Kapitel 12

Brittiska Himalaya
 
20 Oktober 2001
New Delhi - Indiska Ingenstans

En blå nystart leder till ofrivillig flygtur, polisstation och födelsedag med förlöjligad dresscode.
 
 

idig morgon (relativt de tidigare dagarna) då målsättningen var att expeditionen åter skulle börja rulla klockan nio, för att komma fram till Shimla, en bit upp i Himalaya, innan mörkret föll. Vår indiska alltiallo var ytterst förvånad när han inte behövde påpeka för gruppen att det var dags för frukost. Istället var det vi som

 

knackade på dörren till köket. Stackaren hade haft en riktig pärs de senaste dagarna. Van som han var med Göran Kropp typer som hunnit avverka en komplett ironman som morgongymnastik innan morgonmålet. Våra morgon- och kvällsvanor hade nog rubbat mannens världsbild. Vi gav honom generöst med dricks, som nog till viss del kompenserade det trassel som vår närvaro osamkat hans rutiner.

Efter en snabb måltid och en hyfsat ineffektiv inpackning i den ljusblå lastbilen visade det sig att den inte alls ville starta på startnyckelns kommando. Förarhytten fälldes fram och den bångstyriga motorn frilades för Martins oljiga händer, mekaniska kunnande och relevanta verktyg. Efter någon timmes meckande och trixande fick vi äntligen motorn att starta - genom att knuffa igång lastbilen. En tung upplevelse när totalvikten låg på omkring tio ton.

Passagerarutrymmet nåddes genom att baklemmen fälldes ned, ingen dörr fanns som på den gamla lastbilen. Om släpkärran inte befann sig rakt bakom lastbilen, utan saxade något, kunde lemmen inte fällas ned. Då krävdes ett par meters klättring för att komma upp eller ned från flaket. Inte helt enkelt för Elaine med sin gipsade arm.

Satte mig längs fram, där sikten var fri och ohindrad över förarhytten. Positionen gav ett utmärkt framfarande panorama i etthundraåttio grader, suveränt för en självutnämnd omgivningsbetraktare. På den gamla lastbilen hade tälten varit packade på förarhyttens tak, vilket omöjliggjort all sikt framåt.
Det krävdes någon halvtimmes irrande inne i Delhi innan lastbilen kom ut på den norrgående motorvägen. På kartan markerad som ett tjockt rött streck som torde förebåda en väl utvecklad väg, särskilt då det var en av Indiens främsta huvudfartsleder. Det tog en stunds körning innan vi bak på flaket kom underfund med att den smala tvåfiliga vägen, med uråldrig och söndersprucken asfaltsbeläggning, faktiskt var den på kartan markerade motorvägen. I Indien är alla begrep relativa.

Mängden fordon och traffikanter låg dock i linje med att vägen var en av landets primära transportartärer. Trafiken gick i alla håll och riktningar, och var naturligtvis inte begränsad till vägens två filer eller sträckning - utan strömmade fritt i alla de tre rumsliga dimensionerna. Myllret utanför bestod av allting som kunde förmås att röra sig.

De stora Tata lastbilarna med chassiers av trä, täckta med målade mönster och dekorationer i psykedeliska färger; vägmonster med ständigt företräde. Utsmyckade med glitter, små tofsar och andra ting som västerlandet associerar med smaklöst amerikanskt julpynt. Men inga wunderbaums eller dinglande mjukistärningar hängde i förarhytterna, där hade uppenbarligen en anständighetens gräns dragits.
 
   

De rangliga trälastbilarna (skulle gärna se hur dessa farkoster skulle klara sig hos svensk bilbesiktning) var i regel lastade på innovativa sätt - där flakets volym inte ansågs vara någon begränsning i sig. Det lastbara utrymmet utökades markant genom att väldiga påsar hängdes längs med sidorna, effektivt görandes dem dubbelt så breda. Och samtidigt mini-merandes sikten för bakomvarande trafik.

 
   

Det lastades också ordentligt på höjden. Ibland för högt, vilket välta lastbilar på den icke- existerande väggrenen regelbundet vittnade om.

Bästa visuella kicken gav lastbilarna som fraktade bomull. De var stora som uppblåsta luftballonger. Desssa enorma krockuddar tog, helt flott, bägge filerna i anspråk och resulterade i ständiga, alltid lika osannolika, omkörningsmanövrar. Ibland

 
Inte direkt E4:an
 

lyckades passeringarna, ibland inte. Det fanns som sagt var en hel del vrak vid sidan av vägen.

Bilar och bussar, som sedan länge - decenier - passerat sina bäst före datum, utnyttjade varje uns av ledig, eller nästan ledig, asfalt (om än sprucken) till att träna inför årets upplaga av Monacos Grand Prix. Alla körde de som galningar och idioter.

 
 

Säkerhetstänkandet var dock högt, bilder på chaufförernas personliga skyddsgudar var systematiskt klistrade över sidospeglarna. En titt på den aktuella guden, eller gudinnan, ansågs uppenbarligen betydligt säkrare än att ha en uppfattning om vad som föregick bakom, och på sidan, av det egna fordonet.

Historiska transportmedel fanns också rikt företrädda; kärror som drogs av - bland annat - oxar, elefanter och kameler, såg effektivt till att trafikflödets hastighet aldrig översteg någon eventuell existerande hastighets-begränsning. Även om en sådan existens verkade föga trolig. Trafikregler verkade vara ett okänt begrepp för alla utanför den blå lastbilen.

 
       
 

En imponerande mängd fotgängare var också när-varande. Då hela sträckningen, enligt deras mening, var att betrakta som ett gigantiskt kontinuerligt övergångställe. Där de självfallet ansågs sig ha företräde, oberoende av avstånd till ankommande fordon, eller deras hastighet. Broms- och stopp-sträckor, vad är det när bilarna, bussarna och lastbilarna kan göra våghalsiga undanmanövrar? Tycktes de resonera.

Och ja, det är möjligt att få in tjugo personer i förarhytten på en Tata lastbil och befolkningen i en normalstor svensk glesbyggdskommun kan klämmas in i en indisk buss.

Lunchen utgjordes av en hög med knytnävsstora samosas (tjugofem svenska ören styck) och ett

   
Indisk krockkudde
 
 

knippe med microbananer - ej EU godkända - från ett av de många ruckliga stånd som kantade vägen. Förgiftade mig också med en påse lokala chips. Smakade som om någon, eller något, vomerat i påsen innan den tillslöts. Det skulle dröja länge innan chips köptes igen efter denna tveksamma smakupplevelse.

 
 

På ett närbeläget hustak lekte en grupp medelstora apor upplopp medans vi åt. Livliga krabater vars närvaro gladde mig stort, då arten i mina ögon var själva arketypen för en exotisk zoobaserad biotop. En bekräftelse, så god som någon, att jag inte var på hemmaplan för att återigen uppleva den gråtunga svenska senhösten.

Strax efter lunchen självdog lastbilens motor i en vältrafikerad korsning. Det var bara att puffa in det blå åbäket till vägkanten, och för Martin att åter dyka in under motorhuven för att försöka identifiera felet. Alltmedan en hord av nyfikna indier samlades runt om och kom med goda råd av typen, - ”Det är något fel på motorn, varför lagar ni den inte”? Efter en stunds knökande, skruvande och pumpande av en alltmer nedoljad Martin kunde vi åter knuffa igång lastbilen och fortsätta färden. Tänkte att den indiska delen av resan kunde komma att bli riktigt spännande, och tålamodskrävande, om lastbilen bestämde sig för att spontanstrejka ett par gånger varje dag.

Sent på eftermiddagen inträffade det som inte fick hända. Chauffören i en överfull autoriksha, som kanske vägde sjuhundra kilo inklusive passagerare, tog en rövare och försökte från väggrenen, stillastående, accelerare upp på "motorvägen" innan nästa fordon kom - vilket var vår lastbil. Som fullastad vägde dryga tio ton. Det var precis som om rikshaföraren trodde att vår lastbil var stillastående femton meter bort på vägen, istället för de femtio kilometer i timmen som Martin hade fått upp den i. Den lilla metallbubblan hann inte genomföra den tilltänka manövern, och Martin hann inte väja.

Själv satt jag och slötittade på vägen, den ständigt förändliga trafiken och det kryllande livet längs väggrenen. Plötsligt svängde en gulgrön motoriserad trehjuling upp precis framför oss på den av tunga betongblock avgränsade vägen. Hann bara tänka ”att nu går det riktigt illa” innan det lilla fordonet dunkade in i lastbilen med en ljudlig smäll. Plåt mötte plåt.
Trehjulingens sida kolliderad med vänster framhjul på lastbilen och det skyddande höljet som böjde sig över däcket. Fordonen krokade i varandra, och den betydligt lättare autoriksahn, och dess passagerare, släpades med.

 
 

Någon sekund efter den första smällen hördes på flaket ytterligare en kollision, denna gång dovara och med större tyngd än den första. Ett betongblock vid sidan av vägen hade frigjort den fasthakade rikshan från lastbilen. Sedan kom autorikshan, eller resterna av den, seglande i en parabelbåge någon meter över marken längs med lastbilens sida tills den tog mark. I höjd med vår släpkärra. Den studsade okontrollerat några gånger mot den hårda asfalten, i ett moln av krossat glas, och gled några meter innan den slutligen stannade upp - med blödande och skrikande människor liggande runt om. Situationen såg verkligen riktigt illa ut.

Martin fick stopp på lastbilen. Elaine (sjuksköterska till yrket) var ute på två röda sekunder och sprang till de skadade runt den kraschade rikshan. Hur hon lyckades ta sig ut så snabbt, först av alla bak på lastbilen, med sin brutna arm var för mig svårförklarligt. Jag hoppade också ut. Alla var chockade och ingen viste riktigt vad som skulle göras, eller sägas. Och var tusen förbandslådan fanns på den nya lastbilen.

 
 

Sprang tillsammans med Martin till resterna av autorikshan för att se hur allvarligt skadade dess förare och passagerare var. Det låg glassplitter överallt, uppblandat med blod. Trehjulingen var totaldemolerad med hela fronten intryckt, passagerarna verkade dock någorlunda okey vid första anblicken. Om än chockade, vilket var förståligt. Att kollidera med en stor lastbil när man sitter i ett litet äggskal till fordon måste göra den bästa hysterisk. Det var några ordenliga skrubbsår på ben och armar samt smärre skärsår, men ingenting verkade riktigt allvarligt.

Med föraren, han som tog en rövare, var det värre, han låg på marken nedblodad och livlös. Trodde först att det värsta hade inträffat. Att han var död. Men en skrikande Elaine gjorde klart att han ”bara” var medvetslös. Vi lade honom snabbt i framstupasidoläge och började stoppa det värsta blodflödet, som kom ur ett sår där hans öra hade suttit bara några minuter tidigare. Samtidigt plåstrade Janet om de allvarligaste skrubbsåren hos de fortfarande lamslagna passagerarna från rikshan. Det var verkligen bra att ha sjuksköterskor med på lastbilen!
Martin var märkbart skakad och förtvivlan verkligen strålade ut från hans annars kolugna personlighet när han satt på den glasbeströdda vägen med den blödande och orörliga mannens huvud i sina händer.

En stor folkmassa började samlas på platsen; hotfullt pratandes på hindi, gestikulerandes inbördes och pekande på lastbilen, oss, den livlösa chauffören och resterna av autorikshan. Kollisionen hade inträffad precis invid en mindre stad/större by belägen i en sänka bredvid det som kartorna kallade för motorväg. Robin kom också springandes, så jag återvände till lastbilen för att förhoppningsvis hämta expeditionens första förbandslåda.
På flaket pågick forfarande en febril jakt efter den med rött kors markerade boxen, det var fruktansvärt tydligt att gruppen ännu inte bekantat sig med fordonet och hur det var packat. Till slut hittades den under ett uppfällbart säte och Tony satte fart mot den skadade mannen, genom de snabbt tättnande leden av stirrande indier.

Inspekterade skadorna på lastbilen; vänster framhjul var helt söndertrasat och hjullagret hade tryckts ihop, annars var det bara plåtskador. Stämningen bland åskådarna blev allt mer hotfull, de verkade vara av åsikten att skulden för olyckan låg hos Martin - då lastbilen verkade ha kört in i tuktukens sida. Mindes vad jag tidigare hade läst på amerikanska utrikesdepartementets hemsida angående resor på det indiska vägnätet, och rekommenderat uppträdande ifall en olycka inträffade:

 
     
    It is very important to keep in mind that if a driver hits a pedestrian or a cow, the vehicle and its occupants are at risk of being attacked by passers-by. Such attacks put the vehicle's occupants at significant risk of injury or death, or at least incineration of the vehicle. It can thus be unsafe to remain at the scene of an accident of this nature, and drivers may wish to consider seeking out the nearest police station instead.  
     
 

Situationen var inte alls bra. Expeditionen var fast på den indiska landsbygden med en blodig medvetslös indier, en icke körbar lastbil och en allt större och mer hotfull folkmassa. Känslan av obehag ökade, en situation som var dålig kunde när som helst förvandlas till direkt katastrofal.

Snart kom ett par poliser i bruna uniformer springande, tyvärr var ingen av dem engelsktalande. Gillade inte alls deras sätt att uppträda och titta på lastbilen efter att de fått en snabb - och uppenbart synnerligen partisk - briefing från några högröstade och vilt gestikulerande individer (visade sig senare att de också var autorikshaförare) som påstod sig ha sett olyckan.

 
 

Jag bröt fysiskt in - underlättade att vara större - i kommunikationen och framlade med teckenspråk vad som hade hänt, att trehjulingen svängt upp precis framför lastbilen, som inte hade en möjlighet att hinna väja undan eller bromsa. Påvisade bromsspåren och skadornas natur på de bägge fordonen som stöd för att min syn på olyckans förlopp var korrekt. De mustaschprydda poliserna verkade inte helt övertygade, men blev i vart fall mindre hotfulla i sitt beteende än de varit några ögonblick tidigare.

Samtidigt försökte en annan åskådare, på usel engelska, förmå en fortfarande mycket chockad, och vid det här laget nedblodad, Martin att ta på sig skulden för olyckan. Mannen påstod att om Martin nekade skulle straffat bli betydligt hårdare än om han direkt på olycksplatsen tog på sig ansvaret.

 

Uppenbart att det var flera personer som tyckte sig se att det fanns pengar att tjäna på situationen, inte minst de bägge poliserna. Som var mer intresserade av att utlänningarna skulle visa sina pass än att den skadade, och fortfarande medvetslösa, rikshaföraren fick vård.
Såg inte vidare bra ut för Martin. Det verkade nästan som om vår chaufför skulle få tillbringa natten i det lokala fängelset under tiden som polisen utredde var skulden till olyckan låg.

Efter dryga tjugo minuter lastades den skadade - men vid det laget bandagerade - rikshaföraren in i en annan motoriserad trehjuling för vidare tranport till det lokala sjukhuset, vad det nu stod för. Elaine skickade med mannens avslitna öra i en servett.
Fler poliser ankom till platsen i en skramlande jeep, som antagligen härrörde från tiden innan självständigheten. De nyanlända hade mer glitter på axlarna och löjligt välpolerade skor, men denna glans till trots förstod de inte språket på vilket Shakespeare härskat. Robin kom plötsligt på att han hade matat in Pradans nummer i sin mobiltelefon, täckning fanns, och snart berättade han för Pradan i Delhi om den pressade situation vi befann oss i. Pradan fick sedan, genom mobilen, tolka mellan oss och poliserna.
Martins bild av hur olyckan skett förmedlades och vi informerades kortfattat om vad som skulle ske. Först måste vi vänta på att polisens fotograf skulle anlända för att dokumentera olycksplatsen, sedan skulle lastbilen bogseras bort till en närbelägen verkstad - samtidigt som alla inblandade skulle följa med till polisstationen för vidare utredning och rapportskrivning. Den stora frågan var om den påkörda, och dumdristige, rikshaföraren skulle lämna in en anmälan mot Martin och - orätt - påstå att han orsakat kollisionen.

Bara Martin, Robin och jag på lastbilen hade observerat hela olycksförloppet, de andra hade legat och småsovit, tittat på annat eller helt enkelt saknat fri sikt framåt. Vi tre tog kort och pratade igenom vad vi hade sett och upplevt - för att inte motsäga varandra på någon vital punkt. Robin tog och fotograferade skadorna på lastbilen, den ramponerade autorikshan, betongblocket, omgivningen och bromsspåren. Kunde vara bra att ha bildbevis vid ett eventuellt rättsligt efterspel.

Folkmassan som samlats på olycksplasten bestod vid det här laget säkert av ett par hundra landsortsbor. Tror inte det finns något folkslag som kan stirra så intensivt, koncentrerat och helt utan skam som indierna. Den svenska dygden ”sköt dig själv skit i andra” som gäller för stirrande på offentliga platser (att diskret snegla från sidan är okey, men stirrande framifrån är något som bara dåligt uppfostrade småbarn ägnar sig åt) hade inget fäste i Indien.
En av poliserna tröttnade på hopens tilltagande närgångenhet och skrek någonting auktoritärt på hindi. Troligtvis den universella polisklichén: - ”Cirkulera här finns ingenting att se, cirkulera sa jag”! Det fungerade naturligtvis inte alls, varpå han friskt gick loss på åskådarna med en meterlång träkäpp. Den råstirrande flocken drevs bort några meter, men bara temporärt. Förlopp upprepades sedan varje femminutersintervall, åskådarna trängde sig på, varningsrop från de uniformerade och påföljande polisiär våldsyttring. Skulle onekligen ha varit intressant att se hur indiska poliser hade hanterat kravellerna i Göteborg sommaren 2001.
Uppenbart var att terränglastbilar med flaket fullt med västerlänningar inte hörde till vardagen på denna för oss så olyckliga plats.

 
 

Efter en halvtimmes nervös väntan anlände såväl fotograf som den lokala bärgningsbilen varpå något äntligen kom att hända. Fotona var snabbt tagna, mer problematiskt visade det sig vara att flytta lastbilen. Då den så kallade bärgningsbilen var en tämligen nätt historia.

Det var en lättviktare till lastbil med en enkel krananordning monterad på flaket. Chauffören, tillika kranoperatören, var en pigg kille i tolvårsåldern som verkade ha ett själv-förtroende som kunde fylla oceaner.

Enligt en nyanländ, engelsktalande, polis var pojken oerhört intelligent. Tyckte det verkade föga troligt då pojken var mycket bestämd att vår lastbils front skulle lyftas upp med hans kran för att kunna bogseras till verkstaden. Att det aldrig skulle kunna fungera när hans fordon

 
Den inte helt adekvata bärgningsbilen - och det olyckliga betongblocket
 

vägde så mycket mindre än vår lastbil valde pojken stolt att ignorera. Naturligtvis fick sedan hävstångseffekten fronten på hans bil att lyfta från marken när den motordrivna kranen började arbeta. Det såg kul ut.

Först efter detta misslyckande kom en tjock kedja fram, som hårdhänt fästes i den blå lastbilens kofångare. Martin lyfte av det trasiga hjulet och lastbilen kunde långsamt bogseras bort från "motorvägen". Ingen rolig syn, tog resan till Kathmandu slut där? Skulle en felplacerad autoriksha lyckas med det som Bin Laden och Sean i kombination hade misslyckats med? Stopp oss?
Polisen lät Martin att följa med för att övervaka reparationerna - ett gott tecken med tanke på skuldfrågan.

Vi andra blev eskorterade till den lokala polisstationen, en ålderstigen nött betongbyggnad utrustad med ett litet utkikstorn, som låg bara ett hundratal meter bort från platsen för kollisionen. Satt sedan där på den spruckna trappan och roade oss med nervös galghumor på temat indiska fängelser, korrupta poliser och lynchningsscenerna från filmen Gandhi.
Poliserna hade vänligheten att bjuda de som ville på te, annars verkade gossarna i grönt och brunt mest konfunderade vad de skulle göra med oss. Uppenbart att de väntade på instruktioner från högre ort om hur de skulle agera. Dröjde inte länge innan skymningen drog i gång alla traktens mygg, som direkt tog sikte på vår oskyddade hud. Flykt in i den lilla spartanskt möblerade myndighetsbyggnaden följde. Allt som fanns därinne var ett skrivbord, några bastanta sängar av trä utan sängkläder och en svartvit tv visandes någon av Bollywoods produktioner. Vägarna var gråa och kala, enda dekorationerna var ett par gröna ödlor - som ibland rörde sig ett par millimetrar från sina positioner i hörnen.
Efter en stund behövde en av tjejerna göra det som ibland måste göras och frågade den engelsspråkige av poliserna var de för dessa behov lämpliga faciliteterna var belägna. Svaret var spontant och klockrent, - “This is India; the toilet is the bushes on the back of the building”.

Den av polisen underbarnsförklarade pojken, som inte förstod principen bakom mekaniskt moment, anlände på en risig motorcykel och meddelade att två personer skulle följa med och hjälpa Martin med reparationerna. Tony och Robin anmälde sig som frivilliga. Problem uppstod, inte helt oväntat, när underbarnet försökte lasta bägge på pakethållaren. Han vägde på tok för litet för att kunna hålla balansen med både Tony och Robin där bak. Grabben kunde inte ens starta motorcykeln utan att den föll omkull. Slutade med att en av poliserna körde Robin och Tony till verkstaden - underbarnet fick gå. Att motorcykeln kanske kunde åka två gånger, med en passagerare åt gången, verkade inte vara ett alternativ.

Någon timme senare kom de extrainkallade mekanikerna tillbaks med Martin, reparerad lastbil och den beslutande polischefen. Det var grönt. Rikshaföraren kunde inte göra någon trovärdig anmälan då hans ekipage hade överstigit antalet tillåtna passagerare med åtskilliga hundra procent. Hans lilla ömtåliga fordon hade varit så pass fullastat (sju passagerare inklusive ett spädbarn, plus föraren) att han omöjligt kunde ha haft någon sikt bakåt eller åt sidorna när olyckan inträffade.

Från sjukhuset rapporterades att kimikaze piloten mådde efter omständigheterna bra; en bruten arm, några knäckta revben, hjärnskakning och ett avslitet öra blev följden av hans chansning. Han hade tur, hade rikshan svängt upp ett par sekunder tidigare skulle han, och hans passagerare, hunnit komma upp mitt framför lastbilen - och blivit effektivt mosade. Det bekräftades att ingen av passagerarna hade fått några allvarligare skador, endast de lindriga skrubb- och skärsår som Janet med den äran hade behandlat. Med tanke på kraschens våldsamhet och rikshans bräcklighet, hade deras tur i sanningen varit stor.

Enligt polischefen skulle våra vittnesmål bara lämnas skriftligen, därefter var vi fria att åka vidare. Nedtecknade mitt på ett officiellt A4 papper med den indiska polisens vapen som prydnad. Var inte van att skriva längre stycken för hand på engelska, avsaknaden av Words stavningskontroll blev märkbar. Efter att Martin och Robin gjort likadant, utan stavningsproblematiken, var det äntligen dags för expeditionen att lämna olycksplatsen. Vad byn i dess närhet hette vet jag inte, ingen kom sig för att fråga.
Precis innan gruppen lämnade polisstationen nämnde chefen där att vi skulle vara tvungna att återvända om det trots allt skulle bli rättegång. Visst, troligt att det skulle inträffa.

Det behövdes en hel del trixande för att i kolmörkret vända lastbilen på den lilla avtagsväg där den temporärt hade körts in. Att Martin inte var van att köra med ett obromsat släp (modell: max trettio kilometer i timmen i Europa, i Indien: fri fart) märktes, det blev fällkniv hela tiden. Efter nyttjande av ett flertal starka ficklampor och en grupp auktoritärt dirigerande poliser kunde den dock slutligen åter ta "motorvägen" i besiktning. Som avslutning sparkade poliserna på lastbilens däck, enligt gällande naturlag för manlig uniformerad personal.

Klockan hade hunnit bli över tio och att tillbringa natten i Shimla var bara att glömma. Den av den berömda arkitekten Le Courbosier designade staden Chandigargh verkade vara en mer realistisk målsättning. Enligt kartan skulle den kunna nås med en knapp timmes körning. Men så var det det här med indiska vägar.
Efter tio minuters färd var det bara att konstatera att det var föga sannolikt att Martin skulle kunna ta oss ditt i mörkret utan att bli inblandad i ytterligare en olycka. Var trettionde sekund dök det upp kor, cyklister eller fotgängare mitt på vägen utan vare sig belysning eller tillstymelse till trafikvett. Antingen lydde de under en korkad logik av typen: Går jag mitt på vägen bör varje större motorforden se mig, och hinna väja. Om jag däremot går vid sidan av vägen, ser de mig inte, och jag riskerar att bli påkörd. Alternativt (vilket verkade troligare) drevs fotgängarna och cyklisterna bara av stark dödslängtan. Korna, de var bara ignorant heliga.
Robin som satt med i förarhytten, som kartläsare, förbjöd Martin att fortsätta. Han konstaterade korrekt att Martin, med tanke på vad som tidigare hade hänt under dagen, inte var i stånd att köra vidare med bibehållen säkerhet under givna omständigheter. Vi stannade därför vid första bästa ställe som verkade bedriva någon form av hotellverksamhet.

Den nöjda hotellägaren, en hel lastbil med gäster så sent på kvällen var mumma för plånboken, hade en sällsynt ful fysionomi. Kroppen var satt och fyrkantig, i alla tre dimensionerna, och huvudet oproportionerligt stort. Ansiktet, frikostigt bestrött med bölder och blemmor, var begåvat med en lång tung näsa som var så pass kraftigt nedåt-vinklad att han troligtvis kunde suga på nästippen om han ville med sina kraftiga läppar. Att frisyren var flottig och gles säger sig själv. Pris förhandlades och rum tilldelades, jag kamperade åter med Matthew.

Nu ville det sig så illa att just denna katastrofens dag var Kayas födelsedag. Ett faktum som av naturliga skäl inte alls hade fått den uppmärksamhet som tillfället förtjänade. Den fula, men vänliga, ägaren övertalades att iordningsställa en lagad måltid att serveras i hotellets matsal (ungefär samma fräschör och stilkänsla som associeras med rumänskt åttiotal) trots den sena timmen. Ty ett levnadsglatt födelsedagsbarn måste under alla omständigheter firas.

Gruppen hade tidigare kommit överens om att alla för ändamålet skulle införskaffa sig ett stycke löjlig t-shirt till den planerade födelsedagsfesten. Själv hade jag köpt en som var vintercamouflagemönstrad, storlek mindre, som satt som målad på min torso. En i jämförelse med de andra gruppmedlemarna konservativ beklädnad. Klar ”vinnare”, med ett mästerverk i textil smaklöshet, var Jules; som var iklädd en ljusblå väst med vit pälsludd längs kanterna. Hon såg ut som en ond vette hämtad från en gammal irländsk folksaga. Det var kul att se kyparnas reaktioner när de kom in med maten. Vi måste ha sett ut som ett hippiekollektiv som beklädnadsmässigt gått totalt överstyr.

Maten och drycken serverades i rikliga mängder och trots det som hade hänt några timmar tidigare var stämmningen snart på topp. Att galghumor av typen, - ”One riksha down, a million more to go”, kom att dominera var en självklarhet med tanke på den sjuka humor som expeditionen livnärde sig på; Tony satte sin prägel.
21 Oktober 2001
Indiska Ingenstans - Shimla

Längs apors väg till en ekvilibristisk i fordom nedkyld huvudstad.
 
 

et var ingen brådska på morgonen, alla var fortfarande trötta efter händelserna dagen innan. Enligt kartan var det inte heller någon längre sträcka kvar att köra till Shimla, kanske fyra-fem timmar på sin höjd. Så trots att lastbilen kom iväg förhållandevis sent trodde vi inte att det skulle bli något problem att komma fram i god tid

 

innan kvällen. Martin ville också hinna uppsöka en verkstad för att fixa till motorn, så att det inte skulle vara nöd-vändigt att med muskelkraft putta igång den varje morgon.
På okänt sätt hade Terje kommit över en sats med lokalt tillverkade smällare. Explosiva tingster som han med stor glädje tillbringade morgonen med att brisera i anknytning till en inte ont anande omvärld. Som därefter var mer eller mindre lomhörd.

Under morgonen gick den indiska trafikcirkusen till motorväg genom ett grönt och hårt nyttjat jordbrukslandskap. Ständigt var stora mängder med människor synliga, antingen arbetande på åkrarna eller sysselsatta med kommers vid de långa raderna av handelsbodar/träskjul som var ständigt återkommande vid sidan av vägen.
I samma stund lastbilen passerade den adminsitrativa gränsen till delstaten Himachal Pradesh förändrades omgivningen och terrängen markant. Det som förut varit platt blev med ens dess kuperade motsats, höga toppiga berg. Plötsligt var den enda plana ytan som kunde skönjas vägen i sig, som ringlade sig fram i det ojämna landskapet genom ständigt återkommande serpentinsvängar. Allting var täckt med en lummig kompakt grönska. Träd, klängerväxter och buskar sammexisterade med en sådan densitet på de nästintill lodrätta slutningarna att djungelkänslan var stark, trots den alpina omgivningen. Särskilt de avsnitt då grenverket bildade ett grönt, levande tak ovanför vägen var minnesvärda.

     

Den sparsamma bebyggelsen bestod av små stugor gömda lite här och var i bergsterrängen och större, mer kommersiellt inriktade, byggnader placerade tätt intill vägen. Där det ibland fanns lite plant extrautrymme i det annars kroniskt brant sluttande landskapet.

Att vägen blivit smalare och fylld med kurvor och krön, där sikten ofta var lika med noll, verkade bara fungera som ytterligare uppmuntran för den övriga trafiken att öka på hastigheten i den hinduiska reinkarnationscykeln genom att försöka spä på med nya, från livet befriade, själar. Höga hastigheter, vansinniga omkörningar och möten som skulle ha fått James Dean i filmen ”Ung rebell” att gråta av rädsla var norm och vardag.

Eftersom ingen - förutom Martin - hade mod att

En designad indisk buss
 

följa trafiken med blicken så njöt vi andra istället av de storslagna vyer som ständigt erbjöds av den prunkande omgivningen. Ytterligare en bonus med den nya blåa lastbilen var möjligheten att under färd klättra upp och sitta på taket genom en öppen lucka. Känslan av att sitta där uppe och se bergen susa förbi var en Julie Andrews (tänk ”Sound of Music”) upplevelse värdig det tjugonde århundradet. Nackdelen var att frisyren snart blev lustig, samt att man ständigt riskerade att halshuggas av alla de lågt hängande el- och teleledningar som med jämna mellanrum korsade vägen.

 
       

Längs asfaltens rand var det ofta apor som satt i klungor, med kanske tjugo individer i varje. Fler apor var oftast synliga än människor. De yngre primaterna sprang omkring och lekte, medan de större bara satt och observerade trafiken. Fick nästan känslan av att vi körde genom en safari-park för apor när jag satt på taket och fascinerades av faunan.

En positiv förändring uppe i bergen var att luften blev friskare och klarare till sin karaktär. Luftföroreningar lyste med sin frånvaro och luftfuktigheten höll sig också på behagligare nivåer än nere på låglandet.

 

Stopp vid ett träskjul till enklare restaurang, vanskligt placerat invid toppen av en kraftig slutning, för att köpa lunch. Att kalla verksamheten i skjulet för restaurang var kanske att ta i, en mer korrekt benämning var snarare ett primitivt alkemiskt laboratorium där möjlighet fanns att supera på de mixturer som rördes ihop.

Vi fick välja "maträtt" från en rad med stora grytor där olika oidentifierbara sörjor stod och puttrade. Ett par skopor slevades upp i en liten metallskål och åts sedan med hjälp av att nygräddade Chiapatis som doppades i sörjan. Chiapatis är ett litet, tunt och runt stycke bröd som är typiskt för det nord-indiska köket, där det ofta ersätter det annars alltid närvarande riset. Måltiden smakade utmärkt, kombinationen stark gryta och bröd var genial. Särskilt som den inte kostade mer än fem svenska kronor, inkluderandes ett par flaskor med lokalt Cola derivat.
Terje rider på lastbilen
 
 

De låga hastigheterna och den antiraka vägen gjorde att körningen tog betydligt längre tid än vad som hade beräknats utifrån kartans fågelvägsavstånd. Expeditionen kom fram till den udda orten Shimla först när det börjat skymma. Till Martins stora glädje, han hade förståligt nog varit vettskrämd under eftermiddagen över tanken att behöva köra på de snirkliga bergsvägarna, med indiska medtrafikanter, efter mörkrets inbrott. En glädje som snabbt förbytes till frustration när det visade sig att orten helt saknade utrymme för en större lastbil med släp att parkera.

Shimla är uppfört på toppen och sidorna av en brant bergskam med flankerande toppar. I princip borde det inte ha gått att förlägga en stad där. Då det knappt fanns någon plan yta att bygga på var arkitekturen minst sagt innovativ och husen formligen klängde sig fast på de branta slutningarna. Att Shimla fungerat som temporär huvudstad för hela den brittiska koloniala administrationen under de heta somrarna i dryga åttio års tid var häpnadsväckande att tänka på.

Det fanns bara en väg som kunde nyttjas av större motorfordon, och den passerade rätt igenom staden (läs: tunnel genom den bebyggda bergskammen), och den var så pass trång att parkering var omöjlig. Som extra trasselfaktor hade Martin ingen aning om vart vi skulle bo. Tanken var ju att expeditionen skulle komma fram tidigt på efter-middagen och att det skulle finnas gott om tid att undersöka olika logeringsmöjligheter. För både passagerare och lastbil. Det var ingen rolig stund att vara chaufför tillika färdledare.

 
 

Till slut var det en driftig ung förmåga som insåg vårt dilemma. Han påstod att det fanns en plats ett par kilometer utanför staden där Martin skulle kunna parkera lastbilen. När detta var gjort skulle han med glädje hjälpa oss att finna ett bra hotell i rimlig prisklass. En klar kommissionsjägare alltså, men han besatte kunskaper som Martin desperat behövde. Så vi följde efter honom längs serpentinvägen tills lastbilen kom till en liten avsats en bit utanför Shimla. Perfekt för lastbilsparkering, om det var lagligt var en annan femma.

Robin och Tony följde sedan med vår nyfunna vägvisare åter in till Shimla i jakt på logi. Vi andra stannade kvar vid lastbilen i väntan på besked. Dagen hade under tiden förvandlats till svart natt. En bieffekt gav sig snart till känna, temperaturen sjönk snabbt och det blev snart tämligen kyligt. Befann oss trots allt på över tvåtusen meters höjd i slutet på oktober. Varma förstärkningsplagg rotades fram från botten av ryggsäckarna.
Efter ett tag kom logijägarna tillbaka med fyra täckta jeepar som skulle ta gruppen till ett rimligt prissatt hotell. Hamnade i en tillsammans med Elaine, våra ryggsäckar och ett gäng oidentifierade indier vars orsak till närvaro var okänd. Själfallet utvecklades den enkla transporten till en nattlig rallytävling på de smala bergsvägarna, ackompanjerad av indisk speedtechno som spelades på högsta tänkbara volym. Det hela var så underbart absurt.

 
     
 

Hotell Dreamland var utmärkt lokaliserat på sidan av stadens högsta topp, med den bebyggda bergskammen som var Shimlas centrum precis nedanför. Delade ett sparsamt möblerat rum med Matthew. Det var allt annat än varmt. Hotellet saknade uppvärmning, vilket gjorde att varmvattenberedaren och det tjocka och tunga täcket på sängen uppskattades storligen. Vid tiden för incheckningen var temperaturen runt tio grader, men på natten skulle den säkert gå ner mot nollan. Enligt guidboken var snö inte ovanligt i Shimla den tiden på året.

Efter att ha lämnat ryggsäckarna på rummen, och satt på varmvatten-beredarna, var alla snabba upp till hotellets restaurang/samlingssal för middag. Lokalen var en maffig glasveranda högst upp på taket med

   

djupa stoppade skinnfåtöljer att sjunka ned i och massor med stora krukor med frodiga gröna växter. Rummet verkade nästan vara mer växthus än restaurang vid en första anblick.

Efter en kort gruppdiskussion togs beslut om att expeditionen skulle stanna i Shimla under två dagar och tre nätter; Martin skulle få tid att mickla med lastbilen och vi andra att bekanta oss med staden.
Var vid det här laget mer än lovligt hungrig, så det var med glädje en biriyani baserad på ris och lammkött beställdes från hotellets kök. Det tog lång, lång tid innan vi blev serverade, och då bara en åt gången. Köket hade uppenbarligen bara resurser att tillaga en maträtt i taget. Tog drygt två timmar innan alla fått sina beställningar, men ack så gott det smakade.

Kände mig allmänt nöjd med livet när jag slutligen gick i ide under det tjocka täcket i det iskalla rummet.
22 Oktober 2001
Shimla

Tid, vandring och svårförklarlig arkitektur i det brittiska Olympen.
 
 

åsade mig på morgonen upp till glasverandan för frukost. Samt en stunds läsning i guideboken om vilka märkvärdigheter som Shimla med omgivning kunde erbjuda. Dagen innan hade utsikten från fönstren bestått av nattens mörka mur, nu var den ett storslaget panorama över Himalyas höga berg och djupa dalar, allting

 

insvept i olika nyanser av mörkgrönt. Precis nedanför fönstret stack åsen ut som sammanband hotellberget med Shimlas andra ankare till berg. På dess sidor hängde sedan bebyggelsen likt klängerväxter av viktoriansk arkitektur. Var ensam, inga andra gruppmedlemmar, gäster eller någon som frukost kunde beställas från fanns i växthuset till restuarang. Misstänkte att någon snart skulle dyka upp och positionerade mig i en av de vräkiga fåtöljerna för att slöbläddra i Lonely Planet.

Nästan direkt efter att jag satt mig tillrätta dök det upp en välklädd, något rundlagd, indier av medellängd i fyrtio- årsåldern. Han presenterade sig som direktör på hotellet. Det syntes på kroppspråket att mannen var mäkta stolt över etablissemanget. Sättet som han frågade om allt var till belåtenhet signalerade att något annat än ett positivt svar skulle tas som en personlig förolämpning, mot honom och hans släkt, och skulle bemöttas med en utmaning på duell. Det var således inte läge att upplysa honom om att värmeelement på rummen vintertid och kypare i restaurangen kunde vara bra idéer. Svarade istället att hotellet väl levde upp till den enastående utsikten. Samtidigt som jag förde armen i svepande gest i riktning mot fönstren. Ett svar som han uppenbarligen fann gott då han sjönk ned i närmaste fotölj för en pratstund.

Efter de vanliga frågorna om mitt ursprung, ålder, utbildning och familjeförhållanden föll han snart in i en jeremiad över de senaste månaders allmän frånvaro av utländska gäster i Shimla - och speciellt då på hans välplacerade hotell. Han förstod inte alls varför européer och amerikaner inte längre vågade åka till Indien för att Osmar Bin Laden hade en svårbegripbar vendetta med USA. Eller som han frågade mig: ”Det var ju i Nordamerika som galningen utförde sina illdåd; och inte Indien, så vad är då logiken att amerikanarna stannade hemma i USA för att känna sig trygga”? Höll med honom i sak, men påpekade att det nog inte var Indien som plats som uppfattades som hotfull (ett påstående som nog inte riktigt var sant) utan snarare flygresan dit som de ängslade sig över.
Efter att vi gemensamt hade förklarat alla frånvarande turisters stora feghet och okunnighet berättade han med stor entusiasm om Shimla och dess osannolika bakgrund och unika karaktär.

 
   

Åsen mellan de två bergen ”upptäcktes” av en brittisk officer i början av artonhundratalet och rekommenderades som en potentiellt lämplig uppehållsort för den brittiska koloniala administrationen under de brännande heta indiska sommarmånaderna.

Ett par år efter ”upptäckten” byggdes det första brittiska huset och femtio år senare fullbordades skapelsen när Shimla officiellt blev den brittiska kronkolonins huvudstad under de olidligt heta sommrarna nere på mer låglänt terräng.

Det lustiga var att britterna - sin vana trogen - i det närmaste ignorerade att de faktiskt befann sig på en bergstopp i Himalaya då Shimla ritades och planerades. Verkade snarare som om arkitekterna hade trott sig uppföra en pampig förort till London. Husen blev följaktligen

 
Shimlas osannolikt placerade torg
 

tunga, rustika och mycket viktorianska i stilen. Att allt byggnadsmaterial, inklusive stora mängder sten och tegel, var tvunget att fraktas upp för hand eller åsna betraktades som ett hanterbart problem. Indien saknar som bekant inte billig arbetskraft, varken då eller nu. Efter några decenniers svettigt bärande byggdes ändå en smalspårig järnväg, av alpin modell, som kopplade samman Shimla med låglandet. En järnväg som än idag trafikeras. Dock med någonting påminandes om ett leksakståg, som inte skulle vara helt felplacerat på Skara Sommerland.

Numera fungerar Shimla som populärt semestermål för välborna indier, nostalgiska engelsmän och på senare tid backpackers på jakt efter en lugn fristad från den stressiga indiska verkligheten. Alla ville de för en kort tid ackompanjera sin tillvaro med stenhus, ett milt klimat och vidunderliga utsikter.

Matthew anslöt sig efter en stund, efter att ha varit ute på en kortare morgonpromenad i omgivningarna. Hotelldirektören gav oss frikostigt med rekommendationer om vad som absolut måste besökas i Shimla. Avslutningsvis varnade han för stadens verkliga kungar, Shimlas bortskämda apor. Som tenderade att bli aggressiva när de inte fick sin förväntade tribut från förbipasserande - typ alla synliga bananer och nötter.
Under hela tiden som vi åt frukost (direktören hade skickat upp en sömnig kypare) kom inte någan annan från gruppen upp, hela gänget låg fortfarande och sov efter de senaste dagarnas prövningar.

Lokaliseringsexperten från gårdagen anlände, i tron att alla ivrigt väntade på en inövad sales pitch för en av honom ledd stadsrundvandring. Martin hade tydligen kvällen innan nämnt att alla skulle vara i matsalen på morgonen. Vi avböjde hans erbjudande, föredrog att se Shimla på egen hand. Rådde honom dock att återvända några timmar senare när övriga gruppen vaknat för att kolla om de var intresserade.

Vi lämnade hotellet strax efter tio och var snart, efter ett par mycket branta backar, nere på Shimlas lilla torg - den enda öppna plana ytan på många mils avstånd. En vit paviljong av bandstand modell fanns på torgets ena sida. Den verkade bara vänta på att en polerad mässingsorkester skulle ta den i besiktning. På själva torget fanns möjlighet för turistande indier - och utlänningar med för den delen - att kitchigt ledas runt på en ponyhäst. Det enda föremål som där hade anknytning till den gängse bilden av Indien var en pliktmässigt rest staty av en stapplande Gandhi i sin traditionella bomullssvepning till klädesdräkt.

Vid torgets ena hörn låg en av engelsmännen uppförd anglikansk träkyrka. Den var vitmålad. Ett besök kändes naturligt efter de senaste månadernas andliga spis av moskéer och tempel. Kyrkorummets väggar var täckta med plaketter och minnestavlor till minne av brittiska kolonialister som hade dött i Shimla, med omgivningar, i imperiets tjänst. De utgjorde fascinerande läsning. Några berättade om soldater som hade fallit offer för skärmytslingar med lokalbefolkningen, andra om administratörer som subkontinentens klimat besegrat, eller medflyttade kvinnor som dött en tidig död i barnasäng. Namnen och berättelserna ristade i metall och sten på väggarna skapade en sista känsla av närvaro av en epok som numera försvunnit för evigt.

 
 

Alla husen på toppen av bergskammen var byggda som i en burgen brittisk småstad, mycket tegel och skorstenar. Det var verkligen svårt att föreställa sig att Indiens hundratals miljoner människor hade styrts från denna lilla, extremt malplacerade, ort under de sex sommarmånaderna under nästan ett sekels tid.

Shimla saknade alla traditionella kännetecken för en huvudstad: storlek, breda avenyer, vidsträckta huskomplex etc. Det var ungefär som om att ta Bath i England, placera Jane Austin staden på en bergstopp, fylla orten med stilokänsliga indier och sedan avsluta med att planetra in en frikostig mängd tjugkilos apor.

Som en påminelse om att staden faktiskt låg i Indien fanns ett tempel uppfört lite längre bort på åsen till gudinnan Kalis ära; massor med dyrkare, högljutt, färggranna och skräckinjagande (i vart fall för europeer )gudabilder, osannolika mängder med smuts på golvet

   
England i Indien
 

och ett antal nödlidande tiggare som ansatte besökarna vid in respektive utgången. Gillade inte tiggarnas kläng-mentalitet, var orolig för att eventuella värdeföremål skulle försvinna. Blev därför brysk när någon försökte hålla fast mig eller tog tag i kläderna. Skillnaden mot den rena och prydliga, men ack så tomma, kyrkan på andra sidan stan, var stor och sorglig.

Människans biologiska anfäder, enligt släktforskaren Darwin, fanns verkligen överallt och bebodde staden minst lika mycket som övriga invånare. Det var inte läge att äta så att någon av dem såg det, inte heller att börja rota i väskor eller kassar (då trodde de att det vankades mat) eller än värre stirra en hane i ansiktet; i deras värld en mycket provokativ handling. Gjordes något av ovanstående, eller annan handling som de ansåg stötande, anföll de vilt. Förhoppningsvis stal de då bara mat, hattar, väskor eller glasögon. I värsta fall bet de - med risk för påföljande rabiesinfektion. Aporna upplevdes inte längre som gulliga små krabater.

Sikte togs på den forna brittiska vicekonungens residens, beläget på åsens andra berg relativt det som vårt hotell stod på, en nätt och lagom promenad på sex kilometer. Bebyggelsen upphörde efter ett fåtal minuter och ersattes av stor grönska, och än mer apor. Det var mer än en gång som vi tvingades gå vid sidan om när en flock tagit vägen i bestämd besiktning.

Matthew var på berättarhumör och jag bjöds på en detaljerad beskrivning av hela hans - mycket engelska - skolgång, från lågstadium till universitetet i Cambridge. Han blev uppenbarligen mer än lovligt nostalgisk i Shimlas strikta viktorianska miljöer.
 
 

Residenset var ett stort stenpalats av den sort som arkitekturintresserade turister förväntar sig att finna på landsbygden i Surrey, inte på toppen av ett tvåtusen meter högt berg i Himalaya. Felplacerat var bara förnamnet.

Det lilla ickebebyggda utrymme som fanns kvar på toppen upptogs av en välskött trädgård. Som vi spatserade runt i väntandes på att den guidade visningen av paradbyggnaden skulle ta sin början.

Rundvandringen visade sig vara tämligen intetsägande. Byggnaden användes som forskningscentrum i humaniora, en verksamhet som inte direkt erbjöd några spektakulära inredningsmässiga överaskningar. Mycket träpaneler på väggarna där jakttroféer och bilder på indiska frihetshjältar samsades. I ett av

 
En pretantiös historia byggd på en bergstopp
 
 

rummen påstods avtalet som gav Indien och Pakistan självständighet ha skrivits under. Mycket mer än så var det inte, vilket var något av ett antiklimax med tanke residensets ståtliga fasad och exeptionella läge.

På vägen tillbaks noterades att det hade varit en lätt nedförsbacke hela vägen till residenset, vilket innebar att det på återvägen blev ständig uppförsbacke. Det krävdes onekligen en viss bergsgetsmentalitet för att vara turist i Shimla, gradienterna uppgick i vissa fall till fyrtiofem grader på stadens vägar och stigar.
Lunch åts på en trist källarrestaurang invid torget, tråkig kyckling chow mein. Tillbaka på hotellet hade resten av gruppen äntligen vaknat, inte mycket annat hade hänt. Terje och Tony roade sig med att mata de lokala primaterna med för ändamålet inhandlade bananer och jordnötter. Aporna var allt annat än blyga och brandskattade dem effektivt på allt de hade. Eftermiddagen ägnades åt att sitta uppe på glasverandan med en god bok och dricka färskpressad apelsinjuice. Njutandes av den vidunderliga utiskten.

Middag på en thailändsk restaurang (någon slags kyckling med ris) innan ett par indiska försök till barer besöktes och påföljande hemgång.

 
23 Oktober 2001
Shimla

Om kartornas lockande förbannelse och inlåsning.
 
 
ov långt och gott på morgonen. Det var alldeles för kallt för att jag skulle vilja lämna mitt tio kilos täcke och möta det nollgradiga rummet. Blev dock klarvaken när en apa inte helt subtilt knackade på fönstret, den håriga tyckte nog att jag hade sovit på tok för länge. Eller så ville han/hon bara ha en banan eller jordnöt. Det
 
var en originell, men klart funktionell väckarklocka.
Köpte ett par chokladkakor av inhemskt märke och en tvåliters flaska med Cola till brunch; inte direkt en näringsriktig måltid, men barnsligt tillfredställande. Kände av en viss smärta i halsen och letade mig upp, med en bok i handen, till glasverandan för att där konsumera många koppar varm chocklad i hopp om att stävja en eventuell förkylning.
       
 

Efter en stund anslöt sig Jules för att resonera lite om hur de närmaste dagarna skulle kunna spenderas, vilka alternativ som fanns. Hon och Clint hade varit i kontakt med en resebyrå som kunde organisera en veckolång utfärd med fyrhjulsdriven jeep in i den närbelägna, men ytterst otillgängliga, Spita dalen som låg precis invid gränsen till Kina (Tibet för dem som så önskar). Där skulle naturen, enligt både Lonely Planet och resebyrån, vara särledes storslagen och bergsfolkets kultur orörd från tidens tempo.

Själv saknade jag egentlig åsikt om hur tiden skulle förvaltas. Ett medvetet val då jag visste att andra gruppmedlemmar satte betydligt större värde på dagarna uppe bland bergen än jag. Så länge ingen rörde mina borgar och palats i Rajahstan längre fram i planeringen kunde veckan som kom spenderas i det närmaste hur som helst för min del. Vilket jag också sa till Jules.

Hon övertalade mig i vart fall att titta på de olika alternativ som fanns. Planeringsdjävulen tog således ett ordentligt grepp om min eftermiddag, då jag grävde ner mig i guideböcker, kartor, tidsscheman och utfärdsprospekt för att sammanställa olika handlingsalternativ. Som en oönskad bieffekt investerades också emotionellt kapital i några av dem. Gruppmöte hade annonserats till kvällen för att där komma fram till ett gemensamt beslut i frågan.

Gick på en kortare promenad i de närmaste omgivningarna under eftermiddagen. Eller kanske snarare klättrade på promenad, då de

   
Utsikt från verandan
 

branta vägarna och stigarna gjorde att förflyttningen var mer i höjdled än i längdled för vart fotsteg. Var inte utan att knogarna ibland, likt en gorilla, släpade i uppförsbackarna.

Det var roande att observera hur inhemska indiska turister uppträde. Men först en radda med grova generaliseringar. Japaner reser för att dokumentera med sina kameror, européer letar beröringspunkter med det egna hemmet och amerikanen för att märkas medan indiern aktivt försöker sätta sin personliga prägel på platsen. De turistande indiska familjefäderna uppträder högljutt och burdust mot allting i sin omgivning. Tänk en korsning mellan en texasbo och en ung svensk med stubbat hår på muckarresa till Ibiza. Fruarna verkade se som sin främsta uppgift att visa hur välbeställd familjen var, samt att se ner på dem som de ansåg för underlägsna. Eventuella ungar var bara gapiga och allmänt stimmiga - men det är nog ett internationellt beteende för nittiotalisterna och inget för Indien specifikt fenomen.

 
 
   

På kvällen gick hela gruppen i samlad flock till en av Martin utspanad restaurang, som inte var alltför elegant eller ren. Men det var svårt att klaga när en bastant fler-rätters standard Thali serverades för mindre än fem svenska kronor. Desserten bestod av kall klistrig risgrynsgröt med någon innovativ kryddning (gröna blad, svarta korn och rött pulver). Den smakade dock bättre än vad den såg ut - enligt de tappra som prövade.

Janet och Julie var inte närvarande. De hade enligt Robin följt med ett medelålders indiskt par, som Janet sin vana trogen hade börjat spontankonversera, till en samling varma källor i utkanten av Shimla. Och hade inte återvänt till den planerade middagen.

Efter maten följde ett gruppmöte med mycket obeslutsamhet, då de med störst bergsintresse (Terje,Jules och Clint) hade uppenbara problem att bestämma sig för vad de egentligen ville göra för att

 
Radhus i Shimla - mer indiskt till stilen
 
maximera sin indiska bergsupplevelse. Min enda käpphäst var att jag ville spendera minst en dag i Dharmsala, där Dalai Lama och den tibetanska exilregeringen huserade i buddistisk miljö och verklighet.

Efter en kortare diskussion avstyrdes jeep projektet in i Spita dalen. Det förelåg en risk att jeeparna kunde bli fast i dalen hela vintern om passet dit snöade igen, vilket inte var en omöjlighet i månadsskiftet oktober-november. Ett faktum som resebyrån inte hade valt att framföra till Jules och Clint tidigare på förmiddagen, men som kypit fram vid ett andra besök. Och att bli fast i en avlägsen indisk bergsdal över vintern var inget som lockade.

Beslut togs istället att med vår egen, inte helt tillförlitliga - Martin hade ägnat tiden i Shimla åt att mecka med den - lastbil, köra till Manali i den legendariska Kula dalen. Stanna där i några dagar för eventuell treeking, bergs-beskådning och paraglading för expeditionens våghalsar och självmordskandidater. Dharmsala skulle sedan besökas på vägen till sikhernas Amritsar; en bra planering från min horisont.

Både Matthew och jag kände oss halvrisiga och gick därför nästan direkt tillbaka till hotellet. Slank bara in på ett Internetcafé på vägen för de vanliga kontaktbestyren med hemmafronten och nyheter från en turbolent omvärld. Den senaste utvecklingen i terrorkriget mot/av USA var att någon/några hade försökt sprida mjältbrand genom det amerikanska postväsendet. Postiljoner hade dött. En oroande utveckling som gav energi för mången skrämmande framtidsscenario.

Sent på kvällen knackade Janet och Julie på dörren till vårt rum, för att innan vi hunnit öppna storma in. De var ivriga att berätta om sina upplevelser under dagen, vilka inte var alltför intressanta. Både jag och Matthew var trötta och därför föga motiverade att lyssna på Julie då hon satte igång med sin verbala överdriftscirkus efter det att Janet, inte fåordigt, hade berättat om det indiska paret och de varma källorna. Paret hade varit trevligt och källorna varma, det framgick med all tydlighet.
Ämnet för Julies nasala malande var disponeringen av tiden för den kommande veckan. Enligt henne var det redan tjockt med snö i Manali. Det hade hon hört från en säker, men visade det sig svåridentifierbar, källa. Förutom detta klimatologiska faktum var det enligt henne vansinne att åka dit, då hon hade hört på stan att Kula dalen, och Manali i synnerhet, bara befolkades av rånare, mördare och korrupta poliser.

Julie hade redan övertalat Janet att inte följa med lastbilen. Istället skulle de två stanna i Shimla i ytterligare några dagar för att sedan återansluta till expeditionen i Amritsar. Bra för dem, men jag trodde att de gjorde ett misstag.

Det är nu på sin plats att ge en kortare beskrivning av hotellrumets låsanordning. Den fungerade såom följer. När rummet lämnades drogs en solid hasp på utsidan för. Dörren kunde då inte öppnas från insidan. Haspen i sin tur reglades fast med ett tungt hänglås, så att den inte heller kunde öppnas från utsidan av presumtiva tjuvar.

När Janet och Julie, äntligen, lämnade vårt rum drog de av vana för haspen på utsidan. Matthew och jag reagerade inte först, det dröjde några minuter innan det gick upp för oss att vi just effektivt hade blivit inlåsta. Efter att ha stirrat dumt på varandra i ett par ögonblick började vi laborera med olika flyktmetoder. Läget var problematiskt då fönstret täcktes av ett snidat järngaller och rummets telefon befanns vara ur funktion. Vi började med att försöka skruva loss fönstergallret med min swiss army knife. Men det misslyckades på grund av för rostiga skruvar. Samma metod på dörrens gångjärn, också ett misslyckande. Matthew försökte nå haspen genom att pressa ut sin arm genom fönstergallret, men förgäves, avståndet var för långt och hans arm för kraftig.
Först efter att vi med fysiskt våld omformade en av hotellets ståltrådsgalgar till ett lämpligt gripverktyg, som kunde opereras genom fönstergallret, återfick vi vår temporärt berövade frihet. Och det var inte utan viss stolthet som sängarna åter togs i besiktning, dock efter att först ha gått och påtalat för Julie och Janet vad de aningslöst hade ställt till med. Det var frestande att låta dem smaka på samma medicin, men våra Benjamin syrsor ingrep.