt populär till-ställning. Massor av människor, även efter indiska förhållanden, var på väg mot gräns-

Publiken har samlats - gränsen skall stängas!
  posteringen från den improviserade parkeringsplatsen på ett fält vid sidan av vägen. Välputsade militärer visade upp oss på den ena av två massiva läktare med front mot Pakistan. Läktare vid en gränsövergång? Vem har hört talas om det någon annanstans?
 
 

Det var folkfest och vattenfestival. I ett Indien där det absurda är standard och det galna normalt krävdes det efter tre veckors vistelse en hel del för att jag skall gapa av pur förvåning och överraskning. Cirkusen, som föreställde en militär gräns-stängningsceremoni, fick mig att gapa. Stort.

Extremt pråliga soldater, skrik och snärtighet, marschanträden upp till hakan och en militarism som inte stod Monty Python långt efter i sitt seriösa pajaseri. Syftet med denna överdriftshysteri i drill var att i varje aspekt bräcka soldaterna på den pakistanska sidan. Där de sysslade med samma parodi av preussisk militarism som sina hatade indiska grannar.

De tusentals åskådare som satt på läktarna, modell idrottsarena, på bägge sidor av gränsen skanderade hejarramsor och förolämpningar med

   
Soldaterna ställer upp och hejarramsorna skallar!
 
  en intensitet som hade gjort vilken engelsk fotbollsklack som helst mäkta avundsjuk. Den indiska armén stod till och med till tjänst med hejarklacksledare (dock inte den amerikanska modellen med korta kjolar och pompoms - snarare var det grön uniform, vaxad mustach och basker som gällde) som anförde talkören med megafoner uppskruvade på max. Stämningen var surrealistisk, det var som att gå på en viktig fotbollsmatch, där spelarna och bollen rationaliserats bort och bara den fanatiska publiken återstod.
Ceremonin avslutades med att grindarna, med stor kraft, slängdes igen och de bägge nationernas flaggor simultant halades. Lämnade läktaren lätt chockad - medveten om att jag upplevt någonting för vårt jordklot fullkomligt unikt, och vanvettigt.
 
 
   

Åter till hotellet upptäcktes att vår hunger var stor, men att lusten att åka obekväm cyckelriksha in till centrum var liten. Blev istället anvisade till en enklare restaurang förlagd i ett skjul av korrugerad plåt på tomten invid Mrs Bhandaris. Belysningen, en naken flämtande glödlampa, i det enkla matstället var så gott som obefintlig.

Så vi kom att förtära vår måltid i mörker, på rangliga plaststolar och attackerade av livliga hundar. Trots den bristande miljön smakade maten utmärkt, kyckling chow mein och en majssoppa till förrätt. Kinesisk mat var populärt, fanns nästan alltid på matsedeln tillsammans med det nordindiska kökets paradrätter.

Elaine var överdrivet tvär mot kyparen, som hade uppenbara problem att

 
Elitsoldater, eller uniformerade pajaser?
 

matcha den mat som serverades med vad som hade beställts. Hon fick påpekat för sig att vissa förändringar, faktiskt, hade skett i Indien under de senaste femtio åren. Flaggan var inte längre Union Jack. Även om det var lätt att tro något annat när man bodde hos Mrs Bhandari.

 
  Annars så pratade Elaine mest om att hon, kanske eventuellt, skulle lämna lastbilen dagen efter, för att på egen hand korsa gränsen till Pakistan och resa runt där i ett par veckor. Visst det verkade, med hennes historik av dylika uttalanden, sannolikt. Särskilt då Pakistan för tilfället var långt ifrån ”the place to be” för en ensam västerlänsk turist, än mindre för en kvinnlig sådan med bruten arm. Det var ingen som orkade ta notis av påståendet när vi återvände till tälten.