Kapitel 13

Gudarnas Dal
 
24 Oktober 2001
Shimla - Mandi

Fel vägval leder till Shangri La och ett internt vattenfall.
 
 

nligt Martins direktiv samlades gruppen i lobbyn vid sjutiden på morgonen för att transporteras till lastbilens uppställningsplats. Visade sig efter ett par telefonsamtal att stadens droskor försökte ta ut absoluta rövar-priser för den korta körningen; i tron att vi inte hade andra alternativ. Det fanns alternativ. Vi axlade rygg-

 

säckarna och gick, det var ändå främst nedförsbacke.

Efter att åter ha knuffat igång lastbilen, Martin hade inte kunnit lösa det problemet, var expeditionen på väg till Mandi, en ort halvvägs till Manali. Efter konsultation kvällen innan med hotelldirektören hade det framkommit att det fanns två alternativa vägar till Mandi från Shimla. Den första var en större asfalterad väg, som dock var lite längre avståndsmässigt. Den körde runt bergen som skilde de bägge orterna åt. Den andra vägen var enligt hotell-direktören mer att betrakta som en utbyggd åsnestig ledandes rakt över bergen för att betjäna avlägset belägna byar. Den var inte lämpad för genomfartstrafik, särkilt inte tung sådan som vår blåa lastbil. Tidsmässigt skulle den också vara betydligt längre.

       
 

Martin planerade självfallet att ta den avstånds-mässigt längre vägen. Den var säkrare plus att det skulle gå snabbare än att krypa omkring uppe i bergen. Även om vyerna skulle bli lidande.

Vid första vägbifurkationen blev vi av en prydligt uniformerad polis distinkt hänvisade till en av vägarna då Martin frågade efter Mandi. Självfallet var det den över bergen som pekades ut - men det viste inte Martin då.

Det dröjde sedan inte lång tid innan det blev tydligt att vägen inte alls var anpassad för en tung lastbil med ett obromsat släp, även om den var terränggående med fyrhjulsdrift. Vägbanan var lika smal som lastbilen bred och ofta var den utsprängd direkt från bergssidorna. Dess ena kant ett flera hundra meter lodräta stup, utan till-

   
Bergskammen på vilken Shimla huserar
 

stymelse till skyddsräcke, och den andra en solid bergsväg, ofta med ett ordentligt överhäng. Det fanns inget utrymme för Martin att göra misstag. En miss och lastbilen, och alla i den, skulle störta mot en säker död. Vid varje kurva med obefintlig sikt, det vill säga nästan alla, gick tutan varm för att varna eventuell mötande trafik om vår närvaro. När möten skedde fick den andra parten, svettandes och med stora ögon, backa till ett för ändamålet bredare avsnitt där fordonen, mycket mycket sakta, kunde passera förbi varandra med milimeters marginal.

Vägen delade sig ofta spontant i två - utan förklarande vägskyltar vad som gick vart. Oftast fanns det dock någon i närheten, som med teckenspråk kunde frågas vilken väg som gick till Mandi. Men ibland saknades hjälpsamma personer - vilket föranledde Martin att utifrån den omgivande terrängen chansa vilken väg som ledde rätt. Han hade rätt var gång. Imponerande.

 
 
   

Magiska landskap. På höga höjder var bergen antingen blottade eller beväxta med långt böljande gult gräs. Ibland såg vi klungor av ljushyade kvinnor som med blänkande skäror skördade det gyllengula, på de sluttningar som inte sluttade alltför brant. Vilket för dessa mänskliga bergsgetter var i det närmaste lodrätt.

Lassen som de bar på sina ryggar när de återvände, småspringande, till sina byar var enorma. Lastbilen passerade flera grupper av bjärt klädda indiskor med mindre berg fastspända över axlarna. Tveksamt om jag hade fått med mig den mängd som de bar, ens med en stadig cykel till hjälp.

Mellan bergen var det grönt och frodigt. Ofta flöt en orolig flod med brusande kristallklart vatten fram invid vägen. Markerandes den kontinuerligt

 
Kate och de lägre delarna av Himalaya

lägsta punkten där världen annars var så hög. Det var inga problem att förstå varför det mytiska paradiset Shangri- La antogs ligga i någon av dessa avlägsna, i det närmaste bortglömda, dalar högt uppe i Himalaya.

Stannade kort i en by för att köpa lunch. Det blev någon form av friterad potatis gojs. Rotfrukterna hade skurits i tunna strimlor och sedan formats som små nystan som kort sänktes ned i kokande olja. Det smakade inte helt oävet, även om risken för magsjuka antagligen ökade akut med den flottiga måltiden.

Till Mandi kom lastbilen först när det blivit mörkt, vi passagerare efter en underbar dags natursafari i bergen, för Martin, bakom ratten, en dagslång utdragen mardröm. Det var uppenbart varför inga overland företag traffikerade den här regionen - och Martin klargjorde att det definitivt var första och sista gången som First 48 gjorde det.

Staden vaktade ingången till Kula dalen och befann sig nära nog på havsnivå. De kraftiga höjdskillnaderna hade flera gånger fått våra öron att slå lock på grund av tryckförändringarna. Martin ville absolut inte åka in i Mandi i blindo efter upplevelserna i det trånga Shimla och de föregående timmarnas skräckupplevelse till körning. Terje och Robin sändes således in som förtrupp för att rekognosera rum och en lämplig parkeringsplats för lastbilen. När de kom tillbaks hade de hyrt ett helt hotell. Total kostnad: tusen rupies, ungefär etthundrafemtio svenska kronor. Ett bra pris för att inhysa hela expeditionen i rimlig standard.

Rummet som jag och Matthew delade var mer ombonat än den spartanska verklighet som vi hade vant oss med under de senaste månaderna på resande fot; mattor på golvet, mönstrade överkast på sängarna och tavlor på väggarna. Allt var dock inte perfekt. Det läkte från vattentanken, som en fullt öppnad kran, inne i badrummet. Den var uppsatt på väggen ovanför toalettstolen, varpå densamma också fungerade som en effektiv, mycket kall, dusch. Skulle porslinstronen användas, var det kläderna av och att ha handduken i beredskap efteråt. Bara i Indien.

Beställde middagen på hotellet (kyckling chow mein av, som det visade sig, tråkigt utförande). Men visa av erfarenheten från första kvällen i Shimla tog gruppen och passade på att ta en snabb titt på Mandi samtidigt som maten tillagades. Orten var inte särskilt stor, få är det uppe i bergen, och var koncentrerad runt ett för indiska förhållanden luftigt och tomt torg. Nästan alla byggnader verkade bestå av hotell, många av dem relativt nybyggda. Enligt guideboken var också detta en populär ort för inhemsk indisk turism, även om besökarna verkade vara få just då, säsongen gick mot sitt slut.

25 Oktober 2001
Mandi - Manali

Genom klyftig ingång till ökänd dal och tältning i högt gräs.
 
 

xpeditionen rullade klockan åtta på morgonen så att lunchen skulle kunna ätas i Manali. Om ingenting oväntat åter skulle inträffa på vägen. I förväg uppgjorda transportplaner var långt mer bräckliga i Indien än i Europa. Det hade vi lärt oss vid det laget. Men frukosten åts i Mandi; ett friterat platt bröd med köttfärs som fyllning.

 

Trodde i vart fall att det var köttfärs. Av vilken sort tordes jag inte fråga om.

Lastbilen var snart inne i den bland resenärer smått legendariska Kula dalen. Med sitt djup på fyra mil, en bredd på som mest någon kilometer, inramad av snöklädda berg på över sextusen meter och med en vilt forsande flod, Beas är dess namn, som stormade fram i dess mitt är Kula ett geografiskt mästerverk.

 

Öppningen in till dalen var så smal att bara floden fick plats, bilvägen hade sprängts in i den ena av de bägge lodräta bergssidorna. De sträckte sig hundratals meter upp mot den klarblå himmeln, av vilket bara en smal smal strimma kunde skönjas.

På sina ställen var färgglada hinduiska tempel med fantasirikt utseende placerade längs bergväggarna, på platser där det torde ha varit omöjligt att uppföra någon byggnad. Upenbart gällde lagen om att en plats helighet stiger med kvadraten av otillgängligheten även i Kula.

Efter en stunds körning genom den smala klyftan öppnades plötsligt den extremt långsmala dalen upp, med sin allom varande grönska och pittoreska träbebyggelse. Kula var i gamla tider känd under epitetet gudarnas dal för sin stora skönhet - det var enkelt att förstå varför.

Branta klippväggar - med hinduiska tempel
 
 

Invånarna var klädda i färggranna, men i jämförelse med nationen i övrigt mer smakfulla, kreationer: mer dämpat och mindre glittrigt. Deras hy var ljusare än standardindierns och påminde mer om vad vi hade sett hos den iranska befolkningen några veckor tidigare. Att kvinnorna var vackra skulle vara en underdrift att säga. Ögonen glittrade piggt, kropparna rörde sig gracilt, kindbenen var höga och markerade och håret var nästan undantagslöst svart, långt och friskt glänsande.
Men den största skillnaden mot den surmulna världen utanför var att alla människor konstant log och visade upp långa rader med vita tänder.
Om denne spontana glädje härörde från dalens väl utvecklade naturliga skönhet, eller om det härörde från orsaken till att Kula kom att betraktas som ett Mecka för alla resenärer på sjuttiotalets hippiekaravaner låter jag däremot vara osagt. Inne i dalen växte nämligen marijuana fritt och naturligt i stora volymer. Mängder av plantor, av sådan storlek att de hade renderat innehavaren ett långt fängelsestraff enligt rättsystemet i vilket land som helst på jordklotet, kantade väggrenen.

 
 
   

Kom fram till Manali, som låg längst in i dalen, under tidig eftermiddag. De senaste årtiondenas turistinvasion har tragiskt/glädjande nog satt sin distinkta prägel på den en gång torftiga träbyn vid bergens fot. Den har fyllts med fula frånstötande betonghotell, nästan undantagslöst för att inhysa inhemska indiska turister. Manali var enligt guideboken ”the place to be” för nygifta indiska par på smekmånad.

Den stora grejen för de nyligen gängade var att de under en dagsutfärd kunde få uppleva snö - i Manali en möjlighet året runt. Vilket naturligtvis är en stor grej för den stora majoritet av den indiska befolkningen som lever sina liv i ett hett tropiskt klimat. Följden blev att de tråkutformade hotellen hade sådana välklingande namn som Snowball, Snowflake eller Yeti lodge - för att parafrasera på en känd Himalaya relaterad skröna.

Gruppen släpptes av för att äta lunch under tiden som Martin försökte leta rätt på en lämplig plats för att campa. Efter en stunds obeslutsamhet hamnade vi på en vegetarisk restaurang - ett fenomen som enligt min mening var alldeles för vanligt i Indien - för en väl tilltagen punjabi thali.

När vi efter ett par timmar mötte upp med Martin igen hade han arrangerat så att expeditionen kunde tälta på tomten till ett hotell beläget någon

 
Gatuliv i Manali
 

kilometer utanför centrum. Hotellet visade sig vara ett vackert gammalt hus byggt helt i trä - som med något decenniums förfall nog skulle kunna bli ett förstklassigt spökhus.

Hade inte misstyckt att sova inomhus, i ett rum, istället för att slå upp tältet ute bland äppelträden och de konstiga växterna i trädgården. Men resans karaktär gick i campingens tecken för att hålla nere kostnaderna och maximera flexibiliteten. Var inte utan att jag hade blivit bortskämd under de senaste veckorna då vi hade sovit på antingen hotell eller guesthouses, så lite camping skulle nog inte vara fel. Var dock väldigt nöjd att jag hade en varm fyra säsongers sovsäck. Vi befann oss på dryga två tusen meters höjd över havet i slutet av oktober; nätterna kunde bli nog så kalla.

 
     

Tony, som tidigare hade levt surfarens bekymmerslösa liv, bekräftade vad jag med mina begränsade biologi-kunskaper redan hade misstänkt: att de konstiga växterna i trädgården inte var något mindre än två meter höga marijuanaplantor. Av den där annars så olagliga varianten. Läger slogs således i verkligt högt gräs - på så många sätt.

Entusiasmen bubblade hos den campingglade Martin då de nya tälten monterades upp och särskilt då när det stora blåa kökstältet, som varit gömt i botten av släpvagnen, provrestes. Här skulle sparas pengar. Tur nog fanns det ingen gas i gastuberna; vilket omöjlig-gjorde att expeditionen kunde återuppta den egna mat-lagningen. I vart fall för stunden.

Restaurangerna i Indien var ändå så pass billiga att det inte sved särskilt mycket i plånboken att frekventera dem. Själv var jag en ljudlig anhängare av att sitta med en

Högväxande gräs
 

meny i hand och beställa in diversifierad mat än att tillaga den själv - ofta i rätt tråkiga utföranden.

Efter att ha upprättat lägret, mitt i knarkfältet, gick vi ned på stan, via en brant nedförsbacke, för att informare oss om vilka möjligheter och aktiviteter som Manali hade att erbjuda.

På dörren och väggarna inne på den äkta turistbyrån (det fanns ett antal falska, vars syften var att sälja specifika resor eller promota enskilda hotell) fanns stora skyltar varnandes västerländska turister för ett stort antal försvinnanden och mord på utlänningar under det senaste året i dalen. Och att det av den anledningen var ytterst olämpligt att spontant ge sig ut och vandra i omgivningarna utan sällskap av en erfaren, av dem auktoriserad, guide. Risker som även Lonely Planet tog upp i sin korta, men faktaspäckade, beskrivning av Manali. Efter att ha frågat de hjälpsamma personerna bakom disken framgick att sammanlagt femton västerländska turister hade mördats eller försvunnit i stadens närhet under det senaste året. Vilket kändes som väldigt många med tanke på ortens relativa litenhet - det var möjligt att gå igenom centrala Manali på knappa fem minuter. Och så många utlänningar var det inte som kom dit. Julies varningar om kriminaliteten i Kula kanske inte hade varit så befängda trots allt.

Varningarna gav dålig smak i munnen och min vilja att närmare bekanta mig med den underbara naturen i Manalis omgivningar medelst fotvandring sjönk som en sten. En aktivitet som istället föreslogs var jeepturer upp till det närbelägna Rhotang passet - för att titta på snö. En dylik utfärd bokades också för dagen efter, men då snarare i syfte att titta på indier som fick syn på kristaliserat vatten för första gången än att beskåda det vita fenomenet i sig själv. Personalen på turistbyrån försökte också sälja in andra utflyktsmål med än mer obskyrt innehåll, men vi avböjde. För de som ville utmana ödet fanns annars möjlighet att pröva på paragliding och alla kunde njuta av det lokala köket som de, inte oväntat, höjde till skyarna.

Hamnade, efter Matthews kraftiga påtryckningar, på en tibetansk restaurang för middag. Åt en Thuktpa, någon slags gryta baserad på getkött och nudlar. Den smakade ungefär som man kan förvänta sig av mat från det karga Tibet. Härdande. Vi beställde också som gemensam sidorätt en skål med momos, köttfyllda (buffel eller kyckling) dumplings som doppades i en stark sås. De var goda, samt representerade en ätandeform, fingermat, som till-talade mig. Och därmed hade vi utforskat i princip allt som det tibetanska köket hade att erbjuda. Det är inte ett av världens mer avancerade förhållningssätt till mat de har tibetanerna.

Efter tjugo minuters promenad/klättring var vi åter i hotellets ”krydd” trädgård. Där gruppen sedan gemsamt satt och fabulerade om den tid som varit tills kylan tvingade in oss i de enorma tälten och våra varma sovsäckar.

26 Oktober 2001
Manali

Upp till högsta lägsta med flaggspel, yak och sibiriskt ekiperade indier.
 
 

e bägge jeeparna som skulle komma och plocka upp oss för utfärden upp till Rhotang passet var försenade med lite drygt en halvtimme. Förvånansvärt nog ringde chaufförerna till jeeparna vårt hotell och meddelade att de skulle bli sena. En självklarhet hemma, men anmärkningsvärt tillmötesgående i ett Indien där alla i förväg

 

bestämda tider var högst diffusa. Förseningen motiverades med att vädret var dåligt uppe i passet tidigt på mornarna, men att det senare i regel blev bättre. Något suspekt att en halvtimmes väntan skulle ha sådana klimatologiska effekter. Men de visste säkerligen bättre än mig.

Jeeparna var stora och kunde ta upp till sju passagerare var, exklusive chauffören. Efter att ha kört igenom Manali ledde vägen raskt uppåt, följandes den strömmande floden. Mängden vatten var dock begränsad jämfört med vad det måste vara under vårens snösmältning - då floden måste vara en syn att skåda i all sin framrusande våldsamhet. Men när vi körde förbi var den breda fåran, med sina stora nakna stenbumlingar, långt ifrån maximalt utnyttjad.

En bit utanför Manali låg ett par små bosättningar för tibetanska flyktingar. Människor som hade flytt från den kinesiska regim som på ett så omilt sätt hade styrt över deras hemland det senaste halvseklet. I Kula dalens absolut bortersta punkt hade de skapat sig nya hem och liv. När vi passerat de små låga tibetanska husen började vägen, med hjälp av vida serpentinsvängar, brant leta sig uppför bergssidan.

 

Vid sidan av vägen dök hela tiden små fall-färdiga träskjul upp. Alla numrerade med stora på väggarna påmålade siffror. Det första skjulet, längst ned i dalen, hade nummer ett, det andra nummer två och så vidare. Tills skjulen på högre höjd hade nummer långt över hundra.

Förstod först inte alls detta indiskreta sätt att förmedla någonting som verkade vara adresser för byggnader som bäst verkade lämpa sig för en majbrasestafett. Det var först när vi såg en buss med indiska turister stanna vid ett av dem som klarhet uppnåddes.

I skjulen kunde indierna hyra lämplig utrustning för sitt första möte med snö. Enorma skabbiga pälsar och stövlar av den typ som vintermodet föreskrev när sjuttiotal blev åttiotal; stora ludna historier. Skodon som gav intrycket att bäraren

Snöförberedande skjul
 
 

hade ett par skitiga får lindade kring fötterna och nedre delarna av benen. Det var hysteriskt roligt att se på när dessa i värme och hetta levandes människor prövade kläder för mötet med det för dem okända, och skrämmande, klimatet. Några hyrde till och med två pälsar, bara för att vara säkra på att de skulle överleva den förväntat starka kylan på toppen av passet. Själv var jag utrustad med T-shirt, sandaler och nordmannablod. Hoppades att det skulle räcka, i nödfall fanns en tjockare tröja i dagryggsäcken om det blev alltför kallt. Att skruda sig som en medlem i Nansens polarexpeditioner, lämnade jag till indierna.

Terrängen bestod på lägre höjder av tjock lövskog där hösten gjorde sig till känna genom bladens många skiftningar i det gulröda spektrumet och begynnande inbördes gleshet. Var inte utan att en viss hemlängtan infann sig, det hade varit lång tid sedan jag fick chansen att vandra omkring i en ordentlig skog. Hade mest blivit öknar, städer, berg och jordbrukslandskap under de senaste månaderna.
Trafiken på den smala snirkliga, men alltid uppåtgående, vägen var intensiv. Det var många av indiska turister fullastade jeepar och bussar som skulle upp till passet. Desto högre upp på berget vi kom, desto färre blev träden, för att till slut helt försvinna. Skogarna ersattes istället med gröna grässlänter och gråa stenåkrar. Mer av det sista närmare toppen, där det som var grönt nere i dalen blev grått.

Chauförerna stannade några gånger för att vi skulle få beskåda diverse suspekta sevärdheter av typen vattenfall i storlek motsvarande en vattenkran, kalla källor och ett par broar. En av dem var spektakulär. Ett rangligt järnfack-verk som sträckte sig över en kanske femtio meter djup klyfta, i vars botten den nu till vattenmängden mer begränsade floden forsade fram, med ett don, mellan svarta klippor. Varje gång ett fordon passerade gav bron ifrån sig gnisslande ljud och vibrationer som verkade tyda på att den skulle implodera ner i klyftan. Men den rostiga konstruktionen höll - om den fortfarande gör det är dock oklart.

 
 
 

Terje - sin nyfunna (o)vana trogen - började självfallet pilla in sina indiska dundersmällare (bomber enligt europeisk definition) i brons fäste för att där tända på. Frågan var om norrmannen ville spränga bron eller bara dra nytta av klyftans akustiska kvaliteter? Kan inte påstå att någon av oss försökte hindra honom, även om det bara var Tony som aktivt påhejade det potentiella demoleringsarbetet.

Till saken hör att bron var ett militärt skydds-objekt, vilket alla skyltar som strängeligen förbjöd fotografering påpekade. Den krutrelaterade aktiviteten var således inte den bästa att sysselsätta sig med om någon paranoid indisk militär skulle matrialisera sig. Vi befann oss trots allt i en känslig - mellan två kärnvapenmakter omdiskuterad - region.

   
En annan bro - också den belagd med fotograferingsförbud
 
 

Om syftet hade varit att rasera bron så misslyckades det turligt nog. Den ljudliga smällen jagade istället upp ett tiotal bredvingade rovfåglar som började kretsa runt en närbelägen klippa i vida svängar. Såg faktiskt ut att vara örnar, dessa kraftfulla symboler, men jag var långt ifrån säker.

Vid tolvtiden stannade jeeparna på en klippavsats med vidunderlig utsikt över dalen nedanför. Den låg inklämd mellan enorma bergskedjor likt ett smalt grönt band. Himalaya, världens tak bredde mäktigt ut sig och allting var så högt och geologiskt storslaget. Värt att stirra på med beundrande ögon.

 
 
 

I motsatt riktningen var utsikten inte fullt lika seren, då en mängd restauranger och undermåliga suvenirbutiker hade uppförts i en tät och brokig klunga invid en tibetansk stupa. Tanken var att gruppen skulle äta lunch där (liksom alla andra snöturister).

Men först tog vi en närmare titt på det tibetanska monumentet. Stupan såg ut som en tio meter hög handhållen upp och nedvänd ringklocka; av den modell som toastmasters med förkärlek använder sig av.

En tibetansk stupa är ett stycke bearbetad vit målad sten som det enligt buddismen är mycket fördelaktigt att runda till fots. Vid rundningen ackumulerar fotgängaren ”förtjänst”. Desto fler varv runt stupan, desto mer ”förtjänst” ansamlades. Men bara om pagoden rundades

 
Den smala Kula dalen
 

med vänstervarv, ett högervarv hade snarare negativ effekt för den under livet ackumulerade spirituella förtjänsten. Bekräftandes min misstanke om att Buddha hade socialistiska tendenser.

Den ickemateriella tibetanska buddismen går ut på att samla på sig denna ”förtjänst” till skillnad mot de för människor annars mer traditionella valutorna barn, guld, ädla stenar och gröna skogar. Men samlas skulle det, säg den livsfilosofi eller religion som i slutänden inte handlar om att få ihop så mycket som möjligt av någonting, materiellt eller ickemateriellt, innan döden (vad det nu är?) inträffar. Religionerna skiljer sig från filosofierna då denna ”vara” kan bytas mot någonting lämpligt när kroppen inte längre orkar med det hårda jordelivet (för denna runda enligt vissa).

Restaurangen på vars uteservering gruppen åt lunch bjöd på usel service. Detta trots att en stor skylt förkunnade att restaurangen hade två olika kök placerade i separata byggnader. Ett där vegetarisk och för ”fina” hinduer renlig mat tillredes och ett annat, för oss oheliga köttätare, en bit bort.
Väntetiderna på den ointresserade kyparen var långa, maten som kom in var inte den som hade beställts och när den rätta slutligen anlände, någon timme försent, inte ordentligt tillagad. Tonys kyckling var i det närmaste rå. Slutade med att jag åt ost i en kryddig tomatsås och dåligt kokt ris. Inte en chans att jag skulle äta det kött som de tillreda där, skulle vara som att beställa salmonella på postorder.
En och en halv timme senare var gruppen äntligen färdig att fortsätta, efter det att förslaget om att bränna ned resturangen som en barmhärtighetsgärning för kommande besökare förkastats.

 
 

Ytterligare några hundra höjdmeter upp på berget stannade jeeparna till vid avhoppningsplatsen för paragliding. Typ springa nedför en brant med en fallskärm, som förhoppningsvis fångas upp av vinden, med resultatet att hela ekipaget lättar från marken. För att sedan under (In Shalaha) kontrollerade former flyga ned i dalen under en lite dryg halvtimme, med enastående vyer och dödsskräck. En aktivitet för modiga.

Sen var det bara någon timmes körning genom ett vertikalt och kargt stenlandskap tills vi nåde upp till Rohtang passet med sina fyratusen (Kebenikaise gånger två) meter. Den lägsta punkten på bergskammen som stängde in Kula dalen på kortsidan. Ett hundratal meter från toppen (eller botten beroende på vilken referenspunkt som används, på matematiska var det en sadelpunkt) hade en vägspärr upprättats.

   
Det indiska vägverket bröstar sig
  Där hindrade uniformerade män alla turisttransporter från att fortsätta. Tvingades besökarna att hyra hästtransport upp till passet, och snön. Vi var inte det minste sugna på att betala extra för en obekväm och felplacerad ridtur, varpå våra chaufförer övertalades att duperade vakterna om att vi skulle fortsätta på vägen bortom passet. Det fungerade och vi kunde med bibehållen bekvämlighet åka hela vägen upp.  
 
   

Den högsta lägsta punkten markerades med en skog av färggranna tibetanska böneflaggor som hade spänts upp på långa rep mellan höga träkäppar.

På alla flaggor stod en bön skriven - ett tibetanskt mantra. Varje gång som ett dylikt mantra uttalas ökar den talande personens religiösa ”förtjänst”, efter samma princip som varför människor, enligt den tibetanska lamanismen, skall ägna sina liv till att cirkulera runt stupor. För länge sedan hade någon driftig buddist kommit fram till att om han/hon skrev ned sitt mantra på en flagga så ”lästes” det av vinden varje gång som flaggan fladdrade till, ackumulerandes kontinuerlig ”förtjänst” till uppsättaren. Även när denna inte var duktig och mumlade mantran med läpparna.

 
Gruppfoto bland högflyende böneflaggor
 
 

Följden av denna geniala religösa innovation är att besökare i de icke sinofierade delarna av Himalaya ständigt, när lamaister har satt upp sina bopålar i närheten, kan glädjas åt långa rader av mångfärgade böneflaggor uppsatta på hustak eller andra lämpliga platser där vinden hade fritt spelrum. Rohtang passet var en sådan lämplig, mycket blåsig, plats. Flaggorna var många.

 
       
 

Platsen var verkligen alpin och karg - bara sten, grus och snö. Omgivningen var höga snö- beklädda berg, över sextusen meter höga. Det var inte utan att det kändes som om jag hade kommit halvvägs till himlen.

Det var märkbart att vi befann oss på hög höjd. Skenet från solen upplevdes som starkare, mer vasst än normalt och den tunnare luften kändes i lungorna när vi tog oss upp mot snögränsen. Som låg ett hundratal höjdmeter ovanför passet. Kroppen orkade mindre, men flämtade desto mer. Som en bälg.

Vi var långt ifrån ensamma i passet. En strid ström av väl påpälsade indiska turister ankom kontinuerligt efter en kort hästritt. De tittade förundrat på oss som trots att det var femton

 
Flankerad av Kaya, Kate och Himalaya
 

grader i luften och SNÖ i närheten inte var klädda för nordsibiriskt vinterklimat. Vi tittade ännu mer förundrat på dem. Inte minst när de fick syn på snön. Först bemötte indierna det vita på ett mycket respektfullt sätt, precis som om drivorna var farliga och kunde bitas. Efter ett par minuter uppvisades mer avancerade beteenden i form av att hoppa eller sparka lite försiktigt i det mjuka, kanske känna med händerna och tungan. Det dröjde sedan inte länge innan konceptet snöboll upptäcktes och vad som kunde göras med en dylik tingst; vips så hade de även kommit underfund med de grundlägande principerna för snöbollskrig. Och mulning och snöänglar. Deras klädval var kanske inte så felaktigt trots allt.
Det var som att beskåda en speedad evolutionsprocess; identifiering, utforskande och slutligen utnyttjande av det nya materialet. Ungefär samma sak som försiggår i högteknologiska kemiska laboratorier.

 
Matthew

Självfallet var Terje tvungen att bränna av en pyroteknisk bomb, med följden att han fick mottaga en skur av - antagligen inte särskilt smickrande - tillmälen från ägarna till skrämda hästar. Kate passade på att bekanta sig med en yak (ett mycket hårigt, sällsynt fult, fyrbent klövdjur med mankhöjd på någon meter och utrustat med ett par rejäla horn) som en driftig tibetan släpat upp för att mot betalning posera framför turisternas kameror. Kate lyftes således upp på denna kamel på himalayianska för några klockrena bilder.

Trots de snötokiga indierna, de vidunderliga vyerna och yaken tröttnade vi rätt snart på det blåsiga klimatet - erkänner aldrig att det faktiskt var rätt kallt - och gjorde oss klara för återfärd. Självfallet saknades någon. Robin hade med sin kanon till kamera sprungit iväg till ett närbeläget krön för att ta några mäktiga panoramabilder. Vi fick vänta på honom i fyrtiofem, kyliga, minuter. Men bilderna blev nog bra.

Den effektiva restiden för uppresan hade varit fyra timmar, ned gick det på en och en halv. Önskade att det hade tagit minst tre. Särskilt som jag satt i framsätet och hade svårt att undvika att titta på den snirkliga vägen, som verkade ha blivit smalare, och den mötande traffiken - som ständigt verkade befinna sig på kollisionskurs. Chauffören körde väldigt aggresivt och tryckte sig in i kurvorna med varvande motor. Förstod hur

Björn Waldegårds (stor svensk rallyförare under åttiotalet) kartläsare måste ha känt sig när den hyllade stjärnan brända fram genom skog och terräng på underutvecklade vägar.

   
 

Innan vi återvände till Manali kördes vi upp i den lilla Solang dalen. En obetydlig utstickare till Kula som inte bestod av mycket mer än en stor, om än mycket grön, svagt sluttande äng och ett par träbyggnader. Förstod inte riktigt anledningen till besöket då den enda aktivitet/sevärdhet som fanns var möjligheten att ledas omkring på några

 

spräckliga ponnies. Jag vandrade runt en stund i jakt på ett skäl, men hittade ingenting som gjorde Solang särskilt speciellt. Visst var det vackra vyer upp mot bergen, men i Kula var de lika vanligt förekommande som luft, så de bet inte riktigt. Stoppet i Solang förblev ett mysterium.

Släpptes efter duktigt utförd utflykt av i Manali för att äta middag och bedriva enklare shopping. Kommersen längs huvudgatan, där varma kläder med tvivelaktig kvalité salufördes, var intensiv med västerlänska mått mätt, med indiska, avslagen.

Köpte ett Gant plagiat till toppluva att bära under de kalla kvällarna. Det var lustigt att finna ett svenskt varumärke i Manali av alla ställen. Även om det var piratvarianten.
Blev återigen tibetanskt till middag. Började bli riktigt förtjust i momos. Kvällen avslutades,

         
     
Skymning i Solang dalen
självklart, med att alla satt i trädgården och summerade dagen.
27 Oktober 2001
Manali

Vikingaskepp vid träd med horn, spetsad massagestig och en afton bland freaks.
 
 

örjade dagen med att gå till en liten uteservering, som låg ännu en bit upp för bergssidan, för att äta frukost. Menyn var handskriven, lång och omfattande. Bestämde mig för bananpannkakor och färsk apelsinjuice som en god start på dagen. Min beställning möttes av ett leende från kvinnan som drev serveringen. Varpå hon

 

raskt skickade iväg en liten grabb till byn för att köpa bananer, apelsiner och ägg.
Han kom andfådd tillbaks tjugo minuter senare och jag fick min frukost fyrtiofem minuter efter det att beställningen lades. Indisk tid, var alltid lika charmig. Gick inte snabbare för Martin och Robin att få sin havregrynsgröt, trots att ingredienserna initialt verkade ha befunnit sig inom en kilometers radie från köket.

Matthew och jag planerade att ägna dagen till att besöka de sevärdheter som, eventuellt, fanns i Manali med närmaste omgivningar. Började med det som i förväg verkade vara det mest intressanta objektet, ett hinduiskt trätempel från femtonhundratalet. Det låg en bit upp för dalens skogsbeklädda sluttningar, och det var inte utan ansträngning som vi tog oss dit. Templet var byggt till den för mig okända guden Hidimbas ära och placerat i mitten av en liten skog med stora grova träd. De såg ut som svenska tallar men var i amerikanskt format med rotdiametrar på uppemot en meter.

 
 
Hinduiskt tempel i stavkyrkans format
 

Templet var i sin stil helt olikt andra tempel jag hade sett i Indien. En liten flervåningsbyggnad byggd helt i omålat grånat trä - ståendes i skarp kontrast med de annars, ofta agressivt, färglagda hinduiska helighusen. Det liknade mest en överambitiöst uppförd norrländsk fäbod eller ett balanserat japanskt shinto tempel.

Insidan var intetsägande, enbart innehållande ett av diverse offer (blommor, ljus etc.) överlastat altare och en grovt tillyxad staty av den aktuella gudomen. Att komma ut var en utmaning; ett visst mått av kamp var nötvändigt för att passare genom den lilla dörren samtidigt som en flock pilgrimer försökte pressa sig in genom densamma. Ett visst mått av fysiskt manifesterad vilja var nödvändigt.

Väl ute blev jag snart engagerad som extra medlem på ett antal grupp- och familjefoton. Det var uppenbart att när en västerlänning väl var ensam så var den att betrakta som lovligt byte för indier som ville förevisa ett exotiskt, fotograferat, inslag för sina vänner och bekanta där hemma. Rätt kufiskt beteende egentligen, ungefär som om jag skulle be en mörkhyad (afroeurope?) person ingå i mina familjebilder om jag turistade i London på grund av hans/hennes avvikande utseende gentemot den gängse engelska normen. Första gången det hände var det rätt kul, hedrande. Men efter ett tag blev det

 

irriterande, särskilt som jag försökte läsa om templet i guideboken. Pratglada var de också.

Konversationerna blev snart repetitiva då de alltid följde samma mönster. Vart jag kom ifrån (Sverige, var ligger det?), min ålder (du ser yngre ut), mitt yrke (mycket bra, mycket bra), var jag gift och varför inte det? För att sedan av indierna oundvikligt, ostoppbart och predestinerat ledas in på diverse pris- och lönejämförelser mellan Indien och Sverige. När jag försökte fråga om templet, och vad Hidimbas var för en figur, fick jag bara svaret att de han var väldigt heliga och kraftfull. Samt att det var mycket bra för mig att besöka templet. Då det därefter var ytterst sannolikt att jag skulle finna en vacker fru, med rikt hemgift, under den närmaste tiden. Tja, fick väl tro på det då.

Inte heller mina försök att leda in samtalen på den mellan Sverige och Indien gemensamma länken Bofors lyckades. Ingen verkade känna till företaget och den dundrande haubitsaffären på åttiotalet då den svenska vapensmedjan generöst mutade till sig en kanonorder till pangpris av den sittande indiska regeringen. En regering som senare åkte på en smäll och tvingades avgå då affären - och bestickningen - exploderade i pressen. Uppenbart att mutor i Indien inte riktigt hade samma långvariga kaliber att skapa skandalkratrar som hemma i Sverige.

Månglarna utanför templet var många och driftiga. Majoriteten körde med traditionella små stånd där bilder och statyer i olika material av ett urval av hinduismens populäraste gudar och gudinnor såldes till flexibla priser. Andra försökte tjäna pengar på att hyra ut diverse gulliga djur som fotograferingsobjekt: nyfikna kattungar, svulstiga angorakaniner, stirrande tuppar, sprattlande hönor och naturligtvis en visuellt anslående yak med distinkt doft.
Det fanns även en mikrovariant av ett tivoli uppställt utanför den lilla skogen med templet. Komplett med ett rostigt pariserhjul och ett gnissligt gungande vikingaskepp (som skandinav gillar jag tanken på vikingaskepp uppe i Himalaya) som det bara verkade var en tidsfråga innan det skulle kollapsa, med en allvarlig olycka som följd.

Ett mer fridfullt, om än svårförklarigt, fenomen var ett trädtempel en bit utanför skogen. Som "bara" visade sig vara ett stort träd som någon gång i forntiden förklarats som heligt. Och som därefter flitigt hade dekorerats med blommor, färg, gethorn och annat som ansågs lämpligt för att höja dess och donatorns helighetsgrad. Under tiden som jag grunnade över syftet med trädet slog det mig att det snart var dags för dem där hemma att anskaffa granar till julen. Granar som sedan skulle pyntas med glitter, plastbollar och ljus - för att någon föddes, efter en annorlunda graviditet, i ett stall för tvåtusen år sedan. Hinduerna kanske inte var så topp tunnor tokiga när allt kom omkring.

Stötte på Robin som var ute på lika oplanerad sightseeing som oss och han slog följe till ett lokalt, läs trivialt, museum av hembygdskaraktär. Det innehöll trämodeller av gamla hus, traditionella (tråkiga) kläder från förra sekelskiftet och diverse jordbruks- och hushållsredskap av indisk allmoge karaktär. Det var dammigt och allt annat än intressant. Lunchen blev en av mina favoriter i det indiska köket, butter chicken med ris.

 
 

I utkanten av Manali hade de tibetanska flyktingarna uppfört ett litet lamanistiskt tempelområde där Himalayas tolkning av buddism utövades. Komplexet bestod av en grupp vitkalkade tegelbyggnader med trä- beklädda insidor och illgula tak uppförda runt en liten gräsbevuxen gård.

Templet fungerade främst som en plats för tillbedjan och meditation, men också som mikro-kloster för ett fåtal munkar samt elementär sjuk-stuga för de fattiga tibetanerna - som inte hade råd att nyttja det välutrustade och moderna sjukhus som låg vägg i vägg med templet. Indien är ett fattigt land där till och med den enklaste sjukvård bara finns tillgängligt för de med reda pengar i plånboken.

För att komma in i templet var det sandaler av,

   
Tibet var inte långt borta
 

vilket en munk i röd och saffransgul klädnad diskret informerade om vid ingången. Inuti satt en stor tvåvåningsstaty föreställande den alltid lika nöjda Buddha, omgiven av diverse för tibetansk buddism unika existenser med ovanligt obehagliga utseenden; överdimensionerade huvuden med munnar fyllda med sylvassa huggtänder, halsband av dödskallar, multipla armar hållandes diverse osympatiska vapen av medeltida natur samt konstigt kolorerade skinn. Verkade inte riktigt som om de gudar/andar som lamanisterna tillber till sin karaktär och sinneslag överensstämmer med den sinnesmjuka bild av religonen som Dalai Lama förmedlar under sina välbesökta promotionturneér i väst.

Mellan Manalis bebyggelse och floden Beas hade en långsmal remsa skog inhägnats och förklarats som natur-skyddsområde. Ett initiativ för att spara något av den ursprungliga naturen undan den nya betongtidens destruktiva krafter. Som en bonus kunde också besökande turister luras att betala inträde för att få promenera runt i den, som det snart visade sig högst ordinära skogen.
Eftersom dagen hade dedikerats åt uppsökande turism i jakt på okända smultronställen betalades inträdet om tjugofem öre och vi slog in på den med vita stenar markerade stigen som disciplinerade besökare förväntades följa. Även om det var väl ambitiöst med en skylt vart tionde meter om hur långt vandraren hade förflyttat sig på den ettusenfemhundra meter långa slingan. Trygghet för dem som tidigare inte hade sett barrskog - eller resultatet av något lokalt ALU- projekt?

 
   

En intressant företeelse som påträffades var en ”massagestig” mitt i, den inte alltför djupa, skogen. Tusentals små runda stenar som hade placerats tätt intill varandra på en sträcka av kanske femtio meter. Tanken var att den stimulanssugne barfota skulle promenera längs med stigen och njuta av en välbefinnande massage av fotsulan från de rundade stenarna.

Barfotapromenaden, som vi självfallet prövade, var dock mer besläktad med tortyr än massage. Då stenarnas storlek och spetsighet inte hade anpassats efter välbyggda västerlänningar, utan snarare efter lättviktiga indier. Var trots smärtan under fötterna nöjd, då jag med stigen hade prövat på en annan för Indien berömd företeelse - fakirernas självplågande profession.

Naturligtvis stötte vi ihop med en av familjerna som temporärt hade adopterat mig utanför trätemplet tidigare under dagen. Alla fyra medlemmar uniformt

 
Tallskog är aldrig fel
 
 

klädda i blåa kroppsnära träningsoveraller av det stuk som favoriserades av östeuropiska idrottsmän under åttiotalet. Familjen var dock lika obefinligt atletiskt byggda som resten av sina landsmän, görandes deras uppenbarelse något komisk. Nya fotografier och konversation av bestämd art innan vi på ett hyfsat artigt sätt lyckades frigöra oss och fortsätta vår skogspromenad.

Nästa fascinerande betraktelseobjekt var en liten i betong gjuten damm där möjlighet gavs att hyra trampbåtar av samma modell som vi hade använt oss av i de iranska grottorna i Ali Sadr. Varför någon skulle hyra en dylik farkost för att trampa omkring i en fem gånger tio meter stor pool, i en liten skog mitt uppe i Himalaya, var för mig oklart.

 
  Efter att ha konstaterat att det inte fanns så mycket mer att titta på utan att lämna Manalis relativa trygghet återvände vi till hotellet för att ägna resten av eftermiddagen åt läsning och avkoppling i hotellets trädgård.  
 

Middagen förlades på ett av Martin rekat thali ställe. Som erbjöd en komplett måltid för något mindre än sju svenska kronor, och då var det lyxvarianten som inkluderade en glass till dessert.

Intresse fanns - oförklarligt nog - från flera i gruppen att pröva på paragliding. Vilket föranledda att vi i samlad trupp efter maten började kolla upp alla de olika erbjudanden som stadens många arrangörer promotade. Efter en stunds sökande, bara finnandes lögnare och självmordspiloter, nåddes till slut några killar som verkade någorlunda seriösa och ärliga. De sade att den troliga flygtiden snarare var runt kvarten istället för de två timmar som andra, mer sälj-inriktade, organisatörer hade påstått. Särskilt svaret på Martins fråga om de hade någon form av utbildnings eller säkerhetscertifikat var förtroendeingivande. Med ett förvånat utseende svarade ledarflygaren: - ”Det här är Indien, det finns inget sådant här. Varför skulle det behövas när vi är med däruppe och delar risken?”
Fair enough. De som vågade beställde en flygtur till påföljande morgon.
Var förvånad att Elaine var en av de modiga. Hon hade tidigare under dagen besökt det lokala sjukhuset, inte det tempelbaserade utan det andra, och inte fått helt positiva besked om sin arm. Den hade inte läkt så bra som hon hade hoppats. Ändå envisades hon med att vilja sväva omkring över dalen med en fallskärm. Kaxigt.

Åter till trädgården hade gruppen ett kort uppstartande samkväm innan vi drog vidare till en närbelägen bar. Robins beskrivning, efter att ha varit där kvällen innan, att den enbart frekventerades av freaks, knarkhandlare och övervintrade hippies visade sig stämma till hundra procent. Även om de flesta gästerna passade in på samtliga epitet; alla verkade vara antika hippies med utrökta hjärnor som försörjde sig på småskalig marijuana smuggling och försäljning. Kort sagt patetiska rester från sjuttiotalets hippiekaravaner. Baren platsar helt klart på topp fem listan över ställen med mest tarvligt klientel som jag någonsin har frekventerat.

Lärde mig dock hur marijuana luktar och hur ett människoben angripet av streptokocker ser ut, bägge upplevelserna ungefär lika trevliga. Kände mig mer än en smula malplacerad bland alla dopeheads vars förmåga till samman-hängande konversation verkade ha försvunnit någon gång under tidigt åttiotal. Men besöket var onekligen en ny erfarenhet, om än udda. 
28 Oktober 2001
Manali

Om tv:s dragningskraft och konsten att göra mycket lite.
 
 

iktigt überslö förmiddag då jag inte gjorde mycket mer än att sätta mig vid ett bord i trädgården, äta smörgåsfrukost och läsa Tolstojs epos ”Krig och fred” för andra gången. Det mäktiga romanbygget var lika bra som jag mindes det.

 
 
Visade sig att det bara var Tony, Sascha och jag som inte ville spränga semesterbudgeten för att hoppa utför ett berg, enbart skyddad av det indiska säkerhetstänkandet. Hotellets sociala hund höll oss på ett aktivt och närgånget sätt sällskap när den tänkta läsningen snart urartade i traditionellt reserelaterat snack, med existentiella inslag.
Följde med till en restaurang som Tony starkt rekommenderade för lunch. Där mat serverades som tillagats på traditionellt västerländskt manér, det vill säga där kniven åter blev ett användbart bestick. Beställde in ett grillat kycklingbröst med pommes frites, men blev inte särskilt glad i gommen av det. Föredrog vid det laget den starkt kryddade indiska maten med sina hemlighetsfulla grytor, platta bröd och fantastiska variationsrikedom.
 
 

Resten av dagen spenderades på det rum som hotellet ställt till den annars tältande expeditionens förfogande för att duscha och göra det som alla människor med viss regelbundenhet ibland måste göra. Förutom våtutrymmet och en stor mjuk säng fanns där också en färg-tv med diverse amerikainspirerade kanaler.

Eftermiddagen ägnades således till att avnjuta två avsnitt av den underbara serien Simpsons följt av den animerade filmen ”Antz” istället för att göra någonting mer resenärmässigt. Det var första gången som jag dumstirrade på tv sedan Stockholm lämnades. Upplevelsen var oroväckande tillfredställande.

De som hade svävat omkring i ovan återvände sent på eftermiddagen, lite halvbesvikna på upplevelsen. Flygturen, fick vi höra, hade inte varat mer än max tio minuter innan skärmarna hade tagit mark. Undantaget var Kates skärm som hade svävat några minuter längre och glidit djupare ned i dalen. Att det var just Kate hängde nog ihop med att hon var storleksmässigt minst, och sålunda inte påverkades av gravitationen lika mycket som tyngre personer likt Martin.

Det blev än en gång tibetanskt till middag. Matthew var märkbart förtjust i kökets exotism och spirituella övertoner. Tur nog serverades också vanlig indisk mat, vilket i mitt fall innebar en lamm byriyani.

Hittade ett Internetcafé med fungerande uppkoppling. Alla linor i Manali hade annars varit nere under de två föregående dagarna. Efter de vanliga med hemmet kontaktbefrämjande åtgärderna lästes diverse

   
I bergens närhet
 

nyhetskällor. Vad som hände i Sverige, hur USA klarade sig i Afghanistan samt lite om vad som skedde i de områden som jag var på väg mot. En av artiklarna på förstasidan i den rikstäckande Times of India var minst sagt oroväckande. Dagen innan hade ett larm utfärdats i Shimla om ett potentiellt fall av mjältbrand.
Obehagligt, då vi hade varit där bara några dagar tidigare. Bestämde mig för att om jag kände mig det minsta sjuk under de närmaste dagarna var det bums till en kompetent läkare med tillhörande sjukhus som gällde. Efter ett par timmars surfning, bland annat efter symptomen för mjältbrand - bara för att vara säker, köpte Matthew, Martin, Robin, jag och en stor bakad chokladkaka i ett wunderbart tyskt bageri. Som kvickt förtärdes.

Lyckades klämma in oss allihopp i en autoriksha för att slippa gå tillbaks till tälten i den ständiga uppförsbacken. Hur rikshan som lastbilen hade massakerat någon vecka tidigare hade lyckades få in dubbelt så många passagerare var ett mysterium som bara ökade i omfattning. Vi fyra gick bara in när Robin satt hos chauffören och ett av mina respektive Martins ben stack ut från vardera sidan. Matthew komprimerades effektivt i mitten.

Var inte särskilt trött varpå jag såg Star Wars I (den med muppar från Jamaica) på tv innan sovsäcken, som skyddade mot den kyliga natten, hedrades.