Välkommen!
 
 
 
  Varför?  
 
 
et jag egentligen inte riktigt. Att ge mig ut på en längre resa, att få se, uppleva och värdera andra kulturer och miljöer. Att få lukta på historien, uppfatta nutiden och förnimma framtiden längs den geografiska axel som den mänskliga civilisationsinsikten ursprungligen kom att kretsa och svälla runt. Alla var de företeelser som lockade. Det var också en utmaning, en chans att utvecklas – och att ha roligt.
 
  Det handlade om att skaffa minnen. Min erfarenhet av tidigare resor var att varje timme på vägen satte sig lika mycket som en månad av den normala vardagslunken i hemmiljö. Att en gång veta att jag hade levt. Dagboken och kameran var stöd.  
       
 

Att åka till, och runt i, Sydostasien har lite kommit att bli den moderna, jämlika, varianten av gångna tiders grand tours; den mångåriga utbildningsresa runt den europeiska kontinenten som företogs av unga medlemmar av överklassen. Innan revolutionerna, den industriella och den franska, drastiskt förändrade resandets karaktär och tillgänglighet. För mig var det en avslutning efter många många år i skolan. Det var tänkt som en delare, en avgränsning, en fas och episod.

Jag har alltid gillat att resa. Det har blivit en postgymnasial tågluff, en coast to coast i USA, en tur i Kina och mången charterbaserade besök längs Medelhavets hotellfyllda stränder och öar. Men känslan av att ”The Big One” fortfarande var kvar, och att den skulle ske, växte med tiden. Mer eller mindre väl-

   

skrivna reseberättelser på nätet eldade på – de visade vad som var möjligt.

Sedan brukade resandet öka på självkännedomen, skapa höjd trygghet i jaget och en starkare förankring i den egna existensen – utan att för den delen vara någon slags flummig mumbo jumbo av new age karaktär.
 
  Vart?  
 
  De initiala, osystematiserade, funderingarna kretsade nästen helt kring Sydostasien: Malaysia, Thailand, Kambodja och Vietnam - traditionella luffarområdena för tvåtusentalets barn. Men blicken höjdes snart, Nepal, de högsta bergens land och Kathmandus annorlundaskap lockade. Lästa skildringar om betvingandet av landets åttatusen-meters toppar och de fantastiska landskapen i de högsta bergens mäktiga närhet satte spår i min preferens.  
 
    Ungefär samtidigt föddes tanken på att ta mig dit över land – följa de gamla handelsvägarna mellan väst och öst – och snart hade litteratur om Turkiet, Mellanöstern, Iran, Pakistan och Indien lånats på biblioteket. Planerna växte, nya idéer uppstod, nya kartor granskades och ett idogt surfande på den informationsspäckade webben följde. Ett nytt koncept föddes.

Att korsa den euroasiatiska landmassan, längs dess södra rand, och i största möjliga mån undvika att flyga – då det var möjligt.

Visade sig att det fanns ett flertal företag, de flesta brittiska, som sysslade med så kallade ”overland” resor. Att medelst ombyggda lastbilar, eller bussar, transportera äventyrslystna resenärer mellan olikheterna Europa och Asien, via alla upptänkliga sevärdheter längs med vägen. Resor som korsade kontinenter, klimatzoner och historiska förkastningslinjer. Deras längd mättes inte i tidsmåtten veckor, eller dagar, som annars brukar vara brukligt i resebolagens inbjudande broschyrer och färgfyllda kataloger. Nej, här var det månader som gällde. Jag var fascinerad – att något sådant överhuvudtaget existerade. Den längden, de möjligheterna, allt som kunde ses; på ett kostnadseffektivt sätt.

 
 
 

En av de utbjudna resorna var till sin karaktär lite längre, och mer ickelinjär till sin natur. Rutten var absolut inte dragen på sådant sätt att kilometertalet skulle hållas nere. Snarare tvärtom, omvägarna var många och långa. Det som fanns att se mellan London och Kathmandu skulle ses. Att priset också var lite lägre än konkurrenternas gjorde inte saken sämre.

Det flyktigt planerade blev snart en bokad realitet.

Min resefilosofi: Fånga in de där platserna och monumenten som hyllas i guideböckerna, mer eller mindre systematiskt. Ha dem som riktmärken och planeringsnoder. På vägen ditt, och dem emellan, hamnar sedan resenären garanterat i oväntade situationer och möten – de som i efterhand blir de mest minnesvärda pärlorna.

 
 
  Vem?      
     

Jag är av manligt kön, född på hösten 1974 i Sollentuna, en välplanerad förort till Stockholm. Barndomen var lycklig – datorer av olika slag var ofta närvarande, likaså böcker. Efter initial drilling i grund-skola och gymnasium (naturvetenskaplig linje) blev det Teknisk Fysik på KTH som började min akademiska daning. Jag sökte utmaningen och ökad kännedom om det skelett av verkligheten som inträdet i matematikens och fysikens värld erbjöd. Mina önskemål tillgodosågs, med råge, i de rustika tegelbyggnaderna på Valhalla-vägen under de kommande åren.

Då det var en tid då lumpen fortfarande var standard

   
 

och plikt bröts studierna halvvägs från slutmålet för 15 månader med mer standardiserad dresscode än normalt. Till Norrtälje bar det av för att skjuta grovkalibrigt mot flygplan. Det var både roligt och utvecklande.

  
 

Blev åter civil och studiebördan utökades med ett inskrivningsnummer på Handelshögskolan i Stockholm. Där jag hoppades få, och fick, en inblick, om hur de ekonomiska aspekterna av samhället fungerar; i vart fall teoretiskt.

Som person gillar jag sökandet efter kunskap. Historia, levnadsöden och geografi har alltid fascinerat och lockat till samtal och läsning. Att sedan omforma kunskapen till åsikter – som jag sedan gladligen och generöst delar med mig av till omgivningen - är ett annat kärt nöje. Någonting som säkerligen går igen i texten som följer.

 
 
Hur?
 
 

Den resa som planerades var lång och till sin natur annorlunda. I vart fall enligt mina tidigare referensramar. Förberedelser krävdes. Då jag är den jag är kom dessa främst att bestå av att systematiskt läsa mig igenom allt som jag kunna finna om de aktuella regionerna på Stockholms stadsbibliotek, det arkitektoniskt så vackra. Böcker om historia plöjdes, reseskildringar konsumerades, såväl gamla som de av nyare datum, och massor av guideböcker, från alla de stora förlagen, granskades med värderande ögon. Lonely Planet och Rough Guides var de som kändes mest relevanta, faktaspäckade som de är – om än grafiskt väldigt tråkiga.

 
 
    Många långresenärer köper på sig en massa dyr specialutrustning innan de ger sig av. Sådant som eventuellt kanske möjligtvis kunde komma att vara bra att ha någon gång. Jag gjorde det inte. De enda resespecifika inköp som gjordes var två par skor; ett par lätta kängor och ett par luftiga sandaler.

Ett besök hos en läkare resulterade i lite fler sprutor än vad jag egentligen önskade. Men sjukdomarna i de aktuella områdena var många; och min tacksamhet över vaccinens tillgänglighet stor. På apoteket skaffades malariatabletter, skavsårs-plåster och en enklare förstaförbandslåda. Passet begåvades också i förväg med stämplar och visum från några av ambassaderna som representerade de mer stängda länderna längs med den planerade rutten. I södra Asien gällde inget Schengen avtal.

 
     
  Och...  
     
  Det här är hur jag har uppfattat, hur jag har tolkat och vad jag minns av skeenden, möten och platser. Skriften som följer är verkligheten sedd genom slöjan av min perception, tidigare erfarenheter och fördunklande fördomar. På sina håll kan nog mitt växlande temperament och varierande sinnestillstånd skymtas bakom texten – ibland blir orden hårdare, ibland mer förlåtande, än vad situationerna, människorna och platserna egentligen kanske förtjänade. Men att resa är ibland lite av att åka på en emotionell berg och dalbana, mitt mål har varit att inte dölja detta faktum. Ibland var jag arg, irriterad och besviken – men för det mesta var det glädje och mental tillfredställelse som dominerade känslolivet.

I texten finns säkert faktafel. Jag önskar att de kunde skyllas på någon annan. Men så är icke fallet. De är enbart mitt ansvar. Tyvärr.

  
         
..och om man klickar på jordgloberna kan man se på kartor vart berättelsen för tillfället befinner sig.