Sen dröjde det inte många sekunder innan chadors och svarta huvuddukar åkte av. Glädjen var stor bland tjejerna över att åter vistas i ett land där valet av kläder var i det närmaste fritt, i vart fall relativt Iran. Och som man var det heller inte fel att åter få avnjuta lite kvinnliga former och kompletta ansikten med frisyrer.
Att återfå våra rygsäckar och passera tull och formaliteter gick förvånansvärt enkelt; kanske Indien inte var fullt så kaotiskt trots allt.

First 48 hade en agent i Mumbai - som mötte upp med gruppen i ankomsthallen. Han hade lejt två jeepar att köra oss till ett centralt beläget hotell. Det var skönt. Var efter en natt med begränsad sömn och under inflytande av djungelklimat ointresserad av att undersöka hur det lokala transportsystemet fungerade. Särskilt inte i en stad som inte direkt var berömd för att ha logiken som ledstjärna.
Det var knappt hundra meters promenad till jeeparna från ankomsthallen. Men en grupp ”tjänstvilliga” indier flockades snabbt runt oss och försökte ”hjälpa till” med förflyttningen; genom att t.ex. placera sina händer på våra bagagevagnar och komma med goda råd - på hindi - om hur ryggsäckarna skulle packas i jeeparna. Som visade sig vara i minsta laget för tretton personer med bagage. De ”tjänstvilliga” indierna blev sedan hemskt upprörda när de inte fick betalt för sin ovärderliga hjälp - som hade bestått i att ha varit i vägen och störa.

Konfronterades för första gången med Indien; färggrant klädda och draperade indiskor, djur och allehanda fordon som rörde sig i alla möjliga och omöjliga riktningar i en rörig bebyggelse där stadsplanering och byråkratiska skönhetsråd var okända begrepp.

Ögonen vreds ur led när de försökte hinna med att registrera allt som hände runt omkring. Hjärnan blev överfylld av intryck, varje minut, varje sekund.

Omgivningen var påträngande intensiv och den totala oordningen gjorde att jag kände mig mer disorienterad och malplacerad än någon gång tidigare på resan. Känslan av konstighet förstärktes av bristen på sömn och att de föregående dagarna hade spenderats

i en nära nog folktom öken. Hur skulle jag klara av detta myller i nästan två månader utan att bli tokig, än mindre kunna njuta av det? Kulturchocken var total.

Jeeparna körde genom Mumbais förslummade förorter och höghusbelamrade centrum i nästan nittio minuter innan de kom fram till hotellet. Färden var fysiskt obekväm då vi tvingades sitta inklämda lika tätt som passagerare på Tokyos tunnelbana under rusningstrafik i de för ändamålet på tok för små jeeparna. Den klibbiga värman och avsaknaden av luftkonditionering gjorde inte upplevelsen mer komfortabel.

Det enkla hotellet var inrymt på femte våningen i ett höghus, som självfallet saknade hiss; med påföljande pust och stön upp för alla trapporna.

Inkvarterades tillsammans med Martin i ett alldeles underbart rum, i vart fall relativt de senaste månadernas sov-platser. Där fanns alla de faciliteter och moderniteter som hade försakats under vår kringflackande budgettillvaro; en mjuk säng, tv med CNN, luftkonditionering, fläkt och en vidunderlig havsutsikt ut över Arabiska sjön. Bäst var dock möjligheten att beställa iskall dricka, som skrevs upp på rummet - en sann glädje efter de senaste timmarnas massiva vätskeförluster.

Att skaffa indiska rupies hade högsta prioritet, kände mig handikappad utan giltiga pengar i plånboken. Fick tillsammans med Matthew en snabbt skissad karta och instruktioner av mannen som drev hotellet hur vi skulle ta oss till närmaste American Express kontor, som skulle ligga någon kilometer bort.

Vi hann inte gå många steg på gatan innan en svärm av tiggare, med stor intensitet, började utföra sin profession med oss som måltavla.

Syntes troligtvis på lång väg att vi var nyanlända i den indiska verkligheten, och betraktades därmed som storvilt av gatubarnen och krymplingarna. ”Lyckades” dock, efter ett tag, förmedla att de var ute i ogjort ärende - särskilt som vi saknade indisk valuta.

Trottoaren var fullkomligt belamrad med stånd och månglare som sålde allt från böcker i medicin på högsta universitetsnivå till plastiskt turistiskt krimskrams av absolut lägsta klass. Och vart och varannan minut smög det upp någon ljusskygg individ bakifrån och försökte kränga hasch till oss. Ovant och obehagligt.

Kom efter en halvtimme med omväxlande promenad och armbågande fram till växlingskontoret. Det var komplett med mustaschprydd vakt - utrustad med ett antikt muskedunder, luftkonditionering, inskrivningsplikt vid dörren, lång kö och den världsberömda indiska byråkratin. Landet ärvde den brittiska papperskvarnen vid självständigheten och har sedan multiplicerat antalet blanketter, tjänstemän, löjliga regler och förordningar med en faktor tre för att tidsåtgången och frustrationen skall bli maximal. Det var ungefär som hos svenska CSN vid terminsstarterna i september och januari. Fick dock efter en rejäl portion tålamod, och många ifyllda formulär, en rejäl bunt med rupie-sedlar, centimtertjock, för de trehundra dollar som växlades in.

En kort promenad därifrån stod den massiva ”Gate to India” stolt på en kaj invid den djupblå Arabiska sjön. Det är en stor och massiv triumfbåge som engelsmännen reste under sin tid som herrar över Indien. Den kom att fungera som en viktig symbol för ankommande fartyg till subkontinenten, likt Frihetsgudinnan i New York för alla de emigranter under artonhundratalet som för första gången äntrade den Nordamerikanska kontinenten.

Monumentet gav ett säreget, något malplacerat, intryck och passade inte alls in i omgivningen av moderna höghus. Men en gång måste den ha varit en mäktigt syn när bebyggelsen var lägre, mer träbaserad, och vattnet utanför fyllt med stolta segelfartyg istället för dagens rostiga och ljudliga motorbåtar.

Gate to India var på många vis fortfarande en

lämplig introduktion till Indien med alla tiggare, ormtjusare och krämare som flockades runt monumentet i jakt på turisternas pengar, på mer eller mindre laglig väg.

Slängde en flyktig, avundsjuk, blick på det legendariska lyxhotellet "the Taj" som låg invid med betydligt högre - och vräkigare - standard än vårt egna logi. En natt i deras finaste svit kostade mer än vad jag betalade för den fyra och en halv månad långa resan med First 48, inkluderande all transport och logi.
Gick tillbaks längs strandpromenaden till vårt mer modesta hotell, där jag direkt dunkade i säng. För första gången sedan jag vaknade i Bam trettiosex timmar tidigare. Sov sedan hela eftermiddagen.

På kvällen gick gruppen till en vegetarisk restaurang som hade rekommenderats av First 48s agent. En majoritet av matställena i Indien påstods vara köttbefriade; det skulle bli tufft för en inbiten köttätare som jag själv. Stället hade en mer genomarbetad och vårdad inredning än vad vi sett under den senaste månaden i östra Turkiet och Iran, där matställena i bästa fall kunde beskrivas som utseendemässigt torftiga. Här fanns det tavlor på väggarna, dukar på borden och möblerna var både lackade och målade.

Var helt väck när det var dags att beställa, mina kunskaper och erfarenheter om det indiska köket var obefintliga. Tur nog besatte andra i gruppen dylika lärdomar och gav en snabblektion så att en order kunde göras som inte, alltför mycket, avvek från mina rigida smakpreferenser; majssoppa, en gryta där cashewnötter var huvud-ingrediensen och en stor skål med råris. Smakade bra. Och min oro för indisk kokkonst minskade något. Skulle inte behöva svälta ihjäl till följd av oaptitlig mat trots allt.
En angenäm första bekantskap gjordes med den för Indien typiska drycken lassi, en yoghurt drink som i klassik form smaksattes med antingen salt eller socker - för turister med bananer eller annan frukt.

Åter på hotellet trängde alla in sig på ett av rummen för att med lokal öl och läsk fira att expeditionen lyckligt hade anlänt till det Indien; landet annorlunda. Även att vi hade överlevt en hel dag i det beryktade Mumbai, utan att vare sig ha blivit bestulna eller kidnappade av subkontinentens bäst organiserade brottslingar, var värt att skråla om. Den improviserade ankomstfesten bröts dock snart upp, då alla var trötta och ville göra bästa nytta av hotellets mjuka sängar - med rena lakan.
Luftkonditioneringen på rummet var otroligt korkad, eller genial beroende på vems ögon man såg det ifrån; den svettiga hotellgästen eller den snåla hotellägarens. Anläggningen för behagligt klimat var seriekopplat med tak-lampan. Så när ljuset släcktes, upphörde också kylningen. Martin var driftig och glödlampan skruvads ut.

Televisionens förmåga att skapa närhet är verkligen otrolig, och skrämmande. De snygga, tidsmässigt och geografiskt, komprimerade nyheterna med flashig inramning, överträffade som vanligt verklighetens sakta gång och monotomi. Det var onekligen annorlunda att ta del av turbolensen runt om i världen via direktsända rörliga bilder istället för kortfattade radiosändningar och starkt censurerade tidningar.

Bilden som förmedlades av den glassiga amerikanska nyhetskanalen var att det var behäftat med stor fara för västerlänningar att röra sig i den muslimska Mellanöstern. Till följd av de antiamerikanska känslor som hade framkallats genom bombningarna i Afghanistan. Antingen lämnade vi regionen i grevens tid, eller så var CNN ute och cyklade; spädandes, än en gång, på fördomarna om fanatiska och ickerationella muslimerna förblindade i sin kärlek till Allah. Själv tror jag på det senare alternativet.

På eftermiddagen åkte gruppen på en stadsrundtur för att uppleva fler aspekter av det urbana fenomenet Mumbai, som britterna kallade Bombay, och beskåda dess eventuella sevärdheter. Turen arrangerades av First 48s agent som var lite av en allmän fixare i resebranchen - representerandes allt och alla. Jag var skeptisk till att alla primära turistattraktioner i en namnkunnig stad med tio miljoner invånare skulle hinna besökas på en eftermiddag. Men enligt agenten var det inga som helst problem, snarare var det så att det kanske var väl lång tid om trafiken flöt på bra.
Det visade sig att han hade rätt, det fanns inte alltför mycket att se i Mumbai; även om gatulivet var en kontinuerlig sevärdhet av absolut världsklass för en nyanländ - i ordning uppväxt och fostrad - skandinav.

Gruppen stuvades in i samma jeepar som dagen innan hade kört oss från flygplatsen. Som utan ryggsäckar blev märkbart rymligare. Självfallet fick trafikpolisen snart syn på de av kapitalstarka passagerare fyllda fordonen och började direkt, på ett myndigt sätt, uppvakta våra stackars indiska chaufförer angående ett generöst bidrag till deras personliga välståndsfond. Annars kunde en grundlig undersökning av jeeparnas lämplighet att nyttja stadens vägnät väntas, och en sådan kunde ju ta väldigt låång tid. Det lät de uniformerade förstå. Efter en stunds livliga för-handlingar, för chaufförerna ur hopplöst underläge, och en transaktion senare kunde rundturen årterigen startas.

Jeeparna körde först längs Mumbais kustnära pulsåder och tillika Indiens önskade skyltfönster mot världen: Marina drive. På ena sidan stranden och havet, på den andra moderna höghus vari jättelandets finansiella centrum och managmentmotorer huserade.
Stannade till vid den breda sandstranden i några minuter. Förvånansvärt öde med tanke på det klibbiga vädret, som med ett nordeuropeiskt perpektiv borde göra att stadens befolkning vallfärdade till bad och havets svalkande fläkt. Men enligt chauffören var inte det här med beachliv något som riktigt hade förankrats i den indiska kulturen, och särskilt varmt tyckte de inte heller att det var.

Ute på en långsmal halvö skymtades en kritvit byggnad av orientaliskt snitt, enligt våra guider/chaufförer en ytterst helig muslimsk byggnad. Varför den var så heligt kunde de däremot inte svara på. Kunde inte heller läsa om den i guideboken. Som inte täckte Mumbai. Då den delen av Indien som vi för tillfället befann oss i låg fjärran från den hemifrån planerade resrutten hade jag heller inte skaffat mig några som helst förkunskaper om staden. Var både kunskapsmässigt blind och naken. Vilket tvingade mig att betrakta staden med obeväpnade ögon och en hjärna fri från några störra bokliga intryck. Det var en ny, inte helt oangenäm, upplevelse.

Ett Jain tempel var mitt första möte med den rika indiska religiösa och andliga verklighet som så i grunden genomsyrar subkontinentens samhälle och flertusenåriga historia. Jain är en till hinduismen närstående polyteistisk religon vars signum, för den utomstående, verkar ligga i respekten och vårdandet av allt levande. Inte bara människor och heliga kor, utan också mer begränsade skapelser som flugor och andra - för icke jainister - skadedjur. Det finns jainistiska bekännare som ständigt bär munskydd för att inte av misstag svälja någon flygande insekt, eller skenande elefant, och som sopar marken framför sig för att inte trampa ihjäl något. Jainister är för övrigt synnerligen dåliga soldater.

Interiören i templet skiljde sig från allt vad jag tidigare hade sett i byggnader av religiös karaktär, eller någon byggnad överhuvudtaget för den delen. Taket och väggarna var dekorerade med stora målningar om heliga mäns liv och leverne, skapande själva sinnebilden för det spirituella Indiens prakt och mystik. Välgjorda stayer på olika fantasifulla gudomar på upphöjda pedistaler förstärkte intrycket av platsens annorlundaskap. Färgerna som användes var inte de västerländska matta tråkiga, utan istället blänkande och glittrande; blå metallic istället för betong grått. Alla ytor som inte upptogs av de jainististka målningarna hade blivit lackade glänsande svart eller rött, alternativt täckta med ädla metaller - skapandes en väldigt direkt, omfamnande och prålig skönhet. I centrum av templet fanns ett inre skrin till rum som tillbads av en aldrig sinande ström av devota troende.

Tyvärr förstördes till viss del den sakrala och praktfulla stämningen inne i templet av slarvigt utplacerade vita plast-möbler. Som inte alls passade in i den heliga miljön, snarare då på en billig uteservering på Kanarieöarna.

Granne med templet låg en liten matvarubutik. Köpte några små pajer för att äta som lunch on the go. Ingen aning om vad det var för fyllning i pajerna, men tror att det var någon slags kött. Vill i ärlighetens namn inte heller veta vilken sort det var, eller dess ursprung. Inte frågor som lämpligen bör ställas när det gäller billig mat i det forna Bombay, om matlusten skulle bestå.

I Mumbai finns världens största koncentration av zorastriker, Matthews gamla bekanta elddyrkarna från Yazd i Iran. Även om de i Indien gick under benämningen parser. Genom historien har många av religonens anhängare följt handelsvägarna till Indien och bosatt sig där. De flesta hade hamnat i Mumbai, som numera är lärans starkasta internationella fäste efter de senaste tjugo årens trångsynta andliga utveckling i Iran.

Ett stopp gjordes vid deras något udda begravningsplats, det så kallade tystnadens torn på toppen av en centralt belägen kulle. På tornets krön lades kropparna till avlidna parser som föda till de, välnärda, gamar som ständigt cirklade runt tornet och kullen; i symbios med religonen. En, enligt min mening, makaber hantering av de hädangångnas kvarlevor, särskilt som den bedrevs mitt i en mångmiljonstad. Att kroppsdelar ibland föll ur gamarnas näbbar, var något som de omkringboende fick leva med.

Undrar om svenska myndigheter skulle tillåta något liknande i Stockholm - gamar

Av förstålig anledning tilläts inte icketroende besökare komma fram till själva tornet, än mindre klättra upp i det. Istället stoppades vi bryskt vid grinden av en bastant herre. Han var utrustad med en fantastisk uppåtböjd mustasch och en avvisande uppsyn som signalerade att han inte tänkta göra något undantag på insläppnings-policyn för oss. Eller diskutera udda begravnings-förfaranden. Från vår position utanför grindarna kunde vi dock avnjuta synen av de cirklande gamarna på toppen av kullen.

På andra sidan av den torntoppade kullen sträckte en park ut sig, anlagd på taket av en stadens vattenresoavarer. En gång hade det lagrade vattnet legat öppet mot himlen, men närheten till tystnadens torn - och dess gamar, föranlede att ett tak raskt byggdes när objekt,

lossryckta från tornets topp, olämpligt tappades av de omkringflygande dödgrävarna. Parken hade den extra lilla twisten att alla buskar var tuktade till att anta formerna av vilda djur. Välgjort, men inte riktigt så välgjort att de motiverade ett besök i Indien, eller ens Mumbai.

Parkbesöket fick dock sitt berättigande när vi fick syn på en stor plåtskylt där det förkunnades, med stora bokstäver, att jogging och all annan motionsverksamhet var strängeligen förbjudet. Svett utsöndrad i samband med ickebetald fysisk aktivitet skulle bestraffas med dryga böter. Inte undra på att länder som Andorra och Togo hamnar på samma nivå som Indien, med sin miljardbefolkning, när medaljerna räknas ihopp efter det att de olympiska eldarna släckts.

Nästa stopp var annorlunda, och indikerade på ett friskt nytänkande hos våra chaufförer. Jeeparna bromsade in på toppen av en bro och vi kommenderades ut för att titta över kanten; där under bredde ett böljande hav av textilier i regnbågens alla färger ut sig.

Från ett fågelperspektiv såg vi tiotusentals färg-glada klädesplagg hängandes på tork i anslutning till Mumbais största tvätteri - helt befriat från annan teknologi än muskelkraft, tvättlinor och stora kar med vatten. Vi befann oss i en stad där människor var billigare än tvättmaskiner.

Var gång som jeeparna stannade vid något av stadens irrationella trafikljus startade en veritabel cirkus. Alla stillastående fordon ansattes av tiggare, tidningsnasare och försäljare av alle-handa krimskrams som stack in sina händer

och varor genom de öppna fönsterrutorna. Hade ännu inte hunnit vänja mig vid den uppmärksamhet som en person med avvikande utseende ständigt får i Indien. I Mellanöstern hade människorna varit artiga, nyfikna och frågvisa, här verkade det enbart vara innehållet i plånboken som lockade till kontakt, ofta allt annat än artig sådan. Det skulle ta några dagar att aklimatisera sig till det nya sociala klimatet. Om det nu överhuvudtaget var möjligt.

Var långt ifrån entusiastisk över nästa anhalt på rundturen - ett museum dedikerat till Mahatma Gandhis liv och gärning. Museum som enbart fokuserar på en enskild person har nästan alltid, enligt min erfarenhet, tendenser till att bli synnerligen långtråkiga och förutsägbara i sina hyllningsbudskap.
Gandhimuseet var inrymt i det artonhundratals hus där den stora lilla mannen delvis bodde under åren som han drev den indiska kampen för självständighet mot de brittiska kolonialisterna. En kamp som ledde till skapandet av dagens Indien. Den enande och drivande roll som Gandhi hade för självständigheten, och mordet på honom strax därefter av en hinduisk nationalist, har gjort honom till en vördad landsfader och nationell ikon. Gandhis ödmjuka och rogivande porträtt pryder till exempel alla landets sedlar. Vilket för mig var en tacksam omväxling efter alla bistert stirrande farbröder i Mellanöstern.

Besöket visade sig dock vara mer givande än vad jag hade förväntat mig. Visst var det gott om ålderdomligt inredda rum - påstått autentiska och orörda - fyllda med montrar innehållande omoderna vardagsföremål märkta efter principen ”kopia av GANDHIs skor”, ”kopia av pennan som GANDHI använde då han skrev till den brittiska konungen” etc. Väggarna täcktes med svartvita fotografier av den lakansbeklädda mannen, ensam eller tillsammans med, för den tiden, centrala och betydelse-fulla personer. Tråkigt.

Det som räddade museets besöksvärde var ett rum, av det stora formatet, fyllt med ett fyrtiotal diaramor. De visade kronologiskt upp Gandhis liv, budskap och gärning på ett instruktivt sätt - som även de illiterata kunde ta del av. Som en bonus förmedlades en rejäl dos kunskap om Indien under kolonialtidens slutskede. Givande.

Därefter kördes vi en kort sväng genom kvarteren där nästan hela den indiska filmindustrin huserade, Bollywood. I Mumbai produceras flest långfilmer i hela världen. Om än kanske inte de bästa. Handlingarna är oftast triviala och enkla: pojke möter flicka, tycke uppstår, de skiljs av någon extern anledning, pojken blir på sin kant man och framgångsrik, flickan fortsätter att vara en dygdig och ordningsam mammahedrande flicka, ond man med stor mustach uppvakter flickan - som hamnat i en svår ekonomisk situation, bröllop mot flickans vilja planeras, pojken återvänder i sista stund, den elaka mustachmannen åker på däng, pojken får flickan, pojkens mamma blir glad och himlar med ögonen. Detta dras ut i tre-fyra timmar. Och ungefär var tjugonde minut bryts handlingen av färggranna sång och dansnummer. Resultatet blir naturligtvis, nästan undantagslöst, ett pekoral där alla skådespelare gör sitt bästa för att agera så överdrivet som möjligt.

På gigantiska affisher runt om i Mumbai promotades det kommande eposet om den forna indiska härföraren/ härskaren/religonsspridaren Ashoka; Indiens Alexander den store. Bilderna på stora billboards föreställde en mörk biffig man med stål i blick, långt svart hår, ett massivt bredsvärd i händerna och en underskön kvinna, sparsamt klädd, med förföriska ögon utfläkt vid sina fötter. En film som jag hoppades få möjligheten att se under de kommande veckorna, Bollywoods produktioner var ju trots allt en central del av den moderna indiska kulturen. Som en samvetsgrann långtidsresenär naturligtvis borde inkludera i sin upplevelsepalett. Och kvinnan var verkligen väldigt vacker.

Vi kördes genom stadens horkvarter. Där skabbiga bordeller låg vägg i vägg och de ”anställda” i sina bjärt färgade saris (den indiska kvinnans i princip obligatoriska klädsel) stod uppradade på balkongerna, saluförda till potentiella kunder på gatan nedanför. En glödgad kubba slog mig hårt i själen när jag såg att flera av dem fortfarande var barn, inte mer än tio-tolv år gamla.
Många hade hämtats från det utfattiga Nepal. Flickorna såldes av ekonomisk nöd desperata föräldrar, eller släktingar, som duperats att tro att flickorna skulle jobba med hushållsarbete hos välbeställda familjer i Indien. Eller så kidnappades barnen av kriminella ligor som specialiserat sig på den vidriga hanteringen. Efter ”anskaffningen” kördes de vettskrämda flickorna söderut, till Mumbai. Där tvingades de arbeta under vämjeliga förhållanden på de bordeller som vi körde förbi. Enligt vår chaufför kostade ett besök femtio rupies, mindre än tio svenska kronor. Det var rent ut sagt fördjävligt att se vad som försegick, det instutionaliserade i utnyttjandet. Inte blev det bättre av att se poliser som ”plikttroget” patrullera gatorna i området i jakt på brottslingar. Ville bara ge dem en fet smäll som belöning för deras inaktivitet.

Fattigdomens ansikte var verkligen inte vackert, hur mycket billigt smink som än spaklats på. Förstod för första gången vad det egentligen innebär i termer av lidande när ett land har ett BNP på mindre än femhundra dollar per capita. Den torra statistiken, blev levande, och fick ansikten, när de underliggande konsekvenserna av de låga siffrorna i nationalräkenskaperna hänsynslöst kastades i våra ansikten.

Situationen på Mumbais gator var osannolik, det som föregick på dem i form av motstridiga trafikflöden torde rimligtvis vara omöjligt, såväl i praktik som i teori.

Många städer runt om på jorden påstår sig besitta världens absolut sämsta förare och vara begåvade med den mest kaotiska trafiksituation. Säger så här, Mumbai torde vara omöjligt att slå.

Gatorna var för smala, underhållet obefintligt, trafik-regler en kuriositet, trafikpoliserna ointresserade (av allt annat än mutor), signalhornen välanvända och trafikanterna för många och varierade. Bilar, ålder-domliga bussar, konstiga lastbilar, cyklar, horder av fotgängare, cykelrikshas, motorrikshas (tuktuk på thailändska), handdragna vagnar och heliga kor som spontant lade sig på vägarna och spärrade av hela kvarter. Filer, trafikkontroll och hänsynstagande för

När rundturen avslutats följde jag med Robin och Matthew till en restaurang, som serverade ickevegetarisk mat. Beställde in en kyckling byriyani: ris, kryddor och kyckling som fått koka tillsammans - en mycket smaklig rätt. Blev allt mer förtjust i det indiska köket, det var så underbart med kryddor och smak efter två veckor i Irans gastronomiska öken.

Åter till hotellet trängde hela gruppen in sig i den lilla lobbyn - luftkonditionerad - för att invänta avresan till tåg-stationen. Varifrån vi skulle åka vidare till New Delhi. Martin skulle inte följa med, han skulle ta ett annat tåg, senare på kvällen, till den nepalesiska gränsen för att där hämta expeditionens nya fordon.
En gammal Encounter truck av samma design och märke som den vi hade mött i Syrien, med den speedade chauffören Brett, en dryg månad tidigare. Lastbilen hade köpts av First 48 till en mycket låg penning när Encounter gick i konkurs tidigare samma år (namnet användes dock forfarande av Dragoman, ett annat overland företag, som ett sekundärt varumärke). Tur var det inköpet, med tanke på den för oss uppkomna situationen.

Vid sextiden åkte den helt chaufförslösa gruppen, under oorganiserat kaos, till stationen i hastigt påkallade taxibilar. Delade en med Janet och våra ryggsäckar slängdes osäkrade upp i en korg på taket. Ett arrangemang som inte verkade vara optimalt ur stöld-synpunkt, men som vi tvingades att acceptera på grund av tidsbrist. Det hela gick dock bra, och både vi och vårt bagage kom fram till en av den koloniala epokens mest hyllade byggnadsverk.

Den tunga tegelbyggnaden var rest i den pampiga viktorianska stilen. En stil från tiden då rött på världs-kartan representerade pompös brittisk konsveratism och inte förtryckande sovjetkommunism. Stationen, med sitt enorma yttre och mörka innandöme, kunde också fungera som en symbol för en tid då pampiga och rigida fasader var viktigare än vad som doldes innanför. Men storslagen var den.

En pojke på kanske tio år med pigga ögon och trasor till kläder kopplade på Robin med skolad och artig engelska. Pojken sa att han bodde på en av perrongerna tillsamans med resten av sin familj sedan ungefär en månad tillbaka. De hade kommit från landsbyggden i jakt på ett bättre liv och camperade på stationen i väntan på att pappan skulle finna ett jobb. Vart pojken hade lärt sig tala så glänsande engelska förblev oklart, trots frågor.

Han hjälpte oss i vart fall att finna ett stånd där tidningar och böcker såldes. Köpte senaste numren av både Time och Newsweek (trots tjugofyra timmar med CNN fanns fortfarande ett sug efter nyheter om vad som hände i Afghanistan). Och en pocketbok av modellen glättig amerikansk manegment kultur gjord tillgänglig för alla, "Seven habits of highly effective people".

Bunkrade också upp med godis i en kiosk för att överleva den tjugoåtta timmar långa tågresan till New Delhi. Gav grabben tjugo rupies som tack för hjälpen och sällskapet. Han sken upp som en sol och försvann snabbt in i folkmyllret. Troligtvis sökandes efter fler lättlurade västerlänningar med dåligt samvete över sitt relativa välstånd.

Det gjorde inte så mycket då det ständigt bjöds på underhållning och cirkusliknande kaos i mittgången.

I vagnen fanns det tre eller fyra av det indiska järnvägsbolaget anställda som hela tiden försökte sälja diverse snacks (mest samosas i olika form, smak och konsistens), kolsyrade drycker - såväl konstiga indiska varianter som de mer traditionellt amerikanska, kaffe från stora portabla termosar och chai. Te bryggt på mjölk istället för vatten. Något som gjorde gruppens brittiska medlemmar upprörda, ett helgerån av stora proportioner mot deras mest grund-läggande värderingar. Försäljarna passerade vår kabin ungefär vartannan minut frågandes: - Chai? - Coffe? - Samosas? - Soda? Det blev snart repetitivt.
Den höga personaldensiteten i vagnarna förklarade hur de indiska järnvägarna kunde vara världens enskilt största arbetsgivare. Omkring 1,6 miljoner namn finns på deras lönelistor. Femtio personer på ett tåg gjorde samma jobb som tre personer i en svensk restaurangvagn. Om en i Indien med betydligt högre, och påträngande, servicenivå.

Mellan försäljarna var det tiggarnas parad som passerade. De steg på tåget och gick systematiskt igenom alla vagnarna, användandes antingen naturliga förutsättningar eller diverse trick för att tillskansa sig allmosor från passagerarna. På nästa station steg de av för att borda ett nytt tåg i andra riktingen. Många hade olika kroppsliga deformiteter: armar och ben som saknades, svåra brännskador eller spår av sjukdomar som jag trodde sedan länge hade förpassats till historieböckerna, som spetälska och elefantias.

Vid ett par tillfällen ställde jag mig på de små plattformarna som fanns i början och slutet av vagnen. Där fick man en glimt av det Indien som tåget susade förbi - i en inte alltför hög fart.

Landskapet var grönare än vad jag hade förväntat mig. Min bild av Indien var snarare det torra gula än det fräscha gröna. Så det var en positiv överraskning att glida fram på rälsen i ett bördigt jordbrukslandskap.

I princip all mark var uppodlad eller bebyggd av någon liten by. De små samfälligheterna låg så tätt att någon alltid fanns i blickfånget. Det var så långt man kunde komma från de svenska ödeskogarna, med sina enstaka röd stugor här och var, som erbjuds tågresenärer i Sverige.

Överallt var det människor, på åkrarna, på de