Kapitel 11

Staden Med Många Ansikten
 
15 Oktober 2001
New Delhi

Upp med betjänten för medeltidsvandring till smogindränkt muslimsk spira och middag med kor.
 
 

aknade vid åttatiden av att en vitklädd indier kom in i sovsalen och på artig engelska, med den där speciella svajiga indiska dialakten, deklarerade att det var frukost. Alla var fortfarande grundligt trötta. Och också kollektivt konfunderade. Vem var det där? Men inte nyfikna nog för att gå upp ur sängarna.

 

Tio minuter senare kom mannen åter, upprepandes samma budskap, och tändandes lamporna i taket. Som verkade mycket starkare än kvällen innan. Bländande. Några duktiga gick upp, mest av förvåning över väckningen, nyfikenhet av vad frukosten skulle komma ifrån och vad den kunde tänkas bestå av. Själv låg jag kvar, hade vid det här laget lärt mig att till fullo uppskatta en bekväm säng när en sådan fanns tillhanda. Särskilt om den befann sig under min morgontrötta kropp.

Den okände återkom efter ytterligare tio minuter. Nu gick han runt till varje fortfarande belagd säng, lågmält och försynt förmedlandes att det var dags för frukost. Gav upp och gick upp, nyfikenheten övervann tröttheten. Mannen fortsatte sedan med dessa rundor en gång i kvarten tills han efter två timmar lyckats få upp alla, Terje uthärdade längst.

Det visade sig att frukostmannen var något slags alltiallo, som verkade ingå i rummet. Hans jobb var att vara oss allmänt behjälplig om några problem skulle uppstå, samt tydligen att väcka gruppen på mornarna när han ansåg att det var dags. Frukosten var en utmärkt närinsgmässig start på dagen: en ordentlig ostomelett, rostat bröd med olika sorters marmelad - den brittiska kolonialtiden som spökade, apelsinjuice och varma drycker i form av kaffe eller te för den som så önskade. En positiv överaskning.

Efter måltiden ägnades morgonen till att närmare undersöka huset där vi hade installerats. Bergsbestigarvillan var omfattande, den innehöll en kontorsdel, en modern föreläsningssal med ett hundratal sittplatser och ett komplett museum om bergsbestigning i Himalaya med tillhörande referensbibliotek. I direkt anslutning till vår sovsal fanns en stor balkong med utsikt över en välskött trädgård, med en omfattande fackverkställning i centrum. Metall-konstruktionen var säkert tio meter hög och utgjorde stommen för fyra komplicerade klätterväggar.
Inte riktigt vad jag förväntade mig av ett budgetlogi i New Delhi. Istället för trångt, varmt, löss och råttor befann vi oss i en ytterst komfortabel miljö, komplett med vakthundar, butler och ett konstgjort berg.

Pradan med dotter dök upp några minuter efter tio som överenskommet. Lite allmänt småprat om hur vår resa hittills hade utvecklats och hur dess framtid såg ut, innan han försökte sälja in en av honom anordnad aktivitet. En rundtur som skulle täcka in de flesta av New Dehlis turistiska höjdpunkter. Flera i gruppen var fortfarande småtrötta. Så det bestämdes att ta rundturen dagen efter istället för direkt på stört - som Pradan uppenbart hade förväntat sig. Over-landers uppträder inte alltid helt rationellt i en utomståendes ögon.
Pradan erbjöd sig istället att skjutsa de som ville in till stadens centrum i den minibuss han hade anlänt med. Alla nappade och någon halvtimme senare släpptes vi av, lätt disorganiserade, vid Connaught plaza. En stor centralt placerad rondell varifrån gator spred sig ut i cirklar, likt ringar på vattnet.

Området är det där den moderna västerländska kulturen fått starkast fäste i Dehli med banker och internationella snabbmatskedjor liggandes vägg i vägg med varandra. Vandrade runt en stund tillsammans med Matthew innan vi bestämde oss för att ta oss till de äldre, mer intressanta, delarna av staden.
Tempot var högt och människorna många på gator och trottoarer. Även om trängseln inte riktigt nådde upp till Mumbais hysteriska nivå. Blev förvånad av hur öppet Dehli var när vi med hjälp av kartan i Lonely Planet orienterade oss fram. Bebyggelsen var låg, om än ostrukturerad och kaotisk till sin natur, vägarna breda och rymliga och inte alltför fyllda med fotgängare. Det var bara samma beläggningsgrad som Drottninggatan i Stockholm, på efter-middagen, dagen före julafton.

På varje fri obebyggd markplätt fanns tecken på Delhis många invånare som levde på ekonomisk stenåldersnivå - ett liv i ören istället för kronor. Överallt fanns små kojor och hyddor tillverkade av det moderna stadslivets avfallsprodukter: kartonger, plastsäckar och bortslängda brädbitar.
Orimligt att detta var miljontals människors levnadssituation bara i New Delhi med förstäder, för att inte tala om siffrorna för hela Indien. Svårt att vara dogmatisk nyliberal med detta faktum på näthinnan, en tänkande människa kan bli rabbiat rättvisesocialist för mindre.
Det som skrämde var att jag så snabbt vande mig att ha denna desperata fattigdom nära inpå livet, hade redan börjat bli blind för den. Var det bra eller dåligt? Som turist var det nog bra, men som människa var det att betrakta som ett underbetyg.

Det tog Matthew och mig någon timme innan vi nådde de gamla stadsportarna - och steg in i en annan värld, Delhis gamla stad. Gränderna var smala och oregelbundna, människorna många som gamla testamentets gräshoppor och begreppet personligt utrymme ett okänt begrepp.

 
 

I detta hav av människor och djur - korna som vanligt överrepresenterade och överrespekterade - försökte desperata rikshaförare breda väg med hänsynslös körning och attityd. Störst och tyngst gick först, om någon inte höll med - fick de skylla sig själva.

Färgskalan som bjöds var komplett och fulländad. Intet hus, skjorta eller sari var kolorerad på samma sätt som någon eller annat, skapandes ett ständigt förändligt hav av bjärta kontraster.
Ett sinne som för mig inte ofta överväldigas slogs i det närmaste ut av det massiva inflödet av ny information. Lukterna var lika otroliga som de var svåridentifierbara. För varje meter slog nya innovativa dunstar fram och chockade näsborrarna.

Bebyggelsen var formmässigt oregelbunden och sammanvuxen till en enda till synes organisk bubblande enhet. Organismen bestod av byggnader, och delar av

   
En rörig gata i en rörig stad
 
 

sådana, av varje stil, färg och syfte som av mänskligheten uppförts under de senaste tvåtusen åren. Självfallet verkade underhållet under denna långa period ha varit lika med noll. Färgen flagnade och brädornas livslängd borde ha tagit slut för länge sedan. I gatuplanet var röriga butiker och ultrasmå verkstäder inrymda. De senare med produktionsmetoder som verkade härröra från tidig medeltid.
Skulle inte ha varit det minsta tråkigt att bara stanna upp på en plats och sedan inte göra annat än att iaktta det ständigt föränderliga myllret och alla skeenden som pågick runt omkring. En betraktare skulle vara sysselsatt i många timmar innan ledan gjorde sig bekant.

Allting var så nära och direkt. Just då förstod jag allt jag tidigare hade läst om att Indien var så annorlunda på alla sätt, så mycket mer av allting. Att vara där skulle vara som en narkotisk kick där alla sinnen konstant överlastades. Att sedan komma hem i det sensoriskt ”tomma” västerlandet - detta var innan MTV slog igenom - blev en chock. Livet var ju så mycket mindre där jämfört med Indiens konstanta överflöd av intryck.
Har alltid avfärdat sådant snack som hasch inspirerat flumjidder från degenererade hippies som inte fixade den västerländska livsstilen. Kanske flummarna i sin jämförelse mellan Indien och det känslomässigt teknologiserade väst inte hade varit så snett ute trots allt.
Indien var verkligen mer.

 
 
   

Vi virrade effektivt bort oss på kartan i de snirkliga gränderna, men trodde oss ändå ha hyfsad koll på i vilken riktning vi huvudsak rörde oss i. Efter en stund stod vi, stolta över vårt lokalsinne, framför Delhis stora moské.

Ett av många praktfulla arv från tiden när de muslimska mogulerna (de som styrde en stor del av Indien innan britterna ”tog över”) hade sitt administrativa och militära centrum förlagt i Delhi. Mogulerna hade ursprungligen kommit från det bergiga området som idag benäms Afghanistan och hade lite av en slump erövrat stora delar av den indiska subkontinenten genom en följd av lyckosamma fälttåg.

Jama Masjid (som moskén heter) byggdes under sextonhundratalet av samma mogulhärskare som lät bygga det mer berömda Taj Mahal i Agra; Shah Jahan. För att få tillträde betalades några rupies i inträde samt

 
Gav ett balanserat smutsigt rött intryck
 
 

att vi tvingade drapera oss i någon slags kjol till tygstycke, för att dölja våra av shorts obeklädda ben.

Utseendemässigt skiljde sig Jama Masjid markant från moskéerna i Turkiet, Mellanöstern och Iran. Mest i sin röda färg, från sandstenen som var mogulernas primära byggnadsmaterial, och den allmänna avsaknaden av renlighet på insidan. Arkitekturen var också mer öppen. Väggen mot gården saknades helt och moskén var mer av en tre-dimmensionell fasad än en fullvärdig byggnad. De äkta och mjuka mattorna jag hade lärt mig att uppskatta i Islams vördade byggnader var ersatta med grova och färglösa objekt som bara täckte en liten del av den totala golvytan. Den serena, vördnadsfulla och avslappnade stämningen som tidigare förknippats med moskéer på vår resa var i Delhi avlägsen. Och ersattes istället med den otåliga, inte alltför renliga, indiska verkligheten.

 
 
 

Möjlighet fanns att få klättra upp (mot en smärre avgift naturligtvis) i den ena av moskéns två fyrtio meter höga minareter.

Förstod först inte alls varför det var strängligen förbjudet för ensamma kvinnor att gå upp i minareten, men fick klarhet under uppstigningen. Trappan var bara fyrtio centimeter bred, utrymmet var absolut becksvart och den hade ovanligt höga trappsteg. Trots detta var det inga större problem att ta sig uppåt, tills möte uppstod med någon som rörde sig i andra riktningen. Den enda möjliga metoden att passera var att använda en glid-teknik, som var allt annat än kysk, med en i det närmaste total kroppskontakt med den mötande.

Utsikten från toppen av minareten var dock väl värd mödan och frånvaron av kroppslig integritet under uppstigningen. Med trehundrasextio graders vinkel låg det gamla Delhis oregelbundna och antistatsplanerade

   
Med smog begåvad stad

myller, färger, ljud och dofter utbrett under oss. Tyvärr bjöds också på en skrämmande god bild av Delhis omfattande problem med luftföroreningar - en dags vistelse motsvarade tjugo rökta cigaretter - då horisonten, trots en klarblå himmel, bara låg ett par kilometer bort i form av en gråvit ogenomtränglig mur.

Utanför moskén fanns en lång rad med stånd och vagnar där olika sliskiga sockerprodukter såldes. Mycket av de saluförda varorna var inte synliga, de var täckta av enorma mängder med flugor som klättrade och svärmade runt de klibbiga sötsakerna. Avdelningen ohygieniska betraktelser i minnesbarken fick en ny medlem.

Vi hade kommit till den del av Delhi där turister normalt rörde sig i mängd. Det verifierades av alla rikshaförare, tiggare och självutnämnda guider som pockade på vår uppmärksamhet med diverse mer eller mindre uppseendeväckande verbala tillmälen och andra mer fysiska former av desperata kontaktförsök.
Efter en stunds, på grund av alla översociala och pengahungriga indier, ansträngande promenad nåddes Dehlis främsta Jain tempel. Det var större och betydligt livligare till sin karaktär än det i Mumbai. Det var också smutsigare. Ett signum för religositet i den indiska huvudstaden?
Överallt på tempelgolvet låg högar med fågelmat och från dessa middagsgäster producerade restprodukter. Uppblandat med nedtrampade blommor som hade ”offrats” av de devota. Självklart var skor inte tillåtna, ohygienisk standard i alla indiska tempel. Det var till att gå försiktigt.
I det innersta utrymmet - det allra heligaste - var det packat med extatiska jainister som ljudligt och skarpt repeterade slagordsliknande fraser på hindi. En högrest man längst fram viftade med två stora brinnande facklor i takt med ropen. Onekligen en annorlunda religiös upplevelse gentemot vad som normalt erbjuds i den svenska kyrkan.
Ett annat rum användes för någon slags påklädningsceremoni. De ompysslade objekten var två pojkar i tioårs- åldern. Deras ansikten hade målats gula, kropparna var insvepta i långa röda tygstycken och de var överösta med blommor i färgskalans alla nyanser och geometrins former.
När vi gick ut från helgedomen var det inte utan att jag frågade mig: - Vad var det där? Hade verkligen ingen som helst aning om vad som föregick inne i templet och varför. Men någon asiatisk gud blev nog glad.

Fortsatte vår vandring bland Delhis religösa byggnader och besökte ett närbeläget sikhiskt tempel. Vid ingången stod en reslig vakt med ett stort svart skägg, hög turban och ett rejält tvåmeters spjut. Passera fick vi inte innan han fick knyta fast bandanas på våra huvuden för att dölja våra - enligt den sikhiska religionen ickerespektabla - kalufser. Inredningen var bländande, allting gick i klaraste vitt och glittrigaste silver. Renligheten i jämförelse med världen utanför var frapperande, inte en ko eller fluga så långt ögat kunde nå.

 

Sikherna var mer välborna än befolkningen i övrigt, rent och prydligt klädda med välnärda ansikten och en stolt och kraftfull allmän kroppshållning. Männen var alla utrustade med höga turbaner, svarta skägg och dolkar av absolut livsfarlig karaktär instuckna i bältena. Enligt den sikihiska religonen är det ett krav att alla män ständigt skall bära någon form av skarpslipat vapen i sin kläddräkt, likt radband för ortodoxa munkar. Ett måste som regelbundet ställer till trassel på flygplatser och i länder med en mer restrektiv syn på bärande av vapen på allmän plats. Det annorlunda klädmodet passade annars perfekt med uppsynen i deras ansikten - som förmedlade att sikherna inte böjde rygg för någon eller något.

I mitten av templet satt en gammal man med ett sagomässigt långt vit skägg, en guru i ordets sanna mening, på en upphöjd mattbeklädd plattform. Han läste med hög och klar stämma ur en stor, av utseendet att döma, antik bok. Ett exemplar av de för sikhismen heliga skrifterna. Miljön och stämningen i templet verkligen utstrålade stolthet och styrka. Attraktivt. Det var inte långt ifrån att jag konverterade, köpte kniv och började odla skägg.

  På templets balkong av gnistrande vit marmor spenderades några minuter under tystnad betraktandes den fullständiga anarkin på gatan nedanför. Miljön var orimlig för allt levande, i vart fall för korna som spontant hade bestämt sig för att spärra av två av de norrgående filerna - med en storslagen trafikstockning och ett hav av upprörda känslor som följd.
   
 

Irrade omkring ett tag till i den delhiska realiteten innan vi tog en cyckelriksha tillbaks till Connaught plaza. För att där, enligt de i förväg uppgjorda planerna, möta Pradan för gemensam grupp-transport tillbaka till bergsbestigarvillan.

Vi var lätt oroliga hur mycket rikhshan skulle kosta och var inställda på en rejäl dust i pris-förhandlingen. Som vi världsvant förlade innan någon ranglig av människokraft framdriven trehjuling äntrades.

Den första föraren som vi frågade - en äldre lövtunn man på max fyrtio kilo - ville ha tjugo rupies, knappt fyra svenska kronor, för att köra oss de fyra kilometrarna till Connaught plaza; i en trafiksituation av nära nog dödlig natur. Prutade inte en rupie, gav honom istället femtio procent mer än begärt pris då vi kom fram. Ingen av oss

Väl lastad cyckelriksha
 

var direkt små, så han fick jobba på ordentligt för att få den besynnerliga, och för passagerarna mycket obekväma konstruktionen, att rulla.

Köpte en riktigt usel lammhamburgare på ett försök till indisk McDonald’s imitation. Inredningen var hurtig men burgarens konsistens en katastrof och eftersmaken widrog. Förstärkandes min åsikt om att kor är till för att ätas, inte att dyrka eller att fungera som rörliga trafikspärrar.

Varken Pradan eller någon annan från gruppen var på den förutbestämda mötesplatsen på den utsatta tiden, eller tio minuter senare, eller ens efter en halvtimmes väntan. Pradans kontor ett par kvarter bort var tillbommat och stängt, någon av honom organiserad återfärd, som utlovats, var uppenbarligen inte att räkna med.
Det var bara att anlita en autoriksha och försöka förmedla vår destination. Efter en hel del irrande, puttrande och ännu mera frågande nåddes vår gröna och lugna klättringsoas. Alla var redan där efter att ha nått sin urbana absorbationströskel vid ett tidigare skede. Vart Pradan hade tagit vägen var det ingen som visste.

Middagen avnjöts på en liten restaurang belägen invid ett litet - snudd på pittoreskt, om det begreppet existerar i Indien - torg vid det lokala förortscentrumet. Den öppna ytan delades mellan ett bord (där vi satt), ett grönt omfångs-rikt träd, och ett tiotal kor som lagt sig bekvämt tillrätta några meter från bordet. Nästan så att vi inte reagerade på det längre, kor hade blivit en del av vardagen - på samma sätt som för den amerikanska serietecknaren Garry Larsson. Att äta mat på en restuarng med en flock idisslare som bordsgrannar kändes nästan naturligt. Maten var utmärkt, i starka kryddor marinerade kycklingbitar med ris. Kan det bli bättre? Den nyanlända Julie dominerade hela måltiden med att berätta om sin overland resa i Afrika. Kul initialt men hon hade en skrämmande förmåga att upprepa sig. Samma story kunde berättas både två och tre gånger på raken.

 
16 Oktober 2001
New Delhi

Planer spräcks och föds på nytt med duellerande duvor och minnen av sten.
 
 

orgonritualen, med multipla mot gruppen riktade väckningsförsök och vid kapitulation en god och riklig frukost, upprepades. Gjorde en mindre rolig handtvätt av mina kläder, vars brist på renlighet gjorde att de började smälta in lite väl bra i det indiska gatulivet.

 
 

Enligt överenskommelsen dagen innan skulle Pradan komma för att ta gruppen på en rundtur. Men inte dök han upp. Robin ringde till hans mobil en timme efter avtalad tid för att ta reda på vad han sysslade med. Pradan påstod då att vi skulle ha ringt honom kvällen innan och konfirmerat vår ”bokning”. Nolla, varför skulle vi göra det då vi kommit överens om rundturen tidigare samma dag. Och han då inte nämnt ett ord om någon byråkratisk bekräftelseplikt. Vi var ju inte amerikanska advokater (Robin hade i och för sig läst juridik på universitetet) med avtalsdille. Misstänkte att det hade dykt upp något annat, för Pradan mer lönande, och han därför hade dumpat oss. Eller var det bara en avart av den legendariska indiska byråkratins fula nylle som åter visade upp sig? Pradans ord stod inte högt i kurs hos gruppen i vartfall.

Bestämde oss istället för att tackla Delhi på egen hand, med guideböckerna i högsta hugg och en väl utvecklad kan-själv mentalitet. Jules, Clint, Tony och Sascha chartrade en taxi att köra runt dem under dagen. Matthew och jag tog bara en autoriksha till det Röda fortet för att därefter improvisera.

 

Efter att flera gånger ha svävat i akut livsfara i den vilda trafiken släpptes vi av framför Lahore porten, ingången till det kraftfulla fortet. Om någon plats kan kallas den Indiska nationens politiska hjärta så var det denna röda port.

Ursprungligen byggt av mogulerna (vad var inte) som centralpunkt i deras nordindiska imperium. Övertaget av britterna som förvandlade det till en stel militärgarnison. För att sedan bli platsen varifrån Jawaharlal Nehru deklarerade Indiens självständighet 1948 och för första gången officielt hissade den nationella flaggan. Den med hjulet, chakran, i mitten.

Nuförtiden fungerar den bland annat som läktare för landets politiska elit under de på nationaldagen förekommande militärparaderna av taktfast sovjetisk modell som marscherar förbi på gatan

 
En port till ett mäktigt fort - av historien flitigt nyttjad
   

nedanför. Historiens vingslag hade onekligen flaxat med hög frekvens vid Lahore porten. Inte utan att man undrar vilka skeenden och händelser som den kommer att bli vittne till i framtiden?

Jag var väldigt imponerad av utsendet på det Röda fortets tunga fasader och kupoltoppade torn. Det måste väl ha fyllt de försvarsmässiga syften som namnet förpliktade till när det stod färdigt 1648. Kraftiga höga murar, bastanta torn och ett portsystem som möjliggjorde en inpasseringskontroll som skulle göra amerikanska secret service gröna av avund. Inte nog med att fortet troligtvis måste ha varit snudd på ointagbart under sin storhetstid, dess utformning var också tilltalande för det estetiska ögat med smak för orientalism. Röd, snudd på självlysande sten, en mängd små tinnar och utväxter av exotiskt utseende och karaktär krönte de inbördes välbalanserade krenelerade murarna och tornen.

Köandes för biljetter utanför fortet (fascinerande och rasistisk prissättning på dessa: personer med indiskt ursprung tio öre, utlänningar femtio kronor) blev vi översvärmade med erbjudanden från arbetslösa guider som väldigt gärna ville bli anlitade som ledsagare och experter. Turismen hade minskat kraftigt också i Indien under de senaste veckorna, ytterligare en följd av det spända internationella läget. De sysslolösa guiderna var desperata i sin jakt på potentiella kunder, gärna utlänska. Detta till trots lejdes ingen, vi ville ha friheten att utforska fortet efter egen takt och preferens. Och inte rushas igenom av någon som, troligtvis, bara sökte en ordentlig dricks på slutet.

För att komma in i fortet tvingades besökaren passera ett gatlopp mellan en lång radda välplacerade butiker som sålde allt som turister kunde förväntas spontanköpa: ”traditionellt” indiskt hantverk, t-shirts med klatschiga tryck, fotoböcker, standardiserade vykort, film och engångskameror. Alla med säljglada innehavare som betraktade affären som avslutad i samma stund som de sett turisten komma på avstånd. Tur nog var jag större än dem och hade inga större problem att frigöra mig utan större kapitalförlust än vad två rullar film till kameran kostade. Några dagar senare visade sig en av dem vara bucklig och oanvändbar där den doldes i sin svarta cylinder.

 
 
En gång utrustat med ädla stenar och fagra damer
 

Tyvärr omvandlade britterna en stor del av fortet till en, för sin tid, modern militärförläggning och uppförde innanför de röda murarna, med en stilkänsla i nivå med Maos kläddesigner, ett antal stora frånstötande kaserner i trist gråsten. Dessa kartongbyggnaders förmåga att smälta in i den fagra mogulska arkitekturen var lika god som en två meter lång naken neger bevistandes ett Klu Klux Klan möte i Alabama på femtiotalet.

Självfallet har den stolta indiska armen flyttat in efter själv-ständigheten. Vilket gjorde att bara den gamla palatsdelen av fortet var öppet för betalande besökare på turistisk mission. För att komma dit passerades ett flertal röda byggnader (fortet borde bli vänort med något godtyckligt valt svenskt torp uti i de svenska ödemarksskogarna) och välansade gröna gräsmattor.

Den del av fortet där mogulkejsarna hade hållit hov var en ansamling av vita byggnader, förvånansvärt små, i marmor. Det var där de muslimska härskarna i stor prakt och överdåd hade konsumerat all den lyx som de besegrade och erövrade hinduiska undersåtar kunde förmås att betala i skatt och tribut. Intäkterna var stora - makten som utgår från det slipade vapnet tenderar att ge den effekten.

Inga väggar eller tak var plana, alla var de smyckade med intrikata, ur marmorn, uthuggna blomstermönster. Tidigare hade ädla stenar

 
 

varit inlagda i dekorationerna, men plundrande britter hade tagit bort den aspekten av den forna prakten. Men det var fortfarande vackert och det var inga problem att föreställa sig vad som en gång måste ha varit en av jordens mest fascinerande platser.

Den största behållningen var annars ett slagsmål mellan två fåglar, stora som duvor men smalare i kroppen och med längre ben, inuti en av de många marmorpaviljongerna. De gick lös på varandra med näbbar och klor. Såg ut som om de försökte ”hoppa” på varandra när de studsade upp och ner med vingar, näbbar och ben i en fjäderrykande röra. Det påminde om en fightscen från en kinesisk kungfu film - så som de bägge antagonisterna nyttjade alla de tre rumsliga dimensionerna.

Innanför fortets långa och röda murar var ett antal museer inhysta i några av de malplacerade militärförläggningarna av brittiskt ursprung. Vi besökte ett par av dem.
Först ett omfattande vapenmuseum innehållande i det närmaste varje typ av handhållet vapen som hade använts under den mänskliga, ofta så våldsamma, historien. Svärd, yxor, musköter, pistoler och gevär fyllde museets dignande montrar och väggar. Funderade under besöket vilka av objekten som skulle kunna tänkas pryda väggarna i mitt framtida - förhoppningsvis rymliga - hem.

 
 

Ett annat, mer politiserat, museum var det som hyllade processen, och kämparna, bakom den indiska självständigheten två generationer tidigare. Där var väggarna täckta med svartvita fotografier på män, alla med stel kroppshållning och stolt uppsyn. Deras namn höll raskt på att uppslukas av historiens dimma, men deras gärningar, enligt museet, skulle leva för evigt.

Annars var det som svensk annorlunda att besöka ett museum där våra västliga öboende grannar utmålades som blodtörstiga, rasistiska utsugare. Engelsmännen verkade, enligt utställningen, ha ansett att deras främsta syfte som subkontinentens härskare var att se till att landet utvecklades så lite som möjligt. Varpå det kunde fortsätta att vara administrativ lekstuga för en inavlad internatskole domesticerad elit - vars närvaro var mindre önskvärd i hemlandet.

Invändigt var fortet förvånansvärt öppet
     

Mest förvånande var det stora utrymme som den indiska frihetskämpen Subhas Chandra Bose fick. Ett helt rum var dedikerat till mannen som allierade sig med tyskarna och japanerna under andra världskriget och lede de fåtaliga indiska överlöparna militärt som en integrerad del av den japanska armen.
I den - engelskspråkiga - litteratur som jag läst om perioden franställs och skildras Bose som en ärkeförrädare och förlorare av stora mått. I museet ägnades en hel sal åt att hylla hans patriotiska gärning. Det mänskliga myntet har som sagt var alltid två sidor.

Var lite besviken på besöket i Delhis Röda fort, det fanns egentligen inte särskilt mycket där att se. Upplevde det mer som en park, dekorerad med några vackra byggnader, än ett mäktigt palats och ointagligt fort. Den för fortbesök så viktiga murkänslan saknades helt invändigt. Den praktfulla röda utsidan var definitivt mer imponerande än fortets inre.

Väl utanför murarna stötte vi på Janet och Julie. Som också hade besökt fortet, på en tredjedel av den tid som Matthew och jag hade behövt. De hade funnit varandra i sin gemensamma flykt från hängdjuret Elaine, som hade klamrat sig fast vid Janet under de senaste två månaderna och Julie sedan hon anlänt till Delhi tre dagar tidigare.
Efter en stunds samtal, där Matthew var ovanligt livfull, bestämdes att vi gemensamt skulle chartra någon form av transport för resten av dagen för att ta oss mellan den urgamla stadens byggnadsmässiga klenoder.
Problemet var att alla transportörer (autorikshas, taxis och jeepar) krävde, enligt indiska förhållanden, oförskämda priser. Att stå utanför turistmagneten Röda fortet och som blekhyad västerlänning förvänta sig att få rimliga pris-förslag var självfallet dömt att misslyckas. Vi gick därför i riktning mot den gamla stadsdelen på jakt efter en mer balanserad marknadsbild i försäljningen av transporttjänster.

 
   

Gatan som vi gick längs med visade sig vara krymplingarnas stråk. De av ödet så missgynnade stod, eller låg, på rad förevisandes sina kroppsliga defekter och ”marknadsförde” ljudligt sin olycka till förbipasserande, i hopp om att få några rupies av medkänsla.

Det var mänskligt lidande i oskyddat koncentrat. Blinda barn i trasor som bara stod och skrek. Trasiga människor som saknade ben eller armar. I ett fall en man som saknade bådadera, bara en torso med tillhörande huvud som låg direkt på trottoaren med en tiggarskål bredvid. De svårt brännskadade gick det tretton på dussinet av.

Julie blev upprörd. Dock inte över de vanställda människorna och deras desperata situation, utan istället över en hund som hade fallit ned i en tömd betongbassäng. Den låg på botten flämtande,

 
Ett stråk där lidandet koncentrerats - för rupies
 
 

troligtvis döende, med ett otäckt sår i huvudet. I den omgivningen, så fylld av mänsklig levnadssmärta och olycka, var det ingen - förutom utlänska turister - som tog notis av den.

 
  Gissar att en del av den underliga emotionella prioriteringen kunde skyllas på den disneyfierade världsbild som alla barn i västerlandet har indoktrinerats med under de senaste trettio åren. Ett värdesystem där djur hyser förmåga att besitta och framkalla starkare känslor än människor. Och alltid verkar förfoga över en inneboende godhet som vi söner och döttrar av Adam och Eva saknar. Människornas värld framställs istället som starkt deterministisk, där alla karaktärer får precis vad de förtjänar innan eftertexterna börjar rulla.  
 
 

På något vänster hamnade vi utanför den stora moskén igen. För Matthew var det en självfallenhet att han skulle förevisa den för Julie och Janet, moskétokig som han fortfarande var. Janet ville se utsikten från toppen av minareten så Matthew ledsagade henne upp.

Själv stannade jag kvar på innergården med Julie, som visade sig ogilla såväl höga höjder som trånga utrymmen. Båda egenskaper som med god träffsäkerhet kunde beskriva den högresta minareten. Hon pratade än en gång på om Afrika och de upplevelser som hon haft där. Historier och skeenden som jag redan hade hört både två och tre gånger. Tröttande. Särskilt som hon inte verkade förstå att jag inte längre var särskilt intresserad av de där lejonungarna som hon fått kela med på en sydafrikansk djurpark.

Julie kunde inte direkt beskrivas som kvicktänkt och hon blev lätt något enkelspårig i sina resonemang och tankebanor - som oftast var fjäderlätta. Tyvärr verkade hon själv övertygad om att hon var en auktoritet av minst nobelpristagares rang på vart område som hon uttalade sig om, särskilt om Afrika och resande i största allmänhet.

India Gate är den väldiga triumfbåge som rests mitt på huvudstadens, och

   
Oindisk vägsnutt
 

troligtvis landets, bredaste och längsta gata, Delhis motsvarighet till Paris Champs de Elysee. På insidan av den bastanta triumfbågen är namnen på några av de indier som dött för det brittiska imperiet inristade. Det är mer än åttiotusen namn. De flesta hade mött döden i Första världskrigets skyttegravar men också de ständiga striderna

 
 
En triumfbåge för döda soldater
 

längs med gränsen mot Afghanistan hade bidragit med tusentals inskriptioner. Vid dess bas brann en evig låga, markerandes den okända soldatens grav. Som representerade de döda från det självständiga Indiens ständigt återkommande krig med grannen Pakistan. Den vaktades av en levande, snärtig och väldrillad soldat.

Det var inte många turister där, varken inhemska eller utlänska. Men månglare, tiggare, djurdomptörer och trixare fanns det gott om. Särskilt beklämmande var mannen som drog runt med en liten kedjad apa som turister mot betalning kunde posera med för fotografier. Se där, även jag var uppenbarligen fast i disneytänkandets emotionella spår.

Vi kördes längs med den nästan skrattretande breda paradgatan till den indiska presidentens residens - som låg i vägens ena ändpunkt, på toppen av en liten höjd. Det var ett tungt stenhus med klara palats pretentioner. Att det varit den brittiska vicekonungens hemvist märktes på den bastanta, något pompösa stil, som brukar förknippas med brittisk kolonialarkitektur av senare datum.

 
   
Maktens boning - då som nu
 
 

Egentligen något suspekt att Indiens president, som främst har en cermoniell roll, bor och verkar från en byggnad med så stark brittisk prägel; såväl utseendemässigt, historiskt och den livsstil och traditioner som den så starkt har förknippats med. Utanför stod dock ett par röda stenelefanter som en tydlig markering att platsen var Indisk.

Skillnaderna mellan det nya och gamla Delhi är himmelsvidda; en ultraplanerad, ljus, grön, öppen och välfungerande stad i äktenskap med den gamla stadens oöverblickbara röra och kaos. Fascinerande hur en storstad kunde vara så totalt i motsatsförhållande med

 
 

sig själv. Delhi är troligtvis den enda staden i världen som har två stycken stadscentrum av så vitt skilda karaktär och tempo. Inte nog med detta, invånarna påstår, stödda av de indiska delarna av det internationella arkeolog- samfundet, att Delhi är jordens av människor längst bebodda plats. Hade hört det tidigare under resan i och om andra städer. Verkar vara en urban ålderdomsnoja som gick: människor skall vara unga och städer urgamla.

Julie ville åka till huset där Indira Gandhi bott under sina decenier som Indiens premiärminister, och kanske jordens mäktigaste kvinna. Samtidigt också platsen där hon slutligen föll offer för sina egna livvaketers kulor.
Den forna premiärministersbostaden har transformerats till en helgedom (museum enligt guideböckerna) tillägnat hennes och den likväl mördade sonen Rajiv Gandhis liv och gärningar. Huset var fyllt med fotografier visandes olika faser i de bägge premiärministrarnas liv som medlemmar i landets härskande familj. Varvat med ”autentiskt” inredda rum från tiden när makten, som nådde såväl det slutna Kreml som det alltid säljande Vita huset, radierarade därifrån. I princip var allt en enda lång utställning av politisk propaganda för att visa vilken förträfflig politik som familjen Nehuru (de två senaste genrationerna har lagt sig till med namnet Gandhi för att rida på den enorma kudos som den enkelt klädda frihetskämpen ackumulerade under sin gärning, inget släktskap föreligger) fört och vilka fabulösa ledare de hade varit, såväl på det nationella som på det internationella planet.

 
 
Indira

Är själv tveksam till Indira Gandhis politiska gärning. Det räckte att tänka på all den extrema fattigdom som vi hade sett under de senaste dagarna för att förstå att resultatet av klanen Nehrus (Jawaharlal, Indira och Rajiv) politik hade varit en kontinuerlig katastrof för Indien. Under de tre generationer som familjen härskat hade en över-väldigande majoritet av landets invånare varit dömda till en kronisk fattigdom. Och relationerna till grannländerna var ständigt spända. Med fyra hade landet varit i krig eller väpnad konflikt med sedan självständigheten.

Det är intressant - och relevant - är att dra paralleller med det kommunistiska grann-landet Kina. Som trots ett synnerligen bisarrt och nyckfullt ledarskap lyckats betydligt bättre än Indien i att tillgodose sina medborgares mest grundläggande behov av mat, bostad, utbildning och hälsovård. Sen att de samtidigt och planerat systematiskt haft kål på en stor del av den egna befolkningen får inte glömmas.

 
 

I trädgården var platsen där Indira i oktober 1984 sköts ihjäl av sina sikhiska livvakter markerad med kvarlämnade blodfläckar på stenplattorna och två strama militära hedersvakter. Mordet hade skett som en vedergällning för att hon tidigare samma år beordrat stormningen av sikhernas heliga tempel i Amritsar. Som använts som bas för allt våldsammare protester, terrorism, i kampen för en självständig sikhisk stat. Stormingen blev onödigt brutal, många oskyldiga offer föll för den indiska militärens kulor. Och i slutändan fick Indira ta den yttersta konsekvensen av sina väpnade styrkors skjutgladhet.

 
     
 

Den omedelbara påföljden av det brutala - och ärelösa - mordet blev en nationell våg av massakrer på sikher av den hinduiska majoriteten. Som hämnd för det inträffade. Ett systematiskt mördande, plundrande, brännande och förgripande på sikhiska kvinnor som utfördes med en så skrämmande precision och effektivitet att det verkade planerat sedan lång tid.

Polisiära och militära enheter kan i de för dem mest fördelaktiga beskrivningarna av förloppet anklagas för att inte ingripa mot den mordiska pöbeln. I andra, mer ofördelaktiga skildringar, anklagas de för att både ha deltagit i, och styrt övergreppen och härjningarna. Enligt officiela indiska siffror dödades drygt tvåtusen sikher under upploppen, enligt inofficiela källor var siffran betydligt högre; en nolla till. Tjugotusen.

   
En viloplats värdig en kejsare
 
  Mogulkejsaren Humayuns mausoleum låg en bit utanför Dehli. Det var vårt nästa mål. Det liknade inte någonting som jag tidigare sett och hade lite av en bakelses utseende. En luftig och tilltalande konstruktion i flera våningar med multipla bågar krönta med tinnar och en stor vit välvd kupol. Byggd i mitten av en stor och välvårdad park som gav ett rymligt (ett ord som får en helt annan betydelse i Indien jämfört med hemma) och balanserat intryck.  
 
 
 

Humayun (inte att förväxla med den hinduiska apguden) levde, slogs och härskade under femtonhundratalet. Den period då mogulernas makt började närma sig zenit och de lät uppföra många av de fantastiska byggnader och monument som idag utgör basen för den nord-indiska turistindustrin.

Trots sin enorma makt, rikedom och många vunna segrar på slagfält runt om på sub-kontinenten och i det politiska spelet dog Humayun på ett synnerligen patetiskt sätt. I vart fall för en kejsare. Han föll när han gick ned för en trappa och bröt nacken. Ett väldigt klassjämlikt sätt att falla av daga på.

Insidan på graven var inte tillstymelsevis lika imponerande som utsidan. Den stora mannens stenkista, och några andra familjemedlemars

 
En frodig kyrkogård
 
sarkofager, vilade i ett rum där ljuset föll in genom perforerade stenfönster. Det kala utrymmet levde inte alls upp till den yttre fasadens glans och majestät. Men så är det ju ofta med gravar (de egyptiska pyramiderna är ett annat utmärkt exempel på detta fenomen).
 
 
   
Vid sidan om mausoleet låg en mindre gravbyggnad, som utseendemässigt verkade vara av ett betydligt tidigare datum. Den var lätt förfallen och överväxt med en hel biologi av växter och blommor. Skänkandes ett väldigt spännande intryck på lite avstånd. Det visade sig dock när vi nyfiket kom närmare att några mindre bemedlade flyttat in, så det var inte möjligt att på ett anständigt sätt utforska objektet närmare.
 
Den befolkade graven
 
 
 
MYCKET obehagligt möte
 
   
   
         
 

Vid utgången bedrev en ormtjusare sin verksamhet med en jättelik kobra och två mindre glasögonormar. Jag var till tjusarens (och kobrornas?) uppenbara besvikelse inte ett dugg intresserad av att stifta närmare bekantskap med hans ringlande älsklingar.

Och jag ville absolut inte ha dem draperade runt halsen - som enligt galningens medhjälpare var det för Indien bästa motivet för det optimala fotografiet. Kanske sant, men det var inte en chans att jag gick i närheten av en kobra för det, än mindre ha en hängandes runt halsen.

 
 
  Förklarade dagen som avslutad och återvände medhelst autoriksha till bergsbestigarlägret i New Delhis suburbia. Självfallet ville chaufförerna vid ankomsten ha mer betalt än vad som var överenskommet, vi kontrade med att föreslå en mindre summa än vad som hade bestämts. De blev så paffa att de snabbt accepterade det ursprungliga avtalet - som var ett ordentligt överpris redan det.
Middag åts på samma ställe som kvällen innan. Våra bordsgrannar korna var kvar och maten var fortfarande utsökt.

 
17 Oktober 2001
New Delhi

Agera på Agra eller inte, fem kilo marmor med påkostad infettad svärdfisk och en välkommen blå ankomst.
 
 

äckningscirkusen från dagen innan utspelades. Det verkade onekligen som vårt alltiallo hade tagit på sig mamma rollen gentemot den strandade gruppen. Var helt okey, i vart fall så länge som han fortsatte att producera skapliga frukostar efter att man kapitulerat för de ständiga påpekanden att det var dags att stiga

 

upp. Han var en envis man med en synnerligen skeptisk inställning till konceptet sovmorgon.

Förmiddagen blev lugn, alla planerade att åka in till centrum först på eftermiddagen. Det hettade dock till när gruppen började prata om hur den närmaste tiden skulle disponeras. Dels på kort sikt i Delhi, men även för perioden som enligt de ursprungliga planerna skulle ha tillbringats i Pakistan.

 

Jules propagerade för att vi skulle ägna en av dagarna i Dehli till att åka till Agra och se sevärdheterna som staden var sprängfylld av. Syftet var att vi då skulle kunna nyttja en väntedag i Delhi till att tjäna in tid längre fram på programmet. Jag var inte entusiastisk över förslaget. Bedömde att tidsvinsten skulle bli begränsad då expeditionen ändå med största säkerhet skulle tvingas passera Agra i ett senare skede av resan, knutpunkt som staden är.
Trodde inte heller inte att det fanns tid nog för att åka till Agra på morgonen, besöka alla intressanta sevärdheter och sedan återvända till Delhi samma kväll. För att den tidsplaneringen skulle fungera skulle det inte beredas tid att avnjuta den gamla mogulstaden på ett rättvisande sätt. Agra är ju trots allt mycket mer än det världsberömda Taj Mahal.

En andra diskussion fördes parallellt med Agra frågan. Där brännpunkten istället var hur lång tid som skulle spenderas i Rajahstan kontra uppe i indiska Himalaya. Terjes, vid det här laget, mycket kulturtrötta åsikt var att den palatsfyllda öknen helt skulle hoppas över till förmån för den friska fjällmiljön. Det var en bergstokig norrman som drabbats av ökentrötthet som talade.
Tyckte själv att vi skulle vänta tills Martin kom med lastbilen, och sin erfarenhet, innan vi skulle börja detaljplanera. Även om jag mycket starkt markerade för Terje att expeditionen - allraminst - skulle besöka de platser som nämndes i resans annonserade program. Sen var jag sugen på att besöka ytterligare några orter i Rajahstan utöver dessa. Men jag sade inte någonting om det då - sparade det till ett lämpligare tillfälle.

En av den svenska nationalskatten Cornelius allra mest älskade visor hyser den dubiösa, med tanke på innehållet, titeln ”Turistens klagan” - den med de skrattande barnen i inledningen. Själv började jag också fundera på att skriva en sång - ”Turistens trötthet”. Efter två och en halv månader sprängfyllda med minnesvärda äventyr och många av vår världs främsta underverk började jag känna en viss matthet. Nyfikenheten och upptäckarlusten hade börjat mättas efter den ständiga anstormningen av nya intryck och känslor som det kontinuerliga resandet medförde. När jag vaknade på mornarna i Delhi var det inte längre ”Yes idag skall jag få se det fantastiska X” känslan som dominerade utan det var mera ”vill sova två timmar till”.

 
  Behövde ett par dagar utan något speciellt program för att åter ladda om nyfikenhetsbatterierna. Hade ju inte ens varit ute halva den planerade minimitiden för min vistelse i Asien.  
 
 

Vid tolvtiden följde jag med Julie och Janet in till Connaught plaza för att uträtta ärenden. Började med att återigen försöka komma över en tjock bunt med indiska rupiers.

Vilket inte var helt lätt. Det tog ett tag att övertala tjänstemannen på växlingskontoret att acceptera min resecheck. Han ansåg, med plikttrogen uppsyn, att namnteckningarna på resechecken och passet inte var identiska. Fick godkännande, och buntar med pengar, först efter att ha visat kvitto på köpehandlingarna på checkarna samt att han fick ta en fotostatkopia av mitt pass.

   
 

Själv såg jag ingen skillnad på de bägge signaturerna av min hand , men så var jag då heller inte en misstänksam indisk tjänsteman.

Janet behövde sända hem en del nyinköpta fynd, varpå vi gick till Delhis centralpostkontor. Än en

   
Elaine i en U-lands taxi
 
 

gång fick jag förmånen att beundra den indiska förmågan att byråkratisera och kvadratkomplicera alla formella kontakter och transaktioner. Och eftersom posten var en statlig institution var processen kryddad med ytterligare blanketter och än mer ointresserade tjänstemän. Efter att ha stått i många köer, fyllt i berg av blanketer som stämplats i lustiga färger, fått paketet insytt i linntyg av en skräddare och betalt oförklarliga avgifter fick paketet äntligen tryggt (?) lämnas i det indiska postverkets försorg.

Vandrade planlöst runt i den indiska verkligheten i någon timme innan vi begav oss till Delhis backpacker ghetto, Paharaganj. En smal fullproppad gata där alla affärsverksamheter var dedikerade till att klämma ut maximalt med rupiers från det snåla ryggsäcksfolket. Den var bara ett par meter bred. Utrymme som inte bara användes för gångtrafik, rikshor, tuktuks och kor utan också för uteserveringar i mikrostorlek och överlastade månglarstånd.

 
 
   

Hade lite lätt börjat vänja mig med det urbana Indiens vansinniga tempo (Delhi är ungefär till New York som Stockholm är till Kråkmåla), men inte att så mycket intensitet var samlad på ett så begränsat utrymme och konstant riktat mot min person. Som den var i Paharaganj.

Koncentrationen av försäljare (med eller utan butik säljandes lagliga och mindre lagliga varor), riksha-förare, kommissionssökare från guesthouses, tiggare och generella fixartyper, som bara ville vara min nya bästa vän för resten av livet, var mycket hög.

Mellan backpackerkonglaminaten, bestående av restaurang/hotell/Internetcafé i ett, låg små butiker som sålde allt som en resenär med hippietendenser kunde önska och secondhand bokhandlar sprängfyllda med vältummade pocketböcker. Där fanns primitiva resebyråer, som erbjöd biljetter vart som helst med alla

 
Var gata - en sevärdhet

upptänkliga transportmedel. Dock på färdbevis vars äkthetsgrad många gånger var tvivelaktiga - enligt den alltid allvetande Lonely Planet.

För vissa turister var Paharaganj himmel, för andra helvete och ett typexempel på turismens genomslagskraft och följdverkningar när den är som sämst. Antog själv ett mer antropologiskt synsätt till fenomenet, en samlingsplats för det moderna - bortskämda - resandefolket och dess subkultur.

Flera gruppmedlemmar hade sedan ankomsten till Delhi börjat shoppa hejdlöst; uppdämda behov efter det rätt så varufattiga Mellanöstern. Kläder i enorma mängder (hemska mönster och skrikiga färgkombinationer som fått en designer från Milano att begå harakiri), amatörmässiga tavlor på hinduiska gudomligheter, virkade väskor, sladriga flipflops etc. Terje tog rekordet när han kom släpandes med en träkäpp och ett femkilo tungt schackbräde av solid marmor till alpinistvillan. Hur han hade tänkt få hem den rutiga stenklumpen till Norge utan att bli ruinerad var inget som han tänkt på innan köpet.
Själv köpte jag ett par böcker: Tolstojs monumentala ”Krig och fred” (den torde räcka ett tag), samt Lonly Planets ”Southeast Asia on a Shoestring”. Den sista för att planera en eventuell fortsättning på resan efter ankomsten till Kathmandu.

Åt en väldigt sen lunch på ett riktigt uselt backpacker ställe som försökte servera västerländskt derivat till mat - men som misslyckades mer än kapitalt. Den pasta med ost som ställdes fram påminde mer om en osmaklig blandning av rinnande gröt och en stabbig gryta. Miserabelt.
Hamnade på ett Internetcafé, med tålamodskrävande uppkoppling, läsandes och skickandes mail samt en snabb nyhetsuppdatering. Världen snurrade fortfarande - även om amerikanarna såg till att koncentrationen av bly och nitrat snabbt ökade i Afghanistan. Talibanerna var bombade och rökta.

Åkte tillbaks till villan i det snabbt fallande mörkret, men först efter en hetsig prisförhandling med några oförskämda rikshaförare. Hade inga problem att betala några procents turistpremium utöver normalpriset och är sällan intresserad av att tjafsa om några kronor hit eller dit. Men blev direkt upprörd när någon försökte få ut ett pris som var fem gånger det normala bara för att jag var blekskinnad turist.

När vi kom tillbaks till basläger noll hade förslag framlagts att besöka en närbelägen biograf och se någon film. En kvällsaktivitet som jag fann god. Biografen var belägen i ett glassigt förortscentrum bara några minuters resa med autoriksha bort. Det blänkande shoppingkomplexet, ännu en enklav för den lilla, men snabbt växande, indiska medelklassen (som dock är större än hela Sveriges befolkning), var en kopia av vad som brukar finnas utanför amerikanska städer: matställen (allt från strömlinjerformade McDonald’s till traditionell indisk individualism), biograf och en radda med prydliga klädesbutiker av samma ordnade snitt som hemma.

Middag åts naturligtvis på en av restaurangerna med lokala menyer. Beställde en gryträtt baserad på kyckling, som visade sig smaka betydligt bättre än den såg ut. Under hela måltiden satt en gammal indisk dam i ena hörnet på en hög stol och stirrade ned på oss, samtidigt som hon barskt kommenderade serveringspersonalen med hela handen. Oklart är om matriarken var hedrad av vårt besök eller om hon betraktade oss som jordens mest oönskade avskum - som kanske förstod att de inte var välkomna åter, till hennes ärbara etablissemang, om hon gav dem det onda ögat.

         

Filmen var ”Swordfish” med John Travolta, denna den amerikanska skådespelar-konstens Lazarus. Återuppväckt som han blev av de rörliga bildernas nittiotalsmessiahs: Quentin Tarantino med sin moderna klassiker "Pulp fiction". Sjäv var jag besviken att filmen var amerikansk, hade hoppats att få ta del av en äkta Bollywood produktion. Även om två timmar med välpolerad västerländsk eskapism också skulle sitta rätt bra. Det var ett tag sedan sist.

Köpte bästa tänkbara platser, längst fram på balkongen med djupa skinnfåtöljer, uppfällbara fotstöd och ett litet bord bredvid för snacks och dricka. Inträdet till denna lyxupplevelse i miniatyr kostade svindlande arton svenska kronor. För att släppas in i salongen tvingades alla besökare passera en metalldetektor och undergå en kropps-visitation, där bland annat kameror temporärt beslagtogs. Terrorister /frihetskämpar från Kashmir hade tydligen målat ut just biografer som potentiella mål.

   
Filmen var som väntat snyggt gjord, actionfylld och sevärd. Den låg också rätt i tiden då Bin Laden sprängdes till småbitar och helvetet i slutscenen.
 
 
  Avrundade utflykten i medelklass Indien med ett besök på den amerikanska kulturinstutionen ”Thank God it’s Friday”. Iskall dricka serverad av personal som trodde de kom från Pleasantville, Ohio. Konceptet fungerade inte särskilt bra, indier kan helt enkelt inte spela hurtiga amerikanska helley ungdomar.

När vi kom åter till platsen där våra sängar fanns hade Martin anlänt med expeditionens nya lastbil. Den var större och rymligare än den gamla, betydligt blåare, bättre utrustad och verkade generellt vara ett rejält uppköp. Lyckan var stor.
Martin däremot var bara trött efter att ha sträckkört till Delhi från Nepal på två dygn. Trafiken hade varit ”intressant”. Han påstod att vi snart skulle komma att förstå, när det var dags för expeditionen att ge sig ut på det indiska vägnätet.

 
18 Oktober 2001
New Delhi

Lastbilsöppning, indisk logik och en dag i ryggläge.
 
 

ade inga som helst aktiva planer på morgonen. Tanken var att stanna och återhämta mig såväl fysiskt som mentalt i den lugna fristad till bergsbestigartempel där gruppen hade förmånen att logera. Kände att jag behövde ett par dagars break från att vara upplevelsetörstande turist och istället bara ägna mig åt "icke

 

upptäcka nya saker" relaterade sysselsättningar. Ta en semester i semestern så att säga.
Även om jag inte ville beskriva det jag gjorde, kryssa genom Asien, med ordet ”semester”. En semester är något tidsbestämt en person tar från ett arbete eller någon annan kontinuerligt planerad livsverksamhet. Då jag inte hade någon uppfattning hur lång - tidsmässigt eller geografiskt - trippen skulle bli kunde den således inte beskrivas som en semester, i vart fall inte i ordets traditionella mening.
Förhoppningsvis skulle jag senare istället beskriva perioden som en fas (förhoppningsvis viktig) i mitt liv, där jag lärt mig mycket om mig själv och världen bortom den som kunde nås med SL kortet (som för övrigt är gravt, snudd på kriminellt, dyrt prissatt).

Några, anförda av Kate och Kaya, åkte in till centrum för fortsatt hysterisk shopping. Det fanns ju sedan kvällen innan en mycket större lastbil att fylla, och en eventuell flygresas bagagebegränsningar låg många månader bort. Det blev ännu en lycklig dag för hippiehandlarna i Delhi.

 

Förmiddagen ägnades till att hjälpa Martin inventera all den utrustning som fanns på den blå lastbilen. En omfattande uppgift - glädjande nog - då den var rikligt försedd med köks-utrustning, campingtillbehör, verktyg och alle-handa reservdelar.

Den mest signifikanta bonusdetaljen relativt den tidigare gula var en stor släpvagn som tillförde massivt med extra packutrymme. I princip all skrymmande packning och utrustning kunde stuvas in där istället för att behöva trasslas upp på lastbilens tak.

En nyhet var också en annan typ av tält än vad expeditionen tidigare hade använt. Julie gav sig in på en ojämn kamp när hon på egen hand, stolt som hon var, i tjugo minuter försökte resa

Den nya blå lastbilen - strippad
  ett av dem. Efter en del hjälp visade det sig att tälten, också de blå, var rymligare än de som vi hade lämnat bakom oss i Iran. Något jag var tacksam för, två personer med packning hade varit rätt trångt i de gamla.  
 
   

I botten av släpvagnen fanns ett tjugotal tält-sängar, att nyttjas av dem som ville komma upp från, den ofta kalla, marknivån nattetid. Själv tyckte jag att de såg väl rangliga ut för att kunna vara bekväma.

En grovstädning av den dammiga bakre interiören genomfördes också. Även om jag inte riktigt kunde berömma mig själv som en av de främsta arbetsmyrorna under just det momentet. Hade ju trots allt semester, om än bara för dagen.

Vandrade tillsammans med Matthew iväg till Dominos för att köpa oss en gedigen ostspäckad pizza av amerikanskt snitt till lunch. På vägen passerades en bankomat med en stor VISA skylt ovanför och en uniformerad vakt bredvid. Vakten var

 
Vårt nya rullande hem och en del av klätterträdgården
  beväpnad med ett ålderstiget gevär som hade gjort de flesta museiintendenter gröna av avund. Automaten ville inte alls, varpå vakten försynt påpekade att visakort inte fungerade i den.  
 
– "Men det finns ju en stor skylt där det står VISA"?
– "Javisst, men den stämmer inte", sade vakten.
– "Varför tar banken då inte bort skylten"? Svarade Matthew med frågande röst.
– "Varför då? Den var ju både vacker, attraherade kunder och gav banken en hel del prestige". Replikerade vakten på ett sätt som indikerade att vi ställde bra dumma frågor.

 
 

Gick därifrån som stora frågetecken, som man som besökare så ofta gör i det outgrunderliga Indien. Efter visst strul, och en onödigt lång väntan, fick vi till slut vår beställda jättepizza (sex till åtta personer enligt matsedeln, max två enligt oss). Satte oss i en närbelägen park och konsumerade den på ett brutalt, men effektivt, vis. Därav uttrycket: - att trycka en pizza.

Parken var i det närmaste tom på människor, ett tillstånd som efter de senaste dagarnas konstanta trängsel upplevdes som ett brott mot naturlagarna. Den var inte heller belagd med något inträde, i vart fall inte som vi märkte något av. En följd av att vi bodde i ett överklassområde som främst var bebyggt med vräkiga villor. Alla med portvakter som vistades i små träskjul bredvid de massiva grindarna av stål. I de här kvarteren tilläts inga tiggare, bara kor av fetare modell och importerade bilar.

Satte mig sedan på den väldiga uteterassen och läste, eller i vart fall försökte då jag ständigt blev indragen i någon av de evighetsdiskussioner som aldrig helt verkade kunna avslutas inom gruppen. Problemet Elaine, skulle Dave återansluta, ville vi det, vem var egentligen Robin, kriget i Afghanistan, komparativa studier av olika versioner av Lonely Planet, mat och dryck, är vi hippies eller inte, vem har mest och snyggast stämplar i passet, att vi inte gillat Jane, minns du när X gjorde det och det, bästa borgen så här långt (var aldrig riktigt någon som hakade på den tråden dock, gav dock inte upp hoppet) och buddism. På fyra timmar blev det två sidor läst.

På kvällen gästades åter den lilla restaurangen nere vid det kobeströda torget. En kyckling chowmein som var en gåva till smaklökarna och min, trots den enorma pizzan tidigare, hungriga mage. Därefter följde ett informellt samkväm i soffgruppen som stod i den rymliga sovsalens hörn. Stämningen var snart på topp, och stannade där, efter det att nattvakten mutats så att vi fick tillgång till kökets kylskåp - säkrandes en jämn och konstant ström av kyld dricka. Det blev sent.

 
19 Oktober 2001
New Delhi

Klimatologisk konflikt och klättring på avstånd.
 
 

å uteterrassen stod ett par halvmeterhöga plastfigurer föreställande själva arketypen av en rikt uppklädd inhemsk tjänare. De hade stora svarta mustascher av den hängande modell som figurer på foton från arton-hundratalet och kläder i grälla färger. Pjäserna var en reklamgimmick från Air India, vars logotype dominerade

 

turbaner och bälten på de gjutna statyerna.

Klockan fem på morgonen vaknade jag av att Tony, med viss möda, höll på att placera dessa anskrämliga figurer på två stolar som för ändamålet flyttats tätt intill min säng. Förstod inte mycket vad han höll på med. När han märkte att jag var vaken skrattade han till och flyttade istället installationen till Clints säng. Humor från Nya Zeeland är inte alltid lättbegriplig för oss från det norra halvklotet - särskilt inte mitt i natten.

Kvällen innan hade en vild diskussion utbrutit om luftkonditioneringen skulle nyttjas eller inte. Enligt Jules var avkylningslådan ett veritabelt paradis för sjukdomsframkallande bakterier. Om luftkonditioneringen sattes på skulle de små otygen sprutas ut i salen och leta sig in i våra värnlösa halsar, med sjukdom och allmänt elände som följd. Var skeptisk till teorin, men hade accepterat den för stunden. Jules från ökennationen Australien besatte med största sannolikhet mer kunskap om dessa undergörande klimatanläggningar än någon från det naturligt kylslagna Norden. Detta till trots bad jag Tony sätta på den när han höll på med sin nattliga installation. Det var alldeles för varmt i salen för att jag på ett harmoniskt sätt skulle kunna somna om.

Vaknade några timmar senare av att Jules stod ovanför Tonys säng och läxade upp honom, på ett glasögonsmurfs-aktigt sätt. En roll som hon ibland kunde ikläda sig, till Tonys stora irritation. Han var inte direkt den som snällt lyssnade på auktoriteter och tog till sig deras råd, surfpojke (typ på riktigt, med vatten och hav) som han var.
Under den fem minuter långa uppläxningen hade Tony således svårt att hålla tillbaka sina känslor. Jules räddades nog av att nya zeelanderan var alltför morgongroggy för att ta strid. Samt att Sascha låg bredvid honom fungerandes som en emotionell bromskloss. Själv hade jag svårt att hålla mig för skratt. Kul att som omväxling inte bli väckt av vår husindiers övertalningsförsök att det faktiskt var dags att stiga upp och äta frukost.

Matthew försökte locka mig med ytterligare en dags sightseeing i Delhi. Kände dock att jag behövde ta semester en dag till. Ångrar detta beslut senare när jag tänker på allting som inte besöktes i både nya och gamla Delhi. Men just då behövde jag temporärt varva ned ett par grader för att på ett positivt sätt kunna tillgodogöra mig de kommande månadernas äventyr.

Satte mig istället på terrassen med en bunt olika Lonely Planets för att skapa mig en bättre bild av Indien, Nepal och de sevärdheter och platser som lastbilen skulle passera under de kommande månadernas ickelinjära resrutt till Kathmandu.

Ute i trädgården, på fackverkskonstruktionens klätterväggar, pågick en febril aktivitet när till synes viktlösa klättrare, av bägge könen, for upp och ner med en, för mina ögon, förvånansvärt hög hastighet. Imponerande att beskåda. Vid en tidigare inspektion hade Robin och jag konstaterat att det var långt ifrån triviala rutter som hade stakats ut på de konstgjorda berget. Detta till trots förflyttade sig klättrarna snabbare uppåt än vad jag skulle kunna göra med en rejäl stege. Senare fick jag veta att det hade varit det indiska klätterlandslagets träning inför de kommande världs-mästerskapen som jag hade skådat. Förklarade onekligen de höga klätterhastigheterna.

Slog mig samman med Terje, Kate och Kaya och beställde pizzor från Domino till lunch. Bra med utkörning, även om det blev dubbelt så dyrt jämfört med att äta på restaurangen nere vid torget.

På eftermiddagen övertalades vaktmästaren att låsa upp museet som dedikerats till den alpina sporten att besegra höga berg och återvända i frostskadat skick för att berätta om det. Som också låg inrymt i den stora villan. Museet var - som väntat - fyllt med fotografier hyllandes genomförda indiska bestigningar av i princip alla av Himalayas högre spetsar. Motiven utgjordes av hurtiga expeditionsdeltagare, vindpinade tältläger, fula jakar och storslagna förstoringar på de snöbeklädda topparna.
Också en hel del utrustning från de senaste femtio årens höjdmässiga stretande fanns utställt med klatschiga
skyltar av typen: ”Denna ishacka bars av den första indiska kvinnan som besteg Mount Everest”. Utställningen var till sin karaktär livlös, dock svårt att se hur den skulle kunna förbättras; kanske en skalenlig modell av Everest utförd i gips?
Museet lyckades dock elda på entusiasmen att komma upp i Himalayas barm och omges av dess mytomspunna legender: självsvävande munkar, håriga jakar, icke existerande snömän, gudomliga Dalai Lamas etc.

Gjorde inte mycket på eftermiddagen. Tog en välgörande tupplur på ett par timmar. Vid fyratiden dök resterna av ett par nyligen avslutade höstexpeditioner mot berg i närheten av Ladakh (norra Kashmir precis vid demarktionslinjen mot Pakistan) upp vid centret.
Den ena bestod av ett gäng polacker, vars engelska kunskaper var lika omfattande som mina i polska. Det vill säga noll och intet. På extremt dålig tyska fick jag höra att de med framgång hade bestigit ett berg som var över sjutusen-femhundra meter högt. Även om ”framgång” var ett relativt uttryck, en av klättrarna fick bäras in från expeditions-fordonet. Han hade allvarliga förfrysningsskador på bägge fötterna.
Den andra expeditionen bestod av två tyskar som hade ägnat hösten till att bestiga ett flertal toppar på över sjutusen meter i samma region som polackerna. Isoleringen hade varit total. Under de föregående tre månaderna hade de varit helt avskärmade från resten av världen. De trodde mig först inte när jag uppdaterade dem om att USA satt in stora delar av sitt flygvapen ett hundratal mil från vart de hade befunnit sig - och varför detta hade skett. Inte riktigt vad klättrarna hade förväntat sig skulle hända med världen då de var ”borta”, uppe bland molnen.

Middag iform av hämtmat från torgrestaurangen, vitlöksmarinerade kycklingbitar med ris. På kvällen dök Pradan upp med dricka och chips för en improviserad avskedsfest. Han stod inte särskilt högt i kurs hos gruppen efter allt strul som han förorsakat med sin bristande förståelse för löften och avtal.

Föga viste vi då att han skulle komma att rädda expeditionen från den indiska polisen bara tjugofyra timmar senare.